Every now and then, when bills are paid, deferred duties and commitments no longer cast their shadow over life, and a rare calm has settled over life, it is nice to crawl into bed. Before sleep sets in, the pleasant feeling sets in as I look forward with anticipation to my dreams, whether they are nightmares or fantastic adventures. It is like listening to 29th Century Fox's fanfare as it accompanies its sweeping spotlights, or listening to the roar of MGM's lion - "Now it begins!"

https://www.youtube.com/watch?v=rspzzsMRl-E

https://www.youtube.com/watch?v=iHU53NedhkQ&ab_channel=AhmedHassn

It is the dreams that come and whether they are nightmares or exciting stories, I appreciate them. Because they are stories. A sequence of images, ideas, feelings and sensations, complete with colour and sound. Just as during our waking conscious life, dreams occupy a large part of our time on earth and they have fascinated all of humanity since time immemorial – we find the Alcheringa of the Australian Aborigines, actually “the eternal, the uncreated”, translated by anthropologists as Dreamtime, the stargazers of the Sumerians and the Jungians of today.

The occasional wise guy has dismissed dreams as illogical and therefore unimportant – a kind of non-binding cleaning process of all possible, unnecessary debris that has cluttered our brain space during the day. An irrelevant hodgepodge. But to me they are highly interesting ideas and when I find myself inside the dream world it appears perfectly logical and completely correct, apart from the fact that places, objects and people can continuously merge into each other, becoming images and experiences that reflect everyday life and memories. Sometimes the dreams can take bizarre, exaggerated forms and take me into grotesque, complex worlds. But, just as often they take me to familiar places, to roads and paths I have followed before, to schools and other buildings I have stayed in, fields and forests, people I have met, some forgotten, others dead, although many are very present – ​​siblings, my nearest and dearest, colleagues and childhood friends. I hear their voices, see their faces; we speak to each other, dead and alive and act together in these changing, unreal dream worlds.   

Despite their nocturnal tangibility, dreams are fleeting. They can indeed be repeated and remain in the memory. I sometimes end up in them in places I have previously visited and stayed in. Visits to certain places are constantly repeated and when I remember them in a waking state I sometimes wonder – Why those places in particular? They were never particularly significant, were they?

I have dreams that seem to be common to the ones of other dreamers; to appear naked or inappropriately dressed in various contexts, or the more pleasant feeling of being able to fly. The latter dream means that I, as the only person, have discovered that by carefully jumping into the air and then standing upright, I can soar higher and higher, always standing upright. It is a difficult manoeuvre that requires a certain effort, but it is a nice feeling to be able to lift higher and higher and view the landscape of my childhood, or my present, from a high altitude. My ability to fly sometimes arouses surprise and admiration, but just as often complete indifference. Another recurring dream is that I end up in a large, complicated workplace; my contract has expired, my services are no longer needed and have not been appreciated, but I still have a desk and am given completely unnecessary tasks, while I no longer belong there and do not receive any salary. I can also end up in large, labyrinthine schools. I do not know what my schedule looks like, what lessons I have and no one helps me find my way. I do not know the names of my students; I am always late and cannot find the classrooms. Sometimes I am the student myself, significantly older than everyone else in the class. My classmates think it is strange that I have ended up there, but the teachers accept my presence: "Jan himself asked to be here". In other dreams I am late for flights, trains and boats, which often take off with my luggage and leave me alone. I lose myself in the intricate labyrinths of subways, or get lost in underground passages, which sometimes narrow into claustrophobic tunnels.   

Dream research is a vast field that is now being explored using brain scans, computers and AI, but since dreams are highly personal and narrative-based, they are also being studied through the testimony of dreamers, who are awakened when there are indications that they are dreaming and who are then asked to state what their dreams were about.

For example, between 1940 and 1985, the Freud-inspired American psychologist Calvin S. Hall and his colleagues collected more than 50,000 dream reports from different corners of the world. Their results seemed to show that dreams from widely different environments and different cultural contexts had largely the same, or rather similar, content. According to the studies, anxiety was the most common dream emotion. Other emotions included abandonment, anger, fear, joy and happiness. Negative emotions were much more common than positive ones. Contrary to popular belief, sexual dreams made up less than ten percent of dreams and were roughly equally common in both men and women.

That sex does not have such an overwhelming presence in our dreams would perhaps surprise Sigmund Freud, who had a tendency to regard sexualized energy as the primary driving force in our mental processes and structures. Something that led him to interpret most sensory impulses as connected to eroticism, experienced or repressed. As far as I understand, such thoughts were the basis for his Interpretation of Dreams, which is characterized by Freud's view of dreams as created from "subconscious" thoughts, governed by a "pleasure principle" which meant that they reflected wishful thinking about sexual satisfaction. A phenomenon that, according to Freud, had been formed from repressed sexual scenarios of childhood. According to him, dreams had thus been endowed with a symbolic censorship function that created distortions, displacements and strange summaries of repressed thoughts in sleep.

I am not convinced. Freud's writings are certainly stimulating reading, but I think he often misses the mark. I am convinced that if we look, we can find patterns and explanations everywhere in the universe we live in. We look at the night sky and find connections between stars and galaxies, and many of us believe that their changing constellations influence, or reflect, our personal lives. Similarly, many may believe that our body constitution, posture and bodily fluids predestine our existence, just as our adult life has been irrevocably marked by our childhood, especially if it was unhappy. Even chaos and chance are believed by many of us to be rule-governed and predetermined. Not to mention our dreams, which are considered to be significant warnings, warnings and life-determining indications. In every Italian tobacconist's shop, there are thick books that convert dreams into numbers that can be used in lotteries, football tips and horse races.

In my opinion, dream interpretation is highly personal. What does not happen during a long life, during which our opinions and fantasies have come to be characterized by our own personality? Something that, by the way, has made me suspicious of the theories of Freud, Jung, Adler and other psychoanalysts. Many years ago, I knew a Jungian therapist and we often discussed my dreams. I have never dreamed so much as during that time and she always managed to interpret my dreams a very interesting, Jungian manner. Something that I found very amusing, but I did not tell her that despite my interest, I was far from a believing Jungian.

I assume that Freud's patients dreamed like Freud – in n a sexual-neurotic direction, like Jung – in archetypes, or like Adler – longing for belonging. And if they didn't, these psychoanalytic geniuses  could certainly manage to make the dreams fit within the patterns they had established, not least by transforming them into metaphors and symbols.

I remember an amusing episode in the TV series The Young Indiana Jones where the main character meets Freud, Jung and Adler. All played by Swedish actors – Freud by Max von Sydow, Jung by Ernst-Hugo Järegård and Adler by Björn Granath.

I find it sad that I remember so few of my dreams. My eldest daughter is capable of giving long and often fascinating accounts of her dreams, and sometimes my wife can do the same. I myself vaguely remember my fantastic dream adventures, and it annoys me that I cannot narrate them more clearly and better. One of my best friends kept books of his dreams for several years, and perhaps he still does. He had taped a thin flashlight to a pen, which he had resting in a notebook on his bedside table. If he woke up after a dream, he would quickly turn on the flashlight and write down a few supporting words before falling back asleep. The next morning, with the help of the supporting words, he could write down his dream. Often, he had forgotten that he had woken up during the night and written down the words.

There are plenty of fascinating dream books. Swedish geniuses like Emanuel Swedenborg and August Strindberg wrote such books.

Visually obsessed and brilliant film directors such as Fellini and Kurosawa have managed to portray their dreams in their films, and they have used their dream books to help them. They were both keen cartoonists and often illustrated their dream books.   

The author and literary critic Olof Lagercrantz has written somewhere that dream descriptions rarely make good literature. He is shooting himself in the foot there. He has written a book and researched Dante's Divina Commedia, one of the most magnificent dream descriptions in existence. Dante's visual richness and distinctive language have inspired writers, artists and filmmakers throughout the centuries. Fellini stated in an interview:

I could never make a film based on The Divine Comedy, for the simple reason that Dante has already created that film: there is in him, in his poetry, a vision so precisely expressed that I am unable to understand what I could ever add. Perhaps some Dantean special effects? I can finally say that all my films have been inspired by the great poet: what are they? If not a disciple's interpretations of Hell, with a few flashes of Purgatory and Paradise. 

Master writers such as Fyodor Dostoevsky and Franz Kafka were certainly convinced of the great importance of dreams and used them in their incomparable short stories and novels. Stories that have not lost their relevance and continue to captivate generation after generation. In A Ridiculous Man's Dream, Dostoevsky writes:

Dreams, as we all know, are very curious things: certain incidents in them are presented with quite uncanny vividness, each detail executed with the finishing touch of a jeweller, while others you leap across as though entirely unaware of, for instance, space and time. Dreams seem to be induced not by reason but by desire, not by the head but by the heart, and yet what clever tricks my reason has sometimes played on me in dreams!

Franz Kafka is well known for being inspired by dreams, and his stories and three novels are undeniably endowed with a dreamlike atmosphere, not least through their wealth of detail and coldly calculated absurdism. Like Dostoevsky, Kafka often spices his descriptions with fleeting details, noticed by an extremely alert mind. It is the detailed presence in these stories that makes them surreal – “more than real”.

In Prague, not far from the old ghetto, there is a statue illustrating the super-real reality that is almost always present in Kafka's storytelling. Kafka's alter ego sits crouched on the shoulders of an upright giant, consisting only of empty clothes. It is a vision taken from one of Kafka's early prose pieces –  Description of a Struggle. Often dismissed as one of Kafka's worse works. Nonsense - I wonder if those who have called the novella an immature youth piece has really been to Prague and walked alone through its nocturnal streets, as they rest abandoned by the hordes of tourists that have cluttered the city during the day. Then you are surrounded by the Prague of Kafka, Seifert, Rilke and Meyrink; its mysterious, slightly sinister presence, alive in Kafka's Description of a Struggle. A dream indeed, but a reality dreamed. As true as Marquez's Maconde, or Monty Python's England. More real than reality. Kafka rides the empty suit. He has stepped onto his “acquaintance’s” shoulders and spurs him like a horse, while he imagines the surrounding landscape responding to his every whim.

The dreamer Kafka is in complete control of his art, his language. As in almost everything he writes. Think of his Castle, how dreamily detailed it is described, as is its surrounding village. Duke Westwest's threatening building complex. with its two floors, surrounding closed buildings and its single tower, overgrown with ivy. An extremely inhospitable building, equipped with a few window openings, almost impenetrable with its angular parapets, which rise against an even gray sky, as if they were clumsily drawn by an unfocused child. The castle looms frighteningly over a gloomy village, located on the banks of a sluggish river. Winter and cold prevail here, if it is not damp and rainy. The silent inhabitants of the village seem to have become one with the gloomy landscape. Their physical, with foreheads that seem to have been flattened by hard blows, testify to the suffocating presence of the despotically invisible lord of the castle.

Kafka moves freely in the landscape of dreams. It could be the barren desert landscape with the dilapidated buildings of his penal colony and the detailed description of the mechanism of its gruesome torture device.

Or a USA that the not particularly well-travelled Kafka never visited, where the Statue of Liberty has a sword instead of a torch and there is a bridge between New York and Boston. But still, as in a dream, Kafka's depiction of New York does not ring false. I find it less absurd than Céline's strangely nightmarish depiction of the city in Journey to the End of the Night, in which the main character, like Kafka's Karl Rossman, is a confused stranger. And Céline had actually been there

The Amerika: Or Missing Man’s meticulous description of a world of feelings that actually only exists in Kafka's imagination makes everything he writes tangible and experienced firsthand, perhaps not in reality, but in the dream. It seems as if he opens the door to his dreams and we step into them in amazement. To read Kafka, something that should probably be done with great attention, is to become a participant in a dream, usually a nightmare. As when a dream is viewed from the outside – beyond the fixed rules of the dream, the whole thing becomes strange and distorted, despite the strict presentation.

The dreamlike character of the story is recalled in every moment of The Missing Man (the actual title that Kafka gave his manuscript) as in Kafka's other novels and short stories – how Karl Rossman is taken in by his uncle, the nightmarish stay in Pollunder's enormous, half-finished house, the nasty hotel doorman, etc. As in a dream, figures appear and disappear, impossible coincidences take place within a limited, closed world, in which the dreamer remains a stranger, a confirmation of Joseph Conrad's statement "we live as we dream - alone".

In The Vanished we find the superb depiction of the Oklahoma Theatre in Clayton, a piece of absurd realism; a rather shabby spectacle that in its grand staging with false playing of doomsday trumpets provides a self-perceived authenticity that makes me think of the Mormons' huge festival at the Hill Cumorah, which, however, did not begin until 1920 (Kafka died in 1924) and ended in connection with the COVID 19 outbreak.

  In its enormity, that Mormon spectacle seems to be a very American undertaking. And Kafka's The Disappeared makes me remember my own years in New York, when I was often seized by a strange feeling of alienation, as if I were in an unknown and familiar context. A world I knew from film and TV, music and other entertainment. Similar and yet different. Kafka gives me the impression of being well-read and familiar with the depictions of America that were common even in his time.

On one occasion when I was in New York, the fiftieth anniversary of the first King Kong film was being celebrated. A giant, inflatable rubber King Kong was attached to the Empire State Building. For some reason, the strange object did not hold the air for very long and when I stood down on the street and saw how high up there a shapeless King Kong fluttered in the wind (he was so high up that it was difficult to see him from the street below). A friendly Japanese tourist lent me his camera with a telephoto lens and commented in English on the strange spectacle: “It’s so American. It’s so huge. It’s so crazy and… it doesn’t work.”

If a dream is to be portrayed, it often takes the form of Tanguy's abstract surrealist landscapes, or through Dali's sharply defined nightmares.

It is also possible to choose Chagall's warmer, more cheerfully human art. This is despite the fact that Chagall himself claimed that he never dreamed. He stated that his art was rooted in reality to the extent that it lived through memories and a special view of life. If it seems as if his paintings were inspired by dreams, it was because they were created from his belief in the divine.

What I am searching for: work as meaning of life. Not a dream; but life. I do not have dreams. Art, in general, is an act of faith. But sacred is art the art created above interests, such as glory, fame, or any other material consideration. Painting appeared to me like a window through which I could fly away to another world. Before every landscape, I am moved; but I am also similarly moved before man and before certain events in life.

I assume I can understand him. For Chagall, despite the great suffering of his people, life was a heavenly hymn and his art a hymn of praise to the reality that surrounded him. Obviously, the Vitebsk of his childhood was a rather dreary and dreary place. Although in his early art he celebrates Jewish life, its traditions and family life, it is generally done in a brown and greyish colour scale. It was only after Chagall came to Paris that his palette began to vibrate with light and colour. In Paris he met the Orphists; Robert and Sonia Delaunay, Gleizes, La Fresnay and Lhote. Chagall also knew Picasso, whom he never really liked. The Orphists tried to give life to Cubism through colour and joy of life. Among the poets and artists of Paris, Chagall's Russian memories flared up with full force. What may seem spontaneous in him is nevertheless often coloured by profound reflections. Chagall was willingly inspired by the naive publican Rousseau, but also by more systematizing artists such as Robert Delaunay. 

However, Chagall was and remained unique, admired early on by insightful poets such as Cendrars and Apollinaire. Consider, for example, his I and the Village. Chagall's memory of a Russian village, symbolized by an animal (donkey, horse, goat?) They look each other straight in the eye, a thin thread runs, almost invisible, between their gazes. The community is also symbolized by the fact that they both wear a necklace with a cross; faith, suffering? Chagall and the animal are painted different colours, green and blue; reality, dream? In the background, a floating woman can be seen; life, dream, fertility? She flies towards a farmer with a scythe over her shoulder; Death? At the top we see the village, or Vitebsk which (which was actually a city with 80,000 inhabitants) now, unlike before, shines in the light of memory, and so it would remain in the paintings that Chagall made of his beloved hometown from then on. The artist holds a flowering tree in his hand. The tree of life? As in several of the Orphists' cubic-inspired paintings, the canvas is divided into geometric fields, rendered in glowing colours.

Chagall would insist that a painting like Me and the Village had nothing to do with dreams at all, it depicted real life. Not long ago, I met a young music student from Vitebsk in Rome. He told me that his childhood city was now a dreary place, rebuilt after the destruction of World War II. Not much remains of Chagall's vision of Vitebsk. Between July 1941 and June 1944, Vitebsk was occupied by the German Wehrmacht. The city became known for its fierce resistance to the German occupation. After the German defeat, the city was a ruin and only 118 of its original inhabitants remained. The Jews, who had numbered 43,616 in 1910, were wiped out. During the summer and autumn of 1941, 18,000 Jews were taken to the Tulov ravine outside the city, killed and buried in mass graves.

The city is now rebuilt with the usual Stalinist skyscrapers, a restored cathedral with surrounding similarly restored buildings, and a recently inaugurated, pyramid-shaped shopping mall.

So, if Chagall claims that his paintings are not dream depictions, then perhaps the illustrations that often accompany fantasy stories can be considered as such?

Although for me, perhaps it is Delvaux's and Magritte's images that best correspond to how I perceive my dreams:

In my waking state, images bring me into the world of dreams. As a little boy, I often dreamed of acquiring magnificent books. In my hometown, Hässleholm, there was Hånell's bookstore. For me, it was a dream palace. In its basement there were toys, but above all large picture books that also had a strangely enticing smell. Among other things, I used to swear by a book called Animals on Earth. I don't think that, like many of my peers, I received any weekly allowance at that time. If I remember correctly, I collected money I received from relatives, or that was given to me when I ran some errands. In any case, after several months of browsing and fragrant Animals on Earth, I bought it and it became the first book I bought with my own money.

I still have it and as I leaf through it now, I am immediately transported back into the world of my childhood and realize why its images held such a great allure for me and influenced so many of my daydreams and drawings.

Another book that I didn't own, but constantly borrowed from the library and which was the main source for a feature film I was working on and called The History of the World. The "movie" consisted of rolls of paper that my father had given me, probably the kind used in calculating machines at the time. I divided them into frames and taped them together. There must have been hundreds of small coloured pictures that illustrated the history of the world. The book that inspired me (although I used a lot of other models) was large and magnificent and was called A Golden Book of the Fates and Adventures of Peoples (title  had a different formulation in English).

The illustrations were extremely detailed and drawn in a style that imitated that which was common during the time period they depicted. I never tired of studying those pictures and I can still dream about them. 

The books I have read about dreams often take the form of wanderings through strange regions, such as Alice in Wonderland, The Pilgrim’s Progress and the Divine Comedy. One such wandering that I have previously have written about is Hypnerotomachia Poliphili (in my blog Descending into Dreams: Rome and Our Inner Self). The complicated title, which is almost Greek, can be translated as Poliphilo's love struggle in a dream. Despite its allegorical complexity, I read with great interest this dream description about how the lovesick Poliphilo searches for his beloved Polia, a lady who in reality does not seem to be particularly interested in the protagonist's expressions of affection. In his search for Polia, Poliphilo wanders not only through different landscapes, but also from dream to dream. Not only are the landscapes, the images and encounters with mythical beings strangely elusive, so is the language. The famous author freely mixes Italian, Greek, Latin, and even Arabic and Hebrew words. In the translation I own (a beautiful edition, intact with the exquisite illustrations), Joscelyn Godwin has, thankfully, modernized the language.

I have previously given a fairly detailed description of the Hypnerotomachia's action, but I will repeat it in broad outline. Poliphilo wakes up after an apparently restless waking and falling asleep while dream after dream followed one another. It soon turns out, however, that Poliphilo has not woken up at all but is wandering in his dream through a wild forest through which he is chased by dragons and wolves, gets lost, meets beautiful maidens and ends up in ancient ruined cities. He believes he has come out of the forest, but in fact finds himself in another dream where he is cared for by beautiful nymphs. They take him to their queen who asks him to declare and pay tribute to his love for Polia. When Poliphili successfully succeeds in this, he is taken to three gates where it turns out that he has made the right choice, since behind the gate that opens for him is Polia.

The couple is now taken in a triumphal procession to a temple where they are betrothed and then they sail to the island of love, Cythera, with Cupid as helmsman. But here the story is suddenly interrupted by Polia's voice, expressing surprise at Polihilo's intentions. She rejects him, but after various nasty adventures, Cupid takes her back to Polihilo who, in despair over Polia's escape, has fainted. Culido makes Polia kiss the fainted one and when Poliphilo wakes up from his fainting fit through the kiss, he believes he can be reunited with Polia, but when he takes her in his arms she disappears and... Poliphilo wakes up, probably to everyday reality.

Hypnerotomachia Poliphili is just one of the many dream descriptions in world literature. In my opinion, the most fascinating and comprehensive guide to different dream worlds is Alberto Manguel’s and Gianni Guadalupi's The Dictionary of Imaginary Places. A comprehensive work that, on 750 pages, with double-lined text, reproduces a multitude of imaginary places, taken from the works of hundreds of authors.

Despite the impressive scope and thematic scope, Manuel and Guadalupi do not address places that are set in the future, or out in space, nor heavens and hells, which means that works such as Divina Commedia and Paradise Lost fall outside its scope. For example, we are not allowed to become acquainted with the diabolical metropolis that was built under Satan's leadership by Mulciber, who had previously been the architect of Paradise, and which, on the recommendation of Mammon, became the home of the demons in Hell – Pandemonium, i.e. "All demons".

What is also missing from The Dictionary of Imaginary Places are megacities in outer space, such as those that have been relocated to the Moon and Mars over the centuries, not to mention the megacities that lie further out in the universe, such as Imperalia, the capital of the Galactic Empire on the planet Coruscant in Star Wars, or the city of Arrakeen in Frank Herbert's Dune series of novels.

We also miss future cities like Fritz Lang's groundbreaking 1927 film Metropolis, based on his wife's novel of the same name. Unlike her husband, Thea von Harbou was an enthusiastic Nazi and, after her divorce and her husband's flight, joined the National Socialist Party, first in Paris and then in the United States, where she held several influential positions. Thea was also inspired by H.G. Wells' The Time Machine, a writer who was also a skilled creator of future cities.

Metropolis became the model for a number of future cities, especially in the world of film. Among them we find, for example, the American Just Imagine from 1930. It takes place in 1980 and is therefore, like Orwell's 1984, no longer set in any future. Just Imagine is a rather silly musical that, among other things, plays on one of the "vaudeville characters" of the time, namely the lost Swedish immigrant. A kind-hearted, but ridiculous figure with a strange accent and not particularly intelligent. The film's comic character is called Petterson and was struck by lightning in 1930. After being revived by researchers in 1980, Petterson wanders around in unfamiliar surroundings in which he unfortunately becomes highly intoxicated by taking "highball pills".

Together with the two main characters, Petterson makes it to Mars. After some tumultuous adventures on the human-inhabited planet, the trio manages to get back to Earth, where Petterson, now called Single O, meets his son who is now considerably older than his father.

As I said, the film is a bit cheesy and suffers from poor acting. Elmer Goodfellow "El" Brendel in the role of Petterson is particularly embarrassing. Brendel's overacting is hardly funny, almost embarrassingly bad. Despite this, Brendel was apparently a very popular artist in his time. He had behind hima long career as a vaudeville actor when had then developed a comic character with a German accent. When Germans after World War Iwere no longer considered to be particularly funny , Brendel developed a new comic personage – a good-natured, awkward and confused Swedish immigrant he called Oley, or Ole. For the rest of his career, El Brendel would portray this ridiculous character on stage and in several films.

Lang's Metropolis can probably be considered the prototype for several of its successors within a thoroughly urbanized, rather nightmarish film world, with aesthetically interesting cityscapes like those we encounter in Brazil, Bladerunner or The Fifth Element.

Metropolis was in turn inspired by the architectural dreams born of the Italian futurists and which soon afterwards inspired the Soviet artists who, like the Italian cultural radicals, wanted to create a completely new world. In Italy, architects such as the late Antonio Sant'Elia created highly mechanized, ultra-modern cities that never left the drawing board.

And the same fate befell the Russian futurists' dreams of fantastic, Soviet cities.

The fact that these grandiose projects were not completed, however, did not prevent them from falling into good stead. Totalitarian social systems seem to be particularly fascinated by grandiose, urban transformation projects. During the Stalinist era of the Soviet Union, the Suprematists' dreams were further developed in a considerably more tasteless, but nonetheless grandiose style.

In Nazi Germany, ruled by a narcissistic, megalomaniacal amateur artist who fancied himself an expert in architecture, his friend and favourite architect Albert Speer devised a grandiose project to transform Berlin into the Welthauptstadt Germania. Der Führer found joy and solace, as German cities were being razed to the ground by British and American bombers, in spending hours contemplating the vast and detailed model of a future Berlin that Speer had created for him.
 

    
Completely transforming his capital was also something that loomed over the mind of the master architect Le Corbusier, who through his Plan Voisin, developed between 1922 and 1925, dreamed of transforming Paris into a green city with enormous skyscrapers.

It's not just Heaven and Hell, future worlds and extraterrestrial places that The Dictionary of Imaginary Places doesn't cover. The authors also deliberately overlooked fantasy worlds from the comic book meaning that we in their book neither find Duckburg, nor Bedrock or Gotham City.

But what is contained within The Dictionary of Imaginary Places is or sure interesting and imaginative, not least through the many maps and illustrations offered by the authors. The reading pleasure is enhanced by the fact that the imaginary lands that are described, from ancient times to the present day, are presented in a way that is as if they were guidebooks for potential visitors.

Among its more than a thousand articles, the extensive imagination of some eminent authors is more common than others. Of course, this applies to the well-travelled travellers of Rabelais, Ariosto and Swift.

However, authors such as Lovecraft, Baum and Tolkien are also generously represented with a variety of imaginative landscapes and cities.

Manguel’s and Gianni Guadalupi's guide to fantasy worlds and cities is richly illustrated. Here we find Dracula's castle, Baskervilles' mansion, the capital of Ruritania and even the castle of Otranto, the birthplace of  Romantic Gothic novels by authors such as Lewis, Radcliffe, Maturin and Potocki. There are also pictures of a number of places described by almost forgotten authors from past centuries, such as the Fortunate Island, where the ships were equipped with sails made out of enormous butterfly wings.

We are invited to observe the strange architecture and/or interior design in a number of unexpected places.       

We meet the strange animals populating several of these fantasy lands.

As well as items such as wooden figurines, pumpkin vessels and live animals living in glass containers.

Like other comprehensive guidebooks, The Dictionary of Imaginary Places contains plenty of maps of countries and cities. For example, we find maps of Alice's Wonderland and King Kong's Skull Island.

Of course, there is also the famous map of Tolkien's Middle Earth. Tolkien was one of those authors who liked to draw his own illustrations for his fairy tales and also produced maps to support his fantasy journeys through the worlds he created. Together with his son Christopher, he made a detailed map of Middle Earth in 1953, which he gave to Pauline Bayne in 1970, the only illustrator who Tolkien considered worthy of illustrating his remarkable book series during his lifetime. Bayne created a number of personal impressions of the different landscapes that appear in the novel series, all in the absence of the people and various creatures that appeared in them.

In 1970, Pauline Bayne drew the map that was included in a new edition of The Lord of the Rings and which became the definitive map version of this fairy-tale world. Ten years ago, among Bayne's papers, the map made by J.R.R. and Christopher Tolkien was found, complete with Tolkien's detailed comments on how he wanted Bayne's map to look.

A trained artist who made several beautiful and imaginative maps for her fairy tale worlds was Tove Jansson. The best of them depicts the winter landscape of Moomin Valley. Winter in Moomin Valley is my favourite among Tove's books, which I never tire of and often return to.

A successful fantasy author who did not want any maps to be included in his novels is George R.R. Martin, even though he makes it perfectly clear in them what his various cities and landscapes look like and how they relate geographically to each other. Martin believes that maps would destroy the reader's sense of participation in the journeys and adventures he talks about. However, that did not prevent the extremely successful film series based on his novel series A Song of Ice and Fire – Game of Thrones, in which every episode begins with a sequence that meticulously brings to life a map of Martin's fairy tale world, and several detailed maps have since that been made of that world. 

https://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

I have now reached the part where I tell you  that made me write about how different dream- and fairy-tale worlds have been portrayed, namely an article in FMR, Mensile di Franco Maria Ricci which told me about the to me previously unknown Lequeu. Well, he was not completely unknown. I had in several of my art books come across a mysterious picture of him, but without any further comment other than that Lequeu was one of the so-called visionary architects of the late eighteenth  and early nineteenth centuries and that he lived between 1757 and 1826. On closer reflection, I came to wonder what the strangely elegant and meticulously executed, but at the same time erotically challenging female nude was doing in a niche within a classically designed piece of architecture. What was she doing? Was she releasing, or was she trying to catch, a lyrebird, which had only a couple of years earlier reached Paris from Australia? Without a doubt, the picture was dreamily strange and at the same time strangely “modern” and suggestive. When I now got to read about Lequeu, I found that in him, like in Poliphilo in Hypnerotomachia Poliphili, there was a connection between eroticism and architecture, dream and madness. Lequeu too had succeeded in creating a dreamscape, as sharply portrayed and alienating as the one we encounter in Kafka and which appears in the multitude of the worlds described in Manguel’s and Guadalupi's The Dictionary of Imaginary Places.

Polihilo's wanderings through his dreamscape might be linked to the figurative ideology of the Italian Renaissance, its cult of sensual beauty and how this could be portrayed in harmony with a nostalgia for the Antiquity, a that artists and philosophers perceived as dominated by  strength, simplicity and harmony. One means of achieving this dram was architecture and urban planning, something that several of the universal geniuses of the Renaissance devoted themselves to, not least Leonardo da Vinci. They believed that a well-planned, beautiful and harmonious environment would have a positive effect on people's peace of mind and intellectual life. The cities they dreamed up were beautiful and geometrically well-thought-out, based on ancient ideals and what they perceived as a divinely inspired, natural order.

There was a desire to change society through architecture, something that we later find in the Italian Futurists, Soviet Suprematists and their totalitarian heirs. A line of development that leads us to innovative architects such as Le Corbusier and Frank Lloyd Wright, and why not the more contemporary Hadid, Calatrava, Renzo Piano and Gehry. The latter have had several of their imaginative projects realized, but this was hardly the case for the Futurist and Suprematist architects, not to mention the visionary architects of the eighteenth century, whose main representatives were Étienne-Louis Boullée and Claude-Nicolas Ledoux. They did indeed have some of their more modest building plans realized, but what else was in their hands were their grandiose, enormous projects.

In principle, it was not aesthetic principles that hindered their execution, like their predecessors during the Renaissance, they were firmly rooted in an ancient tradition. It was certainly the impossibility of realizing such enormous projects that hindered their realisation in real life. In Buollée's drawings of dream projects, people appear as ants.

Even Ledoux, although more successful than Buollée, could in his urban planning appear as a dreamer. Like Buollée, Ledoux was also seized by the revolutionary spirit of his time, albeit in a totalitarian direction. An example of this is his planned ideal city in Caux, where every single building, whether residential, industrial or public, would correspond to every conceivable human need. An example of this was how Ledoux was inspired by Réstif de la Bretonne's Le Pornographe from 1769, in which the "perverted peasant" advocated state-regulated brothels. Ledoux meticulously planned an "institution for public love." In the first volume of his Architecture Considered as Art, Morality and Legislation, Ledoux presented his idea for a kind of ideal convent for prostituted women, entirely in accordance with Réstif's detailed plans for such an institution "dedicated to pleasure and virtue," which he called Parthénia.

It is in this spirit of the time that we find Jean-Jaques Lequeu, also a visionary architect, but even considerably less successful than his contemporaries Boullée and Ledoux and not as grandiose as them. It was not until 1933 that the Austrian art historian Emil Kaufmann drew attention to the almost completely forgotten Lequeu. A year before his death, Lequeu had donated 823 drawings to the Royal Library in Paris, some carefully framed, and a multitude of newspaper clippings, letters, autobiographical writings and manuscripts for plays and novels. This had since lain forgotten somewhere in the library's secret places. Lequeu died impoverished and without heirs in his miserable two-room apartment somewhere in Paris. Before he donated his papers to the library, he had unsuccessfully tried to sell 90 drawings. He had been “chief draftsman of the Commission of Public Works” between 1797 and 1815, where he was responsible for drawing the official maps requested by the Government. In 1815 he retired with an annual pension of 668 francs. There are no surviving maps that can be identified with certainty as being made by Lequeu, but his estate includes a couple of maps he made of invented landscapes. Perhaps he occasionally daydreamed away in the drawing office and indulged in his own fantasies. Perhaps Lequeu was far too eccentric, possibly a little crazy, to succeed in this world. He was undeniably a dreamer.

Lequeu's surviving masterpiece is his Architecture Civile, which he intended to publish and in which he reproduced 107 drawings through which he intended to offer methods for depicting three-dimensional architecture, inspired by "various peoples scattered throughout the world", as well as his own "inventions and constructions. Lequeu emphasized that his intention was to pay special attention to how "shadows and their various effects are projected on flat surfaces, heights and other topography, as well as how they are created by sunlight or burning bodies". What may seem to be a strictly scientific account of architectural and drawing-related principles actually became in many ways a work that reflected Lequeu's strange imagination. A depiction of a dream world set on an unknown island where styles from all over the world - Egypt, India, China, Turkey, Persia - are mixed together in a completely unique Lequeusian vision of exoticism, eroticism and personal religion.

The viewer is invited to wander, like Poliphilo, through an exotic landscape of fantastic buildings. It is a largely deserted world in which the landscape seems to await its visitors. If any living figures appear, it is perhaps to populate a theatre stage.

or to operate any of Lequeus' many mechanical devices.

Much in Lequeu's dreamscape may bring to mind Diderot and D'Alembert's La Encylopédie (1751-1772).

Lequeu features enormous balloons, energy-generating windmills and sophisticated pumping stations, often accompanied by his own handwritten descriptions, as in the drawing below, where the ever-pragmatic Lequeu describes an extensive drainage system and a mechanism for distributing water within a Moorish pleasure palace. Inside the tower, the wind would whip a stretched canvas, moving a vertical chain carrying a bucket of water from the moat to a channel, which would then distribute the water throughout the structure. On the right, Lequeu added a newly invented lightning rod to protect the building.

In most of his structures, however, Lequeus' wild imagination takes over. For example, he has a stable take the shape of a huge cow. He imagined it to be draped in "gold and silver-studded, Indian cloth."

A residential building becomes an elephant, with a built-in garden equipped with full-grown trees.

Perhaps Lequeu was inspired by the giant elephant sculpture that was to be erected on the Place de La Bastille in Paris. Napoleon had the idea in 1808 and it was to be a 24-meter-high sculpture, cast in bronze. In anticipation of this, a life-size plaster model was erected, the increasingly miserable copy was demolished in 1846.

It was not only the form of his architectural creations that interested Lequeu. They were to be erected by special teams and the building materials were to vary from monument to monument, from building to building. He developed what has been described as a “strange culinary materialism”. For example, Lequeu explained that a funerary monument for famous personalities would be erected by “strong and robust men” and encased in a mail-maille (chain mail?) made of “slaked lime mixed with wine, pork fat and figs”. I don’t understand what it could be. Perhaps something that would be burned, like Lequeu’s vision of Trajan’s funeral pyre? Lequeu was interested in the interaction between fire and water.

However, Lequeu intended to use his “culinary cement” for many other purposes. For example, for the construction of a gate to a hunting lodge. It was to be decorated with boar heads, dog heads and antlered deer and was to be built of “pork stone”, a mixture of limestone with sulphur that Leqeau said would give off a smell of cat urine and rotten eggs. I wonder who would want such a gate on their property, or maybe it was a strange joke.

Several of the buildings in Lequeu's dreamscape have an organic character, for example a "dairy" made entirely of leaves and branches.

Lequeu was fascinated by plants and insects and in several of his buildings he produced detailed friezes of plants and animals. Below is his proposal for a pastoral temple dedicated to Ceres, the Roman divinity of agriculture and abundant harvests. The structure would combine stone and plants and Lequeu writes that the sanctuary would be approached across meadows and through wheat fields. On the temple stones various words of wisdom would be carved, such as “true happiness is found in the countryside” and Voltaire’s dictum “work is the father of pleasure”.

It seems as if Lequeu's Architecture Civile is in fact a kind of picture story. It takes place in an unknown fantasy world, similar to those described in The Dictionary of Imaginary Places. Lequeu moves like a visitor through deserted places, through caves and deep forests, while here and there he is surprised, like Poliphilo, by strange buildings and mysterious temples. Deep in a forest, for example, lies the Temple of Divination. There is no living being nearby, but the smoke from a recent sacrifice is rising.

There are several other mystical sanctuaries on the island of Lequeu, for I suppose that like so many other places in The Dictionary of Imaginary Places it is an island. There is a temple to the divinities of the Zodiac, a temple to Heaven and Earth, and a temple to Equality.

Underneath the buildings are often secret cellars and entrances to places for rituals that can only be visited by specially initiated people. Lequeu was a Freemason and this is also noticeable in his anthropomorphic architecture, which at times seems to have been constructed exclusively for Masonic rites. In keeping with the spirit of the times, many of these secret chambers are designed in an ancient Egyptian style.

The Freemasons considered their rites a revival, or rather a direct descendant, of the Biblical Moses and Joseph, who had spent a long time in Egypt and had passed on their knowledge to the master builder Hiram Abiff, whose death and resurrection were linked by several Freemasons to the myth of Isis and Osiris. Such Egyptological speculations also had a great impact on art, especially after the publication of Napoleonic Description de l'Égypte, which first lavishly illustrated volume was published in 1809.

The most famous Masonic opera, Mozart's The Magic Flute, premiered in 1791 and was already then filled with Egyptian allusions. For example, a choir of priests sings before Tamino is to undergo his trials and initiation:

Whoever makes his way through the obstacles of life

 is purified by fire, water, air, and earth.

If he can overcome the horrors of death

he can soar from earth up to heaven.

 Enlightened, he can then devote himself

entirely to the mysteries of the gods.

O Isis and Osiris! What a blessing!

The brilliant sun dispels the gloom of night.

The noble youth will soon feel his life renewed.

He will soon be eager to serve us wholeheartedly.

His spirit is bold, his heart is pure.

Soon, very soon, he will be entirely worthy of us.

The libretto writer Emanuel Schikaneder, who like Mozart was a Freemason, had certainly drawn much of his inspiration from Jean Terrason's popular novel The Life of Seth, taken from the private memoirs of an ancient Egyptian. Karl Friedrich Schinkel would in 1816 achieve great success with his Egyptian-inspired scenery for The Magic Flute when it was performed at the Royal Opera in Berlin.

Schinkel's sharp contour drawings seem to be related to Leqeus's linework, perhaps a result of their architectural training where rulers came in handy when lines and contours needed to be made sharp and easy to understand.

Lequeu placed behind a temple dedicated to the Roman goddess of wisdom Minerva, a complex of corridors and cavities that would be used in connection with the initiation of members of a “society of wise and unusually brave men”. According to Lequeu’s notes, the ritual was arranged in such a way that anyone who wished to become a member of the society had to overcome their fear of death by being subjected to trials that included terrifying sounds, darkness, heat and cold, and then be led up to light and open space. In other words, something we remember from Mozart’s The Magic Flute. Each room would be equipped with adjacent, complicated mechanisms generating sound, heat and/or cold.

Lequeu designed an Island of Love and Fisherman's Rest, placing it between a military area of ​​a royal city and a fortified camp for elite troops. The island was to be a peaceful place for rest, quiet pleasures and contemplation. A series of monumental terraces rise from the water and house a menagerie of wild animals and birds in cages, or in the surrounding forests. Lequeu carefully lists the many. Among the mammals we find lions, tigers, leopards, bears, lynxes, foxes, otters, hedgehogs, sables, marmosets, elephants, rhinoceroses, zebras, deer with thirty-pronged crowns and even dragons and unicorns. Beautiful fish populate crystalline ponds and are so tame that they come to the surface when called. The island is crowned by a temple pavilion of dazzling white marble, with elements of jasper, thus emitting a pink glow in daylight, an effect that Lequeu claims to have found in a description of a castle in Ankara.

Detailed descriptions of, often, paradisiacal islands constituted an entire genre in European literature at the time. In 1767, Louis-Antoine, Count of Bougainville reached Tahiti during a circumnavigation of the world. Five years later, he described the Tahitian society he encountered. The book became an immediate sensation by describing what Bouganville considered to be an earthly paradise where men and women lived in blissful innocence, far from the corruption of civilization. Bougainville's descriptions gave rise to the concept of the "Noble Savage" and thus came to influence the utopian thoughts of philosophers such as Jean-Jacques Rousseau. Even more influential than Bouganville's book was Denis Diderot's Supplément au voyage de Bougainville, in which an anonymous reader Bougainville's book to a circle of friends recounts the story of Bougainville's landing in Tahiti. Diderot used his fictional approach, including a description of the Tahitians as noble savages, to criticize Western ways of life and thought.

What was picked up by the Libertines of the time was Bougainville’s depiction of the “savages”’ lack of sexual bigotry. They lived without the shadow of a vengeful, inhibiting Christian God, in innocent harmony with nature and regarded sex as a completely natural part of human existence.

Someone who pushed this to its extreme was the unsavoury Donatien Alphonse François, Marquis de Sade. A writer and philosopher who placed the sexual drive at the centre of all human existence. A natural but completely blind drive that, according to him, controlled all human behaviour. For de Sade, God was truly dead and when revolution overthrew the monarchy and its myth that earthly rulers ruled the world by divine right, this meant that a system of law and morality sanctioned by a sovereign God could be abandoned. If the satisfaction of erotic passion was to include torture and murder, so be it – it was in accordance with the laws of nature. A criminal was born the way he was and nothing could change something that had been predestined  by nature.

The only thing that could limit a complete, uncontrolled release of all desires was that the struggle for absolute freedom also mean striving for dominance over others. Such a struggle for power could only be won by a strong, autocratic and limited elite, who had not come to power through birth and privilege, but through unlimited ruthlessness. That is precisely why the path to power should be open to everyone; man or woman, slave or aristocrat. This also  meant that education should be guaranteed to everyone.

To me it is completely wrong to consider de Sade as some kind of anarchist or socialist. He demanded the enslavement of the majority of the people, a totalitarianism in the name of freedom. I agree with Albert Camus in his rejection of de Sade and his ideas, which he presented in a well-written manner in his book The Rebel. I also read Maurice Lever's book about de Sade. Lever downplays de Sade as the incarnation of evil, places him in his time and talks about this basically rather unsuccessful, pathetic and destructive individual for his immediate surroundings, who was extremely self-centered, constantly in debt, spent most of his time in prisons and asylums, while he endlessly and extensively wrote down his extremely distasteful sexual fantasies.

I have found it utterly impossible to get through any of de Sade's unusually disgusting pornographic writings, if these scenes, filled as they are with rape and wanton sexual abuse, can really be called pornography. If anyone is aroused by such things, I cannot help but consider such a reader to be more than legitimately perverted. I cannot possibly understand how an otherwise admired writer like Angela Carter could seriously claim that de Sade put pornography at the service of women by asserting their right to free sexuality. She claims that de Sade portrayed women as if they were in some kind of position of power. Parenthetically, Carter's extensive descriptions of de Sade's sadism are the closest I have come to this otherwise unbearable rubbish. I don't understand how Carter, like many others who have praised "The Divine Marquis", has failed to realize that his "female libertines" "affirm" their sexual urges only by submitting to men's violence against them and innocent victims.

Like many of his contemporaries, de Sade had a knack for transferring his reveries to unknown places, preferably islands. While imprisoned in La Bastille, he wrote his novel Aline et Valcour; ou, Le Roman philosophique in which he contrasted Batua, a kingdom in the interior of Africa, with the South Sea Island of Tamoe, ruled by the philosopher king Zamé. In the brutally ruled Butua, its ruler receives a tribute of five thousand women from all corners of his kingdom every month, who are then subjected to all kinds of sexual abuse by him and his servants. The whole of Batua is otherwise characterized by unbridled lust, meanness, cruelty and superstition. After revelling in descriptions of this misery, de Sade takes us to Tamoe where everything is constructed in accordance with perfect European plans. The state takes care of children and the elderly, who live separately from the rest of society. People marry, but they divorce just as easily, everyone is vegetarian and there are no penalties whatsoever. Even though people are free to live out their passions, there are still no abuses, since general prosperity prevents such. However, all this is just a game for the galleries. Let us not draw any wrong conclusions from de Sade's intentions. His dream of a liberal utopia is hardly praiseworthy or created for the good of humanity. It is actually something completely opposite. It is based on hatred and self-assertion. In fact, de Sade hates all of humanity. The "equality" he writes about is only a mathematical concept. What drives him, a life prisoner imprisoned by the State, is the desire for revenge and the longing for total domination over his surroundings. That is his utopian dream. For him, "justice" is synonymous with the fulfilment of this highly personal dream and that is what constitutes the utopia in his endless and annoyingly disgusting descriptions of atrocities committed against his fellow human beings.

In his The 120 Days of Sodom de Sade lets the mask fall, there are completely different conditions than the dreamt-of island paradise. At Silling Castle, hidden away somewhere in the deep forests of the German Black Forest, four wealthy gentlemen have retreated to enjoy grotesque sexual abuse committed against 42 carefully selected young people for a year, together with their wives, who are all tortured and murdered. Pasolini's film Salò, or The 120 Days of Sodom, follows de Sade's misery quite closely and that film is also a painful experience that made me wonder what made Pasolini wanting to make such a film.

As we have seen above, the visionary architect Ledoux was inspired by the writings of Réstif de la Bretonne, one of Sade's contemporaries, who detested the rival pornographer and attacked him in the errors of his writings. In many ways, Réstif was a strange figure, a night owl who moved among the brothels and back alleys of Paris and who wrote more than 300 volumes on all conceivable subjects. Réstif often suffered from poverty and wrote for a living. He based his books on episodes from his own life, which despite their flimsy sentiment, contain truthful pictures of French society on the eve of the revolution.

This “Rousseau of the Gutter” was not a revolutionary but feared and despised the “masses”. He built a strict utopian system where girls and boys were separated from their parents at the expense of the state and raised together until they reached puberty, when they were separated. The young men immersed themselves in various sciences, while the girls were raised in virtue and household chores, constantly subject to the rule of men – Réstif was  a bigoted misogynist. All this was not at all to promote any Christian morality – on the contrary, Réstif believed that if young men and women were raised separately, their sexual drive in adulthood would be all the more intense and pleasurable. Réstif’s ideal society was a gerontocracy where young men and women were exploited and controlled by older men. If de Sade was driven to write, it was probably primarily by his own pent-up, perverted sexual drive, while Réstif possibly did it to earn a living. However, even Réstif had a strong libido that constantly drove him into what he considered deplorable fornication.

Réstif's writing was probably mainly guided by what would sell best – morality or depravity, exotic adventure stories or local conditions. He oscillated between moral sermons and pornography. Of course, Réstif also wrote about ideal island worlds and their opposites. In the novel La Découverte australe par un homme volant, the main characters live on a South Sea island, from where they fly to one island after another in the extensive archipelago that surrounds them.

On the unexplored islands, they encounter fantastic hybrid creatures – elephant people, lion people, bird people, etc., even oyster people. The most developed is La Mégapatagonie, which is located on the other side of the globe, opposite Paris, and everything is upside down there. The capital is called Sirap, Paris backwards and forwards, and people wear their shoes on their heads and hats as shoes. But the philosophy of life of the Mégapatagonians are more tolerant and more developed than that is found in Paris.

The ideology of the Megapatagonians is based on the principle of a living nature and a cosmos that constantly renews itself. According to them, the human species is a continuous, never-completed creation, it has no origin and changes in a circular manner. The Megapatagonians condemn the arrogance of the peoples of the northern hemisphere. However, they are convinced that young people are less equal than older people and, according to them, women can never achieve a male intellectual status. All land is owned in common; divorces are free and take place without any major problems, children grow up on their own through the care of the state. Both de Sade and Réstif seem to believe that children are nothing more than a nuisance. On La Mégapatagonie one finds the beginnings of the totalitarian society that has come into full bloom on The Island of Andrographia, according to Réstif the most perfect utopian island, which with its oppression of women and suffocating gynocracy with harsh punishments on offer, can almost be considered a totalitarian nightmare.

In parallel with the planned and extensive book Architecture Civile that Lequeu put so much effort into, he worked on a textbook on how to depict the human body, and the drawings that would fill this work are just as remarkably detailed those ins his Architecture Civile. They mainly depict different parts of the face, but he clearly intended to depict the entire human body, male and female, piece by piece.

Lequeu had also initially concentrated on female and male genitalia, in addition to the face, with an obsession and detail that may seem shocking and approaches the erotic obsession of de Sade and Réstif.

As part of his artistic studies, Lequeu worked with different facial expressions, some of the grimaces he creates are quite extreme and, like most things that concern Lequeu, skilfully executed, detailed and quite strange.

In this respect, he is reminiscent of the eccentric Franz Xaver Messerschmidt (1736 –1783) who created a large number of "character heads” in various materials. An activity he continued even after he was dismissed as a leading professor at the Vienna Academy of Fine Arts due to "confusion in the head".

The society portraitist and Baron Joseph Ducreux (1735 – 1802) also devoted himself to portraying himself grimacing in various ways.

A character study by Lequeu that is almost shocking in its peculiar “modernity” depicts a screaming or yawning (or screaming?) man with a bandanna around his forehead, and crowned with a bowler hat.

The bandanna and the detailed presentation bring to mind the strange Dutch artist and fascist Pyke Koch (1901 – 1991), who, like Lequeu, was no stranger to detailed, erotically explicit female bodies depicted  in extreme positions.

And the bowler hat? Did they already exist in the eighteenth century? On the Internet I find that it was invented in 1849 in London by hatmakers Thomas and William Bowler, hence its English name. This hat several associations, it was worn, for example, by the greatest comedians of the twentieth century, Chaplin and Laurel. Fats Waller was also a comic genius equipped with a bowler hat and he was furthermore a brilliant musician and composer.

Chaplin and Laurel portrayed popular outsiders, on the verge of laughter and tears. Chaplin's tramp never cried, but he could arouse sentimental feelings, Stan Laurel's character often cried. They were unfailing outsiders.

Kafka and Anton Räderscheidt were also portrayed in bowler hats. In any case, they are also in their art they often portrayed their characters as outside observers. Below is Räderscheidt's Tennis Player.

A bowler-hatted observer of a naked woman also appears in the work of the Italian Felice Casorati, in his Platonic Dialogue.

However, the most famous bowler hat in art was worn by René Magritte and his iconic characters.

Incidentally, Magritte's peculiar dream world was not free from erotic, sometimes almost perverse overtones.

Another bowler-hatted artist, who was also a writer approaching perverted themes was Roland Topor (1938 –1997), among other achievements the author of the excellently nightmarish novel The Tenant, which Roman Polanski used as the basis for an equally excellent film.

Topor, like Lequeu, seems to have been fascinated by both male and female genitalia, which he often depicted within a dreamlike context.

Topor even made a, not particularly successful, film that largely deals with how de Sade (equipped with a dog's head) spends his time in the Bastille dungeon by conversing with his sexual organ.

Something that brings to mind two much more interesting novels, namely Philip Roth's Portnoy's Complaint and the in my opinion even better The Two of Us by Aberto Moravia, which in the publisher's advertisement for its English translation was described as "picking up where Portnoy's Complaint left off". Both novels deal with what is stated at the beginning of Portnoy's Complaint:

Portnoy's Complaint: A disorder in which strongly felt ethical and altruistic impulses perpetually are warring with extreme sexual longings, often of a perverse nature.

Both Portnoy and "I" in Moravia's book struggle against a life of drive that distorts their existence and it is not without bringing to mind the fundamentally sad figures of de Sade and Réstif, perhaps even Lequeu, although we don't know much about him. Both novels are actually unusually well-written and at times really funny, but as Moravia said about his novel:

The problem I tried to treat in Io e Lui is terribly serious, even if it is also tragicomic. On the one hand, sexuality, personified in Him, is a physiological-mental driving force and on the other hand, a striving towards artistic, intellectual, social and civil goals. My Federico Rico is an intellectual man with directorial ambitions, a screenwriter who wants to take the step up to higher quality in his writing and also realize it in the form of a film. Unfortunately, his personality is so strongly divided that it becomes paralyzing. The artistically ambitious Federico is forced to watch how He helplessly acts on the orders of the subconscious. The sexual drive becomes a voice that commands and compels. The result is an undulating, comic progression, filled with unexpected complications. In my crazy story about a failed director, locked in a constant dialogue with his dominant genital and a culturally conditioned anxiety, a neurosis is evoked that I have interpreted and described in a tragicomic tone, very close to absurdism.

It is quite possible that Lequeu was also driven by a similar sexual obsession, but we know too little about him to know how it was. His obsession with genitals may have been a manifestation of such a disorder. His explicit drawings are of such a nature that after his assets had been transferred to the Bibliothèque nationale de France, some of them were labelled “pornography” and ended up in the closed library section popularly known as L’Enfer, Hell. Between 1909 and 1913, Guillaume Apollinaire and Fernand Perceau studied L’Enfer’s writings and visual material and compiled, without the library management’s knowledge, a catalogue listing  854 titles and described the contents of the books. Nowadays, “Hell” has been divided into a variety of departments and its books have been registered under fiction, sociology, medicine, history of ideas, etc., although pornographic magazines still have a separate classification.

Not all of Lequeu's nude studies are tainted with a naturalism that might appear as rough and even repulsive. Several have a softer appearance that can might be considered as reminiscent of the classicist art of Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780 –1867).

As was the case with the dream island worlds of de Sade, Réstif and other pornographers, Lequeu had also provided his island with tempting places of pleasure. There was, for example, a guinguette, a tavern dedicated to enjoying food, fine wines and cabaret performances. According to Lequeu, the place was equipped with Venetian crystal glasses, exquisite porcelain services, enormous “cheese wheels” and columns shaped like wine barrels.

In the tavernsr's exquisite garden, we find a hammock where, according to Lequeu, a loving couple enjoys “the sweet convulsions of Venus” in a padded "love hammock" made of soft "honey cotton". The hammock is suspended between two lush trees and shaded by a canopy, crowned by two turtledoves. The device is set in leisurely motion by a hidden mechanism and a gentle breeze brings with it exquisite scents which sweetness is spread from small plants, flowers and aromatically scented bushes that form a bed "saturated with voluptuousness and heavenly fragrance" under the hammock, plants that during calm and warm nights over the entire area spread a scent of Paradise.

The love hammock is just one of several beds that Lequeu has provided in his dream world, several of them equally lovingly described.

I assume that the skilled draftsman, dreamer and fantasist Lequeu was probably a rather aloof and perhaps even crazy, perhaps even a rather crazy person who was difficult to get along with. Why else are there no personal testimonies about him? Only one or two the occasional official note. The works he donated to the Royal Library are almost the only traces we have of him. Someone from the Library staff must have appreciated their undeniable quality, otherwise the gift would not have been accepted, it was after all very extensive.

 Jean-Jaques Lequeu died poor, alone and unnoticed, possibly his physical remains can be found somewhere in Paris, perhaps in its extensive catacombs where so many unknown cadavers had been moved. However, in his writings he left behind a memorial to himself and his grave is also drawn there. In a representation of an underground cave system with a rushing river and an ancient sculpture we also find Lequeu's tomb. The cave is perhaps a symbol of Lequeu's hidden, inner life where he was master of a fantastic world in which he could realize all his dreams, while he sat drawing maps in a drab office or in his cramped two-room apartment somewhere in the innner bowls of Paris.

At the top right of the picture, Lequeu has inserted a picture of his tomb monument, as usual carefully crafted. He writes that it is “the tomb of the artist, brother of Jesus, who carried his cross throughout his life. In the tomb: his corpse embalmed in batumen [asphalt]”. The tomb is said to include Lequeu’s “professional instruments; square, rulers and a porte-crayon [pencil at the tip of which there was a steel device into which a drawing pin was inserted]”.    

I will now leave this overly extensive essay. It is late and I will go to sleep – a dreamscape is awaiting my arrival

Accatino, Alfredo (2024) “Arte Jean-Jacques Lequeu: L’inventore di isole”.  Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson. an Assmann, Jan (2005)  Die Zauberflöte. Oper und Mysterium. München : Carl Hanser Verlag. Camus, Albert (1973) The Rebel. Harmondsworth: Penguin Modern Classic. Carter, Angela (2001) The Sadean Woman and the Ideology of Pornography. London: Penguin Books. de la Bretonne, Réstif (2017) The Discovery of the Austral Continent by a Flying Man. Tarzana, CA; Black Coat Press. Dostoyevsky, Fyodor (2010) The Gambler and other Stories. London: Penguin Classics. Gieve, Ann (1985) ”La città_Lequeu”, FMR, N. 33, maggio. Kafka, Kafka, Franz (1988) The Castle  New York: Schocken Classics. Franz (2000) Franz Kafka: The Complete Stories. New York: Schocken Books.  Kafka, Franz (2008). Amerika: The Missing Person, New York: Schocken Books. Lever, Maurice (1993) Marquis de Sade : a biography. London : HarperCollins. Manuel, Frank E, and Fritzie P. Manuel (1982) Utopian Thought in the Western World. Hoboken N.J.:  Blackwell. Marchessau, Daniel (1998) Chagall: The Art of Dreams. London: Thames and Hudson. Moravia, Alberto, Io e lui: L'Associazione Fondo Alberto Moravia – Onlus. https://www.fondoalbertomoravia.it/ Moravia, Alberto (1972)The Two of Us. London Secker & Warburg. Riva, Alberto (2025) “Fellini letto dagli scrcittore”, La Domenica di Repubblica, 24 Gennaio. Vérité, Marcelle (1962) Le monde des animaux.. Paris:  Librairie Hachette. Bonniers.  Werner Watson, Jane (195e) The Golden History of the World: A Child's Introduction to Ancient and Modern Times. Racine, Wisconsin: Golden Press.

En och annan kväll när räkningar är betalda, uppskjutna plikter och åtaganden inte kastar sin slagskugga över tillvaron och ett sällsynt lugn lägrat sig över tillvaron, då är det skönt att krypa till sängs. Innan sömnen sänker sig inträder den angenäma känslan då jag med förväntan ser fram mot mina drömmar, oavsett om det skulle röra sig om mardrömmar eller fantastiska äventyr. Det är som att lyssna till 29^th Century Fox’s fanfar då den ledsagar dess svepande strålkastarljus, eller lyssna till rytandet från MGM:s lejon – ”Nu börjar det!”

https://www.youtube.com/watch?v=rspzzsMRl-E

https://www.youtube.com/watch?v=iHU53NedhkQ&ab_channel=AhmedHassn

Det är drömmarna som kommer och vare sig de är mardrömmar eller spännande historier uppskattar jag dem. Ty de är historier. En följd av bilder, idéer, känslor och förnimmelser, kompletta med färg och ljud.  Likaväl som under vårt vakna medvetna liv upptar drömmar en stor del av vår tid på jorden och de har sedan urminnes tider fascinerat hela mänskligheten – vi finner Australiens urinvånares alcheringa, egentligen ”det eviga, det oskapade”, av antropologer översätt till Dreamtime, sumerernas stjärnskådare och nutidens Jungianer.

En och annan besserwisser har avfärdat drömmar som ologiska och därmed oväsentliga – en slags till intet förpliktigande rengöringsprocess av all möjlig, onödig bråte som under dagen belamrat vårt hjärnutrymme. Ett irrelevant sammelsurium. Men för mig är de högintressanta föreställningar och då jag befinner mig inuti drömvärlden framstår den som fullkomligt logisk och helt korrekt, frånsett det faktum att platser, föremål och personer kontinuerligt kan smälta in i varandra, bli till bilder och upplevelser som speglar vardagsliv och minnen. Ibland kan drömmarna anta bisarra, överdrivna skepnader och föra mig in i groteskt, komplexa världar. Men, minst lika ofta tar de mig till välbekanta platser, till vägar och stigar jag tidigare följt, till skolor och andra byggnader jag vistats i, fält och skogar, människor jag mött, en del glömda, andra döda, fast flera är högst närvarande – syskon, mina närmsta och kära, kollegor och barndomsvänner. Jag hör deras röster, ser deras ansikten; vi talar med varandra, döda och levande och agerar tillsammans i dessa skiftande, overkligt verkliga drömvärldar.

Trots sin nattliga påtaglighet är drömmar flyktiga. De kan visserligen upprepas och stanna i minnet. Jag hamnar i dem ibland på platser jag tidigare besökt och vistats i. Besök på vissa platser upprepas ständigt och minns jag dem i vaket tillstånd undrar jag emellanåt – Varför just de platserna? De var väl aldrig speciellt betydelsefulla?

Hos mig dyker drömmar upp som tycks vara vanligt förekommande även hos andra drömmare; att naken eller olämpligt klädd dyka upp i olika sammanhang, eller den mer angenäma känslan av att kunna flyga. Den senare drömmen innebär jag som den enda människan har upptäckt att jag genom att försiktigt hoppa upp i luften sedan upprätt kan sväva allt högre, alltid upprättstående. Det är en vansklig manöver som kräver en viss ansträngning, men det är en fin känsla att kunna lyfta högre och högre och betrakta min barndoms, eller mitt närvarande, landskap från hög höjd. Min flygförmåga väcker ibland förvåning och beundran, men lika ofta fullkomlig likgiltighet. Återkommande är också att jag hamnat inom en stor, invecklad arbetsplats; mitt kontrakt har gått ut, mina tjänster behövs inte längre och har inte uppskattatrs, men jag har likväl ett skrivbord och ges fullkomligt onödiga uppgifter, samtidigt som jag inte längre hör hemma där och heller inte får någon lön. Jag kan också hamna i stora labyrintiska skolor. Jag vet inte hur mitt schema ser ut, vilka lektioner jag har och ingen hjälper mig till rätta. Jag kan inte namnen på mina elever, kommer alltid försent och kan inte finna klassrummen. Ibland är det jag själv som är elev, betydligt äldre än alla de andra i klassen. Mina kamrater tycker det är underligt att jag hamnat där, men lärarna accepterar min närvaro: ”Jan har själv begärt att få vara här”. I andra drömmar kommer jag försent till flyg, tåg och båtar, som ofta far iväg med mitt bagage och lämnar mig ensam kvar. Jag förlorar mig i tunnelbanors invecklade labyrinter, eller går vilse i underjordiska gångar, som ibland smalnar av till klaustrofobiska tunnlar.

Drömforskning är en omfattande verksamhet som numera sker med hjälp av hjärn-skanning, datorer och AI, men eftersom drömmar är högst personliga och berättelserelaterade så undersöks de även genom vittnesbörd från drömmare, som väckts då det funnits indikationer på att de drömmer och som då får uppge vad deras drömmar handlat om.

Ett exempel – mellan 1940 och 1985 samlade den Freud-inspirerade amerikanske psykologen Calvin S. Hall och hans medarbetare fler än 50 000 drömrapporter från olika hörn av världen. Deras resultat tycktes visa på att drömmar från vitt skilda miljöer och olika kulturella sammanhang, i stort sett hade samma, eller snarare liknande innehåll.  Enligt undersökningarna var ångest den vanligast förkommande drömkänslan. Andra känslor inkluderade övergivenhet, ilska, rädsla, glädje och lycka. Negativa känslor var mycket vanligare än positiva. Bortsett från vad man antagit utgjorde sexualrelaterade drömmar mindre än tio procent och var i stort sett lika vanliga hos såväl män som kvinnor.

Att sex inte har en så överväldigande närvaro i våra drömmar skulle kanske förvåna Sigmund Freud, som hade en benägenhet att betrakta sexualiserad energi som den främsta drivkraften i våra mentala processer och strukturer. Något som fick honom att tolka de flesta sinnesimpulser som kopplade till erotik, utlevd eller undertryckt.  Som vitt jag förstår var sådana tankegångar basen för hans Drömtydning som präglas av Freuds syn på drömmar som skapade ur ”undermedvetna” tankar, styrda av en ”njutningsprincip” som innebar att de speglade ett önsketänkande kring sexuell tillfredsställelse. Ett fenomen som enligt Freud hade danats ur barndomens förträngda sexuella scenarier. Drömmarna hade enligt honm därmed förlänats med en symbolisk censurfunktion som i sömnen skapade förvrängningar, förskjutningar och märkliga sammanfattningar av förträngda tankar. 

Jag är inte övertygad. Visserligen utgör Freuds skrifter stimulerande läsning, men jag tycker att han ofta skjuter snett. Jag är nämligen övertygad att om vi söker kan vi inom det universum vi lever finna mönster och förklaringar överallt. Vi betraktar natthimlen och finner då samband mellan stjärnor och galaxer och många av oss tror att deras skiftande konstellationer påverkar, eller speglar våra personliga liv. Likaså kan många tro att kroppskonstitution, hållning och kroppsvätskor predestinerar vår existens, liksom vårt vuxenliv oåterkalleligt har präglats av vår barndom, speciellt om den var olycklig. Till och med kaos och slump tros enligt flera av oss vara regelstyrt och förutbestämt. För att nu inte tala om våra drömmar, som betraktas vara betydelsebärande varsel, varningar och livsavgörande indikationer. I varje italiensk tobakshandel finns tjocka böcker som omvandlar drömmar till siffror som kan användas i lotterier, fotbollstips och hästkapplöpningar. 

I min mening är drömtolkning högst personlig, något som under ett långt liv dock inte fått mig att förvånas över att vissa mig närstående personer haft märkligt fullbordade sanndrömmar, men det är säkert en slump även det. Vad händer inte under ett långt liv, under vilket våra åsikter och inbillningar kommit att präglas av vår egen personlighet? Något som för övrigt gjort mig misstänksam mot Freuds, Jungs, Adlers och andra psykoanalytikers teorier.

För många år sedan kände jag en jungiansk terapeut och vi diskuterade då ofta mina drömmar. Jag har aldrig drömt så mycket som under den tiden och hon lyckades alltid tolka mina drömmar på ett ytterst intressant, jungianskt vis.  Något jag fann vara mycket roande, men jag berättade inte för henne att jag trots mitt stora intresse långt ifrån var en troende Jungian.  Jag tror nämligen att Freuds patienter drömde som Freud – i sexual-neurotisk riktning, som Jung – i arketyper, eller som Adler – som en längtan efter tillhörighet.  Och gjorde de inte det, så lyckades säkert dessa psykoanalytiska genier få deras drömmar att passa in inom de av dem fastställda mönstren, inte minst genom att omvandla dem till metaforer och symboler.

Jag minns en roande episod i TV-serien Den unge Indiana Jones där huvudpersonen möter Freud, Jung och Adler. Samtliga spelade av svenska aktörer – Freud av Max von Sydow, Jung av Ernst-Hugo Järegård och Adler av Björn Granath.

Jag tycker det är ledsamt att jag minns så få av mina drömmar. Min äldsta dotter är kapabel att ge långa och oftast fascinerande redogörelser för sina drömmar och ibland kan även min fru göra det. Själv minns jag vagt mina fantastiska drömäventyr och det retar mig att jag inte kan återge dem klarare och bättre. En av mina bästa vänner förde under flera år böcker över sina drömmar, och kanske gör han det fortfarande. Han hade tejpat fast en smal ficklampa vid en penna, som han hade vilande i ett skrivhäfte på sitt nattduksbord. Om han vaknade upp efter dröm, tände han snabbt ficklampan och skrev ner några stödord, innan han åter somnade in. Morgonen därefter kunde han med hjälp av stödorden skriva ner sin dröm. Ofta hade han glömt att han vaknat under natten och skrivit ner orden.

Det finns gott om fascinerande drömböcker. Svenska genier som Swedenborg och Strindberg skrev sådana.

Visuellt besatta och geniala filmregissörer som Fellini och Kurosawa har i sina filmer lyckats gestalta sina drömmar och de har då tagit sina drömböcker till hjälp. De var båda drivna tecknare och illustrerade ofta sina drömböcker.

Författaren och litteraturkritikern Olof Lagercrantz har någonstans skrivit att drömskildringar sällan blir bra litteratur. Där skjuter han sig själv i foten. Han har nämligen skrivit en bok och forskat kring Dantes Divina Commedia, en av de mest magnifika drömskildringar som finns. Dantes visuella rikedom och särpräglade språk har genom århundranden inspirerat författare, konstnärer och filmskapare. Fellini konstaterade i en intervju:

Jag skulle aldrig kunna göra en film baserad på Den gudomliga komedin, av den enkla anledningen att Dante redan har skapat den filmen: det finns hos honom, i hans poesi, en så exakt gestaltad vision att jag är oförmögen att begripa vad jag någonsin skulle kunna lägga till. Kanske några Danteska specialeffekter? Jag kan i slutändan konstatera att samtliga mina filmer har inspirerats av den store poeten: vad är de? Om inte en lärjunges tolkningar av Helvetet, med några blixtnedslag från Skärselden och Paradiset.

Mästerskribenter som Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka var förvisso övertygade om drömmarnas stora betydelse och använder dem i sina oförlikneliga noveller och romaner. Historier som inte förlorat sin aktualitet och fortsätter att fängsla generation efter generation. I En löjlig människas dröm skriver Dostojevskij:

Drömmar är, som vi alla vet, märkliga. En del av dem uppvisar en skrämmande livfullhet, med verklighetstrogna detaljer, framställda med den utsökta finess man finner hos vissa smycken, medan andra galopperar förbi utan att man ens lägger märke till dem, varken då det gäller tid eller rum. Drömmar verkar inte ledsagas av något förnuft, de styrs av begär, inte av huvudet utan av hjärtat, och likväl … vilka komplicerade knep har inte mitt förnuft genom mina drömmar använt sig av, vilka fullkomligt obegripliga saker kan inte hända där!

Franz Kafka är välkänd för att ha låtit sig inspireras av drömmar och hans berättelser och tre romaner är onekligen förlänade med en drömlik atmosfär, inte minst genom sin detaljrikedom och kyligt beräknade absurdism. Likt Dostojevskij kryddar Kafka allt som oftast sina beskrivningar med förbiglidande enskildheter, uppmärksammade genom ett extremt vaket sinne. Det är den detaljerade närvaron i dessa berättelser som gör dem surreala – ”mer än verkliga”.

I Prag, inte långt från det gamla ghettot finns en staty som illustrerar den superreala verklighet som så gott som alltid är närvarande i Kafkas berättarkonst. Kafkas alter ego sitter uppkrupet på axlarna av en upprätt jätte, som enbart består av tomma kläder. Det är en vision hämtad från ett av Kafkas tidiga prosastycken – Beskrivning av en kamp. Ofta avfärdat som ett av Kafkas sämre arbeten. Dumheter – jag undrar om de som kallat novellen för ett omoget ungdomsstycke verkligen varit i Prag och där ensamma vandrat genom dess nattliga gator, då de vilar övergivna av de turisthorder som under dagen belamrat staden. Då omges du av Kafkas, Seiferts, Rilkes och Meyrinks Prag; dess mystiska, lätt otäcka närvaro, levande i Kafkas Beskrivning av en kamp. Visserligen en dröm, men en verklighet drömd. Lika sann som Marquezs Maconde, eller Monty Pythons England. Verkligare än verkligheten. Kafka rider på den tomma kostymen. Han har klivit upp på sin ”bekantes” axlar och sporrar honom som en häst, medan han föreställer sig att det omgivande landskapet svarar på alla hans infall.

Drömmaren Kafka är i fullkomlig behärskning av sin konst, sitt språk. Som i nästan allt han skriver. Tänk på hans Slott, hur drömskt detaljerat beskrivet är inte det, liksom dess omgivande by. Hertig Westwests hotande byggnadskomplex. med sina två våningar, kringliggande slutna byggnader och sitt enda torn, övervuxet med murgröna. En ytterst ogästvänlig byggnad, försedd med ett fåtal fönstergluggar, så gott som ogenomträngligt med sina kantiga bröstvärn, som reser sig mot en jämngrå himmel, som vore de klumpigt tecknade av ett okoncentrerat barn. Slottet ruvar skrämmande över en svårmodig by, belägen vid stranden av en trögflytande flod. Här råder det vinter och köld, om inte fukt och regn. Byns tystlåtna invånare tycks ha blivit ett med det dystra landskapet. Deras fysisk, med pannor som tycks ha plattats till av hårda slag, vittnar om den despotiskt osynlige slottsherrens kvävande närvaro. 

Kafka rör sig obehindrat i drömmens landskap. Det kan vara det karga ökenlandskapet med sin straffkolonis förfallna byggnader och den ingående beskrivningen av mekanismen hos dess ohyggliga tortyrredskap.

