ÄR PETER HANDKE VÄRD ETT NOBELPRIS?

Svenska Akademin beslöt sig för att ge den österrikiske författaren Peter Handke nobelpriset i litteratur ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet.” Inte begriper jag vad de menar med att utforska periferin – förstäder, Antarktis? Människans konkreta erfarenhet? Vad är en icke konkret erfarenhet? En andlig erfarenhet? För mig låter det som manierad rappakalja. Ingen tycks ha reagerat på den underliga formuleringen utan undriingar och protester har i allmänhet rört sig kring varför Akademin belönat en författare som ”tog Serbiens sida” under de så kallade Jugoslaviska krigen mellan 1991 till 2001, Europas dödligaste konflikt efter Andra världskriget då lågt räknat 130 000 människor dödades och fyra miljoner flydde från sina hem. Innan jag kommenterar Handkes författarskap borde jag nog presentera en kort och ytterst bristfällig sammanfattning av Jugoslaviens sönderfall.

De förödande krigen tog sin början vid Jugoslaviens Kommunistiska Förbunds fjortonde extraordinära kongress i januari 1990, då den serbiskdominerade församlingen enades om att avskaffa enpartisystemet. Slobodan Milošević, som förestod det Kommunistiska Förbundets serbiska avdelning, använde sitt inflytande för att blockera antingen samtliga inlägg från kroatiska och slovenska delegater, eller såg till att de röstades ner av den serbiska majoriteten, något som fick kroater och slovener att lämna Kongressen och därmed ge dödsstöten åt Jugoslaviens grundidé – ”broderskap och enhet".

I samtliga jugoslaviska delrepubliker, förutom Serbien, genomfördes 1991 folkomröstningar om självständighet. Regeringen i Belgrad svarade med att under ett tio dagars krig sätta in den jugoslaviska armén mot Slovenien och därefter förklara krig mot Kroatien. Dessa konflikter följdes 1998 av det så kallade Kosovokriget, då två kosovoalbanska gerillor stred mot den serbiska armén tills dess NATO inledde ett bombkrig mot Serbien och Montenegro och därigenom tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo. Kriget i Kosovo dödade över 10 000 människor och fick över en miljon att fly från sina hem. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund albanska extremisters terroraktioner. Av de uppskattningsvis 120 000 romer som bodde i Kosovo då Nato-truppernas anlände antas mindre än 30 000 vara kvar.

Kosovos blodiga historia kan betraktas som ett mikrokosmos av den jugoslaviska tragedin. Efter det att 25 000 människor hade dödats i blodiga strider avträdde det Osmanska riket området 1913 till Serbien och Montenegro. Som ett resultat av fredsförhandlingarna efter Första världskriget införlivades Kosovo med det nybildade Kungariket Jugoslavien, men var mellan 1941 och 1943 underkuvat av italienska styrkor, för att därefter under ett år kontrolleras av Nazityskland, som var lierat med albanska fascister. Den albanska SS Divsion Skanderbeg slaktade under några månader 10 000 serber, medan 100 000 flydde in det partisankontrollerade Jugoslavien. Då provinsen samma år återerövrades av jugoslaviska partisaner dödades mellan 3 000 och 25 000 kosovoalbaner, medan 400 000 deporterades till Turkiet.

Redan innan Jugoslaviens upplösning hade etniska spänningar mellan kroater och serber stegrats genom en hämningslös propaganda som speds av såväl kroatiska som serbiska ultranationalister. Gamla sår från det skoningslösa inbördeskriget under Andra Världskriget revs upp. Exempelvis lierade sig den fascistiska organisationen Ustaše med nazisterna och styrde under krigsåren Kroatien som deras marionettregim . Under den besinningslöse, katolske kroatpatrioten Ante Pavelić genomfördes en politik vars mål var att döda en tredjedel av de serber som levde i Kroatien (uppskattningsvis blev 200 000 till  500 000 serber systematiskt utrotade) , medan en tredjedel skulle utvisas och den övriga tredjedelen omvändas till katolicismen – majoriteten av serberna var slavisk-ortodoxa.

Morden, vansinnet och förföljelserna väcktes åter till liv unde de Jugoslaviska krigen då en mängd religiösa, nationella och etniska grupper genom hela det forna Jugoslavien spred ett okontrollerat våld. Mordiska milisstyrkor härjade fritt. Officiellt var de hemmahörande hos olika politiskt-etniska fraktioner, men oftast var de sammansatta av gangsters som behärskades av personligt hat och vinningslystnad.

Den största och effektivaste armén tillhörde Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRY) som bestod av de tidigare delrepublikerna Serbien och Montenegro. FRY dominerades av Slobodan Milošević och hans politiska allierade som eftersträvade ett enat Jugoslavien under serbisk dominans. Det internationella samfundet vägrade erkänna en sådan lösning. De europeiska staternas gemensamma åsikt var att Jugoslavien oåterkalleligen borde förbli uppdelat i separata stater. I det muslimdominerade Bosnien kämpade bosnisk-kroatisk och bosnisk-serbisk milis varandra, understödda av Kroatiens och FRY:s reguljära arméer. Sarajevo, Bosnien-Hercgovinas gemensamma huvudstad, befann sig i brännpunkten, omgiven av bosnisk-sebisk milis bombarderades staden medan prickskyttar fällde folk som vågade sig ut på de gator som låg inom deras räckhåll. I detta getingbo av död och förstörelse stödde Handke FRY, samtidigt som han tvådde sina händer då det gällde milisgruppernas verksamhet. Då krigen upphört deklarerade han:

– Man skall inte bedra sig, de var skurkar allihop.

Låt mig nu återgå till debatten kring Handkes nobelpris och återbesöka det lilla jag vet om den österikiske författarens skrifter. Vid tillkännagivandet av nobelprisbeslutet fastslog Akademins ständige sekreterare, poeten och litteraturhistorikern Mats Malm:

– Nobelpriset ges på litterära och estetiska grunder. Det är inte Akademins uppgift att väga litterär kvalité mot politiska ställningstagande.

Ett tvärsäkert yttrande, frågan är dock om Malm gav en alltigenom rätt tolkning av Alfred Nobels testamente. Då jag bodde i Paris brukade jag på Cercle Suédos, Svenska klubben, ibland kasta en blick på det skrivbord vid vilket Nobel skrev sitt testamente och på vilket man placerat en kopia av det. Ända sedan testamentet offentligjordes har man tvistat om vad uppfinnaren och miljonären, vars svenska efter flera års utlandsvistelser var tämligen skral, egentligen menade då han skrev:

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på föjande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserde till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hava gjort menskligheten den största nyttan […] en del [skall tillfalla] den som under det gångna året inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk inrigtning.

Vad menade egentligen Alfred Nobel med ”idealisk inrigtning”. Perfektion? Men perfekt i vilken mening – stilstisk, innehållsmässig? Eller kanske han inte menade att det skrivna skulle var så bra som möjligt, kanske snarare att det skulle vara ”idealistiskt” i enlighet med prisernas angivna avsikt, nämligen att de litterära verken skulle ha ”gjort menskligheten den största nyttan”. Anders Olsson, en annan litteraturhistoriker och tillika akademiledamot, hävdar bestämt:

– Det här är ett litterärt pris, inte politiskt.

Jaha, i min enfald har jag inbillat mig att all konstnärlig verksamhet är ett ställningstagande, ett förhållningssätt inför tillvaron och därmed även politiskt motiverat. Eftersom ett litterärt verk skrivs för att förmedlas till andra människor har författare faktiskt ett offentligt ansvar. Det grekiska ordet politik, πόλις, betyder ursprungligen ”statskonst” och avsåg alla de åtgärder och handlingar som tillhörde ”det allmänna livet”. Enligt mitt sätt att se utgör litteratur; romaner, noveller, poesi, drama och film, just ”handlingar” och verk om hör det allmänna till. Litteratur kräver sina läsare, drama sina åskådare och de är därmed politiska.

