I ÄVENTYRENS VÄRLD: Eric Palmquist och Björn Landström

Jag hade tänkt rensa tomten från kvistar och löv. Gick upp tidigt. I gryningen sken solen och himlen var klarblå, men snart började det skya, det dröjde inte länge förrän regnet öste ner och förhindrade allt utearbete. 

Flydde in i huset, gjorde en brasa och drog fram en bok ur hyllan. Det råkade bli Edward S. Ellis Blockhuset vid Lickingfloden, den och Bakhållet vid Ohio var de enda böckerna av Ellis som ingick i Bonniers bokserie ”De odödliga ungdomsböckerna”, av vilka jag har några kvar. Tror att jag under mina ungdomsår slukade så gott som allihop. Det kändes som att stiga in i en annan värld. En unik och säregen sinnesstämning som få andra böcker försatt mig i, varken då eller senare. 

Jag läste nu Blockhuset vid Lickingfloden, väl medveten om att jag aldrig åter skulle kunna omslutas av Kentuckys och Ohios milsvida vildmarker, med uråldriga skogar bebodda av de sorgliga resterna av en ursprungsbefolkning som redan vid sjuttonhundratalets mitt allvarligt hade decimerats av smittkoppor, kolera, tyfus och kikhosta som de vita främlingarna fört dit över havet. Ofta hade sjukdomarna kommit innan nybyggarna tog indianernas land genom att driva bort eller döda de som överlevt sjukdomarna. 

Ellis böcker är genomsyrade av rasism; nedlåtande uppfattningar om Amerikas urinvånare och afroamerikaner. De förra framställdes som blodtörstiga vildar, om än listiga och väl förtrogna med den natur där de hade sitt hem, de senare skildrades som tämligen godhjärtade, om än klumpiga och korkade. De svarta, ofta slavar, även om de kallades för ”tjänare”, fick genom sin roande naivitet stå för den lättsammare underhållningen i Edward S. Ellis romaner.

Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio ingår i en bokserie av Ellis som har den kristne shawneeindianen Hjortfot som hjälte. Han är ung, stilig, atletisk, intelligent och en sann vildmarksson som rör sig ljudlöst genom skogarna och simmar som en utter. Hjortfot är de vita nybyggarnas och pälsjägarnas orubblige vän och drar sig inte för att skydda dem genom att ange och mörda sina stamfränder.

Visserligen retade jag mig redan som ung på de rekordeliga pälsjägarna Simon Kenton och Daniel Boone och inte minst på den unge scouthurtige Ned Preston. Speciellt osmaklig fann jag redan då skildringen av Neds ”tjänare” Vildblomma Brown; ett jovialiskt, klumpigt och måttligt begåvat matvrak som ständigt ställer till trassel för sin herre, Massa Ned.

Överlöparen Hjortfot klarade sig dock från min kritik, trots sin mjäkiga religiositet och obetingade lojalitet mot rasistiska nybyggare. Hjortfot var ett naturbarn. Han kände spåren efter alla djur och människor, enbart genom brutna kvistar och avtryck från mockasiner visste han vilken stam de indianer som färdats genom skogarna tillhörde. Hjortfot kunde härma samtliga djur- och fågelläten, kände alla skogens dofter och kunde till och med röra sig ljudlöst över torra löv, något jag ofta förgäves försökte göra. Jag kunde heller inte ”tilla” som indianerna gjorde. Det var först långt senare som  jag en dag begrep att det inte rörde sig om ett språk utan var ett stlistiskt knep för att variera ordet sa: ”´Inte ett ljud´ viskade Hjortfot till Blomman. ´Fattar du?´ tillade Ned, medan han vände sig mot sin svarte tjänare.”

Det var den mäktiga naturen i Ellis böcker som grep mig. För mig fann den sin motsvarighet i göingeskogarna, med dess svårgenomträngliga snår, milsvida bokskogar, vars släta, sidengrå stammar från rostbruna lövbäddar reste sig likt pelare i en grönskimrande katedral. Där fanns mossbelupna stenbumlingar och nedfallna trädstammar och liksom i Ohio skimrade sjöar och bäckar i skogarnas djup. Ibland hände det att jag kunde skymta en älg, eller några rådjur.