Eller ett USA som den inte speciellt vittbereste Kafka aldrig besökt, där Frihetsgudinnan har ett svärd istället för en fackla och det finns bro mellan New York och Boston. Men likväl, som i en dröm, klingar inte Kafkas New York skildring falskt. Jag finner den mindre absurd än Célines underligt mardrömslika skildring av staden i Resa till nattens ände, i vilken huvudpersonen han likt Kafkas Karl Rossman är en förvirrad främling. Och Céline hade faktiskt varit där.

 Den försvunnes noggranna miljöbeskrivning av en sinnevärld som egentligen enbart existerar i Kafkas fantasi gör allt han skriver påtagligt och självupplevt, kanske inte i verkligheten, men i drömmen. Det tycks som om han öppnar dörren till sina drömmar och förundrade stiger vi in i dem. Att läsa Kafka, något som nog bör göras med stor uppmärksamhet, är att bli delaktig i en dröm, oftast en mardröm. Liksom då en dröm betraktas utifrån – bortom drömmens fasta regelverk så blir det hela sällsamt och förvridet, trots den strikta framställningen. Berättelsens drömska karaktär gör sig påmind i varje moment av Den försvunne, liksom i Kafkas andra romaner och noveller – hur Karl Rossman blir omhändertagen av morbrodern, den mardrömslika vistelsen i Pollunders väldiga, halvfärdiga hus, den otäcke hotellportieren, m.m. Som i en dröm dyker gestalter upp och försvinner, omöjliga sammanträffanden äger rum inom en begränsad, sluten värld, i vilken drömmaren förblir en främling, en bekräftelse på Joseph Conrads konstaterande ”vi lever som vi drömmer – ensamma”.

I den Försvunne finner vi den suveräna skildringen av Oklahomateatern i Clayton, ett stycke absurd realism; ett tämligen sjabbigt spektakel som i sitt storslagna iscensättande med falskspelande domedagstrumpeter ger en självupplevd autencitet som får mig att tänka på mormonernas väldiga festspel vid Cumorahkullen, som dock inte började förrän 1920 (Kafka dog 1924) och upphörde i samband med COVID-epidemin.

I sin väldighet tycks det där mormonspektaklet vara ett mycket amerikanskt tilltag. Och Kafkas Den försvunne får mig att minnas mina egna år i New York, då jag ofta greps av en märklig känsla av alienation, som om jag befunnit mig inom ett såväl okänt, som välbekant sammanhang. En värld jag kände från film och TV, musik och annan underhållning. Likt och likväl olikt. Kafka ger mig intrycket av att vara väl beläst och insatt i de amerikaskildringar som var vanligt förkommande även under hans tid.

Vid ett tillfälle då jag befann mig i New York firades femtioårs-jubiléet av den första King Kong-filmen. En jättelik, uppblåsbar gummi-King Kong fästes vid Empire State Building. Av någon anledning höll det märkliga föremålet inte luften så värst länge och då jag stod nere på gatan och såg hur högt däruppe en oformlig King Kong fladdrade för vinden (han var så högt upp så det var svårt att skönja honom nere från gatan). En vänlig japansk turist lånade mig sin kamera med teleobjektiv och kommenterade på engelska det märkliga skådespelet: ”Det är så amerikanskt. Det är så stort. Det är så vansinnigt och … det fungerar inte”.

Skall en dröm gestaltas så sker det väl ofta i form av Tanguys abstrakt surrealistiska landskap, eller genom Dalis konturskarpa mardrömmar.

Det går också att välja Chagalls varmare, mer glatt mänskliga konst. Detta trots att Chagall själv påstod att han aldrig drömde. Han slog fast att hans konst var verklighetsförankrad i så måtto att den levde genom minnen och en speciell syn på livet. Kan det tyckas som om hans målningar inspirerats av drömmar var det för att de skapats ur hans tro på det gudomliga.

Det jag söker är arbete, som i livet. Inte drömmar, utan livet. Jag har inga drömmar. Konst är i allmänhet en troshandling. För mig är konst tro. Måleriet blev för mig som ett fönster genom vilket jag flög in i en annan värld. Jag blir rörd inför varje landskap; men jag blir också rörd inför människan och inför vissa händelser här i livet.

Jag tror mig kunna förstå honom. För Chagall, trots hans folks stora lidanden, var livet en himmelsk hymn och hans konst en lovsång till den verklighet som omgav honom. Uppenbarligen var hans barndoms Vitebsk ett ganska grådaskigt och trist ställe. Även om han i sin tidiga konst hyllar det judiska livet, dess traditioner och familjeliv, så sker det i allmänhet i en brun och gråaktig färgskala. Det var först efter det som Chagall kommit till Paris som hans palett började vibrera av ljus och färg. I Paris mötte han orfisterna; Robert och Sonia Delaunay, Gleizes, La Fresnay och Lhote. Chagall kände även Picasso, som han egentligen aldrig riktigt gillade. Orfisterna försökte genom färg och livsglädje skänka liv pt kubismen. Bland Paris poeter och konstnärer blossade Chagalls ryska minnen upp med full styrka. Vad som hos honom kan tyckas vara spontant är likväl ofta färgat av djupsinniga funderingar. Chagall lät sig villigt inspireras av den naivistiske tullnären Rousseau, men även av mer systematiserande konstnärer som Robert Delaunay.

Men, Chagall var och förblev unik, tidigt beundrad av uppslagsrika poeter som Cendrars och Apollinaire. Betrakta exempelvis hans Jag och byn. Chagalls minne av en rysk by, symboliserat av ett djur (åsna, häst, get?) De ser varandra rakt i in ögonen, en tunn tråd löper, närstan osynlig, mellan deras blickar. Gemenskapen gemenskap symbolisera även genom det faktum att de båda bär ett halsband med ett kors; tro, lidande?  Chagall och djuret är målade olika färger, grönt och blått; verklighet, dröm? I bakgrunden skymtas en svävande kvinna; liv, dröm, fruktbarhet? Hon flyger mitt emot en bonde med en lie över axeln; Döden? Högst upp ser vi byn, eller Vitebsk som (som faktiskt var en stad med 80 000 invånare) som nu till skillnad från förr lyser i minnets sken, och så skulle det förbli i de målningar som Chagall hädanefter gjorde av sin älskade hemstad. I handen håller konstnären ett blommande träd. Livets träd? Liksom i flera av orfisternas kubikinspirerade målningar är duken indelad i geometriska fält, framställda i glödande färger.

Chagall skulle envist hävda att en målning som Jag och byn inte alls hade något med drömmar att göra, den skildrade det levande livet. För inte så länge sedan träffade jag i Rom en ung musikstuderande från Vitebsk. Han berättade att hans barndomsstad nu var ett trist ställe, återuppbyggt efter Andra världskrigets förstörelse. Av Chagalls vision av Vitebsk finns inte mycket kvar. Mellan juli 1941 och juni 1944 var Vitebsk ockuperat av det tyska Wehrmacht. Staden blev känd för sitt våldsamma motstånd mot den tyska ockupationsmakten. Efter det tyska nederlaget var staden en ruin och enbart 118 av dess ursprungliga invånare fanns kvar. Judarna, som 1910 hade uppgått till 43 616, var utplånade. Under sommaren och hösten 1941 hade 18 000 judar förts till ravinen Tulov utanför staden, dödats och begravts i massgravar.

Staden är nu återuppbyggd med sedvanliga Stalinskrapor, en restaurerad katedral med kringliggande likaledes restaurerade byggnader, och en nyligen invigd, pyramidformad shoppingmall.    

Så om Chagall påstår att han målningar inte är drömskildringar så kan kanske de illustrationer som ofta ledsagar fantasyberättelser, betraktas som sådana?

Fast för mig är det kanske Delvauxs och Magrittes bilder som bäst motsvarar hur jag uppfattar mina drömmar:

I vaket tillstånd är det bilder som för mig in drömmarnas värld. Som liten påg drömde jag ofta om att skaffa mig magnifika böcker. I min hemstad, Hässleholm, fanns Hånells bokhandel. För mig var det ett drömpalats. I dess källarplan fanns leksaker, men framförallt stora bilderböcker som dessutom hade en sällsamt lockande doft. Bland annat brukade jag slå mina lovar kring en bok med namnet Djuren på Jorden. Jag tror inte att jag, likt flera av mina kamrater, på den tiden fick någon veckopeng. Om jag inte minns fel samlade jag pengar jag fått från släktingar, eller som getts mig om jag gjort några ärenden. I varje fall, efter flera månader av bläddrande i och luktande på Djuren på jorden köpte jag den och den blev därmed den första bok jag köpt för egna pengar.

Jag har den fortfarande och då jag nu bläddrar i den förs jag omgående tillbaka in i min barndomsvärld och inser varför dess bilder utgjorde en så stor lockelse på mig och präglade så många av mina dagdrömmerier och teckningar.

En annan bok som jag inte ägde, men ständigt lånade på biblioteket och som utgjorde huvudkällan till en långfilm jag arbetade på och gett namnet Värdens historia. ”Filmen” bestod av pappersrullar jag fått av min far, antagligen sådana som användes i den tidens räknemaskiner. Jag delade in dem i bildrutor och tejpade ihop dem. Det rörde sig säkert om hundratals små färglagda bilder som illustrerade världens historia. Boken som gett mig inspiration (fast jag använde en mängd andra förlagor) var stor och praktfull och hette En gyllene bok om folkens öden och äventyr.

Illustrationerna var ytterst detaljrika och tecknade i en still som imiterade den som varit vanlig under den tidsepok de framställde. Jag tröttnade aldrig på att studera de där bilderna och jag kan fortfarande drömma om dem.

De böcker jag läst om drömmar tar ofta formen av vandringar genom märkliga regioner, som Alice i Underlandet, Kristens resa och Divina Commedia. En sådan vandring som jag tidigare skrivit om är Hypnerotomachia Poliphili (i bloggen Att stiga ner i drömmar: Rom och vårt inre). Den komplicerade titeln som i det närmaste är grekisk kan översättas som Poliphilos kärlekskamp i en dröm.  Trots  sin allegoriska snårighet läste jag med stort intresse denna drömskildring om hur den kärlekskranke Poliphilo söker sin älskade Polia, en dam som i själva verket inte tycks vara så speciellt intresserad av huvudpersonens ömhetsbetygelser. I sin jakt efter Polia pvandrar Poliphilo inte enbart genom olika landskap, men även från dröm till dröm. Inte enbart landskapet, bilderna och möten med mytiska väsen är märkligt undnaglidande, så är även språket. Den pkände författaren blandar fritt italienska, grekiska, latin, till och med arabiska och hebreiska ord förekommer. I den översättning jag äger (en vacker utgåva, intakt med de utsökta illustrationerna) har Joscelyn Godwin, tack och lov, moderniserat språket.

Jag har tidigare gett en tämligen utförlig beskrivning av Hypnerotomachias handing, men upprepare den likväl i stora drag. Poliphilo vaknar efter att under en uppenbarligen rastlös ha vaknat och somnat medan dröm efter dröm följt varandra. Snart visar det sig dock att Poliphilo inte alls har vaknat utan i drömmen vandrar genom en vildvuxen skog genom vilken han jagas av drakar och vargar, irrar bort sig, möter vackra jungfrur och hamnar i antika ruinstäder. Han tror sig ha kommit ur skogen, men befinner sig i själva verket i en annan dröm där han vårdas av vackra nymfer. De för honom till sin drottning som ber honom förklara och hylla sin kärlek till Polia.  Då Poliphili framgångsrikt lyckats med detta förs han till tre portar där det visar sig att han gjort rätt val, eftersom bakom den port som öppnas för honom finns Polia.

Paret förs nu i ett triumftåg till ett tempel där de förlovas och därefter seglar de till kärlekön Cythera, med Cupido som rorsman. Men här avbryts plötsligt berättelsen av Polias röst, som uttrycker en undran över Polihilos avsikter. Hon avvisar honom, men efter diverse otäcka äventyr förs hon av Cupido tillbaka till Polihilo som i förvivlan över Polias flykt har svimmat. Culido får Polia att kyssa den avsvimmade och då Poliphilo genom kyssen vaknar upp ur sitt svimningsanfall tror han sig kunna förenas med Polia, men då han tagit henne i sina armar försvinner hon och … Poliphilo vaknar, förmodligen till vardagsverkligeheten.

Hypnerotomachia Poliphili är enbart en av världsöitteraturen många drömskildringar. Den i min mening mest fascinerande och heltäckande vägledningen till olika drömvärldar är Alberto Manguels och Gianni Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places. Ett omfattande verk som på 750 sidor, med dubbelradig text, återger en mängd imaginära platser, hämtade från verk av hundratals författare. 

Det imponerande omfånget och den tematiska räckvidden till trots tar Manuel och Guadalupi inte upp platser som förlagts till framtiden, eller ute i rymden och inte heller himlar och helveten, något som gör att verk som Divina Commedia och Paradise Lost faller utanför dess räckvidd. Vi får därför exempelvis inte bekanta oss med den djävulska storstad som under Satans ledning byggdes av Mulciber, som tidigare varit Paradisets arkitekt, och som på Mammons rekommendation blev demonernas hem i Helvetet – Pandemonium, dvs. ”Alla demoner”.

Vad som saknas i The Dictionary of Imaginary Places är även megastäder i den yttre rymden, exempelvis sådana som genom århundraden har förlagts till månen och Mars för att nu inte tala om de megastäder som ligger längre ut i universum, som huvudstaden för det galaktiska imperiet på planeten Coruscant i Star Wars, eller staden Arrakeen i Frank Herberts romanserie Dune.

Vi saknar även framtida städer som Fritz Langs revolutionerande framställning av Metropolis sin film från 1927, byggd på hustruns roman med samma namn. Thea von Harbou var, till skillnad från maken, en entusiastisk nazist och anslöt sig efter skilsmässan och makens flykt först till Paris och sedan till USA, till det nationalsocialistiska partiet under vilket hon upprätthöll flera inflytelserika positioner.  Thea var för övrigt inspirerad av H.G. Wells Tidsmaskinen, en författare som även han var en skicklig skapare av framtida städer.

Metropolis blev förebilden för en mängd framtida städer, speciellt inom filmens värld. Bland dem finner vi exempelvis den amerikanska Just Imagine från 1930. Den utspelar sig 1980 och är därmed likt Orwells 1984 numera inte längre förlagd i någon framtid. Just Imagine är en tämligen fånig musikal som bland annat spelar på en av den tidens ”vaudevillekaraktärer”, nämligen den bortkomne svenske immigranten. En godhjärtad, men löjeväckande figur med en underlig accent och inte speciellt intelligent. Filmens komiska karaktär heter Petterson och blev 1930 träffad av en blixt. Efter att 1980 ha återupplivats av forskare vimsar Petterson runt i okända omgivningar inom vilka han dessvärre blir höggradigt berusad genom att stoppa i sig ”highballpiller”.

Tillsammans med de två huvudpersonerna tar sig Petterson till Mars. Efter några tumultartade äventyr på den av människor bebodda planeten lyckas trion ta sig tillbaka till Jorden, där Petterson, som nu heter Single O, träffar sin son som nu är betydligt äldre än fadern.

Filmen är som sagt lite väl töntig och lider av dåligt skådespeleri. Speciellt pinsam är Elmer Goodfellow "El" Brendel i rollen som Petterson. Brendels överspeleri är knappast roligt, i det närmaste är det pinsamt dåligt. Trots detta var Brendel på sin tid tydligen en mycket uppskattad artist. Bakom sig hade han en lång karriär som vaudevilleaktör och hade då utvecklat en komisk typ som bröt på tyska. Då tyskar efter Första världskriget inte längre ansågs vara speciellt roliga utvecklade Brendel en ny komisk karaktär – en godmodig, tafatt och bortkommen svensk han kallade för Oley, eller Ole. Under resten av sin karriär skulle El Brendel på scen och i flera filmer framställa denna aviga karaktär. 

Langs Metropolis kan antagligen betraktas som urprototypen för flera av sina efterföljare inom en genomurbaniserad, tämligen mardrömsaktig filmvärld, med estetiskt intressanta stadslandskap som de vi möter finner i Brazil, Bladerunner eller Det femte elementet.

Metropolis var sin tur inspirerad av de arkitekturdrömmerier som föddes hos de italienska futuristerna och som strax därefter inspirerade de sovjetartister som liksom de italienska kulturradikalerna ville skapa en helt ny värld. I Italien skapade arkitekter som den tidigt bortgångne Antonio Sant'Elia högmekaniserade, supermoderna städer som aldrig lämnade ritbordet.

Och samma öde måtte de ryska futuristernas drömmar om fantastiska, sovjetiska städer.

Att dessa storstilade projekt inte fullbordades hindrade dock inte att de föll i god jord. Totalitära samhällssystem tycks vara speciellt fascinerade av storstilade, stadsomskapande projekt. Under Sovjetunionens stalinistiska epok viderutvecklades suprematisternas drömmar i en betydligt mer smaklös, men likväl storstilad stil.

I Nazityskland, som styrdes av en narcissistisk, storhetsvansinnig amatörkonstnär som trodde sig vara expert på arkitektur utformade hans vän och favoritarkitekt Albert Speer ett storstilat projekt för att omvandla Berlin till Welthauptstadt Germania. Glädje och tröst fann Der Führer, medan de tyska städerna smulades sönder av brittiska och amerikanska bombeskadrar, då han i timmar betrakta den omfattande och detaljrika modell av ett framtida Berlin som Speer skapat för honom.
 

Att fullkomligt förändra sin huvudstad var också något som föresvävade mästerarkitekten Le Courbusier som genom sin Plan Voisin, utvecklad mellan 1922 och 1925, drömde om att förändra Paris till en grön stad med väldiga skyskrapor. 

Det är inte enbart Himmel och Helvete, framtida världar och utomjordiska platser som The Dictionary of Imaginary Places inte tar upp. Författarna förbiser även medvetet fantasivärldar inom seriekulturen. Något som gör att vi i deras bok inte finner Ankeborg, Bedrock eller Gotham City

Men vad som ryms inom The Dictionary of Imaginary Places pärmar är nog så intressant och fantasieggande, inte minst genom de många kartor och illustrationer som författarna bjuder på. Läsnöjet förhöjs genom att fantasiländer som beskrivs, från forntiden till våra dagar, redovisas på ett sätt som om det rörde sig om guideböcker för blivande besökare.

Bland dess fler än tusen artiklar är en del författares flödande fantasi mer vanligt förekommande än andra. Givetvis gäller det då de vittberesta resenärerna hos Rabelais, Ariosto och Swift.

Men även författare som Lovecraft, Baum och Tolkien finns generöst representerade med en mängd fantasifulla landskap och städer.

Manguels och Gianni Guadalupis guidebok till fantasivärldar och -städer är rikt tillutrerad. Vi finner här Draculas slott, Baskervilles herrgård, Ruritaniens huvudstad och även borgen i Otranto, upphovsorten till Romantikens gotiska romaner av författare som Lewis, Radcliffe, Maturin och Potocki. Där finns även bilder på en mängd platser beskrivna av så gott som bortglömda författare från gångna sekel, exempelvis Lyckoön, där fartygen försetts med segel gjorda av väldiga fjärilsvingar.

Vi bjuds in att betrakta den märkliga arkitekturen och/eller rumsinredningen på en hel del oväntade platser.

Vi möter de märkliga djur som befolkar flera av dessa fantasitrakter.

Liksom föremål som träbeläten, pumpafarkoster och levande djur i glasbehållare.

Liksom i andra utförliga guideböcker finns det i The Dictioinary of Imaginary Places gott om olika kartor över länder och städer. Vi finner exempelvis kartor över Alices Wonderland och King Kongs Skull Island.

Givetvis finns här även den berömda kartan över Tolkiens Middle Earth. Tolkien var en av de författare som tyckte om att teckna egna illustrationer till sina sagor och även framställde kartor till stöd för sina fantasiresor genom de av honom skapade världarna. Tillsammans med sonen Christopher gjorde han 1953 en detaljerad karta över Middle Earth, som han 1970 skänkte till Pauline Bayne, den enda illustratör som Tolkien under sin levnad ansåg vara värdig att illustrera hans märkvärdiga bokserie. Bayne skapade en mängd personliga intryck av de skilda landskap som förekommer i romanserien, samtliga i avsaknad av de människor och olika väsen som förekom i dem.

1970 tecknade Pauline Bayne den karta som ingick i en nyutgåva av Sagan om Ringen och som kom att bli den definitiva kartversionen av denna sagovärld. För tio år sedan fann man bland Baynes kvarlämnade papper den karta som J.R.R.  och Christoffer Tolkien gjort, komplett med Tolkiens noggranna kommentarer om hur han ville att Baynes karta skulle te sig.   

En utbildad konstnär som gjorde flera vackra och fantasirika kartor till sina sagovärldar var Tove Jansson. Den bästa av dem föreställer Mumindalens vinterlandskap. Vinter i Mumindalen är min favorit bland Toves böcker, som jag aldrig tröttnat på och ofta återkommer till.

En framgångsrik fantasyförfattare som dock inte ville att några kartor skulle ingå i hans romaner, är George R.R. Martin även om han i dem gör fullständigt klart hur hans olika städer och landskap ser ut och hur de geografiskt förhåller sig till varandra. Martin anser att kartor skulle förstöra läsarens känsla av delaktighet i de resor och äventyr han berättar om. Det hindrade dock inte att den ytterst framgångsrika filmserie som gjorde på hans romanserie A Song of Ice and Fire  – Game of Thrones, faktiskt inleds med en sekvens som noggrant levandegör en karta over Martins sagovärld och flera detaljrika kartor har sedan dess gjorts över den världen.

https://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

Jag har nu nått fram till vad som fick mig att skriva om hur skilda dröm- och sagovärldar har framställts, nämligen en artikel i FMR, Mensile di Franco Maria Ricci som berättade om den för mig tidigare okände Jean-Jaques Lequeu. Nåväl, han var mig inte fullständigt okänd. Jag hade i flera av mina konstböcker sett en bild av honom, dock utan närmare kommentarer än att Lequeu var en av det senare sjuttonhundratalets s.k. visionära arkitekter och levde mellan 1757 och 1826 Vid närmare eftertanke brukade jag undra vad den märkligt eleganta och minutiöst utförda, men samtidigt erotisk utmanande kvinnoakten gjorde i en nisch inom ett klassiskt utformat stycke arkitektur. Vad pysslade hon med? Släppte hon fri, eller försökte hon fånga, en lyrfågel, som enbart ett par år tidigare nått Paris från Australien? Utan tvekan var bilden drömlikt märklig och samtidigt märkligt ”modern” och suggestiv. Då jag nu fick läsa om Lequeu fann jag att det hos honom, liksom hos Poliphilo i Hypnerotomachia Poliphili, fanns en koppling mellan erotik och arkitektur, dröm och galenskap. Även Lequeu hade lyckats skapa en drömvärd, lika skarpt framställd och alienerande som den vi mött hos Kafka och som skymtar fram i en mängd av de världar som beskrivits i Manguels och Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places.

Polihilos vandringar genom sina drömvärldar kan sättas i samband med den italienska Renässansens figurativa ideologi, dess kult av sensuell skönhet och hur denna skulle kunna framställas i harmoni med tidens nostalgi för vad dess konstnärer och filosofer uppfattade som Antikens styrka, enkelhet och harmoni. Ett medel för att uppnå detta var arkitektur och stadsplanering, något som flera av Renässansens universalgenier ägnade sig åt, inte minst Leonardo da Vinci. De ansåg att en välplanerad, vacker och harmonisk omgivning skulle inverka positivt på människors sinnesro och tankeliv. De städer de drömde fram var vackra och geometriskt genomtänkta, baserade på antika ideal och vad de uppfattade som en gudingiven, naturlig ordning.

Det fanns en vilja till att förändra samhället med hjälp av arkitektur, något som vi senare finner hos de italienska futuristerna, sovjetiska suprematister och hos deras totalitära arvtagare. En utvecklingslinje som leder oss mot nyskapande arkitekter som Le Corbusier och Frank Lloyd Wright, och varför inte de mer samtida Hadid, Calatrava, Renzo Piano och Gehry. De senare har fått flera av sina fantasifulla projekt realiserade, men så var knappast fallet för de futuristiska och suprematistiska arkitekterna, för att nu inte tala om sjuttonhundratalets visionära arkitekter, vars främsta företrädare var Étienne-Louis Boullée och Claude-Nicolas Ledoux. De fick visserligen några av sina mer blygsamma byggnadsplaner realiserade, men vad som annars låg dem i fatet var deras storstilade, enormt stora projekt.

I princip var det inte estetiska principer som hindrade deras utförande, liksom sina föregångare under Renässansen var de fast förankrade i en antik tradition. Det var säkerligen omöjligheten i att realisera så enorma projekt, som låg dem i fatet. I Buollées teckningar över sina drömda projekt framstår människorna som myror.

Även Ledoux, även om han var mer framgångsrik än I Buollée, kunde i sin stadsplanering framstå som en drömmare. Liksom Buollée ,var även Ledoux gripen av samtiden revolutionära framåtanda, om än i en totalitär riktning. Ett exempel på detta är hans planerade idealstad i Caux, där varje enskild byggnad, såväl bostäder, industrier, som offentliga inrättningar, skulle motsvara alla upptänkliga mänskliga behov. Ett exempel på detta var hur Ledoux låtit sig inspireras av Réstif de la Bretonnes Le Pornographe från 1769, i vilken ”den perverterade bonden” förordade statligt reglerade bordeller. Ledoux planerade minutiöst en ”institution för offentlig kärlek.” I den första volymen av sin Arkitektur betraktad som konst, moral och lagstiftning presenterade Ledoux sin idé för ett slags idealt kloster för prostituerade kvinnor, helt i enlighet med Réstifs detaljerade planer för en sådan institution ”tillägnad lust och dygd,” av honom kallad Parthénia.

   Det är i denna tidsanda vi finner Jean-Jaques Lequeu, även han en visionär arkitekt, men till och med betydligt mindre framgångsrik än sina samtida Boullée och Ledoux och inte lika storstilad som de. Det var inte förrän 1933 som den österrikiske konsthistorikern Emil Kaufmann uppmärksammade den dittills så gott som totalt bortglömde Lequeu. Ett år före sin död hade Lequeu till det Kungliga bibli0tket i Pars donerat 823 teckningar, en del omsorgsfullt inramade och en mängd tidningsurklipp, brev, självbiografiska skrifter och manuskript till pjäser och romaner.  Detta hade sedan dess legat bortglömda någonstans I bibliotekets gömmor. Lequeu dog utfattig och utan arvingar i sin eländiga tvårummare någonstans i Paris. Innan han skänkte sina efterlämnade papper till biblioteket hade han utan framgång försökt sälja 90 teckningar.  Han hade mellan 1797 till 1815 varit “huvudtecknare vid Kommissionen för allmänna arbeten” där han ansvarat för tecknandet av de officiella kartor som begärde av Regeringen.  1815 avgick han med en årlig pension på 668 francs. Det finns inga kartor i behåll som med säkerhet kan fastställas som gjorda av Lequeu, men i hans kvarlåtenskap finns ett par han gjort över påhittade landskap. Kanske drömde han sig emellanåt bort på ritkontoret och ägnade sig åt egna fantasier. Kanske var Lequeu alltför excentrisk, möjligen lite väl galen för att framgångsrikt ta sig fram här i världen. En drömmare var han onekligen.

Lequeus bevarade storverk är hans Architecture Civile som han ämnade publicera och i vilken han återgav 107 teckningar med vilka han avsåg att erbjuda metoder för att avbilda tre-dimensionell arkitektur, inspirerad av ”olika människor spridda över välden”, jämte sina egna ”uppfinningar” och konstruktioner. Lequeu poängterade att hans avsikt var att rikta speciell uppmärksamhet till hur ”skuggor och deras olika effekter projiceras på plana ytor, höjder och annan topografi, samt hur de skapas av solljus eller brinnande kroppar”.  Vad som k n tyckas vara en strikt vetenskaplig redogörelse för arkitektoniska och tekningsrelaterade principer blev i själva verket i mångt och mycket ett verk som speglade Lequeus märkliga fantasi. En skildring av en drömvärld förlagd till en okänd ö där stilar från hela världen – Egypten, Indien, Kina, Turkiet, Persien blandas samman i en helt unik Lequeusk vision av exotism, erotik och personlig religion.

Betraktaren bjuds in för att likt Poliphio få vandra genom ett exotiskt landskap med fantastiska byggnader. Det är en i stort set folktom värld i vilket landskapet tycks invänta sina besökare. Om några levande gestalter dyker upp är det kanske för att befolka en teaterscen.

Eller för att manövrera någon av Lequeus många mekaniska apparater.

Mycket i Lequeus drömlandskap kan föra tankarna Diderots och D’Alemberts stora La Enycylopédie ( 1751-1772) .

Hos Lequeu finns väldiga ballonger, energialstrande väderkvarnar och sofistikerade pumpstationer, ofta försedda med hans egenhändiga beskrivningar, som på nedanstående teckning där den alltid lika pragmatiske Lequeu beskriver ett omfattande avloppssystem och en mekanism för att distribuera vatten inom ett moriskt nöjespalats. Inne i tornet skulle vinden surra en sträckt duk, flytta en vertikal kedja som bar en hink med vatten från vallgraven till en kanal, som sedan skulle fördela vattnet genom hela strukturen. Till höger lade Lequeu till en nyligen uppfunnen blixtledare för att skydda byggnaden.

I de av sina flesta strukturer tar dock Lequeus vildvuxna fantasi överhanden. Han låter exempelvis en ladugård ta formen av en väldig ko. Han tänkte sig att den skulle draperas i “guld- och silverbesatt, indiskt kläde”.

Ett bostadshus blir en elefant, med en inbyggd trädgård med fullvuxna träd.

Kanske inspirerades Lequeu av den jättelika elefantskulptur som skulle uppföras på Place de La Bastille i Paris. Napoleon fick idén 1808 och det skulle bli en 24 meter hög skulptur, gjuten i brons. I väntan på detta uppfördes i naturlig storlek gipsmodell, den allt eländigare kopian revs 1846.

Det var inte enbart formen på sina arkitektoniska skapelser som intresserade Lequeu. De skulle uppföras av speciella arbetslag och byggnadsmaterialet skulle skifta från monument till monument, från byggnad till byggnad. Han utvecklade vad som har beskrivits som en ”märkligt kulinarisk materialism”.  Lequeu förklarade exempelvis att ett begravningsmonument för berömda personligheter skulle uppföras av ”starka och robusta män” och omslutas med en mail-maille (ringbrynja?) framställd av ”släckt kalk blandad med vin, fläskfett och fikon”. Inte begriper jag vad det kunde röra sig om. Kanske något som skulle brännas upp, likt Lequeus vision av Trajanus begravningsbål? Lequeu var intresserad av samverkan mellan eld och vatten.

Lequeu tänkte sig dock använda sin ”kulinariska cement” för en mäng andra ändamål. Exempelvis för uppförandet av en port till ett jaktslott. Det skulle dekoreras med vildsvinshuvuden, hundhuvuden och hornbeklädda hjortar och skulle uppföras av ”fläsksten”, en blanding av kalksten med svavel som Leceau skulle avge en doft av katturin och ruttna ägg. Jag undrar vem som skulle vilja ha en sådan portal på sina ägor, eller kanske det rörde sig om ett märkligt skämt.

Flera av byggnaderna i Lequeus drömda landskap har en vegetarisk särprägel, exempelvis ett ”mejeri” helt framställt av blad och grenar.

Lequeu var fascinerad av växter och insekter och i flera av sina byggnader framställde han detaljerade friser av växter och djur. Nedan är hans förslag till ett pastoralt tempel helgat till Ceres, den romerska gudomligheten för jordbruk och rikliga skördar. Strukturen skulle kombinera sten och växter och Lequeu skriver att man skulle närma sig helgedomen över ängar och genom vetefält. På tempelstenarna skulle olika visdomsord vara inristade, som “verklig lycka finner man på landet” och Voltaires dictum ”arbete är nöjets fader”.

Det tycks som om Lequeus Architecture Civile i själva verket är en slags bildberättelse. Den utspelar sig i en okänd fantasivärld, likt dem som beskrivs i The Dictionary of Imaginary Places. Lequeu rör sig som en besökare genom folktomma platser, genom grottor och djupa skogar, medan han här och var likt Poliphiro överraskas av märkliga byggnader och hemlighetsfulla tempel. Inne i djupet av en skog ligger exempelvis Spådomstemplet. Det finns ingen levande skäl i närheten, men röken bolmar från ett nyligen genomfört offer.

Det finns flera andra mystiska helgedomar på Lequeus ö, ty jag antar att den liksom så många andra platser i The Dictionary of Imaginary places rör sig om en ö. Där finns ett tempel för Zodiakens gudomligheter, ett tempel för Himmel och jord, och ett tempel för jämlikhet.

Under byggnaderna finns ofta hemlighetsfulla källarhålor och ingångar till platser för riter som enbart kan bevistas av speciellt invigda personer. Lequeu var frimurare och det märks även i hans förmänskligade arkitektur, som emellanåt tycks var konstruerad enkom för frimurarriter.  I enlighet med tidsandan är många av dessa hemliga kamrar utförda i en fornegyptisk stil.

Frimurarna betraktade sina riter som ett återupplevande, eller snarare en arvinge i rakt nedstigande led, från Bibelns Moses och Josef, som vistats länge i Egypten och överfört sitt kunnande till mästerbyggaren Hiram Abiff, vars död och uppståndelse av flera frimurare kopplades till myten om Isis och Osiris. Sådana egyptologiska spekulationer fick även ett stort genomslag i konsten, speciellt efter publiceringen av den napoleonska Description de l'Égypte, vars första del publicerades 1809.

Den mest berömda frimuraroperan, Mozarts Trollflöjten, hade dock premiär redan 1791 och var redan då fylld med egyptiska allusioner. Exempelvis så sjunger en kör med präster innan Tamino skall genomgå sina prövningar och invigning:

Den som går denna väg fylld av prövningar,

renas genom eld, vatten, luft och jord;

om han kan övervinna dödens skräck,

han flyger från jorden till himlen. –

Upplyst kommer han då att kunna

ägna sig helt åt Isis mysterier.

O Isis och Osiris, vilken lycka!

Den dystra natten jagas bort av solens ljus!

Snart känner den ädla ynglingen nytt liv,

snart kommer han att vara helt hängiven vår tjänst.

Hans ande är djärv, hans hjärta är rent -

snart är han oss värdig.

Librettoförfattaren Emanuel Schikaneder, som likt Mozart vad frimurare, hade säkerligen hämtat mycket av sin inspiration från Jean Terrasons populära roman Sethos liv, hämtat från de privata memoararena av en forntida egyptier.  Karl Friedrich Schinkel skulle 1816 göra stor succé med sina Egypteninspirerade kulisser till Trollflöjten då den spelades på den Kungliga operan i Berlin.

 Schinkels skarpa konturtecknande tycks vara besläktat med Leqeus linjeföring, kanske ett utslag av deras arkitektutbildning där linjaler kommer väl till pass då streck och konturer skulle göras skarpa och lättfattliga.

Lequeu placerade bakom ett tempel helgat till visdomens gudinna Minerva, ett komplex med gångar och hålrum som skulle begagnas i anslutning till invigningen av medlemmar I ett “sällskap för visa och ovanligt modiga män”. Enligt Lequeus anteckningar var ritualen arrangerad på ett sådant sätt att den som önskade bli medlem av sällskapet måste överkomma sin dödsskräck genom att utsättas för prövningar som innefattade skräckinjagande ljud, mörker, hetta och kyla, för att därefter ledas upp till ljus och öppen rymd. Alltså sådant vi minns från Mozarts Trollflöjten Varje rum skulle utrustas med intilliggande, komplicerade mekanismer, som alstrade ljud, hetta, och/eller kyla.

Lequeu tecknade en Ö av kärlek och fiskares vila och förlade den mellan ett militärområde i en kunglig stad och ett befäst läger för elittrupper. Ön skulle utgöra en lugn plats för vila, stillsamma nöjen och kontemplation. En serie monumentala terrasser reser sig ur vattnet och rymmer ett menageri av vilda djur och fåglar i burar, eller i de omgivande skogarna. Lequeu räknar omsorgsfullt upp de många. Bland däggdjuren finner vi lejon, tigrar, leoparder, björnar, lodjur, rävar, uttrar, igelkottar, sobel, silkesapor, elefanter, noshörningar, zebror, hjortar med trettiotaggiga kronor och även drakar och enhörningar. Vackra fiskar befolkar kristallina dammar och är så tama att de kommer uppå till ytan då man kallar på dem.  Ön kröns av en tempelpaviljong av bländande vit marmor, med inslag av jaspis och avger därmed i dagsljus ett rosa sken, en effekt som Lequeu säger sig ha funnit i en beskrivning av ett slott i Ankara.  

Ingående skildringar av, ofta, paradisiska öar utgjorde vid tiden en hel genre inom europeisk litteratur. År 1767 nådde Louis-Antoine, greve av Bougainville under en världsomsegling Tahiti. Fem år senare beskrev han i det tahitiska samhälle han mött. Boken blev en omedelbar sensation genom beskrivning av vad Bouganville ansåg vara ett jordiskt paradis där män och kvinnor levde i lycksalig oskuld, långt ifrån civilisationens korruption. Bougainvilles beskrivningar gav upphov till begreppet ”Den ädle vilden” och kom på så vis att påverka de utopiska tankarna hos filosofer som Jean-Jacques Rousseau. Än mer inflytelserik än Bouganvilles bok blev Denis Diderots Supplément au voyage de Bougainville som återger historien om Bougainvilles landning på Tahiti, berättad av en anonym läsare för en av hans vänner. Diderot använde sitt fiktiva tillvägagångssätt, inklusive en beskrivning av tahitierna som ädla vildar, för att kritisera västerländska sätt att leva och tänka.

Vad som snappades upp av tidens ”libertiner” var skildringen av ”vildarnas” avsaknad av sexuellt bigotteri utan slagskugga frän en hämnande, hämmande kristen Gud, levde de i oskuldsfull harmoni med naturen och betraktade sex som en fullt naturlig del av mänsklig existens.

Någon som drev detta till sin yttersta spets var den osmaklige Donatien Alphonse François, Markis de Sade. En författare och filosof som satte sexualdriften i centrum för all mänsklig existens. En naturlig men fullkomligt blind drift som enligt honom behärskade allt mänskligt beteende. För de Sade var Gud verkligen död och då revolutionen störtat kungadömet och dess myt om att jordiska härskare styrt världen med gudomlig rätt, innebar detta att ett lag- och moralsystem som sanktionerats av en suverän gudom nu kunde överges. Om tillfredsställelsen av erotisk passion skulle komma att innefatta tortyr och mord så skedde det i överensstämmelse med naturlagarna. Brottslingen var född sådan han var och inget kunde förändra något som var ödesbestämt. Det enda som skulle kunna begränsa ett fullständigt lössläppande av alla lustar var att kampen för absolut frihet även innebar en strävan efter dominans över andra. En sådan maktkamp kunde enbart vinnas av en stark, självsvåldig och begränsad elit, som inte kommit till makten genom börd och privilegier, utan genom obegränsad hänsynslöshet. Just därför borde vägen till makt vara öppen för var och en; man eller kvinna, slav eller aristokrat. Detta innebar att utbildning borde garanteras för var och en.

Jag tror att det är fullkomligt fel att betrakta de Sade som en slags anarkist eller socialist. Han krävde ett förslavande av folkmajoriteteten, en totalitarism i frihetens namn. Jag håller med Albert Camus i hans förkastande av de Sade och hans idéer som han välskrivet presenterade i sin bok Rebellen. 

Jag läste även med intresse Maurice Levers bok om de Sade. Lever tonar ner de Sade som ondskans inkarnation, sätter in honom i hans samtid och berättar om denne i grunden tämligen misslyckade, patetiske och för sin närmsta omgivning fördärvbringande individ, som ytterst självcentrerad, ständigt skuldsatt upp över öronen, tillbringade det mesta av sin tid i fängelser och på dårhus, alltmedan han oändligt omfångsrikt plitade ner sina ytterst osmakliga sexualfantasier.

Jag har funnit det fullkomligt omöjligt att ta mig igenom något av de Sades sällsynt motbjudande pornografiska skrifter, om nu dessa scenerier, fyllda som de är med våldtäkter och hänsynslösa sexuella övergrepp, verkligen kan kallas för pornografi. Om någon blir upphetsad av sådant kan jag inte undgå att anse en sådan läsare som varande mer än lovligt perverterad. Jag kan omöjligt begripa att en annars av mig beundrad författarinna som Angela Carter på fullt allvar kunde hävda att de Sade ställde pornografi i kvinnornas tjänst genom att hävda deras rätt till fri sexualitet. Hon påstår att de Sade framställde kvinnor som om de vore i någon slags maktposition. Inom parentes sagt är Carters omfattande beskrivningar av de Sades sadism det närmaste jag kommit denna annars så outhärdliga smörja. Begriper inte hur Carter, liksom många andra som hyllat ”Den gudomlige markisen” inte har kunnat inse att hans ”kvinnliga libertiner” ”bejakar” sina sexuella drifter enbart genom att underkasta sig männens våldförande på dem och oskyldiga offer.  

Liksom flera av sina samtida hade de Sade en fallenhet för att överföra sina drömmerier till okända platser, gärna öar. Medan han satt inspärrad i La Bastille skrev sin roman Aline et Valcour; ou, Le Roman philosophique i vilken han konstraterade Batua, ett kungarike i det inre av Afrika, med Söderhavsön Tamoe, styrd av filosofkonungen Zamé. I det brutalt styrda Butua tar dess härskare från alla hörn av sitt rike varje månad emot en tribut med femtusen kvinnor, som sedan av honom och hans tjänstefolk utsätts för allehanda former av sexuella övergrepp. Hela Batua är för övrigt präglat av obetvingad lust, gemenhet, grymhet och vidskepelse. Efter att ha frossat i beskrivningar av detta elände för de Sade oss till Tamoe där allt är konstruerat i enlighet med perfekta europeiska planlösningar Staten tar där hand om barn och åldringar, som lever skilda från resten av samhället. Folk gifter sig, men skiljer sig lika lätt, alla är vegetarianer och inga som helst straff förekommer. Även om människorna är fria att leva ut sina passioner förkommer likväl inga övergrepp, eftersom det allmänna välståndet förhindrar sådant. Men, allt detta är enbart spel för gallerierna. Låt oss inte dra några felaktiga slutsatser av de Sades intentioner. Hans dröm om en liberal utopi är dock knappast lovvärd eller skapad för mänsklighetens bästa. Den är egentligen något helt motsatt. Den bygger på hat och självhävdelse. I själva verket hatar de Sade hela mänskligheten. Den ”jämlikhet” han skriver om är enbart ett matematiskt koncept. Vad som driver honom, en livstidsfånge fängslad av Staten, är hämndbegär och längtan efter totalt dominans över sin omvärld. Det är hans utopiska dröm. För honom är ”rättvisa” synonymt med fullföljandet av denna högst personliga dröm och det är det som utgör utopin i hans oändliga och tjatigt motbjudande beskrivningar av ohyggligheter begångna mot sina medmänniskor.

I sin De 120 dagarna i Sodom låter han masken falla, där råder helt andra förhållanden än på hand drömda öparadis. På slottet Silling, dolt någonstans i det tyska Schwarzwalds djupa skogar har fyra förmögna herrar dragit sig undan för att under ett år tillsammans med sina fruar avnjuta groteska, sexuella övergrepp begångna mot 42 omsorgsfullt utvalda ungdomar, som alla torteras och mördas.  Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar, följer tämligen nära de Sades elände och även den filmen är en plågsam upplevelse som fått mig att undra vad som fick Pasolino att åstadkomma något sådant.

Som vi sett ovan inspirerades den visionäre arkitekten Ledoux av Réstif de la Bretonnes skrifter, en av de sades samtida, som avskydde konkurrerande pornograf och angrep honom i felar av sina skrifter. I mångt och mycket var Réstif märklig figur , en nattsuddare som rörde sig bland Paris bordeller och bakgator och som skrev fler i det närmaste 300 volymer inom alla tänkbara ämnen. Réstif led ofta av fattigdom och skrev för brödfödan. Han byggde sina böcker på episoder ur sitt eget liv, som "trots sin fadda känsla, innehåller sanningsenliga bilder av det franska samhället på tröskeln till revolutionen”.
 

Denne ”Rännstenens Rousseau” var ingen revolutionär utan fruktade och föraktade ”massorna”. Han byggde upp ett strängt utopiskt system där flickor och pojkar på statens bekostnad skildes från föräldrarna och uppfostrades gemensamt tills dess de uppnått puberteten, då de skildes åt. Ynglingarna fördjupade sig inom olika vetenskaper, medan flickorna fostrades till dygd och hushållsgöromål, ständigt underkastade männens välde – Réstif var gravt misogyn. Allt detta inte alls för att gynna någon kristen moral – tvärtom, Resyif menade att om unga män och kvinnor fostrades separat så skulle deras könsdrift vid mogen ålder vara desto strakare och mer angenäm.  Réstif idealsamhälle var en gerontokrati där unga män och kvinnor utnyttjades och kontrollerades av äldre män. Drevs de Sade att skiva var det antagligen främst av sin pockande, perverterade sexualdrift, alltmedan Réstif möjligen gjorde det för att tjäna pegar. Men,  även Réstif hade Men, även som ständigt drev honom in i vad han ansåg vara beklaglig otukt.

Réstifs skriftställeri styrdes nog främst av vad kunde sälja bäst – moral eller sedefördärv, exotiska äventyrsskildringar eller lokala förhållanden. Han pendlade mellan moralpredikningar och pornografi. Givetvis skrev även Réstif om ideala övärldar och deras motsatser. I romanen La Découverte australe par un homme volant är huvudpersonerna bosatta på en söderhavsö, varifrån de flyger till den ena ön efter den andra i den omfattande skärgård som omger dem.

På de outforskade öarna möter de fantastiska hybridvarelser – elefantmänniskor, lejonmänniskor, fågelmänniskor, osv., till och med ostronmänniskor. Mest utvecklad är La Mégapatagonie som ligger på andra sidan jordklotet, mittemot Paris och där är alltbakvänt. Huvudstaden heter Sirap, Paris bak- och fram, och man bär skorna på huvudet och hattar som skor. Men mégapatagoniernas livsfilosofi är tolerantare och mer utvecklad än den men finner i Paris.

 Megapatagonernas ideologi bygger på principen om en levande natur och ett kosmos som ständigt förnyar sig själv.  Enligt dem är den mänskligarten en är en kontinuerlig, aldrig fullbordad skapelse, den har inget ursprung och förändrar sig cirkulärt.  Mégapatagonierna fördömer arrogansen hos folken på det norra halvklotet. De är dock övertygade om att unga människor är mindre jämlika än äldre och kvinnor kan enligt dem aldrig uppnå en manlig intellektuell status. All jord ägs gemensamt, skilsmässor är fria och sker utan några större besvär, barn växer upp för sig genom statens försorg. Såväl de Sade som Réstif tycks anse att barn enbart är till besvär. På La Mégapatagonie finner man de första ansatserna till det totalitära samhälle som slagit ut i full blom på ön Andrographia, Enligt Réstif hand mest fulländade utopiska ö, som med sitt kvinnoförtryck och kvävande gentokrati med hårda bestraffning till buds, i det närmaste kan betraktas som en totalitär mardröm.

Parallellt med den omfattande boken Architecture Civile som Lequeu lade ner så mycken möda å[ arbetade han på en lärobok på hur man skulle kunna framställa människokroppen och de teckningar som skulle fylla detta verk är lika märkligt detaljerade som hans Architecture Civile. De avbildar främst olika delar av ansiktet, men han hade tydligen för avsikt att framställa hela den mänskliga kroppen, den manliga såväl den kvinnliga bit för bit.

Lequeu hade till en början förutom ansiktet koncentrerat sig på kvinnliga och manliga könsorgan, med en besatthet och detaljrikedom som kan tyckas chockerande och närma sig de Sades och Réstifs erotiska besatthet.

Som en del av sina artistiska studier arbetade Lequeu med olika ansiktsuttryck, en del av de grimaser han framställer är tämligen extrema och som det flesta som rör Lequeus skickligt utförda, detaljrika och ganska underliga

I så måtto påminner han om särlingen Franz Xavier Messerschmidt (1736 –1783) som utförde en stor mängd ”karaktärshuvuden i olika material. En verksamhet som han fortsatte med även efter det att han som ledande professor vid Wiens konstakademis avskedat på grund av ”förvirring i huvudet”.

Även societetsporträttören och baronen Joseph Ducreux (1735 – 1802) ägnade sig åt att framställa sig själv grimaserande på olika sätt.

En karaktärsstudie av Lequeu som nästan är chockerande genom sin säregna ”modernitet” framställer en skrikande eller gäspande man med en bandanna kring pannan, krönt med ett plommonstop.

Bandannan och det utförliga framställningssättet för hos mig tankarna till den märklige holländske konstnären och fascisten Pyke Koch (1901–1991), som likt Lequeu inte var en främling inför av detaljerade, erotiskt explicita kvinnokroppar i extrema ställningar.

Och plommonstopet? Fanns de redan på sjuttonhundratalet? På nätet finner jag att den 1849 I London uppfanns av hattmakarna Thomas and William Bowler, därav dess engelska namn – Bowler hat. Denna hatt väcker en mängd associationer, den bars exempelvis av nittonhundratalets största komiker. Även Fats Waller var ett komiskt geni försett med plommonstop och dessutom en genial musiker och kompositör.

Chaplin och Laurel framställde omtyckta ousiders, på gränsen mellan skratt och tårrar. Chaplins tramp grät aldrig, men han kunde väcka sentimentala känslor, Stan Laurels karaktär grät ofta. De var onehligen oustiders, liksom Kafka och Anton Räderscheidt.

Under alla förhållande framställde även de i sin konst ofta utanförstående betraktare. Nedan Räderscheidts Tennisspelare.

En plommonstopsförsedd betraktare av en naken kvinna förekommer också hos italienaren Felice Casorati, i hans Platonskt samtal.

Konstens mest berömda plommonstop bars dock av René Magritte och hans gestalter.

För övrigt var inte Magrittes särartade drömvärld fri från sina erotiska, ibland i det närmaste perversa övertoner.

En annan plommonstopsförsedd konstnär och dessutom en författare som ofta närmade sig perverterade områden var Roland Topor (1938–1997), bland annat författare till den alldeles utmärkt mardrömslika romanen Hyresgästen, som Roman Polanski använde som förlaga till en likaledes förträfflig film.

Topor verkar likt Lequeu ha varit fascinerad av såväl manliga som kvinnliga könsorgan som han ofta framställde inom en drömartad kontext.

Topor gjorde till och med en, inte speciellt lyckad, film som till stor del handlar om hur de Sade (försedd med hundhuvud) tillbringar sin tid i Bastiljens fängelsehåla genom att samtala med sin manslem.

Något som för tankarna till två betydligt intressantare romaner, nämligen Philip Roths Portnoys Complaint och den i mitt tycke till och med bättre Jag och han av Alberto Moravia, som i förlagsreklamen för dess engelska översättning beskrevs som att ”den tar vid där Portnoy’s Complaint slutade”. Båda romanerna handlar om vad som fastställs i början av Portnoy’s Complaint:

En störning där starkt kända etiska och altruistiska impulser ständigt strider mot en extrem sexuell åtrå, ofta av pervers natur.

Såväl Portnoy, som ”Jag” i Moravias bok kämpar mot ett driftsliv som förvrider deras tillvaro och det är inte utan att man kommer att tänka på de i grunden sorgliga figurerna de Sade och Réstif, kanske även Lequeu, fast honom vet vi inte så mycket om. De båda romanerna är faktiskt ovanligt välskrivna och emellanåt riktigt roliga, men som Moravia sa om sin roman:

Problemet jag försökt behandla i Io e Lui är fruktansvärt allvarligt, även om det även är tragikomiskt. Det är å ena sidan sexualiteten, personifierad i Honom, en fysiologisk-mental drivkraft och å den andra sidan, en strävan mot konstnärliga, intellektuella, sociala och civila mål. Min Federico Rico en intellektuell man med regiambitioner, en manusförfattare som i sitt skrivande vill ta steget upp till högre kvalitet och även förverkliga det i form av en film. Dessvärre är hans personlighet så starkt splittrad att den blir förlamande. Den konstnärligt ambitiöse Federico tvingas betraktar hur Han hjälplöst agerar på det undermedvetnas ordergivning. Sexualdriften blir till en röst som beordrar och tvingar. Resultatet är en böljande, komisk progression, fylld av oväntade förvecklingar. I min galna berättelse om en misslyckad regissör, sluten i ​​en ständig dialog med sitt dominerande könsorgan och en kulturellt betingad ångest framkallas en neuros som jag tolkat och beskrivit i en tragikomisk tonart, mycket nära absurdismen.

Det är mycket möjligt att Lequeu även han ansattes av en liknande sexuell besatthet, men vi vet för lite om honom för att kunna veta hur det förhöll sig med den saken. Hans besatthet då det gäller könsorgan kan ha varit ett utslag av en sådan störning. Hans explicita teckningar är av en sådan art att efter det att hans kvarlåtenskap flyttats över till Bibliothèque nationale de France stämplades en del av dem som ”pornografi” och hamnade inom den slutna biblioteksavdelning som populärt kallades för L’Enfer, Helvetet. Mellan 1909 to 1913 lyckades Guillaume Apollinaire och Fernand Percau få tillstånd att studera L’Enfers skrifter och bildmaterial och   sammanställde, utan biblioteksledningens vetskap, en katalog som redogjorde för 854 titlar och beskrev böckernas innehåll. Nuförtiden har ”helvetet” delats upp mellan en mängd avdelningar och dess böcker har registrerats under skönlitteratur, sociologi, medicin, idéhistoria m.m., fast pornografiska tidskrifter har fortfarande en separat klassificering.

Inte alla Lequeus nakenstudier har är behäftade med en naturalism som kan framstå som grov och frånstötande. Flera har en mjukare framtoning som kan påminna om klassisten Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780–1867) konst.

Liksom fallen var med de Sades, Réstifs och andra pornografers drömda övärldar hade även Lequeu försett sin ö med lockande förlustelseställen. Där fanns exempelvis en guinguette, en taverna ägnad åt att njuta mat, goda viner och kabaréföreställningar. Enligt Laqueu var lokalen försedd med venetianska kristallglas, utsökta porslinsserviser, väldiga ”osthjul” och kolonner formade som vinfat.  

I härbärgets utsökta trädgård finner vi i en hängmatta där ett älskande par enligt Lequeu njuter Venus ljuva konvulsioner i en vadderad ”kärlekshängmatta” framställd av mjuk ”honungsbomull”. De är upphängd mellan två grönskande träd och skuggad av en baldakin, krönt av två turturduvor. Hängmattan sätts i maklig rörelse av en dold mekanik och en mild bris för med sig utsökta dofter vars sötma sprids från små plantor, blommor och aromatiskt doftande buskar som under hängmatta bildar en rabatt ”mättad med vällust och himmelsk doft” som under lugna och varma nätter sprids över hela nejden – en doft av Paradiset.

Kärlekshängmattan är enbart en av flera sängar som Laqueu försett sin drömvärld med, flera av dem lika kärleksfullt beskrivna.

Jag antar att den skicklige tecknaren drömmaren och fantasten Lequeu antagligen var en ganska apart och kanske även befängd, kanske rentutav en tämligen galen person som det varit svårt att umgås med. Varför finns det annars inga som helst personliga vittnesbörd om honom? Enbart en och annan officiell notering. Varför är annars det som finns bevarat efter honom de verk han skänkte till det Kungliga biblioteket, där någon måste ha uppskattat dess obestridliga kvalitet, annars skulle ju gåvan inte ha tagits emot, den var ju trots allt mycket omfattande.

Jean-Jaques Lequeu dog fattig, ensam och obemärkt, möjligen villar hans fysiska kvalevor någonstans i Paris, kanske i dess omfattande katakomberna dit så många okända kadaver flyttades. Men, i sina efterlämnade skrifter han ett minnesmärke över sig själv och där finns även hans grav inritad. I en framställning av ett underjordiskt grottsystem med en framrusande flod och en antik skulptur finner vi även Lequeus grav. Grottan är kanske en sinnebild för Lequeus dolda, inre liv inom vilket han var herre över en fantastisk värld i vilken han kunde realisera alla sina drömmar, alltmedan han satt och ritade kartor på ett trist kontor eller inne sin påvra tvårummare någonstans i det inre av Paris. 

Längst upp till höger på bilden har Lequeu infogat en bild på sitt gravmonument,  i vanlig ordning omsorgsfullt utarbetat. Han skriver att det rör sig om ”artistens grav, Jesu broder, som bar hans kors under hela sitt liv. I graven: hans kadaver balsamerat i batumen [asfalt] ”. Graven skall inkludera Lequeus ”yrkesinstrument; vinkelhake, linjaler och en porte-crayon [penna vid vars spets det fanns en anordning av stål i vilken man stack in ett ritstift]”. 

Jag lämnar nu denna alltför omfattande essä. Det är sent och jag skall lägga mig och sova – drömmarnas värld skall snart öppnas för mig.

Accatino, Alfredo (2024) “Arte Jean-Jacques Lequeu: L’inventore di isole”.  Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson. an Assmann, Jan (2005)  Die Zauberflöte. Oper und Mysterium. München : Carl Hanser Verlag. Camus, Albert (1973) The Rebel. Harmondsworth: Penguin Modern Classic. Carter, Angela (1981) Kvinnan hos de Sade. Stockholm: Forum. de la Bretonne, Réstif (2017) The Discovery of the Austral Continent by a Flying Man. Tarzana, CA; Black Coat Press. Dostoyevsky, Fyodor (2010) The Gambler and other Stories. London: Penguin Classics. Gieve, Ann (1985) ”La città Lequeu”, FMR, N. 33, maggio. Hirn, Yrjö (1941) Goda vildar och ädla rövare. Helsingfors: Holger Schildts förlag. Kafka, Franz (2000) Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2005) Den försvunne. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2006) Slottet. Lund: Bakhåll. Lever, Maurice (1993) Marquis de Sade : a biography. London : HarperCollins. Manuel, Frank E, and Fritzie P. Manuel (1982) Utopian Thought in the Western World. Hoboken N.J.:  Blackwell. Marchessau, Daniel (1998) Chagall: The Art of Dreams. London: Thames and Hudson. Moravia, Alberto, Io e lui: L'Associazione Fondo Alberto Moravia – Onlus. https://www.fondoalbertomoravia.it/ Moravia, Alberto (1972) Jag och han. Stockholm: Bonniers. Riva, Alberto (2025) “Fellini letto dagli scrittore”, La Domenica di Repubblica, 24 Gennaio. Vérité (1957) Djuren på jorden. Stockholm: Bonniers. Werner Watson , Jane (1956) En gyllene bok om folkens öden och äventyr. Stockholm: Folket i bilds förlag.

Among the many K-dramas currently available on Netflix, I found  The Gyeongseong Creature, a series set in Seoul during August 1945. The story begins after the Soviet Union has attacked the Japanese forces occupying Manchuria. The Japanese military was forced to retreat from areas around Harbin, a cosmopolitan city in Manchuria which now has a population of over 10 million. Along with their retreat, the Japanese troops brought with them a terrible secret to the unsuspecting capital of Korea this country had since 1905 been occupied by Japan and became in 1910 an integrated part of the Japanese Empire.

Harbin was once a small, inconspicuous provincial town, but it began expanding rapidly in 1898. A large influx of people followed the railroad that reached the city that year. The Russian Empire had ambitious plans to transform Harbin — despite its location in China — and turn it into the centre for its “oriental” expansion. A polish engineer, Adam Szydłowski, planned the city's layout, a grand railway station was built, and became the administrative centre for the Chinese Eastern Railway Company, which was connected to the Trans-Siberian Railway, soon stretching its net across much of northeastern China.

Besides the Russian railway officials, engineers, and Chinese labourers and merchants who settled there, people flocked from across the Russian Empire, including Ukrainians, Poles, Germans, Georgians, Jews, Balts, Armenians, and Tatars. They found greater freedom and better economic opportunities in Harbin than in the rest of Russia. The Russian government encouraged the growth of Harbin, among other initiatives it offering incentives for the settlement of educated and entrepreneurial citizens. Many minority groups, who faced persecution in Russia, took advantage of these opportunities. By the early 1920s, Harbin was for example the  home of around 20,000 Jews and had several synagogues.

Even before the October Revolution, Harbin had modern buildings, boulevards, and parks, not only planned by Russian architects, but also by Italians and Swiss. The city had a distinctly European feel, and with the growing railroad connections, more and more people arrived from the Russian Empire. Harbin became a key hub for trade, especially with the increasing agricultural output of the surrounding fertile lands, which had attracted tens of thousands of Han Chinese. Harbin and its agricultural surroundings  quickly turned into becoming "China's breadbasket" and the town itself was industrialized much faster than the rest of the country. By 1917, Harbin had more than 100,000 residents, of whom 40,000 were of Russian origin. These Russian speaking citizens enjoyed the service of several churches, including the large St. Sophia Cathedral, several Russian-speaking theatres, a symphony orchestra, a music academy (the oldest in China), and an opera house.

During the Russo-Japanese War (1904–05), Harbin became the command centre for Russian military operations in Manchuria. After Russia’s defeat, Harbin experienced a decline but quickly rebounded as the Russian retreat led to an influx of people from various countries seeking to capitalize on the city’s wealth and strategic location. Immigrants from the United States, Germany, and France arrived, and by the early 1920s, 16 different countries had consulates in the city, while hundreds of foreign-connected industrial, banking, and commercial companies had set up shop. Harbin now also had Lutheran and Catholic congregations, in addition to the Russian Orthodox ones, each with their own churches. Chinese investors established large trading houses and industries, primarily in brewing, food production, and textiles.

Despite its growing prosperity, Harbin remained divided into three distinct areas: the Concession, an electrified and well-maintained district mainly inhabited by Russians, other Europeans, and Americans; Chinatown, where affluent Han Chinese lived; and surrounding, unhealthy slum areas, home to poor workers and day labourers living in squalid conditions.

In 1917, the Bolsheviks took control of Harbin. The Russian railway administrator Dmitry Horvat was deposed, and Bolshevik militia attempted to ensure that the entire railway network came under Soviet control. However, Horvat managed to rally Russian opposition to the Bolshevik regime, bolstered by refugees from the revolutionary Russia and its Red Army. With the support of Chinese military forces, they succeeded in driving the Bolsheviks out.

As a result, over 100,000 defeated White Russian soldiers and refugees flocked to Harbin. Unlike the situation in Europe, where fleeing Russians had sought refuge in cities like Paris, Prague, and Berlin, they did not become a minority in Harbin. The city developed into the largest Russian enclave outside the Soviet Union, complete with Russian newspapers, publishing houses, primary schools, technical colleges, and universities. The city's connection to southern Chinese ports facilitated the import of a wide range of European and American luxury goods. Harbin became the centre of Chinese fashion, with a vibrant nightlife, and jazz orchestras. For a time, Harbin even had more influence as a hub of Western “decadence” than cosmopolitan port of Shanghai.

The Russian elite in Harbin saw it as their mission to preserve pre-revolutionary Russian culture by supporting a variety of theatres, symphony orchestras, libraries, and two large opera companies. However, tensions soon emerged between anti-Bolshevik, yet still socialist, circles and a rising conservative-fascist opposition. This opposition rejected the liberal tolerance that had accepted homosexuality and other, in their view, morally corrupting trends, not least a growing Chinese influence.

When Japan invaded Manchuria in September 1931 and established the puppet state of Manchukuo under China's dethroned emperor Pu Yi, the Japanese army and its Manchurian turncoats began a close cooperation with militant anti-Soviet fascists, whose ideology was fanatically anti-socialist and anti-Semitic. The Japanese Kwantung Army sponsored and financed the Russian fascist party, and its supporters played a significant role in attacking opposition and various minorities. Most of Harbin's Jewish population fled south, and when the Soviet state in 1935 sold the railway network to the Japanese, a large number of Russians also fled.

Many of those who fled to the Soviet Union met with a grim fate. No fewer than 43,000 “Harbin Russians” were arrested during Stalin's purges between 1936 and 1938, accused of being “Japanese spies.” Fearing the Soviet regime, many Russians and Jews, instead of fleeing north, sought refuge in Shanghai, from where they emigrated to Australia and the United States. By the end of the 1930s, Harbin's population had shrunk from around 500,000 to 30,000 inhabitants.

Ironically, by the late 1930s, a number of Jews fleeing from the Baltics and Ukraine had arrived in Harbin via the Trans-Siberian Railway. There the Japanese authorities took them in and helped them settle in several cities in western Japan, where, for example, Kobe came to host Japan's largest synagogue.

Although Japan was allied with Nazi Germany, the Japanese government and individual citizens played a role in rescuing many refugees from the European Holocaust. Japan's policy toward Jews was entirely different from that of their allies. Japanese authorities, who were responsible for Jewish refugees, did not know much about Jewish customs and practices, but they acted under the belief that Jews were a highly influential group of people. This view had been influenced by the activities of Jacob Schiff, a Jewish financier who during the Russo-Japanese War in 1904 had raised economic support for Japan's war effort.

Jacob Schiff, who had immigrated to the U.S. from Frankfurt, had made his fortune through Kuhn, Loeb & Company, which financed railway construction in both the U.S. and Japan. His successful business ventures led him to sit on the boards of several major American banks. Outraged by the senseless and often covertly government-supported pogroms against Jews in Ukraine and Belarus, Schiff believed that the repressive Tsarist regime should be overthrown, and thus he supported the Japanese in their war against Russia. The poster below illustrates how Jews were forced to flee as Russian troops, led by “Death’s minions,”. i.e. antisemitic Cossacks, invading their traditional settlements in eastern Poland, Belarus and Ukraine – the Pale.

When the Japanese, through the so-called Manchuria faction, i.e. the officers of the Kwantung Army, established to protect the Manchurian railway network with Russian consent, seized Manchuria on their own initiative, its leaders, Yasue Senkoo and Inuzuka Koreshige, believed that in order to develop the vast resources of the newly founded puppet state of Manchukuo, they needed to treat the White Russians, Germans, and Sephardic Jews well. They hoped that the Jews could persuade their influential fellow Jews in the U.S. to help finance the loans they needed to wage a war against China, this was some time before Japan had decided to wage war on the U.S.. However, it was not merely cynical speculation that led the Japanese to support Jewish refugees; many did so for humanitarian reasons as well.

Manchukuo, however, suffered terribly under Japanese rule, and the most gruesome aspect of the abuses was the infamous Unit 731. This horrific chapter of Japanese warfare had its origins in Harbin’s history before the Japanese arrived.

Harbin-s rapid growth in the 1910s posed a significant challenge to its healthcare system. A large influx of immigrants had through the railway arrived in the city, and initially the city administrators were unable to meet the sanitary demands that arose. When a plague of pneumonia spread through the city from the port city of Manzhouli in the late autumn of 1910, it killed five percent of the city’s population in just a few months. This was only the beginning of what became known as the “Manchurian pandemic,” which in less than a year claimed 60,000 lives.

The Government in Peking sent Dr. Wu Lien-teh, of Malaysian origin and educated in London, to Harbin. Through autopsies, which were hardly used in China at the time, he quickly discovered that the plague was airborne and introduced the mandatory wearing of a face mask he had invented. After some of his colleagues, including a famous French doctor, Gérald Mesny, mocked him, refused to wear the mask, and subsequently died, Dr. Wu’s measure gained widespread acceptance. Through this, along with curfews, strict quarantines of infected individuals, and the cremation of all plague victims, Dr. Wu and his team succeeded in bringing the epidemic under control.

Dr. Wu's contributions and the epidemic research he initiated, including the founding of Harbin’s Medical University, as well as the improvement of preventive medicine (when another epidemic threatened, Dr. Wu arranged for 60,000 face masks to be distributed), and his promotion of public health, would have a significant impact not only on Chinese medicine, but also globally. The medical facilities and advanced research already in place in Harbin were one of the reasons why the Japanese Unit 731 was stationed in the city.

Just as Nazis, in August 1939, disguised as Polish soldiers, occupied the Gleiwitz radio station and used this fabricated event as an excuse to launch a full-scale attack on Poland, Japanese soldiers from the Kwantung Army detonated a small bomb near the railway in Mukden (which didn’t even damage the rails).

This fabricated Mukden Incident was blamed on the Chinese central government and made the Kwantung Army occupying all of Manchuria. The officers of the Kwantung Army acted on their own initiative, and it wasn’t until they had taken control of Manchuria that the Japanese government accepted the fait accompli and gave its approval. Despite this, the Kwantung generals continued to act as the true rulers of the puppet state of Manchukuo.

It was here that Japan’s future top war leader, Hideki Tojo, cemented his power. In 1937, he was promoted to be Chief of Staff of the Kwantung Army and began a close friendship and an intimate collaboration with Yōsuke Matsuoka, the staunchly conservative and ultranationalist CEO of the Manchurian Railway, and Nobusuke Kishi, the deputy industrial minister of Manchukuo, who effectively controlled the country’s entire economy. This made Tojo thoroughly informed about the atrocities occurring in Ping Fan, the headquarters of Unit 731.

In principle, Manchukuo was an independent state under China’s last emperor, with its own flag and army, but the “nation” was entirely under the control of the Kwantung Army. Every senior official had a Japanese “advisor” who oversaw his activities.

The Japanese military police Kempeitai, which, alongside the army, maintained a force of 18,000 men, terrorized the population both through direct surveillance and its more or less secret HUMINT division, which engaged in espionage, infiltration of resistance movements, and torture. HUMINT collaborated with Chinese criminal syndicates; opium cultivation had become one of Manchukuo's major income sources, although the Kwantung regime also controlled the mining industry and other important sources of revenue.

The secret cooperation with drug cartels stemmed from Japan's desire to maintain the façade of being a benevolent steward of Manchukuo’s economy. Japan had signed and ratified all international conventions regarding the cultivation and trade of opium. Manchukuo’s claimed, but false independence thus became for the Kwantung leaders a convenient opportunity to engage in a global drug trade while blaming the completely powerless leadership of the puppet state of Manchukuo. In 1937, it was by the League of Nations pointed out that 90 percent of all illegal opium trade in the world originated from Japan.

A grim aspect of Manchukuo’s Kempeitai was that its personnel, along with Russian fascist units, were responsible for the delivery of human test subjects, known by the code name of marutas, timber logs, to the Kwantung Arm’s biological warfare unit, two miles south of Harbin. The facility was code-named “Ping Fan’s sawmill”, thus the idea of naming its human laboratory test objects timber logs. The test subjects sent to their certain death at Ping Fan were gathered in a Kempeitai location inside Harbin, where those selected for “medical treatment” were carefully selected by Ping Fan’s medical doctors. The victims were mostly Chinese men, generally from the domestic opposition or partisans, but also some Manchurians and Russians, particularly those accused of communism, as well as Soviet prisoners of war captured during skirmishes along the Soviet border to the north. A few “timber logs” could even be ordinary “criminals” who had been sentenced to be taken to Ping Fan after summary trials. Upon request from the doctors at Ping Fan, women and children could also be delivered there.

In general, the prisoners were wrapped in straw bundles, tightly tied with ropes, and then transported by train or truck down to Ping Fan, where they were carried on stretchers to holding cells, where they were properly fed to be in good condition for the horrific experiments that would follow.

Several Japanese officers who had been trained in the Manchurian Kempeitai went on to hold high positions in the Imperial Japanese Army. Most notably, Hideki Tojo, who became Japan’s wartime leader, but also Toranosuke Hashimoto, who became Vice Minister of d+Defense, and Shizuichi Tanaka, who became Governor of the Philippines during World War II. However, Japan's most infamous officer from Manchuria had built his military career based on scientific and organizational merits.

Ishii Shiro was born on June 25, 1892, in the village of Chiyoda-Mura, where his ancestors had long practiced a form of feudal rule over the village and several surrounding smaller communities. He was of average height, intelligent, extremely meticulous, and obedient to his superiors. He also had a sharp, shrill voice and could unexpectedly exert a near-hypnotic charisma on those around him. Ishii’s almost inhuman memory allowed him to quickly memorize long texts, and this ability served him well throughout his schooling and university years, where he quickly became a favourite of his professors. He had a violent energy and seemed tireless in his efforts to make an impression on others and advance in his various fields of interest. However, several of his classmates and even close colleagues later testified that they found him to be arrogant, brazen, and tyrannical. Towards teachers and authority figures, Ishii was calculatedly submissive, and throughout his life, many considered him to be a "cold-blooded chameleon."

Ishii trained as a medical doctor, but it quickly became clear that he was more fascinated by research than patient care. It is striking that during the time Ishii studied at Tokyo’s Imperial University there was no instruction on ethics and the newly graduated doctors did not swear a Hippocratic oath to work for the benefit of the sick and avoid unnecessarily harming them.