Anders Olsson tillade:

– Peter Handke har ett författarskap på ungefär åttio titlar och vi har inte kunnat hitta något i dessa verk som bryter mot de grundläggande värden som vi måste följa. Han är en storslagen författare och bör bedömas som sådan.

”De grundläggande värden” som Akademins ledamöter ”måste följa”, är de identiska med Alfred Nobels ”idealiska inrigtning”? Är Handkes författarskap idealiskt? Som så många andra försvarare av Handkes egenart och litterära värde slår Anders Olsson knut på sig själv genom att hävda att det

finns en väldigt stor ram av yttrandefrihet och en person kan ha fällt provokativa yttranden, men det påverkar inte bedömningen av det litterära arbetet. Samtidigt tror jag att vi måste se på vad det är Peter Handke egentligen har sagt. […] Vi måste ha modet att satsa på litterär kvalitet, ingenting annat. Annars kan vi lika gärna lägga ned priset.

Nu blir argumentationen alldeles för tillkrånglad för mig. Alltså – Nobelkommittén har inte kunnat finna något bland Handkes åttio publicerade verk som bryter mot dess ”grundläggande värden”, men samtidigt gör den ”storslagne författaren” tydligen ”provokativa yttranden”. Är även dessa förenliga med Akademins ”grundläggande värden”?

Vem är då denne Handke? Vad skriver han egentligen om? Min förvirring ökar då jag läser vad en annan nobelkommittémedlem, Rebecka Kärde, skriver. Nämligen att Handkes stora värde ligger i att han, liksom Akademins medlemmar, anser att litteraturens uppgift är något helt annat än att ”bekräfta och reproducera det som samhällets mittfåra anser är moraliskt riktigt.” Jaha, och vad i hela världen betyder det? Kanske att vi inte bör acceptera Kants kategoriska imperativ att vi människor bör ”handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”? Jag undrar om den idealistiske Alfred Nobel skulle vara beredd att följa Rebecka Kärde på hennes inslagna väg.

Givetvis är ingen människa renodlat perfekt och god litteratur bör antagligen spegla det mänskliga dilemma som innebär att varje individ tvingas välja mellan gott och ont. Om litteratur på ett sant och öppet sätt strävar efter att skildra mänsklig tillvaro bör den inte avhålla sig från att skildra osäkerhet, ondska och skröplighet. Men varför ondgöra sig över vad ”samhällets mittfåra anser vara moraliskt riktigt” och samtidigt med näbbar och klor försvara samtliga aspekter av Handkes ibland moraliskt tvivelaktiga författarskap? Hans ”storslagna” författarskap måste väl även det kunna kritiseras och ifrågasättas?

God litteratur bör enligt Rebecka Kärde inte begränsas genom att anpassas till ”ett tydligt program”. Den bör innefatta splittring och dissonanser. En verkligt stor författare skall inte tveka att ”kasta grus i maskineriet”. Hans/hennes konst borde utgöra möjligheter till rörelse i sådant som vuxit fast. Själv är jag långt ifrån någon ”storslagen” författare, men jag kan trots det inte avstå från att att kasta lite grus i Akademins suveräna litteraturbedömning.

Rebecka Kärde hävdar att Handkes texter använder sitt utsökta språk för att såväl komplicera, som begripliggöra tillvaron, därmed gör han också ”våld på det intellektuella”. Inte begriper jag vad hon menar med det. Att han gör sig dum? Hon tillägger att Handke alltid har hatat generaliseringar och tagit strid för ”det partikuläras integritet”. Alltid är ett stort och farligt ord. I själva verket tycker jag att Handke allt som oftast har fallit offer för generaliseringar. Exempelvis har enligt Handke brottsliga handlingar begångna av serbiska ledare, milis och soldater inspirerat media till att skapa en nidbild av ett ”mordiskt” Serbien, något som Handke definierat som ”en banal berättelse om gott och ont”. Handke hävdar att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Och visst är det så, det är lätt att hålla med honom om att då fördomar och propaganda utmålar en hel folkgrupp som ond rör det sig om en förkastlig banalitet. Svartmålning av ett folk är oaccaptabelt och Handke gör helt rätt i att försöka upprätta respekten för serber, men att kombinera en sådan vällovlig bedrift med en relativisering av så allvarliga brott som människoslakt och folkmord är klandervärt. De är förkastliga brott, vem som än begår dem.

Ont kan inte försvaras med ont. Kanske har Handke inte gjort det. Med sin bok Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, En vinterresa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien, försökte Handke genom att själv besöka de krigshärjade områdena motarbeta den fientliga bild av serber, som enligt honom har skapats av media.

Det var framför allt på grund av krigen som jag ville till Serbien, det så generellt kallade ”angiparnas” land. Vad som attraherade mig var att helt enkelt att kunna iaktta landet, att det dessutom var det land som jag var minst bekant med av alla de jugoslaviska länderna, samt de vid den tiden vanliga uppgifterna och åsikterna om landet, var det som lockade mig mest, de förvirrande hörsägnerna var så att säga det mest intressanta.

Jag kan förstå honom. Liksom Handke har jag haft flera goda vänner som är serber och som lärare har jag även bland mina elever haft flera ungdomar med serbiskt ursprung. Jag uppskattar Kusturicas filmer, gillar balkansk folkmusik och dess moderna gestaltningar i form av Balkan beat, soul, crossover och funk. Jag har läst och imponerats av romaner skrivna av Ivo Andrić, Danilo Kiš och Miodrag Bulatović och fascineras av naivistiska konstnärer som Ivan Generalić, Franjo Mraz och Mirko Virius, fast jag tror att de var kroater.

I min ungdom besökte jag innan krigen Serbien, Kroatien och Bosnien och blev där mycket vänligt bemött. Men, serbisk kultur och trevliga människor är inte tillräckliga skäl för att inte uppmärksamma våld och folkmord som begåtts i namn av kultur och etnisk tillhörighet. Handkes sammanblaning av det personliga med det allmänna, det subjektiva med politik är enligt mig en generalisering så god som någon. Jag ställer mig skeptisk till att vad han säger sig ha sett och hört är en tillräcklig grund för hans uppskattning av en man som Slobodan Milosović och relativiseringen av allt det våld som begåtts i namn av serbisk nationalism.

Rebecka Kärde hävdar att många av Handkes kritiker inte har läst hans texter och hon har säkert rätt. Hon skriver att Handke möjligen har en omdömeslös relativiserande vinkel på ett folkmord

Kanske det. Oavsett måste Nobelkommittén läsa texterna om Jugoslavien bland ytterligare ett 70-tal verk skrivna under en femtioårs period. Vilket vi gjort och kommit fram till att författaren till böcker som ”Berättelse om ett liv”, ”Upprepningen”, ”Långsam hemkomst”, ”Vägen till Sainte-Victoire”, ”Mitt år i Ingenmansbukten” och ”Die Obstdiebin” i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris.

Mja … Kärde använder åter stora ord ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”. Jag har visserligen inte läst så mycket av Handke som hon, men för mer än fyrtio år sedan läste jag Målvaktens skräck vid straffspark från 1971 och fann den urtråkig, jag minns uppriktigt sagt ingenting från den romanen. Men jag har nu bland mina böcker rotat fram en engelsk översättning av hans trilogi Långsam hemkomst som innehåller romanerna Den långa omvägen, Vägen till Sainte-Victoire och Barnberättelse.