Då jag med regnet skvalande över rutorna i det varma brasskenet återigen stiftade bekantskap med Ellis böcker lade jag förvisso märke till den flagranta rasismen och det ofta torftiga språket, men insåg likväl vad som fascinerat mig som ung. Både Blockhuset vid Lickingfloden och Bakhållet vid Ohio handlar om hur en liten grupp nybyggare under det så kallade Tecumsehs krig, 1811 - 1813, av krigiskt sinnade indiankrigare har blivit inneslutna dels i ett träfort i en ogästvänlig vildmark, dels på en pråm på Ohiofloden.

Tecumsehs konfederation var ett förbund mellan Nordamerikanska ursprungsbefolkningar inom det så kallade Ohioterritoriet, som låg söder om Erie sjön och sträckte sig mellan Appalachernas bergskedja i öster till Ohiofloden i väster.  Federationen leddes av den karismatiske shawneehövdingen Tecumseh och insprirerades av de religösa läror som spreds av hans bror Tenskwawata. Kriget bröt ut 1811 när amerikanska trupper anföll konfederationens centrala byar. Då Tecumseh stupade 1813 föll konfederationen samman.

Ellis båda böcker är onekligen spännande läsning. Vid upprepade tillfällen hamnar ungdomarna Ned och Blomman ensamma i stiglösa skogar, alltmedan "blodtörstiga vildar" är dem på spåren.

Medan jag läste Blockhuset vid Lickingfloden drog jag mig till minnes hur jag en gång andlöst läst om hur Ned Preston och Blomman spårats av ett gäng shawneeindianer och hur de förtvivlat försökt skaka av sig dem. En bild av Ned i uppkrupen i ett träd dök upp. Jag bläddrade genom boken utan att finna illustrationen och kom då ihåg att det var i Bakhållet vid Ohio  jag hade sett den. Återvände till bokhyllan, drog fram den boken och var snart tillbaka hos den tioårige Jan, som osynlig vid Neds sida klamrade sig fast vid en trädstam alltmedan två shawneekrigare kretsade kring trädet vi befann oss i, sökande efter våra spår:

Ned spejade genom lövverket till de båda shawanoerna var helt nära. Då vågade han inte ta risken längre, fast han var ivrigare än någon sin att får se vad krigarna företog sig. Men även om han bara kikade med ett öga skulle de skarpsynta rödskinnen troligen upptäcka det. Han kröp därför ihop och nöjde sig med att vänta och lyssna.

Shawanoerna signalerade inte nu, de förstod varandra så väl att det inte behövdes. Var och en hade sitt område att undersöka, och den som gjorde någon upptäckt skulle säkert signalera till den andra.

Tiden går sakta för den som befinner sig i en sådan situation som Ned Preston. Då tio minuter hade gått var han säker på att det var en halvtimme. Under hala tiden hade han inte hört ett ljud. Ett svagt hopp att de redan passerat började spira upp. Spänningen blev så stark att han måste skjuta löven åt sidan med högra handen och speja över ån.

Till sin förskräckelse finner Ned att vid åns motsatta strand blickar en shawnee stint mot de träd bland vilkas grenar och blad han dolt sig, alltmedan indianens krigarkamrat står i vattnet rakt under Ned, blickande upp mot den trädgren han befinner sig på. Krigaren under Ned tar ett par steg tillbaka, heal tiden med blicken riktad uppåt, men så trampar han i en grop under vattnet och försvinner under vattenytan, då han åter frustande kommit upp skrattar hans kamrat åt honom från andra sidan ån och krigaren kan själv inte låta bli att brista ut i skratt. Efter en viss tvekan vadar han sedan ut i vattnet och förenar sig med sin kamrat på åns andra sida. De fortsätter sin vandring och Ned kan andas ut.

Medan jag betraktade Uno Stallarholms illustration, förstod jag att det var den, kanske mer än berättelsens intensitet, som fastnat hos mig. Då jag sedan fortsatte bläddra bland mina ungdomsböcker insåg jag hur stor inverkan deras illustrationer haft på mig och mitt fantasiliv. Engelska och franska mästertecknares alster hade slagit rot i mitt undermedvetna, men så hade även svenska alster. Jag insåg att jag tagit djupa intryck från en stor mängd mer eller mindre bortglömda svenska illustratörer, som Uno Stallarholm, Stig Södersten, Gunnar Brusewitz, Douglas Dent, Birger Lundkvist, Martin Lamm, Sven Olov Ehrén, Adolf Hallman, Ib Thaning. Listan är lång, men som en av de främsta framstår för mig den oförliknelige Eric Palmquist.