After his examination Ishii was employed at Tokyo's army hospital, where he focused on research in bacteriology and pathology. He demonstrated am impressive ability to win supporters among influential individuals, but at the same time, he gained a solid reputation as a night owl, partygoer, drinker, and womanizer; becoming a well-known visitor to Tokyo's Yoshiwara district.

Despite his extravagant nightlife, Ishii remained a diligent researcher, capable of charming influential academics and high-ranking military officers. As a promising young researcher at the Imperial University, the young Ishii won the favour of its rector and married his daughter. At the same time, Ishii advanced in the military and attained the rank of captain. He was now well-known among the higher officer corps, who regarded the ambitious young man as a reliable soldier and respected researcher. However, it did not sit well with many of the senior officers that Ishii, often somewhat grandiloquent, began to increasingly advocate for biological warfare. The use of such simple, gruesome warfare methods went against the well-established bushido morality of many high-ranking officers.

However, Ishii did not give up, and from an unknown source, he received substantial financial support to embark on a round-the-world journey during which he visited an astonishing number of countries – Singapore, Greece, Turkey, Italy, France, Switzerland, Germany, Austria, Hungary, Czechoslovakia, Belgium, the Netherlands, Denmark, Sweden, Norway, Finland, Poland, the Soviet Union, Estonia, Latvia, Canada, and the USA. Everywhere, he took the opportunity to visit medical and biological research institutes that were interested in the curious, open-hearted, exotic, and knowledgeable visitor. Ishii kept his ears and eyes open, and with the help of his phenomenal memory, he gathered a wealth of valuable information and knowledge that would serve him well during his Japanese campaign for biological weapons.

Ishii's global journey had convinced him that countries like Germany, the USA, and the Soviet Union had already made significant progress in the development of chemical and biological weapons. This allowed him, with much greater success than before, to advocate to his Japanese military colleagues the importance of Japan developing such cheap and effective weapons. At the very least, specific and successful research should be funded to counter hostile biological and chemical attacks.

Much research remained to be done, especially in immunology, and Ishii succeeded in establishing a well-funded immunological research institute at the Army Medical School in Tokyo. It was only fitting that the now-famous Captain Ishii Shiro was appointed as its omnipotent professor and director. It was clear that certain factions within the army, under the guise of immunology and water purification, intended to develop biological and chemical weapons, and Ishii eagerly and enthusiastically embraced the task. His emotional coldness and fanatical belief that everything he did was in support of the divine Empire made him, in what he perceived as his unscrupulous execution of duty, utterly indifferent to any human considerations.

Ishii was not entirely satisfied with what he and his research team had accomplished, and he muttered:

There are two types of research in bacteriological warfare. A and B. A is offensive research, and B is defensive research. Research on various vaccines falls into category B and can be done in Japan. However, type A research can only be conducted abroad.

Ishii was eventually understood appreciated. The self-willed Kwantung leaders who had conquered Manchuria were by his side; considering that biological and chemical warfare actually was the new, economically viable melody of the time. Ishii got everything he wanted and became a king in his own kingdom.

Harbin had, through Dr. Wu’s more humane efforts obtained a medical university with a solid tradition of immunity research, skilled staff, and a good infrastructure. Naturally, Dr. Ishii benefited from this, but he needed more than that – especially absolute secrecy and a specific Japanese personnel selected by him.

He was now free to realize his dream – to test his theories on living material through practice, i.e., experiments on living humans; men, women, and children, both on a small and a large scale. Shortly after the city’s conquest, Ishii and his handpicked research team settled in Harbin and immediately began to, what they had already done on smaller scale and in strict secrecy in Tokyo, “work with human material.”

It soon became impossible for Ishii to carry out such a repulsive activity in central Harbin, and his laboratories to be moved to the Zhong My fortress, located in the isolated village of Beiyinhe north of Harbin. The fortress was already equipped with three-meter-high walls and could house up to a thousand prisoners. Within its walls, Ishii had laboratories constructed, a modern and highly efficient crematorium for “used” animal and human bodies, offices, a staff canteen, and a parking lot for military vehicles, which were discreetly used to transport the necessary material and the “bandits” to be used in the medical experiments, primarily guerrilla members and other resistance fighters.

Ishii personally focused mainly on researching how bacteria such as anthrax, glanders, and plague affected humans and how these bacteria could be mass-produced for use in warfare.

Anthrax, in untreated form, has a mortality rate of up to 97 percent and can affect all mammals, including humans. Pigs are almost completely free from the disease, but can be carriers. The disease is caused by the spore-forming bacterium Bacillus anthracis. Since 1914, anthrax bacteria have been used in biological warfare and terrorism. The bacteria can easily be spread via aerial spraying and also used by “saboteurs” to contaminate food and animal feed.

Glanders is a very rare bacterial disease, but when it occurs, it is highly contagious among equids, such as horses, mules, and donkeys, but it can also affect humans and, in general, if not treated in time, lead to death. It is caused by the bacterium Burkholderia Mallei.

The deadly plague is caused by the bacterium Yersinia pestis. Pneumonic plague infects the lungs and causes shortness of breath, coughing, and chest pain; bubonic plague affects the lymph nodes, causing them to swell; and septicemic plague infects the blood and can cause tissues to turn black and die. Bubonic and septicemic forms are usually spread through flea bites, or the handling of infected animals. Pneumonic plague is typically transmitted between humans through the air via infectious microscopic droplets.

Plague has a long history as a biological weapon. Most often through the use of infected animal bodies, such as cows or horses, and human corpses, which have been used to contaminate enemy water supplies or in various ways carried into their settlements. During the twentieth century, plague bacilli have been spread through the mass production of infected fleas, which have been used to kill, weaken and/or terrorize civilian populations.

Dr. Ishii and his assistants used various methods to infect their “subjects” and then looked for ways to cure them. Every day, the infected test subjects had 500 cubic centimetres of blood drained from them, while their symptoms were carefully observed and recorded. Even if any of their human victims were “cured,” they were nevertheless killed and cremated. No one survived Ishii's and his henchmen's “medical” operations.

Bacteriological research was only one part of the operations carried out at Beiyinhe’s testing facility. It was also tested how different forms of gas and electrical voltage affected humans:

Phosgene gas – after the gas had been introduced into a brick-lined room, the subject was still alive after one day of inhalation but was then struck by pneumonia.

Potassium cyanide – the subject was injected with 15 mg and lost consciousness 20 minutes thereafter.

An electrical shock of 20,000 volts is not enough to kill a human, so the injection of poison is necessary.

5,000 volts is also insufficient for a fatal outcome, but if the treatment is repeated regularly, the subject is burned to death.

The Japanese army had, in fact, for a few years before the establishment of Unit 731, intensely focused on research and development of chemical weapons. The largest production facility was located on the island of Okunoshima off the coast of Hiroshima and employed, before production was moved to Manchukuo, over 6,000 workers. Accidents were frequent, and the place came to be known as "The Island of Great Torments."

However, Ishii's main interest lay in medicine and microbiology. In addition to all the experiments with various microbes, vivisections played a significant role in the activities of this hell on earth, one purpose was to ensure the “freshness” of organs, another to investigate how various operations could be performed in the field without anaesthesia. In such cases, the “subjects” were inflicted with various injuries that could occur in battle and were then operated on without anaesthesia.

It is unknown how many victims were required in Beiyinhe, but after all but ten of the “subjects” managed to escape during one of the staff's “drinking binges,” the entire operation was shut down. Most of the escaped prisoners had been slowed by their heavy chains and were quickly slaughtered by the guards, but sixteen of them managed to escape and were able to tell about what was happening within the walls of Zhong My. However, Kempeitai managed to track down fourteen of them, and only two escaped, taken in by Chinese partisans.

In the long run, Ishii benefited from the incident. Instead of closing down the horrific operation, it was expanded and made more efficient. The highest command of the Kwantung Army had found the results from the research in Beiyinhe to be “highly valuable” and invested heavily in its continuation. The central Government in Tokyo and the highest military leadership had also been won over to Ishii's side.

Throughout his time in Manchukuo, Ishii retained his professorship at the Army's medical school and frequently visited the Empire's capital, where he gave well-attended lectures on his scientific achievements in Manchukuo. Ishii was promoted to lieutenant general, and large funds were allocated for a major research facility in Ping Fan, two and a half miles south of Harbin.

The project was a high priority. Japan’s war efforts had steadily increased. Japan had  in 1869 annexed the large island of Hokkaido in the north, the Ryukyu Kingdom in the south, with Okinawa as capital, in 1872, Taiwan in 1895, and the Joseon Empire (now Korea) in 1910. After occupying Manchuria, Japan initiated the Second Sino-Japanese War in 1937, a war that led to the deaths of four to eleven million Chinese and three to three and a half million Japanese soldiers. Japan had plans to expand the war, and in September 1940, French Indochina was invaded, spreading the war south and west. The large complex in Ping Fan had been completed by mid-1939.

In the autumn of 1936, all villages within a 6-square-mile area were evacuated, guarded by units from the Kempeitai and Manchukuo’s army. A no-fly zone was established over the area, and any planes that violated this rule were shot down. Passenger cars passing through the nearby southern railway were monitored, and their curtains were drawn. Large tracts of land were designated for fruit and vegetable production, including a number of greenhouses.

When the facility was completed, it was surrounded by a five-meter-high wall that surrounded a number of laboratories, some equipped with pressure - and gas chambers, as well as freezing  chamrs for studies of frostbite, three crematoria, animal barns, and sealed rooms for mice and rats, along with a local power station. Railway tracks from the main line led into the facility.

The staff was provided with modern, electrified, and heated housing, a movie theatre, a swimming pool, meeting halls, a Shinto temple, and a brothel staffed with so-called comfort women, forcibly brought sex slaves from Manchukuo and Korea. Centrally located was an administrative building with archives and display rooms for visitors. It is the only building that has been restored after the widespread destruction by the end of World War II and it now houses a museum.

Within Unit 731, there was also an “industrial facility” with four large pressure cookers for sterilization and/or the production of bacterial cultures, as well as thirty cultivators specially designed by Ishii for mass production of microbes. They could, during a “production cycle,” produce 30,000,000 trillion microbes, or 30 kilograms of cell mass. If necessary, 40,000,000 trillion pathogenic bacteria could be extracted from the cultivators.

Lice and fleas infected with bacteria were produced in large quantities. This occurred in special incubation chambers, each capable of producing 45 kg of fleas during “one cycle.”

Unit 731’s facility in Ping Fan was constructed by underpaid workers and slave labourers, who, depending on the season and tasks, numbered between 100,000 and 150,000. They lived in tents behind barbed wire and had to gather every morning to salute the Japanese flag. Those who failed to show up were thrown to the ferocious guard dogs. There was no medical care available for the workers, and the mortality rate was high.

The prisoners who underwent and were killed in the vile experiments were called “marutas” (lumber logs), and numbered from 0 to 1,500. Once the last number was reached, new prisoners were assigned numbers starting from one. The influx of new marutas never ceased, and not a single one survived World War II. If any maruta survived the horrific experiments, they were usually executed through intravenous injection of potassium cyanide.

Marutas were housed in shared halls, or individual rooms, within two specially built structures. The conditions were relatively bearable – the goal was to keep them alive and in good physical condition for the experiments. Building Ha housed male marutas, while Ro housed women and children. The prison buildings were connected via underground tunnels to the various laboratories and the administrative building. Outside their rooms or sleeping quarters, marutas were shackled with handcuffs and leg irons.

Unit 731’s staff consisted of around 3,000 personnel. Some of the maintenance and guard personnel were well-paid Koreans or Manchurians, collaborators or fanatics, specially recruited for the most labour-intensive and mentally demanding tasks, much like the Nazis used Latvians and Belarusians in their concentration - and death camps.

Marutas and “workers” were supervised by Ishii's brother, Chiyoda Mura, who in his service had trusted assistants from their shared hometown. Medical doctors and researchers numbered around 500. They were handpicked by Ishii, and many of them were among the elite of Japan’s microbiological researchers. Most of Japan’s microbiologists were in one way or another linked to Ishii's research.

Unit 731 also had an educational section. Many of its students were recruited directly from high school, while others were medical students. It is believed that the educational section of Unit 731, and its various branches, trained hundreds, if not thousands, of microbiologists with different capabilities and in various fields during its existence.

Ishii himself did not reside in Ping Fan. He and his family lived in a former Russian manor in Harbin’s most fashionable district. It was almost a palace equipped with a garden and lush salons. Ishii's daughter, Harumi, later recalled:

"It was truly a graceful house, like something out of a romantic film, one like Gone with the Wind."

Despite his family’s presence, Ishii did not abandon his previously extravagant nightlife and was often a drunken guest at Harbin's brothels, but that did not stop him from showing up the next day, in a spotless lab coat, to oversee the research work in Fang Pin’s laboratories, checking that the facilities were in exemplary condition. When Ishii interacted with visiting officers, or other VIPs, he was always dressed in an immaculate uniform, with a samurai sword attached by its side.

Below is a photograph of Ishii with his family, taken when his parents visited him in Harbin in 1938.

It was not only the aforementioned bacterial diseases that were studied by Unit 731. The researchers also focused their attention on diseases like botulism, caused by a bacterial toxin from Clostridium botulinum, which is found in soil, animal excrement, and bottom sludge in water bodies. Its spores are generally spread through food and are destroyed by boiling, but the toxin is so potent that a single shot of pure botulinum toxin would be enough to kill an entire population of ten million.

Brucellosis, caused by Brucella melitensis, spreads via unpasteurized dairy products and raw meat. The disease does not usually kill but can last for months and is sometimes complicated by joint and bone infections, myocarditis, and meningitis.

Gangrene occurs when tissue in a part of the body dies, often due to frostbite causing insufficient blood flow to toes, feet, legs, fingers, and hands. If gangrene is caused by an infection, which is common if a frostbite has left open wounds, or by cuts, gunshot wounds, and similar injuries often occurring in war, bacteria thrive in the wounds and produce toxins that quickly poison the blood flow, leading to the affected body parts needing to be amputated.

Tetanus is caused by the bacterium Clostridium tetani, which normally occurs in soil and in the intestines of certain animals and spreads primarily through food. Left untreated, tetanus often leads to death.

Tularaemia, caused by the bacterium Francisella tularensis, thrives among rodents and is spread to humans via mosquitoes, dust, contaminated water, and direct contact with infected carriers. The disease leads to pneumonia and formation of internal wound, but is generally not fatal.

Typhus also played a significant role in Unit 731's research. The disease is caused by Rickettsia prowazekii, which is transmitted between humans by body lice, and Rickettsia typhi, which is spread by fleas. Left untreated, typhus can have a mortality rate of up to 70 percent.

In addition to all these bacterial diseases, Unit 731 also conducted research on various viral infections and animal toxins (e.g., from pufferfish, venomous snakes, and certain spider species). The effects of large amounts of plant toxins were also studied – heroin, Korean bindweed, and castor bean seeds.

Bacteria, toxins, and viruses were used to infect the marutas, and the course of the diseases was carefully documented. It was also tested and recorded how marutas reacted if transfused with blood that did not match their blood type. Venereal disease were also studied, and both female and male marutas were infected with gonorrhoea and syphilis. Venereal infected pregnant women and their foetuses were autopsied to determine fatal damage.

Each laboratory had large wall posters where daily observations were noted and then documented in various ways. It was also common to photograph and film the progression of diseases.

In pressure chambers equipped with peepholes, the effects of oxygen deprivation and/or low air pressure on humans were studied, as well as how they were harmed or died. Similar processes were studied and documented in cold rooms (research on frostbite was a notably significant part of Unit 731's operations) and gas chambers. Other forms of torture were also explored, such as how long it would take for a person to be harmed and/or die if s/he was hung upside down or forced to stand upright for several days. Research was also conducted on human pain thresholds, while vivisections were continuously performed. Particularly disturbing is the fact that children were subjected to several of these grotesque experiments.

The inventiveness was vast, and researchers were given, in addition to specific tasks set by Ishii, some freedom to do what they wished with the marutas. Nakagawa Yonezo, professor emeritus at Osaka University, testified much later that he had been well aware of what was going on at Unit 731 and that he had heard from several colleagues who had worked there that there had been a certain “playfulness” connected with some of the experiments:

Some of the experimental work had nothing to do with gaining better knowledge about bacteriology and its use in warfare, or medicine in general. There was also an element of professional curiosity: “What would happen if we did this and that?” What medical purpose did decapitations serve? None at all. It was purely a way to play, to satisfy curiosity. Even professional people like to have fun.

The question is to what extent such “playfulness” characterized much of the terrifying torture that several marutas were subjected to – their skin burned through various methods and with different objects, limbs crushed under heavy objects, electrodes attached transmitting different levels of electrical voltage to assess damage and lethal currents. Marutas were dried out with heat fans, starved to death, placed in centrifuges, injected with urine, seawater, and animal blood, exposed to lethal doses of X-rays, and buried alive.

Bacteria and poisons were injected into fruits and other foodstuffs, or into bread and chocolate truffles. Marutas were often unknowingly made to drink milk contaminated with typhus or eat poisoned porridge. Sweets, cigarettes, and other items were poisoned to be tested on marutas and then spread among an unsuspecting population, often affecting children who eagerly picked up candy they found, or were given.

A large amount of fruit was grown in greenhouses within the area. For example, typhus bacteria were injected into melons. After the contamination process, the fruit’s bacterial density was measured, and once it reached a desired level, the infected fruit was given to a small group of marutas to check if they all became fatally poisoned. If this was the case, the melons were distributed to local markets, and statistics on the spread effect were recorded.

At Unit 731, every dose of poison and bacterial infection was carefully recorded, how it was decreased and increased, while the effects on each maruta exposed to the infection were meticulously observed. Researchers also worked on perfecting various water purification systems, hence the official name of Unit 731 – Kwantung Army's Epidemic Prevention and Water Purification Department.

Ping Fan had its own airport, and materials and marutas for experimentation purposes were flown to a hermetically restricted area outside the city of Anda, north of Harbin. Ishii often flew there himself in his private plane, he was an excellent pilot.

The vast fields outside Anda were the site of Ping Fan's “field studies.” A common occurrence was that marutas were tied to stakes at fixed distances from detonating remote-controlled grenades loaded with bacteria, infected fleas and lice, as well as various chemicals and gases, in order to assess the spread and effect of the infection. The victims were transported by air transported  back to Ping Fan for examination, the dead were generally autopsied on site. Various types of flamethrowers were also tested in a similar manner.

In Anda, various methods for the spread of biological and chemical substances through aerial spraying and bombing with capsules filled with microbes, poisoned seeds, and infected lice and fleas were also tested. It was soon discovered that metal casings were unsuitable for these bombs, and Ishii personally determined that porcelain casings he created and introduced were the most effective way to distribute deadly substances from the air.

Lessons learned and practical results were almost immediately applied to terrorize the civilian population of Manchukuo and were soon used in warfare against China and on other battlefronts. A first instance of this activity was in July 1940 when a heavily guarded freight train left Ping Fan heading to the popular vacation resort and port city of Hangzhou. A tightly sealed freight car transported containers with 70 kg of typhus bacteria, 50 kg of cholera bacteria, and 5 kg of infected fleas. This deadly cargo was then dumped into water reservoirs and wells. Shortly after disease spread in Hangzhou, “medical personnel” were sent there to prevent further spread and thus prevent a threatening pandemic. Similar scenarios played out in many other cities and rural areas.

Pest-infected fleas, bred in Unit 731's laboratories, were spread by low-flying planes over Chinese fields and cities, such as the port cities Ningbo and Changde in the Hunan Province. These operations killed tens of thousands through bubonic plague pandemics. An attack on Nanjing spread typhus and paratyphoid bacteria into wells, wetlands, and residential areas in the city. Epidemics broke out shortly after, and Unit 731's researchers, upon hearing the news, concluded that the spread of paratyphoid fever was clearly “the most effective” biological weapon available to them.

The deadly operations quickly expanded. Saboteurs spread infected rats and mice, and/or poisoned seed. Planes were successfully used to spray microorganisms. At least eleven Chinese cities were attacked with biological agents. An attack on Changde in 1941 resulted in about 10,000 casualties. Unfortunately, poorly prepared Japanese troops in the area were also affected, and 1,700 of them fell ill with cholera.

Throughout the war against China, Japanese army units continued using direct biological attacks and hidden contamination of agricultural areas, reservoirs, and wells until 1945. Infected food supplies and clothing were dropped by plane to areas of China not yet occupied by Japanese forces. Additionally, poisoned food and sweets were distributed to unsuspecting victims in borth unoccupied and occupied areas, while Japanese medical teams were in areas controlled by their army sent in to halt outbreaks of epidemics. The results of such interventions were studied and meticulous statistics were forwarded to Unit 731 in Ping Fan, or to one of its branches. At least 400,000 Chinese civilians are estimated to have been killed through these operations.

It was far from unknown that the epidemics were caused by Japanese warfare; both American medical personnel and missionaries, as well as Chinese Republican health authorities, reported what was happening, and detailed reports were sent to their respective governments.

During World War II, Unit 731’s activities expanded, and its horrific experiments and research were doubled within other units, such as Unit 1855 in Beijing, Unit Ei 1644 in Nanjing, Unit 8604 in Guangzhou, and Unit 9420 in Singapore. Smaller branches were also active in other parts of China, Vietnam, Thailand, Burma, and Indonesia. Japanese doctors and professors were attracted to join these operations, both due to the rare opportunity to apply their theories and research findings through experiments on “human material,” and the strong financial support provided by both the Army. It was through these researchers and other staff that shocking testimonies about the horrifying experiments reached the public. Several of those involved were repulsed and wracked with guilt over what they had done, but surprisingly many of them were able to put it all behind them. As mentioned earlier, only the two early escapees from the Beiyinhe experimental facility were the sole survivors of the grotesque experiments.

Estimates vary regarding how many were killed, but a widely accepted view is that between 1936 and 1945, approximately 14,000 men, women, and children were murdered in grotesque forms at Unit 731's facility in Ping Fan. Meanwhile, the victims of Japan's biological warfare are estimated to have numbered between 300,000 and half a million.

Shortly before Soviet troops reached Harbin in August 1945, all of Unit 731’s facilities in Ping Fan were destroyed by its personnel to hide the crimes against humanity committed there. However, a large amount of documentation was saved by fleeing scientists, in the hope that it could be used to convince the victorious powers about the value of their work and thus save their lives, and possibly even secure employment.

Both the Soviet Union and the United States immediately gathered as much data as they could lay their hands on concerning Unit 731’s activities. Twelve prominent researchers from Unit 731, who had been arrested by Soviet forces, were in Khabarovsk in December 1949 put on trial, accused of war crimes. Ten of them were sentenced to between 10 and 25 years of forced labour, but the carrying out of their sentences were unusually mild, and none served more than seven years. By that time, they had already collaborated with the Soviet scientific community, which was working on biological and chemical warfare and general disease control. After sharing their knowledge, all the condemned researchers were in 1957 sent back to Japan, except for Takahashi, who had been the head of Unit 731's veterinary division who had died in captivity in 1951 at the age of 64, and Karasawa, the head of one of Unit 731’s several “medical divisions," who committed suicide shortly before the released prisoners’ departure for Japan.

Although several Soviet prisoners of war had ended their lives as marutas in Ishii's hell, Stalin was willing to forgive the human demons who eagerly had participated in their master's crimes against humanity. Most of them had loved Ishii because of his enthusiastic personality, bold and carefree attitude, as well as his outstanding intelligence and intense loyalty to Japan and its emperor. The fact that Ishii had been a drinker and a womanizer, were considered to be minor flaws that his men overlooked, or even applauded. Most of them were hardly troubled by his utter contempt for his victims; many shared it, and for them Ishii had been an inventor, a charismatic leader and skilled organizer – an extraordinary personality. The only thing Stalin regretted was not being able to get his hands on Ishii and his knowledge to apply it within the biological and chemical warfare facilities that the Red Army had begun building in Sverdlovsk in 1948.

Unlike Stalin’s other show trials, the trial in Khabarovsk was unusually reliable: Despite its strong ideological tone and apparent flaws, such as the lack of international participation, the trial established beyond reasonable doubt that the Japanese army had prepared and deployed biological weapons and that Japanese researchers had conducted cruel experiments on living human beings. However, the trial, along with the evidence presented to the court and its key results – which have proven to be remarkably accurate – was by most of the rest of the world dismissed as communist propaganda and until the 1980s almost completely ignored in the West. The Japanese confessions made during the Khabarovsk trial were actually firmly based on facts and not the imagination of their handlers.

The eighteen large volumes compiled with interviews and documents were condensed and edited into a reliable book that was translated into many languages and distributed worldwide by the Soviet Union's Foreign Languages Publishing House. The Soviet authorities used the reports from Khabarovsk as an accusation against the USA, a country “that had poured TNT, atomic bombs, and deadly bacteria over the world, and now was protecting Japanese war criminals.”

Allied military commissions held trials in various Asian cities against 5,700 Japanese, Taiwanese, and Koreans for war crimes. Around 4,300 were convicted, nearly 1,000 sentenced to death, and hundreds received life sentences. The most publicized accusations were related to the so-called Rape of Nanking, where the Japanese military leadership staged an orgy of murder, rape, looting, and arson. Modern, objective estimates suggest that at least 200,000 people were murdered. Other obvious crimes against humanity included the Bataan Death March, which led to the deaths of 18,000 Filipinos and 650 Americans, as well as the Manila massacre, when at least 100,000 people were murdered.

The United States also staged a trial against Japanese war leaders, following the pattern of Nuremberg. Like the Nuremberg trials, the United States wanted the Tokyo trials to be strictly neutral and internationally organized. Seven of the accused were sentenced to death, and sixteen to life imprisonment.

While the Nuremberg judges came from four countries, the Tokyo judges came from eleven: the USA, Canada, Australia, the UK, China, the Philippines, the Netherlands, France, New Zealand, India, and the Soviet Union. The chief judge was Australian, the chief prosecutor was American, and besides Delfin Jaranilla from the Philippines, Mei Ju-ao from China, and Radhabinod Pal from India, the judges representing Asian peoples were Dutch, British, and French. The Koreans, who had suffered from Japanese aggression longer than any other people, had no judge at all.

Radhabinod Pal regarded the entire trial as a show trial staged by the USA. He believed none of the accused should have been convicted since the trial was largely controlled by colonial powers and thus should be considered illegitimate.

Mei Ju-ao sincerely believed the trial would create a more peaceful and democratic world order but had the unenviable task of promoting this idea while his nationalist government was quickly being overwhelmed by Mao Zedong’s communist forces. Mei had little support from the nationalist Generalissimo Chiang Kai-shek, who tended to view trials of Japanese war criminals as a distraction from his struggle against the communists. Mei did his best to focus attention on Japanese atrocities in China. If General Douglas MacArthur considered the attack on Pearl Harbor a murderous war crime, Chinese claims were far more convincing – more than twenty million Chinese had died between 1937 and 1945 due to Japan's ruthless war against their nation.

Strangely, the Tokyo trial did not address the Kempeitai’s murderous activities both in Japan and in the occupied territories. Unit 731 and its various branches were not mentioned, nor was the Imperial Army’s organized forced recruitment of Chinese, Korean, and other Asian women into sexual slavery.

The Tokyo trial was much more of an American concern than the tribunal in Germany had been. While Japan was under Allied occupation until 1952, control was almost exclusively in the hands of General Douglas MacArthur, the supreme commander of the Allied forces.

MacArthur actually wanted the Tokyo trials to focus solely on Pearl Harbor and not Japan's far greater war crimes committed against other Asians, particularly the Chinese. Another difference from what had occurred in Nazi Germany was that Japanese military units and organizations like the Kempeitai had indeed behaved exceptionally brutally and ruthlessly, but the fact was that there was no real Japanese equivalent to the Nazi party and no dictator like Hitler.

Several of the political leaders who were convicted in Tokyo had at various occasions tried to stop the militarists from committing crimes against humanity and/or going to war. However, this did not prevent some of the military leaders who were tried from being brutally war-hungry and indifferent to the crimes against humanity they and their subordinates had committed, if not outright encouraging them to behave as they did.

What ultimately skewed the entire legal process, according to observers, was the perceived immorality of the proceedings being led by a nation whose firebombing of Tokyo from March 9 to 10, 1945, was the single most destructive bombing raid in human history, with between 70,000 and 150,000 civilian casualties, as well as the horrific atomic bomb attacks on Hiroshima and Nagasaki, with between 90,000 and 166,000 civilian deaths in Hiroshima and between 60,000 and 80,000 in Nagasaki, followed by the most horrific images and testimonies.

What made the entire trial lopsided was also General Douglas MacArthur’s refusal to accuse Emperor Hirohito and his powerful relatives. It was actually Hirohito who held the highest decision-making power, and no Japanese would have gone against his views and decisions. There was no doubt that Hirohito had been well-informed about the atrocities committed during his reign, not least the activities of Unit 731 and the vast majority of Japan's politicians and military leaders had been completely subservient to their emperor. Ishii Shiro, for example, suffered a nervous breakdown upon hearing of Hirohito's abdication and, although otherwise in good health, fell ill and was bedridden for a time.

In his private quarters in the Imperial Palace, Emperor Hirohito had set up a special war room where he closely followed the progress of the war, and on several occasions, he reprimanded his generals for mistakes made, according to him. That his unconditional surrender to US forces occurred without any opposition from his subordinates indicates that if the emperor had previously had a desire to start or stop the war, it would have happened without opposition.

Several of Emperor Hirohito’s closest relatives, who enjoyed full immunity from prosecution, had been directly involved in crimes against humanity. For example, Prince Asaka, married to Hirohito’s aunt, Princess Nobuko, was the commander of the troops that ran amok in Nanjing, and thus had the ultimate responsibility for the atrocities committed there. Below is a photo of Prince Asaka during the victory parade in Nanjing, shortly after the horrific massacres. Hirohito rewarded his uncle with a pair of valuable, specially designed silver vases, and when Prince Asaka returned to Japan, he and the emperor resumed their usual golf rounds.

The microbiologically and chemically interested Hirohito was certainly also informed about the activities of Unit 731. Prince Chichibu, Hirohito's younger brother, was an ardent supporter of the ultra-right-wing militarists who, during the immediate pre-war period, had increasingly influenced Japanese politics. Prince Chichibu often visited Ishii Shiro’s lectures and vivisection demonstrations and became one of Japan's foremost advocates for biological warfare research. Meanwhile, the emperor's youngest brother, Prince Mikasa, personally visited Manchukuo’s facilities for experiments on human beings.

Prince Higashikuni Naruhiko, also married to one of Hirohito's aunts, Princess Yasu, served as one of the emperor's most trusted advisors. Prince Naruhiko had received his military training in France and, as a member of Japan’s general staff he was well-informed about Manchukuo’s “biomedical facilities,” where he personally witnessed experiments conducted on humans. Prince Naruhiko had also ordered the use of various lethal gases in the war against the Chinese.

One of Hirohito’s cousins, Prince Takeda Tsuneyoshi, was the financial chief of Manchukuo’s Kwantung Army and had the executive responsibility for Unit 731. During his inspection tours, he often visited its facilities, and it was Prince Takeda's office that issued the permits required to visit the death factories.

The charismatic and highly popular, yet simultaneously arbitrary and narcissistic General MacArthur, rightly advocated for a progressive approach to Japan’s reconstruction, especially by asserting that all occupations tend to end badly. His goal was to transform Japan into a mirror image of the United States, which in MacArthur's view was a Christian, tolerant, and progressive democracy. To achieve this, he considered it of utmost importance to win the emperor’s support and avoid humiliating him or his relatives in front of the Japanese people. Although MacArthur had recognized Hirohito’s complicity in and ultimate responsibility for crimes against humanity committed under his reign, his strategy to protect the emperor from prosecution at all costs and place the ultimate blame for the war and crimes against humanity on the war leader Hideki Tojo was undoubtedly a successful strategy.

Tojo was a harsh and humourless man, known for his brusque manners, obsession with etiquette, and impenetrable coldness. Those who knew him personally considered Tojo to be a rather unintelligent and unimaginative person. What made him repugnant in MacArthur's eyes was that Tojo, like several other Japanese officers, deeply disliked the influence of Western culture on Japan. He believed that it had led to ero guro nansensu, eroticism, grotesqueness, and nonsense. Instead, Japan should stand above other nations and “spread its moral principles across the world”; a dictatorial imperial rule with a divine mandate was the true path to such an ideal. As the fanatic he was, Tojo believed that the ends justified the means, no matter how ruthless they might seem.

Tojo had in fact been a “dictator” in the narrow sense from September 1942, when he had generally been able to impose his will on the Government without seeking consensus from politicians and military leaders. In reality, however, Tojo’s authority was entirely based on the support of the Government, and it was the emperor who held ultimate power.

Totally submissive to his emperor’s will, Tojo accepted Hirohito’s unconditional surrender to the Americans. In order to avoid having to testify against his emperor, Tojo tried to take his own life. When U.S. military police arrived to arrest him, Tojo shot himself in the chest, but the bullet missed his heart, and he was saved by American doctors.

During the trial, Tojo took full responsibility for the war:

It is natural that I bear full responsibility for the war in general, and I am of course ready to do so. Consequently, now that the war has been lost, it is probably necessary that I be judged so that the circumstances of the time can be clarified and the future peace of the world can be guaranteed.

The researchers from Unit 731 who had escaped the Soviets and fled to Japan were captured and interrogated by the American military. However, all of them were released and secretly given full immunity for their crimes.

After ensuring that Ping Fan had been completely destroyed, Ishii boarded a Japanese military plane and returned home to Tokyo. At the same time, his family took important documentation and other materials from Ping Fan and travelled by train through Korea, which was still under Japanese control, and from there took a boat to Japan.

When he was first contacted and interrogated, Ishii was unwilling to provide more than cryptic answers to the questions asked. He harboured an unreasonable hatred for the United States and had, during his time in Ping Fan, contemplated how his porcelain bombs with deadly microbes could be dropped over the American West Coast. However, when Ishii learned that the Soviets had officially requested his extradition and were relentlessly pressuring the Americans to hand him over, his attitude softened. When Ishii received a guarantee from MacArthur’s staff that if he agreed to cooperate unconditionally with the American occupation forces, he would be guaranteed full immunity for his crimes and not be handed over to either the Soviet Union or China, whose governments had persistently demanded his extradition or, at the very least, his execution as a war criminal, Ishii agreed to cooperate. He went to his flower garden, dug up all the materials he had buried there, and immediately handed them over to the American authorities.

Germany was occupied by several victorious powers, especially the Soviet Union, which had conquered a large part of the country. The defeated Germans had shown a willingness to share all documentation, and the various countries' prosecuting authorities had basically equal access to it, even though there was some smuggling and deception going on. In Japan, however, the situation was entirely different – there, the USA was the sole master of the field, and Douglas MacArthur’s opinions carried enormous weight.

It had been decided that the Allies were entitled to all the information they requested from the American occupation authorities, provided their requests were reasonable. However, the problem lay in the last phrase. MacArthur had decided that “unreasonableness” meant requests for information that, according to the American Supreme Commander, responsible for all actions, could “jeopardize U.S. security or deviate from the U.S.’s intention to promote scientific research and development.”

Obviously, the last statement referred to the material Ishii had brought with him, i.e., the forbidden fruit that American microbiologists were now eager for, especially since they, like the rest of the world’s microbiologists, had been strictly forbidden from causing other people suffering through such horrific experiments like those conducted within Unit 731’s facilities. Without fully clarifying how revolutionary they were, Ishii's developments in protective gear, water purification systems, and vaccines were praised by U.S. researchers, furthermore claiming that he had developed vaccines against 18 unspecified diseases.

The Russians constantly pressured MacArthur for their right to interrogate Ishii. The question is whether they were aware of all the material he had taken out of Ping Fan. Finally, Soviet scientists were in the summer of 1947 given an opportunity to interrogate the by then carefully prepared Ishii, and he openly discussed things that later came to light during the Khabarovsk Trials. However, Ishii kept his cooperation with the Americans secret, as well as the fact that he had handed over the extensive materials his family had brought from Ping Fan.

Ishii Shuri was able to quietly live out his life, just like Hirohito, as a peaceful old man. He converted to Catholicism, opened a clinic where he offered examinations and treatments without charge. Since Ishii now enjoyed a generous state pension, he had no great need for money. He died of throat cancer at the age of 67 on October 9, 1959. Below is a photo showing Ishii being honoured by former colleagues from Unit 731.

Ishii Shuri’s tainted memory has been preserved in China, and requests for compensation from the survivors of the consequences of Japan's heinous biological/chemical warfare have not ceased to trouble Japanese authorities, as well as those in the U.S. and China which have chosen to turn a blind eye to the atrocities committed by Unit 731.

Several documentaries about Unit 731 have been made and presented in Europe, China, Japan, and the USA. Some feature films have also been made, but they have generally been dismissed as violent exploitation films due to their disturbing levels of detail. This is certainly the case with the poorly made and extremely repulsive Philosophy of a Knife, a Russian-American horror film from 2008, poorly written, produced, filmed, edited, and directed by Andrey Iskanov. While it includes painful documentary segments with interviews and archival material, the recreations of the experiments performed in Unit 731 are so horrifically vile that the entire film has to be dismissed as an example of extremely distasteful and violent pornography.

Men Behind the Sun has generally also been referred to as “violent pornography” and “sexploitation”. It was a low-budget film directed by Mou Tun-fei, filmed both in Hong Kong and on the Chinese mainland. It was Mou’s original intention to depict as accurately as possible what happened within the walls of Unit 731, but the film met with scathing criticism and was widely dismissed as exploitative violence. It was completely banned in Australia and had a very limited release in Europe, where it in many countries was heavily edited, and the same happened in the USA. However, in some Asian countries it became quite successful. In Japan, Men Behind the Sun was labelled as unsubstantiated anti-Japanese propaganda and Mou received several death threats.

While the film at times is indeed painful to watch, it is in my opinion, underrated. It is certainly a B-movie, and it shows, but still — at least to the best of my understanding — all details are portrayed accurately; the hopelessness, the coldness, the experiments conducted, and the executioners’ total lack of empathy and emotion. Even the framing story with a group of innocent Japanese high schoolers subjected to the madness of Unit 731 is historically accurate; such groups of boys and young men were present in Ping Fan. Ishii's completely emotionless demonstrations and lectures, his drunkenness, and his “correctly impeccable” demeanour are also made clear, and the actor playing Ishii gives a portrayal that credibly matches the image one might have of him. What, however, in my opinion, worsens and destroys the film is the incredibly poorly done English dubbing.

This now brings us to The Gyeongseong Creature, the 2023 South Korean Netflix series, which is set largely in Seoul (formerly known as Gyeongseong under Japanese occupation) six months before Japan’s surrender – Korea is still occupied by Japan.

The Gyeongseong Creature reminds me of the adventure/horror films I loved as a child and in my early youth. It is very much a representative of what is known in English as swashbuckling movies. A swashbuckler is a heroic character skilled in fencing, acrobatics, and cunning. A handsome young man with unbeatable physical prowess and chivalrous ideals. Heroic, daring, and idealistic, he saves women in distress, protects the oppressed, and in violent struggles defends his and his lady’s honour, while avenging wronged comrades. This leads to exciting, romantic adventures. A swashbuckler is an elegant gentleman, often dressed in an extravagant and/or highly refined manner. He is a man with taste and charm, and we know him from d'Artagnan to James Bond.

The strange word swashbuckler finds its origin in the 16th century, derived from the combination of swashing, to do a swiping movement with a sword, and buckler, a small, round shield.

In the Korean series, the swashbuckler-s name is Jang Tae-sang, and lover, Yoon Chae-ok, is equally, if not more, heroic, handsome, strong, skilled, and smart than the male hero.

The world-wise and rich charmer Jang Tae-sang will, like his counterparts Sir Percy Blakeney (The Scarlet Pimpernel), Don Diego de la Vega (Zorro), and Bruce Wayne (Batman), develop a dual character that he hides from the occupying Japanese. Like many other heroes, Jang Tae-sang also has a sidekick, a slightly comic yet warm-hearted and loyal character, common in several excellent adventure novels — like Don Quixote’s Sancho Panza, Phileas Fogg’s Passepartout, Sherlock Holmes’ Dr. Watson, Frodo’s Samwise Gamgee, and Harry Potter’s Ron Weasley, just to name a few of them. Jang Tae-sang’s sidekick is Gu Gap-pyeong, who works at his pawnshop.

The pawnshop is the source of Jang Tae-sang’s wealth, and is supervised by a version of the good substitute mother — Mrs. Nawol, with literary counterparts like “Mammy” from Gone with the Wind, or Betsey Trotwood from David Copperfield, trustworthy, insightful and caring truth-tellers.

A swashbuckler also needs a worthy, often intellectual opponent, sometimes a demonic doctor and/or scientist. Bond has Dr. No and Holmes has Dr. Moriarty, while Jang Tae-sang faces the Japanese microbiologist Dr. General Kato. Demonic doctors/scientists are also common in film and literature—Dr. Moreau, Dr. Hannibal Lecter, Dr. Mabuse, Dr. Octavius/Octopus, Dr. Strangelove, just to name a few.

Behind the scenes, a malevolent, demonically eroticised and deeply wicked femme fatale is often required to pull the strings. Already in the Bible we find Delilah and Salomé, but the line continues unbroken through Morgan Le Fay, Lucrezia Borgia, and Milady de Winter, to operatic figures like Kundry, Carmen, and Lulù, and onto film icons like Gilda and Sylina Kane (Catwoman). In the case of Jang Tae-sang, it is the Japanese noblewoman Yukiko Maeda, a variant of a specific film cliché – The Dragon Lady, strong, deceitful, dominant, mysterious, and generally sexually alluring. On the silver screen, such a woman was often portrayed by Anna May Wong.

A female swashbuckler and the protagonist’s beloved generally do not require as large a cast of characters, but a common standard figure is the good father, with literary counterparts such as Jean Valjean in Les Misérables or George Eliot’s Silas Marner. In Yoon Chae-ok’s case, it is her self-sacrificing father who, together with her, searches for her missing mother, whom they find in the clutches of the cold-hearted Dr. Kato.

In The Gyeongseong Creature, all actors are in place, similar to those in adventurous masterpieces like The Three Musketeers and The Hunchback of Notre Dame. What the is needed is a carefully researched and skilfully depicted historical setting. In the case of The Gyeongseong Creture it was Seoul in 1946, where the fictional characters, just as in the aforementioned novels, are woven into a reality-based adventure, spiced with gothic horror.

Before Japan integrated Korea into its empire in 1910, Japanese scholars had studied how the English, French, and Germans had constructed and managed their empires, just as Japanese authorities during the Meiji period thoroughly had researched German and British army and industrial practices. They were particularly interested in how England had integrated Wales and Scotland, how Germany had handled Alsace-Lorraine, and how France had “transformed” Algeria from being a colony to become part of France, with the same constitution and subdivided into departments, just like the mother country.

Like the previously conquered Ryukyu Kingdom, Taiwan, and the northern island of Hokkaido, Korea was to become part of Japan, with its inhabitants trained to become Japanese. This was to be achieved through schools, universities, dams, industries, and railways, alongside intense an encouragement of Japanese investments, tourism, and immigration. The elites of Korea, Ryukyu and Taiwan were considered, despite differences in language and tradition, to be possible to integrate into Japanese ideology and society without much difficulty, while the indigenous people of Hokkaido and Taiwan were to be treated separately and supposed to become “civilized,” much like Native Americans in the U.S. and the descendants of black slaves. Formally, there was no “racial” discrimination between Japanese and their “subordinate” peoples; for example, intermarriage between Koreans and Japanese was officially encouraged.

Naturally, the Japanese rulers faced resistance from many Koreans, with numerous small uprisings and resistance movements being ruthlessly crushed. A certain discriminatory difference was also maintained between Koreans and the Japanese immigrants (800,000 in 1945) who dominated the upper class, though many Korean collaborators were favoured and worked with the Japanese in trade, industry, and the military.

During World War II, the situation worsened, especially due to forced recruitment of workers and soldiers and the army’s use of comfort women, female sex slaves (Japanese prostitution was not accepted within the army). The Kempeitai banned all anti-Japanese activities, forbade Korean-language publishing and newspapers, and persecuted the opposition through violence, informers, and torture.

It is in this environment that The Gyeongseong Creature introduces a fictional Unit 731 and revives it in a hermetically sealed experimental area within Seoul’s Ongseong Hospital, guarded by Japanese army units and led by the sadistic scientist Kato, who shows many similarities to the young Ishii Shiro.

Within Ongseong Hospital, a duplicate of the Manchurian Unit 731 is maintained. Numerous marutas are imprisoned in underground cells and continue to be helpless victims of Japanese torturing scientists. A twist on the madness is that in these secret laboratories, the marutas are infected with a previously unknown parasitic microbe that turns its victims into grotesquely murderous, indestructible monsters, which, when threatened, release clouds of deadly anthrax spores.

Considering that some of you have seen the series yet, I won’t reveal any further details of its plot, especially since I, as an avid fan of adventure and horror films, enjoyed The Gyeongseong Creature and would recommend it to like-minded viewers. However, the second part of the series was a disappointment as it devolved into a somewhat cliché vampire story set in modern-day Seoul. Interestingly though is that Ongseong Hospital’s Unit 731 has now evolved into a multinational pharmaceutical company, Jeonseung Biotech, which in its highly sophisticated, but hard-to-reach research departments, hides deadly and further-developed relics from Unit 732.

This brings us back to the legacy of Unit 731. What happened to the inheritance of this grim institution? Most of the researchers who returned to their home country from Unit 731 became respected citizens and many built successful careers in universities, healthcare, and pharmaceutical companies.

Yujiro Wakamatsu who had been the chief veterinarian at the Kwantung Army and as such ad1minsitered Unit 100, a large and similarly secretive facility as the one in Ping Fan. Unit 100 had also relied on a continuous supply of human marutas, who before being killed had been subjected to a multitude of brutally merciless experiments. Unit 100 was officially intended for the medical treatment of horses and livestock, but its primary focus was on research into Zoonotic pathogens, i.e . bacterial, viral or parasitic diseases transmitted from animals to humans. After his return to Japan, Wakamatsu cooperated with the Americans and often worked for JNIH, Japan's National Health Institute.

All leaders of Japan's National Institute of Health (JNIH), after the war and up until 1983 (with one exception), had been active in Unit 731. During the postwar period, JNIH was involved in numerous scandals, several of which concerned experiments with drugs and infectious agents on unsuspecting soldiers, prisoners, and mental patients. One of the scandals that was uncovered late was that JNIH had been negligent in screening the blood it supplied to hospitals, sometimes with fatal consequences. Some of JNIH's vaccination campaigns had also, in fact, been tests of undeveloped vaccines.

Several pharmaceutical companies, dis also after the war, employ researchers and medical doctors who had worked in Unit 731 and its various branches. Among these was Green Cross, a pharmaceutical company that supplied hospitals with various blood-based products. A major scandal erupted when it was revealed that 1,500 patients had been infected with HIV through blood provided by Green Cross.

Given what occurred within Unit 731 and the subsequent cover-up of its inhumane activities, it is essential to emphasize that microbiological research plays an incredibly significant role in combating many deadly diseases, finding vaccines and preventing epidemics. It is also vital for developing effective serums against toxins, as well as remedies for injuries caused by gases, and radiation exposure. However, such research is also a double-edged sword since it can also lead to the development of biological and chemical warfare substances, new poisons, and other horrifying witch’s brews. Both cures and harmful substances must often be tested on living beings, and might also spread invisibly, poisoning our world — a phenomenon that has occurred multiple times.

For example, in 1984, gas leaked from a pesticide factory in Bhopal, India. At least 520,000 people were exposed to the gases. The official death toll was 2,559, but a more realistic estimate suggests that at least 8,000 people died within the first few weeks of the disaster, and the aftermath brought the death toll to at least 20,000 victims, not counting those who suffered permanent injuries.

The release of methylmercury by the Chisso Corporation in Japan poisoned fish over a thirty years’ time and as a result fatally poisoned at least 2,000 people and left thousands more with deformities. The pollution was confirmed in 1965, but deformities and deaths continued long afterward. In these two examples, the disasters involved the release of toxic waste from chemical industries, and there are countless other examples, many of which remain unidentified or were concealed by corporations and authorities.

Some similar accidents have been linked to research facilities focusing on both combating epidemic diseases and developing chemical and biological weapons. Some of these have had direct ties to Unit 731’s murderous activities. For instance, the large biological/chemical research unit in Sverdlovsk, Soviet Union, was largely built on a knowledge base derived from Unit 731’s findings. The new facility was named the Scientific Research Institute of Hygiene of the Ministry of Defense of the Russian Soviet Republics and became operational in 1949.

On April 2, 1979, the city of Sverdlovsk (now Yekaterinburg), with its population of over a million, was struck by an accidental release of anthrax bacteria, which officially killed at least 68 people (as in many other similar cases, this figure is likely a low estimate). Nevertheless, Soviet/Russian research on further development of chemical and biological weapons continued and, evidently, still does. The use of the radioactive nerve agent Novichok has drawn significant attention. Developed between 1971 and 1993, Novichok has reportedly been used on several occasions to poison and kill Russian dissidents.

As mentioned above, the United States made efforts to keep Unit 731’s researchers and their findings out of the hands of both allies and enemies. The aim was to monopolize the scientific data obtained through human experiments to advance the U.S. biological warfare program. The U.S. government has never issued a public statement acknowledging its cover-up of Japan’s medical atrocities, let alone offered a public apology for its actions.

Most of Unit 731’s material was taken to the U.S. Army Biological Warfare Laboratories at Fort Detrick in Frederick, Maryland, where it was further developed. The facilities at Fort Detrick were shut down in August 2019 (curiously enough three months before the first cases of SARS-CoV-2 were reported from China). The reason for the closure was cited as “a risk of severe threats to public, animal, or plant health, as well as animal or plant products.” No further details were provided.

The Korean War (1950–1953) intensified the conflict between the United States and the communist regimes of the People's Republic of China and the Soviet Union. The U.S. was accused by North Korea, China, and the Soviet Union of using bacteriological weapons against both military and civilian targets. An international scientific commission (led by Joseph Needham, a prominent English biologist who had written extensive and excellent studies on Chinese philosophy and the history of science) confirmed the accusations. The U.S. denied everything and demanded a more “impartial” investigation. The Red Cross and WHO suggested convening a special expert commission, but the proposal was rejected by China and North Korea.

To a much greater extent than the open use of biological weapons, the United States became known for chemical warfare (another area of Unit 731’s operations). One example of an effective and frequently used chemical weapon is napalm, developed in 1942 at Harvard University. It is an oil-based incendiary substance that, when thickened into a sticky gel, burns with an intense, nearly inextinguishable flame while clinging to objects and people. Napalm was used with great “success” during the horrific firebombing of Tokyo and later became widely used in Vietnam, particularly in firebombs and flamethrowers.

Another chemical weapon used in Vietnam was Agent Orange a herbicide used to kill vegetation believed to conceal enemy forces. It got its name from the orange stripe on its storage barrels. Over 76 million litres of Agent Orange were used to spray vast areas. The spraying caused extensive and lasting damage. More than 3,100,000 hectares of forest were defoliated, and Vietnam’s Red Cross has estimated that over a million people have suffered severe disabilities, cancer, birth defects, and numerous other health problems. This has, of course, been denied by the U.S. government but is contradicted by various U.S. veterans' organizations that have documented numerous studies indicating leukaemia, Hodgkin's lymphoma, and various types of cancer in military personnel who handled Agent Orange.

Around the world, numerous scientific institutions store and experiment with deadly microbes and viruses. Of course, this is done for the benefit of humanity, but as we have seen, it can also have more macabre aspects. Sometimes, some of this deadly material has leaked from laboratories; perhaps not too often, but the risk is always present, and small leaks do occasionally occur.

Laboratory staff might also, on rare occasions, have been poisoned by smallpox, anthrax, Ebola, Novichok, or other deadly chemicals and biological substances due to accidents like needle sticks. It is also worrying what all this research could lead to.

The Dutchman Ron Fouchier is known for his research on respiratory viruses, how they can mutate, and spread through zoonosis from animals to humans. His research is also evidence of how viruses and microbes can be manipulated and altered in laboratory environments. In 2003, at the annual meeting of the European Scientific Working Group on Influenza, held this time in Malta, several hundred microbiologists listened as Fouchier described how he transferred avian (bird) influenza from one ferret to another, making the virus significantly more contagious.

Bird flu is one of the diseases that has proved to be zoonotic, meaning that the virus mutates in such a way that it can be transmitted from one animal species to another. In 1997-98, 18 people contracted the bird flu virus, six of whom died. In 1984, 100,000 Swedish minks contracted bird flu and had to be culled. In 1990, 30,000 horses died in China, and in 2003, 89 people in the Netherlands were infected, one of whom died. This might explain Fouchier’s interest in avian influenza.

Fouchier and his colleagues mutated the genetic sequence of the avian virus in many different ways, until, as Fouchier later put it, “someone convinced me to do something really, really stupid.” He spread the virus by allowing it to mutate in the nose of a ferret and then implanting its nasal fluid into the nose of another ferret, and so on. After ten such manipulations, the virus began to spread by itself among the ferrets and several of them died within a few days.

Fouchier found five new mutations of the virus and managed to combine them into a single virus that turned out to be far more deadly than the original avian virus. Fouchier had thus achieved something that could probably also happen in nature – a virus mutates when transferred from one animal to another and during its journey from one species to another, it becomes increasingly deadly. And what happens in nature can also be done much faster and more efficiently in a laboratory. Fouchier’s virus is now securely stored in an underground facility in Rotterdam. But – are there other such deadly laboratory-created viruses, and can we be entirely sure they won’t leak out? What do I know? I'm not a microbiologist, and I'm not particularly convinced by conspiracy theories, but...?

On good grounds what happens within microbiological laboratories is secret, and the public is effectively excluded. Most of us don’t know what is being developed inside, what is stored there. Strict regulations and safety measures have been issued by national health authorities and international health organizations.

China is the country that so far has suffered the most from biological warfare and its terrible consequences. When the facility in Ping Fan was destroyed and some of its researchers were captured by the Russians, while others fled to the United States, the Chinese may not have had much interest or time to focus on the scientific murders from Japan's Biological – and Chemical warfare programmes. The country was torn apart by violent fighting between Chiang Kai-shek’s republican forces and Mao Zedong’s communists. But despite this, there were branches of Unit 731 in Chinese-controlled areas, whether they were controlled by republicans or communists. The largest facilities were in Beijing, Nanjing, and Guangzhou, and Chinese forces likely succeeded in securing some of the material from these installations and probably even captured some researchers who had been working there.

After the war and the victory of the communists, the Chinese Academy of Sciences’ facilities in Beijing became the centre for the country's microbiological research, with branches soon being established throughout the vast country. Wuhan’s microbiological laboratory was founded in 1956 and initially focused on research concerning zoonotic transmission of viral diseases.

The so-called Hong Kong flu was a pandemic that struck China in the summer of 1968 and spread to Hong Kong, where half a million people fell ill, and the disease then spread worldwide, killing more than a million people. This served as a warning for the Chinese authorities, who, despite the general chaos reigning in the country, discreetly began cooperating with international epidemiologists. This cooperation deepened over the years. Wuhan’s laboratory eventually developed an intimate collaboration and exchange with researchers and students from Galveston National Laboratory at the University of Texas, Canada's National Microbiology Laboratory, and Centre international de recherche en infectiologie in Lyon, France

The SARS virus, a group to which the later deadly coronavirus belongs, first appeared in November 2002, causing a relatively mild epidemic with about 8,500 cases, of which 800 died. It was a group of researchers from Wuhan’s Institute of Virology who found that China’s horseshoe bats were natural reservoirs for the SARS-like coronavirus. Wuhan's researchers took samples from thousands of horseshoe bats across China and isolated over 300 bat coronavirus sequences. In 2015, an international team, including two researchers from the institute, published their successful research on whether a bat coronavirus could be made to infect a human cell line. They had constructed a hybrid virus that combined a bat coronavirus with a SARS virus, which was then adapted to grow in mice and subsequently replicate human diseases. It was found that this hybrid virus could infect human cells.

We are still stuck on the question – where did SARS-CoV-2 originate? Can it be traced all the way back to Unit 731? Probably not. Did it come from a bat? It is very possible. Did it leak from Wuhan’s Institute of Virology? This continues to be an open question and I avoid it by referring to the prestigious British scientific weekly journal Nature, which, in early December 2024, stated that most researchers agree that SARS-CoV-2 has its origins in animals. However, since the virus’ definitive origin has not yet been traced to any animal, some researchers continue to claim that the virus may have leaked – either by accident or intentionally – from Wuhan’s Institute of Virology.

In July of the same year, and editorial in the equally prestigious British medical journal The Lancet called for an end to all unscientific conspiracy theories about the virus leaking from Wuhan's research laboratory. It stated that:

SARS-CoV-2 is a natural virus that found its way into humans through mundane contact with infected wildlife that went on to cause the most consequential pandemic for over a century. While it is scholarly to entertain alternative hypotheses, particularly when evidence is scarce, these alternative hypotheses have been implausible for a long time and have only become more-so with increasing scrutiny. Those who eagerly peddle suggestions of laboratory involvement have consistently failed to present credible arguments to support their positions.

Despite this rather definitive statement, the Lancet editorial writer could not avoid inserting a caveat at the end of the article with, in my non-scientific opinion, an all too convoluted and non-committal formulation:

A worrying potential consequence of this saga is that it might have a chilling effect on the pursuit of answers in the future on both COVID-19 and new potential threats. With researchers unwilling to ask questions freely for fear of being persecuted when facts lead to inevitable refinement or revision of earlier conclusions. So, while we should defend the right to ask awkward questions, we should also defend the right to change our minds. In summary, although the finer details of the events leading to the COVID-19 pandemic will take time to uncover, the story is one of a series of largely unremarkable steps coalescing to produce a momentous event—a perfect storm if you will. Those arguing for other explanations have their reasons, but none of these are public safety.

Anonymous (2024) “Editorial: COVID-19 origins: plain speaking is overdue. The Lancet, Microbe, Issue 8, August. Buruma, Ian (2023) “What the Tokyo Trial Reveals About Empire, Memory, and Judgement,” The New Yorker, October 16. Byrd, Gregory Dean (2005) “General Ishii Shiro: His Legacy is That of Genius and Madman,” MA thesis, East Tennessee State University. Caprio, Mark E. (2009) Japanese Assimilation Policies in Colonial Korea, 1910-1945. Seattle: University of Washington Press. Clausen, Søren and Stig Thøgersen (1995) The Making of a Chinese City: History and Historiography in Harbin. London: Routledge. Gao Bei (2013) Shanghai Sanctuary: Chinese and Japanese Policy toward European Jewish Refugees during World War II. Oxford: Oxford University Press. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-1945, and The American Cover-up. New York: Routledge. Harris, Sheldon H. (2004) “Japanese Biomedical Experimentation during the World-War-II Era,” in Pellegrino, Edmund D. (ed). Textbooks of Military Medicine, Vol. 2. Washington D.C.: United Sates Government Printing Office. Mallapaty, Smriti (2024) “Sick animals suggest COVID pandemic started in Wuhan market,” Nature, 4 December. National Library of Health https://www.nlm.nih.gov/ Specter, Michael (2012) “The deadliest Virus”, The New Yorker, March 4. Summers, William C. (2012) The Great Manchurian Plague of 1910-1911: The Geopolitics of an Epidemic Disease. New Haven, CT: Yale University Press.

Bland den mängd Kdramer som nu finns att se på Netflix fann jag bland andra Varelsen från Gyeongseong, en serie som utspelar sig i Seoul under augusti månad 1945. Historien tar sin början efter det att Sovjetunionen anfallit de japanska trupperna i det av dem ockuperade Manchuriet. Japanska stridskrafter tvingades då dra sig tillbaka från trakterna kring Harbin, en på sin tid kosmopolitisk stad i Manchuriet, som nu räknar med en befolkning på över 10 miljoner invånare. Med sig hade de en fruktansvärd hemlighet som de förde till den intet ont anande koreanska huvudstaden. Korea hade sedan 1905 varit ockuperat av Japan och blev 1910 en del av det Japanska Imperiet.

Efter att ha varit en liten oansenlig landsortsstad började Harbin efter 1898 med stor hastighet expandera. Mängder med folk följde den järnväg som det året nådde staden. Det ryska imperiet hade högtflygande planer på att förvandla det, trots allt kinesiska, Harbin till centrum för sin “orientaliska” expansion. Den polske ingenjören Adam Szydłowski planerade stadbyggelsen, en stilig järnvägsstation byggdes och blev adminstrationscentrum för den Kinesiska Östra Järnvägen, som kopplats ihop med den transsibiriska järnvägen och inom kort kom att spänna sitt nät över stora delar av det nordöstra Kina.

Bortsett från de ryska järnvägstjänstemän, ingenjörer och kinesiska rallare och köpmän som bosatte sig i staden flockades folk dit från hela det ryska imperiet – inklusive ukrainare, polacker, tyskar, georgier, judar, balter, armenier och tatarer som där kände sig friare och med större inkomstmöjligheter än i det egentliga Ryssland. Den ryska regeringen försökte på olika sätt gynna Harbins tillväxt, bland annat genom att locka högutbildade och företagsamma medborgare att bosätta sig där. Något som utnyttjades av flera minoriteter som sett begränsade möjligheter, eller direkt förföljelse I Ryssland. Vid 1920-talets början bodde exempelvis 20 000 judar i Harbin och staden hade flera synagogor.

Redan innan oktoberrevolutionen hade Harbin stora, moderna byggnader, boulevarder och parker byggda och planerade inte enbart av ryska arkitekter och stadsplanerare, utan även av italienare och schweizare. Staden fick en utpräglat europeisk prägel och genom järnvägen flockades alltmer människor dit från hela det ryska imperiet. Harbin blev genom sitt expanderande järnvägsnät knutpunkten för import och export, inte minst genom en snabbt ökade jordbruksproduktion på de omkringliggande bördiga markerna som nu även lockade tiotusentals Hankineser. Snart hade förvandlats till ”Kinas brödkorg” och började i allt högre grad än resten av Kina att industrialiseras. 1917 hade Harbin' fler än 100,000 invånare av vilka 40 000 var ryssar som redan då kunde åtnjuta flera kyrkor, bland dem den stora Sankta Sofiakatedralen, flera ryskspråkiga teatrar, en symfoniorkester och musikhögskola (de äldsta i Kina), samt ett operahus.

Under det rysk-japanska kriget, 1904–05 blev Harbin kommandocenter för de ryska militära operationerna i Manchuriet och då Ryssland förlorat kriget upplevde Harbin en viss nedgång, men återhämtade sig snart genom att det ryska tillbakadragandet ledde till att medborgare från en mängd andra länder snabbt drogs till Harbin och etablerade sig där för att utnyttja dess ökande rikedom och centrala läge. Nu anlände invandrare från USA, Tyskland och Frankrike. Vid början av 1920-talet hade 16 olika länder etablerat konsulat i staden och flera hundra utlandskopplade industri-, bank- och handelskompanier. Staden hade nu bortsett från de rysk-ortodoxa, även flera lutherska och katolska församlingar med egna kyrkor. Kinesiska investerare etablerade även de stora handelshus och industrier, främst inom bryggeri-, livsmedels- och textilnäringarna.  Trots växande välstånd var och förblev Harbin delat i tre områden. Den del som liksom i övriga kinesiska handelsstäder kallades för Koncessionen, det elektrifierade, välvårdade och -planerade område som beboddes främst av ryssar, övriga européer och amerikaner, Chinatown där välsituerade hankineser bodde och så en kringliggande, hälsovådlig slum, där fattiga arbetare och daglönare bodde i eländiga bostäder.

1917 tog bolsjevikerna kontroll över Harbin. Järnvägsadministratören Dimitry Horvat avsattes och bolsjevikisk militia försökte garantera så att hela järnvägsnätet kom under sovjetisk kontroll. Horvat lyckades dock mobilisera rysk opposition mot den bolsjevikiska regimen, förstärkt genom flyktingar från det revolutionära Ryssland och med stöd av kinesiska militära styrkor lyckades de fördriva bolsjevikerna.

Resultatet blev att fler än 100 000 besegrade vitryska soldater och flyktingar sökte sig till Harbin och till skillnad från vad fallet varit i Europa, där flyende ryssar sökt sig sig till Paris, Prag och Berlin blev de i Harbin inte en minoritet utan staden utvecklade sig till den största ryska enklaven utanför Sovjetunionen, med ryska tidningar, bokförlag, grundskolor, tekniska högskolor och universitet. Kontakten söderut med kinesiska hamnar ledde till att en mängd europeiska och amerikanska lyxvaror importerades. Harbin blev centrum för kinesiskt mode, med ett intensivt nattliv och jazzorkestrar var Harbin under en tid även mer inflytelserikt som en källa till västerländsk ”dekadens” än det likaledes kosmopolitiska Shanghai.

Harbins ryska elit såg det som sin uppgift att bevara Rysslands pre-revolutionära kultur genom att stödja en mängd teatrar, symfoniorkestrar, bibliotek och två stora operasällskap.  Dock uppstod snart spänningar mellan antibolsjevikiska, men likväl socialistiska, kretsar och en framväxande konservativ-fascistisk opposition, som motsatte sig en liberal tolerans som accepterat homosexualitet och andra enligt dem samhällskorrumperande tendenser, inte minst det stora kinesiska inflytandet.

När Japan i september 1931 invaderade Manchuriet och etablerade marionettstaten Manchukuo, under Kinas störtade kejsare, inledde de ett tätt samarbete med de militanta anti-Sovjetiska fascisterna vars ideologi var fanatiskt antisocialistisk och antisemitisk. Den japanska Kwantung armén sponsrade och finansierade det ryska fascistpartiet och deras anhängare kom ett spela en stor roll då det gällde att attackera opposition och olika minoriteter. De flesta av Harbins judar flydde till en början söderut och då den sovjetiska staten sålt järnvägsnätet till japanerna flydde även en stor mängd ryssar.

Flera av dessa som begett sig till Sovjetunionen råkade illa ut, inte mindre än 43 000 “Harbinryssar” arresterades under Stalins utrensningar mellan 1936 och 1938, anklagade för att vara ”japanska spioner”. Oron för den sovjetiska regimen gjorde att många ryssar och judar istället för att fly norrut sökte sig mot Shanghai ,varifrån de emigrerade till Australien och USA. Vid slutet av 1930-talet hade Harbins befolkning minskat från omkring  500 000 till 30 000 invånare.

Märkligt nog anlände vid slutet av trettiotalet en mängd judar på flykt från Baltikum och Ukraina via transsibiriska järnvägen till Harbin, varifrån japanska myndigheter tog hand om dem och hjälpte dem att bosätta sig i flera städer i västra Japan, där exempelvis Kobe kom att ha Japans största synagoga.

Även om Japan var allierad med Nazityskland, hjälpte landets regering och individuella medborgare till att rädda en mängd flyktingar från den europeiska massutrotningen. Japans politik gentemot judar var fullkomligt annorlunda än deras allierade. Japanska med ansvar för judiska flyktingar visste inte mycket om judiska seder och bruk, men de vidtog sina åtgärder utifrån tron ​​att judarna var mycket inflytelserik befolkningsgrupp. En uppfattning som inom styrande grupper hade influerats av Jacob Schiffs verksamhet, en judisk finansiär som samlat in ekonomiskt stöd till Japans stridskrafter under det rysk-japanska kriget 1904.

Jacob Shiff som immigrerat till USA från Frankfurt hade skaffat sin förmögenhet genom Kuhn, Loeb & Company som finansierat järnvägsbyggen i såväl USA, som i Japan och Kina. Schiffs framgångsrika affärer hade lett till att han satt i styrelsen för en mängd amerikanska storbanker. Upprörd över de besinningslösa och ofta förtäckt regeringsstödda pogromerna mot judar i Ukraina och Vitryssland ansåg Schiff att det repressiva tsarväldet borde störtas och hjälpte därför japanerna under deras krig mot Ryssland. Affischen nedan visar hur judar tvingas fly medan ryska trupper ledda av Dödens lieman invaderar deras traditionella ryska bosättningsområde – Pale,  tjerta osedlosti.

Då japanerna genom den så kallade Manchuriafraktionen som genom sin Kwantungarmé, med ryskt medgivande bildats för att skydda det manchuriska järnvägsnätet, på eget bevåg erövrat Manchuria, så ansåg dess ledare, Yasue Senkoo och Inuzuka Koreshige att en förutsättning för utveckla den av dem nygrundade marionettstaten Manchukuos enorma resurser vore att behandla vitryssar, tyskar och sefardiska judar väl. De hoppades att judarna skulle kunna övertyga sina inflytelserika medjudar i USA att hjälpa till med krigslån, det skulle dröja innan Japans krig med USA inleddes. Det var dock inte enbart cynisk spekulation som fick japaner att stödja judiska flyktingar, flera gjorde det även av rent humanitära skäl. Manchukuo for dock riktigt illa under det japanska väldet och det mest lugubra inslaget i dess övergrepp var den fruktansvärda Enhet 731. Denna mänskliga vederstygglighet hade sin upprinnelse i Harbins historia innan japanernas ankomst.

Harbins snabba tillväxt under tiotalet blev en stor utmaning för dess sjukvårdssystem. Mängder av invandrare dök genom järnvägen snabbt upp i staden som till en början inte förmådde tillgodose de sanitära krav som uppstod, Då lungpesten under senhösten 1910 från hamnstaden Manzhouli spred sig i staden dödade den under några månader fem procent av stadens befolkning. Detta var bara början på vad som snabbt kom att utveckla sig till den ”manchuriska pandemin” som på mindre än ett år krävde 60 000 offer.

Regeringen i Peking sände Dr. Wu Lien-the, av malaysiskt ursprung och utbildad i London, till Harbin. Genom obduktioner, vilka knappast användes i Kina, fann han snart att pesten var luftburen och införde obligatoriskt bärande av en av honom uppfunnen ansiktsmask. Efter det att några av hans kollegor, bland andra en berömd fransk läkare, Gérald Mesny, förlöjligat honom, vägrat bära mask och sedan avlidit, ledde det till att Dr. Wus åtgärd blev allmänt accepterad, genom detta, utegångsförbud, strikt karantän av smittade personer och kremering av alla pestoffer lyckades Dr. Wu och hans personal få bukt med farsoten. Dr. Wus insatser och den epidemiska forskning han inledde bland annat genom grundandet av Harbins medicinska universitet, samt effektiviserandet av förebyggande medicin (då en senare epidemi hotade att bryta ut distribuerades genom Dr. Wus försorg 60 000 ansiktsmasker) och främjandet av folkhälsa, kom att få stor betydelse inte enbart för kinesisk läkekonst, utan även globalt. De medicinska installationer och den avancerade forskning som redan fanns på plats i Harbin var en av orsakerna till att Enhet 731 av japanerna förlades till staden.

Precis som när nazister i augusti 1939 förklädda till polska soldater ockuperade radiostationen i Gleiwitz och tog det påhittet som ursäkt för ett fullskaligt totalangrepp på Polen, så hade japanska soldater från Kwantungarmén detonerat en liten sprängladdning vid järnvägen i Mukden (den skadade inte ens rälsen). Egentligen var Kwantungarméns uppgift enbart att skydda det manchuriska järnvägsnätet som japanerna slutligen fick full kontroll över efter att 1935 ha köpt det av ryssarna.

Detta fabricerade Mukdenattentatet som skyldes på den kinesiska centralregeringen ledde till Kwantungarméns besättande av hela Manchuriet. Kwantungarméns officerare agerade på eget bevåg och det var först efter de att deras armé lagt under sig Manchuriet som den japanska regeringen accepterade fait accompli och gav sitt godkännande av det hela. Trots detta fortsatte Kwantungs generaler även senare att agera som marionettstaten Manchukuos verkliga härskare.

Det var här som Japans senare främste krigsledare Hidēkō Tojo grundmurade sin maktposition. Han hade 1937 blivit promoverad till att bli stabschef för Kwantungarmén och inledde då en nära vänskap och ett intimt samarbete med Yōsuke Matsuoka, den stockkonservative och ultranationelle Vd:n för den manchuriska järnvägen och Manchukuos biträdande industriminister Nobusuke Kishi, som de facto kontrollerade landets hela ekonomi. Detta gjorde att Tojo var grundligt informerad om de ohyggligheter som förekom i Ping Fan, Enhet 731:s högkvarter.

I princip var Manchukuo en självständig stat under Kina siste kejsare Pu Yi, med egen flagga och armé, men landet var helt i händerna på Kwantungarmén. Varje högre tjänsteman hade en japansk ”rådgivare” som kontrollerade hans förehavanden. 