För mig framstod romanerna som om de var skrivna för och uppskattade av författare; läsare som kan fascineras av författarknepen, av övervinnandet av de utmaningar som det innebär att omväxlande och på djupet skildra och levandegöra såväl yttre som inre landskap.

Handkes romaner handlar i allmänhet om författande, om dess förutsättningar, om observationer av egna och andras handlingar i syfte att utnyttja och omvandla dem. Landskap sedda genom ett temprament. Handkes subjektiva tillvägagångssätt gör att hans romaner och pjäser tycks vara skrivna av en voyeur, en tittare. En utanförstående som betraktar och kommenterar ett landskap/en bild/en människa, eller ett skeende, ett händelseförlopp. Det är inte så märkvärdigt att Handke hela sitt liv varit fascinerad av film och förutom att ha skrivit manus och samarbetat med filmregissörer har han även gjort en del filmer själv. Handke tycks allt som oftast efterssträva en Verfremdungseffekt, distansieringseffekt, lik den som rekommenderades av en annan teaterskribent – Bertolt Brecht. I sin essä Distansieringseffekter inom kinesiskt skådespeleri beskrev Brecht Verfremdung som en metod han använde sig av för  att

framföra en pjäs på ett sådant sätt att publiken hindras från att identifiera sig med karaktärerna i stycket. Acceptans eller ett avvisande av deras handlingar och yttranden var tänkt att äga rum på ett medvetet plan istället för, som hittills, i publikens undermedvetna.

Trots att Handke ytterst ingående beskriver ett landskap, eller en människas utseende och även kan kliva in i en persons tankeliv, skapar han hos läsaren en känsla av distans inför vad som beskrivs och berättas. Handkes karaktärer tycks kämpa med sin alienation, sitt utanförskap. Sorger, huvudpersonen i Den långa omvägen, vill söka sig tillbaka till sina rötter. Han är geolog och tycks sträva efter att förankra sig i ett landskap, genom att bli en del av det inbillar hans sig att han kan befria sig från sin kvävande känsla av rotlöshet. I en av romanens scener som utspelar sig hos ett par grannar i Kalifornien, tyskar liksom han och som för honom representerar en lugnade form av trygghet, ett vilande i sig själva, bekänner Sorger sin förtvivlan och kontaktlöshet:

Lyssna på mig. Jag vill inte försvinna. I det ögonblicket då jag förlorade allt det där [han har kommit tillbaka från en forksningsresa till Alaska under vilken han börjat känna sig som en del av landskapet, som ett med folket omkring sig], längtade jag efter att få återvända, inte enbart till ett land, inte till en viss region, utan till huset där jag föddes. Och trots det vill jag fortsätta bo utomlands, omgiven av några få människor som inte är alltför nära mig. Jag vet att jag inte är en skojare, jag vill inte vara en främling. Jag ser mig vandra mitt i folkmassan och tror mig vara en rättfärdig människa. Jag har vänliga drömmar, även om människor som önskat min död och jag anar ofta styrkan i en varaktig försoning med tillvaron. Är det förmätet av mig att önska harmoni, gemenskap och lugn? Är konkurrens och perfektionssträvan en besatthet hos mig? Jag ser det som min skyldighet att bli en bättre människa, ett bättre jag. Jag skulle vilja vara god. Ibland känner jag dock ett behov av att vara ondskefull och sedan förföljs jag av tankar på straff, men åter känner jag ett starkt behov av evig renhet. Idag tänkte jag på frälsning, men det var inte Gud jag kom att tänka på, det var kultur. Jag har ingen kultur; och jag kommer att sakna kultur så länge jag inte förmår skrika för full hals, jag kvider fram mina klagomål istället för vråla ut dem. Jag vill inte försvagas genom mitt beklagande ego, vill att mitt rytande skall vara mäktigt och starkt. Mitt skri skall vara – jag behöver er!

Detta kan väl knappast karaktäriseras som ”det partikuläras integritet”? Snarare är det ett rop på hjälp, ett försök att befrias från sin alienation. Den tidige Handke, vars skrifter jag i viss mån bekantat mig med, tycks vara upptagen av växelverkan mellan gruppen och den enskilde. Han skärskådar dynamiken mellan publik och skådespelare, mellan manipulatören och den manipulerade.

Om Brecht vill uppnå sin Verfremdungseffekt genom att inför publiken uppföra episka dramer kring brott och motstånd, orättvisor och integritet, provocerar Handke sin publik genom att gå i närkamp med den. I sitt skådespel Die Publikumsbeschimpfung, Publikförolämpningen, från 1966 bryter han ner avståndet mellan publik och föreställning. Skådespelarna kommer in på scenen genom salongen och föreställningen inleds med att publiken tiilltalas direkt:

Ni kommer inte att få se ett skådespel.

Er förväntan om underhållning kommer inte att bli tilfredsställd.

Ni kommer inte att få uppleva någon föreställning.

Här kommer det inte att spelas någon teater.

De namnlösa skådespelarna är osminkade, de är inte utklädda och vänder sig direkt till publiken. Scenen befinner sig i mörker, salongen är upptänd och skådespelarna framträder i dess ljus. De säger: ”Vi agerar inte. Vi talar direkt till er. Det är ni som är de svarande.” De vänder sig ömsom till enskilda individer i publiken, ömsom till hela församlingen. Åskådarna tvingas in i vad som sker på scenen, de anklagas och förolämpas genom att påminnas om obehagligheter, pinsamma händelser, tabun, brott och andra undansmusslade vidrigheter från 1933 och framåt. Tysklands samtidshistoria grävs upp, exponeras och slungas i ansiktet på dem. Det hela avslutas med att skådespelarna applåderar publiken och inte tvärtom.

I ett annat skådespel, Kaspar från 1967, skildrar Handke på sitt originella sätt fallet Kaspar Hauser, som Werner Herzog sju år senare berättade om i sin mästerliga film Kaspar Hauser – Var och en för sig och Gud mot alla, i mitt tycke det bästa han gjort. Alltså historien om hittebarnet som vid cirka sexton års ålder, ensam, hjälplös, utan språk och andra färdigheter plötsligt dök upp Nürnberg den 26:e maj 1828 och sedan lärde sig tala, läsa och skriva, innan han mördades under mystiska omständigheter.

Kaspar handlar om språket som ett viktigt kommunikationsmedel, men också som plåga och tortyr. Handke säger sig vilja visa att det är möjligt

att ändra vårt sätt att lyssna och att vi därigenom kan lära oss att reflektera över hur vårt språk har tvingats på oss av ett samhälle där konformism är en norm och att språket därigenom har förvandlats till en i det närmaste tyrranisk exploatering av individen.

Kaspar Hauser förstörs genom samhällets påtvingade språk som begränsar hans uttrycksförmåga och tvingar honom att omslutas av kvävande konventioner. Ytterst handlar pjäsen om språkets inneboende kraft att forma, vrida, utvidga, avgränsa och förmedla mänsklig erfarenhet. Språket som bärare av socialisering och civilisation och hur det därigenom ändrar karaktär beroende på inom vilket samhälle och sammanhang det används, något som för tankarna till Wittgensteins teorier om språkspelen – att vårt tänkande präglas av vårt språk och inte tvärtom. Den norske succéförfattaren Karl Ove Knausgård sammanfattar på ett utmärkt sätt pjäsens handling och budskap:

Kaspar Hauser kommer in på scenen, han har inte något språk, ingen historia, enbart en närvaro. Tre anonyma stämmor börjar tala till honom. De lär honom språk, uppförande, kultur. Stämmorna är ”vi” och det som sker är en illustration till det som sker med oss alla då vi socialiseras in i samhället. I detta skådespel blir det liktydigt med att uppge sitt jag, sin individualitet och underordna sig makten.