Det förvånar mig att en så yrkesskicklig konstnär som Palmquist inte figurerar mer på intranätet. Det var inte många uppgifter jag fann om denne självlärde konstnär som för mig, i nästan lika hög grad som mina älsklingsförfattare, har präglat min uppfattning om en stor mängd romaner. Och inte bara det, Palmquist illustrerade även flera fågelböcker och naturskildringar. 

Inte minst skapade han förlagorna till de eleganta, svenska sedlar som användes 1965 till 1985.

Lika skickligt och fascinerande åstadkom Palmquist genom åren hundratals bokomslag. Far hade flera av dem i sin bokhylla. Palmquists omslag var speciella därigenom att de inte enbart ståtade med fängslande framsidor, även baksidorna och ryggarna var prydda med fantasieggande illustrationer, hämtade från romanernas innehåll. Vår bokhylla kringgärdade Teven och då jag inte hade uppmärksamheten fäst vid TVrutan brukade jag låta blicken glida över bokryggarna. Sålunda hade jag ända sedan jag inte kunde läsa fascinerats av ryggen till De tre musketörerna, på vilken Palmquist tecknat hur D´Artagnan satt med Mylady i knäet, alltmedan en musketör riktade sitt vapen mot mig. Jag blev knappast besviken då jag senare slukade Dumas vidunderliga roman och fann att den i varje avseende infriade den spänning och fascination som Palmquists omslag hade utlovat.

Ibland fann jag att omslagen lovat mer än vad romanerna infriade. Palmquist lockade mig exempelvis att läsa historiska romaner som M. M. Kayes Genom månskuggans dal, som handlade om det indiska sepoyupproret, men strax innan dess hade jag läst Kiplings Kim och det var antagligen en orsak till varför jag inte fann  Kayes berättelse, trots spännande inslag, så bra som jag hoppats. Kanske var det för mycket kärlekshistoria i den. Minns inte och måste nog läsa om den någon gång.

Likaså kände jag mig lurad av det spännande omslaget då jag läste den amerikanska författarinnan Anya Setons roman om Katherine Swynford, som under trettonhundratalet hade förhållanden med en mängd betydande män och stod i händelsernas centrum i såväl Frankrike som England, för mig blev det dock för många namn, krångliga intriger och alltför mycket romantik.

Däremot rycktes jag med av Robert Lewis Taylors Den stora guldruschen och utan att ha läst om den tror jag att den fortfar att vara  är den bästa västernbok jag läst. Natt efter natt slukade jag den, innan jag somnade vid tretiden på morgonen.

Rodert Lewis Taylors Västern var fjärran från dem jag lärt känna genom Tevens västernfilmer; påtagligare, råare och dessutom sedd genom en ynglings ögon.

Det okänt, exotiska, men likväl intimt skildrade är något som flera av Palmquists illustrationer tycks ha gemensamt. Exempelvis så var hans bokomslag till nobelpristagaren Ivo Andrićs epos Bron över Drina ett potpurri av slavisk, historisk exotism, som väl motsvarade romanens vildsinta, djuplodande berättarglädje. Under min militärtjänst höll den under flera  långa vaknätter mig vaken vid telefonväxel och telegrafiapparat.

Samma inkännande exotism fanns hos Palmquists omslag till rumänen Zaharia Stancus romaner om frihetsälskande romer och grymma godsägare, 

eller Hamsuns, nietzscheanskt kraftfulla skildring av hur jorden av en övermänniska bryts och behärskas i den norska ödemarken, Jordens gröda.

Det var inte enbart romaner i nobelpristagarklass som Palmquist illustrerade. Det tycks som om han var villig att med samma allvar och inlevelse illustrera allt vad som erbjöds honom och han grep sig an de mest skilda litteraturalster. Han illustrerade omslagen till de på sin tid mycket populära bygdeförfattarna Margit Söderholm och Sven Edvin Salje. Den senares snapphanneskildring Man ur huse läste jag med stor behållning, återigen lockad av Palmquists bokomslag.