Den japanska militärpolisen Kempeitai, som vid sidan om armén upprätthöll en styrka på 18 000 man, terroriserade befolkningen dels genom direkt övervakning och dels genom sin mer eller mindre hemliga avdelning HUMINT, som ägnade sig åt spioneri, infiltration av motståndsrörelsen, tortyr, HUMINT samverkade med kinesiska brottssyndikat; opiumodling hade blivit en Manchukuos stora inkomstkällor, fast Kvantungregimen kontrollerade även gruvindustrin och andra viktiga inkomstkällor.

Det hemliga samarbetet med drogkarteller kom sig av att Japan ville behålla masken av att vara en välvillig förvaltare av Manshukuos ekonomi. Japan hade nämligen undertecknat och ratificerat alla internationella konventioner rörande odling av och handel med opium. Manchukuos påstådda, men falska, självständighet blev därmed ett bekvämt tillfälle för att bedriva en världsomspännande narkotikahandel och kasta skulden på den manchukouiska marionettstatens totalt menlösa ledning. 1937 påpekades det i Nationernas Förbund att 90 procent av alla illegala opiumbaserade droger i världen var av japanskt ursprung.

En luguber aspekt av Manchuos Kempeitai var att dess poliser, tillsammans med ryska fascistenheter, ansvarade för leveransen av mänskliga testobjekt, som under kodnamnet ”timmerstockar” fördes till Kwantungarméns biologiska krigföringsenhet två mil söder om Harbin. Anläggningen gick under kodnamnet “Ping Fans sågverk”. Försökspersonerna som sändes till en säker död i Ping Fan samlades i en Kempeitailokal inne i Harbin, där de personer som skulle sändas vidare för ”medicinsk behandling” omsorgsfullt valdes ut av Ping Fans läkare. Det rörde sig till största delen om hankineser, i allmänhet från den inhemska oppositionen, eller partisaner, men även en del manchurer och ryssar ingick, speciellt sådana som anklagats för kommunism, samt sovjetiska krigsfångar som efter 1939 tagits tillfånga under skärmytslingar längs den sovjetiska gränsen i norr. Ett fåtal ”timmerstockar” kunde även vara regelrätta ”brottslingar”, som efter summariska rättegångar dömts att föras till Ping Fan. På begäran från läkarna i Ping Fan kunde även kvinnor och barn levereras dit.

I allmänhet virades fångarna in i halmbuntar som knöts hårt samman med rep för att sedan med tåg eller lastbil transporteras ner till Ping Fan, där de på bårar forslades till fängelslokaler där de togs om hand om och fick ordentligt med mat, för att vara i god form inför de fruktansvärda experiment som följde.

Flera japanska officerare som skolats inom det manchuriska Kempeitai kom att hamna på höga poster inom den Kejserliga japanska armén. Främst Hideki Tojo som blev Japans krigsledare, men också Toranosuke Hashimoto som blev vice försvarsminister och Shizuichi Tanaka som under Andra världskriget blev guvernör över Filippinerna. Japans mest ökände manchuriske officer hade dock gjort sin militära karriär baserad på vetenskapliga och organisatoriska meriter.

Ishii Shiro föddes den 25:e juni 1892 i byn Chiyoda-Mura där hans förfäder sedan lång tid tillbaka hade utövat ett slags feodalvälde över hembyn och flera omgivande mindre samhällen. Han var över medellängd, intelligent, ytterst prudentlig och följsam inför sina överordnade, men han hade en skarp röst och kunde oväntat utöva en i det närmaste hypnotisk karisma på sin omgivning. Ishii i det närmaste omänskligt goda minne gjorde att han på kort tid kunde lära sig långa texter utantill och denna egenskap var honom till god hjälp under hela sin skoltid och på universitet där han snabbt blev en lärarfavorit. Han hade en våldsam energi och tycktes vara outtröttlig i sin strävan att göra intryck på andra och avancera inom sina olika intresseområden. Flera av hans studiekamrater, och även nära kollegor, har dock senare omvittnat att de uppfattat honom som arrogant, fräck och tyrannisk. Mot lärare och myndighetspersoner var Ishii dock beräknat undfallande och under hela sin livstid fanns det många som ansåg honom för att vara en ”känslokall kameleont”.

Ishii utbildade sig till läkare, men det stod snart klart att han var mer fascinerad av forskning än patientvård. Iögonfallande är att det inom det Kejserliga Universitetets medicinutbildning under den tid som Ishii studerade där inte fanns någon undervisning inom etik och de nyutexaminerade läkarna svor inte heller någon hippokratisk ed om att verka till gagn för de sjuka och undvika att onödigtvis skada dem.

Ishii anställdes vid Tokyos armésjukhus där han ägnade sig åt forskning inom bakteriologi och patologi. Han visade en god förmåga att för att vinna anhängare bland inflytelserika personer, men samtidigt skaffas han sig ett grundmurat rykte om att vara en nattuggla, svirare, drinkare och kvinnokarl; en välkänd besökare i Tokyos Yoshiwaradistrikt.

Trots sitt utsvävande nattliv var Ishii en fortsatt flitig forskare, kapabel att charma inflytelserika akademiker och högt uppsatta militärer. Som lovande ung forskare vid det Kejserliga Universitetet vann den unge Ishii dess rektors bevågenhet och gifte sig med hans dotter. Samtidigt avancerade Ishii inom militären och erhöll kaptens grad. Han var nu välkänd bland den högre officerskåren, som betraktade den uppåtsträvande unge mannen som en pålitlig soldat och ansedd forskare. Dock föll det inte i god jord att den allt som oftast lite väl storordige Ishii alltmer intensivt börjat propagera för biologisk krigföring. Att använda så simpelt, otäcka krigsmedel gick emot flera av de höga officerarnas omskrutna bushidomoral.

Ishii gav sig dock inte och från okänt håll fick han rikligt med ekonomiska medel för att kunna ge sig ut på en jordenruntresa under vilken han besökte en förvånansvärd mängd olika länder – Singapore, Grekland, Turkiet, Italien, Frankrike, Schweiz, Tyskland, Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Belgien, Holland, Danmark, Sverige, Norge, Finland, Polen, Sovjetunionen, Estland, Lettland, Kanada och USA. Överallt passade han på att uppsöka medicinska och biologiska forskningsinstitut där man intresserade sig för den nyfikne, öppenhjärtige, exotiske och kunnige besökaren. Ishii hade öron och ögon öppna och med hjälp av sitt fenomenala minne införskaffade han en mängd värdefull information och kunskap som kom honom väl till hands under hans japanska kampanj för biologiska stridsmedel.

Ishiis världomspännande resa hade övertygat honom om att speciellt länder som Tyskland, USA och Sovjetunionen redan kommit långt då det gällde utvecklingen av kemiska och biologiska vapen.  Detta gjorde att han med långt större framgång än tidigare inför sina japanska officerskollegor kunde förespråka vikten av att Japan nu utvecklade sådan billiga och effektiva stridsmedel. I varje fall borde man bekosta specifik och framgångsrik forskning för att kunna bemöta fientliga biologiska och kemiska attacker.

Mycket forskning återstod att göra, speciellt inom immunologi och Ishii lyckads få till stånd ett välförsett immunologiskt forskningsinstitut vid Arméns medicinska högskola i Tokyo och helt följdriktigt utsågs den nu berömde Kapten Isii Shiro som dess allsmäktige professor och föreståndare. Det stod helt klart att vissa krafter inom armén inom täckmanteln av immunologi och vattenrening hade för avsikt att utveckla biologiska och kemiska vapen och Ishii tog med glädje och entusiasm sig an uppgiften. Hans känslokyla och fanatiska tro på att allt han gjorde var till stöd för det gudomliga Kejsardömet gjorde att han, under vad han uppfattade som sin skrupelfria tjänsteutövning, inte tog några som helst mänskliga hänsyn.

Ishii var inte riktigt nöjd med vad han och hans forskarteam åstadkom och han muttrade:

Det finns två typer av forskning kring bakteriologisk krigföring. A och B. A är angreppsforskning och B är försvarsforskning. Forskning kring olika vacciner faller inom kategori B och kan göras i Japan. Däremot kan forskning av typ A enbart bedrivas utomlands.

Ishii blev bönhörd. De självsvåldiga Kwantungledare som erövrat Manchuriet var med på hans noter; biologisk och kemisk krigföring var samtidens nya och ekonomiskt gångbara melodi. Ishii fick allt han ville ha och blev kung i sitt eget rike. Harbin hade genom Dr. Wus insatser ett medicinskt universitet med en gedigen tradition inom immunitetsforskning, kunnig personal och bra infrastruktur. Detta drog givetvis Dr. Ishii nytta av, men han behövde mer än så – speciellt absolut sekretess och japansk personal utvald av honom själv. Han skulle nämligen nu obehindrad realisera sin dröm – genom praktik testa sina teorier på levande material, dvs. experimentera på levande människor; män, kvinnor och barn, i såväl liten som stor skala. Kort efter stadens erövring etablerade sig Ishii och hans handplockade forskningsteam i Harbin och började omgående, vad de redan gjort i mindre skala och i största hemlighet redan gjort i Tokyo, att ”arbeta med mänskligt material”.

Det visade sig snart vara omöjligt att ostört ägna sig åt en så frånstötande verksamhet i Harbins centrum och Ishiis laboratorier överfördes snart till fästningen Zhong My, belägen i den tämligen isolerade byn Beiyinhe utanför Harbin. Fästningen var redan försedd med tre meter höga murar och hade plats för tusen fångar. Inom dess murar lät nu Ishii konstruera laboratorier, ett modernt och högeffektivt kramtorium för använda djur- och människokroppar, kontor, en personalkantin och en parkeringsplats för militära fordon, som diskret kunde forsla in behövligt material och de ”banditer” som skulle användas vid de medicinska experimenten, främst gerillamedlemmar och andra motståndsmän (och kvinnor).

Ishii ägnade sig personligen främst åt att forska kring hur bakterier som anthrax (mjältbrand), rots (nässlem) och pest påverkade människor och hur sådana bakterier skulle kunna massproduceras för att användas i krigföring.

Mjältbrand har i obehandlat tillstånd en dödlighet på upp till 97 procent och kan drabba alla däggdjur, inklusive människor. Grisar är nästan helt fria från sjukdomen, men kan vara smittbärare. Sjukdomen orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus anthracis. Sedan 1914 har mjältbrandsbakterier använts inom biologisk krigföring och terrorism. Bacillerna kan med lätthet spridas medelst luftbesprutning och även användas för att förgifta mat och djurfoder.

Rots är en mycket ovanlig bakteriesjukdom, men då den förkommer är den synnerligen smittsam bland hovdjur som hästar, mulor och åsnor, men kan också drabba människor och då i allmänhet dödlig utgång, om den inte behandlas i tid. Den orsakas av bakterien Burkholderia Mallei.

Den dödliga pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Lungpest infekterar lungorna och orsakar andnöd, hosta och bröstsmärtor; böldpest påverkar lymfkörtlarna, vilket gör att de sväller; och septicemisk pest infekterar blodet och kan orsaka att vävnader blir svarta och dör. Böld- och blodförgiftningsformerna sprids vanligtvis genom loppbett, eller hantering av infekterade djur. Lungpest sprids vanligtvis mellan människor genom luften, via smittsamma, mikroskopiska droppar. Obehandlad pest har i 70 procent av fallen dödlig utgång.

Pest har en lång historia som biologiskt vapen. Mest genom användningen av infekterade djurkroppar, såsom kor eller hästar, och mänskliga kadaver, som använts till att förorena fiendens vattenförsörjning, eller på olika sätt föras in i deras bosättningar. Under nittonhundratalet har pestbaciller spridits genom massproduktion av smittade loppor, som på olika sätt förts in i fientliga områden, eller för att försvaga och terrorisera civilbefolkningen.

Dr. Ishii och hans medhjälpare använde olika metoder för att smitta sina ”försöksobjekt” och sökte sedan efter metoder för att bota dem. Varje dag tappades de smittade försökspersonerna på 500 kubikcentimeter blod, medan deras symptom noggrant iakttogs och bokfördes. Även om någon av dem ”botades” dödades och kremerades hen likväl. Ingen kom levande från Ishiis och hans hantlangares ”medicinska” verksamhet.

Bakterieforskningen var enbart en del av verksamheten vid Beiyinhes försöksinstitution. Här testades även hur olika former av gas och elektrisk spänning påverkade människor:

Fosgengas – efter det att gasen förts in i ett tegelstensfodrat rum var subjektet fortfarande levande efter en dags inhalation, men blev sedan angripen av lunginflammation.

Pottasiumcyanid – subjektet injicerades med 15 mg. och förlorade medvetande 20 minuter därefter.

En elektrisk stöt på 20 000 volt räcker inte för att döda en människa och injicering av gift är därför nödvändig.

5 000 volt är heller inte tillräckligt för en dödlig utgång, men om behandlingen upprepas med jämna mellanrum bränns objektet till döds.

Japanska armén hade i själva verket under några år innan grundandet av Enhet 731 intensivt ägnat sig åt forskning kring och utvecklandet av kemiska vapen. Den största produktionsenheten var lokaliserad till ön Okunoshima utanför Hiroshima och sysselsatte, innan produktionen flyttades till Manchukuo, över 6 000 arbetare. Olycksfallen var många och platsen gick under namnet ”De stora plågornas ö”.   

Ishhis stora intresse var dock medicinin och mikrobiologi. Förutom alla experiment med olika former av mikrober spelade vivisektioner en stor roll för verksamheten, det gällde att säkerställa så ”färska” organ som möjligt och ett annat syfte var att undersöka hur olika operationer utan bedövning skulle kunna utföras i fält. I ett sådant syfte tillfogades ”subjekten” olika skador som skulle kunna uppkomma i strid och opererades sedan utan anestesi.

Det är okänt hur många offer som krävdes i Beiyinhe, men efter det att samtliga ”subjekt”, förutom tio stycken, lyckats fly under en av personalens ”dryckesorgier”, stängdes hela verksamheten ner. De flesta av de flyende saktades ner av sina tunga kedjor och kunde snabbt slaktas ner av vaktpersonalen, men sexton av dem undkom och kunde vittna om vad som försiggick inom Zhong Mys murar. Av dessa lyckades dock Kempeitai spåra upp fjorton personer, enbart två undkom och togs om hand av kinesiska partisaner.

I längden gynnades dock Ishii av det skedda. Istället för att stänga ner den förskräckliga verksamheten utökades och effektiverades den. Kwantungarméns högsta ledning hade funnit resultaten från forskningen i Beiyinhe hade varit ”högst värdefulla” och satsade stort på dess fortsättning. Centralregeringen och den högsta militärledningen hade nu också vunnits över till Ishiis läger. Under hela sin tid i Manshukuo hade han behållit sin professur vid Arméns medicinska högskola och besökte ofta Imperiets huvudstad där han återkommande höll väl besökta föredrag kring sina vetenskapliga landvinningar i Manchukuo. Ishii utnämndes till generallöjtnant och rikligt med fonder lösgjordes för en stor forskningsanläggning i Ping Fan, två och en halv mil söder om Harbin.

Projektet var högprioriterat. Japans krigsinsats hade successivt ökat. Japan hade 1869 erövrat och annekterat den stora ön Hokkaido i norr, i söder 1872 ö-väldet Rykukyu, med Okinawa som huvudö, 1895 Taiwan och 1910 kejsardömet Joseon, som döptes om till Korea. Efter att ha ockuperat Manchuriet inledde Japan 1937, efter en lika suspekt och konstruerad incident som den i Mukden 1931, det storskaliga Andra sino-kinesiska kriget som fram till 1945 ledde från fyra till elva miljoner kinesers död, medan tre till tre och en halv miljoner japanska soldater mötte samma öde.  Japanska kejsardömet hade planer på att vidga kriget och i september 1940 anfölls Franska Indokina och kriget spred sig vidare söder- och västerut. Det stora komplexet i Ping Fan stod färdigt vid mitten av 1939.

Under hösten 1936 evakuerades alla byar inom ett område av 6 kvadratmil, det bevakades av enheter från Kempeitai och Manchukuos armé. Flygförbud infördes över området och om något plan överträdde beslutet sköts det ner, passagerarvagnar som passerade på den närbelägna södra stambanan bevakades och fick sina gardiner nerdragna. Stora landarealer avsattes för frukt- och grönsaksproduktion, inklusive en mängd växthus. Då anläggningen stod färdig omgärdades den av en fem meter hög mur inom vilken det rymdes en mängd olika laboratorier, en del försedda med tryck- och gaskamrar, samt kylrum för studier av köldskador, tre krematorier, djurstallar och slutna rum för möss och råttor, samt ett lokalt kraftverk, lokala stickspår ledde från stambanan in till anläggningen. För personalen fanns moderna elektrifierade och uppvärmda bostäder en biograf, en swimmingpool, mötessalar, ett shintotempel och en bordell bemannad med så kallade comfort women, ditvingade från Manchukuo och Korea. Centralt belägen fanns en administrativ byggnad, med arkiv och förevisningssalar för besökare. Det är den enda byggnad som restaurerats efter den allmänna förstörelsen vid slutet av Andra världskriget och den hyser nu ett museum.

Inom Enhet 731 fanns även en ”industrianläggning” med fyra stora tryckkokare för sterilisering och framställande av bakteriekulturer, samt trettio kultivatorer, specialdesignade av Ishii, för massproduktion av mikrober. De kunde under en ”produktionscykel” producera

30 000 000 biljoner mikrober, eller 30 kilogram cellmassa. Om nödvändigt kan 40 000 000 biljoner patogeniska bakterier extraheras från kultivatorerna.

Även bakteriesmittade löss och loppor producerades i stor mängd. Detta skedde i speciella äggkläckningsinkubatorer, var och en, det rörde sig om flera tusen, kunde under ”en cykel” producera 45 kg med loppor.

Enhet 731:s anläggning i Fang Pin uppfördes av underbetalda arbetare och slavarbetare, som beroende på säsong och arbetsuppgifter skiftade mellan 100 000 och 150 000. De bodde i tält bakom taggtrådsstängsel och måste varje morgon samlas för att hylla den japanska flaggan, de som inte infunnit sig slängdes åt de förvildade vakthundarna. Det fanns ingen medicinsk vård att tillgå för arbetarna och dödligheten hade varit stor.

De fångar som genomgick och dödades vedervärdiga experimenten kallades för marutas, timmerstockar, betecknades med siffror från noll till 1 500, så fort det sista talet uppnåtts angavs nya fångar med siffror från ett och uppåt; tillförseln av nya marutas upphörde aldrig och inte en enda av dem överlevde Andra världskriget. Om någon maruta överlevde de fruktansvärda experimenten avlivades hen i allmänhet genom intravenös injicering av kaliumcyanid.

Marutas inhystes i gemensamma salar eller enskilda rum inom två specialbyggnader, förhållandena var relativt drägliga – det gällde att hålla dem vid liv och god fysik inför experimenten. Byggnad Ha hyste manliga marutas, medan Ro hyste kvinnor och barn. Fånganläggningarna förbands via underjordiska gångar med de olika laboratorierna, samt administrationsbyggnaden. Om de vistades utanför sina rum och sovsalar fjättrades marutas med hand- och fotbojor.

Enhet 713:s bemanning bestod av 3 000 man, en del av underhålls- och vaktpersonalen var välbetalda koreaner eller manchurer, medlöpare eller fanatiker, som specialrekryterats för de mest arbetskrävande och mentalt påfrestande uppgifterna, precis som nazisterna använt sig av letter och vitryssar i sina koncentrations- och dödsläger.

Marutas och ”arbetare” övervakades av Ishiis bror Chiyoda Mura, som till sin hjälp hade betrodda medarbetare från sin och broderns hemby.  Läkare och forskare uppgick till omkring 500 man. De var handplockade av Ishii och flera av dem utgjorde gräddan av Japans mikrobiologiska forskare och läkare. De flesta av Japans mikrobiologer var på ett eller annat sätt kopplade till Ishiis forskning.

Enhet 731 hade även en utbildningssektion, flera av dess elever hade rekryterats direkt från gymnasiet, medan andra var medicinstuderande. Det har antagits att utbildningssektionen vid Enhet 731, och dess olika filialer, under sin existens utbildade hundratals, om inte tusentals mikrobiologer med olika kapacitet och inom skilda verksamhetsområden.

Ishii var själv inte bosatt i Ping Fan. Han och hans familj bodde i ett f.d. ryskt herrskapshus i Harbins fashionablaste kvarter, det var i det närmaste ett palats med trädgård. Ishiis dotter Harumi minns flera år senare:

Det var verkligen ett graciöst hus, det var som kommet ur en romantisk film, en sådan som Borta med vinden.

Trots familjens närvaro avstod inte Ishii från sitt tidigare utsvävande nattliv och var ofta en drucken gäst på Harbins bordeller, men det hindrade honom inte från att nästa dag i fläckfri labbrock dyka upp i Fang Pins laboratorier, övervaka dess forskningsarbete och kolla om lokalerna var i föredömligt skick. Då Shii vände sig till grupper med gästande officerare eller andra VIP personligheter var han alltid klädd i oklanderlig uniform, med vidhängande samurajsvärd. Nedan syns han med sin familj på ett fotografi som togs då hans föräldrar 1938 besökte honom i Harbin.

Det var inte enbart de ovannämnda bakterieorsakade sjukdomarna som studerades av Enhet 731, man ägnade sig också åt forskning kring sjukdomar som botulism som orsakas av ett bakterietoxin Clostridium botulinum, som finns i finns i jord, djurexkrementer och bottenslammet i olika vattendrag. Sporerna sprids i allmänhet genom föda och försvinner id kokning, men det är så starkt att ett snapsglas rent botulinumtoxin skulle räcka till att döda hela Sveriges befolkning.

Brucellosis, orsakat av Brucella melitensis som smittar via opastöriserade mejeriprodukter och rått kött. Sjukdomen dödar i allmänhet inte men kan pågå under månader och kompliceras ibland genom led- och skelettinfektioner, hjärtmuskelinflammation och hjärnhinneinflammation.

Kallbrand som innebär att vävnaden i en kroppsdel dör. Kallbrand bero i allmänhet på förfrysning som orsakat otillräckligt blodtillflöde i tår, fötter, ben, fingrar och händer. Om kallbranden orsakats av en infektion, vilket är lätt gjort om förfrysningen lämnat öppna sår, eller vid skärskador, skottskador och liknande som ofta uppstår i krig så frodas olika bakterierna som finns vid såren och förvandlas till toxin som snabbt förgifta blodflödet och leda att de angripna kroppsdelarna måste amputeras.

Stelkramp som orsakas av bakterien Clostridium tetani, som normalt förekommer i jord och i tarmen hos vissa djur och sprider sig främst genom födoämnen. Obehandlad leder stelkramp ofta till döden.

Harpest, orsakad av bakterien francisella tularensis som frodas bland gnagare, den sprids till människor genom mygg, damm, infekterat vatten och direkt kontakt med smittobärare. Sjukdomen leder i till lunginflammation och inre sårbildningar, men är i allmänhet inte direkt dödlig.

Smittande med och behandling av tyfus spelade också en stor roll inom Enhet 731:s verksamhet. Sjukdomen orsakas av Rickettsia prowazekii som överförs mellan människor via klädlöss och Rickettsia typhi som sprids genom loppor. Obehandlad tyfus kan ha en dödlighet upp emot 70 procent.

Förutom alla dessa bakteriesjukdomar ägnade sig Enhet 731 åt olika virusinfektioner och djurgifter (exempelvis från blåsfiskar (pufferfish), giftormar och vissa spindelarter). Även verkan av stora mängder av växtgifter undersöktes – heroin, koreansk åkervinda och ricinoljefrön. Bakterier, gifter och virus smittade genom olika metoder ner marutas och sjukdomarnas förlopp bokfördes noggrant. Man testade och bokförde också hur maratas reagerade om de fick transfusioner med blod som inte motsvarade deras blodgrupp. Även veneriska sjukdomsförlopp studerades och såväl kvinnliga som manliga marutas smittades med gonorré och syfilis. Veneriskt nedsmittade gravida kvinnor och deras foster obducerades för att fastställa fosterskador.  Varje laboratorium hade stora vägganslag på vilka iakttagelser dagligen noterades för att sedan dokumenteras på olika sätt, det var också vanligt att man fotograferade och filmade sjukdomsförloppen.

I luftryckskamrar försedda med titthål studerades hur människor skadades och dog av syrebrist och/eller lågt lufttryck. Liknande processer studerades och dokumenterades i kylrum (forskning kring köldskador var en ovanligt betydande del av Enhet 731:s verksamhet) och gaskamrar. Man ägnade sig också åt andra tortyrprocesser, exempelvis hur lång tid det tog för en människa att skadas och/eller dö om hon hängdes upp och ner, eller tvingades bli stående upprätt i flera dygn. Man forskade även kring mänskliga smärttrösklar och utförde kontinuerligt vivisektioner. Speciellt upprörande är att även barn utsattes för flera av dessa groteska experiment.

Uppfinningsrikedomen var stor och forskarna gavs, förutom sina av Ishii fastställda uppgifter en viss frihet att göra vad de ville med Enhet 731:s marutas. Nakagawa Yonezo, professor emeritus vid Osakas universitet, vittnade långt senare om att han varit väl medveten om vad som försiggått vid Enhet 731 och att han från flera kollegor som varit verksamma där fått höra att det fanns en en viss ”lekfullhet” kring vissa experiment:

En del av experimentverksamheten hade ingenting att göra med att skapa bättre kunskap kring bakteriologi och dess användning i krigföring, eller medicin över huvud taget. Det fanns även ett inslag professionell nyfikenhet: ”Vad skulle hända om vi gjorde så och så?” Vilket medicinskt syfte tjänade man med att utföra och studera halshuggningar? Inget alls. Det var enbart att ett sätt att leka, att stilla nyfikenhet. Även professionella människor gillar att roa sig.

Frågan är i hur hög grad en sådan ”lekfullhet” präglade en mängd av den skrämmande tortyr som flera marutas utsattes för – deras hud brändes genom varierande metoder och med olika föremål, kroppsdelar krossades under tunga föremål, elektroder fästes vid dem och förmedlade olika elektrisk spänningsgrad för att bedöma skadeverkningar och dödliga kvaniteter. Marutas torkades ut med värmefläktar, svältes till döds, placerades i centrifuger, injicerades med urin, havsvatten och djurblod, exponerades för dödliga doser av röntgenstrålar och begravdes levande.

Bakterier och gifter injicerades i frukt och andra födoämnen, eller i bröd och chokladpraliner. Marutas fick, ofta ovetande, dricka tyfussmittad mjölk och äta förgiftad gröt. Sötsaker, cigaretter och annat förgiftades för att testas på marutas och sedan spridas bland en intet ont anande befolkning, något som ofta drabbade barn som gärna plockade åt sig det godis de fann eller skänktes.

En stor mängd frukt odlades i växthus inom området. Exempelvis injicerade tyfusbakterier i meloner. Efter kontamineringsprocessen mättes fruktens bakteriedensitet och då den nått en önskvärd täthetsnivå gavs den infekterade frukten till en liten grupp marutas för att kontrollera om samtliga blivit dödligt förgiftade, om så blev fallet distribuerades melonerna till lokala marknader, varefter statistik fördes över spridningseffekten.

Inom Enhet 731 bokfördes varje av dos av gift och bakteriesmitta, hur den minskades och ökades, alltmedan effekterna på varje maruta som utsatts smittan minutiöst observerades. Man ägnade sig även åt att fullända olika vattenreningssystem, därav det officiella namnet på Enhet 731 – Kwantungarméns avdelning för epidemiförebyggande åtgärder och vattenrening.

Ping Fan hade en egen flygplats och därifrån flögs material och marutas för experiment inom ett hermetiskt begränsat område utanför staden Anda norr om Harbin. Iishii flög ofta själv dit i eget plan, han var en utmärkt pilot.

De vidsträckta fälten utanför Anda var platsen för Ping Fans ”fältstudier”.  Vanligt förkommande var att marutas bands vid pålar på fastställda avstånd från detonationen av fjärrstyrda granater, laddade med bakterier, infekterade loppor och löss, samt olika kemiska substanser och gaser, för att därigenom fastställa vidden av spridningen och effekten av smittan. De offer som inte dödats transporterades därefter med flyg intill Ping Fan för att undersökas, medan de döda i allmänhet obducerade på platsen. Även olika former av eldkastare testades på ett liknande sätt.

I Anda testades även olika metoder för spridning av biologiska och kemiska substanser genom flygbesprutning och bombning med kapslar som fyllts med mikrober, förgiftat utsäde och infekterade löss och loppor. Man fann snart att metallhylsor inte var lämpade för dessa bomber och Ishii kom på egen hand fram till att av honom själv skapade och introducerade porslinshöljen var det effektivaste sättet för att från luften vidarebefordrade de dödliga substanserna.

Lärdomarna och de praktiska resultaten tillämpades så gott som omgående för att terrorisera Manchukous civilbefolkning och användes snart i krigföringen mot Kina och inom andra krigskådeplatser. 

En första början på denna verksamhet var i juli 1940 då ett hårdbevakat godståg lämnade lämnat Ping Fan med destination till den populära semesterorten och hamnstaden Hangchow. En noggrant tillsluten godsvagn transporterade behållare med 70 kg tyfusbakterier, 50 kg kolerabakterier och 5 kg infekterade loppor. Den dödliga lasten dumpades sedan i vattenreservoarer och brunnar. Kort efter det att sjukdomen spridit sig i Hanchow sändes ”medicinsk personal” dit för att hindra ytterligare spridning av sjukdomarna och därmed hindra en hotande pandemi. Liknande scenarier utspelades i många andra städer och landsbygdsområden.

Pest-infekterade loppor, uppfödda i Enhet 731:s laboratorier spreds med lågtflygande flygplan över kinesiska fält och städer, exempelvis hamnstäderrna Ningbo och Changde i Hunanprovinsen. Dessa operationer dödade tiotusentals med böldpestepidemier. En attack på Nanjing spred tyfus- och paratyfus-bakterier till brunnar, våtmarker och bostäder inne staden. Epidemier bröt ut kort därefter och 731:s forskare kunde då de nåddes av nyheterna dra slutsatsen att spridning av paratyfusfeber uppenbarligen ”det mest effektiva” biologiska vapnet som stod dem till buds.

Verksamheten utökades omgående. Sabotörer spred infekterade rättor och möss, och/eller förgiftat utsäde.  Med framgång  använde man flygplan för att spraya mikroorganismerna. Minst elva kinesiska städer attackerades med biologiska medel. En attack på Changde ledde 1941 till cirka 10 000 biologiska offer, dessvärre drabbades även dåligt förberedda japanska i trupper i området och 1 700 av dem insjuknade och kolera i kolera.

Under hela kriget mot Kina använde japanska arméenheter fram till 1945 direkta biologiska attacker och dold infektering av jordbruksområden, reservoarer, och brunnar. Infekterade livsmedelsförråd och kläder släpptes med flyg till områden i Kina som ännu inte ockuperades av japanska styrkor. Dessutom skänkte man i ockuperade områden förgiftad mat och godis till intet ont anande offer och japanska läkarenhet sändes in för att stoppa utbrutna epidemier, samtidigt som resultaten undersöktes och noggrann statistik vidarebefordrades till Enhet 731 i Pin Fan, eller till någon av dess filialer. Minst 400 000 civila kineser antas ha dödats genom dessa insatser.

Att epidemierna orsakats av japansk krigföring var långt ifrån okänt, såväl amerikanska läkare och missionärer som de kinesiska republikanska hälsomyndigheterna rapporterade om vad som pågick och utförliga rapporter sändes till, deras respektive regeringar.

Under Andra världskriget utökades Enhet 321:s verksamhet och dess vedvärdiga experiment och forskning dubblerades inom andra enheter, som Enhet 1855 i Peking, Enhet Ei 1644 i Nanjing, enhet 8604 i Guangzhou och Enhet 9420 i Singapore, smärre avdelningar var även verksamma på andra håll i Kina, Vietnam, Thailand, Burma och Indonesien. Japanska läkare och professorer lockades att ansluta sig till verksamheten, såväl genom den sällsynta möjligheten att tillämpa sina teorier och forskningsresultat genom experiment på ”mänskligt material”, som det straka ekonomiska stöd som gavs genom både av den sällsynta möjligheten att utföra mänskliga experiment och arméns starka ekonomiska stöd. Det är genom dessa forskare och annan personal som upprörande vittnesmål kring de fruktansvärda experimenten nått allmänheten. Flera av de som deltog i dem drabbades av äckel och svära samvetskval över vad de gjort, fast förvånansvärt många kunde utan problem lägga det hela bakom sig. Som nämnts ovan var enbart de två tidiga flyktingarna från försöksanstalten i Beiyinhe de enda överlevande offren för de groteska experimenten

Uppskattningarna varierar kring hur många som dödades, men en allmänt accepterad uppfattning är att inom Enhet 731:s anläggning i Ping Fan mördades under groteska former mellan 1936 och 1945 uppskattningsvis 14 000 män, kvinnor och barn. offer i enhet 731, alltmedan offren för Japans biologiska krigföring har uppskattas var mellan 300 000 och en halv miljon.

Strax innan de sovjetiska trupperna i augusti 1945 nådde fram till  Harbin sprängdes samtliga Enhet 731:s installationer i Ping Fan för att dölja de brott mot mänskligheten som begåtts där. En mängd dokumentation räddades av de flyende vetenskapsmännen, i hopp om att den kunde användas för att övertyga segermakterna om värdet av deras insatser och därmed rädda dem till livet och kanske även i bästa fall bli anställda av dem.

Såväl Sovjetunionen som USA samlade omedelbart efter Japans fall in så mycket data de kunde få tag på rörande verksamheten vid Enhet 731. Tolv framstående forskare från Enhet 731 som arresterats av sovjetiska styrkor ställdes inför rätta vid krigsförbrytarrättegångarna i Khabarovsk i december 1949. Tio av dem dömdes till mellan 10 och 25 års straffarbete men deras strafftid blev ovanligt mild och ingen avtjänade den längre än sju år och de hade då redan börjat samarbeta med den sovjetiska forskarkår som arbetade med biologisk och kemisk krigföring och allmänt smittskydd. Då de delat med sig av sina kunskaper sändes samtliga 1957 tillbaka till Japan, utom Takahashi som varit chef för Enhet 731:s veterinära avdelning och som 1951 vid 64 års ålder dött under fångenskapen och Karasawa, chef för en av flera ”medicinska avdelningar”, som begick självmord strax före avresan till Japan

Även om en mängd sovjetiska krigsfångar slutat sina liv som marutas i Ishiis helvete hade Stalin varit villig att förlåta de demoner som villigt deltagit i sin mästares brott mot mänskligheten. De flesta av dem hade älskat Ishii på grund av hans entusiastiska personlighet, djärva och sorglösa attityd. Hans intelligens och intensiva lojalitet till Japan och kejsaren. Visserligen hade Ishii varit en drinkare och kvinnoförförare, men det var smärre brister som hans män förbisett eller applåderat. De flesta av dem hade knappast besvärats av hans absoluta förakt för sina offer, de flesta delade den och för dem hade Ishii dessutom varit en uppfinnare, karismatisk ledare, skicklig organisatör – en extraordinär personlighet. Det enda Stalin beklagade var att han inte kunnat lägga vantarna på Ishii och hans kunskaper för att tillämpa dem inom de anläggningar för biologisk och kemisk krigföring som Röda armén sedan 1948 börjat bygga upp i Sverdlovsk.

Till skillnad från Stalins skådeprocesser var dock rättegången i Khabarovsk ovanligt tillförlitlig:

Trots sin starka ideologiska ton och uppenbara brister som avsaknaden av internationellt deltagande, fastställde rättegången utom rimligt tvivel att den japanska armén hade förberett och placerat ut bakteriologiska vapen och att japanska forskare hade genomfört grymma experiment på levande människor. Men rättegången, tillsammans med bevisen som presenterades för domstolen och dess viktigaste resultat – som har visat sig vara anmärkningsvärt korrekta – avfärdades som kommunistisk propaganda och ignorerades totalt i väst fram till 1980-talet. […] De japanska bekännelserna som gjordes i Khabarovsk-rättegången var baserade på fakta och inte på deras handläggares fantasi.

De arton stora volymer som sammanställts med intervjuer och dokument, förkortades och redigerades till en vederhäftig bok som översattes till en mängd språk och distribuerades världen över av Sovjetunionens Foreign Languages Publishing House. Sovjetunionens styresmän använde rapporterna från Khabarovsk som en anklagelse mot USA, ett land ”som över världen öst TNT, atombomber och dödliga bakterier nu beskyddat japanska krigsförbrytare”.

Allierade militärkommissioner höll i olika asiatiska städer rättegångar mot 5 700 japaner, taiwaneser och koreaner för krigsförbrytelser. Omkring 4 300 dömdes, nästan 1 000 dömdes till döden och hundratals fick livstids fängelse. De mest uppmärksammade anklagelserna rörde den så kallade våldtäkten av Nanking, då den japanska militärledningen inscensatte en orgie av mord, våldtäkter, plundring och mordbränder. Moderna, objektiva uppskattningar är att minst 200 000 människor mördades. Andra uppenbara brott mot mänskligheten var Bataans dödsmarsch som ledde till döden för 18 000 filippiner och 650 armerikaner, samt massakern i Manilla., då minst 100 000 människor mördades.

Även USA iscensatte enligt mönster från Nürnberg en rättegång mot japanska krigsledare. Likt rättegången i Nürnberg ville USA att Tokyorättegången skulle vara strikt neutral och internationellt organiserad. Sju av de åklagade dömdes till döden och sexton till livstids fängelse.

Nürnbergdomarna kom från fyra länder, medan Tokyodomarna från elva; USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Kina, Filippinerna, Nederländerna, Frankrike, Nya Zeeland, Indien och Sovjetunionen. Chefsdomaren var australiensare, chefsåklagaren amerikan, och förutom Delfin Jaranilla från Filippinerna, Mei Ju-ao från Kina och Radhabinod Pal från Indien, var domarna som representerade asiatiska folk, holländare, britter och fransmän. Koreanerna, som lidit av japansk aggression längre än något annat folk, hade ingen domare alls.

Radhabinod Pal betraktade hela rättegången som en skådeprocess iscensatt av USA. Han ansåg att ingen av de anklagade borde ha dömts eftersom rättegången till största delen kontrollerades av kolonialmakter och därför borde betraktas illegitim.

Mei Ju-ao ansåg uppriktigt att rättegången skulle skapa en mer fredlig och demokratisk världsordning, men hade den otacksamma uppgiften att främja denna idé medan hans nationalistiska regering snabbt var i färd att överväldigades av Mao Zedongs kommunistiska revolutionärer. Mei hade föga stöd hos en nationalistiske generalissimo Chiang Kai-shek som tenderade att se rättegångar mot det japanska krigsbrottslingar som en distraktion från hans kamp mot kommunisterna. Mei gjode dock sitt bästa för att fokusera uppmärksamheten på japanska grymheter i Kina. Om General Doglas MacArthur ansåg att attacken mot Pearl Harbor var ett mordiskt krigsbrott, var kinesiska påståenden betydligt mer övertygande – fler än tjugo miljoner kineser hade mellan 1937 och 1945 dött i japanernas hänsynslösa krig mot deras nation.

Märkligt nog tog Tokyorättegången inte upp Kempeitais mordiska verksamhet i såväl Japan, som i de ockuperade områdena. Enhet 731 och dess olika filialer nämndes inte och inte heller den kejserliga arméns organiserade tvångsrekrytering av kinesiska, koreanska och andra asiatiska kvinnor till sexuellt slaveri.

Tokyorättegången var betydligt mer av en amerikansk angelägenhet än vad tribunalen i Tyskland varit. Japan var visserligen fram till 1952 under allierad ockupation, men kontrollen var så gott som uteslutande i händerna på general Douglas MacArthur, de allierade makternas högsta befälhavare.

MacArthur ville egentligen att Tokyo-rättegången enbart skulle handla om Pearl Harbor, och inte om Japans mycket större krigsförbrytelser, som begåtts mot andra asiater, särskilt kineser. En annan skillnad mot vad som varit fallet i Hitlertyskland var att Japanska arméenheter och en organisation som Kempeitai visserligen betett sig synnerligen brutalt och hänsynslöst, men faktum var att det inte fanns någon egentlig japansk motsvarighet till nazistpartiet och ingen diktator som Hitler.

Flera av de politiska ledare som dömdes i Tokyo hade dessutom vid olika tidpunkter försökt stoppa militaristerna från att begå brott mot mänskligheten och/eller gå ut i krig. Något som dock inte hindrat att flera av de militärledare som ställts inför rätta varit brutalt krigslystna och likgiltiga inför de brott mot mänskligheten som de och deras underlydnaden begått, om de nu inte rentutav hade uppmuntrat dem att bete sig som de gjort.

Vad som i bedömares ögon försvårade rättegången var att de ansett det vara omoraliskt att förhandlingarna leddes av en  nation vars firebombing av Tokyo mellan den nionde till tionde mars 1945 varit den enskilt mest destruktiva bombräden i mänsklighetens historia med mellan 70 000 och 150, 000 civila dödsoffer, samt de fruktansvärda atombombsanfallen av Hiroshima och Nagasaki, med mellan 90 000 och 166 000 civila offer i Hiroshima och mellan 60 000 och 80 000 i Nagasaki, åtföljda av de mest ohyggliga bilder och vittnesskildringar.

Vad som ytterst sett gjort hela rättsprocessen skev hade dessutom varit General Douglas MacArthurs vägran att anklaga Hirohito och hans mäktiga släktingar. Det var faktiskt Hirohito som haft den högsta beslutande makten och ingen japan skulle kunnat gå emot hans uppfattningar och domslut. Det rådde inte någon tvekan om att Hirohito varit väl informerad om de vidrigheter som begåtts under hans välde, inte minst Enhet 371:s verksamhet, och det stora flertalet av Japans politiker och krigsledare hade varit fullkomligt underdåniga sin kejsare. Ishii Shiro fick exempelvis vid meddelandet om Hirohitos abdikation ett nervöst sammanbrott och kärnfrisk som han annars var insjuknade han och blev en tid sängliggande.

Under sin privata våning i kejsarpalatset hade Kejsare Hirohito inrett ett speciellt krigsrum där han noga följde krigsutvecklingn och vid flera tillfällen tillrättavisade han sina generaler för deras enligt honom begångna misstag. Att hans personligt gjorda villkorslösa överlämnande till USA:s styrkor skedde utan någon som helst opposition från hans underlydande visar att om kejsaren tidigare hade haft en vilja att inleda eller stoppa kriget så skulle även det skett utan opposition.

Flera av kejsare Hirohitos närmaste släktingar, som nu åtnjät fullständig straffimmunitet hade varit direkt inblandade i brott mot mänskligheten. Exempelvis var Prins Asaka, gift med Hirohitos moster Prinsessan Nobuko, kommendant för de trupper som löpt amok i Nanjing och han hade därmed högsta ansvaret för de ohyggligheter som begåtts där, Nedan syns Prins Asaka under segerparaden i Nanjing, strax efter de vedervärdiga massakrerna. Hirohito belönade sin morbror med ett par värdefulla, specialdesignade silvervaser och då Prins Asaka återvänt till Japan återupptog han och kejsaren sina sedvanliga golfrundor.

Den mikrobiologiskt och kemiskt intresserade Hirohito var säkerligen även informerad om Enhet 731:s verksamhet. Prins Chichibu, Kejsar Hirohitos yngre bror, var en ivrig anhängare av ultra-högermilitaristerna, som under den omedelbara förkrigstiden i allt högre grad kommit att påverka japansk politik. Prins Chichibu besökte ofta Ishii Shirus föreläsningar och vivisektionsdemonstrationer och blev en av Japans främsta förespråkare för forskning kring biologisk krigföring. Detta medan kejsarens yngste bror, Prins Mikasa, personligen besökte Manchukuos anläggningar för experiment på människor.

Prins Higashikuni Naruhiko, även han gift med en av Hirohitos mostrar, Prinsessan Yasu, tjänade som en av kejsarens mest betrodda rådgivare. Prins Narichiko hade fått sin militära utbildning i Frankrike och som medlem av Japans generalstab var han väl informerad om Manchukuos ”biomedicinska anläggningar”, där han personligen bevittnat de experiment som där utförts på människor. Prins Naruhiko hade även beordrat användandet av olika dödliga gaser i kriget mot kineserna.

En av Hirohitos kusiner, Prins Takeda Tsuneyoshi, hade som finanschef för Manhukuos Kwantungarmé det verkställande ansvaret för Enhet 731. Under sina inspektionsturer besökte han ofta dess anläggningar och det var Prins Takeda kontor som utfärdade de tillstånd som krävdes för att besöka dödsfabrikerna.

Den karismatiske och ytterst populäre, men samtidigt självsvåldige och narcissistiske General MacArthur, förespråkade med all rätt ett progressivt förhållningssätt till återuppbyggandet av Japan, speciellt genom att hävda att alla ockupationer har en tendens att sluta illa. Hans mål var att omvandla Japan till en avbild av USA, enligt MacArthyrs uppfattning en kristen, tolerant och framstegsvänlig demokrati. Om detta skulle kunna ske ansåg han att det var av yttersta vikt att vinna kejsarens stöd och inte på något vis förödmjuka honom, eller hans släktingar, inför sitt folk. Även om MacArthur insett Hirohitos medskyldighet till och yttersta ansvar för de brott som begåtts inom hans välde blev hans strategi för att till varje pris skydda kejsaren från åtal och lägga den yttersta skulden till krig och brott mot mänskligheten på krigsledaren Hidēkō Tojo, onekligen ett framgångsrikt val.

Tojo var en hård och humorlös man, känd för sitt bryska sätt, sin besatthet av etikett och sin ogenomträngliga kyla. De som kände honom personligen ansåg Togo vara en tämligen ointelligent och fantasilös person.

Vad som gjorde honom osmaklig i MacArthurs ögon var även att Tojo, i likhet med flera andra japanska officerare, djupt ogillade den västerländska kulturens inflytande på Japan. Han ansåg att den resulterat i ero guro nansensu, erotik, grotesquerie och nonsens. Istället borde Japan stå högt över andra nationer och ”sprida sina moraliska principer över världen”, ett enväldigt kejserligt styre med ett gudomligt mandat var den sanna vägen mot ett sådant ideal. Som den fanatiker han var ansåg Tojo att ändamålen helgar medlen, hur hänsynslösa de än kunde tyckas vara.

Tojo hade egentligen varit en ”diktator” i den snäva bemärkelsen att han från september 1942 i allmänhet kunnat påtvinga regeringen sin vilja, utan att söka konsensus hos politiker och militära ledare. I själva verket var Tojos auktoritet dock helt baserad på regeringens stöd och det var kejsaren som hade den yttersta makten över den.

Totalt underdånig som Tojo var inför sin kejsares vilja accepterade han Hirohitos underkastelse inför amerikanarna. För att inte tvingas vittna mot sin kejsare försökte han följdriktigt på japanskt vis ta livet av sig. Då amerikansk militärpolis kommit för att arrestera honom sköt sig Tojo rakt i bröstet, kulan missade dock hjärtat och han räddades till livet av amerikanska läkare. Under rättegången tog Tojo på sig hela ansvaret för kriget:

Det är naturligt att jag bär hela ansvaret för kriget i allmänhet, och jag är naturligtvis beredd att göra det. Följaktligen, nu när kriget har förlorats, är det förmodligen nödvändigt att jag bedöms så att tidens omständigheter kan klarläggas och världens framtida fred garanteras.

De forskare från Enhet 731 som undkommit ryssarna och flytt till Japan, tillfångatogs och förhördes av den amerikanska militären. Samtliga frisläpptes dock och fick i hemlighet full immunitet för sina brott. Det rörde sig i allmänhet om sådana förövare som varit mer betydande än de som hamnat i sovjetiska händer.

Efter det att han försäkrat sig om att Ping Fan totalförstörts, hade Ishii bordat ett japanskt militärflygplan och återvänt hem till Tokyo. Samtidigt tog hans familj med sig viktig dokumentation och annat material från Ping Fan och reste med tåg genom Korea, som fortfarande var under japansk kontroll och tog därifrån båten till Japan.

När han först kontaktades och förhördes var Ishii ovillig att ge mer än kryptiska svar på de frågor som ställdes honom. Han hyste ett oresonligt USAhat och hade under sin tid i Ping Fan funderat på hur hans porslinsbomber med dödliga mikrober skulle kunna fällas över den amerikanska västkusten. Men, då Ishii fick klart för sig att ryssarna officiellt begärt hans utlämning och oupphörligt pressade amerikanerna att omgående göra det, så mjuknade Ishiis attityd och då han genom MacArthurs stab fått en garanti att om han gick med på att villkorslöst samarbeta med den amerikanska ockupationsmakten, så skulle han garanteras absolut immunitet för sina brott och inte forslas till vare sig Sovjetunionen eller Kina, vars regeringar enträget begärt att han skulle utlämnas, eller i varje fall avrättas som krigsförbrytare. Ishii begav sig till sin blomsterträdgård, grävde där upp allt det material han begravt där och överlämnade det omgående till de amerikanska myndigheterna.

Tyskland ockuperades av flera segermakter, speciellt Sovjetunionen hade erövrat en stor del av landet. De besegrade tyskarna hade visat sig villiga att dela med sig av all dokumentation och de olika ländernas dömande instanserna hade i princip lika stor tillgång till den, även om det även där förekom en hel del smussel och falskspel. I Japan var dock situationen helt annorlunda – där var USA ensam herre på täppan och Douglas Mac Arthurs åsikter vägde ytterst tungt. Visserligen hade det bestämts att allierade skulle vara berättigade till all den information de begärde från de amerikanska ockupationsmyndigheterna, under förutsättning att deras begäran var rimlig. Det var i den sista frasen som problemet låg. MacArthur hade nämligen beslutat att ”orimligheten” bestod i begäran av sådan

 information som enligt med den amerikanske Överbefälhavaren, ansvarig som han är för alla åtgärder, kan äventyra U.S.:s säkerhet, eller avvika från U.S.:s avsikt att gynna vetenskaplig forskning och utveckling.

Givetvis antydde den sista paragrafen allt det material som Ishii fört med sig, det vill säga den förbjudna frukt som amerikanska mikrobiologer nu hungrade efter, speciellt som de liksom den övriga världens forskare av etiska skäl varit strängt förbjudna att orsaka andra människor lidande genom sådana horribla experiment som utförts i Enhet 371:s hägn. Utan fullt klargöra på vilket sätt de varit så revolutionerande hyllades Ishiis utvecklande av skyddsutrustning, vattenreningssystem och vacciner, det påstods att han utvecklat vaccin mot 18 icke angivna sjukdomar.

Ryssarna pressade oavbrutet på MacArthur om sin rätt att få förhöra Ishii, frågan är dock om de varit medvetna om allt det material han fört med sig ut från Ping Fan. Slutligen fick sovjetiska vetenskapsmän i början av sommaren 1947 möjlighet att förhöra den av amerikanarna noggrant preparerade Ishii, som öppenhjärtigt berättade sådant som senare framkom under Khabarovskprocessen, men han hemlighöll sitt samarbete med amerikanarna och att han till dem utlämnat det omfattande material som hans familj fört med sig från Ping Fan.

Ishii Shuri kunde sedan i lugn och ro, liksom Hirohito, framleva sitt liv som stillsam mysfabror. Han övergick till katolicismen, öppnade en klinik där han utan betalning erbjöd undersökningar och behandling. Eftersom Ishii nu åtnjöt en väl tilltagen statlig pension var han inte i något större behov av pengar. Han dog i strupcancer 67 år gammal, den 9:e oktober 1959. Nedan ses hur Ishii hyllas av före detta kollegor från Enhet 731.

Ishii Shuris besudlade minne har bevarats i Kina och begäran om ersättning från överlevande av följderna med Japans vedervärdiga biologisk/kemiska krigföring har inte upphört att besvära japanska myndigheter, liksom de amerikanska och kinesiska instanser som valde att slå dövörat till för Enhet 371:s ohyggligheter.

Flera dokumentärfilmer kring Enhet 731 har gjorts och visats i Europa, Kina, Japan och USA. Även en del spelfilmer, men de har i sin avskyvärda detaljrikedom i allmänhet avfärdats som våldsspekulativa. Detta kan med all rätt hävdas då det gäller den uselt gjorda och ytterst frånstötande Philosophy of a Knife. En rysk-amerikansk skräckfilm från 2008, klumpigt skriven, producerad, inspelad, redigerad och regisserad av Andrey Iskanov. Visserligen visar den plågsamt långa filmen stundtals dokumentära inslag med intervjuer och redovisning av arkivmaterial, men återskapandet av de experiment som gjordes inom Enhet 731 är så utstuderat avskyvärda att hela filmen måste avfärdas som ett utslag av ytterst osmaklig våldspornografi.   

Män bakom solen har i allmänhet 'ven den betecknats som ”våldspornografi”. Det var en lågbudgetfilm som av Mou Tun-fei spelades in i såväl Hongkong, som på det kinesiska fastlandet. Det var Mous avsikt att i sin film så trovärdigt som möjligt visa vad som skett inom Enhet 731:s murar, men filmen möttes med nedgörande kritik och avfärdades allmänt som våldsexplotativ. Den totalförbjöds i Australien och fick en mycket begränsad visning i Europa, där den i många länder klipptes ner betydligt, och så även i USA, men i en del asiatiska länder blev den ganska framgångsrik. I Japan betecknades Män bakom solen som ovederhäftig anti-japansk propaganda och Mou nåddes av flera mordhot.

Filmen är visserligen emellanåt plågsam att se, men i min mening är den underskattad. Det är förvisso en B-film och det märks, men likväl – såvitt jag kan uppfatta är i stort sett alla detaljer korrekt återgivna; hopplösheten, kylan, de experiment som utfördes och bödlarnas totala känslokyla.

Även ramberättelsen med en grupp oskyldiga japanska gymnasister som utsätts för Enhet 731:s vansinne överensstämmer med verkligheten, sådana grupper med pojkar och unga män var närvarande i Ping Fan. Ishiis totalt känslobefriade demonstrationer och föreläsningar, hans dryckenskap och ”korrekt oklanderliga” framtoning framkommer också med all tydlighet och skådespelaren gör i rollen som Ishii en framställning som trovärdigt ger den bild man föreställt sig av honom. Vad som dock i min mening dock förvärrar och förstör filmen är den bedrövligt uselt gjorda engelska dubbningen.

All detta för oss nu till Varelsen från Gyeongseong den sydkoreanska netflixsserien från 2023 som i stort sett utspelar sig i Seoul (Gyeongseong var på den tiden namnet på det som nu är Sydkoreas huvudstad)  sex månader innan Japans kapitulation och Korea som då fortfarande var ockuperat av Japan.

Varelsen från Gyeongseong påminner mig om de äventyrs/skräckfilmer jag älskade som barn och i min tidiga ungdom. Det är i mångt och mycket en representant för vad som på engelska kallas swashbuckling movies. En swashbuckler är en heroisk karaktär, skicklig i fäktning, akrobatik och list. En stilig ung man med oslagbar fysik och ridderliga ideal. Heroisk, djärv och idealistisk räddar han kvinnor i nöd, skyddar de förtryckta  och i våldsamma strider kamp försvarar han sin och sin dams heder och hämnas förorättade kamrater.  Något som leder till spännande, romantiska äventyr. En swashbuckler är en elegant gentleman, oftast klädd på antingen ett extravagant, eller ytterst förfinat sätt. Han är en man med smak och charm och vi känner honom från d’Artagnan till James Bond.

Det märkliga ordet ”swashbuckler” finner sitt ursprung under femtonhundratalet och kommer från sammansättning av swash, att svepa med ett svärd och buckler, en liten, rund sköld.

I den koreanska serien heter swashbucklern Jang Tae-sang och hans hjärtas dam Yoon Chae-ok, minst lika, om inte mer, hjältemodig, stilig, stark, skicklig och smart som den manlige hjälten.

Den världsvane och rike charmören Jang Tae-sang kommer att liksom sina likar Sir Percy Blakeney (Den röda nejlikan),  Don Diego de la Vega (Zorro) och Bruce Wayne (Batman) utveckla en dubbelkaraktär som han döljer för de ockuperande japanerna. Likt många andra hjältar har Jang Tae-sang även en sidekick, en lätt komisk, men varmhjärtad och trofast, figur som även han är vanligt förekommande i utmärkta äventyrsromaner – Don Quijotes Sancho Panza, Phileas Foggs Passepartout, Sherlock Holmes Dr. Watson, Frodos Samwise Gamgi och Harry Potters Ron Weasley, för att enbart nämna några av dem. Jang Tae-sangs sidekick heter Gu Gap-pyeong och arbetar på hans pantlånefirma.

Firman är källan till Jang Tae-sang rikedom som handhas av en version av den goda substitutsmamman – Mrs. Nawol, med sina moderliga, litterära motsvarigheter som ”Mammy” från Borta med vinden, eller David Copperfields Betsey Trotwood, insiktsfulla, omhändertagande sanningssägare.

En swashbuckler behöver även en värdig, ofta intellektuell motståndare, ibland rör det sig då om en demonisk läkare och/eller forskare.  Bond har Dr. No och Holmes Dr. Moriarty, Jang Tae-sang den japanske mikrobiologen Dr. Generallöjtnant Kato. Demoniska läkare/forskare finns det gott om inom film och litteratur - Dr. Moreu Dr. Hannibal Lecter, Dr. Mabuse, Dr. Octavius/Octopus, Dr. Strangelove, enbart för att nämna några av dem.

Bakom kulissirna kan det även behövas en ondskefull demonisk, erotiskt lockande, men ytterst ondskefull femme fatale som drar i tåtarna. Redan i Bibeln finner vi Delilah och Salomé, men linjen fortsätter obruten över Morgan Le Fay, Lucrezia Borgia och Milady de Winter, till operornas Kundry, Carmen och Lulú, fram till filmvärldens Gilda och Sylina Kane (Catwoman). I Jang Tae-sangs fall röd det sig om den japanska adelsdamen Yukiko Maeda, en variant av en speciell filmkliché  – The Dragon Lady, stark, bedräglig, dominerande, mystisk och i allmänhet sexuellt lockande. På visa duken brukade en sådan dam ofta spelas av Anna May Wong.

Den kvinnliga swashbucklern och huvupersonens älskade kräver i allmänhet inte ett så stort persongalleri omkring sig, men en vanligt förekommande standardfigur är den gode fadern, med litterära förbilder som Jean Valjean i Samhällets olycksbarn, eller Georg Eliots Silas Marner. Hos Yoon Chae-ok är det hennes självuppoffrande far som tillsammans med henne söker efter hennes försvunna moder, som de finner i klorna på den iskalle Dr. Kato.

I Varelsen från Gyeongseong var alltså aktörerna på plats, liknande de personager som ingått i äventyrliga mästerverk som De tre musketörerna och Ringaren i Notre Dame, vad som då krävdes var även en noggrant utforskad och skickligt gestaltad, historisk miljö. I fallet Varelsen från Gyeongseong rörde det sig alltså Seoul 1946 och det är där som de uppdiktade gestalterna, liksom i de nämnda romanerna fras in i ett verklighetsbaserat äventyr, som i den koreanska serien kryddats med gotisk skräck.

Innan Japan 1910 integrerat Korea i sitt imperium hade japanska forskare på plats undersökt hur engelsmän, fransmän och tyskar konstruerat och skött sina imperier, precis som då japanska myndigheter under Mejitididen grundlig informerat sig om tysk och brittisk armé- och industri. Speciellt hade man intresserat sig för hur England integrerat Wales och Skottland, Tyskland Alsace-Lorraine och hur Frankrike ”förvandlat” Algeriet från att ha varit en ”koloni” till att bli en del av Frankrike, med samma konstitution och likt moderlandet indelat i olika departement.

Som det tidigare erövrade Ryukyuan kungadömet, Taiwan och den nordliga ön Hokkaido, skulle Korea bli en del av Japan och dess invånare fostras till att bli japaner. Det skulle ske genom skolor och universitet, dammanläggningar, industrier och järnvägar, och ett intensivt gynnande av japanska investeringar, turism och invandring. Eliten i dessa områden betraktades, trots olikheter i språk och traditioner, som möjliga att utan större svårigheter kunna integreras i japansk  ideologi och samhällstruktur, alltmedan Hokkaidos och Taiwans urinvånare skulle särbehandlas och ”civiliseras”, som USAs indianer och ättlingar till svarta slavar. Formellt fanns det fanns ingen ”rasmässig” diskriminering mellan japaner och deras ”underlydande” folk, exempelvis så understöddes officiellt äktenskap mellan koreaner och japaner.

Givetvis bemöttes de japanska herrarna av motstånd från flera koreaners sida, flera smärre upplopp och motståndsrörelser slogs skoningslöst ner. En viss diskriminerande skillnad upprätthölls även mellan koreaner och inflyttade japaner (1945 rörde det sig om 800 000) som dominerade överklassen, fast flera koreanska medlöpare gynnades och samarbetade med japanerna inom handel, industri och militär.

Under Andra världskriget förvärrades dock situation, speciellt genom tvångsrekrytering av arbetare och soldater och arméns användande av comfort women, kvinnliga sexslavar (inom armén accepterades inte japansk prostitution). Kempeitai förbjöd all antijapansk verksamhet och drog in koreanskspråkiga förlag och tidningar, samt förföljde oppositionen genom våld, angiveri och tortyr.

Det är i denna miljö som Varelsen från Gyeongseong för in en fiktiv Enhet 731 och återupplivar den i ett hermetiskt tillslutet försöksområde inom Seouls Ongseongsjukhus, övervakat av japanska arméenheter och styrt av den sadistiske vetenskapsmannen Kato, som uppvisar flera likheter med den unge Isshi Shiro.

Inom Ongseongsjukhuset upprätthålls en kopia av den manchuriska Enhet 731, som förstördes i seriens inledning. Mängder med marutas sitter inspärrade i underjordiska celler och fortsätta att bli hjälplösa offer för japanska torterande vetenskapsmän. En vinkling på vansinnet är att i dessa hemliga laboratorier besmittas marutas med en hittills okänd, parasitisk mikrob som förvandlar sina offer till groteskt mordiska, oförstörbara monster, som då de hotas utlöser moln av dödliga mjältbrandssporer. 

Med tanke på de av er som ännu inte sett serien skall jag inte vidare avslöja dess innehåll, speciellt som jag, som inbiten äventyrs- och skräckfilmhabitué, uppskattade Varelsen från Gyeongseong och därmed kan rekommendera den till likasinnade. Seriens andra del blev dock en besvikelse då den förföll till att bli en tämligen klichéartad vampyrhistoria som utspelar sig i dagens Seoul. Intressant var dock att Ongseongsjukhusets Enhet 731 nu utvecklats till ett multinationellt läkemedelsföretag Jeonseung Biotech, som i sina högst sofistikerade, men svåråtkomliga, forskningsavdelningar gömmer på dödliga och vidareutvecklade relikter från Enhet 732.

Det är i detta sammanhang vi kan ta upp tråden från Enhet 731. Vad hände med arvet från denna lugubra institution? De flesta av de forskare som från Enhet 731 återvänt till sitt fosterland blev där respekterade medborgare och flera gjorde en gedigen karriär inom universitet, hälsovård och läkemedelsföretag.

Yujiro Wakamatsu hade varit chefsveterinär vid Kawantungarmén och då förestått Enhet 100, en stor och lika sekretessbelagd anläggning som den i Ping Fan. Även Enhet 100 hade räknat med en kontinuerlig tillförsel av mänskliga marutas, som innan de dödats utsatts för en mängd brutalt skoningslösa experiment. Enhet 100 var officiellt avsedd för medicinsk behandling av hästar och boskap, men ägnade sig främst åt forskning kring zoonos, d.v.s. spridandet av smittsamma sjukdomar från djur till människor.  Efter sin ankomst till Japan samarbetade Wakamatsu med amerikanerna och arbetade sedan ofta för JNIH, Japans nationella hälsoinstitut.

Samtliga ledare för Japans nationella hälsoinstitut, hade efdter kriget och fram till 1983 (med ett undantag) varit verksamma inom Enhet 731. Under efterkrigstiden var JNIH inblandade i en mängd skandaler av vilka flera rörde sig experimenterande med droger och smittoämnen på intet ont anande soldater, fångar och mentalpatienter.  En av de skandaler som sent uppdagades var att JNIH slarvat med screeningen av det blod som genom Institutet levererats till sjukhus, ibland med dödlig utgång. En del av JNIH:s vaccineringskampanjer hade även i själva verket rört sig om tester av icke fullt utvecklade vacciner. Även flera läkemedelsföretag hade efter kriget anställt forskare och läkare som varit verksamma inom Enhet 731 och dess filialer, bland andra Gröna korset ett läkemedelsföretag som försåg sjukhus med olika blodbaserade produkter. En stor skandal var när det uppdagades att 1 500 patienter hade smittats av HIVgenom blod levererat av Gröna korset.

Med tanke på vad som skedde inom Enhet 731 och den mörkläggning som gjorts kring dess omänskliga verksamhet bör det dock understrykas att mikrobiologisk forskning är av en oerhört stor betydelse då det gäller bekämpandet av en mängd dödliga sjukdomar; för att finna vacciner och hindra epidemier. Det gäller också att fina effektiva serum mot en mängd gifter, botemedel för skador orsakade av gaser och radioaktiv strålning. Men, samtidigt är sådan forskning ett tve-eggat svärd eftersom den även kan leda till utvecklandet av biologiska och kemiska stridsämnen, nya gifter och andra ohyggliga ting- Såväl botemedel som skadliga substanser måste testas, ofta på levande varelser och eländet kan även spridas och osynligt förgifta vår värld, något som hänt vid flera tillfällen.

Exempelvis så släpptes 1984 gas ut från en pesticidfabrik i Bhopal i Inden. Minst 520 000 människor utsattes för gaserna. Den officiella dödssiffran var 2 559 offer, men en mer realistisk bedömning är att minst 8 000 människor dog under de första veckorna efter katastrofen och genom efterverkningarna var siffran sedan uppe i minst 20 000 dödsoffer, oräknat alla de som fick livsbestående skador.

Utsläpp av metylkvicksilver från Chisso Corporation  i Japan hade i trettio är förgiftat fisk och därmed dödligt förgiftat minst 2 000 människor och missbildat tusentals andra. Utsläppen konstaterades 1965, men missbildningar och dödsfall fortsatte långt efter det. I dessa två exempel rörde det sig om utsläpp av giftigt avfall från kemiska industrier och det finns ett otal andra exempel, som ofta inte har identifierats, eller hemlighållits av företag och myndighet.

En del liknande olyckor har kunnat sammanställas med forskningsanläggningar för såväl bekämpandet av epidemiska sjukdomar, som utvecklandet av kemiska och biologiska vapen. En del av dessa vilka har haft ett direkt samband med Enhet 371:s mordiska verksamhet. Exempelvis byggdes den stora biologisk/kemiska forskningsenheten i Sverdlovsk i Sovjetunionen till stor del upp på en kunskapsbas grundad på resultat från Enhet 371. Den nya anläggningen fick namnet De ryska sovjetrepublikernas försvarsministeriums vetenskapliga forskningsinstitut för hygien och togs i drift 1949.

Den 2:e April 1979 drabbades Sverdlovsks (Ektarienburgs) miljonbefolkning av ett oavsiktligt utsläpp med mjältbrandsbakterier som officiellt dödade minst 68 personer (liksom i flera andra liknande fall är den siffran antagligen en låg uppskattning). Detta hindrade inte att sovjetisk/rysk forskning kring en vidareutveckling av kemiska och biologiska vapen fortsatte och uppenbarligen fortfarande pågår. Uppmärksammat har exempelvis användandet av det radioaktiva nervgiftet Novichok blivit. Det utvecklades mellan 1971 och 1993 och tycks vid flera tillfällen ha använts för att förgifta och döda ryska regimmotståndare.

Som nämnts ovan ansträngde sig USA för att hålla Enhet 371:s forskare och deras resultat utom räckhåll för såväl allierade, som fiender. Syftet var att monopolisera de vetenskapliga data som erhållits genom mänskliga experiment för att därigenom främja USA:s biologiska stridsmedelsprogram. Den amerikanska regeringen har aldrig avgivit ett offentligt uttalande om sin mörkläggning av Japans medicinska grymheter, än mindre gett en offentlig ursäkt för sitt uppträdande.

Det mesta av Enhet 371:s materialet fördes till The U.S. Army Biological Warfare Laboratoratories vid Fort Detrick i Frederick, Maryland, där det utvecklades vidare. Installationerna vid Fort Detrick stängdes ner i augusti 2019 (underligt nog tre månader innan de första fallen av SARS-CoV-2 rapporterats från Kina). Orsaken till avstängningen angavs vara “risken för allvarligt hot mot folk-, djur- eller växthälsan, samt djur- eller växtprodukter”. Några närmare skäl gavs inte.

Koreakriget (1950–1953) intensifierade konflikten mellan USA och kommunistregimerna i Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen. USA anklagades av Nordkorea, Kina och Sovjetunionen för att använda bakteriologiska vapen mot såväl militära, som civila mål. En internationell, vetenskaplig kommission (ledd av Joseph Needham, en framstående engelsk biolog som skrivit omfattande och utmärkta studier av kinesisk filosofi och vetenskapshistoria) bekräftade anklagelserna. USA förnekade allt och krävde en mer ”opartisk” utredning. Röda Korset och WHO föreslog sammankallandet en särskild expertkommission, men förslaget avvisades av Kina och Nordkorea.

I långt högre grad än ett öppet användande av biologiska vapen har USA gjort sig känt för kemisk krigföring (även det ett av Enhet 731:s verksamhetsområden). Ett exempel på ett effektivt och ofta använt kemiskt stridsmedel är napalm, som 1942 utvecklades vid universitet i Harvard. Det är ett oljebaserat brandämne som förtjockat till en klibbig gelé brinner med en intensiv i det närmaste osläckbar låga och fäster sig vid föremål och människor. Napalm användes med stor ”framgång” vid den fruktansvärda brandbombningen av Tokyo och kom sedan till stor användning i Vietnam, speciellt i brandbomber och eldkastare.

Ett annat kemiskt förstörelsevapen som användes i Vietnam var Agent Orange. Det var ett växtgift som användes för att döda sådan vegetation som ansågs dölja fienden. Det fick sitt namn efter det orangea bandet kring lagringstunnorna. Mer än  76 000 000 liter Agent Orange användes för att bespruta vidsträckta områden. Besprutningarna orsakade omfattande och bestående skador. Över 3 100 000 hektar skog avlövades och Vietnams Röda kors har beräknat att över en miljon människor drabbats av grav funktionsnedsättning, cancer, fosterskador och en mängd andra hälsoproblem. Detta har givetvis förnekats av USAs regering, men motsägs av att olika amerikanska veteranorganisationer dokumenterat en mängd undersökningar som visat på leukemi, Hodgkins lymfom och olika cancervarianter hos sådan militär personal som handskats med Agent Orange.

Runtom i världen finns en mängd vetenskapliga institutioner som lagrar och experimenterar med dödliga mikrober och virus. Givetvis sker detta för mänsklighetens bästa, men som vi sett kan det samtidigt ha mer makabra aspekter. Ibland läcker en del av detta dödliga material ut från laboratorierna, kanske inte så ofta, men risken finns alltid och ständigt uppkommer smärre läckage. Laboratoriepersonal kan också vid sällsynta tillfällen genom nålstick, eller på annat vis, med dödlig utgång ha förgiftats av smittkoppor, mjältbrand, ebola, novichok och/eller andra fruktansvärda kemiska och biologiska substanser. Oroande är också vad all denna forskning har kunnat leda till.

Holländaren Ron Fouchier är känd för sin forskning kring luftvägsvirus, hur de kan muteras och genom zoonos spridas från djur till människa. Hans forskning är även ett bevis på hur virus och mikrober i laboratoriemiljö kan manipuleras och förändras. 2003, vid det årliga mötet för European Scientific Working Group on Influenza, denna gång på Malta, lyssnade flera hundra mikrobiologer på hur Fouchier överfört aviär (fågel) influensa från en iller till en annan och därmed gjort viruset betydligt mer smittsamt. Fågelinfluensa är en av de sjukdomar som visat sig vara zoonära, d.v.s. att viruset muterar sig på ett sådant sätt att den kan överföras från en djurart till en annan. 1997-98 smittades arton personer av fågelvirus och sex dog. 1984 insjuknade 100 000 svenska minkar i fågelinfluensa och fick avlivas. 1990 dog 30 000 hästar i Kina och 2003 hade 89 personer i i Holland smittas, varav en dog, kanske en orsak till Fouchiers stora intresse för fågelinfluensan.