De två pjäserna, eller kanske snarare hörspel, som genren ofta kallas i Tyskland, pekar på något jag tror är Handkes främsta tema – författarrollen. Det är möjligen detta som fascinerat akademikerna, översättarna och juristerna i den Svenska akademin och fått dem tycka att Handke är ”en storslagen författare”, väl värd sitt nobelpris. Hos Handke återkommer ständigt hans fascination inför språket som ett manipulations- och kommunikationsredskap som den ensamme författaren (författande är en ensam verksamhet) använder sig av för att nå fram till sin publik, vars gunst han är beroende av, såväl ekonomiskt som för sin självuppskattning. Språket är också ytterst centralt för en akademiker, en översättare, en jurist.

En annan aspekt av Kaspar och Publikförolämpningen är det tyska perspektivet. Dessa pjäsers bas i Tysklands filosofitradition, där språket ofta står i centrum och i landets ytterst beklagliga samtidshistoria – främst den allt förödande nazismen, med sin nationalism, rasism, sitt språkmissbruk, våldsdyrkan och djupa förakt för allt oliktänkande, för ”andra” människor. Att försöka begripa och läka detta djupa sår har varit den självpåtagna uppgiften för många av de tyska författare som genomlevde nazismen och/eller tvingades släpa på dess förkvävande arv. Författare som var unga under kriget och som levde in under efterkrigstiden har lyckats berätta och analysera detta förlopp på ett imponerande sätt. Tänker på mästarberättare som Fallada, Koeppen, Böll, Grass, Lenz och Kempowski. Vad som enligt min mening skiljer dem från Handke är att de oftast berättar spännande, engagerande historier, fyllda med liv och närvaro.

Handke har som tillhörande en något senare generation, och som österrikare, mer kommit att jämföras med landsmän och författare med ett ”torrare” mer abstrakt sätt att uttrycka sig, som Elfriede Jelinek – som jag finner oläslig, inte minst genom sina återkommande våldsskildringar som får mig att tänka på den mitt i all sin våldsamma perversitet ytterst torre och tråkige Marquis de Sade – och den betydlig bättre och intressantare Tomas Bernhard. En författare som kanske inte har så rafflande historier att berätta, men som överraskar läsaren och får henne/honom att fundera på tillvaron. Liksom Beckett använder sig Bernhard av ett originellt språkbruk för att bära fram underfundiga och samtidigt djupsinniga iakttagelser av livets väsentligheter. Han är, som titeln på en av sina pjäser ”helt enkelt komplicerad”, men på ett livligare sätt än Handke.

Handke berättar även han historier. I Den långa omvägen följer vi geologen Sorger från Alaska, över Los Angeles, en skidort i Klippiga Bergen, New York och slutligen till ett flygplan på väg mot Österrike. En yttre och inre färd under vilken det omgivande landskapet speglar och påverkar huvudpersonens räfst- och rättarting med sig själv.

Med stor detaljrikedom skildras det arktiska flodlandskapet och dess långsamma förändringar, samt den torftiga, halvciviliserade småstaden som till största delen bebos av misstänksamma, svårkommunicerbara, fattiga och kanske även hatiska och undertryckta indianer.

Handke beskriver även ingående Sorgers kollega, den jovialiske Lauffer med vilken han delar en timmerstuga och ett laboratorium. Sorger hyser sympati för Lauffer, han kanske till och med gillar honom, men samtidigt karaktäriserrar Sorger sin vän som en lögnare, utan att riktigt förklara varför, men han antyder att ”lögnen” består i den lätthet med vilken Lauffer anpassar sig till andra. Handke beskriver även Sorgers älskarinna, en indiansk sjuksköterska; hennes mjuka öppenhet och milda sätt. Men, han ger henne inget namn och Sorger lämnar sin älskarinna uppenbarligen utan några större betänkligheter. Lauffer och indianskan förblir egentligen lika anonyma och svårbegripliga som det omgivande landskapet, som likväl attraherar Sorger. Han kan till och med emellanåt känna trygghet och glädje över att ha fått ynnesten att leva i Alaskas vildmarker och i närheten av människor som Lauffer och indianskan, som inte krävde något av honom.

I Los Angeles finner Sorger också värme och en viss trygghet hos sina grannar. Landskapet som där omger honom är både artificiellt och naturligt, hotat och förändrat genom återkommande jordbävningar. Även där känner Sorger en märklig ambivalens inför allt och alla som omger honom. En ”distansieringeffekt” som gör honom till främling och får honom att lämna även Los Angeles. I en skidort söker han efter en gammal vän, liksom Sorger en främling i tillvaron. Han finner dock att vännen precis har dött, uppsöker begravningsbrån och betraktar hans lik. I New York äter Sorger middag med en tillfällig bekant från flygresan dit, en viss Esch vars visitkort ger intryck av att tillhöra ”en ledsen affärman”. Esch står på ruinens brant och är fylld av självförakt. Sorger kan inte förmå sig att fullt upp engagera sig i den sorgliga historia Esch berättar. Tillsammans vandrar de efter middagen genom ett New York som tystnat genom ett massivt snöfall och möts då av flera märkliga syner, exempelvis ett bolmande, vitt rökmoln över vilket ett naket träd kastar sin intrikata skugga. På liknande sätt har jag på den tiden då vi bodde där åtskillga gånger flanerat genom ett nattligt New York. Romanen slutar med att Sorger sitter på planet tillbaka till Europa.

I Vägen till Sainte-Victoire, den andra delen av hans romatrilogi Långsam hemkomst, tar Handke sin utgångspunkt i målningar av Cezanne, speciellt utsikter mot bergmassivet Sainte-Victoire i Provence. Jag finner det anmärkningsvärt att en författare som uppenbarligen appellerar till andra författare valt att skriva om Cezanne, en konstnär som ofta beskrivits som utövande en alldeles speciell attraktion på andra konstnärer. Av kubisterna dyrkades han som en gudom.

Minns en scen i Diego Riveras självbiografi där den unge och då okände mexikanske konstnären blir stående som förhäxad framför skyltfönstret till Ambroise Vollards galleri på Rue Lafitte i Paris, där ett av Cezannes landskap finns utställt. Rivera blir klockan elva stående framför fönstret. Klockan tolv går Vollard på lunch och låser dörren efter en blick mot den sjabbigt klädde Rivera. Klockan ett kommer Vollard tillbaka och upptäcker då att Rivera står kvar. Vem kan denne underlige man vara – en presumtiv inbrottstjuv? Efter att ha satt sig vid sitt skrivbord inne i lokalen finner Vollard att Rivera står kvar. Galleristen blir fascinerad och plockar ner den ena efter den andra av sina Cezanne från väggarna och ställer dem i skyltfönstret framför Rivera. Som betraktar dem

hänförd, glömsk av ett hårt regn som börjat falla och blötte mig in på nakna huden. Slutligen kom Vollard fram till dörren och ropade ”Vous comprenez, je n´en ai pluis.” (Ni förstår, jag har inte fler.”) När jag äntligen började gå min väg öppnade Vollard dörren, uppenbarligen för att säga mig något. Jag var rädd för att han kanske var arg och skyndade mig därifrån.