Han skapade även omslagen till de mer respekterade svenska proletärförfattarnas böcker, som Moa Martinsson och Jan Fridegård.

Fridegård grep mig djupt då far gav mig hans trilogi om trälen Holme. Innan han gjorde det hade Far rådgjort med Mor om det verkligen var lämpligt att han gav sin unge påg böcker som emellanåt rakt och okonventionellt skildrade olika sexscener. Min mor tyckte att det inte kunde vara så farligt och kanske jag inte fattade vad det hela gick ut på. Det gjorde jag dock och uppskattade livligt de där sparsamt förkommande partierna i Fridegårds romaner, men mest fascinerades jag av den mörkt brutala stämningen och blev genom Fridegårds vikingaböcker tidigt intresserad av politik och klasskamp. 

Trälen Holme var ständigt invecklad i kamp mot övermakten, samtidigt som romanerna skildrade något som alltid fascinerat mig – religion. Fridegård berättade inlevelsefullt om hur kristendomen mötte och förändrade vikingatidens bistra asatro.

Och spännande var det. Med blodiga strider och vikingafärder. Något som underströks av Palmquists rättframma illustrationer. Här kunde jag se hur kvinnor sökte upp sina sårade och dödade fränder, alltmedan deras män i bakgrunden fortsatte strida med varandra på blodindränkta slagfält.

Hos Palmquist fann jag även vikingarnas starka kvinnor och männens färder i smäckra fartyg på väg mot öppnande horisonter.

Det var Eric Palmquists förmåga att leva sig in i skilda kulturmiljöer och kraftfullt skildra dem inifrån som fascinerade mig. Det gällde speciellt hans skildringar av vildmarkens fascination i romaner som fortsatt leva hos mig. Exempelvis hans bilder i Skriet från vildmarken och Den siste Mohikanen. 

I den sistnämnda lyckas han skildra vildheten och hänsynslösheten i sjuttonhundratalets indiankrig. Hans illustrationer förstärkte James Fenimore Coopers skildringar av grymheten i en massaker eller en dödlig närkamp.

Samtidigt sökte Palmquist djärva vinklar och oväntade bildkompositioner, som för understryka en känsla av dokumentär närvaro. Läsaren förs genom illustrationernas oväntade originalitet rakt in i handlingen.

Detta gäller inte minst Palmquists illustrationer till Tsarens kurir av Jules Verne. Då jag nu läser om den fascineras jag hur Palmquist lyckats addera ett stort mått av dramatik och djup till en skildring som förvisso är sprängfylld av drama, men i gengäld saknar det djup och mänskliga närvaro som jag efter att ha läst de stora ryska författarna förväntar mig i en skildring av artonhundratalets Ryssland. Visserligen rör sig tsarens kurir genom ett landskap där klasskillnader och misär är uppenbara. Där halvciviliserade kosacker och tatarer strider mot tsarmaktens översittare, i form av arroganta officerare och korrupta tjänstemän. Men, Jules Verne, som förvisso kände Ryssland enbart genom ryska bekanta, uppslagsverk och kartböcker, lyckas genom sin rafflande berättelse inte ge ordentligt kött och ben år sina karaktärer, eller förläna tillräckligt djup åt sin rysslandsskildring. En och annan  gång förfaller han till torra kartbeskrivningar och generaliserande fakta kring folk och politik. Så icke Palmquist. Genom hans illustrationer förs vi in i Petersburgs palats och möter även människor ur folkdjupen, som tycks ha hämtats från Gogols och Dostojevskijs romaner. 

Palmquist lyckas ta vara på spänningen och dynamiken i Vernes roman. Emellanåt lyckas han också förläna den en ökad dramatik och åskådlighet. Vi överraskas av rasande björnar och blodhungrande vargflockar.

Konfronteras med vildsinta kosacker, eller exotiska tatarer.

Och, märkligt nog förmår Palmquist förmedla rytmen som  genomsyrar Vernes bok. Vi förnimmer kurirens brådska då han med ångande tåg färdas över oändliga stäpper.

Hur han genom snöstormar och vargflockar färdas med trojkor över krigshärjade områden.