Fouchier och hans kollegor muterade den genetiska sekvensen av fågelviruset på en mängd olika sätt, tills som Fouchier senare uttryckte det, ”någon övertygade mig att göra något riktigt, riktigt dumt.” Han spred viruset genom att låta det muteras i nosen på en iller och sedan implantera dess nosvätska i nosen på en annan iller, o.s.v. Efter tio sådana manipulationer började viruset på egen hand spridas runt illerburarna och flera av dess invånare dog inom några dagar. Fouchier fann fem nya mutationer av viruset och lyckades kombinera dem till ett enda som visade sig vara dödligt effektivt, betydligt värre än det ursprungliga fågelviruset. Fouchie hade därmed lyckats med något som antagligen även kan ske i naturen – ett virus muteras då det överförs från ett djur till ett annat och under dess vandring från en individ till en annan blir det allt dödligare och – vad som sker i ett naturen kan också göras betydligt snabbare och effektivare i ett laboratorium. Fouchiers virus vilar nu hermetiskt inneslutet i ett underjordiskt förråd i Rotterdam. Men – finns det fler sådana dödliga laboratorieframställda virus och kan vi vara helt säkra på att de inte kan läcka ut? Vad vet jag? Jag är inte mikrobiolog och heller inte speciellt övertygad av några konspirationsteorier? Men …?

På goda grunder är vad som sker inom mikrobiologiska laboratorier hemligt och allmänheten är effektivt utesluten. De flesta av oss vet inte vad som utvecklas därinne, vad som förvaras där. Stränga regler och säkerhetsåtgärder har utfärdats av nationella folkhälsomyndigheter och internationella hälsovårdsinstitutioner.

Kina är det land som lidit mest av biologisk krigföring och dess fruktansvärda följder. Då anläggningen i Ping Fan sprängdes och en del av dess forskare tillfångatogs av ryssarna, medan andra flydde till USA, hade kineserna möjligen inte så mycket intresse och tid till övers för att befatta sig med de ventenskapliga mördrana från Japans BW och CW program. Landet slets ju förövrigt sönder av våldsamma strider mellan Chiang Kai Sheks republikanska styrkor och Mao Zedongs kommunistiska. Men, trots detta fanns det filialer till Enhet 731 inom kineskontrollerade områden, vare sig de var kontrollerade av republikaner eller kommunister. De största anläggningarna låg i Peking, Nanjing och Guangzhou och kinesiska styrkor lyckades säkerligen säkerställa en del av det material som fanns där och även ta tillfånga en del forskare.

Efter kriget och kommunisternas seger blev den Kinesiska vetenskapsakademins anläggningar I Peking centrum för landets mikrobiologiska forskning och filialer hade snart etablerats över hela det vidsträckta riket. Wuhans mikrobiologiska laboratorium grundades 1956 och var tidigt koncentrerat på forskning kring zonär överföring av virus sjukdomar.  

Den s.k. Hongkonginfluensan var en pandemi som drabbade Kina sommaren 1968 och spred sig till Hongkong, där en halv miljon människor insjuknade och varifrån den sedan spred sig över världen och dödade mer än en miljon människor. Detta blev en varning för de kinesiska myndigheterna som, trots det allmänna kaos som rådde i landet, diskret började samarbeta med omvärldens epidemiologer, som med åren fördjupades alltmer. Wuhans laboratorium kom med tiden att ha ett intimt samarbete och utbyte med forskare och studenter från Galveston National Laboratory vid Texas universitet, Kanadas nationella mikrobiologilaboratorium och Centre international de recherche en infectiologie i Lyon. 

SARSvirus, en grupp till vilken det senare så dödliga coronaviruset tillhör, uppträdde först i november 2002 och ledde då till en relativt lindrig epidemi med drygt 8 500 sjukdomsfall, varav 800 avled. Det var en grupp med forskare från Wuhans institut för virologi som fann att Kinas hästskofladdermöss var naturliga reservoarer för det SARS-liknande coronaviruset. Wuhans forskare tog på platser över hela Kina prov på tusentals hästskofladdermöss och isolerade över 300 fladdermus-coronavirussekvenser.  Under 2015 publicerade ett internationellt team med två forskare från institutet sin framgångsrika forskning om huruvida ett fladdermus-coronavirus kunde fås att infektera en mänsklig cellinje. De hade konstruerat ett hybridvirus som kombinerade ett fladdermus-coronavirus med ett SARS-virus som sedan anpassades för att växa i möss och där efterlikna mänskliga sjukdomar. Det konstaterades att hybridviruset kunde infektera mänskliga celler.

Fortfarande är vi fast vid frågan – var uppstod SARS-CoV-2? Kan det härledas hela vägen tillbaka till Enhet 371? Antagligen inte. Kom det från en fladdermus? Det är mycket möjligt. Läckte det ut från Wuhans institut för virologi? Detta är faktiskt fortfarande en öppen fråga och jag undviker den genom att hänvisa till den framstående brittiska vetenskapliga veckotidskriften Nature, som i början av december 2024 konstaterade att

de flesta forskare är överens om att SARS-CoV-2 har sitt ursprung i djur. Men eftersom något definitivt ursprung till viruset ännu inte har kunnat spårats i något djur, har vissa forskare fortsatt att hävda att viruset kan ha sluppit ut – antingen genom ett misstag eller ett avsiktligt frisläppande – från Wuhans Institut för virologi.

I juli samma år hade dock en ledarskribent i den lika ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet krävt att alla ovetenskapliga konspirationsteorier kring att viruset skulle ha läckt ut från Wuhans forskningslaboratorium borde upphöra. Hen konstaterade att

SARS-CoV-2 är ett naturligt virus som hittat sin väg in i människor genom vardaglig kontakt med infekterade vilda djur och sedan orsakat den mest omvälvande pandemin på över ett sekel. Även om det är en vetenskaplig metod att uppställa alternativa hypoteser, speciellt om bevisen är knapphändiga, så har alternativa hypoteser under en lång tid visat sig vara osannolika och hittills inte hållit för vetenskaplig granskning. De som ivrigt vidmakthållit olika förslag på laboratorieinblandning har konsekvent misslyckats med att presentera trovärdiga argument till stöd för sina ståndpunkter.

Trots detta tämligen tvärsäkra utlåtande kunde The Lancets ledarskribent inte undvara att på slutet av sin artikel lägga in en brasklapp med i mitt ovetenskapliga tycke alltför snåriga och till intet förpliktigande formuleringar:

En oroande och möjlig konsekvens av denna historia är att den kan ha en avkylande effekt på en framtida jakt efter svar  på såväl covid-19 som nya potentiella hot. Om forskare inte fritt kan eller vill ställa frågor av rädsla för att bli förföljda när fakta leder till en oundviklig komplexitet, eller en revidering av tidigare slutsatser. Så även om vi bör försvara rätten att kunna ställa obekväma frågor, bör vi också försvara rätten att ändra uppfattning. Sammanfattningsvis, även om de finare detaljerna i de händelser som ledde till covid-19-pandemin kommer att ta tid att avslöja, är berättelsen en del av en serie i stort sett omärkliga steg som sammansmält för att producera något epokgörande – en perfekt storm om du så vill. De som argumenterar för andra förklaringar har sina skäl, men ingen av dessa har kunnat fastställas med absolut säkerhet.

Anonym (2024) “Editorial: COVID-19 origins: plain speaking is overdue. The Lancet, Microbe, Issue 8, August. Buruma, Ian (2023) “What the Tokyo Trial Reveals About Empire, Memory, and Judgement,” The New Yorker, October 16. Byrd, Gregory Dean (2005) “General Ishii Shiro: His Legacy is That of Genius and Madman,” MA thesis, East Tennessee State University. Caprio, Mark E. (2009) Japanese Assimilation Policies in Colonial Korea, 1910-1945. Seattle: University of Washington Press. Clausen, Søren and Stig Thøgersen (1995) The Making of a Chinese City: History and Historiography in Harbin. London: Routledge. Folkhälsomyndigheten https://www.folkhalsomyndigheten.se/ Gao Bei (2013) Shanghai Sanctuary: Chinese and Japanese Policy toward European Jewish Refugees during World War II. Oxford: Oxford University Press. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-1945, and The American Cover-up. New York: Routledge. Harris, Sheldon H. (2004) “Japanese Biomedical Experimentation during the World-War-II Era,” in Pellegrino, Edmund D. (ed). Textbooks of Military Medicine, Vol. 2. Washington D.C.: United Sates Government Printing Office. Mallapaty, Smriti (2024) “Sick animals suggest COVID pandemic started in Wuhan market,” Nature, 4 December. Specter, Michael (2012) “The deadliest Virus”, The New Yorker, March 4. Summers, William C. (2012) The Great Manchurian Plague of 1910-1911: The Geopolitics of an Epidemic Disease. New Haven, CT: Yale University Press.

 I have always been fascinated by movies and still remember several of my early visits to one of Hässleholm’s three cinemas: Park, Grand or Metropol.  Almost every kid of the small rural town attended the Sunday matinees when a horde of raucous children pressed onto one another down the steps to Metropol's salon where John Fäldt, the cinema usher, held his ground against them before he opened the doors to let the boisterous crowd rush in and struggle for the best seats. We had our pockets full of sweets – small caramel boxes with the Salty Cat and Tutti Frutti, as well as plastic tubes with Bronzol, throat lozenges mildly flavoured with licorice. The last mentioned ones we bought less for their taste but due to the fact that their plastic lids could be popped up and be made to fly into the necks those sitting in front of us.

We folded the movie tickets to make them squeal when we blew into them and screamed with joy when the vignettes of the Disney cartoon shorts appeared on the screen.

However, we also enthusiastically watched series with Zorro, Captain Blood and Tarzan, these were older adventure films cut up in such a manner that they could be divided into different episodes. We held our breath while Tarzan swam underwater, something he often did, and on our way home we fought like Zorro and did not forget to symbolically carve his mark on those we defeated in our imaginary sword fights.

My cinematic interest did not dwindle as I got older, and just like when I was allowed to change my green children’s library card to a yellow one, which gave me access to the grown ups’ section, I was exultant when I finally turned fifteen, could buy a moped and watch movies that hitherto had been forbidden to children. Already by then I had begun to earn extra money by working at the post office and occasionally doing other odd jobs. But even before that I had sneaked in to watch forbidden movies, before John Fäldt, who otherwise worked as a bank clerk and since he was older than the other ushers he could probably chose which movie he wanted to attend to. I assume he was as big a movie fan as I was. In any case, he was stricter than his colleagues and when we spotted that Fäldt stood guard we did not dare to take any chances. However, one evening I and Dan Göransson took the risk and entered Planet of the Apes right in front of Fäldt’s scrutinizing eyes. Afterwards he caught us, but we insisted that in spite of our short stature we were both fifteen years old. However, Fäldt knew my father, spoke to him and my father told him the truth about my age. As a consequence, I was that for more than a year banned from all the cinemas in Hässleholm, until I finally could prove that I really had turned fifteen.

When I had passed that magic threshold, I felt truly happy and liberated. It even happened that I was allowed to occasionally watch a movie for free. I had gained the friendship of the son of Kaj-Ewe Jönsson, the “Movie King” who owned all the cinemas in Hässleholm and it happened that we ran with film rolls between Grand and Park, thus making it possible for Kaj-Ewe to during the same evening present popular films in both cinemas, such as Woodstock, Catch 22, The Godfather and Cabaret.

None of the cinemas of the Movie King exists anymore. He died in 2002 and by then the heyday of cinemas was after more than 20 years just a memory, especially since Hässleholm's two military regiments had been shut down. Kaj-Ewe was born in Hässleholm and his family lived in a big apartment above Metropol.

With my good friend Claes Toft, I was for some time involved in a project that I think was called Film Annorlunda, Film Otherwise, which meant that a film association at low cost could rent films from the Swedish Film Institute and we could thus, once a week, at Metropol enjoy Japanese, Czech, Italian, French, Polish, Indian and Russian movies. When Claes and I ended up in Lund, it happened that we went to watch several films in one day and occasionally we even went over to Copenhagen to satisfy our great urge for films.

It was when I recently was lying on the sofa and zapped between different TV channels that I came to think of the great movie craving that obsessed me in my youth. It has actually not dwindled over time, but nowadays I am not visiting cinemas so often as before . However, I have amassed a considerable collection of DVDs, which I occasionally revisit, and I can also find some classics on YouTube, but much of what I remember and would like to watch cannot be found there.

The main source of my movie watching has now become streaming channels like Netflix, Amazon Prime and Disney - in that order. Much of the selection is rather uninteresting, but sometimes something might sparkle and I get stuck in series like Game of Thrones or Dexter, and a few years ago I followed with fascination all episodes of Lost and Twin Peaks, but nowadays I usually get tired of a series when it reaches Season 2.

After Japanese - and to some extent Chinese - films have occasionally managed to reach European screens, South Korean films have arrived and become widely appreciated. To such an extent that people are now talking about a Korean Wave and Netflix program selection offers a wide range of so-called Kdramas. For my part, I began to pay attention to the phenomenon through the orientally eerie A Tale of Two Sisters from 2003. 

I wrote “orientally” sine Japanese horror had earlier got a grip on me, first with classics like Onibaba and Kwaidan, made in the sixties, later followed by the truly unnerving Rings 1 and 2, Dark Water, The Grudge, and the weird Marebito about monstrous, blood-sucking creatures, deros, living in Tokyo's underground labyrinths.

These movies deal with modern big-city horror where everyday life only superficially covers an abyss of an ancient, horror-filled, parallel reality. I assume that the difference between Japanese horror films and their American counterparts might be due to the fact that many Japanese, unlike Europeans and Americans, actually believe in a spirited otherworld populated by malevolent entities, such as yurei and yokai.

It is possible that similar beliefs prevail in Korea, The Tale of Two Sisters is for example based on an old legend, which was retold in previous film versions as well. It's this uncanny nerve-wracking, inexplicable presence and deep-psychological horror which make me appreciate Japanese horrors far more than those American films that wallow in slasher effects and overly shallow attempts to scare moviegoers.

Nevertheless, there are of course dignified exceptions in Western cinema which manage to create impeccable feelings of horror, with masters such as Hitchcock, Sam Raimi (Drag Me to Hell), Polanski and Guillermo del Toro.

Korean directors have certainly learned from film history and are now creating cinematically outstanding films, often based on intricate scripts. Examples are Park Chan-wook’s sophisticated Old Boy and Sympathy for Lady Venegance, which are not far behind Tarantino when it comes to complicated, blood-stained drama, although perhaps with a smaller dose of light humour than is the case with Tarantino. Equally interesting is Bong Joon’s The Parasite, which won both Oscar statuettes and a Palme d’Or. Although I thought his earlier Memoirs of a Murder was even better, with its loosely composed, slightly confusing story about an unsolved murder.

A great surprise was The Housemaid, an elegant and sophisticated historical drama revolving around perversity, betrayal and Japan’s occupation of Korea between 1910 and 1945.

Even The Housemaid contained several elements that have come to characterize many of the Kdramas that do not shy away from portraying LBTQ issues, extreme violence and horror-laden scenes.

Behind these films it is often possible to get a glimpse of a tormented South Korean society; its split between luxury and poverty, economic success and hopelessness and not least the constant threat from is neighbouring sibling country in the north. A nation ruled by one of the world's most strange, most insane regimes, self-absorbed and fanatically suspicious of every country except China, which supplies North Korea with 85 percent of its imports and receives 85 percent of its exports. Russia can possibly also be counted among this peculiar nation’s friends. However, it is not entirely easy to understand the cooperation between these two nations, but a current fact is that North Korea has sent military equipment, as well as at 10 000 soldiers to support Russia's Ukrainian war effort, it has been reported that some of them are already participating in battles in the Kursk region.

The entirely misleadingly named and self-proclaimed Democratic People's Republic of Korea exhibits all trademarks of a mad dictatorship. Its population is kept in constant fear of arbitrary arrests, torture, murder, show trials, concentration camps, corruption and other totalitarian horrors reminiscent of Hitler’s and Stalin’s terror regimes and, as was the case with them, its Dear Leader is bestowed with an absurdly devout worship. By all accounts, the country has at least 150,000 political prisoners, locked up in huge labor and re-education camps, behind which fences and barbed wire several of their children have spent their entire lives.

Until 1945, the Korean Peninsula was for centuries a unified nation, albeit occasionally under foreign rule, with a unique and rich culture. Like its’ much more powerful neighboring countries, Korea had its own creation myth. In 2333 BC, the Ruler of Heaven sent his son Hwanung to Earth. This Son of Heaven descended to Mount Paektu from where he blessed his kingdom after begetting a son – Dangun Wanggeom, the ancestor of the Koreans, through his marriage with a goddess, who had previously been a bear.

Incredibly enough, current tributes to the small, portly third-generation dictator Kim Jong-il, allude to this myth by referring to him as “The Shining Star of Paektu”, “The Great Man Who Descended from Heaven”, and “The Dear Leader, who is the perfect embodiment of everything characterizing a great mentor”.

Between 1950 and 1953, a violent war raged between the Soviet- and China-allied communist North Korean troops and the US- and UN-backed South Korean army. The war soon turned into a stalemate and the warring factions agreed on a “temporary ceasefire”, which prevails to this very day. By then, South Korea had lost about one million people and North Korea about the same amount. China had probably lost around 600,000 soldiers, the US roughly 36,000 and other UN countries around 3,000 men. The current border between North and South follows the 38^th parallel.

South Korea's capital, the mega metropolis Seoul with its 25 million inhabitants, is only 56 kilometres from the 38^th parallel and thus within range of North Korea’s heavy artillery. Along the entire latitude, the Northern nation has placed at least 10,000 heavy artillery pieces, well protected in bunkers and caves. In addition, the North Korean army has a number of missiles, some of which are nuclear-armed. Over the course of an hour, North Korea could unhindered bombard Seoul with 500,000 projectiles and then storm the city with a 100,000-strong special force. Seoul would hardly be able to offer any effective defence to such an attack.

Pyongyang, the capital of North Korea, is significantly further away from the 28^th parallel and is also protected by mountainous areas. The contrast between the two capitals is enormous. Seoul is an international metropolis, a consumer society with a feverish nightlife, a gleaming entertainment industry and seething cultural activities.

The centre of Pyongyang is modern, but empty of business, tightly controlled and quite desolate and gloomy.

Someone who seems to have captured the absurd desolation of Pyongyang is the Canadian cartoonist Guy Delisle. His Pyongyang may be from 2003, but I guess its depiction of North Korean surrealism is still valid.

It is against a background of constant threats from the North, great social differences and injustices that several of the South Korean films and TV series take place. However, quite a few of them turn their backs on obvious problems and indulge in harmless entertainment and glitzy glamour. In spite of this the so-called Hallyu, Wave from Korea, has produced several masterful films that, through their cinematic perfection, have managed to illuminate much of the social misery behind South Korea's economic miracle. Take as an example the aforementioned Parasite, which follows how a poor family elaborately infiltrates a wealthy family, thereby exposing the social distortions created by South Korea’s capitalist class society, A movie that in a sophisticated, entertaining and skillful way succeeds in delivering a stinging social criticism, which is both narratively and cinematographically staged and thus also admirable and interesting.

My favourite within this Korean genre is Burning. Through its specific approach it reminds me of several films I was fascinated by in my youth, such as Truffaut’s Jules and Jim, a film which also deals with a ménage à trois. However, with a completely different cinematic language, both lighter and more sophisticated, with a relaxed voice over, similar to the one Scorsese used with a similar mastery in his Mafia Brothers. Jules and Jim is a very French love story, tragic – but without social inhibitions and problems.

What I assume Burning most of all resembles are Antonioni's films, especially The Adventure, The Eclipse, and Blow Up – ​​the same strange sense of alienation. A fruitless search for some kind of liberation, embodied through an imagery that remains in your mind for a long time. For some strange reason, Yoo Ah-in’s acting in Burning is for me reminiscent of Jack Nicholson in a rather forgotten but excellent film by Sean Penn – The Pledge, from 2001, and Ian Holm in Atom Egoyan’s The Sweet Hereafter, from 1997. They both seem to manifest a kind of questioning alienation. As Jong-su explains in Burning “I do not yet understand the mystery of existence”

Like Nicholson’s and Holm’s detectives, Jong-su is searching for answers. A search that turns them into observers looking form the outside in. I recently read Natascha Wimmer’s afterword to Roberto Bolaño’s magnificent novel The Savage Detectives in which she describes what I found in Penn and Egoyan’s films:

… more than anything, it seems Bolaño idolizes the detective as someone who has seen more terrible sights than anyone else and never turns away, never flinches. He is a witness, a watcher, someone who gets to the marrow, the literal bloody core. In a poem from the collection Tres, he writes: “I dreamed I was an old, sick detective, and I had been looking for lost people for a long time. Sometimes I happened to look at myself in the mirror and I recognize Roberto Bolaño”.

I believe Lee Chang-dong, who is also a writer, like Tarantino and Scorsese is a director who knows his film history inside out, a knowledge he combines with many years of being a teacher, as well as a writer of novels and short stories with complicated plots filled with symbolic, deep psychological associations, while being firmly anchored in a South Korean everyday life.

For example, Chang-dong’s Snowy Day exhibits every sign of a perfect short story – well-reproduced dialogue, a concentrated and well-formulated narrative style, a distinctive, perfectly described setting and universal, human problematics. Like Burning, Snowy Day is a story about outsiders. The main character, who is just referred as Private, is a forcibly recruited university student who, during an icecold winter night, keeps watch at an isolated military installation. For company he has a brutal corporal, who, like other soldiers and officers of the garrison, despises the intellectual private, who furthermore is awkward and clumsy.

While reading Chang-dong’s story, I was reminded of a novel I actually read during my own military service, the Norwegian author Aksel Sandemose’s novel Vi pynter oss med horn, Horns for Our Adornment. The novel takes place within the tightly closed world of a sailing ship. It deals with the relationships between the crew members of a schooner on its way from Bergen to New Foundland, combining legends, Freudian psychoanalysis and short sketches.

The ruff, berthing area, is shared by four men; a rough whopper of a man, who actually is good-natured, a skilled, able and cynical seaman who despises weakness, an elusive cook, and a de-frocked priest, tormented by a miserable past, whose sharp intellect does not help him at all as he clumsily tries to carry out the duties imposed on him on board the ship. His awkwardness results in contempt and scorn from his rough-coated colleagues.

Things are even worse for the dapper and awkward Reverend Colley, who in the early 1800s on a converted man-of-war with an assorted group of British migrants sails towards Australia. Colley is a closeted gay who is bullied, broken down by shame, and finally dies after his hidden desires are revealed. William Golding's novel Rites of Passage does like Sandemose’s novel depict how the restrictive ship environment reflects strict social divides and how  false morals lead to the hypocrisy and excess that ultimately causes Reverend Colley's pathetic downfall and death.

In Lee Chang-dong's Snowy Day, the intellectual Private tries, mainly in vain, to establish contact with the sullen, brutal corporal with whom he spends his night duty. The corporal pours his contempt on the Private, but is at the same time is reluctantly drawn into the web of the Private’s inquisitiveness. Gradually, the reader gets an idea of ​​the corporal's miserable background and how it becomes an answer to the Private's question: “How is it that you’ve only learned to resent the world?” When asked where he lives, the corporal replies:

Fuck, you’re just full of useless questions, aren’t you? Our place is on top of the mountain in Sadang-dong, in Seoul. Quite a sight. Couldn’t afford shit, but they bred a big litter in a house the size of an apple crate. Family of six, crawling all over each other. Hey, you know who I hate the most in this world? …  It’s my old man. Day in, day out, he comes home after getting shitfaced and beats us kids like it was his job. The old lady’s a real piece of work, too, calling that man a husband, playing dead like a mouse in front of a cat—not a squeak. Truly pathetic. So, the second person I hate most in the world? None other than her.”

The corporal also tells the Private that before he joined the army, he worked at a bathing house and where he incurred the wrath of a woman whose sexual invitations he rejected. What she put him through made the corporal into fervent misogynist. As a counterweight to the corporal's violent outbursts against everything and everyone and in particular women, the Private tells him how he himself fell in love with a shy and obviously awkward girl. She once visited the garrison with a Christian choir and he immedeatly fell for her. Unbeknownst to him the little, factory girl was actually standing in front of the garrison’s main gate trying to come in contact with him. She had travelled by bus and then for hours walked through the snow just to meet with him.

The corporal grunts at the Private's story: ““Dumbass. You said you were gonna tell a dating story. Why’s it so dull?” The corporal had expected a story about sex and misogyny. The resolution of Snowy Day is unexpected, violent and tragic.

In Snowy Day we find a number of themes that also appear in Burning, above all the tragedy of exclusion. Snowy Day grabs hold of the reader in a firm grip, just as Burning is doing with its viewer. Perhaps this is due to a quality that Lee Chang-dong possesses – his sense of connection and communication with whoever watches his movies, or reads his books. About his writing, Chang-dong once said:

I first started writing as a teen-ager because of my desire to communicate with someone (even someone whose face I couldn’t see) in order to overcome loneliness. That same desire is what made me a film director. You could say that writing a short story and making a movie are essentially the same for me in terms of trying to communicate. […] I always wrote for one person, for this person who thought and felt the same way as I do. It almost felt like I was writing a love letter to this very specific person who would understand what I'm writing and share the same feelings and thoughts.

In Burning we meet Jong-su, a quiet young man with a university degree in literature. His home village Paju, is in one of the many small-town regions in South Korea, which through violently accelerating urbanization have suffered overwhelming changes, impoverishing the countryside and causing small farms to disappear. Jong-su's dreary, worn-out country village is right on the border with North Korea, and megaphones from the other side the 38^th parallel are constantly heard, trumpeting out their propaganda.

Jong-su commutes between Seoul, where he earns a living by doing various odd jobs, and his father's run-down farm. His mother abandoned the family when Jong-su was a child. When, after 16 years without any contact whatsoever, he meets up with his mother Jong-su is confronted with a self-absorbed woman who, during their conversation is engaged with pecking at her mobile phone while she asks her estranged son for money. After assaulting a local authority officer, Jong-su’s father is in prison awaiting his sentence. He has left Jong-su with the neglected farm and a calf, the only animal left after a larger herd of livestock. A no-man's-land of muck and misery.

Jong-su's existence seems to be characterized by a self-imposed passivity, a kind of defence mechanism preventing him from being overwhelmed by financial misery, unfulfilled dreams of becoming an author, unresolved family conflicts, and lack of love. A hidden anxiety manifesting itself in a wretched environment – ​​the dilapidated farmhouse, the dirty, rusted pick-up truck he travels in; rooms cluttered with dishes and instant-ramen cardboard boxes, as well as fading photographs evoking jarring memories.

Jong-su is working on a novel with Faulkner as role model and inspiration. His father’s uninspired lawyer tries to get him to write Jong-su father's life story, he has apparently distinguished himself in the war against North Kora. The lawyer indicates that such a story could be used as a defence in the apparently hopeless legal case. Instead, Jong-su writes a petition to the authorities in which he praises his father and asks for clemency, this despite the fact that he dislikes his violent and abusive father, who, when the mother left them, forced Jong-su to burn everything she left behind. Jong-su is praised for how well-written his petition is, but it leads nowhere and the father is sentenced to a year and a half in prison.

Jong-su wins the love of his childhood friend Hae-mi (whom he at first doesn't recognize because she's had undergone plastic surgery), though he soon loses this budding romance to a wealthy city dweller named Ben. We don't really know anything about Hae-mi's romance with Ben, other than that she met him during a trip to Kenya. It is only through Jong-Su's gaze that we see them together.

We soon find that Hae-mi is an imaginative, fascinating young woman, reminding us what the Germans call a Luftmensch, a creature of the air. It is she who takes the initiative when Jong-su loses his manhood and falls hopelessly in love with her. Hae-mi lives in the same penury as Jong-su. She survives through odd jobs, lacks proper education and a firm anchorage in life.

When Hae-mi goes missing, Jong-su contacts her mother and sister who originate from the same rural area as he. They run a rather wrteched noodle restaurant and are not particularly concerned about Hae-mi's disappearance. They believe she is hiding because of large credit card debts and claim she is constantly making up stories. Among other things she has told Jong-su that she as a child once fell into a well and was forced to spend hours down there, in abandonment and anxiety. Her kin assure Jung-su that such a well does not exist. Something that is contradicted by Jong-su’s mother, who claims that there was indeed such a well, but when he searches for it, Jong-su cannot find it.

Hae-mi and Jong-su live as strangers in a limbo, set apart from a divided world. A world not only split between South- and North Korea, but Ben's upper class circle also exists separated from the wretched reality surrounding them. They live within a fragile bubble of artificial animation. Ben's apartment is luxurious, tasteful, but cold and impersonal and so are he, his family and disaffected friends. Chang-dong’s film suggests that South Koreans seem to lack a choice, as well as any actual sense of belonging. It seems that the aspirations and problems of “the other side” –  North Korea, as well of other social classes, do not concern them at all, or that they avoid to thinking about them They do not want to get involved. When Jong-su asks Ben what he does for a living, he answers:

I’m here and I’m there.  I’m in Paju, and I’m in Banpo. I’m in Seoul. At the same time, I’m in Africa. […] Even if I said it, you wouldn’t understand. To put it simply, I ‘play.

Hae-mi is also an enigma, but an imaginative and peculiar riddle. She seems to live enclosed in a self-created fantasy world beyond the everyday lives of others, inaccessible, or ignored, by those who surrounds her. A seeker who invests her hard-earned savings on a trip to Kenya. To Ben’s bewildered jet-set friends, she explains:

Do you know Bushmen in the Kalahari Desert, Africa It is said that Bushmen have two types of hungry people. Hungry English is hunger, Little hungry and great hungry. Little hungry people are physically hungry, the great hungry is a person who is hungry for survival. Why do we live, What is the significance of living? People who are always looking for these answers. This kind of person is really hungry, they called the great hungry.

Within a fancy restaurant Hae-mi suddenly starts dancing in front of Jung-su, Ben and his bemused friends. A scene that makes me think that Lee Chang-dong might have been inspired by a scene from Antonioni's L'Eclisse in which Monica Vitti in an upper-class Roman apartment, decorated with “exotic” art, performs an “African” dance, until the experienced, haughty and obviously irritated hostess interrupts her dance with the words: “Now it’s enough, stop pretending to be Negroes for the sake of you own fun” whereby a wounded Vitti takes off her “African” adornments.

https://www.youtube.com/watch?v=5aOUh64TETo

A similar scene takes place when Hae-mi, Jung-su and Ben smoke marijuana outside Jung-su's farmhouse. At dusk, a bare-breasted Hae-mi performs a pantomime dance. This dance becomes the climax and turning point of the film. Mesmerizing and sensual, Hae-mi dances to herself by the border between the two Koreas, while she faces the sunset, quietly moving her arms and hands in slow motion to the tune of Miles Davis’ evocative, patiently forward moving Générique (which was part of the legendary, improvised soundtrack to Louis Malle’s Elevator to the Gallows from 1958). When the music stops, the camera focus glides across the landscape. We hear the wind, Hae-mi's footsteps and the mooing of a cow. Reality reminds makes itself present. Lee Chang-dong has explained how he had conceived the episode:

The scene being set during sunset, you see light and darkness co-existing, and you see the moon in the sky and you also see the grass swaying in the wind, you see the livestock, the farm and, of course, the Korean national flag, which symbolizes politics. You see all these elements that represent aspects of our lives — even the Miles Davis tune. I thought that through this scene I could portray and combine all of these elements together in the most cinematic way possible, so that the audience can really feel the potential of cinema as a medium and the unique aesthetics of cinema. So from the beginning to the end of the scene, I didn’t want it to feel like it was directed or staged; I wanted it to feel as if we were able to capture this slice of life very coincidentally, and to capture Hae-mi’s pursuit of freedom.

It is after that scene that Hae-mi disappears and the film enters another dimension, as Jung-su searches for the missing Hae-mi and is shadowing Ben, whom he reasonably suspects of being a serial killer. The last time Jung-su sees her beloved Hae-mi is when, after the marijuana interlude (still a serious crime in Korea), she gets into Ben's Porsche and he bids her farewell by saying that what she did is something that only whores do. 

https://www.facebook.com/watch/?v=581041849373350

Jun-su’s harsh words suggest that despite his fascination and infatuation with Hae-mi he has a hard time understanding her aloof outlook on life, the liberating influence of imagination on a burdensome everyday life. Another pantomimic performance illustrates Hae-mi’s mindset. At the beginning of their acquaintance, Jung-su and Hae-mi sit opposite each other in a pojangmacha, a typical South Korean phenomenon that can mean either an open-air stall selling street food, or a caravan with the same function. Hae-mi explains that she for her own pleasure is learning to do pantomimes. She then peels an imaginary clementine and devours it with great indulgence while explaining to a puzzled Jong-su: “Whenever I feel like eating, I can always eat a clementine.” The pantomime becomes, according to her, a manner to reach an amazing abundance of resources – through it she can eat an endless number of clementines and thus escape from her economic and social hardship.

https://www.facebook.com/watch/?v=2106248149500583

Are there reminiscences here of Chaplin’s The Great Gold Rush in which the starving vagabond in a freezingly cold Alaska feasts on his shoe and does so with an apparently great appreciation? The constant dream of food by the poor and starving. The question is, can imagination under such conditions really turn into a consolation?

https://www.youtube.com/watch?v=92kcJeOcOTM&ab_channel=CharlieChaplin

Ben is Jung-su's wealthy opposite; with his friendly and indulgent smile, his winning looks, his Porsche, elegant apartment, fine wines and social connections. Unlike Jung-su, Ben has a circle of friends and we glimpse him at church and with family and relatives (though he himself is unmarried). Ben represents, as Lee Chang-dong has pointed out in an interview, a new generation of young people:

To me, Ben as a character symbolizes the quality of life that everyone seems to pursue nowadays. Everyone wants a more sophisticated, more convenient life.  […]  I wanted to point out that underneath all that there may be a horrible consequence. […] If you see a lot of young people with money these days, they are disconnected from the other realities of human life that are in fact connected to their wealth and actions in this very complex way. Maybe they make money through real estate, or fund management, and the moment they type things on their keyboard, it may lead to mass layoffs, or depriving many people of their own incomes. Meanwhile, to the people who actually make the money, they are just sitting behind a desk and tapping away on their keyboards, so everything just becomes a number, and they don’t even really carry a sense of guilt over the consequences of what they do. 

While Hae-mi is sleeping, Ben and Jung-su sit and drink wine on the porch in front of Jung-su’s dilapidated farmhouse. Jung-su tells Ben about his love for Hae-mi and his unhappy childhood. Ben is unfazed and offers no comment, other than that he didn't actually come to Paju just to visit Jung-su. The main reason for his visit was to scout for dilapidated greenhouses, and to his delight he has found that there are several in Jung-su’s neighbourhood. The stunned Jung-su wonders why Ben is interested in such things.  Ben then explains that every fortnight he burns down a greenhouse. A satisfying, but completely harmless occupation since “the Korean police don't bother themselves about such things”. He now plans to burn down a greenhouse not far from Jung-su's farm.

During the time that follows, a stunned Jung-su runs up and down the roads around his farm to find out if any of the numerous greenhouses have burned down. Even though Ben assures him that he had set fire to one of them, Jung-su cannot find any burned down greenhouse. Meanwhile, Jung-su realizes that Hae-mi has meant nothing to Ben. Maybe Ben burned down greenhouses to watch something burning outside of himself. Ben is apparently not passionate about anything.

In his run-down pick-up, Jung-su follows Ben's Porsche, which seemingly aimlessly travels back and forth across South Korea's highways and abandoned country roads, only to stop at some godforsaken place to let its driver get out and motionless stare at a bland landscape. What does Ben want? What can he do? What is he thinking? Maybe he warms his frozen soul by the burning greenhouses? Perhaps he preyed on Hae-mi in order to momentarily break through his own immaculate coldness?

Ben surrounds himself with women, maybe he is capable of using and then destroying them, one after another? Why else would he appear so unfazed by Hae-mi's disappearance? In in the toilet of Ben’s luxurious apartment, Jung-su finds in a box a lot of women's jewellery, and after Hae-mi's disappearance, there is a wristwatch that Jung-su had given to her. Meanwhile, In Hae-mi's now abandoned and mysteriously tidy apartment, which she still is paying rent for, her empty suitcase remains. In Ben's toilet cabinet where Jung-su had found Hae-mi’s watch, there was also a make-up box, which provides a high-end, professional impression.

In passing, Ben has told Jung-su that he had been convinced that Hae-mi really loves the awkward country boy and that it was the first and only time in his life that Ben had felt jealous. In one scene, if I'm not mistaken, the only one where Jung-su is not present and therefore not viewed from his point of view, we see Ben open the make-up box and with patient care apply make-up to the woman he is together with after Hae-mi's disappearance. Why does he do that? Does he want to transform her according to his desire? Is he preparing to sacrifice her? Like so much else in Lee Chang-dong's film, the scene is enigmatic. He works with distances, with exclusion. Like Antonioni's masterpieces, the film is aloof, filled with meanings that are not pronounced with any clarity, symbols that remain unexplained, images that evoke memories and associations, drilling themselves deep into the mind of an attentive viewer.

Lee Chang-dong has stated that the plot of his film is filled with gaping holes. There are missing pieces/sections, meaning that the purpose of the whole movie, the truth behind all the riddles, is not properly clarified. Lee Chang-dong wants to depict the mysterious existence we all live in, the depths that are hidden beneath a diffuse and uncertain surface. We feel like something is wrong, but cannot put our fingers on what the problem really is.

Ben can with his indulgent calm unhindered spin his lies, perhaps even commit unspeakable crimes, while Hae-mi and Jong-su by an unjust social system are forced to abandon their dreams, prevented from freely developing their artistic ambitions. They are unable to break free from their spiritual and physical poverty. They are well aware of the fact that something is wrong in this world, but it is difficult to realize what it is that is making everything crooked and twisted. It is hard to discover what is hidden beneath the surface.

The viewer follows Jong-su through the film, but we cannot entirely identify us with him. The distance between him and the cinema audience is too great, at the same time this is perhaps enabling us to objectively consider both him and the kind of society he is living within.

The end of Burning, like so often is the case in Korean cinema, is unexpected, extremely brutal and at the same time mysterious, saturated with meaning and open to different interpretations.

So, what is it then that lies beneath the Korean Wave, a booming entertainment industry that has not only led to a massive export of movies and TV series, but also music, fashion and culinary arts? It was after surviving the disastrous Asian Financial Crisis of 1997 and years of military rule, with its extensive censorship, that South Korea was transformed into one of the world's major exporters of popular culture.

The violence that is ever-present in Park Chan-wook's films and which, after lying hidden under the alienating surface of Burning suddenly explodes with full force in the film's final scenes, testify that all is not right in South Korea. It is not only the threat from the north that keeps the population captive in nervousness and stress; fierce competition and economic injustice also take their toll. A tension emerging with all clarity in Nobel laureate Han Kang’s novels, especially in her Human Acts, which revolves around the 1980 massacre in Gwangju, a tragedy with a long history and a society-changing aftermath.

After the war against North Korea, South Korea was a ravaged, poor and starving country. People struggled to make ends meet, while foreign nations, political and religious organizations, burgeoning capitalism, and a powerful army intruded on the lives of the South Korean citizens.

In 1961, a military coup led by General Park Chung-hee overthrew the Democratic Party and established a military junta under the name of the Supreme Council for National Reconstruction (SCNR). A five-year plan was established aiming at developing the country’s economy through the expansion of agriculture, coal and electric power, as well as the development of basic industries for the production of chemical fertilizers, cement, iron and steel. Roads, railways and ports were built, while employment rapidly increased, exports rose and the promotion of science and technology began to bear fruit.

Nevertheless, Park Chung-hee was a military man and military men tend to dislike opposition, especially hard-line officers who recently had fought an extremely brutal and bloody war. Chung-hee’s SCNR was a one-party regime, which constituency was limited to the military and a small ruling elite. South Korea’s economic recovery was prioritized at the expense of human rights and was furthermore based on the exploitation of an abundant supply of cheap labour.

To keep opposition in place, a feared security police, the Korean Central Intelligence Agency (KCIA), was established, combining both domestic and international intelligence activities. The KCIA suppressed all domestic opposition, applying wiretapping, arbitrary arrests and torture. The organization was working behind the scenes and was involved in political manoeuvres, covert cooperation with big capital, bribery, extortion and infiltration of every attempt at regime opposition. With more than forty thousand regular employees and one million informants, the KCIA controlled all of South Korea. Striking workers, protesters or signers of simple petitions received long prison terms, often after suffering torture.

The KCIA soon developed into a state within the state and Park Chung-hee’s dramatic death could have beeen taken from one of Korea’s bloodier thrillers. Kim Jae-gyu who had been appointed by Park Chung-hee as head of the KCIA had for long been one of his closest friends and under the leadership of this widely feared and disliked man the KCIA built up an impressive power position. Alongside the army, Jae-gyu ensured that the KCIA was provided with its own troops, tanks and helicopters.

On October 6, 1979, Jae-gyu invited Chung-hee to dinner at the KCIA headquarters near the Blue House, South Korea’s presidential residence. An argument broke out between the head of security and the country’s dictator, suddenly the hot-tempered Jae-gyu revealed a Walther PKK pistol that he had kept in the waistband of his pants and from a distance of two metres he fired two shots at Chung-hee, straight into his chest. To deliver him a shot of mercy, Jae-gyu pointed the gun at the president's head, but the pistol clicked and Jae-gyu rushed out of the room.

Intensive gunfire broke out between the President’s entourage and KCIA men. During the commotion, Jae-gyu returned, now armed with a Smith & Wesson which he fired straight into the face of Chung-hee, who died instantly. Kim Jae-gyu and his subordinates were overpowered and later sentenced to death, their motives are still disputed. However, Park Chung-hee's violent death did not mean the end of South Korea’s military dictatorships and army infighting.

In the aftermath of the assassination, Colonel Chun Doo-hwan emerged as the country's most powerful political force. He had previously formed a secret military club, Hanahoe, with like-minded friends and in the tumult that followed the dictator’s death, they staged a military coup two months after the assassination of Park Chung-hee and six months later another coup consolidated Chun’s power. He decreed a “universally implemented martial law” and established a concentration camp for “purifying education”. This was staged with the support of South Korea’s economic elite and under Chun’s totalitarian regime the economy grew at the highest rate ever, in 1986 the country's first trade surplus was achieved.

It is interesting to note how the international press almost consistently labelled North Korea's ruthless, totalitarian leaders as “dictators”, while South Korea’s similarly unelected military leaders were labelled as “presidents”.

Shortly after Chun Doo-hwan's second military coup, around 42,000 people were locked up in the Samchung re-education camp to undergo their “purification education”, consisting of hard penal labour and a merciless regime, which led to several casualties. Between August 1980 and January 1981, more than 60,000 people were arrested, including several innocent citizens. Among them not only opposition members and regime critics, but also a gerat number of “vagabonds” and completely innocent people who had been caught up in KCIA’s indiscriminately thrown nets.

Many citizens were outraged by the military presence in their towns and villages, as well as a merciless introduction of harsh censorship and arbitrary rules that determined, among other things, how long men could be allowed to grow their hair. On May 18, 1980, the day after Chun Doo-hwan's consolidating military coup, the students of the city of Gwangju’s Chonnam National University initiated a demonstration protesting against the harsh rule of the military junta. The backlash was extremely violent. Chun ordered that the demonstration must be nipped in the bud and at all costs. He ordered elite military troops with tanks and helicopters to retake the city hall, which had been occupied by the students. Over the next two days this extreme action caused a bloody massacre. Some Gwangju citizens had taken up arms and formed militias. They looted local police stations and weapon depots and were able to take control of large parts of the city before military junta soldiers retook the city and crushed the rebellion. Citizens were shot, killed, raped and beaten. Chun's regime claimed 165 people had been killed in the massacre, but today's estimates range from 600 to 2,300 victims. Chun's military dictatorship branded the incident as a “riot” instigated by “communist sympathizers and rioters” acting on behalf of the North Korean regime.

Han Kang's novels, especially her Human Acts, have been marked by this shattering episode in South Korean history. Han Kang was born in 1970, as the daughter of Han Seung-won, a famous writer who until a few months before the massacre had been a teacher at Chonnam University, but left his job to move to Seoul to devote himself exclusively to his successful writing. In 2014, Han Kan published his novel Human Acts.

The novel opens with a scene describing how a young man, Kang Dong-ho, among the dying and dead victims of the Gwangju Massacre in a large gymnasium searches for a friend who he assumes is one of the victims. Han Kang does not spare her reader from harrowing details, bringing to life the carnage’s hideous aftermath. The gymnasium stinks in the heat, cut throats expose swollen tongues, blackened toes stick out from the sheets “like thick ginger stumps”.

Han Kang uses multiple timelines and different narrations. Kang Dong-ho, who we met at the beginning of the novel, disappears into the huge crowd of protesters and becomes one of many “disappeared persons” whose fate remain unknown, thus his life cannot be recounted in a simple manner, where one event leads to another. Details of Kang Dong-ho's life are therefore spread throughout the novel, which consists of memory fragments, stories about the fates of his friends and testimonies from survivors.

The first chapter follows Kang Dong-ho at the time of the May Uprising, while introducing the people in his life. People who in the following chapters often appear as narrators, a technique that makes me think of Bolaño's The Savage Detectives, which I recently read. Another excellent and more contemporary example is the Indian author Devika Reg’s Quarterlife, which for me has gained an even greater relevance after Trump’s terrifying victory.

Unlike Bolaño, Devika Rege engages in politicized portrayals and, unlike Bolaño and Kang, she unscrupulously allows voices from the right and the left expressing their opinions freely and in their own language. She does it masterfully and, like Bolaño, she begins each testimony by stating the person's name and the place where it was given. However, this approach does not prevent the novel from becoming a sad depiction of Narendra Modi’s India, which, like Trump’s USA, now seems to be dominated by a harmful patriotic chauvinism. A Let's Make India Great Again, which under religious banners celebrates an utopian India that never existed, while Islam and Christianity are denied and belittled as “Western imports”. Where is our world going?

The Human Acts’ second chapter follows Dong-ho's friend Jeong-dae, who died in the rebellion. The main character of the third chapter is Eun-sook, who together with Dong-ho collected dead bodies after the uprising. The fourth chapter follows Kim Jin-su, who was imprisoned for his involvement in the Gwangju Rebellion and is the only survivor of the novel’s male protagonists. However, he is unable to bear his sense of guilt and takes his own life ten years after the rebellion. The narrator of the fifth chapter is Seon-ju, a woman who after being subjected to a horrific sexual torture during the Rebellion currently is active as an activist for the establishment of Gwangju’s victims as true patriots and a governmental compensation to those who survived torture and detention. The sixth chapter consists of a conversation with Dong-ho’s mother and in the novel's epilogue the author herself appears.

Today’s South Korea has largely regarded the martyrs of Gwangju as crucial for the establishment of what would become a free and democratic South Korea. Several monuments now honour their memory.

Han Kang’s novel becomes a testimony about injustices committed the past, how they live on in people's memories and continue to haunt them in the present. In this manner Human Acts recalls the harrowing testimonies left behind by Holocaust survivors, foremost among them possibly Primo Levi’s Is This a Man, but there are certainly many other excellent examples of this extremely moving, literary genre.

Ever-increasing public discontent with Chun Doo-hwan’s bloody suppression of the budding protest movement in Gwangju forced him to call for free elections in 1987 and he was succeeded by his good friend Roh Tae-woo, also a general and politician, but the first to be elected to his post.

Roh Tae-woo soon proved to be corrupt, amassing a considerable personal fortune. In 1996, Chun was sentenced to death for ordering the Gwangju Massacre, while Roh Tae-woo was sentenced to seventeen years in prison for corruption and embezzlement of state funds. However, the two villains were pardoned by the incoming, popularly elected president Kim Dae-Jung, who twenty years earlier had been sentenced to death by Chun, but then had managed to escape the country. With Kim Dae-Jung, the rule of the military in South Korea ended.

During his presidency, Dae-Jung introduced South Korea's contemporary welfare state, successfully managed the country's economic recovery, ushered in a new era of a more transparent economy, and promoted a greater role for South Korea on the world stage, including a 2002 FIFA World Cup jointly hosted by South Korea and the country’s old arch-enemy – Japan. Dae-Jung also worked to reduce tensions with North Korea, but whether this led to any lasting results remains to be seen.

That today's South Korea has been freed from its gloomy past is still doubtful and the great class differences and traumas depicted by Lee Chang-dong in his film Burning are also evident in Hwang Dong-Huyuk’s world success Squid Game. A TV series that became Netflix’s all-time most popular venture. It attracted more than 142 million member households and became the most popular TV program in 94 countries. Squid Game became so popular that, for example, a The New Yorker cartoon could allude to it without explaining its inspiration.

On the surface, Squid Game might be considered as a sequel to degrading game shows where people are forced to humiliate themselves in the hope of winning big cash prizes, or movies based on similar, but deadlier concepts, such as Hunger Games, Battle Royale and Cube. However, Squid Game is actually something completely different. It takes place in a contemporary South Korea and has by its creator Dong-Huyuk been described as a film about losers, about poor desperate people who have not been able to find a spot in today's tough, competitive society.

I wanted to write a story that was an allegory or fable about modern capitalist society, something that depicts an extreme competition, somewhat like the extreme competition of life. But I wanted it to use the kind of characters we’ve all met in real life,” Hwang said. “As a survival game it is entertainment and human drama. The games portrayed are extremely simple and easy to understand. That allows viewers to focus on the characters, rather than being distracted by trying to interpret the rules.

Dark shadows hover above both Burning and Squid Game – poverty, feelings of hopelessness, alienation and loss. In Squid Game, all of this is combined with an impossible dream that money, lots of money, will solve all problems. Is such thinking  especially evident in South Korea? Maybe – particularly given the country’s tumultuous history, how it has been overshadowed by military dictatorships, a constant threat of war with its northern neighbour and perhaps most crucial of all – a powerful and unbridled capitalism.

The Japanese colonial government tried to cooperate with local businessmen and wealthy individuals. A significant minority of Korean industry was jointly owned by Japanese and Korean companies and it was during this time that several Korean chaebols were founded. The term is related to the Japanese zaibatsu and may be said to mean “a business group”. In South Korea, a chaebol refers to a corporate group run primarily by a powerful family, which exercises monopolistic or oligopolistic control over product lines and industries. A business conglomerate that historically often has thrived in concert with totalitarian regimes, preventing new companies from entering the market and/or obtaining significant market shares. There were mainly two factors that led to the extraordinary growth of the chaebols – foreign loans and special benefits provided by various totalitarian regimes.

The chaebol families' grip on South Korea got its first boost under Syngman Rhee's regime. Rhee was the first president of the Republic of Korea, established after the end of World War II and the county’s liberation from Japanese colonial rule.

Rhee was the only Korean leader who pleased the Americans. He fought for an immediate independence from Japan and against the influence of communist-ruled nations, such as China and the Soviet Union. Rhee's goal was the unification of the country and he built a mass political organization, supported by the army, the police and not the least by the United States. After more moderate leaders, such as Song Jin Woo and Chang Duk Soo had been assassinated, Rhee became Korea's most influential leader, and in 1948, the same year that the Communists had conquered the entire China and gave their full support to their rabidly Communist Korean sister party, Rhee became the Republic of Korea's President. Faced with the communist threat, Rhee was granted dictatorial powers and thus tolerated no domestic opposition to his policies. The leader of the main opposition party, Cho Bong Am, was executed for “treason”.

Rhee's regime favoured the chaebols, which enjoyed state support and whose leaders could freely spend and invest their profits without being constrained by taxes or government budgets. The consequence was that a limited group of high-income earners rapidly accumulated ever greater wealth, not least through their corrupt relations with President Syngman Rhee

Subsequent military juntas continued to gather around them a powerful group of high earners, who had obtained much of their wealth, power and influence through corrupt relations with Syngman Rhee. When Rhee’s governing party in 1960 declared that it had received 90 percent of the votes, the electoral fraud was so glaring that it caused such nationwide and violent demonstrations that the National Assembly unanimously decided on Syngman Rhee's immediate removal. A decision supported by the United States government that guaran his safe conduct into exile in Hawaii.

Although Syngman Rhee eventually disappeared from the picture, the chaebol families grew increasingly powerful. During the following military regimes they maintained and strengthened their privileged position. There were quite a few characteristics of the chaebols that appealed to the military juntas. Like the army, they were top-down controlled and provided with a strict hierarchy. Their paternalistic structure was favoured and the military dictators liked to emphasize that a business leader should be like a father to his employees. Several social anthropologists and economists have connected this view with Confucian values ​​that had permeated Korean society for centuries.

Their economic growth appears to have made some of the chaebols overconfident. They expanded and gobbled up one market after another. It was not until the Asian financial crisis in 1997 that the system's weaknesses backfired on several of them. Of the 30 largest chaebols, eleven collapsed between July 1997 and June 1999. The worst blow hit Daewoo, controlled by the Kim Woo-choong family. For a few years, Woo Chong had been basking in the glory of his success:

Like other chaebols, Daewoo had benefited from tax breaks and cheap, government-sponsored loans based on potential export profits. Daewoo initially concentrated on a labour-intensive textile industry, which through South Korea’s large and cheap labour force provided high profit margins. Gradually, Daewoo expanded into other markets, several of them state-sponsored. The family conglomerate concentrated its efforts on mechanical engineering, semiconductors, shipbuilding, petrochemicals, construction, telecommunication, consumer electronics, household appliances, oil rigs, automobiles, helicopters, aircraft and musical instruments. Joint ventures were established worldwide. Daewoo took big risks and big loans.

The financial crises of 1997 throttled the government's cheap and almost unlimited credit provisions. While other chaebol giants tried to limit their borrowing and delay repayments, Daewoo added fourteen new companies to its already existing 275 subsidiaries and took on 40 percent more international debt.

In 1999, the disaster was a fact. Daewoo, South Korea's second-largest chaebol with stakes in more than 100 countries, went into its grave with debts of more than USD 90 billion. Shortly after the bankruptcy, its founder and leader Kim Woo-choong fled to Vietnam. He returned in June 2005 and was immediately arrested, accused of accounting fraud of USD 43 billion, illegal borrowing of USD 10 billion and having smuggled more than USD 3 billion out of the country. In May 2006, he was sentenced to ten years in prison for fraud and embezzlement.

Parts of Woo-choong’s empire were bought up by other chaebols, which have since grown significantly, but wise from the turbulence during the 1990s they are operating at significantly lower levels of debt than before. In addition, parts of Daewoo's huge conglomerate such as Daewoo’s Marine Engineering, -Electronics, -Motors, -Buses, -Shipbuilding, - Hotels, and -Securities survived.

Most of the old families have retained a firm grip on their chaebols, and within most of them a third generation of family - and business leaders have assumed leadership and unfettered power.

The three largest chaebols continue to control a variety of industries and trades. They are the Lee Bying-chul family’s Samsung, the Chung Ju-yung family’s Hyundai, and the Koo In-hwoi family’s LG.

It is against this background of greed, immense wealth and desperate losership that Squid Game takes place. It took a couple of years before I got around to watching the series. I assumed it was filled with sensationalized violence and was a plagiarized development of a movie like Hunger Games, which I didn't really like. However ... once I began watching the series, I was hooked and watched all the episodes with excitement. It was the kind of filmmaking that it is hard to tear yourself away from, based on a script full of surprises and unexpected hints, which characters were allowed to develop and deepen, while reflecting hardships developed from today’s competitive society.

Squid Game’s creator Hwang Dong-hyuk was not one of South Korea's established directors, but he had in 2011 a great success with his film The Crucible, which depicted real events in a school for the deaf and dumb, which students had been treated with great cruelty and sexual abuse. The film was watched by more than four and a half million South Koreans. His next film Miss Granny from 2014 was a comedy about how a 74-year-old woman was turned into her twenty years younger self. It was watched by more than 8.5 million.

The origin of Squid Game was coming from a tough period in Dong-hyuk's life. As a young, promising filmmaker, he had found it difficult to find financing for his film scripts. To stay afloat, he took out several loans and when they weren't sufficient for his uphold, his mother and grandmother also took out loans to support him. His situation became increasingly desperate at a time when South Korea was still in a massive debt crisis after the collapse of the chaebols. He spent much of his free time at a manhwabang, a South Korean manga library where he immersed himself in the vast array of Japanese mangas dealing with various forms of violent survival games, such as Battle Royale, The Game of Lies and Apocalyptic Game: Kaiji. He compared the plight of the characters in these mangas to his own increasingly desperate situation, which led him to even consider entering one of the TV shows’ like Big Brother and the wide array of survival games, where participants could win money and thus get out of their increasingly suffocating debt piles. Such thoughts made him in 2008 to write the complete script for Squid Game, which ten years later would become the basis for his enormously successful TV series that actually deals with indebted people’s financial struggle for survival and South Korea’s great class differences. It was not until 2019 that Dong-hyuk, now a well-established director, managed to interest Netflix in his script, as part of their drive to expand their Asian programming.

Quid Game revolves around a secret competition in which 456 players, all in dire financial straits, risk their lives to participate in a series of deadly children’s games for the chance to win a prize of approximately USD 140,000, while each participant’s death is worth 80 USD, something that means that the survivors can count on those who die to increase their chance of winning the grand slam.

After being secretly recruited by a powerful, unknown organization, the contestants end up on an island with a wide range of sophisticated installations. They are given numbers instead of names and assigned identical uniforms, sleep in a large common hall and are watched over by anonymous, masked guards, who in an almost mechanical manner follow orders from an invisible higher authority. These impersonal guards are armed with automatic weapons and mercilessly kill the losers of the games. If any of the contestants break the rules and/or show any kind of rebellious spirit, they are also killed in front of the others. Everything takes place under the premise that everyone participates in the games on a voluntary basis. If there is a general consensus for doingh so, the games will immediately be suspended.

The first deadly game is Red Light, Green Light, known by children all over the world. It consists of the game leader having her/his back turned to the contestants and when s/he suddenly turns around everyone must stand absolutely still. Anyone who moves has to leave. In Squid Game, the game leader is a giant mechanical doll that has a built-in motion sensor detecting the slightest gesture and immediately killing whoever is moving. The players had not until that moment understood how deadly serious the game was and those who survived the mass slaughter decided by a slight majority of votes to leave the island and the game, and return to their former lives.

Red Light, Green Light has previously been used in several horror films, most eerily and memorably in the Spanish movie The Orphanage from 2007, where a female principal of an orphanage uses the game to conjure ghosts of deceased children. Another film, the rather lousy 2014 Japanese slasher movie As the Gods Will takes place in a high school. As in Squid Game, trapped students are forced to undergo one deadly children’s game after another. That film also opens with Red Light, Green Light and with an even more deadly outcome. The surviving, trapped high school students are then forced to continue with ther ordeal, all games with a fatal outcome for most who the participants.

The creators of As the Gods Will sued Dong-hyuk for plagiarism. However, he managed to prove that his script was finished five years before the premiere of As the Gods Will and if there were similarities between the two films, it was not strange considering that they counted upon a wide range of Japanese mangas and computer games as inspiration, all depicting similar deadly competitions. Apart from this, As the Gods Will was a speculative concoction of Japanese high school horror (which has become an entire genre) and spectacular carnage. Furthermore, like the much better The Orphanage, it had several supernatural elements, something Squid Game completely lacks.

Squid Game's characters are finely crafted and during the course of the series we get to know several of them in quite some depth. It is remarkable that, like the people in the South Korean movies I mentioned earlier, they appear as multifaceted personalities. Most of them are neither evil, nor good. It is the circumstances that mould them, their social background. Even within the grotesquely insane environment of the Squid Game, within which several of them develop a ruthless survival drive making them apt to murder their fellow contestants, there are other participants who demonstrate solidarity and kindness towards their fellow players, even if they generally also fall victims to a greed born out of their precarious economic situation, social vulnerability and/or constant bad luck.

The main character, Seong Gi-hun, is the personification of a completely unsuccessful loser, possessed by an uncontrollable lust for gambling, plagued by constant bad luck, but nevertheless with a core of tender human love. Nevertheless, more often than not tenderness capsizes through his longing after the money he believes will solve everything. He is acted with great sensitivity by Lee Jung-jae, who with sparse means can demonstrate his compassion, only to occasionally break out into intense, affected performances which reminds me of Toshirō Mifune, Kurosawa’s star actor.

The second episode of the series makes us follow some of the protagonists as they are returning to a merciless Seoul. We are provided with sufficient background information to understand how these desperate people ended up at the margins of society. Not for nothing is the episode called Hell, because during their brief return the doomed players find that their situation has worsened even further. Or with Bob Dylan's cynical dictum: “When you think you lost everything there is always more to lose.” They all return to the island and continue to play the deadly games. These take place in an absurd parallel world where the bunk beds of the large dormitory are stacked like tiers around a deadly arena. Everything gives the impression of being a kind of preschool with play equipment, sky-coloured walls and ceilings, and surreal pastel colours, like in the painted stairwell where the contestants walk to the death-bringing games. It is reminiscent of Escher’s eternal stairs.

A colour scheme that also gives associations to the skyscrapers in North Korea’s capital, Pyongyang.

The sad reality of South Korea and it post war history is reflected in Squid Game; the militaristic, patriarchal approach that allowed a few powerful, often unreachable, potentates to remote control individual citizens and their hopes, as if they were cogs in a machine, while the affected individuals desperately struggled to get at least some crumbles from the wealth created around them.

The track suits worn by Quid Game’s players are reminiscent of those worn by the inmates of South Korea’s notorious Brother’s Home, a facility officially described as a charity, but actually functioning as a concentration camp.

Ahead of South Korea’s hosting of the 1986 Asian Games and the 1988 Seoul Olympics, the dictator Chun Doo-hwan wanted the city to provide an impression of economic success and prosperity. Already in 1975, Chun's predecessors had instituted a government regulation intended to “clean up the streets”, and known as No. 410. Chun strengthened the mandate by establishing even more “institutions” to host “beggars and vagabonds” who had been rounded up in the big cities. The effort was intensified further between 1985 and 1988, when a number of new facilities was opened for “vagrants” caught in police raids, among them several women and children. The institutions were officially tasked with giving their inmates “competency-based education” before they could be released back into society.

The Brother’s Home was the largest of these facilities and did in 1986 house approximately 35,000 inmates. The Home operated more than a dozen factories producing pens, fishing equipment, cocktail umbrellas, clothing, shoes, woodwork, metalwork and much more. The internees were not compensated for their work and child labour also occurred. The internees were punished if they did not achieve the daily production targets.

The workforce was divided into so-called platoons including up to 120 prisoners and housed in barracks with rows of bunk beds. The inmates were subjected to cruel collective punishments which were handed out by platoon leaders. Beating with baseball bats could be delivered due to such minor infractions as dropping food on the floor during dinner time.

The camp was overseen and managed by the powerful Park In-keun, an ex-military and professional boxer, who below is seen enjoying a dinner with his wife.

Park In-keun collaborated with his brother, Lim Young-soon, ordained priest witin The General Assembly of Presbyterian Church in Korea, South Korea's largest Christian denomination with 2.5 million members. Park In-keun ruled his empire with an iron fist and established a hierarchically organized guard force. Later investigations have found that at least 550 people died within the facility, the majority victims of beatings and routine executions, it is assumed that victims are significantly more and several cases of proven rapes and other forms of abuse can be added to crimes against humanity committed within the Brother’s Home  .

In the middle of the camp, a huge church hall had been built with room for 3,500 inmates. At 05:30 a church service was trumpeted over the camp's loudspeakers. All prisoners would then stand guard by their double bunks and listen to Pastor Lim Young-soon’s words of wisdom blared out from the over the barracks’ loudspeakers. A mandatory Sunday service was generally followed by a “people's trial” during which offenders against the camp’s harsh rules were brutally “chastised” in front of thousands of other prisoners.  

Rumours soon leaked out about serious abuse and deaths within the Brothers’ Home. A local prosecutor managed to sneak into the facility and photographed how men with heavy clubs guarded the workers. Shortly thereafter, this prosecutor managed to obtain a warrant for a search in Park In-keun's luxurious residence, where a safe containing five and a half million USD was found. A large part of this money probably stemmed from human trafficking.

From the mid- to the late 20^th century, some 200,000 South Korean children were adopted and brought abroad, as part of what is believed to be the largest adopted diaspora in the world. From 1953 up until the end of the 1990s, more than 10,000 adopted South Korean children ended up in Sweden. Several of these children adapted well to Swedish society, but others had a hard time and did not feel at home anywhere. I personally experienced a very tragic case when one of my students, a charming, well-liked and intelligent guy, who after being adopted as an infant from Korea, as a teenager experienced the divorce of his foster parents and was then forced to live in an institution for single children, until he finally killed himself.

I was reminded of this by Davy Chou's film Back to Seoul, which follows a young woman's struggle to come to terms with her unknown past. She has been brought up in an apparently loving French home, which we only get to know through short glimpses. However, while search for her biological parents in South Korea,  she suffers from a severe culture shock.

We follow her every few years. Her mutually anguished reunion with her father, as well as her promiscuous relationships with various men and alcoholism in Seoul’s half-world, with nightclubs and wild rave parties. We also encounter the gloomy semi-poverty that characterizes the films of Hwang Dong-hyuk and Lee Chang-dong, which I mentioned earlier.

In Back to Seoul, the alienation is extreme, exacerbated by the film’s unusually authentic, almost documentary feel. The main character, Frédérique “Freddie” Benoît, is even more of a stranger in her existence than Jomg-su in Burning, and that’s not saying little. Like in Burning there is Back to Seoul there is also a scene where “Freddie” is forgetting herself and her miserable existence in a self-absorbing dance scene. There are also memorable scenes depicting her painful encounters with her biological father, and even worse with her mother.

Central to South Korea's extensive adoption operations were "charity institutions" and "church communities" such as the Brethren Home, an institution generally considered to have been the leading adoption centre between 1976 and 1986. Park In-keun was arrested, charged with embezzlement and illegal detention, and sentenced to a long prison term. However, after two and a half years he was acquitted and realeased, never brought to justice for his human rights abuses. It was evidently his connections with friends in high government positions that allowed him to get off so lightly.

Park In-keun and his family were soon after his release able to reunite with his brother, who had made it to Australia in good time, taking with him a significant portion of the brothers’ ill-gotten wealth. As far as I know, the two cronies and their families still have a comfortable life in Australia and in 1990 they founded their own church in Sydney, this despite several pleas from their victims for their extradition to South Korea.

When I was born in 1954, the war between North and South Korea had ended a year earlier, with an armistice but without any peace agreement. Since then, I have travelled and lived all over the world, but never ended up in Korea. Even though I was born and grew up in a small, rather boring town, I was already there acquainted with parts of our great, wide world and familiar with human destinies far away from me. This was achieved through movies and books, experiencing them was already then a magnificent adventure, which continuously taught me new things. And it will probably be that way until I lose sight and hearing.

What do I know about South Korea? Not much, but I nevertheless assume that I have become acquainted with some of its inhabitants and their country. That is due to movies and books (although one of my friends has actually been a diplomat in Pyongyang and some of my pupils had been adopted from South Korea and later visited the country). During the years I worked as a teacher, I tried to convey the great joy and wonderful experiences movies and books have given me. I don't know if my message went through, but now, when I realize that I am getting old, I sincerely wish that I was able to inspire at least one or two of my pupils, but that is perhaps a presumptuous thought.

Bolaño, Roberto (2009) The Savage Detectives. London: Picador. Brezeski, Patrick (2018) “South Korea’s Lee Chang-dong on the Many Mysteries of ‘Burning’”, The Hollywood Reporter, December 10. Chang-dong, Lee (2023) “Snowy Day”, The New Yorker, March 6. Cuttle, Jade (2021). "Squid Game’s Jung Ho-yeon: 'The most powerful lesson I learnt was to have faith in humanity'", The Sunday Times, October 4. Delisle, Guy (2003) Pyongyang. Paris: Rozzoli Lizard. Golding, William (1997) Rites of Passage. London: Faber & Faber. Jolley, Mary Ann och Susan Kim (2021) “Secrets of South Korea’s house of horrors hidden in Australia”, Al  Jazeera, December 10. Kang, Han (2017) Human Acts; A Novel. New York: Random House. Overdorfer, Don (2001) The Two Koreas. New York: Basic Books. Wood, James (2024) “Collision Course: A Début Novel Captures the Start of India’s Modi Era”, The New Yorker, November 18.

Jag har alltid fascinerats av film och minns flera av mina tidiga biobesök på någon av Hässleholms tre biografer: Park, Grand och Metropol. Alltifrån barndomens matinéer då en hord barn pressade på varandra vid trappan ner till Metropols biosalong. Om jag inte minns fel var John Fäldt, biografvaktmästare även där och kämpade med att hålla styr på alla ungar som trängdes vid dörrarna och som då de slagits upp på vid gavel rusade in för att ockupera de bästa platserna. Vi hade då fickorna fyllda med godis – små karamellaskar med Salta Katten och Tutti Frutti och plaströr med Bronzol, halstabletter med mild lakritssmak, som vi inte köpte så mycket för smakens skull utan för att plastlocken gick att poppa upp så vi kunde skjuta dem i nacken på de som satt framför oss.

Vi vek biobiljetterna för att få dem att tjuta då vi blåste i dem och skrek av jubel då vinjetterna till Disneys tecknade kortfilmer dök upp på duken.

Men vi betraktade även begeistrade serier med Zorro, Kapten Blod och Tarzan, äldre äventyrsfilmer som dessa var under matinéerna ofta uppdelade i olika avsnitt. Vi höll andan då Tarzan simmade under vatten, vilket han ofta gjorde, inte för inte var Johnny Weismuller olympisk guldmedaljör i simning och på hemväg fäktades vi som Zorro och glömde inte att då symboliskt rista in hans märke på dem vi besegrat. 

Biointresset avtog inte då jag blivit äldre och precis som när jag fått byta mitt gröna lånekort för barn mot ett gult för vuxna var jag salig då jag äntligen fyllt femton år, kunde köpa moped och komma in på barnförbjudna filmer. Redan då hade jag börjat tjäna extra pengar genom att jobba på posten och sysselsätta mig med andra ströjobb. Fast redan innan dess hade jag nästlat mig in på barnförbjudna filmer, innan John Fäldt, som annars jobbade som banktjänsteman och kände min far, hade tagit mig och Dan Göransson bar gärning och i förhör efter det att vi sett Apornas planet på Grand. Vi bedyrade att vi fyllt femton, men Fält sladdrade för Far och jag blev under flera månader portförbjuden på Hässleholms biografer, tills dess jag kunde bevisa att jag verkligen fyllt femton. Men sedan var det fritt fram och det hände till och med att jag kunde få se en och annan film gratis, efter det att jag tillsammans med sonen till Kaj-Ewe Jönsson, ”Biokungen”, som ägde samtliga biografer i Hässleholm, sprungit med filmrullar mellan Grand och Park så att Kaj-Ewe på båda biograferna så gott som samtidigt kunde visa populära filmer som Woodstock, Catch 22, Gudfadern och Cabaret. Ingen av Biokungens biografer finns längre kvar, han dog 2002 och då var biografernas storhetstid sedan mer än 20 år tillbaka blott ett minne, speciellt sedan Hässleholms två regementen lagts ner.  Kaj-Ewe var född i Hässleholm och familjen bodde i en lägenhet ovanför Metropol.

Med min vän Claes Toft var jag under en tid inblandad i ett projekt som jag tror hette Film Annorlunda, vilket innebar att en filmförening för en billig slant kunde hyra in filmer från Svenska Filminstitutet, något som gjorde att vi kunde avnjuta japanska, tjeckiska, italienska, franska, polska och ryska klassiker och storfilmer. Då Claes och jag hamnat i Lund hände det att vi under en dag kunde se flera filmer och emellanåt åkte vi in till Malmö och Köpenhamn för att där stilla vårt stora filmbehov.

Det var när jag förstrött ligger i soffan och zappar mellan olika TVkanaler som jag kom att minnas min ungdoms filmbehov. Det har inte stillats med tiden, men numera tillredställs det inte så mycket genom biobesök (fast visst förekommer även det). Jag har genom åren samlat på mig en ansenlig samling DVD:s som jag emellanåt återbesöker, en och annan gammal film kan jag också få tag på genom Youtube, men mycket av det jag minns och gärna vill se finns inte där.