Med en liknande hänförelse beskriver Handke ingående Cezannes tavlor och berättar även hur han vid två tillfällen uppsöker Sainte-Victoire. In i minsta detalj skildrar han sina vandringar genom det omsorgsfullt beskrivna landskapet. Samtidigt ger Handke oss några bilder från sin barndom och skriver en del om sina rötter. Exempelvis minnen av det hat han hyste gentemot sin våldsamme och alkoholiserade styvfar och även föraktet för sitt hemland, något som emellanåt överväldigade honom:

Då förstod jag våld. Denna värld med sina ”funktionella former”, där varje detalj var definierad, men redlöst och röstlöst. Det var långt ifrån korrekt. Kanske var det i stort sett likadant på andra håll, men här såg jag det i all sin nakenhet och jag ville slå ner någon, vem som helst. Jag hatade detta land med lika stor entusiasm som jag i min barndom hatade min styvfar, som jag i min fantasi ofta högg ihjäl med en yxa.

Redan i dessa relativt tidiga texter finns alltså spår efter Handkes sökande efter rötter, hans identifikation med sin mors släkt, som var så kallade Kärtner Slowenin, slovener hemmahörande i den österrikiska provinsen Kärtnen.

Alla släktingar på min mors sida var slovener. 1920 röstade min farfar för att södra Österrike skulle inkluderas i Jugoslavien [...] Det har sagts att slovener saknar nationalkänsla, kanske för att de till skillnad från serber och kroater aldrig behövt kämpa för sitt land; många av deras sånger är verkligen sorgligt inbundna. Det har sagts mig att slovenska var mitt första språk. Senare berättade den lokala frisören om och om igen att då jag för första gången kom för att bli klippt kunde jag inte ett ord tyska, hela vårt samtal hade varit på slovenska. Det där kommer jag inte ihåg, under alla förhållanden har jag nästan glömt språket. (Jag hade alltid en känsla av att jag kom från någon annanstans ifrån.) I byskolan i Österrike greps jag emellanåt av hemlängtan till Tyskland [Handke hade tillbringat en del av sin barndom där] - som för mig betydde Berlin. När jag hörde talas om ”Tredje riket” förstod jag att det aldrig har existerat något mer ondskefullt än det och när möjligheten gavs agerade jag utifrån den uppfattningen.

I trilogins tredje del, Barnberättelse, skriver Handke uppenbarligen om sig själv i tredje person och umgänget med sin dotter, samt förspelet inom ett äktenskap som ledde till skilsmässa och gjorde att han i Paris ofta kunde vara ensam tillsammans med sin dotter. Likt indianskan i Den långa omvägen ger han inget namn till dottern utan kallar henne enbart för ”barnet”. Hon blir därigenom även en projektion av Handkes egen barndom, hennes uppväxt fungerar som en illustration till det som Handke tycktes vilja uttrycka i sin pjäs Kaspar, nämligen hur en oskyldig varelse genom språk, regler och exempel skolas in i ett samhälle, ibland under motstånd, ibland med acceptans och glädje.

Handkes distansierande sättet att skriva om ett barn som uppenbarligen är hans egen dotter gjorde på mig ett tämligen obehagligt intryck. Visserligen framgår Handkes kärlek till sin dotter, men framställningen blir likväl kyligt glanslös. Jag kom att tänka på hur Jan Myrdal i Barndom beskrev hur hans mor Alva (hon kallas det genom hela boken) sitter bakom honom och gör anteckningar om sonens beteende, noteringar som hon har för avsikt att använda i sina barnpyskologistudier.

I Barnberättelse nämner Handke också en passant hur han i Paris försökte engagera sig politiskt och plikskyldigt deltog i olika sammakomster ”där varje mening var som ett själsdödande brott”.

En gång anslöt han sig till och med till en demonstration, men efter några steg försvann han. Hans mest framträdande känsla inom det nya sociala sammamhanget var en förnimmelse av overklighet, mer plågsam än den han känt då han varit med i tidigare grupperingar.

Är då Handke en opolitisk författare, något som flera akademiledamöter har hävdat? Står hans konstnärskap över politik? Knausgård skriver vackert om Handkes ställningstaganden:

“Vi är emot det. Vi är för det.” Men, du har inte varit där, du har inte sett det, du förlitar dig på ett “vi”, något som Peter Handke är övertygat skeptisk mot. Hur kan vi bemöta totalitarism? Genom att förlita oss på det individuella, det enskilda, det enastående. Då löses det totalitära upp i pluralism, Var och en har ansvar för sina åsikter, och kan inte, får inte, gömma sig bakom ett “vi”. Då blir det inte “vi menar detta och enbart detta”, “vår hållning är denna och enbart denna”, “världen ser sådan ut och enbart sådan”. Hur artar sig en sådan hållning i verkligheten? Läs Handke och inse det: där handlar det om förstahandsupplevelser, inga sekundärerfarenheter. Det han ser, det han hör, det han känner, det han tänker, det är han. I sina böcker beskriver han sällan det som andra böcker beskriver, han söker sig till de områden av verkligheten som varken uppfattas som vackra eller värdefulla.

Jaha, kanske kan man läsa Handke på det viset och Knausgård har säkerligen läst mer Handke än jag. Handke, mannen som liksom Per Gynt går udenom. Som Nitezsche skriver – Gud är död, var och en av oss måste därför ta ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte skylla på någon annan. Vi gör våra val och ingen annan. Det låter bra och fint, men det innebär också att vi kan göra felaktiga val. För mig är Handke inte alls en opolitisk författare. I de böcker jag läst framstår han som en sökare, någon som söker mål och mening i sitt liv. Kanske han likt Nietzsche föraktar massmänniskan, hon som tanklöst vänder kappan efter vinden och likt andra flockdjur följer ledarkon. Men även det subjektiva motståndet är ett val och det kan leda till att den som går udenom likväl till slut hamnar i en hage med andra kor.

Nietzsche har av åtskilliga fascister och nazister hyllats som en föregångare, fast jag undrar om han skulle uppskatta det. Handke har genom sina medvetna val funnit sina rötter hos serberna. Vilka de nu kan vara? I protest mot påvens kritik av den serbiska statens krigföring lämnade Handke 1999 den katolska kyrkan och blev serbisk-ortodox bekännare. Han har med stolthet mottagit Njegoš Orden, första klass från Republika Srpska, den serbiska enklaven i Bosnien -Herzegovina vars militära styrkor gjorde sig skyldiga till massakern i Srebrenica. Han har också av den serbiska författarföreningen dekorerats med Furst Lazar Orden i guld och av ledningen för den Serbiska republiken belönats med Förtjänstmedaljen i guld. Även om Handke sägs hylla “det partikuläras integritet” tog han under de jugoslaviska krigen definitivt ställning för serbernas sak, något som knappast kan betraktas som en opolitisk position.

Visserligen har Handkes motståndare, liksom alla övertygade männsikor, en benägenhet att utmålla honom betydligt värre än han är. Jag håller med Knausgård då han fastslår att Handke aldrig har försvarat etnisk rensning eller massmord, men han har onekligen stött Slobodan Milošević. Under begravningen av den serbiske ledaren i dennes hemstad Požarevac höll Handke inför 80 000 sörjande ett emotionellt laddat tal.

Världen, den så kallade världen, vet allt om Jugoslavien, Serbien, världen, den så kallade världen, vet allt om Slobodan Milošević. Världen vet sanningen, för den så kallade världen är frånvarande i dag, och inte bara i dag, inte bara här, jag vet att jag inte vet, jag vet inte sanningen, men jag ser. Jag lyssnar, jag känner, jag minns, för att jag är här i dag, nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.