Attackeras av skoningslösa kosackhorder, eller utsätts för tidskrävande konfrontationer med stridande fraktioner och kejsardömets högdragna representanter.

Med stor inlevelse och detaljrikedom levandegör Palmquist den ena efter den andra av de klassiska ungdomsromanernas hemlighetsfulla världar. Han förlänade djup och mystik till Vernes En världsomsegling under havet.

Och i hans illustrationer till Robinson Crusoe känner jag igen den mystik och främlingskap som ensamheten skapade kring den förliste sjömannens. Skeppsvraket blir ett sällsamt sagoslott, medan Crusoes vandringar över ön och all hans hårda strävan förlänas en dimension av stor värdighet.

I Palmquists illustrationer till Huckleberry Finns Äventyr och Tom Sawyers Äventyr möter romanläsaren däremot en handfast verklighet. En småstadstrygghet som omsvärmar såväl Sawyers pojkstreck som Huckleberrys och Nigger Jims mer flerdimensionerade flodäventyr.

Speciellt i illustrationerna till Huckleberry Finn konfronteras vi med det pittoreska folklivet i småstäderna längs Mississippifloden, men också med vädrets skiftningar och djurlivet vid den väldiga flodens stränder. Plötsligt kan gemytligheten dock ge vika för våld och kusliga händelser.

En folklighet och djup förtrogenhet med landskapen och människorna inom ett förgånget samhälle är även uppenbara i Palmquists illustrationer till Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomquist och Rasmus. Ett lantligt Sverige, med blommande ängar och gemytliga poliskonstaplar, skildrat mot en knappt märkbar fond av fattigdom och social utsatthet.

För mig når Palmquist högst i sina skildringar av det exotiska och främmande. I mitt tycke misslyckas han aldrig. Som när han tar sig an ett av mina allra största läsäventyr, Robert Louis Stensons Skattkammarön, en roman fylld med ingredienser som krävs för att skapa ett oförglömligt äventyr. Från sin mystiska, ödesdigra inledning med märkliga, illavarslande främlingar som piraterna Billy Bones, Svarta Hunden och en blind tiggare, som konfronteras med gediget stadgade, lokala förtroendemännen som Livesey och Trelawney, allt betraktat med utgångspunkt i den unge, kvicktänkte och äventyrslystne Jim Hawkins. Då Jim finner en skattkarta i den avlidne Billy Bones sjömanskista vet vi att vi står inför ett rafflande äventyr.

I varje kapitel förmår Stevenson stegra spänningen, något som var mig till stor nytta då jag försökte fostra min matvägrande äldre dotter då hon som liten, till sina föräldrars stora förtvivlan, hade stora svårigheter med att få i sig maten vi gav henne. Hon åt dock medan jag läste högt ur Skattkammarön och jag slutade tvärt när hon inte gjorde det. Min taktik fungerade, likt sin far fascinerades min dotter av Stevensons skickligt framförda historia.

Palmquist lyckades i sina illustrationer fånga havets mystik. Hur skeppet Hispaniola lättar ankar och med fyllda segel stävar ut över haven, bort mot äventyren.

Han fångar dag och natt på fartyget, hur den unge Jim Hawkins i gryningen från förstäven får sin första skymt av Skattkammarön.

Hos Palmquist möter vi Jims fascination inför den hänsynslösa, gamle sjöbjörnen Long John Silver. Som då ynglingen finner sig tillfångatagen av piraterna i deras fort och gamle Long John Silver, med papegojan på axeln och kritpipan i munnen, i ett flackande eldskens dramatiska skuggor ger förtroenden till den fångne pojken och berättar om sina äventyr till lands och till sjöss. I sin bild fångar Palmquist själva essensen av äventyrens lockelser för en ung människa och därmed även stämningen i Stevensons oförlikneliga bok.

Stevensons rytm mellan stillhet och dramatik, natt och exotisk dagshetta, speglas skickligt i Palmquists illustrationer. Som under sjörövarnas jakt efter den försvunna skatten, då Jim snubblande följer den diaboliskt energiske Long John Silver, som i full fart haltar iväg mot historiens klimax.