Främsta källan till mitt filmtittande har blivit Netflix, Amazon Prime och Disney – i den ordningen. Mycket av utbudet är tämligen ointressant, men ibland gnistrar något till och jag kan fastna i serier som Game of Thrones eller Dexter, tidigare följde jag med fascination samtliga avsnitt av Lost och Twin Peaks, fast nu tröttnar jag allt som oftast på serierna när de nått fram till Season 2.

Efter det att japanska – och i viss mån kinesiska filmer – de senare i mer begränsad omfattning, emellanåt har lyckats nå fram till europeiska filmdukar så har sydkoreanska filmer för närvarande rönt stor uppskattning, först i Orienten och senare i Väst. Det har skett i en sådan omfattning att man nu talar om Den koreanska vågen och Netflixs programutbud är i det närmaste dominerat av så kallade Kdramer. För min del började jag uppmärksamma fenomenet genom den orientaliskt kusliga En berättelse om två systrar från 2003.

Jag skrev “orientalisk” eftersom japansk skräck tidigt grep mig med klassiker som Onibaba och Kwaidan från sextiotalet, sedan följda av de verkligt otäcka Ringen 1 och 2, Mörkt vatten, The Grudge, Illviljan, och den milt sagt underliga Marebito som handlar om monstruösa, blodsugande varelser, deros, som lever i Tokyos underjordiska labyrinter.

Det handlar om modern storstadsskräck där vardagen enbart hjälpligt täcker en urgammal, skräckfylld verklighet. Jag antar att skillnaden mellan japanska skräckfilmer och deras amerikanska motsvarigheter kan bero på att flera japaner, till skillnad från européer och amerikaner, verkligen tror på en besjälad omvärld bland annat befolkad av ondskefulla andeväsen, som yurei och yokai. Det är möjligt att samma förhållande råder i Sydkorea, exempelvis så bygger Berättelsen om två systrar på en gammal legend, som även återberättats i tidigare filmversioner. Det är denna otäckt nervkrälande, oförklarliga närvaro och djup-psykologiska skräck som gör att jag uppskattar japanska ohyggligheter betydligt mer än amerikanska filmer som har en tendens att frossa i slashereffekter och alltför ytliga försök att skrämma upp biopubliken.

Fast det finns inom västerländsk filmkonst givetvis undantag som förmår skapa ordentliga skräckkänslor, exempelvis hos mästare som Hitchcock, Sam Raimi (Drag Me to Hell), Polanski och Guillermo del Toro.

Sydkoreanska regissörer har lärt sig från filmhistorien och åstadkommer nu skickligt, kinematografiskt hopkomna filmer, ofta med intrikata manus. Exempel är Park Chan-wooks sofistikerade Old Boy och Sympathy for Lady Venegance, som inte står Tarantino efter då det gäller komplicerat, blodbemängt drama, fast kanske med en mindre dos av lättsam humor än vad som är fallet med Tarantino. Lika intressant är Bong Joon-hos Parasiten, som vann såväl Oscarstatyetter i Hollywood, som en Guldpalm i Cannes. Fast jag tyckte att hans tidigare Minnen av ett mord var ännu bättre, med sin lösligt, lätt förvirrande historia kring ett ouppklarat mord.

En överraskning var Husjungfrun, en ytterst elegant och sofistikerad film som kretsade kring perversitet, svek och Japans ockupation av Korea mellan 1910 och 1945.

Även Husjungfrun har inslag av sådant som kommit att karaktärisera en hel del av de så kallade Kdramerna som inte drar sig för att framställa LBTQproblematik, extremt våld och skräckbemängda inslag.

Bakom dessa filmer skymtas även samtidens plågade sydkoreanska samhälle, dess kluvenhet mellan lyx och fattigdom, ekonomisk framgång och hopplöshet och inte minst det ständiga hotet från grannen och syskonlandet i norr. En nation styrd av en av världens underligaste, mest vansinniga regimer, innesluten i sig själv och galet misstänksam mot alla länder förutom Kina, som tillhandahåller Nordkorea med 85 procent av dess import och tar emot 85 procent av dess export. Till landets vänner kan möjligen även Ryssland räknas. Det är inte helt lätt att förstå dessa nationers intima samverkan, faktum är dock att Nordkorea sänt uppskattningsvis 10 000 soldater för militär träning i Ryssland och att en del av dem redan deltar i strider i Kurskregionen.

Den fullkomligt felaktigt självbetecknade Demokratiska Folkrepubliken Korea uppvisar samtliga kännetecken på en galen diktatur. Dess befolkning hålls i oavbruten fruktan för godtyckliga arresteringar, tortyr, mord, skådeprocesser, koncentrationsläger, korruption och andra totalitära förskräckligheter som minner om Hitlers och Stalins skräckvälden och liksom fallet var med dem ägnas dess Käre ledare en absurt devot dyrkan. Av allt att döma har landet minst 150 000 politiska fångar, inneslutna i väldiga arbets- och omskolningsläger, bakom vars stängsel och taggtrådar flera av deras barn tillbringat hela sin levnad.

Fram till 1945 var den koreanska halvön under sekler en enad nation, om än emellanåt under utländskt välde, med en unik och rik kultur. Likt sina betydligt mäktigare grannländer hade Korea en egen skapelsemyt. År 2333 f.Kr sände Himmelens Härskare sin son Hwanung till jorden. Himlens son steg ner till berget Paektu varifrån han välsignade sitt rike efter att genom sitt giftermål med en gudinna, som tidigare varit en björn, ha avlat sonen Dangun Wanggeom, koreanernas anfader.

Otroligt nog anspelar dagens hyllningar till den lille, nordkoreanske tjockisen Kim Jong-il, tredje generationens diktator, på denna myt genom att beteckna honom som ”Den strålande stjärnan från Paektuberget”, ”Den store mannen som steg ned från Himlen”, ”Den käre ledaren, som är den perfekta inkarnationen av allt det som kännetecknar en stor ledare”.

Mellan 1950 och 1953 rasade ett våldsamt krig mellan de Sovjet- och Kinaallierade kommunistiska nordkoreanska trupperna och den USA- och FN-stödda sydkoreanska armén. Kriget övergick snart i ett dödläge och de stridande styrkorna enades om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd, som råder än i dag. Då hade Sydkorea förlorat cirka en miljon människor och Nordkorea ungefär samma antal. Kina hade troligen förlorat cirka 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Gränsen mellan Nord och Syd följer idag den 38:e breddgraden.

Sydkoreas huvudstad, megametropolen Seoul med 25 miljoner invånare, ligger enbart 56 kilometer från den 38:e breddgraden och är därmed inom räckhåll för Nordkoreas artilleri. Längs hela breddgraden har nordsidan placerat minst 10 000 tunga artilleripjäser, väl skyddade i bunkrar och grottor. Dessutom har den nordkoreanska armén en mängd missiler, av vilka en del är kärnvapenbestyckade. Under en timmes tid skulle Nordkorea kunna beskjuta Seoul med 500 000 projektiler och sedan storma staden med en 100 000 man stark specialstyrka. Seoul skulle knappast kunna bjuda något effektivt försvar för att kunna bemöta en sådan attack.

Pyongyang, Nordkoreas huvudstad ligger betydligt längre bort från den 28:e breddgraden och är dessutom skyddad av bergsområden. Kontrasten mellan de båda huvudstäderna är enorm. Seoul är en internationell metropol, ett konsumtionssamhälle med ett febrilt natt- och nöjesliv och en sjudande kulturell verksamhet.

Pyongyangs centrum är visserligen modernt, men affärstomt, hårt kontrollerat och tämligen öde och dystert.

Någon som tycks ha fångat Pyongyangs absurda ödslighet är den franske serietecknaren Guy Delisle. Hans Pyongyang är visserligen från 2003, men jag antar att dess skildring av Nordkoreansk surrealism fortfarande är giltig.

Det är mot denna bakgrund av ständigt hot och stora sociala skillnader och orättvisor som flera av de sydkoreanska filmerna och TVserierna utspelar sig. Dock vänder en hel del av dem uppenbara problem ryggen och hänger sig åt harmlös underhållning och glittrande glamour. Den så kallade Hallyu, Vågen från Sydkorea, har dock producerat flera mästerliga filmer som medelst kinematografisk perfektion lyckats belysa mycket av den sociala misären bakom Sydkoreas ekonomiska mirakel. Ta exempelvis den ovannämnda Parasiten som följer hur en fattig familj på ett utstuderat sätt infiltrerar en förmögen familj och därigenom blottlägger sociala avgrunder i det kapitalistiska klassamhälle som Sydkorea har utvecklat sig till. En film som på ett sofistikerat, underhållande och skickligt sätt lyckas med konststycket att leverera en svidande social kritik, som är såväl berättartekniskt som kinematografiskt iscensatt och därmed också beundransvärd och intresseväckande.

Min favorit inom denna sydkoreanska genre är Bränd. Den påminner genom sitt speciella handlag om flera filmer jag fascinerats av i min ungdom, som Truffauts Jules och Jim, en film som även den handlar om ett ménage à trois, men med ett helt annat filmspråk, såväl lättsammare som mer sofistikerat, med en avspänd voice over/berättarröst, liknande den som Scorsese med samma mästerskap använde i sin Maffiabröder. Jules och Jim är en fransk kärlekshistoria, tragisk – men i avsaknad av sociala hämningar och problem.

Vad jag tycker att Bränd mest av allt liknar är Antonionis filmer, speciellt Äventyret, L'eclisse, Feber (egentligen Förmörkelse) och Blow Up, Förstoringen – samma märkliga känsla av alienation och vilsenhet. Ett fruktlöst sökande efter någon slags befrielse, gestaltat genom ett bilder som under lång tid fastnar i medvetandet. Av någon märklig anledning får Yoo Ah-ins rollgestaltning i Bränd mig att minnas Jack Nicholson i en tämligen förgäten men utmärkt film av Sean Penn – The Pledge, Löftet, från 2001 och Ian Holm i Atom Egoyans The Sweet Herafter, Ljuva morgondag, från 1997. De tycks manifestera ett slags ifrågasättande utanförskap. Som Jong-su förklarar i Bränd ”Jag förstår ännu inte tillvarons mysterium”.

Precis som Nicholsons och Holms detektiver söker Jong-su svar. Ett sökande som gör dem till utanförstående betraktare. Jag läste nyligen Natascha Wimmers efterord till Roberto Bolaños magnifika roman De vilda detektiverna i vilket hon beskriver vad jag funnit i Penns och Egoyans filmer:

Bolaño idoliserar detektiven som någon som upplevt mer fruktansvärda syner än någon annan, någon som aldrig vänder sig bort, aldrig överraskas. Han är ett vittne, en iakttagare, någon som söker sig till benmärgen, den bokstavliga blodiga kärnan. I en dikt ur samlingen Tres skriver han: ”Jag drömde att jag var en gammal, sjuklig detektiv som länge letat efter försvunna människor. Ibland råkade jag betrakta mig själv i spegeln och jag kände då igen Roberto Bolaño.”

Jag tror att Lee Chang-dong, som även är författare, likt Tarantino och Scorsese är en regissör som kan sin filmhistoria utan och innan, en kunskap som förenats med en mångårig verksamhet som författare av romaner och noveller med komplicerade intriger fyllda med symboliska/djuppsykologiska associationer, men likväl fast förankrade i en sydkoreansk vardag.

Exempelvis uppvisar Chang-dongs Vinterdag varje tecken på en perfekt novell – väl avlyssnad dialog, koncentrerad och välformulerad berättarstil, en särpräglad, perfekt beskriven miljö och en allmänmänsklig problematik. Likt Bränd handlar Vinterdag om outsiders. Huvudpersonen, som enbart kallads Den Menige är en tvångsrekryterad universitetsstudent som under en iskall vinternatt håller vakt vid en ensligt belägen militärförläggning. Till sällskap har han en brutal korpral, som likt andra av förläggningens soldater och officerare föraktar den intellektuelle, men tafatt klumpige Menige.

Medan jag läste novellen påmindes jag om en roman som jag faktiskt läste under min egen militärtjänstgöring – Aksel Sandemoses Vi pryder oss med horn. Romanen utspelar sig inom en segelskutas hårt slutna värld, där en liten grupp män under hårt arbete tvingas tillbringa dag och natt tätt tillsammans.

I ruffen samsas fyra man, en grov och råbarkad bjässe, en skicklig matros som föraktar svaghet, en undanglidande och svåråtkomlig kock, samt en före detta präst, plågad av ett eländigt förflutet, och vars intellektualitet inte alls hjälper honom då han klumpigt försöker fullgöra alla de plikter som åläggs honom ombord. Hans ohjälpliga tafatthet resulterar i kollegornas ohöljda förakt och hån.

Än värre går det för den pryde och tafatte pastorn Colley, som dessutom är outtalad homosexuell, då han i början av 1800-talet på en gisten skorv färdas mot Australien. William Goldings roman Sjöfarares riter skildrar hur den begränsande skeppsmiljön speglar   hur stränga sociala skiljelinjer och förljugen moral leder till ett sådant hyckleri och översitteri som slutligen orsakar Pastor Colleys patetiska undergång.

I Lee Chang-dongs Vinterdag försöker den intellektuelle Menige i stort sett förgäves etablera kontakt med den buttert, brutale korpral som han tillsammans med tillbringar sin nattliga vakttjänstgöring. Korpralen öser sitt förakt över den Menige, men dras samtidigt motvilligt in i nätet av dennes frågvishet. Efterhand får läsaren en uppfattning om korpralens eländigt påvra bakgrund och hur den blir till ett svar på den Meniges fråga: ”Hur kommer det sig att du enbart lärde dig att förakta världen?” På frågan om var han bor svarar korpralen:

Fan också, du är fylld med värdelösa frågor. Är du inte? Vårt ställe ligger uppe på berget i Sadang-dong, i Seoul. Ett skitställe. Vi hade inte råd med annat än skit, men i den där låren fortplantade de sig som kaniner. Den var inte större än en äppellåda. En familj med sex ungar som krälade över varandra. Fan, vet du vad jag hatade mest av allt i världen? Min gubbe! Dag ut och dag in kom han hem, skitsur och pryglade upp oss ungar som om det varit en del av hans jobb. Käringen hans var också en syn för gudar. Hon kallade den där typen för sin man och framför honom spelade hon död, som en mus framför katten – inte ett pip. Det var fan ta mig patetiskt. Så, vem är den andra person som jag hatar mest av allt här i världen? Ingen annan än hon.

Korpralen berättar också att innan han sökte sig till armén hade arbetat på ett badhus och då väckt vreden hos en kvinna vars sexuella inviter han avvisat. Vad hon utsatt honom för hade fått korpralen att förakta alla kvinnor. Den Menige berättar som motvikt till korpralens hätska utfall mot allt och alla hur han själv förälskat sig i en blyg och uppenbarligen tafatt flicka, som tillsammans med en kör besökt förläggningen. Den Meniges känslor hade besvarats och utan hans vetskap har den lilla fabriksarbeterskan färdats med buss och genom snön under timmar vandrat för att söka upp honom. Hon väntar nu vid huvudporten för att få komma in och träffa honom.

Korpralen fnyser åt den Meniges historia: ”Djävla idiot! Du sa du skulle berätta om hur du träffade en brud och så kommer du upp med det där. Fan så tråkigt.” Korpralen hade väntat sig en historia med sex och kvinnoförakt. Upplösningen på novellen blir oväntad, våldsam och tragisk. I Vinterdag finner vi en mängd teman och uppslag som även förekommer i Bränd, framförallt utanförskapets tragik. Vinternatt griper, liksom Bränd gör med sin betraktare, läsaren i ett stadigt grepp. Kanske beror det på en egenskap som Lee Chang-dong besitter – hans känsla av kontakt och gemenskap med den som ser hans filmer, eller läser hans böcker. Om sitt skrivande har Chang-dong sagt:

Jag skriver alltid för en person, för någon som tänker och känner på samma sätt som jag. Det känns nästan som om jag skriver ett kärleksbrev till denna mycket speciella person, någon som förstår vad jag skriver och delar mina känslor och tankar. 

I Bränd möter vi Jong-su, en tystlåten ung man med en universitetsexamen i litteratur. Hans hemstad, Paju, ligger i en av de många småstadsregioner som i Sydkorea genom en våldsamt accelererande urbanisering har drabbats av överväldigande förändringar, som utarmat landsbygden och fått småbruk att försvinna. Jong-sus trista, nerslitna landsortsby ligger alldeles vid gränsen till Nordkorea och megafoner från andra sidan den 38:e breddgraden basunerar ständigt ut sin propaganda.

Jong-su pendlar mellan Seoul, där han försörjer sig med olika ströjobb, och faderns nergångna bondgård. Hans mamma övergav familjen när Jong-su var barn. Då han efter kontaktlösa 16 år söker upp henne finner han en självupptagen kvinna som under samtalet ägnar sig åt att picka på sin mobil och ber sonen om pengar. Efter att ha misshandlat en lokal myndighetstjänsteman sitter fadern i fängelse i avvaktan på sin dom. Han har lämnat Jong-su med det försummade lantbruket och en kalv, det enda som finns kvar efter en större kreatursbesättning. Ett ingen-mans-land av lort och elände.

Jong-sus tillvaro tycks präglas av en självpåtagen passivitet, en slags försvarsmekanism som hindrar honom från att överväldigas av ekonomisk misär, ofullgångna författardrömmar, olösta familjekonflikter och kärleksbrist. En dold ångest som manifesterar sig i den eländiga miljön – den förfallna bondgården, den smutsiga, sönderrostade pick-uppen han färdas i; rummen översvämmade av disk och instant-ramen kartonger och solkiga fotografier som väcker uppskakande minnen.

Jong-su skriver på en roman med Faulkner som förebild och inspiration. Faderns advokat försöker förmå honom att skriva faderns livshistoria, den skulle kunna användas som en försvarsinlaga i dennes hopplösa rättsfall. Istället skriver Jong-su en inlaga till myndigheterna i vilken han hyllar sin far och ber om benådning, detta trots att han i själva verket tycker illa om den våldsamme och kränkande fadern, som då modern lämnat dem tvingat Jong-su att bränna upp allt hon lämnat efter sig. Jong-su får beröm för hur välskriven hans inlaga är, men den leder ingenvart och fadern döms till ett och halv års fängelse.

Jong-su vinner kärlek hos sin barndomsbekant Hae-mi (som han först inte känner igen eftersom hon genomgått plastik-kirurgi) men han förlorar snart denna spirande romans till en förmögen stadsbo vid namn Ben. Vi vet egentligen ingenting om Hae-mis romans med Ben, annat än att hon mött honom under en resa till Kenya. Vi ser dem tillsammans endast genom Jong-Sus blick.

Vi finner dock att Hae-mi är en fantasifull, fascinerande ung kvinna, något av vad tyskarna kallar en Luftmensch, en luftvarelse. Det är hon som tar initiativet då Jong-su mister sin mandom och blir hopplöst förälskad i henne. Hae-mi lever i samma obestånd och misär som Jong-su. Hon överlever genom ströjobb, saknar ordentlig utbildning och en fast förankring i tillvaron. 

Då Hae-mi försvunnit söker Jong-su upp hennes mor och syster som kommer från samma landsbygdsområde som han. De driver en tämligen eländig nudelrestaurang och är inte speciellt oroade av Hae-mis försvinnande. De menar att hon håller sig dold på grund av stora kreditkortsskulder och hävdar att hon ständigt hittar på historier. Bland annat en om att hon en gång som barn ramlat ner i en brunn och där befunnit sig under flera timmar i ensamhet och ångest. De bedyrar att det inte alls fanns någon brunn på den plats som Hae-mi påstått sig ha trillat ner i en sådan. Något som motsägs av Jong-sus mor, som säger att visst fanns det en brunn där, men då han söker efter den kan Jong-su inte finna den.

Hae-mi och Jong-su lever som främlingar i ett limbo, i en splittrad värld. Precis som Syd- och Nordkorea. Precis som Bens ”överklasskrets” som existerar i en osäker bubbla av artificiell, känslokall verklighet. Bens lägenhet är luxuös, smakfull, men kall och opersonlig och det tycks även han själv och hans familj och oengagerade vänner vara. Chang-dongs film antyder att Sydkoreaner tycks sakna valmöjligheter, någon fast hemhörighet. Det tycks som om ”den andra sidan” – Nordkorea, eller andra samhällsklassers strävan och problem inte angår dem, de vill inte tänka på dem, inte engagera sig. Då Jong-su frågar Ben vad han sysslar med svarar han:

Jag är här och jag är där. Jag är i Paju och jag är i Banpo. Jag är i Seoul. Samtidigt är jag i Afrika. Även om jag förklarade det, skulle du inte förstå. För att uttrycka det enkelt – jag spelar.

Även Hae-mi är en gåta, men en fantasifull och säregen sådan. Hon tycks leva innesluten i en självskapad fantasivärld bortom andras vardag, oåtkomlig, eller ignorerad, av de som lever inom den. En sökare som satsar sina mödosamt hopskrapade besparingar på en resa till Kenya. För Bens oförstående jet-set vänner förklarar hon:

Känner ni till bushmännen i Kalahariöknen i Afrika Det sägs att Bushmen innefattar två typer av hungriga människor … lite hungrig och stor hungrig. Små hungriga människor är fysiskt hungriga, de stora hungriga är personer som hungrar efter överlevnad. Varför lever vi? Vad innebär det att leva? Det finns människor som ständigt söker efter svar på dessa gåtor. En sådan person är alltid hungrig, hon har en stor hunger.

I en lyxig restaurang inför Jung-su, Ben och hans besvärade vänner börjar Hae-mi dansa. En scen som får mig att tro att Lee Chang-dong kan ha inspirerats av en scen från Antonionis L’Eclisse i vilken Monica Vitti i en romersk överklasslägenhet, dekorerad med ”exotisk” konst utför en ”afrikansk” dans. Den belevade, uppenbart irriterade, värdinnan avbryter dock dansen med orden: ”Nu får det vara slut med att leka negrer”, varvid en sårad Vitti tar av sig sina ”afrikanska” utsmyckningar.

https://www.youtube.com/watch?v=5aOUh64TETo

En liknade scen utspelar sig då Hae-mi, Jung-su och Ben röker marijuana utanför Jung-sus bondgård. I skymningen utför en barbröstad Hae-mi därefter en pantomimisk dans. Denna dans blir till klimax och vändpunkt i filmen. Hypnotiserande och sensuellt dansar Hae-mi för sig själv alltmedan hon framför solnedgången, på gränsen mellan de två Korea, stillsamt rör armar och händer i egensinniga rörelser till tonerna av Miles Davis suggestiva, tålmodigt framåtglidande Générique (som var en del av det legendariska ljudspåret till Louis Malles Hiss till galgen från 1958). Då musiken tystnat glider kameran över landskapet, vi hör vinden, Hae-mis fotsteg och en kos råmande. Verkligheten gör sig påmind. Lee Chang-dong har förklarat hur han tänkt sig scenen;

Den äger rum under solnedgången. Du ser hur ljus och mörker samexisterar. Du ser månen på himlen och hur gräset vajar i vinden, ser boskapen, gården och, naturligtvis, den koreanska flaggan, som symboliserar politik. Du ser alla dessa element som representerar aspekter av våra liv – till och med Miles Davis-låten. Jag tänkte att jag skulle kunna skildra och kombinera alla dessa element på ett så filmiskt sätt som möjligt, så att publiken verkligen kan känna biografens potential som medium och filmens unika estetik. Så från början till slutet av scenen ville jag inte att det skulle kännas som om den var regisserad eller iscensatt. Jag ville att det skulle kännas som om vi kunde fånga denna del av livet under en kort tid och därmed även skildra Hae-mis strävan efter frihet

Det är efter den scenen som Hae-mi försvinner och filmen går in en annan dimension då Jung-su söker efter den försvunna Hae-mi och skuggar Ben, som han med visst fog misstänker vara en serial killer. Sista gången Jung-su ser sin älskade Hae-mi är då hon efter marijuana-intermezzot (fortfarande ett allvarligt brott i Korea) kliver in i Bens Porsche och han tar avsked från henne genom att säga att vad hon gjorde är sådant som enbart horor gör. 

https://www.facebook.com/watch/?v=581041849373350

Repliken antyder att trots sin fascination och förälskelse har Jung-su svårt att begripa sig på Hae-mis världsfrånvända livssyn, fantasins frigörande inverkan på en tyngande vardag. En annan pantomimisk framställning illustrerar Hae-mis tankesätt. I början av sin bekantskap sitter Jung-su och Hae-mi mitt emot varandra i en pojangmacha, en typisk sydkoreansk företeelse som kan beteckna antingen att utomhusstånd som säljer street food, eller en husvagn med samma funktion. Hae-mi berättar att hon för sitt eget nöjes skull lär sig pantomim. Hon skalar en imaginär klementin och förklarar för en förbryllad Jong-su: ”När jag känner för att äta kan jag alltid äta en klementin.” Pantomimen blir en väg till ett fantastiskt överflöd av resurser – genom den kan man äta oändliga klementiner och därigenom fly från ekonomiskt och socialt trångmål.

https://www.facebook.com/watch/?v=2106248149500583

Finns här reminiscenser från Chaplins Den stora guldruschen i vilken den svältande vagabonden i ett iskallt Alaska med till synes stor uppskattning kalasar på sin sko? Den fattiges och uthungrades ständiga dröm om mat. Frågan är om fantasi under sådana förhållanden verkligen kan bli till en hugsvalelse? 

https://www.youtube.com/watch?v=92kcJeOcOTM&ab_channel=CharlieChaplin

Ben, blir till Jung-sus förmögna motsats: med sitt vänligt överseende leende, sitt vinnande utseende, sin Porsche, eleganta lägenhet, fina viner och sociala sammanhang. Till skillnad från Jung-su har Ben en vänskapskrets och vi skymtar honom i kyrkan och tillsammans med familj och släktingar (han är dock ogift). Ben representerar, som Lee Chang-dong påpekat i en intervju, en ny generation av unga människor:

Många förmögna, unga människor som du nuförtiden konfronteras med tycks vara bortkopplade från ett mänskligt livs andra verkligheter, förhållanden som på ett komplext vis är sammankopplade med deras rikedom och handlingar. Kanske tjänar de pengar genom fastigheter eller fondförvaltning, i samma ögonblick som de skriver något på sitt tangentbord kan det leda till massuppsägningar och/eller beröva människor deras inkomst och kanske även deras livsuppehälle. De som faktiskt tjänar pengar sitter nu bakom ett skrivbord och knackar på sina tangentbord, för dem blir allt siffor. De har ingen känsla för andra eller känner någon skuld över konsekvenserna av sitt handlande.

Medan Hae-mi sover sitter Ben och Jung-su och dricker vin på verandan framför Jung-sus förfallna bondgård. Jung-su berättar om sin kärlek till Hae-mi och om sin olyckliga barndom. Ben är oberörd och ger ingen kommentar, annat än att han faktiskt inte kom till Paju enbart för att besöka Jung-su. Den främsta anledningen till besöket var att söka efter förfallna växthus och han har till sin glädje funnit att det finns flera sådan i Jung-sus grannskap. Den förbluffade Jung-su undrar varför Ben intresserar sig för sådant och denne förklarar då att han var fjortonde dag bränner ner ett växthus. En tillfredställande, men helt ofarlig sysselsättning emedan “den koreanska polisen inte bryr sig om sådant”. Han planerar nu att bränna ner ett växthus inte så långt från Jung-sus gård.

Under den tid som följer löper den förbluffade Jung-su upp och ner längs vägarna vid sin gård för att se om något av de talrika växthusen har brunnit ner och även om Ben försäkrar att han antänt ett av dem kan Jung-su inte finna något nerbränt växthus. Samtidigt inser Jung-su att Hae-mi inte har betytt något för Ben.

Kanske brände Ben ner växthus för att se något brinna utanför sig själv. Ben brinner tydligen inte för någonting. Jung-su följer i sin skrotfärdiga pick-up Bens Porsche, som till synes mållöst färdas fram och tillbaka över Sydkoreas highways eller övergivna landsvägar, enbart för att stanna på någon gudsförgäten plats så att dess förare kan gå ut och orörlig betrakta ett intetsägande landskap. Vad vill Ben? Vad kan han? Vad tänker han?  Kanske värmer han sin frusna själ vid de brinnande växthusen? Kanske har han förgripit sig på Hue-mi för att därigenom för ett ögonblick kunna bryta sig genom sin egen oberörda kyla?

Ben omger sig med kvinnor, kanske är han kapabel att bruka och sedan förstöra någon av dem? Varför skulle han annars visa sig så oberörd inför Hae-mis försvinnande? I Bens våning finner Jung-su på toaletten i en låda en mängd kvinnosmycken och efter Hae-mis försvinnande ligger där ett armbandsur som Jung-su gett henne. I Hae-mis nu övergivna och märkligt välstädade lägenhet står hennes tomma resväska kvar. I Bens toalettskåp där Jung-su fann smyckena fanns även en sminkväska, som ger ett avancerat, professionellt intryck.

I förbigående har Ben sagt till Jung-su att han varit övertygad om att Hae-mi älskat honom och att det varit den första och enda gången i sitt liv som Ben känt svartsjuka. I en scen, om jag inte missminner mig den enda där Jung-su inte är närvarande och alltså inte betraktas utifrån hans utgångspunkt, ser vi hur Ben öppnat sminkväskan och med tålmodig omsorgsfullhet sminkar den kvinna han är tillsammans med efter Hae-mis försvinnade. Varför gör han så? Vill han förvandla henne i enlighet med sina önskningar, sitt begär? Förbereder han sig för att offra henne? Som så mycket annat i Lee Chang-dongs film är scenen gåtfull. Han arbetar med distans, med utanförskap. Filmen är likt Antonionis mästerverk distanserad, fylld med innebörder som inte uttalas med någon klarhet, symboler som förblir oförklarade, bilder som väcker minnen och associationer, borrar sig in i den uppmärksamme betraktaren.

Lee Chang-dong har förklarat att hans film är fylld med gapande hål i händelseutvecklingen. Det saknas bitar/avsnitt, något som gör att syftet med det hela, sanningen bakom gåtorna, inte blir ordentligt klarlagda. Lee Chang-dong söker skildra den mystiska tillvaro vi alla lever i, de djup som döljer sig under den diffusa och osäkra ytan. Vi känner att något är fel, men kan inte sätta fingret på vad problemet verkligen är.

Ben kan med ett överseende lugn obehindrat spinna sina lögner, kanske även begå obeskrivliga brott, alltmedan Hae-mi och Jong-su har av ett orättvist samhällssystem tvingats överge sina drömmar, hindrats från att fritt få utveckla sina konstnärliga ambitioner. De förmår inte bryta sig loss från sin andliga och lekamliga fattigdom. De är väl medvetna om att något är fel här i världen, men det är svårt att inse vad det är som gjort att allt är skevt, att upptäcka vad som döljer sig under ytan.

Betraktaren följer Jong-su genom filmen, men det är svårt att identifiera sig med honom. Distansen mellan honom och biopubliken är alltför stor, samtidigt möjliggör den kanske ett kyligt betraktande av såväl honom, som det samhälle han lever i

Slutet på Bränd blir som så ofta inom sydkoreansk film oväntat, ytterst brutalt och samtidigt mystiskt, betydelsemättat och öppet för olika tolkningar.

Vad ligger då bakom den Koreanska vågen, en blomstrande underhållningsindustri som inte enbart har lett till en massiv export, inte enbart av filmer och TVserier, men även musik, mode och kulinarisk konst? Det var efter att ha överlevt 1997 års djupgående asiatiska finansiella kris och ett mångårigt militärstyre med omfattande censur som Sydkorea förvandlades till en av världens större exportörer av populärkultur.

Våldet som är ständigt närvarande i Park Chan-wooks filmer och som efter att ha legat dolt under den alienerande ytan i Bränd plötsligt exploderar i filmens slutscener vittnar om att allt inte står rätt till i Sydkorea. Det är inte enbart hotet från norr som håller befolkningen fången i nervositet och stress; hård konkurrens och ekonomisk orättvisa gör även sitt till. En spänning som med all tydlighet framträder i nobelpristagarinnan Han Kangs romaner, speciellt i hennes roman Levande och döda, som kretsar kring 1980års massaker i Gwangju, en tragedi med en lång förhistoria och ett samhällsförändrande efterspel.

Efter kriget mot Nordkorea var Sydkorea ett härjat, fattigt och hungrande land. Människor kämpade för att klara livhanken alltmedan främmande nationer, politiska och religiösa organisationer, spirande kapitalism och en mäktig armé lade sig i medborgarnas liv.

1961 störtade en militärkupp ledd av generalen Park Chung-hee det Demokratiska partiet och inrättade en militärjunta under namnet Högsta rådet för nationell återuppbyggnad (SCNR). En femårsplan etablerades med syfte att utveckla landets ekonomi genom expansion av jordbruk, kol och elkraft; utveckling av basindustrier för framställandet av kemisk gödsel, cement, järn och stål. Vägar, järnvägar och hamnar byggdes alltmedan sysselsättningen snabbt ökade, snart steg exporten och främjandet av vetenskap och teknik började ge resultat.

Men, Park Chung-hee var militär och militärer gillar inte opposition, speciellt inte hårdföra officerare som nyligen genomkämpat ett ytterst blodigt krig. Chung-hees SCNR var en enpartiregim vars valkrets begränsades till militären och en liten styrande elit. Sydkoreas ekonomiska återupprättande prioriterades på bekostnad av mänskliga rättigheter och baserades på utnyttjandet av ett rikligt utbud av billig arbetskraft. För att hålla oppositionen på plats instiftades en fruktad säkerhetspolis Koreas centrala underrättelsetjänst (KCIA), som kombinerade såväl inhemska som internationella underrättelseaktiviteter. KCIA förtryckte all inhemsk opposition och ägnade sig åt avlyssningsverksamhet, godtyckliga arresteringar och tortyr. Organisationen arbetade bakom kulisserna och var involverad i politiska manövrar, dolt samarbete med storkapitalet, mutverksamhet, utpressning och infiltration av varje försök till regeringsopposition. Med mer än fyrtiotusen ordinarie anställda och en miljon rapportörer kontrollerade KCIA hela Sydkorea. Strejkande arbetare, demonstranter eller undertecknare av enkla petitioner fick långa fängelsestraff, ofta efter att ha genomlidit tortyr.  

KCIA utvecklade sig snart till en stat i staten och Park Chung-hees dramatiska död skulle kunna vara hämtad ur en av Sydkoreas blodigare thrillers. Kim Jae-gyu som av Park Chung-hee tillsatts som chef för KCIA hade länge varit en av hans närmaste vänner och under denne allmänt fruktade och ogillade mans ledning hade KCIA byggt upp en imponerande maktposition. Parallellt med armén hade Jae-gyu sett till att KCIA försetts med egna trupper, stridsvagnar och helikoptrar.

Den sjätte oktober 1979 bjöd Jae-gyu in Chung-hee till middag på KCIAs högkvarter i närheten av Det blå huset, Sydkoreas presidentresidens. Ett gräl utbröt mellan säkerhetschefen och landets president, plötsligt slet den hetlevrade Jae-gyu upp en Walther PKK pistol som han förvarat i byxlinningen och avfyrade från två meters håll två skott mot Chung-hee, som träffades i bröstet. För att ge honom ett nådaskott riktade Jae-gyu pistolen mot presidentens huvud, men pistolen klickade och han rusade ut från rummet.

Skottlossning utbröt mellan Presidentens entourage och KCIAmän. Under tumultet återvände Jae-gyu, nu beväpnad med en Smith & Wesson som han avfyrade rakt i ansiktet på Chung-hee, som dog omedelbart. Kim Jae-gyu och hans underordnade övermannades och dömdes sedermera till döden, deras motiv är fortfarande omstridda. Park Chung-hees våldsamma död innebar inte slutet på Sydkoreas militärdiktaturer och arméns inbördes strider.

I efterdyningarna efter mordet uppträdde översten Chun Doo-hwan som landets mäktigaste politiska kraft. Han hade tidigare tillsammans med likasinnade vänner bildat en hemlig militär klubb, Hanahoe, och i tumultet efter Presidentens död iscensatte de en militärkupp två månader efter mordet och ett halvår senare ytterligare en kupp som konsoliderade Chuns makt. Han dekreterade en ”allmängiltig krigslag” och upprättade ett koncentrationsläger för ”renande utbildning”. Detta skedde med stöd av Sydkoreas ekonomiska elit och under Chuns regim växte ekonomin med den högsta takten någonsin, 1986 uppnåddes landets första handelsöverskott.

Det är intressant hur internationell press så gott som genomgående betecknade Nordkoreas hänsynslösa, totalitära ledare som ”diktatorer” alltmedan Sydkoreas likaledes icke folkvalda militära ledare betecknades som ”presidenter”.

Strax efter Chun Doo-hwans andra militärkupp spärrades omkring 42 000 människor in i Samchungs omskolningsläger för att där genomgå sin ”renande utbildning”, bestående av hårt straffarbete och en skoningslös regim, som ledde till en mängd dödsoffer. Mellan augusti 1980 och januari 1981 arresterades fler än 60 000 människor, inklusive många oskyldiga medborgare. Bland dem inte enbart oppositionsmedlemmar och regimkritiker utan även en mängd ”lösdrivare” och fullständigt oskyldiga människor som oförskyllt hamnat i KCIAs nät. 

Många medborgare upprördes av den militära närvaron i deras städer och byar, samt en skoningslös introduktion av hård censur och godtyckliga regler som bland annat fastställde hur långt hår män kunde tillåtas ha. Den 18:e maj 1980, dagen efter Chun Doo-hwans konsoliderande militärkupp, inledde studenterna vid staden Gwangjus Chonnams Nationella Universitet en demonstration mot militärregimen. Motreaktionen blev våldsam. Chun beordrade att demonstrationen till varje pris måste kvävas i sin linda och beordrade att militära elittrupper med stridsvagnar och helikopter skulle återta stadshuset, som ockuperats av studenterna. Detta ledde under de kommande två dagarna till en blodig massaker. Några Gwangju-medborgare hade tagit till vapen och bildat miliser. De plundrade lokala polisstationer och vapenförråd och kunde ta kontroll över stora delar av staden innan militärjuntans soldater återintog staden och slog ned upproret. Medborgare besköts, dödades, våldtogs och misshandlades. Chuns regim hävdade att 165 människor dödats i massakern, men dagens uppskattningar ligger mellan 600 till 2 300 offer. Chuns militärdiktatur stämplade händelsen som ett ”upplopp” anstiftat av ”kommunistiska sympatisörer och upprorsmakare” som agerat på uppdrag av den nordkoreanska regimen.

Han Kangs romaner, speciellt hennes Levande och döda har präglats av denna omskakande episod i Sydkoreas historia. Han Kang föddes 1970 som dotter till Han Seung-won, en känd författare som tills några månader före massakern hade varit lärare vid Chonnam Universitetet, men lämnat sitt arbete för att flytta till Seoul för att där uteslutande ägna sig åt sitt framgångsrika författarskap. År 2014 publicerade Han Kan sin roman Levande och döda.

Romanen inleds med en scen som beskriver hur en ung man, Kang Dong-ho, bland de döende och döda offren från Gwangjumassakern i en stor gymnastiksal söker efter en vän som han antar är ett av offren. Han Kang besparar inte sin läsare upprörande detaljer för att levandegöra blodbadets otäcka efterspel. Gymnastiksalen stinker i värmen, avskurna halsar blottar uppsvällda tungspenar, från lakan sticker svartnade tår fram ”likt tjocka ingefärsstumpar”.

Han Kang använder sig av flera tidsplan och olika berättarröster. Kang Dong-ho som vi mött i romanens inledning försvinner in i den väldiga skaran av demonstranter och blir en av många ”försvunna” vars öden förblivit okända, därmed kan hans liv inte återberättas på ett enkelt sätt, där en händelse leder till en annan.  Detaljer kring Kang Dong-hos levnad sprids därför ut genom hela romanen, som består av minnesfragment, berättelser om hans vänners livsöden och vittnesmål från överlevande.

Det första kapitlet följer Kang Dong-ho vid tiden för majupproret, samtidigt som människorna i hans liv introduceras. Människor som i följande kapitel ofta framträder som berättare, en författarteknik som får mig att tänka på Bolaños De vilda detektiverna som jag nyligen läst. Ett annat utmärkt och mer samtidigt exempel är den indiska författarinnan Devika Reges Quarterlife, som för mig vunnit en än större aktualitet efter Trumps fruktansvärda seger. Till skillnad från Bolaño engagerar sig Devika Rege i en starkt politisk skildring och olikt Bolaño låter hon helt skrupelfritt röster från höger och vänster fritt och på sitt eget språk uttrycka sina åsikter. Hon gör det mästerligt och likt Bolaño inleder hon varje vittnesmål med att ange personens namn och den plats där det avlagts. Detta grepp hindrar dock inte att romanen blir till en sorglig skildring av Narendra Modis Indien, som likt Trumps USA nu tycks behärskas av en skadlig patriotisk chauvinism. Ett Låt oss göra Indien stort igen, som under religiösa banér hyllar ett utopiskt Indien som aldrig existerat, samtidigt som Islam och Kristendom förnekas och förringas som ”västerländsk import”. Vart är vår värld på väg?

Levande och dödas andra kapitel följer Dong-hos vän Jeong-dae, som dog i upproret. Huvudpersonen i det tredje kapitlet är Eun-sook, som tillsammans med Dong-ho efter upproret samlat in de döda kropparna. Det fjärde kapitlet följer Kim Jin-su, som fängslades för sin inblandning i Gwangju-upproret och är den enda överlevande av romanens manliga huvudpersoner. Han är dock oförmögen att bära sin skuld och tar sitt liv tio år efter upproret. Berättaren i det femte kapitlet är Seon-ju, en kvinna som under upproret utsattes för fruktansvärd sexuell tortyr och nu är verksam som aktivist för upprättandet av Gwangjus offer som sanna patrioter och ersättning för de som överlevt tortyr och internering. Det sjätte kapitlet består av ett samtal med Dong-hos mor och i romanens epilog framträder författaren själv.

Nutidens Sydkorea har i stort sett betraktat Gwangjus martyrer som avgörande för vad som skulle bli upprättandet av ett fritt och demokratiskt Sydkorea. Flera monument hedrar nu deras minne.

Han Kangs roman blir till ett vittnesbörd om gångna tiders oförrätter, hur de lever kvar i människors minnen, hur de i samtiden fortsätter att göra sig påminda och emellanåt kan plåga de som överlevt eller andra som minns vad som skett. På så vis påminner Levande och döda om de upprörande vittnesbörd som holocaustöverlevare lämnat efter sig, främst bland dem möjligen Primo Levis Är detta en människa, men det finns förvisso en mängd andra ypperliga exempel på denna ytterst gripande litterära genre.

Det ständigt ökande allmänna missnöjet med Chun Doo-hwans blodiga kuvande av den spirande proteströrelsen i Gwangju tvingade honom att 1987 utlysa fria val och han efterträddes av sin gode vän Roh Tae-woo, även han en general och politiker, men den förste som blivit vald till sin post. Han visade sig snart vara korrupt och tillskansade sig en ansenlig personlig förmögenhet.

1996, dömdes Chun till döden för att ha beordrat Gwangjumassakern, samtidigt som Roh Tae-woo dömdes till sjutton års fängelse för korruption och förskingring av statliga medel. De två skurkarna benådades dock av den tillträdande, folkligt valde presidenten Kim Dae-Jung, som tjugo år tidigare dömts till döden av Chun, men då lyckats fly landet.

Med Kim Dae-Jung avslutades militärernas välde i Sydkorea. Under sitt presidentskap introducerade han Sydkoreas samtida välfärdsstat, skötte framgångsrikt landets ekonomiska återhämtning, införde en ny era av konkurrenskraftig, transparentare ekonomi och främjandet av en större roll för Sydkorea på världsscenen, inklusive ett fotbolls-VM 2002, gemensamt arrangerat av Sydkorea och den gamle ärkefienden Japan. Han verkade även för att minska spänningen med Nordkorea, men huruvida detta lett till några bestående resultat återstår att se.

Att dagens Sydkorea befriats från sitt dystra förflutna är ännu tveksamt och de stora klasskillnader och trauman som skildrats av Lee Chang-dong i hans film Bränd är även uppenbara i Hwang Dong-Huyuks världssuccé Squid Game. En TV serie som blev Netflixs genom tiderna mest populära satsning. Den lockade mer än 142 miljoner medlemshushåll och blev i 94 länder det populäraste TVprogrammet. Squid Game var så populär att exempelvis en New Yorker skämtteckning kunde anspela på den utan att förklara sin inspiration.

Till det yttre kan Squid Game möjligen betraktas som en uppföljare till förnedrande shower där människor tvingas göra bort sig i förhoppningen om stora penningpriser, eller filmer som bygger på liknande, fast mer dödliga koncept, som Hunger Games, Battle Royale och Cube. Men Squid Game är egentligen något helt annat. Den utspelar sig i ett samtida Sydkorea och har av sin skapare Dong-Huyuk beskrivits som en film om losers, om fattiga desperata människor som inte klarat sig i dagens hårda, konkurrensbetingade samhälle. 

Jag ville skapa en berättelse som var en allegori eller snarare en fabel om det moderna kapitalistiska samhället, präglat som det är av en extrem konkurrens, något som blivit synonymt med det liv som så många av oss tvingats leva. Jag ville skildra karaktärer som vi alla har mött i det verkliga livet.

Mörka skuggor vilar över såväl Bränd som Squid Game – fattigdom, känslor av hopplöshet, alienation och loserskap. I Squid Game sammanställs allt detta med drömmen om att pengar, mycket pengar, skall lösa alla problem. Är detta speciellt uppenbart i Sydkorea? Kanske – speciellt med tanke på landets tumultartade historia, hur den har överskuggats av militärdiktaturer, ett ständigt hot om krig med sin nordliga granne och kanske mest avgörande av allt – en mäktig och ohejdad kapitalism.

Redan den japanska kolonialregeringen försökte samarbeta med lokala affärsmän och förmögna individer. En betydande minoritet av den koreanska industrin ägdes gemensamt av japanska och koreanska företag och det var under denna tid som grunden lades till flera koreanska chaeboler. Termen chaebol är besläktad med det japanska begreppet zaibatsu och kan sägas betyda ”en affärsgruppering”. I Sydkorea innebär en chaebol en företagsgrupp som huvudsakligen drivs av en mäktig familj, som utövar monopolistisk eller oligopolistisk kontroll över produktlinjer och industrier. Det vill säga att de, historiskt sett ofta i samverkan med totalitära regimer, hindrar nya företag från att komma in på marknaden och/eller tillskansa sig betydande marknadsandelar. Det var främst två faktorer som ledde till chaebolernas våldsamma tillväxt – utländska lån och speciella förmåner som olika, totalitära regimer tillhandahöll.

Chaebolfamiljermas grepp om Sydkorea fick en ordentlig skjuts framåt under Syngman Rhees regim. Rhee var den första presidenten i Republiken Korea, som grundats efter Andra världskrigets slut och efter befrielsen från Japan.

Rhee var den ende koreanske ledare som föll amerikanarna i smaken. Han kämpade för en omedelbar självständighet från Japan och mot inflytandet från kommunistiskt styrda nationer som Kina och Sovjetunionen. Rhees mål var landets enande och han byggde upp en politisk massorganisation som stöddes av armén, polisen och inte minst USA. Efter det att mer moderata ledare, som Song Jin Woo och Chang Duk Soo, mördats var Rhee Sydkoreas mest inflytelserika ledare och 1948, samma år som kommunisterna segrade i Kina och gav sitt fulla stöd till sitt koreanska, rabiat kommunistiska systerparti, blev Rhee Republiken Koreas president. Inför det kommunistiska hotet tillerkändes Rhee diktatoriska befogenheter och tolererade därmed inget inhemskt motstånd mot sin politik. Ledaren för oppositionens största parti, Cho Bong Am, avrättades för ”landsförräderi”.

Rhees regim gynnade chaebolerna som åtnjöt statligt stöd och vars ledare fritt kunde spendera sina inkomster utan att begränsas av skatter eller någon statlig budget, denna var i själva verket baserad på regeringens åtagande att gynna chaebolerna och friktionsfritt hålla igång deras verksamhet. Följden blev att en begränsad grupp höginkomsttagare snabbt samlade allt större rikedomar, inte minst genom sina korrupta relationer med presidenten Syngman Rhee

De efterföljande militärjuntorna fortsatte också att kring sig samla en mäktig grupp företagsledare, som uppnått sin rikedom och makt genom korrupta relationer med Syngman Rhee. Då Rhees regering 1960 deklarerade att den fått 90 procent av rösterna var valfusket så iögonfallande att det ledde till så landsomfattande och våldsamma demonstrationer att Nationalförsamlingen enhälligt beslutade om hans omedelbara avsättning. Ett beslut som stöddes av USA:s regering som såg till att Syngman Rhee avpolletterades till exil i Hawaii.

Även om Syngman Rhee med tiden försvann ur bilden så växte sig chaebolfamiljerma allt starkare under de följande militärregimerna, under vilka de behöll och förstärkte sin priviligierade ställning. Det fanns en hel del kännetecken hos chebolerna som tilltalade militärjuntorna. De var liksom armén toppstyrda och försedda med en strikt hierarki. Deras paternalistiska struktur gynnades och militärdiktatorerna underströk gärna att en företagsledare skulle vara som en far för sina anställda. Flera socialantropologer och ekonomer har sammanställt denna uppfattning med de konfucianska värderingar som under århundraden genomsyrat det koreanska samhället.

Tillväxten tycks ha gjort en del av chaebolerna alldeles för övermodiga. De expanderade och slukade den ena marknaden efter den andra. Det var inte förrän den asiatiska finanskrisen 1997 som systemets svagheter slog tillbaka mot flera av dem. Av de 30 största chaebolerna kollapsade elva mellan juli 1997 och juni 1999. Den värsta smällen drabbade Daewoo, som ägdes av Kim Woo-choongs familj. Under några år hade Woo Chong solat sig i glansen av sina framgångar:

Likt övriga chaeboler hade Daewoo gynnats av skattelättnader och billiga, statligt sponsrade lån, baserade på potentiella exportvinster. Daewoo koncentrerade sig till en början på en arbetsintensiv textilindustri, som gav höga vinstmarginaler genom Sydkoreas stora och billiga arbetsstyrka. Efterhand expanderade Daewoo in i andra marknader, flera av dem statssponsrade. Familjekonglomeratet koncentrerade sina ansträngningar på verkstadsmekanik, semiconducters, elektroteknik, skeppsbyggnad, petrokemi, konstruktion, telekommunikation, hemelektronik, hushållsredskap, oljeriggar, bilar, helikoptrar, flygplan och musikinstrument. Samriskföretag etablerades världen över. Daewoo tog stora risker och stora lån.

1997års finansiella kriser strypte regeringens billiga och i det närmaste obegränsade kreditgivning. Medan andra chaeboljättar försökte begränsa sitt låntagande och senarelägga avbetalningar, lade Daewoo fjorton nya företag till sina redan befintliga 275 dotterbolag och tog på sig 40 procent mer internationell skuld.

1999 var katastrofen ett faktum. Daewoo, Sydkoreas näst största chaebol med andelar i mer än 100 länder, gick i graven med skulder på mer än 90 miljarder USD. Strax efter konkursen flydde dess grundare och ledare Kim Woo-choong till Vietnam. Han återvände i juni 2005 och arresterades omedelbart, anklagad för bokföringsbedrägerier på 43 miljarder USD, olaglig upplåning av tio miljarder USD och för att ha smugglat mer än tre miljarder USD ur landet. I maj 2006 dömdes han till tio års fängelse för bedrägeri och förskingring.

Delar av hans imperium köptes upp av andra chaeboler, som sedan dess har vuxit avsevärt, men visa av skadan har de rört sig på betydligt lägre skuldnivåer än tidigare. Dessutom överlevde delar av Daewoos väldiga konglomerat som Daewoo-Electonics, -Motors, -Buses, -Shipbuilding and Marine Engineering, -Hotels, och -Securities.  

De flesta av de gamla familjerna har behållit ett stadigt grepp över sina chaeboler och i de flesta av dem har en tredje generation familje- och företagsledare tagit över ledarskap och oinskränkt makt.

De tre största chaebolerna som, likt Daewoo gjort, nu kontrollerar en mängd olika industrier och branscher är familjen Lee Bying-chuls Samsung, familjen Chung Ju-yungs Hyundai och familjen Koo In-hwois LG.   

Det är mot denna bakgrund av enorm rikedom och desperat loserskap som Squid Game utspelar sig. Det tog ett par år innan jag förmådde mig att se serien. Jag antog att den var fylld med sensationslystet våld och att den var en plagierande vidareutveckling av en film som Hunger Games, som inte riktigt fallit mig i smaken. Men … då jag väl börjat titta på serien hade jag fastnat på kroken och såg med spänning och fascination på kort tid samtliga avsnitt. Det rörde sig om den sortens filmskapande som det är svårt att slita sig från, med ett manus fyllt med överraskningar och oväntade antydningar, vars gestalter tilläts utveckla sig och fördjupas alltmedan de speglade dagens konkurrensbesmittade samhälle.

Dess skapare Hwang Dong-hyuk hörde inte till Sydkoreas etablerade regissörer, men hade 2011 rönt stor framgång med sin film Smältdegeln, som skildrade verkliga händelser från en skola för dövstumma vars elever behandlats med stor grymhet och sexuella övergrepp. Filmen sågs av fler än fyra och en halv miljoner sydkoreaner. Hans nästa film Fröken Farmor från 2014 var en komedi som handlade om hur en 74årig kvinna återfår sitt tjugo år yngre jag. Den sågs av fler än 8,5 miljoner.

Ursprunget till Squid Game hade utvecklat sig under ett annat skede av Dong-hyuks liv. Som ung, lovande filmskapare hade han haft svårt att få finna finansiering för sina filmmanus. För att hålla sig flytande tog han flera lån och då de inte räckte tog även hans mor och mormor lån för att stödja honom. Hans situation blev alltmer desperat under en tid då Sydkorea fortfarande befann sig i en omfattande skuldkris efter chaebolernas sammanbrott och han tillbringade mycket av sin fritid på ett manhwabang, ett sydkoreanskt manga-bibliotek där han fördjupade sig i det stora utbudet av japanska mangas som handlade om olika former av våldsbemängda överlevnadsspel, som Battle Royale, Lögnspelet och Apocalypsspelet: Kaiji. Han jämförde karaktärernas situation i dessa mangas med sin egen alltmer förtvivlade situation, som gjort att han till och med hade övervägt en idé om att deltaga i någon av TVshowernas många Storebrors- och överlevnadslekar för att därigenom kunna vinna pengar och ta sig ur sin alltmer kvävande skuldhärva. Det hela ledde till att han 2008 skrivit klart hela det manus som senare skulle bli grunden till Squid Game, en serie om skuldsatta människors ekonomiska kamp för överlevnad och Sydkoreas stora klasskillnader. Det var inte förrän 2019 som, Dong-hyuk, nu som väletablerad regissör, lyckades intressera Netflix för sitt manus, som en del av deras drive för att expandera sitt asiatiska programutbud.

Quid Game kretsar kring en hemlig tävling där 456 spelare, som alla befinner sig i djupa ekonomiska svårigheter, riskerar sina liv för att delta i en serie dödliga barnlekar för chansen att vinna ett pris på ungefär 140 000 USD, alltmedan varje deltagares död är värd 80 USD, något betyder att de överlevande kan räkna med att de som dör ökar deras chans att vinna.

Efter att på märkliga vägar ha blivit rekryterade av en mäktig, okänd organisation har de tävlande hamnat på en ö med en mängd sofistikerade installationer. De förses med nummer istället för namn och tilldelas identiska uniformer, sover i en stor gemensam sal och övervakas av anonyma, maskerade vakter, som på ett i det närmaste mekaniskt vis följer order från en osynlig högre instans. Dessa opersonliga vakter är beväpnade med automatvapen och dödar tveklöst spelens förlorare. Om någon av de tävlande bryter mot reglerna och/eller visar någon form av upprorsanda skjuts även de ner. Allt sker under skenet att alla deltager i spelen på frivillig basis. Om allmän konsensus råder avbryts spelen omgående.

Det första dödliga leken är Ett, två, tre rött ljus! känd av barn över hela världen består den av att lekledaren har ryggen vänd mot de tävlande och då hon/han plötsligt vänder sig om skall alla bli blickstilla, den som rör sig åker ut. I Squid Game är lekledaren en jättelik mekanisk docka som har en inbyggd rörelsesensor som registrerar minsta gest och omgående dödar den som rört sig. Spelarna hade inte begripit hur dödligt allvarlig leken var och de som överlevt masslakten vid den mekaniska dockan beslutar med en rösts övervikt att lämna ön och spelet och återvända till sina forna liv.

Ett, två, tre rött ljus! har tidigare använts i flera skräckfilmer, kusligast och mest minnesvärt i den spanska filmen Barnhemmet från 2007 där en barnhemsföreståndare genom leken manar fram en grupp vålnader av avlidna barn. En annan film, den tämligen usla japanska slasherrysaren Gudarnas vilja från 2014 utspelar sig i ett gymnasium där instängda elever, liksom i Squid Game, tvingas genomgår den ena barnleken efter den andra. Även den filmen inleds med Ett, två, tre rött ljus! även här med dödlig utgång. De instängda gymnasieeleverna tvingas sedan genomgå den ena barnleken efter den andra, samtliga med dödlig utgång för de flesta som genomgår dem.

Skaparna till Gudarnas vilja stämde sedermera Squid Games skapare, Dong-hyuk, för plagiat. Men denne lyckades bevisa att hans manus legat färdigt fem år innan Gudarnas viljas premiär och om det fanns likheter mellan de båda filmerna är det inte märkligt med tanke på att de som förlagor hade en mängd olika japanska mangas med samma dödliga tävlingsupplägg. Förutom detta var Gudarnas vilja ett spekulativt hopkok av japansk gymnasieskräck (som har blivit till en hel genre) och spektakulära blodbad, dessutom hade den, liksom den betydligt bättre Barnhemmet övernaturliga inslag, något som helt saknas i Squid Game.

Squid Games karaktärer är fint utmejslade och under seriens gång lär vi känna flera av dem. Anmärkningsvärt är att de liksom personerna i de sydkoreanska filmer jag tidigare nämnt framstår som mångfacetterade personligheter. De flesta av dem är varken onda eller goda. Det är omständigheterna som styr dem, deras sociala bakgrund. Även inom den groteskt, vansinniga miljö som råder i Squid Game, inom vilken flera av dem utvecklar en hänsynslös överlevnadsdrift som inte skyr mord på sina medtävlare, finns det andra deltagare som visar solidaritet och godhet gentemot sin nästa, även om de i allmänhet faller offer för en girighet som uppkommit ur deras prekära ekonomiska situation, sociala utsatthet och/eller ständiga otur.

Huvudpersonen Seong Gi-hun är personifikation av en fullkomligt misslyckad loser, besatt av en obetvinglig spelarlust, behäftad med ständig otur, men med en kärna av ömsint människokärlek som dock allt som oftast dock kapsejsar genom hans längtan efter de pengar som han tror skall lösa allt. Han spelas ytterst känsligt av Lee Jung-jae, som med små medel kan visa sin medkänsla, enbart för att emellanåt bryta ut i ett intensivt, affekterat spel som får mig att tänka på Toshirō Mifune, Kurosawas stjärnskådespelare.

Seriens andra episod låter oss följa en del av protagonisterna då de efter sina omtumlande upplevelser på den fängelseliknande ön återvänder till ett skoningslöst Seoul. Vi förses med tillräcklig bakgrundsinformation för att förstå hur dessa desperata människor hamnat i samhällets marginaler. Inte för inte kallas avsnittet för Helvetet emedan de ödesbetingade spelarna under sitt kortvariga återbesök finner att deras situation förvärrats ytterligare. Eller med Bob Dylans cyniska dictum: When you think you lost everything there is always more to lose, Då du tror att du förlorat allt finns det alltid mer att förlora. De återvänder samtliga till ön och fortsätter där att spela med i de dödsbringande lekarna.  

Detta sker i en absurd parallell värld där den stora sovsalens våningssängar staplats som läktare kring ett dödligt spelfält. Allt ger intryck av att vara en slags förskola med lekverktyg, himmelsfärgade väggar och tak, och overkligt pastellartade färger som i trappgången där de tävlande ger sig av till de dödsbringande spelen. Den minner om Eschers evighetstrappor.

En färgsättning som även ger associationer till skyskraporna i Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Verklighetens och Koreas sorgliga historia förmärks i Squid Game; det militaristiska, patriarkaliska synsättet som gjort att ett fåtal mäktiga ofta onåbara potentater har fjärrstyrt enskilda medborgare och deras förhoppningar, som om de vore kuggar i ett maskineri, alltmedan de drabbade individerna förtvivlat kämpat för att få en del den välfärd som skapats omkring dem.

De overaller som bärs av ”spelarna” i Quid Game påminner om de som bars av internerna i Sydkoreas notoriska Brödrahem, en inrättning som officiellt betecknades som en välgörenhetsinrättning, men som i själva verket fungerade som ett koncentrationsläger.

Inför Sydkoreas värdskap för de Asiatiska spelen 1986 och Olympiaden i Seoul 1988 ville den vacklande diktatorn Chun Doo-hwan att staden skulle ge intryck av ekonomisk framgång och välmåga och i början av åttiotalet ökade därför över hela landet arresteringar av ”lösdrivare”. 

Redan 1975 hade Chuns föregångare instiftat en regeringsförordning för att ”rena gatorna”, känd som No.410 och Chun stärkte den nu genom att upprätta än fler ”institutioner” för att fånga upp de stora städernas ”lösdrivare”. En ansträngning som skärptes ytterligare mellan 1985 och 1988, då en mängd nya anläggningar öppnades för ”kringdrivande individer” som fångats upp genom statliga razzior, bland dem flera kvinnor och barn.  Institutionerna hade som officiell uppgift att ge sina interner ”kompetensbaserad utbildning” innan de släpptes tillbaka ut i samhället.

Brödrahemmet var den största av dessa anläggningar och hyste 1986 i det närmaste 35 000 interner. ”Hemmet” drev mer än ett dussin fabriker som tillverkade pennor, fiskeutrustning, cocktailparaplyer, kläder, skor, träslöjd, metallarbeten och mycket annat. Internerna fick ingen ersättning för sitt arbete och även barnarbete förkom. De internerade straffades om de inte uppnådde de uppsatta, dagliga produktionsmålen.

Arbetsstyrkan var uppdelad i så kallade "plutoner" som hyste upptill 120 fångar som inhysts i kaserner med rader av våningssängar. De intagna utsattes för grymma kollektiva bestraffningar som delades ut av ”plutonledare”. Det kunde röra sig om så ringa förseelser som att ha tappat mat på golvet vid utbespisningen och det förekom att interner blev misshandlade med basebollträn.

Verksamheten övervakades och sköttes av den maktfullkomlige Park In-keun, en före detta militär och professionell boxare, som nertill ses avnjuta en middag tillsammans med sin hustru.  

Park In-keun samverkade med sin bror, Lim Young-soon, prästvigd hos The General Assembly of Presbyterian Church in Korea, Sydkoreas största kristna samfund med 2,5 miljoner medlemmar. Park In-keun styrde sitt välde med järnhand och etablerade en hierarkiskt organiserad vaktstyrka, senare undersökningar har funnit att minst 550 personer under ouppklarade omständigheter hade dött i anläggningen, flertalet var säkerligen offer för misshandel och regelrätta avrättninga. Det antas att offren är betydligt fler och till dem kan läggas flera fall av bevisade våldtäkter och andra former av övergrepp.

I lägrets mitt uppfördes en väldig kyrkolokal med plats för 3 500. Klockan 05:30 basunerades en gudstjänst ut över lägrets högtalare. Samtliga fångar skulle då, iförda sina blå overaller, stå i givakt vid sina dubbelsängar och över barackernas högtalare lyssna till Pastor Lim Young-soons visdomsord. Söndagens obligatoriska gudstjänst följdes i allmänhet av en ”folkrättegång” under vilken missdådare brutalt ”tuktades” inför tusentals andra fångar.

Rykten sipprade snart ut om att det i Brödrahemmet förekom misshandel och dödsfall. En lokal åklagare lyckades ta sig in i anläggningen och fotografera hur män med bastanta slagträn bevakade arbetarna. Strax därefter lyckades åklagaren utverka ett tillstånd för husrannsakan. I Park In-keuns luxuösa bostad fann man i ett kassaskåp med fem och en halv miljoner USD. En stor del av dessa pengar härrörde antagligen från en omfattande människosmuggling. Från mitten till slutet av 1900-talet adopterades omkring 200 000 sydkoreanska barn och fördes utomlands, som en del av vad som tros vara den största adopterade diasporan i världen. Sedan 1953 till slutet av 1990-talet hamnade flera än 10 000 adopterade sydkoreanska barn i Sverige. 

Flera av dessa barn anpassade sig väl till det svenska samhället, men andra råkade illa ut och kände sig inte hemma någonstans. Själv upplevde jag ett mycket tragiskt fall då en av mina elever, en charmig, allmänt omtyckt och intelligent kille, som efter att som spädbarn ha adopterats från Kora som tonåring uppleva hur hans fosterföräldrar skildes och därefter tvingades leva på en institution för ensamstående barn, enbart för att slutligen ta livet av sig.

Jag påmindes om detta genom Davy Chous film Tillbaka till Seoul som följer en ung kvinnas kamp att förlika sig med sitt okända förflutna. Hon har uppfostrats i ett uppenbarligen kärleksfullt franskt hem, som vi dock enbart glimtvis lär känna, men hon drabbas i Sydkorea, vid sökandet efter sina biologiska föräldrar, av en svår kulturchock.

Vi följer henne med flera års mellanrum. Hennes ömsesidigt ångestfyllda återseende med sin far, promiskuösa förhållanden till olika män och alkoholism i Seouls halvvärld, med nattklubbar och våldsamma ravepartyn. Vi möter även den glåmiga halvfattigdom som präglar Hwang Dong-hyuks och Lee Chang-dongs filmer, som jag nämnt ovan.

I Tillbaka till Seoul är alienationen extrem, förvärrad av filmens ovanligt autentiska, i det närmaste dokumentära anslag.  Huvudpersonen, Frédérique ”Freddie” Benoît, är än mer en främling i sin tillvaro än Jomg-su i Bränd, och det vill inte säga lite. Även i Tillbaka till Seoul finns en scen där ”Freddie” glömmer sig själv och sin eländiga tillvaro i en självbefriande dansscen, det finns även minnesvärda scener som skildrar hennes såriga möten med sin biologiska far och än värre med sin mor.

Centrala för denna adpoptionsverksamhet var ”välgörenhetsinrättningar” och ”kyrkosamfund” som Brödrahemmet en institution som allmänt anses ha varit den ledande adoptionscentralen mellan 1976 och 1986. Park In-keun arresterades, åklagad för förskingring och olagligt frihetsberövande, och dömdes till ett längre fängelsestraff, men efter två och ett halvt år frikändes han och ställdes aldrig till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter. Det var uppenbarligen hans försänkningar hos vänner i myndighetsställning som gjorde att han kom så lindrigt undan. Park In-keun och hans familj kunde kort efter hans frigivande förena sig med hans bror, som i god tid tagit sig till Australien, medförande en betydande del av brödernas olagligt tillskansade förmögenhet. Mig veterligen lever de båda kumpanerna och deras familjer ett välbeställt liv i Australien och grundade där 1990 sin egen kyrka i Sydney, detta trots flera vädjande från deras offer om deras utlämnande till Sydkorea.

Då jag föddes 1954 hade kriget mellan Nord- och Sydkorea sedan ett år tillbaka avslutats med ett krigsstillestånd, ingen fred – ett spänt läge som fortfarande råder. Sedan dess har jag färdats och bott världen över, men aldrig hamnat i Korea. Även om jag föddes och växte upp i en liten, tämligen trist landsortshåla så nåddes jag redan där av hela världsalltet, bekantade mig med och greps av människoöden från hela världen. Detta skedde genom film och böcker och det var redan då ett magnifikt äventyr som ständigt lärde mig nya ting. Och så förblir det säkerligen tills jag mist syn och hörsel.

Vad vet jag om Sydkorea? Inte mycket, men jag tror mig likväl ha lärt mig känna en del av dess invånare och deras land. Det är filmernas och böckernas förtjänst (fast en av mina vänner har faktiskt varit diplomat i Pyongyang och några av mina elever hade adopterats från Sydkorea och senare besökt landet). Under de år jag verkade som lärare försökte jag förmedla den stora upplevelse som filmer och böcker gett mig. Vet inte om jag lyckades med det, men nu på min ålders höst hoppas att jag kanske nådde fram till en och annan av dem.

Bolaño, Roberto (2009) The Savage Detectives. London: Picador. Brezeski, Patrick (2018) “South Korea’s Lee Chang-dong on the Many Mysteries of ‘Burning’”, The Hollywood Reporter, December 10. Chang-dong, Lee (2023) “Snowy Day”, The New Yorker, March 6. Cuttle, Jade (2021). "Squid Game’s Jung Ho-yeon: 'The most powerful lesson I learnt was to have faith in humanity'", The Sunday Times, October 4. Delisle, Guy (2003) Pyongyang. Paris: Rozzoli Lizard. Golding, William (1997) Rites of Passage. London: Faber & Faber. Jolley, Mary Ann och Susan Kim (2021) “Secrets of South Korea’s house of horrors hidden in Australia”, Al  Jazeera, December 10. Kang, Han (2017) Human Acts; A Novel. New York: Random House. Overdorfer, Don (2001) The Two Koreas. New York: Basic Books. Sandemose, Aksel (1973) Vi pryder oss med horn. Stockholm: Forum. Wood, James (2024) “Collision Course: A Début Novel Captures the Start of India’s Modi Era”, The New Yorker, November 18.

Time flows on uninterruptedly, small and big interference affect its merciless flow – births, deaths, transfers, completed and new tasks. Now, for example, I am not sitting on the second floor of the cozy studio where I used to write my blogs, but in a windowless basement room. However, I enjoy  my time down here as well, surrounded as I am by my books, CDs, DVDs and art cards. I am now finally back to one of my favorite pastimes – blog writing.

It has been a long hiatus. Not that I have suffered from writer's block, that never happens to me. Impressions and whims are constantly pouring in. It has rather been the case that for more than six months I got stuck in writing a biography about a Swedish poett – Ola Hansson. It all began with me writing a blog about this more or less obscure poet from my home district – Scania and almost imperceptibly I slipped into his life and that of his contemporaries. OI read and wrote, read and wrote and had soon reached more than five hundred written pages. I don't know what to do with them. I cannot think of any publisher willing to risk losses by accepting an extensive and fairly unconcentrated, personal examination of a poet who probably does not arise much interest, not even among the reading public.

During a time in our second home in the forests of Swedish Göinge, I rummaged through old papers and books that for some forgotten reason had ended up in the attic. I then found that the mice had feasted on the seventh part of Min Skattkammare, My Treasury, a collection of tales for children and youngsters. It was in a terrible condition, completely destroyed by the voracious mice. I became somewhat saddened, particularly since the book contained an illustrated version of Victor Hugo's description of Gilliatt's fight with a huge octopus. A thrilling tale that since I read it in my childhood, has followed me throughout life.

As I sat there grieving over the ruined book, a leaf fell out of it. It was a drawing I as child had torn out of a notebook ago and placed as a marker next to Victor Hugo's description of the ferocious fight with the awsome octopus, in reality it is certainly a harmless creature. Judging by the style of execution I probably draw the picture it when I was around ten years old. I had probably been lying in bed with a high fever during one of my recurrent colds and had then again read the fascinating octopus story. At that time, I drew every day after I got home from school. Most of the time, it was imaginative, fairly large and extensively coloured scenes inspired by those things that fascinated me – battles, exotic places, biblical or ancient stories, fairy tales and gothic horror.

In this particular, hastily mad drawing I was looked up at a flag fluttering against a sunny sky. Maybe I was thinking of some school graduation or similar event when Sweden's flag was hoisted, accompanied by patriotic chants, like this one dedicated to the Swedish flag:

Flame proudly against dark skies

like a glimpse of summers' sun.

Over fields, forests, mountains and villages,

over violet waters.

You, who sing,

prepare yourself :

be a reviver of our ancient glory.

The sun is shining! The sun is shining!

No angers' thunder can strike down the brave

Such kitsch has now thankfully disappeared from the Swedish school curriculum, but that doesn't hinder me from remembering the twaddle. The flag in my picture, however, was not emblazoned with a yellow cross against the blue, but boasted a question mark, waving high above me – perhaps as a hint of an uncertain future, possibly full of achievements and excitement like the ones stirred up in the miserable, patriotic chants. I don't think so, even at that time I was not possessed by any exaggerated form of patriotism.