På mig låter det onekligen som ett politiskt ställningstagande av någon som inte enbart litar på eget omdöme utan också har förlitat sig på andras uppfattningar och åsikter. Vad är det Handke minns? Vad har han känt? Vad har han sett? Var han möjligen närvarande i Srebrenica i juli 1995 då omkring 8 000 bosniaker, män och pojkar i åldrarna 13 till 78, slaktades av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić?

Jodå, jag är väl medveten om att kroater och bosniaker också gjort sig skyldiga till avskyvärda brott, men masslakten i Srebrenica var en ovanligt välplanerad operation som inte skulle ha kunnat genomföras utan logistiskt stöd från den serbiska armén och förutan Slobodan Miloševićs vetskap. Visst, Milošević sände ut meddelanden som antydde att han var emot att Srebrenica erövrades från de FNtrupper som var stationerade där, eftersom detta kunde resultera i ett ”blodbad”, men samtidigt poängterade han att han var oförmögen att påverka Mladić. Dagen innan massmorden igångsattes bad Milošević Generallöjtnant Lars-Erik Wahlgren att skicka in ”FNobservatörer” i området, men begäran kom försent och observatörerna kom inte iväg i tid.

Efter det att att massmorden med all tydlighet hade bevisats gjorde Milošević ingenting för att ställa de skyldiga till svars, samtidigt som han vägrade bekräfta att Mladić varit ansvarig för massakern. En månad efter morden frågade General Wesley Clark Milošević om han tillåtit Mladić att döda de tillfångatagna bosniakerna i Srebrenica, han svarade: ”Well, General Clark ... jag varnade Mladić att han inte borde göra det, men han lyssnade inte på mig.”

En sak är säker och det är att Handke aldrig har försvarat människoslakten i Srebrenica. Då tillkännagivandet om att Handke fått Nobelpriset, spreds i världspressen nyheten att då Handke under en intervju i The Irish Times av en journalist fått det påpekat för sig att det stora antal kroppar som påträffats i massgravarna i Serebnica bevisade serbernas illdåd, svarade en våldamt upprörd Handke att ”Du kan stoppa dina kroppar upp i din röv!” Detta var dock fake news, en sådan intervju har aldrig publicerats i The Irish Times, men det hindrar inte att Handke inte är främmande för att vräka ur sig liknande vulgäriteter.

Ursprunget till ryktet om Handkes obefintliga Irish Times intervju finner sitt ursprung 1999 i Frankfurt. Det var efter premiären på Handkes pjäs Die Fahrt im Einbaum oder das Stück zum Film vom Krieg, Resan i skyttegraven eller filmstycket om krig, som behandlade ensidiga tolkningar av Jugoslavienkrigen som författaren ställde upp för en utfrågning. Journalisten Karl Wendl undrade om Handke inte var bestört över allt lidande i Bosnien. Handke svarade: ”Sätt dig här framför mig och stick all din bestörtning upp i röven!” Den chockade journalisten svarade: ”Men det rör sig trots allt fortfarande om 330 000 döda”. Handke replikerade:

– Du talar som om du vore ägaren till 300 000 döda. Dina hycklande formler skall få det att låta som om du lider. Det är det värsta av allt. Har du registerat ditt lidande på Lantmäterikontoret … eller? Gnällmåns! Jag pratar inte med dig, punkt och slut.

Handkes yttrande har tolkats som hans förakt för ensidiga och generaliserande snyfthistorier baserade på spelad upprördhet över mänskligt lidande. Men … jag säger som Karl Wendl – det rör sig om 330 000 döda (säkerligen något överdrivet, men offren är likväl oerhörda) och allt det lidande som döljer sig bakom siffrorna. Är Handke, denne mästare i framställandet av ”det partikuläras integritet”, av den tänkande indidividen inför massans generaliseringar, verkligen oförmögen att upptäcka och erkänna det enskilda lidandet hos alla dem som drabbats av övergrepp förorsakade av personer han uppskattar? Antagligen. För mig tycks dock flera av hans texter tala för motsatsen, inte minst genom att de allt som oftast utstrålar en abstrakt distansiering till mänskligt lidande. Varifrån har jag fått en sådan uppfattning? Jo, jag kan hos Handke inte upptäcka mycket av den frodighet, humor, lidande, smuts, blod, svett, tårar och allt sådant som ger liv åt så många andra famställningar av mänskligt liv här på jorden. Handke är en skarp kritiker av slentrianmässiga generaliseringar, men han skapar själv sådana, kanske inte direkt slentrainmässiga, men det rör sig likväl otvivelaktigt om abstrakta generaliseringar.

Handke säger sig ha funnit människan Milošević. Han har lyssnat, känt och minns. Det var därför han höll tal på Miloševićs begravning, ”nära Jugoslavien, nära Serbien, nära Slobodan Milošević.” På mig framstår sådant tal som tämligen förmätet, det ger onekligen intryck av att vara sammansatt av ”hycklande formler”. Vem var då människan Milošević? Inte vet jag. Jag får förlita mig på pressens och olika böckers generaliseringar. Kanske finner jag där något av det som möjligen kan ha bidragit till Handkes sympati för Milošević.

Det var först när Milošević satt fängslad i Haag som Handke träffade honom. Handke menar att Miloševićs brott aldrig har kunnat bevisas, speciellt eftersom han dog innan någon dom kunde fällas. Den direkta orsaken till att Milošević hamnade i fängsligt förvar var att han efter valet 2000 vägrade erkänna oppositionsledaren Koštunicas seger, något som ledde till våldsamma kravaller i Belgrad. Milošević greps 2001 och anklagades för maktmissbruk och korruption, men då domstolsförhandlingarna misslyckades på grund av bristande bevis överlämnades Milošević av den serbiska regeringen till krigsförbrytartribunalen i Haag för att där stå till svars för anklagelser rörande brott mot mänskligheten.

Milošević har beskrivits som en färglös ex-kommunistisk karriärist och en pragmatisk före detta bankir som verkade leva fjärmad från det förfärliga blodbad som pågick runtomkring honom. Hans motståndare brukade i allmänhet skylla hans värsta egenskaper på inflytandet från hans hustru Mirjana Marković, hans skolkamrat och ungdomsförälskelse från barndomsstaden Požarevac. Mirjana gjorde sig känd för sina vredesutbrott, märkliga new age idéer och hårdföra ”gammalkommunism” och franställdes av oppositionen som en mäktig ”surrogatmamma” för en känslig Slobodan, störd och hämmad av en olycklig barndom – båda hans föräldrar begick självmord medan han ännu var en ung man.

Möjligen kan det finnas en viss sanning i den uppfattningen, men på egen hand visade sig Milošević vara en driftig person och en ovanligt slipad politiker. Med stöd från sin mentor Ivan Stambolić, som blivit hans vän under deras gemensamma juridikstudier, arbetade sig Milošević upp genom partihierarkin. Då Stambolić 1972 lämnade ordförandeskapet för det statsägda energibolaget Technogas ärvde Milošević hans position och då Stambolić 1975 blev premiärminister för delstaten Serbien såg han till att Milošević blev chef för Beobanka, Jugoslaviens största statsägda bank. Under återkommande och ofta långa affärsresor till New York lärde sig Slobodan engelska och kom att uppskatta seriemagasin, Disneyfilmer och Frank Sinatra. Han höll sig dock hela tiden informerad om jugoslavisk inrikespolitik och behöll viktiga positioner inom kommunistnomenklaturan.