Det är i sina saltstänkta sjöskildringar jag tycker Palmquist når längst. Otaliga gånger har jag försjunkit i antologin Berömda berättare från de sju haven, som min far en gång gav till min morfar. Morfars far hade varit skutskeppare i Varberg och Morfar hade med sina bröder i sin ungdom seglat med fadern över såväl Nordsjön som Östersjön och kände därefter alltid en närhet till de stora segelskeppen och sjömanslivet, en fascination som han lyckades förmedla till mig. Jag läste Marryat, Conrad, Dana och Melville med stor behållning och bläddrade ofta i Berömda berättare från de sju haven. Där fanns allt jag kunde begära - utdrag från böcker av stora författare som själva hade färdats över haven och bilder som väckte min fantasi och längtan efter äventyr.

Där fanns avsnitt hämtade från Melvilles oförlikneliga berättelse om jakten på den vita valen, som utvecklade sig inte enbart till en detaljerad skildring av valjaktens alla detaljer, valarnas liv, kampen, farorna, slitet och tristessen på valfångstskeppen. Utan den vidgade sig också till att handla mänsklighetens tillstånd. Vår plats i skapelsen. Om havets väldighet, den mänskliga tillvaron i all sin strävan, sin storhet och sitt elände.

Palmquists bilder tar oss med högt upp i riggen på de väldiga segelfartygen

och ner i trånga, kalla, fuktiga, och stinkande manskapsskanser, beskrivna av den gamle sjökaptenen Joseph Conrad:

Fotogenlampan av bleckplåt, upphängd i en lång kedja, beskrev rykande, vida cirklar. Våta kläder låg i mörka högar på den glittrande durken, ett tunt lager vatten rusade av och an. I kojerna låg karlarna med sjöstövlarna på, stödda på armbågarna och med öppna ögon. Upphängda oljeställ svängde utåt och tillbaka igen, levande och skrämmande som halshuggna sjömäns vålnader. Ingen talade, alla lyssnade. Utanför jämrade och snyftade natten till ackompanjemang av ett ihållande, vibrerande dån som från otaliga trummor långt i fjärran.

Palmquist för oss även långt upp till Nordsjöns fiskebankar och låter oss betrakta fiskarnas slit i förblindande ishavstormar.

Det är inte enbart segelfartyg och fiskeskutor vi får följa med, utan även nerslitna, koleldade lastfartyg, skildrade av proletärförfattare som Martinsson, Kjellgren och Sandemose. Martinsons En grekisk tragedi är ett under av koncentrerad uttrycksfullhet och berättarglädje, speciellt med tanke på att dess spänstiga, unika stil skapats av en ung man med begränsad skolgång. Martinson var sex år gammal då han förlorade sina föräldrar och utackorderades som sockenbarn, tvingad att leva i utanförskap, svält och elände.  Som fjortonåring började han leva på rymmen, när han inte fångades in och skickades till en uppfostringsanstalt i Göteborg, från vilken han regelbundet avvek.

Sexton år gammal mönstrade Martinson 1920 på en skonert destinerad till Dublin och tillbringade sedan flera år på resor runt jorden. Lungproblem tvingade honom sedermera att återvända till Sverige, där han mestadels befann sig på luffen. År 1927 publicerade han sin första dikt och på mindre än ett år hade han lyckats placera inte mindre än 69 nyskrivna dikter i olika tidskrifter. År 1932 publicerade han sin första novellsamling och blev därigenom en etablerad författare.

I En grekisk tragedi berättar Martinson om besättningslivet på ett nergånget grekiskt lastfartyg på väg från Pensacola i Florida till Buenos Aires, överlastad med sequoiatimmer som stuvats på däck i en flera meter hög trave, som snart sätter sig och ger fartyget en farlig slagsida. 

Martinson arbetade mässpojke och för oss till hytter och maskinrum, ger lyriska beskrivningar av havets skiftningar, berättar om en romans med kaptenens fru och umgänget mellan besättningsmedlemmarna. Med bravura berättar han sedan om en orkan som slår skeppet på öppet hav, kastar virket i de väldiga vågorna och tre män till sin död i havets rasande inferno. Martinson mindes antagligen den dramatiska upplevelsen då han i sin första diktsamling, Spökskepp, skrev:

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Han visar oss ensamheten och kylan på gråa, ödsliga farvatten, där vattnets gråa oändlighet förenar sig med himlens grånad. 