In the drawing there is also what I assume to be another personification of me - at the time I had a curly head of hair which I have lost a long time ago. A to me now fairly unknown Jan is in the other half of the picture under a rain cloud leaning over and looking down towards what seems to be a chasm – bad school results, too much laziness, lack of interest in math and other boring things? Things that would not lead to a brighter future, but end in disaster. I don't know and do not remember that I worried about the future – perhaps it is rather an illustration of my fascination with gloomy things. Far from patriotic optimism and being a happy-go-lucky geek I was attracted by horror stories, dreams of rather terrible, but nevertheless alluring adventures , far from everyday life and school competition, something I was never particularly interested in. I lack competitive instinct and thus have an extremely limited interest in sports and gambling.

Well, when I look at that childish drawing, I think of Saul Steinberg, an artist who described himself as a "writer who draws". With me it was the opposite. When I stopped painting and drawing at the age of sixteen, I started writing instead. If I had continued to draw, I would have wished that I had done so in the spirit of Saul Steinberg. He was gifted with an inquisitive and bemused eye. Perhaps, in all its amateurish wretchedness, that childish drawing with its arrow and question mark there was approaching something that blossomed in Steinberg’s art.

Unlike me, Steinberg, was a master of simplification. I am far too verbal, unfocused and baroque. It was not without reason that one of my bosses, despite the fact that she the worst I've ever had,, told me that: “Jan you need to learn to edit yourself.” Something I bnever have learned to do, neither when I speak nor when I write. Without much thought words flow out of me. Steinberg has made an excellent illustration of my particular dilemma. A man filled by a skein of baroque thoughts are uninhibited putting them down on a piece of paper:

As the sketching writer he actually is, Steinberg succeeds without  any difficulty whatsoever in summarizing a spoken situation in a wonderfully apt rendering:

Steinberg often turns words into images and through such imagary he often succeeds in expressing complicated thoughts in a simple way. Like here in a cover for The New Yorker, where he is relating the individual with the mass:

His puns are abundant, amusing and thought-provoking, as when he calls attention to xenophobia:

Rough text, or ditto animals and people, express in Steinberg various forms of danger, or downright evil, as in this image of Hitler as a wolf. Both the nose and the back bear the features of the dictator.

Steinberg illustrates how explosive enthusiasm burns itself up like a firework and sinks into a quagmire of hopeless delay:

Or how a positive attitude collapses against a brickwall of negativity:

Tor me, Steinberg's ability to summarize, compress and thus also simplify appears to be his main characteristic as a great artist. Consider, for example, this masterful rendition of a man waiting for a train:

In many ways Steinberg was a subtle minimalist and he could go very far in his simplifications, like these men and a boy looking at the moon:

Or a man in the subway:

A couple who, on a terrace at night, unite in a kiss:

A man in an armchair, enjoying a drink and a cigarette:

Steinberg was adept at creating small scenes, as taken from a film, or perhaps a personal memory:

In this he recalls his 18-year-younger successor and colleague as a New Yorker illustrator, the Frenchman Jean-Jacques Sempé, who was obviously inspired by Steinberg.

The New Yorker is a wide spread and popular magazine with international distribution and it would not surprise me Swedish cartoonists were inspired by Steinberg, possibly can traces of him can be found in Gurr (Rolf Harald Gustafsson) and Poul Ströyer.

I suspect that Steinberg’s art also have had an impact on Pop Art. Presumably influencing Peter Max’s “psychedelic art”, which was very popular in his time.

Or the creator of the Beatles film Yellow Submarine, Heinz Edelmann.

There was definitely a mutual influence between Steinberg and his good friend the German-American Richard Lindner, who is often counted among the so-called the Pop artists. In a painting by Lindner, Steinberg and his wife Hedda Sterne are glimpsed at the far left:

Steinberg also left an enduring impression on Pop Art’s greatest icon – Andy Warhol. In his youth Warhol draw several drawings inspired by Steinberg,

not the least in the work Warhol did for advertising firms, like his series of women shoes.

From the early1970s until his death in 1999 Steinberg had his studio in the Dekker building by Union Square. Five stairs below had Andy Warhol had established legendary, and in certain quarters even infamous, Factory, though Steinberg was not at all disturbed by the often weird goings-on in Warhol’s place. On the contrary, it happened that the artists visited one another and they called one another Saul and Andy. Steinberg particularly liked Andy’s rendering of cows.

It was in October 1941 that Steinberg, from his exile in the Dominican Republic, submitted a drawing to The New Yorker and immediately had it accepted. Since then, he has over the years contributed with huge number of front-page illustrations to The New Yorker as well as many humorous drawings. Marked as they were by his sharp and often idiosyncratic humour, they fitted quite well with The New Yorker's coolly sophisticated outlook.

His oft-reproduced "perspective" from New York, out across the United States, to the Pacific Ocean and the world beyond became an icon.

The New Yorker covers generally has a connection to life in the big metropolis, for example Steinberg's screeching police car.

Extremely typical of New York and one of the sounds I recall when I think of our time in the huge city, which I learned to like a lot. Steinberg also depicts other typical New York phenomena, such as the large number of yellow cabs. Few residents of downtown New York have their own cars; parking spaces are rare and parking fines are high. It surprised me how effective the traffic cops were, especially considering that during our time in New York, crime prevention was poorly practiced. Not that I ever encountered any unpleasant intermezzo. I found most New Yorkers to be friendly and polite.

The screeching police car reminds me of another side of New York, which I never got to experience during the more than two years we lived and worked there, but which I was reminded of by a neighbour who was a proud member of the NRA, the National Rifle Association, and demonstrated his armory equipped with several guns and pistols. When I asked why he was so heavily armed, he replied that he had to protect his family. Against what? Who? I wondered, to which he replied that: "There are a lot of weirdos running around in New York". I am reminded of this as I look at another scene with a police car in which Steinberg depicts a whole menagerie of monstrous creatures which seem to populate the streets of New York.

And it gets worse in a number of drawings from the mid-seventies when Steinberg's New York City seems to have been occupied by an army of armed, nightmarish creatures.

Steinberg's generally esteemed distinctiveness meant that he was allowed make New Yorker covers that could not be directly connected to either the United States or New York, but depictions of thoughts and human characteristics

A theme that strikes me when I look in my books with Steinberg's art and connect his artwork with my own age is how often he depicts a motif that is commonly called the Age Staircase, i.e. our path from the cradle to tomb. The motif used to be found in Swedish cottages and apartments, usually in the form of a so-called oil print.

It appeared all over Europe and the US in different variants and during different times.

In at least one New Yorker cover, Steinberg refers to the age stair. Here he used the theory of evolution and allowed man to gradually decline until he become a shell.

In various books by and about Steinberg, I have found at least twenty variations on the theme, such as this one, which makes me think of my own life in the Dominican Republic, where it happens that I often end up on the beach.

On another occasion, Steinberg reflects women's fashion through the ages by a feminized age stair.

On another occasion, the man in a strange, and to me partly incomprehensible, drawing is abstracted and transformed into a ball that eventually bounces down towards death.

A creepier variant is a staircase that shows the man's way down through the ages and how he thus is gradually obliterated.

Briefcase-carrying men climb a ladder of age to finally plummeing straight ahead to their deaths.

Or marching inexorably towards annihilation:

A boredom of monotony making me recall a statement by Stephen King: “There's an idea that hell is other people. My idea is that it might be repetition.”

One drawing by Steinberg seems to echo M.C. Escher's Eternal Stairs.

It is not always that Steinberg depicts life and aging as a staircase. The following image of a man whose memory who ha has been can easily be connected to someone of my own age. You exist on on a groundwork where you find the child, the youngster, the gainfully employed man, a family father. However, all these different roles fade away within your increasingly misty memory. You continue to exist, but the past slips away.

How weak characters seem to disappear and be erased is a another common theme by Steinberg. Like Kandor and Ebb's song in their musical Chicago – Mr. Cellophane.

Cellophane, 

Mister Cellophane should be my name.

Mister Cellophane:

"Because you can look right through me, walk right by me

and never know I'm there.”

A human being is made of more than air,

with all that bulk, you're bound to see him there,

unless that human bein' next to you

is unimpressive, undistinguished you know who.

Steinberg excels in his ability to portray personalities. Steinberg considers humanity in its various forms and variants, the impression they are making. 

As when he draws a party, something he often did:

A similar interest in drawing generalized human characters can be found in the large number of different couples he drew. Through such drawings he emphasized differences between man and women.

Steinberg was also able to find and satirize things that unite many of us, such as self-assertion and egoism, and depict how such leanings take different expressions, as in this parade of narcissists:

Saul Steinberg was born in 1914 in the Romanian town of Râmnicu Sărat, not far from the current border with Moldova and in 1932 he enrolled at the University of Bucharest to study architecture. However, after just one year he applied to the Polytechnic University of Milan from where he graduated as an architect in 1940, before that Steinberg had established himself as a cartoonist in the popular joke magazine Bertoldo.

There are a number of drawings that hint at Steinberg's great interest in architecture. It can for example be countless varieties of houses and bridges.

Sometimes memories of the Milan of his youth appear:

In several of Steinberg’s architecture-influenced drawings, I find an echo of Italian architecture as it took shape during the fascist regime (1923-1945), which, apart from some kitschy varieties, often appear to me as aesthetically pleasing.

Perhaps Steinberg also was fascinated by this style, though at the same time he hinted at its fascist connection.

Occasionally, Steinberg abandoned his strict, often minimalist interpretations of architecture and indulged in Victorian extravaganza:

 He liked to contrast overloaded confusion with aesthetic minimalism and often pointed out that one of his great artistic role models was Piet Mondrian.

While living in Milan, Steinberg drew extensively, both for Bertoldo and for various advertising companies, activities taht adversely affected his studies. However, he was able to concentrate more on them when, in September 1938, Mussolini's regime prevented Jews from taking part in a variety of activities, including journalism and Steinberg's contract with Bertoldo was ended. Below is the last drawing he in Italy published under his own name. 

The text reads: "With this perfect telescope I can see Europe, my city, and through the window I can see myself looking at the world through the telescope, while I am talking to you. However, I can't hear what I say." The humor is admittedly quite weird and I don't know if I understand the fun in it.

Steinberg liked Italy and planned settling there, but the heavy clouds of worry that began to cover Europe made themselves apparent there as well. Steinberg loathed and was frightened by the Fascist regime, and he had every reason to do just that. As a Romanian he was occasionally confronted with the nasty nationalism of Fascism, which already in the twenties became more and more tinted with an extremely unpleasant anti-Semitism.

However, despite the professional ban he could still place some drawings with Bertoldo, but then under an assumed name. Likewise, he continued to work with Italian advertising firms, which published his advertisements in the names of other cartoonists, generally in a style that could not be traced back to Steinberg, the payment was then being passed on to him.

He also made some frescoes for bars and restaurants, to me that emit a certain flavor of Mirós often whimsical art.

Some years later, Steinberg and Miró were painting murals in the same place – Cincinatti’s Terrace Plaza Hotel, where they in 1947 decorated different walls of the hotel’s Skyline Restaurant.

Terrace Plaza Hotel does not exist anymore, but the murals of Steinberg and Miró were salvaged and brought to Cincinatti’s Art Museum. While working at the hotel the artists became good friends and Steinberg recommended Miró to start working for The New Yorker. The Spanish artist did not take up the proposal. However, ten years after his death The New Yorker asked Javier Mariscal to celebrate his compatriot on a cover, he called it Juan Miró in the City and it seems to be a combination of Miró and Steinberg.

It is nowadays not so widely acknowledged that Romania, even before it became a reality in Germany, suffered from an extremely murderous variant of anti-Semitism. Even before the German Nazis began to systematically marginalize, attack and finally try to exterminate the Jews, the Romanian regime had on its own initiative initiated a murderous racist policy, all under the guise of extreme nationalism.

Chest-beating, self-asserting nationalism/patriotism is highly repugnant to me and this, parenthetically speaking, has made me loathe a political party like the Sweden Democrats, which finds its roots in Swedish Nazism, which during World War I was a minimal, abomination. However, nurtured by Swedish xenophobia a party like the Sweden Democrats has, with the use of other names and denominations, slowly but surely gained respectability and is now part of a governing coalition. People assure me that in spite of its despicable roots the party is now quite OK, but I still consider it to be an abomination and  its ideology based on the myth of Swedish superior distinctiveness makes me sick. The party’s obvious  jingoism is for example expressed in this “charming” depiction of two kids in a Swedish summer landscape, with the written declaration “Give us Sweden back”. Yuk!

Anti-Semitism was deeply rooted in wide circles of the Romanian population, especially after the establishment of the Kingdom of Romania in 1859. After the 1878 Congress of Berlin had specifically targeted Romania and demanded that its government had to guarantee equal civil rights for Jews and Roma it refused to do so. Just before he came to power in 1941, Ion Antonescu stated that

If we do not take advantage of the prevailing international and national situation and use it to purify the Romanian people, we will miss the unique opportunity that history now offers us ... I can bring Bessarabia [now Moldavia] firmly back to us and also Transylvania , but if we do not clean up among the population of Romania, we will have neither, because it is not any borders that make a people strong, but the homogeneity and the purity of the race. This will be my main goal.

As soon as he came to power, Antonescu started his ethnic cleansing which basically consisted of exterminating Jews and Roma with a ruthlessness that even Hitler was amazed by. On August 19, 1941, Germany's Führer stated:

When it comes to the Jewish question, it can now be stated with certainty that a man like Antonescu pursues a far more radical policy in this area than we have done so far.

Antonescu and his murderous henchmen saw to it that not only Jewish men were exterminated, but women and children as well. So far the German Nazi terror had murdered only Jewish men, though Himmler and Heydrich would soon remedy this by systematically ensuring that every Jew their underlings could lay their hands on was exterminated, regardless of sex, age and social standing .

When Romania was created, through the merger of the two principalities of Moldavia and Wallachia, neither Jews nor Roma became citizens of this newly formed state (which was still subject to the Ottoman Empire). During the Russo-Turkish War (1877-78), an unusually bloody story when the Russian Empire, under the pretext of protecting its Slavic brothers from Muslim oppression, tried to expand in the southwest. The European powers, fearing an increasingly powerful Russia, sided with the Turks, at same time as they tried to establish a line of “buffert states” through the foundations of Romania, Bulgaria, and Serbia.

When peace was concluded through the Congress of Berlin in 1878, the Ottoman Empire agreed that Romania, Bulgaria and Serbia would become independent, on the condition that the Russian troops withdrew and peace was guaranteed by the powerful West European states. A prerequisite was that all citizens of these newly established countries would receive equal, statutory rights, regardless of ethnicity or religion. The Romanian parliament reluctantly removed the so-called constitutional article that prevented Jews and Roma from becoming citizens, but it forced these peoples to formally apply for citizenship, which required the approval of the Parliament in each individual case. Between 1866 and 1904, only 2,000 people of the Jewish faith were granted citizenship, of which 900 were veterans of the Russo-Turkish War.

Gradually restrictions against Jews eased and after 1924 they were guaranteed full citizenship. However, this ended in 1936 when a "revision" stripped 26 percent of the Jewish population of its citizenship and all Jews were taxed separately from other Romanians.

In 1940, Field Marshal Ion Antonescu forced the tolerant King Karol II to abdicate. Antonescu appointed himself as an autocratic Conducăto and entered into an alliance with Hitler's Germany. From 1940 to 1944 between 380,000 and 900,000 Romanian Jews were murdered, mainly in the districts of Bessarabia, Bukovina and Transnistria. Steinberg's drawing shows the Emperor of Japan watching as Hitler, with Finland in tow, forces Mussolini, Hungary's Miklós Horthy and Romani’s Ion Antonescu to take part in what Steinberg already believed to be a suicide attack on the Soviet Union.

The main organizers of the Romanian mass murders of Jews and Roma were members of the Iron Guard of Romania, a nationalist, Fascist, anti-communist and anti-Semitic political movement that grew in strength during the twenties. Although its leader Corneliu Codreanu had been executed in 1938 on the orders of the anti-Nazi king Karol II, the murderous movement had grown steadily stronger.

Romania willingly participated on Germany's side in the Operation Barbarossa against the Soviet Union and as its army rapidly advanced against Soviet forces, while Jews and Roma were murdered and deported en masse. "Deportation" was a euphemism, part of a process which involved the mass murder of Jews before survivors were packed into so-called death trains, generally speaking more seldom transportation by rail, but long gruelling marches on foot towards the east. It is estimated that from July to September 1941, the Romanian army, in collaboration with the Iron Guards and Ukrainian militia, as well as  German Einsatzgruppen, murdered between 45,000 and 60,000 Jewish civilians in Bukovina and Bessarabia alone.

Death camps were established in Trasnistra. In collaboration with the SS Einsatzkommandos and pro-German Ukrainian militia, the mass murders continued in Transnistria and southern Ukraine, sometimes through outright massacres, sometimes through starvation. It was common for large numbers of Jews to be deported from the central parts of Romania and housed without warm clothing and food in strictly guarded pig pens and barns.

Romania is one of the countries that, together with its accomplices in France, has to bear the shame of largely single-handedly, though with support from Nazi Germany, carrying out mass murder of its own Jewish population. The picture below shows how a train makes a stop on its way from Iasi, where a huge massacre had taken place, to unload the bodies of those who survived, but died on their way to a Transnistria death camp.

The trilogy Night, Dawn and Day, written by Eli Wiesel, who was born in the town of Stighel, now located right on the border with Hungary, is a poignant testimony to the terrible abuses against the Romanian Jews.

So is Aharons Appelfeld’s memories of a terrible childhood. He was born in a village near the city of Chernivtsi, which is now in southwestern Ukraine, but which at that time was called Czernowitz and located in Romanian Bukovina. Appelfeld's memoir Story of a life is, among other things, about a brutal childhood during which the ten-year-old Aharon gets to experience how his mother is murdered, and then together with his father is interned in several different camps, or forced to wander to unknown destinations.

During such a death walk, Aharon loses his father. How this happened is strange history – the boy stopped to look in wonder at an apple tree. The caravan of starving frozen Jews moved on and the boy was forgotten, left behind. Perhaps his father was forced to trudge on, or at some point he too was murdered. Aharon does not know when and how. For a month or so, the boy wandered about in the woods, feeding on berries and mushrooms until he was taken care of by an apparently insane woman. When her wretched cabin collapsed in a violent storm, she chased away Aharon, who then, often at the risk of his own life, managed to make ends meet by toiling away at various farmsteads, all the while being forced to witness how other Jews were persecuted and murdered, all around him. .The story is told from a child's often confused and uncomprehending perspective and the forms of human evil it evokes become an almost unbearable reading, for example how live children are continuously thrown into the cages of rabid dogs, while amused guards watch them being torn to pieces and devoured.

Here follows Appelfeld's description of how he was captivated by the sight of the apple tree.

I don’t remember entering the forest, but I do remember the moment when I stood before a tree laden with red apples. I was so astonished that I took a few steps bac. More than my conscious mind does, my body seems to remember those steps backward. If ever I make a wrong moment, or unexpectable stumble backward, I see the tree with the red apples. It had been two days since any food had passed my lips, and here was a tree full of apples. I could have out my hand and picked them, but I just stood in wonderment, and the longer I stood there, the deeper the silence that took root in me.

Finally, I sat down and ate a small apple that was on the ground and was partially rotten. After I had eaten it, I must have fallen asleep. When I awoke, the sky had already turned dusky. I didn’t know what to do, so I got up on my knees. This position, too, on my knees, I feel to this very day. Any time I’m kneeling, I remember the sunset that was glowing through the trees and I feel happy.

Perhaps the story might seem too be fantastic and fanciful. Hoever, a Jewish friend of mine, who survived the Holocaust among Polish farmers, who took care of him at the risk of his life, once stated: “Every Jew who survived that terrible time in the East has an incredible story to tell. That's why they survived. All the others, millions of them, died” Like Appelfeld, Norman Manea, together with his parents, was taken to a concentration camp in Transnistria and like Appelfeld’s, Manea's life was marked by his horrible camp experiences. In his autobiographical novel The Hooligan's Return, Manea describes how after his "return to life" he experienced what he calls the "Wonder of the World":

It was a time of extraordinary and sudden joy, rediscovering what I call the banality of life, the very basic things: food, clothes, school, especially.

For me, as a child, it was magic. It was a time of intense joy. And it was during that time that I was given my first book of fairytales. Nobody had told me fairytales before. Never. I received this book and I entered into another universe. It was a book by a great Romanian storyteller, semi-folkloric but with wonderful language — language that was not the language of the streets. I was mesmerized and in love. This period after the war and this first encounter with this book remained for me a mythical moment. From that time forward, I became an avid reader and read whatever I could get my hands on. 

One of the greatest poets of our time, Paul Celan, was born in Czernowitz. Along with 50,000 other Jews, he was in August 1941 on Antonescu's orders packed into a ghetto created in the marshlands outside the city. Two-thirds of them were then, between October and the beginning of the following year, deported to Transnistria, where most of them died.

After a period of studies in France, the nineteen-year-old Paul had returned to the parental home in Czernowitz and was almost immediately placed in a “labour camp”. During his absence, his parents were taken to the Bogdanovka concentration camp, established on the upper reaches of the River Bug in Transnistria. During 1941, 54,000 Jews and Roma were brought there. Paul's mother was murdered and his father died of typhus.

Paul Celan remained in the labor camp until Soviet forces occupied Czernowitz on March 30, 1944. In 1948 he emigrated to Paris, where he took his own life in 1970, drowning himself in the Seine. Celan's Todesfuge, which he wrote in German shortly after the war, is the most famous poem ever written about the Holocaust:

Black milk at daybreak we drink it at evening
we drink it at midday and morning we drink it at night
we drink and we drink
we shovel a grave in the air there you won't lie too cramped
A man lives in the house he plays with his vipers he writes
he writes when it grows dark to Deutschland your golden hair Marguerite

he writes it and steps out of doors and the stars are all sparkling
he whistles his hounds to come close
he whistles his Jews into rows has them shovel a grave in the ground
he orders us strike up and play for the dance

Black milk of daybreak we drink you at night

we drink you at morning and midday we drink you at evening
we drink and we drink
A man lives in the house he plays with his vipers he writes
he writes when it grows dark to Deutschland your golden hair Margeurite
your ashen hair Shulamith we shovel a grave in the air there you won't lie too cramped
He shouts jab this earth deeper you lot there you others sing up and play
he grabs for the rod in his belt he swings it his eyes are blue
jab your spades deeper you lot there you others play on for the dancing

Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at midday and morning we drink you at evening
we drink and we drink
a man lives in the house your goldenes Haar Margeurite
your aschenes Haar Shulamith he plays with his vipers
He shouts play death more sweetly Death is a master from Deutschland
he shouts scrape your strings darker you'll rise then in smoke to the sky
you'll have a grave then in the clouds there you won't lie too cramped

Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at midday Death is a master aus Deutschland
we drink you at evening and morning we drink and we drink
this Death is ein Meister aus Deutschland his eye it is blue
he shoots you with shot made of lead shoots you level and true
a man lives in the house your goldenes Haar Margarete
he looses his hounds on us grants us a grave in the air
he plays with his vipers and daydreams
der Tod is ein Meister aus Deutschland
dein goldenes Haar Margarete
dein aschenes Haar Shulamith

The rhythm, repetitions, and musicality of the poem are striking, remining me of the fact  in the middle of all the pitchdark barbarism in the concentration camps, there was music as well – in the form of orchestras and gramophones. When Jews were marched into the crematoriums of Auschwitz it was generally done to the accompaniment of the camp orchestra.  Below is a picture of Musikkapelle Mauthausen.

The prose of Primo Levi may be considered as a counterpart to Celan's poetry. Masterful descriptions of what, according to the philosopher Theodor Adorno, could be described, or expressed. The evil and human decay in Anus Mundi, the World's Arsehole, was so terrible that it calls all art into question:

To write poetry after Auschwitz is barbaric. And this corrodes even the knowledge of why it has become impossible to write poetry today.

Anyway, there were both music and poetry within this unimaginable hell. Primo Levi wrote about Auschwitz::

The beating of the big drums and the cymbals reach us continuously and monotonously, but on this weft the musical phrases weave a pattern only intermittently, according to the caprices of the wind. We all look at each other from our beds, because we all feel that this music is infernal. The tunes are few, a dozen, the same ones every day, morning and evening: marches and popular songs dear to every German. They lie engraved on our minds and will be the last thing in Lager that we shall forget; they are the voice of the Lager, the perceptible expression of its geometrical madness, of the resolution of others to annihilate us first as men in order to kill us more slowly afterwards. When this music plays, we know that our comrades, out in the fog, are marching like automatons; their souls are dead and the music drives them, like the wind drives dead leaves, and takes the place of their wills 

Auschwitz survivors have remembered that the most popular melody, played by the Lager Orchestra and heard through the SS staff’s gramophones was  the Polish tango Ostatnia Niedziela, The Last Sunday, written by Jerzy Petersburski. A version sung by Mieczysław Fogg became, despite the general hostility to Poland, a big hit in Germany. Considering that it was played so often in Auschwitz, and in particular when people were forced to their death in the gas chambers, the chorus of the song takes on an unusually eerie meaning:

This is the last Sunday,
today we shall part with each other,
today we shall go away from each other,
for the rest of our life.
This is the last Sunday,
so don't stint it to me,
look tenderly at me,
for it's the last time.

Celan's musically sounding repetitions allude to Jewish beauty – to Shulamite King Solomon's favoured woman whose beauty is celebrated in the Bible's Song of Songs:

Turn back, turn back, O maid of Shulem! Turn back, turn back, that we may gaze upon you. “Why will you gaze at the Shulammite in the Mahanaim dance?” How lovely are your feet in sandals, O daughter of nobles! Your rounded thighs are like jewels, the work of a master’s hand. Your navel is like a round goblet. Let mixed wine not be lacking! Your belly like a heap of wheat hedged about with lilies. Your breasts are like two fawns, twins of a gazelle. Your neck is like a tower of ivory. Your eyes like pools in Heshbon, by the gate of Bath-rabbim. Your nose like the Lebanon tower that faces toward Damascus. The hair upon you is like crimson wool, the locks of your head are like purple, a king is held captive in the tresses. How fair you are, how beautiful! O Love, with all its rapture! Your stately form is like the palm. Your breasts are like clusters of grapes. I say: “Let me climb the palm, let me take hold of its branches; Let your breasts be like clusters of grapes your breath like the fragrance of apples, and your mouth like choicest wine. Let it flow to my beloved as new wine gliding over the lips of sleepers.”

However, by Celan, Shulamith's golden hair is ash-grey, like the horrifying piles of gray hair of dead Jews that can be seen on display in Auschwitz. It was sold to be used as a sealing material for submarines, for mattrasses, wigs and various fabrics.

 The desired Beauty with golden hair is by Celan is not the Jewish Shulamite but the German maiden Margeurite who is coveted and finally destroyed by Faust in Goethe's epic, through which she has become the prototype of a wholesome, Germanic beauty. A romantic archetype. When Faust sees and addresses the lovely Margeurite for the first time, she snarls at him, but that doesn't cool his lust at all, quite the opposite. He turns to the personification of the Devil – Mephistopheles:

By Heavens, the child is lovely! I’ve never seen anything more so. She’s virtuous, yet innocently pert, and quick-tongued though. Her rosy lips, her clear cheeks, I’ll not forget them in many a week! The way she cast down her eyes, deep in my heart, imprinted, lies: How curt in her speech she was, well that was quite charming, of course! Listen, you must get that girl for me!

Unseen is Faust shortly afterwards sneaking in to her chamber and watches Margeurite braiding and tying up her hair. His gaze falls on her bed:

What grips me with its bliss! Here I could stand, slowly lingering. Here, Nature, in its gentlest dreaming, formed an earthly angel. Here the child lay! Warm life filled her delicate breast, and here, in pure and holy form, a heavenly image was expressed! And I! What leads me here? Why do I feel so deeply stirred? What do I seek? Why such a heavy heart? Poor Faust! I no longer know who you are. Is there a magic fragrance round me? I urged myself on, to the deepest delight, And feel myself melt in Love’s dreaming flight!

Celan’s commandant, a Master from Germany with blue eyes, plays with vipers and writes to his beloved Margeurite, who lives far away in a romantic Germany, the land of Goethe. His house is situated by the death camp. Like Höss' house in Auschwitz, memorably depicted in Jonathan Glazer's film The Zone of Interest.

Amon Göth, commandant of the Kraków-Płaszów camp, lived in a villa within the camp. In Schindler's List, Ralph Fiennes unforgettably depicted how Göth from his balcony shoots down his Jewish slaves, just for his own high pleasure. At the trial that led to Göth’s death by hanging, it emerged that he personally had shot at least five hundred people to death.

Celan’s commandant calls for his dogs, incites them, and orders his Jews to dig and play. They shall prepare themselves a grave in the sky. They will be destroyed, burned up, the smoke from their burnt flesh will rise to heaven.

Celan's wife, Gisèle Lestrange, illustrated most of her husband's poems and was able to capture their unique rhythm and often abstract imagery.

However, the artist who is most associated with Celan's Todesfuge is Anselm Kiefer, who on several occasions interpreted the poem on large canvases where, in addition to oil, he used materials such as asphalt, earth, lead, crushed glass, ash, dried flowers and other plant parts.

Celan, Appelfeld, Wiesel and Manea struggled throughout their lives with their memories of the death camps. Their entire worldview was shaped by them, became absurd and distorted. Another Romanian survivor, Dan Pagis, had also been taken to the hell of Transnistria in his early youth. In his poetry, he ironically depicts the incomprehensible, absurdity of forgetting what happened there - Something that can never be understood and, let alone remedied, as in his absurd poem Draft of a Reparations Agreement:

All right, gentlemen who cry blue murder as always,
Nagging miracle makers,
quiet!
Everything will be returned to its place,
paragraph after paragraph.
The scream back into the throat.
The gold teeth back to the gums.
The terror.
The smoke back to the tin chimney and further on and inside
back to the hollow of the bones,
and already you will be covered with skin and sinews and you
will live,
look, you will have your lives back,
sit in the living room, read the evening paper.
Here you are. Nothing is too late.
As to the yellow star: immediately 
it will be torn from your chest
and will emigrate
to the sky.

Saul Steinberg could avoid these infernos. However, Mussolini gradual approach to Nazi Germany became more and more and soon Italian Jews would also be sent to their death. Until 1943, however, Italian Jews lived without the threat of extermination. However, this changed when Italy capitulated in 1943 and German troops occupied large areas while allowing Mussolini to proclaim his SALO Republic in northern Italy, causing the murder of over 7,000 Jews coming from those areas.

As a Jew and a Romanian citizen, Steinberg could already in 1941 be extradited to Romania, something that would most certainly mean death for him. However, he had friends and relatives in the United States and hoped they could help to leave Europe. In April 1941 he was arrested as an "illegal/unwanted immigrant" and sent to Milan's San Vittore prison, four days later he was by train transported to Villa Tonelli in the small seaside resort of Tortoreto by the Adriatic Sea, north of Pescara. One of the many internment sites that the Fascists had established for "undesirable persons". Here, Steinberg drew his bed and his fellow prisoners, waiting to know if he would be sent to Romania, or allowed to emigrate to the United States.

Finally, a confirmation came from the American Embassy, ​​certifying that Saul Steinberg was allowed to pass through the United States with his expired Romanian passport and enter into exile in the Dominican Republic, one of the few countries that without any restrictions accepted Jewish refugees. The country's racist dictator Rafael Trujillo believed that European refugees could be used to limit what he considered to be harmful influence from the Republic’s neighbouring "Gallic-African" nation – Haiti, as well as “European blood” probably could invigorate and improve Dominican genetics.

On June 16, Steinberg was able to fly to Lisbon and from there travel to New York with the cruise ship SS Excalibur. Arriving in New York, he had to stay as a "transit passenger" for a week at Ellis Island before he could take a boat that took him across San Juan in Puerto Rico to the capital of the Dominican Republic, Ciudad Trujillo, named after the dictator, where he arrived on the thirteenth of July. Behind him he left a Europe helplessly plunged into the hell of war.  Sometimes the monstrosity of war and persecution appeared by Steinberg’s renderings of marching soldiers, ravenous black wolves and fleeing people. 

During his time in the Dominican Republic, Steinberg constantly tried to get permission to settle in the United States. His relative fame and success in Italy had enabled him to acquire an agent in New York, the Argentinian Cesar Civita, who managed to place his drawings in important magazines such as PM, Mademoiselle and above all in the prestigious The New Yorker. Below is Steinberg's first drawing for The New Yorker. 

The art teacher had asked his students to paint a centaur, a creature that is both human and horse, the student explains to the disgruntled teacher that this is exactly what she has done, although her centaur has human legs instead of a human head and torso. A quietly absurd humor that appealed to The New Yorker's publisher, and already that same year, Steinberg had more drawings published in the magazine. Even in the Dominican Republic, Steinberg had an almost immediate success. His cartoons were published in the country's largest, daily newspaper, La Nación, and he received several advertising assignments.

Nevertheless, Steinberg could not adapt himself to life in the tropics. He suffered in the heat, did not speak any Spanish and was scared and annoyed by the many the bugs that surrounded him in his apartment. He complained about his situation in letters he sent to his American cousins, Henrietta and Harold Danson, while Cesar Civita wrote to the authorities, certifying that Saul Steinberg could become an asset to American society. The Rumanian artist already counted upon a large network of contacts in the US and had more than enough income and assignments to support himself, without being a burden to anyone.

I find it quite fascinating that Steinberg spent some time in the Dominican Republic, a country I think I've gotten to know quite well and where we still have an apartment. When I am confronted with a picture by Steinberg, an abended house, I find that it looks almost exactly like such a house close to our Dominican home and which I pass every day I take my morning walk down there.

The efforts of Steinberg's American friends and acquaintances soon bore fruit. On June 28, 1942, he flew to Miami and the next day took a bus to New York, where he was received by his cousins. Steinberg had soon adapted himself to life in the United States without any difficulty whatsoever. Several of his works were soon exhibited at The Metropolitan Museum of Art and in November he was recommended by Harold Ross, The New Yorker's editor-in-chief, to the State Office of War Information and during the war Steinberg was sent on missions to China, India, North Africa and Italy. His humorous drawings of American soldiers' encounters with different cultures were widely published in The New Yorker and several other American magazines.

Steinberg left the army in 1946 with the rank of lieutenant. He could can now be considered as completely Americanised and his art and activities had undeniably acquired a typical American flavour. Steinberg's parents and sister had unexpectedly made it through war’s hardships and severe persecutions. He helped them out of the country and made them settle in Nice. He had visited them in Romania in 1944. It was the last and only time he was in the country after he had moved from there in 1933.

Although Romania has been tarnished by its willing participation in the hell of the Second World War, its reputation after its end has not been particularly good either – first came the controversial dictatorship of Nicolae Ceaușescu, followed by decades of financial and governmental crises during which the international interest in Romania was generally limited to skilled gymnasts, vampires, orphans, beggars, child prostitution and stray dogs. But Romania was and is much more than that, among other things, the country's intellectual strength has time and again fertilized and changed Western European culture. For example, the sculptor Constatin Brancusi revolutionized modern perceptions of art, the absurdist Eugène Ionesco changed its theatrical tradition and Mircia Eliade the History of Religions.

Before Fascism took their nation in its iron grip, the Romanians enjoyed an upsurge of a kind rarely seen, while foreign capital was willingly and abundantly invested in an ever-expanding industry. In 1857, oil had begun to flow from a land that was already unusually rich in a variety of minerals. Europe's first oil refinery was established in Ploiestri and a rapidly growing European car industry had made the continent thirsty for Romanian petrol. Even the great depression. which that hit the world at the end of the twenties, didn't affect the country particularly hard. The danger came mainly from the growing fanaticism and blood thirst of patriotically inebriated Fascists, a contributing reason to why so many artists and writers who had emerged during Romania's so-called intellectual golden age after World War I choose to leave the country and ended up in Paris, or the United States.

To get a somewhat superficial idea of ​​the creative powers that exploded in Romania during these times and how it was reflected in a number of artists who came to achieve fame elsewhere, I can as an example mention Marcel Iancu, an all-round artist who in Zurich together with Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp and Tristan Tzara in 1916 founded the Cabaret Voltaire. These artists Dada concept and there new revolutionary, cultural perceptions eventually turned the traditional art world upside down, something it  has never fully recovered from. Below is one of Janco's painted versions of the cabaret and one of his many masks that combined Dada, European folklore, African sculpture, with caricatures and portrait art, as in the mask representing Tistan Tzara.

Like so many of his contemporary social revolutionaries, changers and shakers, Janco had many strings to his lyre, he was for example also a skilled architect.

Tristan Tzara, born as Samuel Rosenstock, was, like other influential art critics and artist friends, the Italian/Polish Frenchman Guillaume Appolinaire and Italian Filippo Tommaso Marinetti, one of the founders of modern lyricism, where boundaries between image, sound and visual art were blurred into something that got people to look at the chaotic contemporary with new eyes. An art where advertising, kitsch and traditional art were stirred into a modernist witch's brew, as in Tzara's poem Assessment.

Tzara was influenced by a popular absurdist tradition created among Jewish Hashidim, Roma, and Romanian peasants, which had made Romanian artists easily and willingly ready to embrace artistic achievements and new trends in Germany and France in particular. There we find the illustrator André François (born Farkas) who worked in France and certainly influenced Steinberg's art.

The realist Avigdor Arikha was a very good friend of Samuel Beckett and made several portraits of the great absurdist, even of one of his spoons. Actually it was a silver spoon received by Beckett Samuel at his birth and whuich he later offered to Arikha's elder daughter, Alba.

Arthur Segal had been involved with the Dada group in Zurich and his art early approached abstraction.

Nevertheless, Segal was very versatile and uninhibited moved from genre to genre.

Another Romanian artist, who like Arikha, Segal and Brauner was Jewish, was Max Herman Maxy. Like Segal, he began as a cubist.

But he too often changed style and genre.

Maxy had in Romania been a childhood friend of Hedda Sterne and she followed him to Paris and later moved to New York, where she was accepted as one of the so-called abstract expressionists, who were then an unusually masculine bunch of painters, macho and hard-drinking. In Paris, Sterne had been close to the surrealists.

In New York, her art became gradually more abstract. 

She finally produced several, large canvases which in my opinion are her best and remind me of Mark Rothko's later artwork.

In 1944, Hedda Sterne married Saul Steinberg. Together they had a large network among the artists and authors in New York, several of them Jews who like them had fled the persecutions in Europe. A Jewish Romanian artist who meant a lot to them, but who during the war years managed to survive in France and afterwards remained there, was Victor Brauner whom Hedda Sterne had got to know during her years in Paris. He was foremost a Surrealist, one-eyed after another Surrealist, the hot-tempered Spaniard Óscar Dominguez, during an argument fatally had injured Brauner's left eye with a shard of a broken bottle. This happened when Victor Brauner had tried to protect his compatriot, the previously mentioned André François. It is a somewhat strange coincidence that five years earlier Victor Brauner had portrayed himself with a damaged eye (though in this case it had been the right eye).

In 1957, Dominguez killed himself by cutting open his arteries. Two years before Brauner did his self-portrait with a ruined eye, Domiguez had portrayed himself with a bleeding wrist, and two years later he did one of his most famous paintings of a lady playing the piano with her severed hands, something reminding  me of one of the Romanian Nina Cassian's many surrealist poems:

My hands creep forward on the hot sand

to unknown destinations;

perhaps to the shoreline,

perhaps to the arms from which they were severed

and which lie on the beach

like two decapitated eels.

Victor Brauner's distinctive surrealism influenced both Hedda Sterne and Saul Steinberg.

Below is a New Yorker cover by Steinberg which apparently mirrors Brauner's art.

Rightfully, the reader might be asking me why I in an essay about such a successfully Americanized artist as Saul Steinberg  devote so much space to the art and literature of Romania. One reason is that, despite all his Americanism, his success and his many friends, Steinberg nevertheless remained something of an outsider in his time. An oddball who, for his own sake and that of his art, stayed on the sidelines and looked at the world from the outside in.

Despite his great admiration for the United States and gratitude for the successes he had been granted there, Steinberg, in his inimitable way, could not avoid making fun of the American dream of success and the nation's self-gratification, as in his The New Yorker cover The Pursuit of Happiness. An illustration filled with sophisticated irony, where Santa Claus and Sigmund Freud are put on pedestals. Opposites are united in friendly handshakes – vice with virtue, work with leisure, art with industry, science with commerce. Uncle Sam shakes hands with Uncle Tom, while the lion of unemployment is killed by an arrow that also has pierced “semantics” in the shape of a fish (whatever that can mean?) and the peacock of inflation lies killed by statistics.

In the middle of the step pyramid, a snake inscribed with the words The pursuit  bites the tail of a crocodile with the text of happiness, while the crocodile has put his teeth in the snake's tail.

I don't quite understand what that might mean, perhaps that the pursuit of happiness is a perpetually unfinished project and a never-ending struggle. The whole thing is crowned with a capitalist with broken shackles and a top hat. Below him we see the text prosperity.

A comic masterpiece in the same genre as Charlie Chaplin's opening scene in City Lights where his Tramp wakes up in the arms of a personification of Prosperity after the city mayor has unveiled a sculpture depicting Peace and Prosperity.

https://www.youtube.com/watch?v=cFbftYfXsnc

Another reason for mentioning Romania the fact that I in Steinberg assume to have found a Romanian trait I think is apparent in the little I know about Romanian literature – namely a distinctive absurdism, which despite being firmly grounded in a complicated reality, more often than not slips into a dreamlike magical realism. Like Steinberg's reality-based art, which, like that of several other Romanian writers and artists, often transforms language and text into visual form.

We found this visual art of words in Tristan Tzara and a somewhat later example is the situationist and lettrist Isidore Issou, born Goldberg.

The special attitude of several Romanians to the language, especially among writers who spent most of their lives in exile, has been by Susan Sontag been highlighted in an essay about Eugène Ionesco. Although she dislikes Ionesco's dramas, Sontag notes his significance when it comes to what she calls the "banality of language". That language is in fact neither a tool for communication, nor an expression of the speaker's personality. Rather, it is a prefabricated thing, created by the speaker's surroundings. Moreover, s/he is generally completely ignorant of this fact and imagines that their language, their means of expression, is highly personal. Consequently, in his plays Ionesco treats and uses language as if it was a tangible entity, just like in Steinberg's pictorial world. At the same time, Ioenesco, like any true absurdist, views reality, and then also language, as if he were a stranger – looking "at the inside from the outside ".

However, according to Sontag Ionesco's discoveries concerning the nature of language and the use of them in his dramatic work is far from being unique and what's worse – compared to modern masters like Bertolt Brecht, Jean Genet and Samuel Beckett, Ionesco is little more than a dilettante, even at his best. His work lacks their weight and compassion. He demonstrates contempt for humanity, which, according to Sontag, is not a crime in itself, but disdain of ideas and human thought is simply embarrassing, especially if expressed by a man of limited talent. Sontag adds that she has nothing at all against works that seem to be nonsense, that seem to lack structure and thought, but precisely thereby reveal the "banality of banality".

 Several years ago I did with interest and fascination read the well-written epics by Panait Istrati and Zaharia Stancu, actually a clear and solid realism, far from any absurdism.

These were socially conscious authors who wrote with a strong sense of humanity. Stancu was an outspoken critic of Antonescu's dictatorship and his war of extermination against Jews and Roma,. His openly expressed disgust which the Fascist regime led to Stancu’s imprisonment during World War II. However, under Ceaușescu, he was hailed as a national treasure, elected president of the Writers' Union and became member of the Romanian Academy.

Another author favoured by the dictatorial Ceaușescu couple was Dumitru Popescu, who as secretary of the Communist Party's Central Committee was responsible for state censorship.

Nicolae Ceaușescu was strongly critical of Stalinism and strove to show Romania's freedom vis-à-vis Leonid Brezhnev's Soviet regime, thus pursuing a policy involving a rapprochement with the West and loosening of Communism's grip on freedom of expression. However, this did not mean that state censorship was abolished. For example, possession of a typewriter required a state permit. Open regime resistance was punished; torture and executions occurred. At times, more than two million Romanians were housed in the country's prisons. The dreaded security police, the Securitate, eavesdropped, persecuted and controlled the citizens. At the same time, the Ceaușescu couple lived within a luxurious bubble.

At first, Nicolae Ceaușescu enjoyed some popularity, especially through his ability to assert the country's independence, but gradually the regime's persecution of dissidents and minorities became increasingly worse and the number of informers constantly increased.

The poet, philosopher and writer Dumitru Popescu described in his extensive memoirs how he often had to seek out Mr. and Mrs. Ceaușescu approval for publishing politically questionable works. With this in mind, it is somewhat strange that several years ago I came across a strange novel by Popescu, The Royal Hunt, which between the lines and within the framework of magical realism directed sharp criticism at Romania's dictatorial rulers and their willing minions. Perhaps the novel escaped his own censorship by taking place during the time when Romania suffered under the yoke of Stalinism, but that does not prevent its covert criticism of the Ceaușescu regime, which Popescu so publicly and willingly cherished.

As a matter of fact, the culturally influential Popescu, who behind his back was called "the God Dumitru", had been one of the creators of Ceaușescu's political line. In his memoirs, Popescu writes:

I don't want to shy away from any guilt and can thus readily admit that I initially admired Ceaușescu's qualities. Yes, I loved him. There were times when, through his shortcomings, he harmed the country. Nevertheless, both when he was good and when he was bad, he remained a brave, determined and ambitious patriot. In its own way, Romania dominated his entire consciousness. For this turbulent and sometimes frightening man, Romania remained his only love in the world.

As an example of the absurdist mood and narrative techniques present in several of the literary works produced under Ceaușescu, parts of the confusing, but still fascinating content of The Royal Hunt might be summarized. It is novel where everything gets mixed up. Humans and dogs, dissidents and decision-makers, killers and police are amalgamated in a macabre vision. In the end, the entire nation become dominated by a "rabies infection" reminiscent of the one found in zombie films where entire populations are transformed into bloodthirsty monsters. It seems as if the novel heralds the emergence of a human species that will flourish within a "new society". Perhaps a Bolshevik Utopia, which in reality is nothing but a dystopian Hell.

It begins with the murder of Patriciu, politician and chairman of the country's leading football club, "football is the religion of the century". Narrator is detective/prosecutor Tică Dunărințu, tasked with finding the killer, but he soon finds that the murder is connected to the murder of his own father. In the football stand where Patriciu used to appear he was generally accomapanied by the corrupt politician Moise, who Dunărințu suspects was his father's killer.

When Dunărințu with his car during a rainy dark night is traveling  through a deserted forest, it breaks down and he is provided with a lift from a passing car, carrying with it two mysterious passengers. Suddenly, the narrator changes identity and becomes a young man. One of the two women traveling in the back of the car. wonders if the boy is not afraid. He replies that he doesn't understand why he should be afraid. The woman then claims that he has all reason to be terrified since he is traveling with a woman who is about to murder a man who is already dead. The lady called the Schoolgirl, explains that she intend to kill Horia Dunărințu, the father of the detective/prosecutor whom the reader already has met. Horia had been her teacher. The woman will kill him in the woods of Pătârlagele and bury him there under the snow.

The new, young narrator then explains to the alleged murderer that he is well acquainted with her presumptive victim, but that he also happens to know that Horia is long dead and so is his murderer, Moise. Why murder the already dead? The narrator did not know Moise, but he has visited the grave of the famous politician, which is frequently called on by people who hated him and accordingly piss on his grave. He had since then heard that some nocturnal grave callers  had witnessed how Moises' rotting corpse rose from it grave and how the visitors attacked the grisly apparition with sticks and stones, before they fled the scene.

It is then told how the Dead have their own paths and roads below our paths and roads and that they drink water from our wells. The worst of the Undead are not allowed to stay under ground and  are sent back above earth, where they might poison the living, become transformed into smoke and thus penetrate the souls of the living making them act and speak according to their will, these monstrous ghosts may also turn into dogs, wolves, birds or even nettles.

The car arrives in a city that could be Bucharest. One of the ladies invites the narrator to her home for a cup of tea. In the meantime, the driver seeks out a mechanic, because his car has begun to malfunction, though on his way to the workshop the driver remembers that he has left his cigarette case with the lady who invite the narrator to tea. When the chauffeur arrives at the apartment, he finds his two former, female passengers murdered. The narrator is arrested. However, it is soon discovered that the ladies have been dead for two weeks, although the narrator states that he traveled with them the night before.

It is also revealed that not only the father of the previously mentioned prosecutor/detective Tică Dunărinţiu has been murdered – his mother has been raped by nine men who tried to force confessions out of her. Popescu's story gives the impression of utter chaos, which nevertheless seems to follow a pattern set by a sinister manager – the State, a criminal organization, God? Absurdism took/takes many forms in Romania. Sometimes it is clothed in ironically philosophical speculation, as in Matei Calinescu's Life and Opinions of Zacharias Lichter from 1969. The title, of course, alludes to the most peculiar nonsense novel of the eighteenth century, the more than normally puzzling The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, which I never managed to read to the end, it was far too strange and confusing far for my taste.

Calinescu's novel became an unusually popular book in Romania. I wasn't particularly impressed, it gave me the impression that, like Tristram Shandy, it was a concoction of different philosophies and speculations, presented in a somewhat crass "humorous" way. But, but, as an example of Romanian Dadaism, a brief summary may be in order.

The main character is an elderly Jew who wanders around Bucharest where he acts as an eccentric philosopher and beggar. Lichter spends his time in the city's parks and bars and preaches a doctrine that he says was revealed to him after he was struck by lightning. It blinded him while hitting him like a heavy stone, together with its deafening roar it burned his mouth and his insides felt as if they were on fire. Lichter suffered strange hallucinations – men with eagle heads, frogs and rats, some of which hissed at him with forked tongues. As silence once again settled around him Lichter realized that he now within himself incarnated three human stages; i) Circus – his clownish fall to the ground, followed by his ridiculous stomping around in broad daylight in the middle of a crowd of people within one of Bucharest’s parks; ii) Madness – the strange hallucinations, and finally iii) Perplexity– his awareness of and preaching about the arrival of God's Holy Flame.

The stage of Circus defined Lichter's performance as a clown acting with humorous nonsense, mixed with tears and tragedy, a stage that relentlessly led to loneliness, silence and an inability to communicate. However, then Madness reveals feeling as a liberation, which heals and unites Lichter's fragmented consciousness, thus a sense of unity is created within Lester’s mind, freeing it from any linguistic oppression, opening it towards what might be considered as a chaos of myths and fantasy, but in reality is an expansion of consciousness. The final stage in Lichter's development, and what should be an ideal for every human being, is Perplexity, a state characterized by darkness and silence in which one realizes that God actually exists, far beyond language, beyond being and non-being.

Lichter is immoral, he considers theft to be a protest against the tyranny of ownership and celebrates the difficult but generally misunderstood noble art of begging. He describes a Realm of Stupidity, which according to him is as a state of egocentric ownership, as opposed to freedom of being. Lichter considers the perpetually drunk and half-asleep Leopold Nacht as the only true philosopher he knows and the sole human being who fully agrees with Lister’s philosophy of life – namely that only one truth, indivisible and silent. Everything that is said is thereby a lie and existence itself a mistake, a sin.

In this, and in much else, Calinescu has much in common with the misanthropic Émile Michel Cioran, who considers the entire human existence to be a deplorable chimera, if not an outright abomination:

If I used to ask myself, over a coffin: “What good did it do the occupant to be born?”, I now put the same question about anyone alive.

This Romanian philosopher and writer whom Susan Sontag, unlike Ionesco, lifted to the skies, lived, like so many other Romanian writers, most of his life in exile in Paris. He wrote in French and it cannot be denied that in his aphorisms he reveals himself as a great stylist. Like several of Nietzsche's books, those written by Cioran also consist the agglomeration of a large number of aphorisms. Cioran argued that this suited him best because he opposed any kind of systematization, considering that free thought must include what could be perceived as contradictions and it was therefore that compilation of a number of mostly succinct, but occasionally even apparently contradictory  aphorisms could best convey his attitude to life, as a random, pitiful existence.

Aristotle, Aquinas, Hegel – three enslavers of the mind. The worst form of despotism is the system, in philosophy and in everything.

Cioran harboured an acute aversion to Hegel (and I agree with him there) resenting the philosopher's preaching that man would feel free if he were surrounded by a world created by himself. Cioran believed that this was exactly what Hegel accomplished and that he thereby contributed with inspiration to various social systems that enslaved and despised humankind.

Similar to Nietzsche, and just like him being the son of a priest, Cioran was well versed in the Bible, but with a disdain for organised Christianity, more inclined to approve of rebellious mystics and sympathetic to profound thinkers of Buddhism and Hinduism and their denial that human existence is good and beneficial. Cioran celebrated the stillness, the emptiness, the all-encompassing calm of nothingness. The idea of ​​progress, of success, did according to him “insult the intellect” and he considered that “the West” was nothing mor than "a sweet-smelling rottenness, a perfumed corpse".

I have never been particularly fascinated by collections of aphorisms; however ingenious they might be. Even masters like Nietzsche and Oscar Wilde, who had a knack for scattering aphoristic pearls around themselves, did so together with quite a lot of nonsense. I find the compact nature of aphorisms tiresome, especially if I'm bombarded with them on page after page. I lose interest and resent the superior attitude of the authors, this repeated assertions of truths, many of which appear either self-evident or repulsive.

I suspect that Cioran admired Nietzsche's freedom of thought, his overturning of a happy idleness and conformism Like Nietzsche, Cioran worshiped music, celebrating its clarity and order. For Cioran, Bach's music was connected to the concept of God, something incredible, far beyond all that is trivial and human. In other words, true music is connected to, perhaps even identical with, God. Cioran stated that the "unusual", the so-called "genial" is not at all a criterion for perfection. Paganini's music was more surprising, more unpredictable than Bach's, but that did not make his more true, deeper or better than what was accomplished by this incomparable master.

The similarities to Nietzsche did not hinder Cioran from pouring complaints and resentments over him. He wrote that Nietzsche was naive. Obsessed with his own enthusiasm and exuberant language. A false iconoclast who viewed humanity from a distance, an almost pubescent outsider who through his ignorance of eroticism, filth and misery came up with the ridiculous idea that humanity could be improved by insight and independent thinking, when all knowledge is in fact an impossibility and even if it weren't, human knowledge cannot solve anything. If Nietzsche really understood the misery of human nature, he would have realized what a ridiculous thought, what a grotesque figment of his imagination his Superrman was. The only thing that mitigated Nietzsche's follies was his madness, which made him die happy, disconnected from the misery of human existence.

Cioran resembles Calinescu's Zacharias Lichter in the sense that he acknowledged his losershp and stated that it is better to live in the gutter than to be put on a pedestal. One wonders what Cioran, who was constantly tormented by insomnia, was doing in his gutter other than wallowing in pessimism and admiration of his own insights and vast reading. I hardly think that he, like Wilde, thought that even if we are all in the gutter, some of us are still looking at the stars.

No, Cioran is not my kind of philosopher, although he can occassionally come up with one or two admirably formulated thoughts. My suspiciousness of Cioran may also be based on the fact that I cannot avoid reading him with prejudiced coloured glasses.

At the age of seventeen, Cioran began studying philosophy at the University of Bucharest where he established a lifelong friendship with Eugène Ionesco and Mircea Eliade, who, the latter was at the time an extreme nationalist and attracted the murderously patriotic Iron Guardand like Cioran he joined their ranks. After Cioran received a scholarship for studies at the Humboldt University in 1933, he also joined the Nazi Party while studying in Berlin. After the World War II, Cioran distanced himself from all his previous political sympathies. He regretted his connections with various ideologies and organizations and stated that fanaticism is the death of all conversation and free thinking. He declared "Give us dilettantes and sophists, who at least espouse all reason."

According to Cioran, Hitler had been a sinister and at the same time pathetic person. Against all odds, this madman managed to achieve everything he aspired to, but at the same time he destroyed everything around him. This made him a monster in a class of his own. The man was a bastard, but even his pathos, his conviction and idealism were monstrous. A loser who constantly talked about victory. Who believed his words and thereby walled himself up within his twisted optimism. Even as everything was collapsing around him, Hitler expressed an insane hope that his will and conviction would prevail, and this furthermore trapped him in  madness,  until the bitter end Hitler invented and carried out abomination after another. This is precisely why we can say that he, more than any other mortal, succeeded in realizing the dream of himself as Superman. He was an idiot though. To seek power, to obtain it and play the role of an incomparable leader, can only be accomplished with a large dose of stupidity, of boundless idiocy. With a cynical smirk, Cioran noted that all great historical events have been set in motion by madmen, by mediocre madmen.

Well, maybe Cioran was right, but my doubts about him as a person and philosopher remain. Just as is the case with the leaders and founders of the Sweden Democrats, I believe that the old Nazi stripes are not going away. Cioran's philosophy breathes, in my opinion, a stale contempt for humanity. Just as Nietzsche's talk of blond beasts and rejuvenating war permeates his philosophy, there is much in Cioran that makes me turn against him:

”Only what proceeds from emotion or from cynism is real. All the rest is ‘talent”.”

”The strength of this Statesman is to be visionary and cynical. A dreamer without scruples.”

”With sufficient perspective , nothing is good or bad. The historian who ventures to judge the past is writing journalism in another century.”

”To be objective is to treat others as you treat an object, a corpse – to behave with them like an undertaker.”

While reading Cioran’s avalanche of aphorisms I am reminded of the fact that Saul Steinberg also has been called an aphorist. It was the cartoonist Art Spiegelman who defined him as such. Spiegelman, creator of the now classic graphic novel Maus, about his parents’ ordeal under the Holocaust, knew Saul Steinberg quite well. He was introduced to him by his wife Françoise Mouly, who worked as art editor at The New Yorker. Like Steinberg, Spiegelman made quite a lot of witty covers for The New Yorker, generally tinted with dark humour.

Since Maus to a high degree is a meta-novel, mixing Art Spieglman’s life with that of his parents, Françoise Mouly appears there as well. In the drawing below Art discusses with his wife about the best way to draw her – like a frog like other Frenchmen, or like a Jew, since she on Art’s father’s constant pleading converted to Judaism. All characters in Spiegelman’s graphic novels are depicted as animals – Jews are mice, Germans cats, Poles pigs, French frogs, British fish, Roma gypsy moths and Swedes are reindeer.

Art Spiegelman made a very apt observation regarding Steinberg's art:

Steinberg wasn’t a graphic novelist; he was a graphic aphorist. What made him singular was that he was able to take complex ideas and distill them down to one picture. It had an enormous impact on other artists of his generation and since. 

Cioran's friend Mircia Eliade, never publicly distanced herself from the fascist beliefs of her youth and furthermore expressed his admiration for the, in my opinion obnoxiously Fascist Italian rabble-rouser Julius Evola. Despite this, I cannot deny that Eliade's writings ahve meant a lot to me and aroused my admiration. My religious history studies have been inspired by his books on shamanism, yoga and Indian philosophy and not least his comprehensive knowledge of similarities between religious beliefs during all times and within almost every corner of the world. Perhaps they have not been 100 percent correct, but still – they are inspiring. In particular, I have been taken by his doctrine of hierophany, i.e. how the divine manifests itself in a delimited place, within an individual, or within a rite. Like several other Romanian thinkers/philosophers, Eliade was also a fiction writer and as such, like Popesco who despite his regrettable complicity with the dictatorship in his novels produced a veiled, imaginatively fantastic critique of the regime he lived under, Eliade was able to in his fictitious works to create a magic mirror of totalitarian regimes.

Eliade makes me think of my oldest daughter's friend Anca from Romania, who once asked Janna which novel about a dictatorship she found most interesting. When Janna answered Orwell's 1984, Anca had laughed and stated that something like that could not have been written under a dictatorship. When Janna wondered what she meant by that, Anka replied that 1984 was neither funny nor fanciful. When Janna asked Anka what she considered to be a good novel about a dictatorship, she replied that it was undoubtedly Bulgakov's novel The Master and Margarita, which is true, funny and fantastic and therefore could not be published under Stalin.

From 1928 to 1931, Eliade studied at the University of Calcutta, visited ashrams, learned Sanskrit and married an Indian woman. A time that left deep traces in his continued life. In a book of fiction, Two Strange Stories, which he wrote about India, a sage explains:

No event in our world is real, my friend. Everything that occurs in this universe is illusory... And in a world of appearances, in which no thing and no event has any permanence, any reality of its own—whoever is master of certain forces can do anything he wishes to do.

In one of the stories, Nights in Serampore, three European scientists travel deep into the jungles of Bengal and are there thrown into an alternate reality where they witness the brutal murder of a young Indian woman, not knowing if it really happened or not. In the second story, Doctor Honingberger's secret, a Romanian doctor disappears without a trace after searching for the legendary Shambalah through yoga techniques. These are well-written, thought-provoking short stories, but they are surpassed by The Old Man and the Bureaucrats.

In this novel the reader meets the retired headmaster Zaharia Farama who, like Zacaharia Lichter, spends his time wandering aimlessly around Bucharest and on various occasions visits bars and parks to tell endless stories about former students. The secret police, who listen to everything, everywhere, find that some of these people have become influential and when some of the stories turn out to contain troubling information, which can be proven, the police become increasingly interested in Zaharia and his stories. Finally, he is subjected to demanding interrogations. Zaharia proves to be unusually cooperative and revels in the attention. He tells with great enthusiasm his remarkable stories, which gradually become increasingly fantastic and impregnated with obscure Romanian folklore. The secret police imagines that the old man is a cunning adversary to the Regime, consciously hiding real conditions under a web of fantastic tales. However, the interrogator, a woman named Anca Vogel, understands the old teacher and realizes that there is a hidden meaning behind every story, each one of them to another story. Like Chinese boxes they open to one world after the other and at the end of the process an inner, all-encompassing truth is sensed.

Anca tells her colleagues that they should learn from the old man's stories and so should bureaucrats, politicians, writers and artists, if they did that everything would be better. Of course, Anca ends up in trouble when the police suspects that she has been caught in the sly traitor Zaharias' net and become part of the resistance movement as well. Eliade explained that the purpose of his little novel was to demonstrate a

a confrontation between two mythologies: the mythology of folklore, of the people, which is still alive, still welling up in the old man, and the mythology of the modern world, of technocracy. These two mythologies meet head on. The police try to discover the hidden meaning of all these stories. But they are also blinkered, they can only look for political secrets. They are incapable of imagining that there can be meaning outside the political field.

Among Zaharia’s stories is a description of how a gang of children and youngster meet in a basement of the apartment buildings where they live and down there find mysterious signs and stories. One of them discovers a way into an underground world where myths and legends become real. Inside this magic realm lives Oana, a giant girl who fell in love with a bull, who actually is another woman in disguise. A story leadsingme to the contemporary writer Mircea Cărtărescu's novel Nostalgia in which a group of wild children in an apartment building basement spellbound listen to a boy who tells them fantastic stories, while he seems to possess supernatural powers and unsuspected insights. When he finally proves, like every young man, to be able to fall in love with a girl, he falls out of favor with his formerly bewitched adepts. Here we find the entire enchanted world of childhood with its mysterious games, unbridled imagination, violence and friendship.

Even if it consists of apparently independent stories, Nostalgia is nevertheless a novel. It is held together by narrative threads leading into one story after another. Ever present behind all this is the Narrator, who can be identified with Mircea Cărtărescu. However, his is a discreet, fleeting presence, far from, for example, how the self-absorbed Knausgård figures in his celebrated autobiographical writings. Cărtărescu's stories pulse with a nostalgic shimmer. All of them are coloured by memories from his childhood and youth. Nostalgia takes place in a highly tangible and erotic light, characterized by the child's fear and wonder at things that it does not really understand, for example – erotic allure. The children's games and fantasies turn gradually, and almost imperceptibly, into violent longing, erotic obsession and a desperate desire for love, both ib its physical and psychological aspects. However, even this sphere is infiltrated by childhood fantasy and the reader soon does not know what is reality, or what is dreams.

A multi-coloured web of memories, music, reading fruits and dreams is created through Cărtărescu's lyrically nuanced and rich language, which with an easy and free flow gradually envelops the reader in a web of stories, characterized by a rich, often completely unexpected fantasy. It's like when Scheherazade in One Thousand and One Nights, with the delightful allure of her fairytales, enchants the bloodthirsty, but sad and unhappy pascha.

In Nostalgia, perspectives shift, as do narrators and gender roles. In the story Twins, a man, is through transvestism and cruel manipulations of a capricious girlfriend ending up in a mental hospital, where he is interned in its women's ward. He has apparently turned into a woman and since the ending reveals that the entire story is written by him/her, the reader becomes aware that the sometimes distorted, but nevertheless clearly presented sequences emanating from a parallel reality were born out of a mentally ill brain – or, where they really that? All contexts are unclear. As in the other stories of Nostalgia, events take place in a dream world where everything happens against the backdrop of a highly tangible Bucharest and a carefully described everyday life.

It is not without reason that Cărtărescu makes me think of another of my favourite author of mine, namely Stephen King. He too, in all his unevenness, is a storyteller of God's grace, who, like Cărtărescu, often approaches the domains of Gothic horror literature, but is nevertheless firmly anchored in his contemporary USA, just as Cărtărescu moves in and out of his Romanian everyday life. By King, children's world and performances are also at the centre. I recently read his Fairy Tale, where a boy leaves a carefully described contemporary American small town, only to end up, through underground tunnels, in a dark fairyland, with mysterious creatures and strange cities. A world which, however, in a strange manner is connected his own, highly personal reality.

As a coda to his Nostalgia, Cărtărescu has placed his story The Architect, It begins quite mundanely with a young architect on the rise professionally acquiring a Romanian-made Dacia. In the morning before he leaves for work, he have the habit of sitting in his car and for a few minutes inhale its scent of fresh modernity. He dreams of a car-driven future together with his young, attractive wife. He still lacks a driver's license, but will soon start his driving lessons. While the architect sits there in his beloved vehicle, he fiddles and dials with various wheels and buttons. Suddenly the car horn starts to blare. It is impossible to shut off the rampant misery. Morning-weary neighbours begin to grumble at him. In a panic, the despairing architect flees to a car repair shop and before long a mechanic manages to silence the heartbreakingly blaring car horn.

The shock made the architect interested in the "music boxes" that in some countries became popular during the sixties. Instead of a usual signal, they triggered a piece of melody. I don't know if there were such devices in Sweden at the time, but during Italian vacations with my parents I often heard them contributing to the chaos of Rome and Naples. The architect becomes increasingly fascinated by these “musical devicea” and begins to spend his salary on acquiring them. It becomes an obsession. He starts tinkering with the music boxes on his own, figuring out how he might compose his own melodies. Finally, he gets a relative to install a keyboard and a sophisticated speaker system in the car, it does make the Dacia roadworthy, but the architect can now sit and tinker in his stationary car, oblivious to his wife, work and career. This is where the story, in true Romanian absurd fashion, moves into a completely different realm. Like a story by Borges, the architect's initially innocent distraction turns into something completely unexpected – a cosmic drama of vast, unlimited dimensions.

In accordance with the thoughts of philosophers and cultural critics, such as Nietzsche and Cioran, Cărtărescu depicts music as something otherworldly, beyond human comprehension. Cioran seemed to perceive Bach's music as the indicative of a superhuman power, just like Nietzsche. The latter is perhaps the best example of a philosopher/writer engulfed in the mystery of music. With a smile, I cannot help imagining Nietzsche grooving to ABBA's tunes. After all, he was a philosopher who constantly praised dance and music, believing that laughter and joy were the right attitude towards life and oneself.

So I say thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it? I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance, what are we?
So I say thank you for the music, for giving it to me.

The presence of music deepened Nietzsche's life and became a unifying element of his entire poetic and philosophical madness. After his mental collapse, Nietzsche was in the hospital in Basel asked how he was doing. Nietzsche replied: “I feel well, but it is only in music that I can express my condition.”

Before he finally stepped into silence, Nietzsche spoke almost exclusively about music and until his death in 1900, it could happen that he unexpectedly got up and went to the piano, where improvised strange melodic loops. Apparently all Nitezsche could remember was music.

With Cărtărescu's architect, the music he creates grows to incredible dimensions – it transforms himself into a non-stop playing, creating monster, transforming his car, which becomes a part of him, changing the entire neighbourhood, the country and ultimately the Universe. Music is revealed in all its magnificence, like the final stanzas of Dante's Comedy, where God's love takes on that role:

Omai sarà più corta mia favella,

pur a quel ch’io ricordo, che d’un fante

che bagni ancor la lingua a la mammella.

What little I recall is to be told, from this point on, in words more weak than those of one whose infant tongue still bathes at the breast.

A l’alta fantasia qui mancò possa;

ma già volgeva il mio disio e ‘l velle,

sì come rota ch’igualmente è mossa,

l’amor che move il sole e l’altre stelle.

Here force failed my high fantasy. but my desire and will were moved already – llike a wheel revolving uniformly – the Love that moves the sun and the other stars.

Like Dante's Divina Commedia, Cărtărescu's Nostalgia is a dream about the author's life, thoughts and beliefs, and like Dante, Cărtărescu's attires his memories in lavish imagination and a dynamic, accessible language. However, if in his final words Dante makes divine Love shine brightest as the engine of the Universe, while Cărtărescu lets Music do so in an explosion of scientific and painterly words and terms.

Cărtărescu's Architect makes me think of the fate of the Russian composer Aleksandr Nikolaevich Scrjabin. Apparently independent of influential contemporary composers, Scrjabin developed a dissonant musical language that, without being atonal, transcended ordinary tonality, fully in keeping with his personal metaphysics. Scriabin was inspired by the concept of Gesamtkunstwerk, an inclusive art work. To achieve this, Scrjabin made use of his synesthetic ability which made him associate colours to harmonizing tones in his personally applied system. To support this endeavour he constructed a scale in the form of a colour-coded circles, inspired by his theosophical beliefs.

 Another theosophist who tried to do something similar was the Czech Frantisk Kupka, though he tried to translate music into paintings.

Sometime before his death, Scrjabin was busy planning a never-before-seen, or unheard of, multimedia work, to be performed at a specific location within the Himalayan mountain range. This mammoth work would trigger “Armageddon, a grand religious synthesis of all the arts that would herald the birth of a new world.". Scrjabin left only a few sketches for this work - Mysterium.

Scrjabin gave his last concert on April 2, 1915 in Saint Petersburg. He received rave reviews and wrote

I completely forgot I was playing in a hall with people around me. This happens very rarely to me on the platform. I had to watch himself very carefully, look at himself as if from afar, to keep himself in control.

When he had returned to his apartment in Moscow, Scrjabin observed a small pimple on his right upper lip, it had been annoying him for a couple of months. On the 4th of April he suffered a violent fever attack. The pimple had turned into a pustule, then it became a carbuncle, a finally a furuncle. These were the symptoms of a painful local infection, caused by the often fatal bacteria Staphylococcus aureus. The wound around the growing furuncle looked like “purple fire”. When the boil was cut open it was already too late, it had poisoned Scriabin’s blood. On April 14, 1915, Scrjabin died of sepsis. He was only 43 years old and at the height of his career. In Europe, the Worrld War I raged for full – the Armageddon.

Cărtărescu's literary work is undoubtedly firmly rooted in the absurdist Romanian tradition, into which I was led through Steinberg’s art, but Cărtărescu's world, like Steinberg's, is firmly rooted in the present and is thus an example of how true art, however fantastic it may seem, speaks directly to us. And like Steinberg, who did not for a moment seem to doubt the validity of his art, its ability to touch us, Cărtărescu's novels are proof of his belief in the power of literature, in the power of language and the continuing ability of literature to fascinate us. The life-giving power of stories. A true guardian of Scheherazade's legacy.