Under sin politiska karriär befrämjad av Jugoslaviens komunistiska regim framstod Milošević som en tämligen korrekt tjänsteman, oanfrätt av chauvinism. Det var först under de Jugoslaviska krigen som han av populistiska skäl kom att framstå som en befrämjare av serbisk kultur och nationalism. 1987 bidrog Milošević till att Stambolić förlorade sin premiärministerpost och ett år senare blev han själv vald till premiärminister. Stambolićs politiska karriär var slut och år 2000 mördades han under mystiska omständigheter. 2005 dömdes åtta medlemmar av den tidigare Enheten för speciella operationer till 15 och 40 års fängelse för mordet, de lade skulden på Milošević som dog i Haag året därpå.

Under sin tid vid makten ville Milošević befrämja en övergång från planekonomi till en mer liberal politik som innebar ett större privat ägande under strikt statlig kontroll, han anklagades dock tidigt för att ekonomiskt gynna vänner och nära partikamrater. Han omgav sig med en tätt sluten grupp nära vänner och föredrog att ge order och instruktioner istället för att engaera sig i några längre diskussioner.

Någon som förmedlat intressanta inblickar i Miloševićs karaktär är Walter Zimmermann, som flera år var USAs ambassadör till Jugoslavien. Han uppfattade Serbiens president som mer av en politisk opportunist än genuin nationalist. Milošević exponerade aldrig inför Zimmermanns förakt för eller hat gentemot etniska folkgrupper, utan underströk alltid en önskan om att Jugoslavien skulle förbli en multi-etnisk enhet. Detta till skillnad från Kroatiens president Franjo Tjuđman och den serbisk-bosniske ledaren Radovan Karadžić som båda hade en benägenhet att brista ut i fördomsfulla haranger riktade mot de folkgrupper som de föraktade. Enligt Zimmermann var det enbart då Milošević försökte mobilisera ett allmänt stöd för sin politik som han förföll till att hävda en nationalistisk agenda

Enligt Zimmerman fick Miloševićs politiska krumbukter och manipulationer honom emellanåt att framstå som i det närmaste schizofren. Han kunde ena stunden uppträda ytterst arrogant, envist och aggressivt, enbart för att snabbt ändra sig; bli artig, lyssnande, samarbetsvillig och visa sig ytterst angelägen om att finna fredliga lösningar på de jugoslaviska konflikterna. Enligt Zimmerman var Milošević hopplöst fången i sitt egna politiska rävspel.

Då Handke samtalade med Milošević medan denne satt fängslad i Haag var det av allt att döma den konciliatoriske Slobodan han träffade, inte den maktfullkomlige despoten Milošević. De fann kanske gemensamma beröringspunkter som kunde skapa ömsesidig sympati. Båda var vana vid att svartmålas av sina fiender. De var samtidigt inbundna och öppna, med ett humör som snabbt kunde skifta från ilska till samförstånd. De hade studerat juridik och deras mödrar hade begått självmord. Som politiker och offentlig person kunde Milošević känna sig missförstådd och likadant var det med Handke i hans författarrroll. Inom sina offentliga verksamheter agerade de som om de stod på en scen, de var skådespelare. Kanske Handke inte ställde de rätta frågorna till den före detta beslutsfattaren Milošević, sådana som kunde ha avslöjat honom som en politisk manipulatör som för egen vinnings skull hade blundat för alla de brott de honom underställda miltärerna och politikerna begick. Inte vet jag.

En gång har jag träffat en massmördare och diktator, Ríos Montt, som då han hade makten i Guatemala beordrade massmord på oskyldiga människor. Han var charmig och vänlig, bjöd mig på middag och kallade mig för sin ”broder i anden”. Jag fann honom mer sympatisk, öppnare och trevligare än folkrättsikonen och nobelpristagarinnan Rigoberta Menchú, som jag träffat dagen innan. Men, jag kunde inte för ett ögonblick glömma att Ríos Montt var en massmördare och trots sin charm förblev han i mina ögon komplett galen.

Efter att i flera timmar varit begravd i mina skiverier kring Peter Handke och det forna Jugoslavien såg jag filmen Falshe Bewegung, Falsk rörelse, som Handke 1977 gjorde tillsammans med Wim Wenders. Jag kände igen mycket jag trott mig finna i Handkes böcker och en hel del som jag då retat mig på.

Filmen visar ett grått, regnigt Tyskland, ljudslingan domineras mestadels av entonig pianomusik, halvviskande dialoger och en sövande, dödsallvarlig berättarröst. Trista, döda landskap; grusvägar, risiga buskar, förfallna hus – grått, grått, dovt och tomt, långt mellan människorna. Folk vandrar kring, talar och talar.

Visst känner jag igen en hel del stämningar från den tiden då jag med Interrail färdades med tåg genom Tyskland, eller då jag arbetade som kypare på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz och ofta reste ner till Berlin för att tillbringa några dagar där. Jag är således bekant med långa tågresor genom enahanda landskap och slumpmässiga möten. Filmen har en och annan skickligt uppbyggd scen, som berättarens tågresa, fylld med inressanta vinklar och dynamisk klippning, men den innehåller också en hel del filmad teater, exempelvis långa monologer i vilka personerna berättar sina drömmar. En slö tomhet.

Personskildring? Handling? Jodå, det finns. En ung man som iakttar – funderar. Han vill bli författare. Tror att han redan är det. Observerar, registerar, men skriver inte. En vacker skådespelerska som inte längre spelar teater. En lönnfet wienare som vill vara poet och reciterar sina inte speciellt dåliga dikter. Ett naturbarn – en vacker flicka, en gatuartist som jonglerar och går på händer i sällskap med en äldre herre som spelar munspel och emellanåt blöder näsblod. Alla underligt anonyma, klichéartade.

Filmen inleds med att den unge berättaren som efter att i desperation ha slagit sönder fönstret i sitt rum lämnar sin mor och ger sig av på en resa mot Bonn över Hamburg, orsaken är oklar. På tåget möter han gatuartisten och hennes äldre kompanjon. Utan frågor, utan att be om tillåtelse, slår de följe med den blivande författaren. Snart möter skådespelerskan upp. Kanske känner hon berättaren sedan tidigare, kanske inte. Den wienske poten sällar sig till sällskapet. Plötsligt befinner sig samtliga i skådepelerskans bil. Wienaren säger att hans farbror, en industriägare, bor i ett stort hus längs vägen. De kan alla sova över hos honom.

Det visar sig att industrimannens stora hus är hopplöst förfallet. Ägaren känner inte wienaren. Hans unga hustru har dött, men han låter samtliga sova i huset. Den blivande författaren, wienaren, skådespelerskan, gatuartisten och den äldre herrn, som visar sig ha varit kommendant i Wilna och där med all säkerhet varit ansvarig för judeutrotning, tar dagen efter tillsammans en lång promenad. Då de återvänt till det förfallna huset har ägaren hängt sig. De lämnar omgående stället i skådepelerskans bil. Wienaren lämnar dem på ett rastställe.

Resten av sällskapet flyttar in i skådespelerskans våning, belägen i en trist betongförort. Den blivande författaren gör ett försök att dränka den gamle nazisten, som dock undkommer, därefter lämnar han gatuartisten och skådespelerskan och söker sig till en bergstopp som han påstår sig alltid ha velat besöka. Men, då han hamnat vid sitt mål erkänner berättaren att även det var en undanflykt. Egentligen ville han vara ensam med sin apati och vänta på ett mirakel. Då han ensam står på Die Zugspitze och blickar ut över bergen nedanför händer ingenting: “Es war als hätte ich etwas verloren und mit jeder neuen Bewegung – falsche Bewegung. Det var som om jag hade förlorat något och med varje ny rörelse – falsk rörelse.” Därmed slutar filmen.

Visst, det är en skildring av stämningar hos Efterkrigstysklands förlorade generation, de som föddes under fyrtiotalet, som inte deltagit i och därmed varit oförmögna att kunna påverka något av krigets elände och barbari. De som blivit offer för sina föräldrars brott, deras hjälplöshet eller passivitet. Men – ack så trist och tråkigt. Förkonstlingen, den intellektualiserande och överlägset halvviskande berättarröstens malande om skrivandets vånda, menings- och kärlekslöshet, “natur och politik”, drömmar och driftsliv blir i längden alltmer irriterande, speciellt som det hela ackompanjeras av pianoklink, emellanåt lite dämpat saxofongnäll och utdragna scener utan udd.

Det sägs att filmens förlaga är Goethes väldiga bildningsroman Wilhelm Meisters läroår, men jag tror inte att den kan ha bidragit med mycket mer än berättelsens tunna skal, samt personernas namn. Fast det måste erkännas att både Wenders och Handke skärpte till sig i Himmel över Berlin, den är förvisso mästerlig, speciellt i jämförelse med Falsk rörelse och Wim Wenders har utvecklat sig till en engagerande regissör och sympatisk person.

Tillbaka till frågan som fick mig att skriva denna alltför omfattande betraktelse. Är Peter Handke en författare som ”i allra högsta grad förtjänar ett Nobelpris”? Jag tycker inte det. Han är alltför trist, inbunden, elitistisk och framförallt självupptagen. En författare för andra författare, men inte för mig. Som Rebecka Kärde så riktigt påpekade i sitt försvar av Handke:

Det är lockande att smickra sig själv med att stå över politik, att förmå lägga personliga sympatier åt sidan så länge en författare är tillräckligt bra. Men det tror jag är omöjligt, eftrsom omdömet ”bra” är för subjektivt.

OK, låt mig vara subjektiv. Jag tycker inte att Peter Handke är en ”bra” författare och uppskattar därmed inte Akademins val av honom som litteraturpristagare. Inte med tanke på hans politiska ställningstaganden, inte heller för att jag tvivlar på Akademins omdöme. Som jag skrev ovan är Akademins medlemmar författare, översättare, akademiker och jurister och som sådana förstår jag att de uppskattar Handkes tankar kring språk och manipulation, samt hans ”utsökta” stil. Valet är dåligt eftersom jag tycker att det finns så många andra författare som skulle kunna ha belönats i hans ställe. Hur många européer har inte fått priset? Speciellt engelsmän, tyskar, fransmän, polacker, skandinaver och italienare.

Det är utan tvekan vissa språkområden och länder som ständigt har gynnats. Då ett och annat europeiskt land har fått strålkastarskenet riktat mot sig är det inte alltid de enligt min mening bästa författarna som fått priset. Jag hade exemplevis hellre sett António Lobo Antones få priset än hans betydligt tråkigare landsman José Saramago. Och varför är en rik litteratur som den rumänska fullständigt förbigången? Jag räknar inte Hertha Müller, som jag inte är speciellt förtjust i och som dessutom skriver på tyska. Jag tänker exempelvis på Mircia Catarescu, en värdig representant för ”intellektuella” centraleuropéer som György Konrad, Peter Nádas, eller varför inte den i mitt tycke spännande Lázlo Krasznahorkai. Dessutom ... varför inte i rättvisans namn lämna Europa därhän?

Politiskt känslighet var säkert orsaken till att den revoultionerande, litteräre  mästaren Jorge Luis Borges förbisågs, men det kan inte ha varit orsaken till att andra stora argentinare som Julio Cortázar och Ernesto Sabato glömdes bort. Listan på förbigångna latinamerikaner kan göras lång. Politik är kanske även orsaken till att Shmul Yosef Agnon är den ende israelen som fått priset, en genomsympatisk författare som Amos Oz var en minst lika värdig pristagare som Handke och så är Yoram Kaniuk och Avraham Yehoshua och det finns säkert fler arabiska storheter än Naguib Mafouz som är värda att belönas. Det spansk- och franskspråkiga Karibien är helt förbigånget, utmärkta haitiska författare som Jaques Roumain och Marie Vieux Chauvet befann sig långt bortom Akademins radar och det gjorde tydligen också den store kubanen Alejo Carpentier. Jag skulle hellre ha velat se berätterskan Maryse Condé från Guadalupe som pristagare än Peter Handke. Och var är de afrikanska författarna? Vita skribenter från Sydafrika har fått priset, som Natalie Gordimer och John Coetzee, men var finns det övriga Afrika, förutom Wole Soyinka? Som ung skakades jag ordentligt om av berättarglädjen och mystiken hos författare som Camara Laye och Amos Tutuola. Och nu finns det gott om arvtagare till den rika afrikanska berättartraditionen, i Nigeria finner vi exempelvis Ben Okri och nya förmågor dyker ständigt upp, exempelvis den spännande Chigozie Obiama med sina Fiskarmännen. Afrika har även  producerat en mängd spännande unga, kvinnliga författare, samtidigt som äldre representanter för östafrikansk berättarkonst fortsätter att förbises, som Wa Thiong´o och Nusruddin Farah.

Och var finns indierna? Den gamle mysgubben Rasipuram Narayan glömdes bort, men det finns gott om unga förmågor, exempelvis Rohinton Mistry med sin mäktiga dickensartade A Fine Balance och flera andra utmärkta skribenter som skriver på engelska, som Amitav Gosh. Och varför inte en utsökt kvinnlig stilist som Anita Desai? Det finns säkerligen också en mängd spännande skribenter utanför Europa som skriver på andra språk än engelska.

Ja, ja, jag vet att det är en omöjlig uppgift som den Svenska Akademin har tagit på sig, men varför inte försöka lyfta blicken från europeiskt navelskådande och ta en simtur i det härliga berättarhav som finns i den så kallade Tredje Världen och där uppsöka dess mängder med skattkammaröar som gömmer betydligt intressantare fynd än den i min mening ack så gråe Peter Handke.

Jag slutar här med brasklappen att ”bra litteratur” är en subjektiv uppfattning och att jag nu enbart har sagt något min om personliga smak, utan annan avsikt än att lufta något av min frustration inför den Svenska Akademins självgoda syn på vad som är god litteratur.

Baker, Catherine (2015) The Yugoslav Wars of the 1990s. London: Macmillan Education. Gritsch, Kurt (2009) Peter Handke und ”Gerechtigkeit für Serbien”. Eine Receptionsgeschichte. Innsbruck: Studienverlag. Handke, Peter (1996) Eine winterliche Resise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerichtigkeit für Serbien. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. Handke, Peter (1985) Slow Homecoming: The Long Way Around, The Lesson of Mont Sainte-Victoire, Child Story. London: Methuen. Handke, Peter (1970) Kaspar and Other Plays. New York: Hill and Wang. Honig, Jan Willem och Norbert Both (1996) Srebrenica: Record of a War Crime. London: Penguin Books. Knausgård, Karl Ove (2019) ”Idioten”, Dagbladet, 10 oktober. Kärde, Rebecka (2019) ”Därför är Handke en värdig pristagare”, Dagens Nyheter, 19 oktober. LeBor, Adam (2004) Milosovic: A Biography. New Haven: Yale Univeristy Press. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Norstedts. Nobel, Alfred (1895) Testamente https://www.nobelprize.org/alfred-nobel/alfred-nobels-testamente/ Rivera, Diego (1992) My Art, My Life: An Autobiography. New York: Dover. Willett, John ed. (1964) Brecht on Theatre. New York: Hill and Wang. Zimmermann, Warren (1996) Origins of a Catastrophe: Yugoslavia and its Destroyers. New York: Times Books.