Adorno, Theodor W. (1967) Prisms: Cultural Criticism and Society. London: Neville Spearman. Appelfeld, Aharon (2005) The Story of a Life. London: Hamish Hamilton. Bowers, Faubion (1996) Scriabin, a Biography. New York: Dover Publications. Calinescu, Matei (2018) The Life and Opinions of Zacharias Lichter. New York: New York Review of Books Classics. Cărtărescu, Mircia (2005) Nostalgia. New York: New Directions. Cioran, E.M. (2020) The Trouble of Being Born. London: Penguin Modern Classics. Eliade, Mircea (1980) The Old Man and the Bureaucrats. Notre Dame, IN: University of Notre Dame Press.Eliade, Mircia (2001) Two Strange Tales. Boulder, Colorado: Shambhala. Goethe, Johann Wolfgang (2021) Faust. Der Tragödie Erster Teil; Textausgaben mit Kommentar und Materialen. Ditzingen: Reclam. Ionaid, Radu (2022) The Holocaust in Romania: The Destruction of Jews and Roma Under the Antonescu Regime, 1940-1944. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. King, Stephen (2022) Fairy Tale. London: Hodder & Stoughton. Levi, Primo (1998) Is This a Man? The Truce. Boston: Abacus. Mandelbaum, Allen (1995) Dante Alighieri: Inferno; Purgatorio; Paradiso. New York: Everyman's Library. Manea, Norman (2013) The Hooligan's Return: A Memoir. New Haven, CT: Yale University Press. Mouly, Françoise and Art Spiegelman (2018) “Saul Steinberg: On the Hyphen Between High and Low.” The New Yorker, July 20. Popescu, Dumitru (1988) The Royal Hunt. ‎London: Quartet Books. Sontag, Susan (2009) Against Interpretation and Other Essays. London: Penguin Modern Classics. Steinberg, Saul (1954) The Passport. New York: Harpers and Brothers. Steinberg, Saul (2018) The Labyrinth. New York: New York Review Books. Weissbrot, Daniel (1993) The Poetry of Survival: Post-war Poets of Central and Eastern Europe. London: Penguin Books.

Tiden forsar oavbrutet vidare, stora och små och stora förändringar påverkare dess skoningslösa flöde – födslar, dödsfall, förflyttningar, avslutade och nya uppgifter. Nu sitter jag exempelvis inte på andra våningen i den ombonade lokal där jag brukade skriva mina bloggar, utan i en fönsterlös källarlokal. Men, jag trivs även här, omgiven som jag är av mina böcker, CDs, DVDs och konstkort.

Jag är nu äntligen tillbaka till en av mina favoritsysselsättningar – bloggskrivande. Det har varit ett långt uppehåll. Inte så att jag drabbats av writer’s block, det händer mig aldrig. Intryck och infall duggar ständigt tätt. Det har snarare varit så att jag under mer än en halvårstid fastnat i en biografi över Ola Hansson. Jag började skriva en blogg om denne av mig under en livstid uppskattade skånepoet, men nästan omärkligt gled jag in i hans liv och samtid. Läste och skrev, läste och skrev och var snart uppe i mer än femhundra sidor. Vad jag skall göra med dem vet jag inte. Tror inte någon förläggare skulle vara intresserad av att ge ut en omfattande och tämligen okoncentrerad, personlig betraktelse över en poet som antagligen inte väcker något större intresse, inte en ens hos en läsande allmänhet.

Under en tid i värt hem i Göinge, vi delar vår tid mellan Italien, Sverige och Dominikanska Republiken, rotade jag en dag bland gamla papper och böcker som av någon förgäten anledning hamnat på vinden. Jag fann då att mössen kalasat på sjunde delen av Min Skattkammare. Det var illa. Boken var helt förstörd och jag blev något bedrövad, speciellt som boken innehöll Victor Hugos skildring av Gilliatts kamp med den väldiga bläckfisken, en skildring som sedan jag läst den i min barndom följt mig genom livet.

Medan jag satt där och sörjde över den förstörda boken föll ett blad ur den. Det var en teckning som jag någon gång under en för länge sedan förfluten tid rivit ur en anteckningsbok och lagt som markering just vid Victor Hugos skildring av kampen mot den fruktansvärda bläckfisken, i verkligheten är den förvisso en harmlös varelse. Av stilen att döma måste jag ha gjort den då jag var i tioårsåldern. Antagligen hade jag med hög feber legat till sängs under en av mina återkommande förkylningar och hade då återigen läst den för mig så fascinerande bläcksfiskskildringen. På den tiden ritade jag dagligen efter det att jag kommit hem från skolan. Oftast rörde det sig om fantasifulla, tämligen stora och omfattande färglagda scenerier kring sådant som fascinerade mig – bataljer, exotiska platser, bibliska eller antika historier, sagor och spökerier. Mera sällan kastade jag ner funderingar, likt den jag funnit i min Skattkammarbok (eller kanske den tillhört en av mina systrar, jag minns inte).

På bilden blickade jag upp mot en fana som fladdrade mot en solig himmel. Kanske jag tänkt på någon skolavslutning eller något liknande evenemang då Sveriges flagga hissats, ledsagad av patriotiska tongångar:

Flamma stolt mot dunkla skyar

lik en glimt av sommarns sol

över Sveriges skogar, berg och byar,

över vattnen av viol,

du, som sjunger, när du bredes

som vår gamla lyckas tolk:

"Solen lyser!

Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!"

Sådana pekoral är nu försvunna från den svenska läroplanen, men det hindrar inte att jag underligt nog fortfarande minns en del av dem. Flaggan på min bild var dock inte prydd med ett gult kors mot blåa skyar, utan ståtade med ett frågetecken, vajande högt över mig – kanske som en antydan om en oviss framtid, möjligen bragdfylld och spännande som de fosterländska sångerna? Tror inte det, inte ens på den tiden var jag anfrätt av någon överdriven form av patriotism.På teckningen finns även vad jag antar vara en annan personifikation av mig - på den tiden hade jag ett krulligt hårsvall som jag nu för länge sedan har förlorat. Denne för mig nu tämligen okände Jan befinner sig på bildens andra halva under ett regnmoln och blickar ner mot vad som tycks vara en avgrund – dåliga skolresultat, för mycket lathet och bristande intresse för matte och andra tråkigheter? Sådant som inte skulle leda mot en ljusnande framtid, utan snarare mot någon form av katastrof. Vet inte. Tycker mig inte minnas att jag oroade mig för framtiden, inte ens på den tiden – kanske rörde det sig snarast om en illustration av min fascination för lugubra ting, fjärran från patriotisk optimism lockades jag av skräckhistorier, drömmar om tämligen hemska, men likväl lockande äventyr, fjärran från vardagens leda och skolkonkurrens, något jag aldrig varit speciellt intresserad av. Jag saknar tävlingsinstinkt och har därmed även ett ytterst begränsat intresse för sport och hasardspel.

Nåväl, då jag nu betraktar den där barnsliga teckningen kommer jag att tänka på Saul Steinberg, en konstnär som betecknat sig som en ”författare som tecknar”. Med mig blev det tvärtom. Då jag i sextonårsåldern helt slutade med att måla och teckna började jag istället skriva. Hade jag fortsatt teckna skulle jag önskat att jag gjort det i Saul Steinbergs anda. Han var begåvad med en förundrad och samtidigt skarpsynt blick på allt som omgav honom. Kanske fanns det, i all sin amatörmässiga uselhet, i den där barnsliga teckningen med dess pil och frågetecken en ansats till något som ofta förkommer hos Steinberg.

Steinberg var, till skillnad från mig, en mästare i att förenkla. Jag är alltför verbal, ofokuserad och barock. Det är inte utan att en av mina chefer, trots sina sanningsord var den värsta jag haft, sa mig att: ”Jan du måste lära dig att redigera dig själv.” Något jag inte gör, varken då jag talar eller skriver. Utan större eftertanke forsar orden ur mig. Steinberg har gjort en utmärkt illustration av min speciella art av personlighet. En man som uppfylld av ett nystan av barocka tankar obehindrat för ned dem på ett papper:

Som den författare genom teckningar som han är lyckas Steinberg utan svårigheter sammanfatta en talad situation i träffande bild:

Steinberg gör ofta ord till bild och i sådana bilder lyckas han ofta på ett enkelt sätt uttrycka ofta komplicerade tankegångar. Som här i ett omslag till The New Yorker, där han ställer individen mot massan:

Hans ordlekar är rikligt förekommande, roande och tankeväckande, som när han uppmärksammar främlingsfobier:

Raggig text, eller dito djur och människor uttrycker hos Steinberg olika former av fara, eller rentutav ondska, som i denna bild av Hitler som varg. Både nosen och baken bär diktatorns drag.

Steinberg illustrerar hur en explosivartad entusiasm bränner upp sig själv som ett fyrverkeri och sjunker ner i ett träsk av hopplös försening:

Eller hur ett en positiv inställning kollapsar mot en mur av negativitet:

För mig framstår Steinbergs förmåga att sammanfatta, komprimera och därmed även förenkla som hans främsta kännetecken som stor konstnär. Betrakta exempelvis denna mästerliga teckning av en man som väntar på ett tåg:

I mångt och mycket var Steinberg en underfundig minimalist och han kan kunde gå mycket långt i sina förenklingar, som dessa män och en pojke som betraktar månen:

En man i tunnelbanan:

Ett par som på en nattlig terrass förenas i en kyss:

En man i en fåtölj, avnjutande en drink och en cigarrett:

Steinberg var skicklig i att framställa små scener, som hämtade ur en film, eller kanske ett personligt minne:

Häri påminner han om sin 18 år yngre efterföljare och kollega som New Yorker illustratör, fransmannen Jean-Jacques Sempé, som uppenbarligen var inspirerad av Steinberg.

The New Yorker är en populär tidskrift med internationell spridning och det skulle inte förvåna mig att även svenska tecknare inspirerades av en storhet som Steinberg, möjligen kan man finna spår av honom hos Gurr och Ströyer.

Jag förmodar att Steinbergs konst även kan ha gjort nedslag i popkonsten. Tänker exempelvis på den på sin tid så populäre Peter Max.

Eller skaparen till Beatlesfilmen Yellow Submarine, Heinz Edelmann.

Definitivt rörde det sig om en ömsesidig påverkan mellan Steinberg och hans gode vän tyskamerikanen Richard Lindner, som ofta räknas in bland de s.k. popkonstnärerna. På en målning av Lindner skymtas Steinberg och hans hustru Hedda Sterne (längst till vänster):

Steinberg lämnade också ett bestående intryck på Pop Arts största ikon – Andy Warhol, som i sin ungdom ritade flera teckningar som tycks ha inspirerats av Steinberg,

och inte minst i de arbeten Warhol gjorde för reklamföretag, som hans serie med damskor.

Från början av 1970-talet fram till sin död 1999 hade Steinberg en ateljé i Dekker-byggnaden vid Union Square. Fem trappor ner fanns Warhols legendariska, och inom vissa kretsar ökända Factory. Steinberg stördes inte alls av de ofta märkliga händelserna i Warhols ställe. Tvärtom hände det att artisterna besökte sina respektive studios, de kallade varandra för Saul och Andy. Steinberg gillade särskilt Andys återgivningar av kor.

Det var i oktober 1941 som Steinberg från sin exil i Dominikanska Republiken sände in en teckning till The New Yorker och omgående fick den antagen. Sedan dess bidrog han genom åren med upp emot hundra framsidesillustrationer till The New Yorker och en stor mängd teckningar. Präglade som de var av hans skarpa och ofta säregna humor, passade de som hand i handske för The New Yorkers coolt sofistikerade outlook.

Berömd blev hans ofta återgivna ”perspektiv” från New York, ut över hela USA, bort mot Stilla Havet och världen bortom det.

The New Yorkers omslag har i allmänhet en koppling till livet i den stora metropolen, exempelvis Steinbergs tjutande polisbil.

Ytterst typisk för New York och ett av de ljud jag drar mig till minnes då jag tänker på min tid i den väldiga staden, som jag för övrigt lärde mig att tycka om. Steinberg skildrar också andra typiska New York företeelser, som den stora mängden gula taxibilar. Få invånare i New Yorks centrum håller sig med egen bil; parkeringsplatser är sällsynta och parkeringsböterna höga. Det förvånade mig hur effektiva trafikpoliserna var, speciellt med tanke på att det under vår tid i New York var dåligt bevänt med brottsförebyggande åtgärder. Inte så att jag någonsin råkade ut för något otrevligt intermezzo. Jag fann att New York-borna i allmänhet var både vänliga och artiga.

Den tjutande polisbilen erinrar dock om en annan sida av New York, som jag dock aldrig fick uppleva under de mer än två år vi bodde och arbetade där, men som jag påmindes om av en granne som var stolt medlem av NRA, National Rifle Association, och förvisade mig sitt vapenskåp med gevär och pistoler. Då jag undrade varför han var så överdrivet beväpnad svarade han att han måste skydda sin familj. Mot vad? Vem? undrade jag, varvid han svarade att : ”There are a lot of weirdos running around in New York”, det finns en mängd knäppgökar som springer omkring i New York. Jag minns detta då jag betraktar en annan bild med en polisbil i vilken Steinberg skildrar ett helt menangerie av monstruösa varelser som tycks befolka New Yorks gator.

Och värre blir det i en mängd teckningar från mitten av sjuttiotalet då Steinbergs New York tycks ha ockuperats av beväpnade spöklika varelser.

Steinbergs uppskattade särprägel gjorde att han också tilläts att på The New Yorkers omslag skildra scener, tankar och egenskaper som inte direkt kunde kopplas till varken USA eller New York.Ett tema som slår mig nu då jag betraktar Steinbergs konst och kopplar den till min egen ålder är hur ofta han skildrar ett motiv som brukar kallas för Ålderstrappan, dvs vår väg från vaggan till graven. Motivet fanns förr i svenska stugor ofta som oljetryck.

Och förekom i olika varianter, och under olika tider, lite varstans i världen.

I minst ett New Yorker cover hänvisar Steinberg till ålderstrappan. Här använde han sig av evolutionsläran och lät människan successivt retardera till att bli en snäcka.

Jag har i olika böcker av och om Steinberg funnit minst tjugo variationer på temat, som den här som får mig att tänka på min egen tillvaro i Dominikanska Republiken, där det händer att jag allt som oftast hamnar på stranden, även om min tillvaro där allt som oftast även kan komma att präglas av plikter och annan stress.'

Vid ett annat tillfälle låter han kvinnomodet genom tiderna speglas i en feminiserad ålderstrappa.

Vid ett annat tillfälle blir mannen i en märklig, och för mig delvis obegriplig, teckning abstraherad och förvandlas till en boll som studsar ner mot döden.

En kusligare variant är en trappa som visar mannens väg ner genom åldrarna och hur han stillasittande successivt utplånas.

Portföljbärande män klättrar uppför ålderstrappan för att slutligen störta ner i döden.

Eller vandrar obönhörligt mot sin förintelse.

En enformighetens tristess som får mig att dra till minnes ett yttrande av Stephen King:

Det finns en idé om att Helvetet är andra människor. Min idé är att det kan röra sig om ett ständigt upprepande.

I en teckning tycks Steinberg upprepa M.C. Eschers evighetstrappor.

Det är inte alltid som Steinberg skildrar liv och åldrande som en trappa. Bilden av mannen som steg för steg utplånas framgår exempelvis i en illustration som kanske kan kopplas till någon i min egen ålder. Man existerar på basen av en gången tid där jag finner barnet, ynglingen, den förvärvsarbetande mannen, familjefadern, men alla dessa roller förbleknar i minnet, blir till andra män och här sitter jag i ett ovisst nu. Jag existerar, men det förflutna glider bort.

Hur svaga karaktärer tycks försvinna och suddas bort är ett vanligt förkommande tema hos Steinberg. Som Kandor och Ebbs mästerliga sång i deras musical Chicago – Mr. Cellophane.

Cellophane,

Mister Cellophane

shoulda be my name.

Mister Cellophane:

”Cause you can look right through me,

walk right by me

and never know I’m there.

A human being is made of more than air,

with all that bulk, you’re bound to see him there,

unless that human bein’ next to you

is unimpressive, undistinguished

you know who …

Helt i enlighet med sitt konstaterande att han är en tecknande författare excellerar Steinberg i sin förmåga att gestalta personligheter genom att tecknar dem.

Steinberg tycks vilja se mänskligheten i dess olika former och varianter, som när han tecknar ett party, något han ofta gjorde:

En liknande faiblesse för att teckna generaliserade karaktärer var den stora mängd av olika par som han tecknade, genom vilka han lade an på skillnaderna mellan de män och kvinnor han framställde.

Steinberg kunde även finna och satirisera över sådant som förenar många av oss, som självhävdelse och egoism och visa hur även sådant tar sig olika uttryck som i denna parad med narcissister:

Saul Steinberg föddes 1914 den rumänska staden Râmnicu Sărat inte så långt från den nuvarande gränsen till Moldavien och skrev 1932 in sig vid Bukarests universitet för att studera arkitektur. Redan efter ett år sökte han sig dock till det Polytekniska universitetet i Milano där han 1940 utexaminerades som arkitekt, innan dess hade Steinberg etablerat sig som karikatyrtecknare i den populära skämttidningen Bertoldo.  

Det finns en mängd teckningar som antyder Steinbergs stora arkitekturintresse. Det kan röra sig om ett otal varianter av hus och broar.

Ibland dyker minnen från hans ungdoms Milano upp:

I flera av hans arkitekturinfluerade teckningar finner jag en återklang av italiensk arkitektur så som den gestaltade sig under fascistregimen (1923-1945), som bortsett från en del kitschiga avarter för mig ofta framstår som estetisk tilltalande.

Kanske fascinerades även Steinberg av denna stil, men han antydde samtidigt dess fascistiska anknytning.

Emellanåt lämnade Steinberg sina strikta, ofta minimalistiska arkitekturtolkningar och hängav sig åt viktoriansk extravaganza.

Han tyckte om att kontrastera överbelastad smakförvirring med estetisk minimalism och påpekade ofta att en av hans stora konstnärliga förebilder var Piet Mondrian.

I Milano tecknade Steinberg flitigt, såväl för Bertoldo som för olika reklamfirmor och verksamheten påverkade menligt hans studier. Han kunde dock koncentrera sig mer på dem då Mussolinis regim i september 1938 hindrade judar från att ta del i en mängd verksamheter, bland annat journalistik och Steinbergs kontrakt med Bertoldo upphörde. Nedan är den sista teckningen som han under eget namn publicerade där:

Texten lyder: ”Med det här perfekta teleskopet kan jag se Europa, min stad och genom fönstret kan jag se mig själv medan jag betraktar världen genom teleskopet alltmedan jag talar med dig, men jag kan inte höra vad jag säger.” Humorn är onekligen ganska underlig och jag vet inte om jag begriper det roliga i den.

Steinberg trivdes i Italien och tänkte bosätta sig där, men de tunga orosmoln som lägrat sig över Europa hade gjort sig påminda även där. Steinberg avskydde och skrämdes av den fascistiska regimen och detta med all rätt eftersom han som jude i Rumänien fått känna av fascismens otäcka nationalism, som där redan under tjugotalet fått en ytterst otrevlig antisemitisk anstrykning.

Trots yrkesförbudet som portförbjudit honom på Bertoldo kunde han emellanåt får en och annan teckning antagen där, men då under antaget namn. Likaså arbetade han vidare med italienska reklamfirmor som publicerade hans annonser i namn av andra tecknare, och ofta i en stil som inte kunde associeras med honom, betalningen vidarebefordrades till honom.

Steinberg målade även i några barer färgglatt livliga fresker. De har faktiskt lite tycke av Mirós konst:

Några år senare målade Steinberg och Miró väggmålningar på samma plats – Cincinattis Terrace Plaza Hotel, där de 1947 dekorerade olika väggar i hotellets Skyline Restaurant.

Terrace Plaza Hotel finns inte längre, men väggmålningarna som Steinberg och Miró gjort räddades och fördes till Cincinattis konstmuseum. Under arbetet på hotellet blev artisterna goda vänner och Steinberg rekommenderade Miró att börja arbeta för The New Yorker. Den spanske konstnären tnappade dock inte på förslaget. Men tio år efter hans död bad The New Yorker Javier Mariscal att fira sin landsmans minne på ett omslag, han kallade det Juan Miró in the City och det tycks framstå som en kombination av Miró och Steinberg.

Det är numera inte så allmänt känt att Rumänien, redan innan det blivit en verklighet i Tyskland, led under en ytterst mordisk variant av antisemitism. Den rumänska regimen hade redan innan de tyska nazisterna systematiskt börjat marginalisera, attackera och slutligen försökt utplåna judarna och på eget initiativ inlett en mordisk rasistisk politik, allt i nationalismens tecken. En slå-sig-för-bröstet, självhävdande nationalism/patriotism är mig högst motbjudande och detta har inom parentes sagt fått mig att avsky och distansera mig från ett politiskt parti som Sverigedemokraterna, med sina rötter inom svensk nazism och ett ständigt återkommande predikande om svensk särart. Något som svensk patriot får mig att äcklas.

Antisemitismen var djupt rotad inom vida kretsar av den rumänska befolkningen, speciellt efter upprättandet av det rumänska kungadömet 1859 och efter det 1878-års Berlinkongress speciellt hade riktat sig till Rumänien och krävt att dess regering skulle garantera lika medborgerliga rättigheter för judar och romer, något som den vägrat göra. Strax innan han kom till makten 1941 konstaterade Ion Antonescu att

om vi inte drar nytta av den rådande internationella och nationella situationen och använder oss av den för att rena det rumänska folket, kommer vi att missa den unika situation som historien nu erbjuder oss … Jag kan föra Bessarabien [nuvarande Moldavien] till oss och även Transsylvanien, men om vi inte rensar upp bland Rumäniens befolkning kommer vi inte att ha någotdera, eftersom det inte är några gränser som gör ett folk starkt, utan homogeniteten och rasens renhet. Detta kommer att vara mitt främsta mål.

Så fort han kommit till makten igångsatte Antonescu sin etniska rensning som i stort sett gick ut på att utplåna judar och romer med en hänsynslöshet som till och med gjorde Hitler förundrad. Den 19:e augusti 1941 konstaterade Tysklands Führer:

Då det gäller judiska frågan kan man nu med säkerhet konstatera att en man som Antonescu för en långt mer radikal politik på detta område än vad vi hittills har gjort.

Antonescu och hans mordiska hantlangare såg till att inte enbart judiska män utrotades, utan även kvinnor och barn. Än så länge hade den nazistiska terrorn gått in för att mörda enbart judiska män, men det skulle Himmler och Heydrich snart råda bot på genom att systematiskt se till att varje jude som deras underhuggare kunde få tag på utplånades, oavsett kön, ålder och social ställning.

När Rumänien skapats, genom sammanslagningen av de två furstendömena Moldova och Valakiet, blev varken judar eller romer medborgare i den nybildade staten (som fortfarande lydde under det Osmanska väldet). Under det Rysk-turkiska kriget (1877-78), en ovanligt blodig historia då det ryska imperiet under pretexten att skydda sina slaviska bröder från muslimskt förtryck försökte expandera i sydväst. De europeiska stormakterna som fruktade ett allt starkare Ryssland hade ställt upp på turkarnas sida.

Då fred slöts under Berlinkongressen 1878 gick det Osmanska riket med på att Rumänien, Bulgarien och Serbien skulle bli självständiga, under förutsättningen att de ryska trupperna drog sig tillbaka och freden garanterades av övriga europeiska stormakter.  En förutsättning var att alla medborgare i dessa nyetablerade länder skulle få lika, lagstadgade rättigheter, oavsett etnicitet eller religion. Det rumänska parlamentet tog motvilligt bort den så kallade konstitutionsartikeln som hindrade judar och romer från att bli medborgare, med det hindrade inte att dessa folk formellt måste begära att bli medborgare, något som krävde parlamentets godkännande i alla enskilda fall. 1Mellan 1866 och 1904 tillerkändes enbart 2000 personer med judisk tro medborgarskap och av dess var 900 veteraner från det rysk-turkiska kriget.

Efterhand lättade restriktionerna mot judar och efter 1924 garanterades de fullt medborgarskap. Detta upphörde dock 1936 då en “revision” fråntog 26 procent av den judiska befolkningen dess medborgarskap och samtliga judar beskattades separat från andra rumäner.

1940 tvingade fältmarskalk Ion Antonescu kungen Karol II att abdikera. Antonescu utnämnde sig själv till enväldig conducăto och ingick allians med Hitlers Tyskland. from 1940 to 1944. Under Antonescus diktatur mördades mellan 380 000 och 900 000 rumänska judar främst i distrikten Bessarabia, Bukovina and Transnistria. Steinbergs teckning visar hur Japans kejsare betraktar hur Hitler, i släptåg av Finland, tvingar Mussolini, Ungerns Miklós Horthy och Ion Antonescu att delta i vad Steinberg redan då ansåg vara ett självmordsangrepp på Sovjetunionen.

De främsta organisatörerna av de rumänska massmorden på judar och romer var medlemmar av Rumäniens Järngarde, en nationalistisk, fascistisk, antikommunistisk och antisemitisk politisk rörelse som vuxit sig stark under tjugotalet. Trots att dess ledare Corneliu Codreanu 1938 hade avrättats på order av den nazifientlige kungen Karol II blev den mordiska rörelsen allt starkare. 

Rumänien deltog på Tysklands sida i den stora Operation Barbarossa mot Sovjetunionen och i takt med att dess armé avancerade mot de sovjetiska styrkorna mördades och deporterades judar en masse. ”Deportation” var en eufemism, eftersom en del av processen involverade massmord av judar innan de deporterades i vad som kallades ”dödens tåg”, i allmänhet långa utmattande marscher till fots österut. Det uppskattas att från juli till september 1941 mördade den rumänska armén, i samarbete med järngardes och ukrainsk milis, samt tyska Einsatzgruppen mellan 45 000 och 60 000 judiska civila enbart i Bukovina och Bessarabien.

Dödsläger upprättades i Trasnistra. I samarbete med SS Einsatzkommandos och tyskvänlig ukrainsk milis fortsatte massmorden i Transnistra och södra Ukraina, ibland som regelrätta massakrer, ibland genom svält. Det var vanligt att mängder med judar som deporterats från Rumäniens centrala delar inhystes utan varma kläder och mat i strängt bevakade svinstior och lador.

Rumänien är ett av de länder som tillsammans med medlöpare i Frankrike får bära skammen av att i stort sett på egen hand, fast givetvis med benäget stöd av Nazityskland, genomföra massmord på sin egen judebefolkning. Bilden visar hur ett tåg gör ett uppehåll på väg från Iasi, där en stor massaker genomförts, för att lasta av kropparna av de som överlevt, men dött på väg till ett dödsläger Transnistra.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Eller Aharons Appelfelds minnen från en fruktansvärd barndom. Han föddes i en by nära staden Chernivtsi, som numera ligger i sydvästra Ukraina, men som på den tiden hette Czernowitz då var belägen i det rumänska Bukovina.  Appelfelds minnesbok Berättelsen om ett liv handlar bland annat om brutal barndom under vilken tioårige Aharon får uppleva hur hans mor mördas, för att sedan tillsammans med sin far interneras i flera olika läger, eller tvingas vandra till okända destinationer.

Under en sådan dödsvandring förlorar Aharon sin far, hur det gick till är ren märklig historia – pojken stannade för att förundrad betrakta ett äppelträd. Karavanen med utsvultna frusna judar drar vidare och pojken glömdes kvar. Fadern blev kanske tvingad att stappla vidare, någon gång mördades även han. Aharon vet inte när och hur. Under någon månads tid vandrade pojken kring i skogarna och livnärde sig på bär och svamp tills han togs om hand av en uppenbarligen sinnessjuk kvinna. Då hennes eländiga stuga fallit samman i en våldsam storm, jagade hon bort Aharon, som sedan, ofta med fara för sitt liv, hjälpligt lyckades klara livhanken genom att slita ont hos olika bönder, alltmedan han tvingads bevittna hur andra judar förföljdes och mördades runtomkring honom.

Berättelsen ses ur ett barn ofta förvirrade och oförstående perspektiv och de former av mänsklig ondska den manar fram är i det närmaste olidlig läsning, exempelvis hur levande barn kontinuerligt kastas in i burarna hos galna hundar, medan roade vakter betraktar hur de slits i stycken och slukas.

Här följer Appelfelds beskrivning av hur han fängslades av åsynen av äppelträdet.

Jag minns inte när jag gick in i skogen, men jag minns ögonblicket då jag stod inför ett träd fyllt med röda äpplen. I min stora förvåning tog jag några steg bakåt. Mer än vad mitt medvetna sinne gör, tycks min kropp komma ihåg dessa steg bakåt. Om jag någon gång gör ett felsteg, eller helt oväntat snubblar bakåt, ser jag trädet med de röda äpplena. Det hade gått två dagar utan att någon mat passerat mina läppar, och här stod ett träd fyllt med äpplen. Jag kunde räcka fram handen och plocka dem, men jag stod frusen i förundran och ju längre jag stod där, desto djupare blev tystnaden rotad i mig.

Till sist satte jag mig ner och åt ett litet äpple som hamnat på marken, det var delvis ruttet. Efter att jag ätit upp det måste jag ha somnat. När jag vaknade hade himlen mörknat. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gick upp på knä. Även i denna position, på knäna, kan jag känna än i dag. Varje gång jag står på knä, minns jag solnedgången som glödde genom trädstammarna och jag känner mig lycklig.

Kanske kan framställningen tyckas vara alltför fantastisk och fantasifull. Men en judisk vän till mig, som överlevt Holocausten hos polska bönder, som med fara för sitt liv tog hand om honom, konstaterade en gång:

Varje jude som i Öst överlevt den där fruktansvärda tiden har en otrolig historia att berätta. Det är därför de överlevde. Alla de andra, miljoner av dem, dog.

Likt Appelfeld fördes Norman Manea, jämte sina föräldrar, till ett koncentrationsläger i Transnistra och likt Appelfeld blev Maneas liv präglat av lägerupplevelserna. I sin självbiografiska roman The Hooligans Return beskriver Manea hur han efter sin ”återkomst till livet” upplevde vad han kallar för ”Världens under”:

Det var en tid av extraordinär och plötslig glädje, att återupptäcka vad jag kallar livets banalitet, de allra grundläggande sakerna: mat, kläder och speciellt skolan.

En av vår tids största poeter, Paul Celan, föddes i Czernowitz. Tillsammans med 50 000 andra judar packades han i augusti 1941 på Antonescus order in i ett ghetto som skapats i sumpmarkerna utanför staden. Två tredjedelar av dem deporterades sedan mellan oktober och början av följande år till Transnistra, där de flesta av dem dog.  

Efter en tids studier i Frankrike hade den nittonårige Paul kommit tillbaka till föräldrahemmet Czernowitz och blev nästan omgående placerad i ett ”arbetsläger”. Under han frånvaro fördes hans föräldrar till koncentrationslägret Bogdanovka, som upprättats vid floden Bugs övre lopp i Transnistra. Under 1941 fördes 54 000 judar och romer dit. Pauls mor mördades och hans far dog i tyfus.

Paul Celan blev kvar i arbetslägret tills de sovjetiska styrkorna den 30:e mars 1944 ockuperade Czernowitz. 1948 emigrerade han till Paris, där han tog sitt liv 1970, genom att dränka sig Seine. Celans Todesfuge, Dödsfuga, som han skrev på tyska strax efter kriget är den mest kända dikt som skrivits om Holocausten:

Svarta gryningsmjölk, vi dricker den om kvällen, vi dricker den om middagen och morgonen, Vi dricker den om natten. Vi dricker och dricker.

Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt. En man bor i huset, han leker med sina huggormar, han skriver i skymningen till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete.

Han skriver och går ut genom dörren och alla stjärnorna glimmar. Han visslar hit sina hundar. Han visslar fram sina judar, ställer dem i rad och får dem att gräva en grav i jorden. Han befaller oss att spela upp till dansen.

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten, vi dricker dig om morgonen och middagen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, han leker med sin huggormar, han skriver, han skriver när det mörknar till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt.

Han ropar gräv djupare i mullen, ni där, ni andra spel upp och sjung. Han griper efter järnröret i bältet, han svingar det, hans ögon är blå. Stick spadarna djupare, ni där, ni andra, spela vidare till dansen!

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen och morgonen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Han leker med sina huggormar.

Han skriker spela döden angenämare. Döden, är en mästare från Deutschland. Han ropar, stryk mörkare på fiolerna, tills ni stiger i rök till skyn, då får ni en grav i molnen, där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen. Döden är en mästare från Deutschland. Vi dricker om kvällen och morgonen. Vi dricker och dricker.

Döden är en Meister aus Deutschland. Hans öga är blått. Han träffar dig med kulan av bly. Han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Han hetsar sina hundar mot oss. Han ger oss en grav i luften. Han leker med sina huggormar och dag drömmer. Der Tod ist ein Meister aus Deutschland. Ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit.

Slående är rytmen, upprepningarna, musikaliteten i dikten. Något som får mig att tänka på att mitt i allt det nattsvarta barbariet i koncentrationslägren fanns ofta musik, i form av orkestrar och grammofoner. Nedan en bild av Musikkapelle Mauthausen.

Primo Levi kan inom sin prosa betraktas som en motsvarighet till Celans poesi. Mästerliga skildringar av det som enligt filosofen Theodor Adorno inte går att skildra. Ondskan och det mänskliga förfallet i anus mundi, världens rövhål, var så fruktansvärt att det ställer all konst i fråga:

 Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt. Det fräter till och med sönder frågan om det över huvud taget är möjligt att idag skriva poesi.

Det fanns dock poesi och musik även i dessa helveten. Primo Levi skriver om Auschwitz:

Taktfasta slag från trummor och cymbaler når oss kontinuerligt och monotont, men vindens nyckfullhet gör att denna väv av musikaliska fraser blir ofullständig. Melodierna är få, kanske enbart ett dussin och de är desamma från morgon till kväll: marscher och slagdängor som varje tysk gillar. De ristas in i våra sinnen och blir därmed det sista vi kommer att minnas från lägren – de är lägrens röst. Det påtagliga uttrycket för deras geometriska galenskap, ett tecken på deras önskan att utplåna oss som människor, sakta och säkert, beständigt.

Överlevande från Auschwitz har berättat att den mest populära slagdängan som oftast spelades av lägerorkestern då fångar fördes till gaskamrarna var tangon Ostatnia Niedziela, Den sista söndagen, skriven av Jerzy Petersburski. En insjungning med Mieczysław Fogg, blev trots den allmänna polskfientligheten i Tyskland en stor succé även där. Med tanke på att den så ofta spelades i Auschwitz får sångens refräng en ovanligt kuslig innebörd:

Det är den sista söndagen.

Idag skiljs vi åt.

Idag lämnar vi varandra,

för alltid.

Det är sista söndagen

Så snåla inte på den, ge den till mig.

Se på mig med glädje idag,

för sista gången.

Du kommer att få tillräckligt av dessa söndagar,

vad som händer mig, vem vet?

Celans musikaliska upprepningar anspelar på den judiska skönheten. På Sulamit, Kung Salomos åtrådda kvinna i Bibelns Höga visa, Sångernas sång:

Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem, vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig! Varför vill ni se på flickan från Shulem, där hon dansar mellan leden? Dina sandalklädda fötter är så vackra, du furstedotter! Dina höfters rundning är som ett smycke, smitt av konstnärshänder. Ditt sköte är en kupad skål – må vinet aldrig saknas! Din buk är en hög av vete, omgärdad av liljor. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid. Din hals är ett elfenbenstorn, dina ögon som Heshbons dammar vid porten mot Bat-Rabbim. Din näsa är som Libanontornet, som vetter mot Damaskus. Ditt huvud höjer sig som Karmel, hårsvallet skimrar som purpur, en kung är fångad i lockarna. Vad du är skön och ljuvlig, min älskade, min vällust. Din växt liknar palmens, dina bröst är som klasar. Jag tänker: Jag vill upp i den palmen, gripa tag i dess krona. Dina bröst skall vara som druvklasar, din andedräkt som doften av äpplen, din mun som det finaste vin, som flödar över i min och fuktar läppar och tänder.

Men hos Celan är Sulamits gyllene hår askgrått, som de skräckinjagande högarna med dödade judars grånade hår som finns till beskådande i Auschwitz Det såldes för att användes som tätningsmaterial för ubåtar, för tillverkning av madrasser, peruker och olika tyger.

Den som hos Celan har gyllene hår är inte den judiska Sulamit utan den tyska jungfrun Margarete som åtrås och slutligen förgörs av Faust i Goethes epos, där hon blivit till urtypen för en genomsund, germansk skönhet. En romantikens sinnebild. Då Faust sett och tilltalat henne för första gången vänder han sig till Djävulens personifikation – Mephistofeles:

Vid Himlen! Hur vackert är inte detta barn! Jag har aldrig sett dess like. Så moralisk, så dygdig. Och dock … hon har något vass, dessutom. Dessa röda läppar, de ljusa kinderna, de skall aldrig förgätas. Hennes sänkta blick skar sig in i mitt hjärtas djup. Hur hon talade, så kort, skarpt, det var dock en märklig fröjd. Lyssna, du måste skaffa mig den där flickan!

Osedd betraktar Faust kort därefter hur Margarete flätar och binder upp sitt hår. Fausts blick faller på Margaretes säng.

Vilken rysning av glädje drabbas jag inte av! Här skulle jag kunna vara timme efter timme. Här, i naturens skira drömmerier vilade du, en okonstlad ängel. Här sov barnet, fyllt av sin värme. Här skapade Anden en gudalik gestalt.

Kommendanten, Döden, en mästare från Tyskland med blå ögon, leker med ormar och skriver till sin älskade Margarete, som lever längt borta i ett romantiskt Tyskland, Goethes land. Hans hus ligger vid fånglägret. Som Höss hus vid Auschwitz, minnesvärt skildrat i Jonathan Glazers film The Zone of Interest.

Amon Göth, kommendant över lägret Kraków-Płaszów, bodde i en villa inom lägret. Ralph Fiennes framställer i Schindlers List oförglömligt hur Göth från sin balkong, för sitt eget höga nöjes skull, skjuter ner sina judiska slavar. Vid den rättegång som ledde till hans dödsdom framgick det att Göth personligen skjutit minst femhundra personer till döds.

Celans kommendant kallar på sina hundar, hetsar dem och befaller sina judar att gräva och spela. De skall bereda sig själv en grav i himlen. De skall förintas, eldas upp, röken från deras brända kött skall stiga mot himlen.

Celans hustru, Gisèle Lestrange, illustrerade de flesta av makens dikter. Hon fångar deras unika rytm och ofta abstrakta bildspråk.

Den artist som annars förknippats mest med speciellt Celans Todesfuge är Anselm Kiefer, som vid flera tillfällen tolkat dikten på stora dukar där han förutom olja använt material som asfalt, jord, bly, krossat glass, aska, torkade blommar och andra växtdelar.

Celan, Appelfeld, Wiesel och Manea kämpade livet igenom med sina minnen från dödslägren. Hela deras världsbild präglades av dem, blev absurd och förvriden. En annan rumänsk överlevare, Dan Pagis, hade i sin tidiga ungdom förts till Transnistras helvete. I sin lyrik skildrar han ironiskt det obegripliga, absurda i att glömma vad som skedde där- Något som aldrig kan begrippas och, än mindre gottgöras, som i hans absurda dikt Utkast till ett avtal om återvändande:

Okej, mina Herrar, ni som ständigt gapar om ojust mord,

tjatande tiggare om mirakler.

Tyst med er!

Allt skall återställas till sin rätta plats,

paragraf för paragraf.

Skriket skall föras tillbaka in i strupen.

Guldtänderna återvända till sina gap.

Terrorn.

Röken återvända in i skorstenarna och vidare, tillbaka in i

benens hålrum

som sedan skall täckas med skinn och senor och ni skall

leva.

Se! Ni skall få tillbaka era liv.

Sitta i era vardagsrum, läsa kvällsnyheterna.

Där är ni. Ingenting är för sent.

Och var gäller den gula stjärnan,

den skall slitas från era bröst,

omedelbart

och utvandra

in i himmelen.

Saul Steinberg klarade sig från dessa helveten. Men, Mussolini närmade sig obönhörligt nazisternas förödande judepolitik och snart skulle även italienska judar sändas in i döden. Fram till 1943 levde dock italienska judar utan hot om förintelse. Detta ändrades dock då Italien kapitulerade 1943 och tyska trupper ockuperade stora områden samtidigt som de lät Mussolini utropa sin SALO republik i norra Italien, något som ledde till att över 7 000 judar från dessa områden dödades.

Som jude och rumänsk medborgare kunde Steinberg 1941 kunna lämnas ut till Rumänien, något som med stor säkerhet skulle betyda döden för honom. Han hade dock vänner och släktingar i USA och hoppades på hjälp från dem. I April 1941 arresterades han som “illegal/oönskad invandrare” och sändes till Milanos San Vittore fängelse, fyra dagar senare skickades han med tåg Villa Tonelli i den lilla badorten Tortoreto vid Adriatiska kusten, norr om Pescara. Ett av de många interneringsplatser som fascisterna etablerade för “oönskade personer”. Här tecknade Steinberg sin säng och sina medfångar, alltmedan han väntade på om han skulle sändas till Rumänien, eller få komma till USA.

Slutligen kom en bekräftelse från den amerikanska ambassaden som intygade att Saul Steinberg fått tillåtelse att med sitt utgångna rumänska pass passera genom USA till exil i Dominikanska Republiken, ett av de få länder som utan restriktioner tog emot judiska flyktingar. Landets rasistiske diktator Rafael Trujillo ansåg att europeiska flyktingar kunde användas för begränsa vad som betraktades som ett skadligt inflytandet från det ”gallisk-afrikanska” grannlandet Haiti och förbättra den ”dominikanska” rasen.

Den 16:e juni kunde Steinberg flyga till Lissabon och därifrån med SS Excalibur resa till New York. Framkommen till New York var han tvungen att som ”transitpassagerare” bo en vecka på Ellis Island innan han kunde ta en båt som över San Juan i Puerto Rico förde honom till Dominikanska Republikens huvudstad, Ciudad Trujillo, uppkallad efter diktatorn, dit han anlände den trettonde juli. Bakom sig lämnade han ett Europa som ohjälpligt störtat ner i krigets helvete och ibland dyker krigets monstruitet upp hos honom, inte minst i hans skildringar av marscherande soldater, rovgiriga svarta ulvar och flyende människor.

Under sin tid i den Dominikanska Republiken försökte Steinberg ständigt få tillåtelse att bosätta sig i USA. Hans relativa berömmelse och stora flit i Italien hade gjort det möjligt för honom att skaffa en agent i New York, Cesar Civita, som lyckades placera hans teckningar i betydande tidskrifter som PM, Mademoiselle och framförallt i den prestigefyllda The New Yorker. Nedan är Steinbergs första teckning för The New Yorker.

Konstläraren har bett sina elever att måla en kentaur, en varelse som är både människa och häst, eleven förklarar för den missnöjde läraren att det är precis vad hon gjort, fast hennes kentaur har människoben istället för en människas huvud och överkropp. En stillsamt absurd humor som tilltalade The New Yorkers utgivare och redan samma år fick Steinberg fler teckningar publicerade i tidskriften. Även i Dominikanska Republiken hade Steinberg omedelbara framgångar. Hans skämtteckningar publicerades i landets största dagstidning, La Nación och han fick flera reklamuppdrag.

Han trivdes dock inte i den tropiska värmen, talade inte spanska och led av alla kryp som omgav honom i hans lägenhet. Han ondgjorde sig i brev till sina amerikanska kusiner, Henrietta och Harold Danson, medan Cesar Civita skrev till myndigheterna och intygade att Saul Steinberg kunde bli en tillgång för det amerikanska samhället. Han räknade redan med ett stort kontaktnät, mer än tillräckligt med inkomst och uppdrag för att kunna försörja sig utan att ligga någon till last.

Jag finner det ganska fascinerande att Steinberg tillbringade en tid i Dominikanska Republiken, ett land som jag tror mig ha lärt känna utan och innan och där vi fortfarande har en våning. Då jag konfronteras med en bild av Steinberg tycker jag mig betrakta ett övergivet hus som ligger i närheten av vår bostad och som jag varje dag passerar då jag gör mina morgonpromenader därnere.

Ansträngningarna från Steinbergs amerikanska vänner och bekanta bar frukt. Den 28:e juni 1942 flög han till Miami och tog nästa dag en buss till New York, där han togs emot av sina kusiner. Steinberg hade snart utan svårigheter anpassat sig till livet i USA. Flera av hans arbeten ställdes ut på The Metropolitan Museum of Art och i November rekommenderades han av Harold Ross, The New Yorkers chefredaktör, till Statens Kontor för Krigsinformation och sändes under kriget bland annat till Kina, Indien, Nordafrika och Italien. Steinbergs humoristiska teckningar av amerikanska soldaters möten med olika kulturer publiceras rikligt i The New Yorker och andra amerikanska tidskrifter.

Han lämnarde1946 armén med löjtnants grad. Steinberg kan nu fullständigt betraktas som amerikan och hans konst och verksamhet får onekligen en amekansk karaktär. Steinbergs föräldrar och syster klarade sig oväntat genom krig, umbäranden och svåra förföljelser. Han hjälpte dem ut ur landet och fick dem att etablera sig i Nizza. Han hade besökt dem i Rumänien 1944. Det var sista och enda gången han var i landet efter det att han 1933 hade flyttat därifrån.  

Även om Rumänien solkats genom sin medverkan i Andra världskrigets helvete så har dess rykte efter dess slut heller inte varit så speciellt gott – först kom Nicolae Ceaușescus omstridda  diktatur följd av decennier med finans-och regeringskriser under vilka omvärldens rumänska intresse i allmänhet begränsade sig till skickliga gymnaster, vampyrer, föräldralösa barn, tiggare, barnprostitution och förvildade hundar. Men Rumänien var och är mycket mer än så, bland annat har landets intellektuella styrka gång på gång befruktat och förändrat västeuropeisk kultur. Exempelvis så revolutionerade skulptören Constatin Brancusi den modena konstuppfattningen, absurdisten Eugène Ionesco förändrade dess teatertradition och Mircia Eliade religionshistorien.

Innan fascismen fick deras nationen i sitt järngrepp åtnjöt rumänerna ett uppsving av sällan skådat slag och utländskt kapital investerades villigt och rikligt i den ständigt expanderade industri. 1857 hade olja börjat flöda ur en mark som redan tidigare var ovanligt rik på en mängd olika mineraler. Europas första oljeraffinaderi etablerades i Ploiestri och en snabbt växande europeisk bilindustri gjorde att kontinenten törstade efter rumänsk bensin. Inte ens den stora depressionen som drabbade världen vid tjugotalets slut slog landet speciellt hårt, faran kom från de den växande fanatismen hos nationellt berusade fascister, en bidragande orsak till varför så många artister och författare som vuxit fram under Rumäniens så kallade intellektuella guldålder efter Första världskrigets slut och fram till trettiotalets mitt lämnade landet och hamnade i Paris eller USA.  

För en flyktig uppfattning om den skaparkraft som exploderade i Rumänien under dessa hur och hur den reflekterades hos en mängd konstnärer som kom att nå sin berömmelse på annat håll kan jag exempelvis nämna Marcel Iancu, en allkonstnär som tillsammans med Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp och Tristan Tzara 1916 grundade Cabaret Voltaire i Zürich och genom sitt Dadakoncept och dess nya revolutionerande kulturuppfattning vände upp och ner på den traditionella konstvärlden som sedan dess aldrig fullt ut har kunnat återhämta sig. Nedan en av Jancos versioner av kabarén och en av han många masker som förenade Dada, europeisk folklore, afrikansk skulptur, med karikatyr och porträttkonst, som i masken som föreställer Tistan Tzara.

Likt så många av sina samtida samhällsomstörtare och förändrare hade Janco många strängar på sin lyra, han var exempelvis även en skicklig arkitekt.

Tristan Tzara, född som Samuel Rosenstock, var liksom de de andra inflytelserika konstkritikerna och konstnärsvännerna italienske/polske fransmannen Guillaume Appolinaire och italienaren Filippo Tommaso Marinetti, en av grundarna till den moderna lyrismen där gränser mellan bild, ljud- och bildkonst suddades till något som fick folk att betrakta den kaotiska samtiden med nya ögon, en konst där reklam, kitsch och traditionell konst rördes om i en modernistisk häxbrygd, som i Tzaras dikt Assessment, Värdering: 

Tzara var präglad av en folklig absurdistik tradition som skapats bland judiska chassider, romer och rumänska bönder och som gjorde att rumänska artister lätt och villigt anammade de konstnärliga landvinningarna i framförallt Tyskland och Frankrike. Där finner vi illustratören André François (född Farkas) som verkade i Frankrike och säkerligen influerade Steinbergs konst.

Realisten Avigdor Arikha som var mycket god vän med Samuel Beckett och gjorde flera porträtt av den store absurdisten, till och med ett av hans sked.

Den originelle kubisten Arthur Segal, vars konst tidigt närmade sig abstraktion.

Men han var mycket versatil och gick från genre till genre.

En annan rumänsk konstnär, som liksom Arikha, Segal och Brauner var jude, var Max Herman Maxy. Han började liksom Segal som kubist i Paris.

Även Segal ändrade ofta stil och genre

Maxy var ungdomsvän med Hedda Sterne i Rumänien och hon följde honom till Paris och flyttade sedermera till New York där hon accepterades som en av de så kallade abstrakta expressionisterna, som annarfs var ett ovanligt grabbigt gäng. I Paris hade Sterne varit i det närmaste surrealist.

 I New York blev hennes konst alltmer abstrakt.

Tills hon åstadkom flera, stora dukar som i mitt tycke är hennes bästa arbeten och påminner mig om Mark Rothkos senare konst.

1944 gifte sig Hedda Sterne med Saul Steinberg. Tillsammans hade de ett stort nätverk bland konstnärer och författare i New York, flera av dem judar som flytt från förföljelserna i Europa. En judisk rumänsk konstnär som betytt mycket för dem, men som lyckats överleva i Frankrike under kriget och förblivit där var Victor Brauner som Hedda Sterne lärt känna under sina år i Paris. Han var en av de främsta surrealisterna, enögd efter det att en annan surrealist, den hetlevrade spanjoren Óscar Dominguez, under ett gräl skadat Brauners vänstra öga med skärvan från en sönderslagen flaska. Detta skedde då Victor Brauner försökte skydda sin landsman, den tidigare nämnde André François, från en ursinnig attack av den rasande spanjoren. Märkligt är att Victor Brauner fem år tidigare porträtterat sig med ett förstört öga (fast där rörde det sig om det högra ögat).

1957 tog Dominguez livet av sig genom att skära upp sina pulsådror. Två år innan Brauner gjort sitt självporträtt med förstört öga hade Domiguez porträtterat sig själv med en blödande handled och två år senare gjorde han en av sina mest berömda målningar med en dam som spelar piano med sina avhuggna händer, något som påminner mig om en av rumänskan Nina Cassians många surrealistiska dikter:

Mina händer kravlar på den heta sanden,

mot okända mål;

kanske till strandlinjen,

kanske till armarna som de skiljts från

och som nu ligger där på stranden

som två halshuggna ålar.

Victor Brauners särpräglade surrealism påverkade såväl Hedda Sternes, som Saul Steinbergs konst.

Nedan ett New Yorker cover av Steinberg som tycks spegla Brauners verk.

Med all rätt kan läsaren fråga sig varför jag i en essä om en så framgångsrikt amerikaniserad konstnär som Saul Steinberg ägnat så mycket plats åt Rumäniens konst och litteratur. Ett skäl är att Steinberg trots all sin amerikanism, sin framgång och sina många vänner likväl förblev något av en främling i sin tid. En särling som för sin egen och sin konsts skull stod vid sidan om och betraktade världen utifrån och in.

Trots sin stora beundran för USA och tacksamhet inför den framgång han rönt kunde Steinberg på sitt oförlikneliga sätt inte undgå att driva med den amerikanska framgångsdrömmen och nationens självgodhet, som i sitt The New Yorker cover The Pursuit of Happines. En illustration fylld med sofistikerad ironi, där jultomten och Sigmund Freud är satta på piedestal. Motsatser förenas i vänliga handslag – lastbarhet med dygd, arbete med fritid, konst med industri, vetenskap med handel. Uncle Sam skakar hand med Uncle Tom, alltmedan arbetslöshetens lejon dödats genom en pil som även genomborrat en fisk med texten "semantik"  (vad det nu kan betyda?) och inflationens påfågel ligger dödad av statistik.

I mitten av trappstegspyramiden biter en orm med texten ”jakten på" svansen på en krokodil med texten ”lycka”, samtidigt som krokodilen biter ormen i svansen. Begriper inte riktigt vad det kan betyda, kanske att jakten på lyckan är ett ständigt oavslutat projekt och en oavbruten kamp. 

Det hela kröns med en kapitalist med sönderslagna bojor och hög hatt. Under honom ser vi texten ”välstånd”.

Ett komiskt mästerverk inom samma genre som Charlie Chaplins öppningsscen i City Lights där hans Tramp vaknar upp i famnen på en personifikation av Prosperity efter det att staden borgmästare avtäckt statyn Peace and Prosperity.

https://www.youtube.com/watch?v=cFbftYfXsnc

Främsta skälet till mitt rumänska intresse är nog att jag hos Steinberg funnit ett rumänskt drag som jag tror mig känt igen i det lilla jag vet om rumänsk litteratur och kanske även folkets kynne – nämligen absurdism. En absurdism som trots att den är ordentligt grundad i en komplicerad verklighet allt som oftast glider in i en drömartad magisk realism. Som Steinbergs verklighetsbaserade konst, som även den likt flera rumänska författare och artister ofta omvandlar språk och text till visuell form.

Vi fann denna visuella ordkonst hos Tristan Tzara och ett något senare exempel är situationisten och lettristen Isidore Issou, född Goldberg.

Flera rumäners speciella hållning till språket, speciellt de författare som levt i exil har i en essä om Eugène Ionesco analyserats av Susan Sontag. Även om hon ogillar Ionescos dramatik konstaterar Sontag  hans betydele genom upptäckten av ”språkets banalitet”. Att språket i själva verket varken är ett redskap för kommunikation, eller ett uttryck för talarens personlighet. Det är snarast ett prefabricerat ting, skapat av talarens omgivning. Han/hon är dessutom i allmänhet fullständigt ovetande om detta faktum och inbillar sig att deras språk, deras uttrycksmedel, är högst personliga. Följaktligen behandlar och använder Ionesco i sina pjäser språket som om det rörde sig om påtagliga ting, precis som i Steinbergs bildvärld. Samtidigt betraktar Ioenesco, som varje sann absurdist, verkligheten, och då även språket, som vore han en främling – tillvaron betraktas ”utifrån”.

Enligt Sontag är dock Ionescos upptäckt knappast unik och vad värre är – jämfört med mästare som Bertolt Brecht, Jean Genet och Samuel Beckett är Ionesco föga mer än en dilettant, även när han är som bäst. Hans verk saknar deras tyngd, blodfullhet och medkänsla. Han visar förakt för mänskligheten, något som enligt Sontag inte är ett brott i sig, men ringaktning av idéer och mänskligt tänkande är enbart pinsamt,speciellt om det uttrycks av en man med begränsad talang. Sontag tillägger att hon inte alls har något emot verk som tycks vara nonsens, som tycks sakna struktur och tanke, men just därigenom avslöjar ”banalitetens banalitet”.

För flera år sedan läste jag med stor fascination välskrivna epos av Panait Istrati och Zaharia Stancu, en klar och gedigen realism, fjärran från någon absurdism.

Det rörde sig om socialt medvetna författare som skrev med en stark känsla av medmänsklighet. Stancu var en frispråkig kritiker av Antonescus diktatur och utrotningskrig mot judar och romer, något som ledde ledde till att han satt fängslad under Andra världskriget. Under Ceaușescu hyllades han dock som en nationalklenod, valdes till Författarförbundets president och blev medlem i den Rumänska akademin.

En annan författare och poet som gynnades av det diktatoriska paret Ceaușescu var Dumitru Popescu, som i egenskap av sekreterare i kommunistpartiets centralkommitté även ansvarade för den statliga censuren.

Nicolae Ceaușescu förhöll sig starkt kritisk till Stalinismen och ansträngde sig för att visa Rumäniens frihet gentemot speciellt Leonid Brezjnevs sovjetiska regim och förde därmed en politik som innebar ett närmande till Väst och en viss lättnad av kommunismens grepp om yttrandefriheten.  Detta innebar dock inte att den statliga censuren avskaffades. Exempelvis krävdes innehav av en skrivmaskin ett statligt tillstånd. Öppet regimmotstånd bestraffades; tortyr och avrättningar förekom. Under vissa tider satt mer än två miljoner rumäner inhysta i landets fängelser. Den fruktade säkerhetspolisen, Securitate, avlyssnade, förföljde och kontrollerade medborgarna. Samtidigt hade paret Ceaușescu en luxuös tillvaro.

Till en början åtnjöt Nicolae Ceaușescu en viss popularitet, speciellt genom sin förmåga att hävda landets självständighet, men efter hand blev regimens förföljelse av dissidenter och minoriteter allt värre och angivarnas antal ökades ständigt.

Poeten, filosofen och författaren Dumitru Popescu beskriver i sina omfattande memoarer hur han allt som oftast var tvungen att söka upp herr och fru Ceaușescu för att få deras medgivande för att ge ut politiskt tveksamma alster. Med tanke på detta är det något märkligt att jag för flera år sedan kom att läsa en milt sagt underlig roman av Popescu, Den kungliga jakten, som mellan raderna och inom ramen för en långt driven magisk realism riktade skarp kritik mot Rumäniens diktatoriska makthavare och deras villiga hantlangare. Kanske undgick romanen hans egen censur genom att sägas äga rum under den tid då Rumänien led under stalinismens ok, men det hindrar inte att dess regimkritik under den magiska realismens täckmantel även omfattade den av Popescu så offentligt och villigt omhuldade Ceaușescuregimen.

I själva verket hade den kulturellt inflytelserike Popescu, som bakom sin rygg av dissidenterna kallades för ”Guden Dumitru”, varit en av skaparna av Ceaușescus politiska linje. I sina memoarer skriver Popescu:

Jag vill inte dra mig undan och kan villigt erkänna att jag till en början beundrade Ceaușescus egenskaper. Ja, jag älskade honom. Det fanns tillfällen då han genom sina brister skadade landet. Men, både när han var bra och när han var dålig förblev han en modig, beslutsam och ambitiös patriot. På sitt sätt behärskade Rumänien hela hans medvetande. Rumänien var för denne turbulente och emellanåt skrämmande man hans enda kärlek i världen.

Som exempel på den absurdistiska stämning och berättarteknik som fanns i flera av de alster som producerades under Ceaușescu kan en del av Den kungliga jaktens förvirrande, men likväl fascinerande innehåll redovisas. En roman där allt blandas samman. Människor och hundar, dissidenter och beslutfattare, mördare och polis förenas i en makaber vision. Till slut behärskas i romanen hela landet av en ”rabiessmitta” som påminner om den som förkommer i zombiefilmer där hela populationer omvandlas till blodtörstande monster. Det tycks som om romanen förebådar uppkomsten av en människoart som skall frodas inom ett ”nytt samhälle”. Kanske ett bolsjevistiskt Utopia, som i själva verket inte är något annat än ett dystopiskt helvete.

Det hela börjar med att Patriciu mörda. Han var politruk och ordförande i landets förnämsta fotbollsklubb, ”fotboll är århundradets religion”. Historiens berättare, detektiven/åklagaren Tică Dunărințu, får till uppgift att finna mördaren, men finner snart att mordet är kopplat till mordet på hans egen far. På den fotbollstribun där Patriciu brukade vistas fanns även politruken Moise, som Dunărințu misstänker är hans fars mördare.

Då Dunărințu med sin bil under en regnig mörk natt färdas genom en öde skog, brakar den samman och han får lift med en förbipasserande bil, med ytterst märkliga passagerare. Plötsligt byter berättaren identitet och blir till en yngling. I bilens baksäte färdas två kvinnor. En av dem undrar om pojken inte är rädd. Han svarar att han inte förstår varför han skulle vara rädd. Kvinnan påstår då att han har all orsak att vara det eftersom han färdas med en kvinna som är på väg att mörda en man som redan är död. Damen som kallas Skolflickan, förklarar att hon skall mörda Horia Dunărințu, fadern till detektiven/åklagaren som läsaren redan mött, Horia hade varit hennes lärare. Kvinnan skall mörda honom i Pătârlageles skogar och där begrava honom under snön.

Den nye, unge berättaren, förklarar då för den presumtiva mörderskan att Horia sedan länge är död och så är även hans mördare, Moise. Varför mörda de redan döda? Berättaren kände inte Moise, men han har besökt den kände politrukens grav, som även besöktes av människor som hatat honom och därför pissade på hans grav. Han hade sedan dess hört att några nattliga besökare sett hur Moises ruttnande kadaver stigit upp ur sin grav och hur kyrkogårdsbesökarna då attackerat honom med käppar och stenar, innan de flydde från platsen.

Det berättas sedan hur de Döda har sina vägar under våra vägar och att de dricker vatten ur våra brunnar. Enbart de värsta av dem får inte ens vistas där utan sänds tillbaka ovan jord, eller är så galna att de förgiftar de levande eller reinkarneras för att tränga in i de levandes själar och få dem att agera och tala i enlighet med deras vilja, eller så förvandlas de till hundar, vargar, fåglar eller nässlor.

Bilen anländer till en stad som kan vara Bukarest. En av damerna bjuder hem berättaren till sig för en kopp te. Under tiden söker chauffören upp en mekaniker, eftersom hans bil börjat krångla, men på väg till verkstaden kommer han ihåg att han glömt sitt cigarrettetui hos damen som bjuder berättaren på te. Då chauffören kommer till lägenheten finner han sina två före detta kvinnliga passagerare mördade. Berättaren grips. Man upptäcker att damerna varit döda i två veckor, fast berättaren bedyrar att han färdats med dem kvällen innan. Det uppdagas att inte enbart fadern till den tidigare nämnde åklagaren/detektiven Tică Dunărinţiu har mördats – hans mor har våldtagits av nio män som försökt pressa bekännelser ut henne.

Popescus berättelse ger intryck av att vara ett fullkomligt kaos, som trots detta tycks följa ett mönster fastställt av en sinister planläggare –  Staten, en kriminell organisation, Gud?

Absurdismen tog/tar sig många uttryck i Rumänien. Ibland kläds den i ironiskt filosofiska spekulationer, som i Matei Calinescus Zacharias Lichters liv och åsikter från 1969. Titeln anspelar givetvis på sjuttonhundratalets mest egendomliga nonsensroman, den mer än lovligt förbryllande The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.

Calinescus roman blev i Rumänien en ovanligt populär bok. Själv blev jag inte speciellt imponerad, på mig gav den intryck av att liksom Tristram Shandy vara ett hopkok av olika filosofier och spekulationer, presenterade på ett något krystat ”humoristiskt” vis. Men, men, som exempel på rumänsk dadaism kan ett kort sammandrag vara på sin plats.  

Huvudperson är en åldrig jude som vandrar runt i Bukarest där han uppträder som excentrisk filosof och tiggare. Lichter tillbringar sin tid i stadens parker och barer där han predikar en lära som enligt honom uppenbarades då han mitt på ljusa dagen drabbades av en blixt från ovan. Den bländade honom och träffade honom som en sten, medan den med ett bedövande rytande brände hans mun och inre. Lichter drabbades av märkliga hallucinationer – män med örnhuvuden, grodor och råttor, av vilka en del väste åt honom med kluvna tungor. När tystnaden åter sänkt sig kring honom insåg Lichter att han i sig nu inkarnerade tre mänskliga stadier; i) Cirkus – hans clownaktiga fall och löjliga stapplande mitt bland människorna i en park; ii) Galenskap – de märkliga hallucinationerna, och iii) Bryderi – hans medvetenhet om och predikande kring ankomsten av Guds heliga flamma.

Cirkus definierar Lichters återvändande som en clown som uppträder med humoristiskt nonsens, blandat med tårar och tragedi, ett stadium som obevekligt leder till ensamhet, tystnad och oförmåga att kommunicera.  Men, då uppenbarar sig Galenskapen som en befrielse genom att läka och förena Lichters splittrade medvetande.  Därmed skapas en helhet, befriad från språkligt förtryck och en öppning mot myternas förmodade, men i själva verket befriande kaos. Det sista stadiet i Lichters utveckling, och det som borde vara ett ideal för varje människa, är Bryderiet, ett tillstånd präglat av mörker och tystnad i vilket man känner och förstår att Gud finns bortom språk, bortom vara och icke-vara.

Lichter är omoralisk, han anser att stöld är en protest mot ägandets tyranni och hyllar tiggeriets svåra, men missförstådda konst.  Han beskriver Dumhetens rike som ett tillstånd av egocentrerat ägande, i motsats till varandets frihet. Enligt Lichter är den ständigt berusade, moltigande och halvsovande Leopold Nacht den enda sanna filosof han känner och den som är helt överens med hans egen livsfilosofi – att det finns enbart en enda sanning, odelbar och tigande. Allt som sägs är därigenom en lögn och själva existensen ett misstag, en synd.

Häri, och i mycket annat har Calinescu mycket gemensamt med den kompakt misantropiske Émile Michel Cioran:

Då jag befinner mig i närheten av en likkista brukar jag fråga mig: ”Vad var det för nytta för dess innehavare att ha blivit född?” Numera ställer jag samma fråga om var och en som lever.

Den rumänske filosofen/författaren E.M. Cioran, som Sontag, till skillnad från Ionesco, har lyft till skyarna, levde, som så många andra rumänska författare största delen av sitt liv i exil i Paris. Han skrev på franska och det kan inte förnekas att han i sina aforismer visar sig som en stor stilist. Liksom Nietzsches består flera av hans böcker av en stor mängd aforismer och Cioran hävdade att detta passade honom bäst eftersom han motsatte sig varje system, att fritt tänkande måste innefatta vad som kunde uppfattas som motsägelser och det var därför som sammanställande av en mängd oftast kortfattade aforismer/konstaterande bäst kunde förmedla hans livsinställning.

Aristoteles, Aquinas, Hegel – medvetandes tre förslavare. Det värsta förtrycket är systemet, inom filosofi och allt annat.

Cioran hade ett speciellt ont öga till Hegel (och där håller jag med honom) och retade sig på filosofens predikande om att människan skulle känna sig fri om hon omgärdades av en värld skapad av henne själv. Cioran menade att det var precis vad Hegel åstadkom och att han därigenom bidrog med inspiration till olika samhällssystem som förslavat och föraktat människan.

Likt Nietzsche, och likt honom som son till en präst, var Cioran betydligt mer välvilligt inställd till Buddhismen och Hinduismens djupsinniga tänkare och deras förnekandet att den mänskliga existensen är av godo. Cioran hyllade stillaståendet, tomheten, intets allomfattande lugn. Tanken på framåtskridande, på framgång, förolämpade enligt honom intellektet. Västvärlden är ”en väldoftande ruttenhet, ett parfymerat kadaver”.

Till saken hör att jag aldrig varit speciellt fascinerad av aforismsamlingar, hur geniala de än kan vara, det gäller till och med mästare som Nietzsche och Oscar Wilde, som hade en förmåga att sprida aforistiska pärlor omkring sig, jämte en hel del dumheter. Jag finner aforismernas kompakta natur tröttande, speciellt om jag bombarderats med dem sida efter sida. Jag tappar intresset och retar mig på författarnas överlägsna attityd, detta förnumstiga konstaterande av sanningar, varav många framstår som antingen självklara eller frånstötande.

Misstänker att Cioran beundrade Nietzsches tankefrihet, hans omkullstörtande av ett lyckligt slentriantänkande. Likt Nietzsche dyrkade Cioran musik. Inom musiken kunde han hylla klarhet och ordning. För Cioran var Bachs musik kopplad till gudsbegreppet, något oerhört, något som befann sig långt bortom allt sådant som är futtigt och mänskligt. Med andra ord är sann musik kopplad till, kanske till och med identisk med Gud. Cioran konstaterade att det ”ovanliga”, det så kallade ”geniala” inte alls är ett kriterium för fullkomlighet. Paganinis musik var mer överraskande, mer oförutsägbar än Bachs, men det gjorde honom inte sannare eller bättre än denne oförliknelige mästare.

Likheterna med Nietzsche hindrade inte Cioran från att ösa agg även över honom. Han skrev att Nietzsche var naiv. Besatt av sin egen entusiasm och sitt översvallande språk. En falsk bildstormare som med ett pubertalt utanförstående på avstånd betraktade mänskligheten och genom sin okunnighet om erotik, smuts och elände kom upp med en så löjlig tanke som att mänskligheten skulle kunna förbättras genom insikt och självständigt tänkande, när all kunskap i själva verket är en omöjlighet och även om den inte vore det skulle den inte kunna lösa någonting. Om Nietzsche verkligen förstått den mänskliga naturens eländighet skulle han ha insett vilken löjlig tanke, vilket groteskt inbillningsfoster hans Övermänniska var. Det enda som förmildrade Nietzsches dumheter var hans galenskap som fick honom att dö lycklig, frånkopplad den mänskliga existensens elände.

Cioran liknar även Calinescus Zacharias Lichter i den meningen att han bejakade sitt loserskap och konstaterade att det är bättre att leva i rännstenen än att sättas på piedestal. Undrar vad Cioran, som ständigt plågades av sömnlöshet, ägnade sig åt i sin rännsten annat än att vältra sig i pessimism och beundran av egen insiktsfullhet och stora beläsenhet. Jag tror knappast att han som Wilde tyckte att vi alla befinner oss i rännstenen, men att några av oss likväl betraktar stjärnorna.

Nej, Cioran är inte min typ av filosof, även om han allt som oftast kan komma upp med en eller annan beundransvärt formulerad tanke. Min misstänksamhet mot Cioran kanske även grundar sig på att jag inte kan undgå att läsa honom med fördomsfullt färgade glasögon.

Vid sjutton år ålder började Cioran studera filosofi vid universitetet i Bukarest och grundlade där en livslång vänskap med Eugène Ionesco och Mircea Eliade, likt den senare fascinerades han även av och anslöt sig till det mordiskt patriotiska Järngardet. Efter det att Cioran 1933 erhållit ett stipendium för studier vid Humboldtuniversitet anslöt han sig i Berlin till Nazistpartiet. Efter Andra världskriget tog Cioran avstånd från alla sina tidigare politiska sympatier. Han ångrade sina kopplingar till olika ideologier och organisationer och konstaterade att fanatism är döden för all konversation och allt fritt tänkande. Han deklarerade ”Ge oss tvivlare, sofister och dilettanter, som åtminstone är befriade från allt så kallat förnuft”. 

Enligt honom hade Hitler varit en sinister och samtidigt patetisk person. Mot all förmodan lyckades denna galning åstadkomma allt han eftersträvade, men samtidigt förstörde han allt omkring sig. Därigenom var han ett monster helt i en klass för sig. Mannen var ett missfoster, men även hans patos, hans övertygelse och idealism var monstruösa. En förlorare som ständigt talade om seger. Som trodde på sina ord och därigenom murade in sig själv i snedvriden optimism. Även då allt rasade kring honom uttryckte han ett vansinnigt hopp om att hans vilja och övertygelse skulle segra och instängd i denna galenskap uppfann och genomförde Hitler den ena vedervärdigheten efter den andra. Det är just därför vi kan säga att han mer än någon annan dödlig lyckades förverkliga drömmen om sig själv som Övermänniska. Han var dock en idiot. Att söka makt, att erhålla den och spela rollen av en oförliknelig ledare, kan enbart genomföras med en stor dos av dumhet, av gränslös idioti. Med ett cyniskt småleende konstaterade Cioran att alla stora historiska händelser har satts i rörelse av galningar, av mediokra galningar.

Mja, kanske Cioran hade rätt, men mina tvivel om honom som person och filosof består. Precis som fallet är med Sverigedemokraternas ledare och grundare tror jag att de gamla nazistiska ränderna inte går ur. Ciorans filosofi andas, enligt mig, ett unket människoförakt. Precis som Nietzsches tal om blonda bestar och vederkvickande krig solkar hans filosofi så finns det mycket hos Cioran som får mig att vända mig emot honom:

”Enbart sådant som kommer från känslor och cynism är verkligt. Allt annat är enbart talang.”

”En Statsmans styrka består i att vara visionär och cynisk. En drömmare utan skrupler.”

”Ett tillräckligt omfattande perspektiv säger oss att ingenting är varken gott eller ont. Den historiker som ägnar sig åt att sätta sig till doms över det förgångna tillämpar journalistik inom ett annat århundrade.”

”Att vara objektiv är detsamma som att behandla andra som om de vore ting, kroppar – att förhålla sig till dem som om du vore en begravningsentreprenör.”

När jag läser Ciorans lavinartade flod av aforismer påminns jag om att Saul Steinberg också har kallats för en aforistiker. Det var serietecknaren Art Spiegelman som definierade honom som en sådan. Spiegelman, skapare av den nu klassiska grafiska romanen Maus, om sina föräldrars prövningar under förintelsen, kände Saul Steinberg tämligen väl. Han introducerades för honom av sin fru Françoise Mouly, som arbetade som konstredaktör på The New Yorker. Precis som Steinberg gjorde Spiegelman en hel del kvicka covers för The New Yorker, i allmänhet präglade av en mörk humor.