Efter ett liv under vilket jag ofta fascinerats av Eric Palmquists (1908 – 1999) konst förvånas jag då jag nu på Wikipedia möter hans porträtt. Jag hade förväntat mig en kraftfull, uppenbart äventyrsbenägen person, men konfronteras istället med en korrekt klädd man av ämbetsmannatyp, med vikande hårfäste och fluga, som med ett långsmalt ansikte uppmärksamt tycks stå och skissa på en illustration. Hans utseende får mig att tro att han likt Jules Verne främst var en skrivbordsresenär som genom intensiva studier lyckades sätta sig in i särarten hos de miljöer han skildrade – desto mer imponerande är då inte hans insats!

Då jag nu ägnat tid åt Eric Palmquist vill jag även nämna en annan konstnär/illustratör som för mig öppnat portarna till fantasins domäner - den finlandssvenske Björn Landström (1917-2002). Likt många illustratörer skrev Landström även romaner och historiskt inriktade böcker, speciellt om upptäcktsfärder och seglande skepp. Han illustrerade sina egna verk och flera andra av välkända författare, ofta sagor och legender, speciellt spännande är hans illustrationer till det finska nationaleposet Kalevala.

Till skillnad från Eric Palmquist ger Landströms utseende syn för sägen och tycks skvallra om den vittbereste seglare, skeppsbyggare, äventyrare och vetenskapsman han var.

Gemensamt med Palmquist har Landström dock sitt intresse för noggrant instuderade miljöer, men hos Landström finns en än större detaljrikedom, närd av en förtrogenhet med de platser han skildrar, förstärkt av vetenskapligt grundade studier och besök på stället. Det hindrar dock inte den fantasieggande kvalitén hos hans skildringar av historiska, förgätna plaster som han ofta beskrev med stor, men likväl kylig dramatik.

Bland det bästa han åstadkommit är den av honom själv författade Vägen till Indien, som berättar om upptäcktsresor från tidernas början fram till Colombus färd till Amerika, som han ingående skildrat i en annan bok.

Att betrakta en bild av Landström är som att förflyttas bakåt i tiden, som hans bild av feniciska sjöman i färd med att reparera sitt skepp, som de dragit upp på stranden mittemot Gibraltarklippan.

Vi möter en uttröttad romersk legionär som är nära att förgås av törst i den Arabiska öknen.

Romerska skepp väntar i Adens hamn på monsunvinden som skall föra dem över Indiska Oceanen till Indiens handelsstäder.

Olupun, en Nestoriansk missionär från Syrien, tas 781 e.Kr. emot av kinesiska dignitärer.

Odoric från Pordenone, en ensam fransiskanermunk färdas 1328 mot Lhasa för att där träffa Dalai Lama, Obassi ”namnet deras påve har på deras språk”.

En marockansk beduin betraktar 1291 hur en venetiansk galär stryker förbi den afrikanska kusten, på väg mot ett okänt öde.

Vi följer Landström upp till ishaven. Han förmedlar spännande teorier och insikter. Som när han berättar om hur irländska munkar på sina färder i haven kring Island trodde sig ha sett hur Judas fjättrats vid ett isflak.

Istället för en evigt fördömd och plågad Judas antar Landström att det var en valrosshanne de skymtat.

Vi får också se att av de monster som den portugisiske kaptenen Cadamosto 1456 såg i Gambiafloden.

Landström låter oss följa med Leif Eriksson då han från sitt vinddrivna fartyg genom de iskalla dimmorna på våren 1000 e.Kr. skymtar Vinland det Goda, det vill säga New Foundland.

Landström tar oss även ombord på grekiska skepp då de mellan Herkules stoder seglar ut mot Atlantens horisont.

Vid en afrikansk kust vilar, någon gång under 1400-talet, tre portugisiska skepp i stiltjen under det Södra Korset.

Och slutligen lämnar Colombus tre skepp hamnen Palos de la Frontera med kurs mot Den Nya Världen.

Hos konstnärer som Palmquist och Landström kände jag ofta i min ungdom äventyrens lockelse. Att läsa romanerna och böckerna de illusterade och leva mg in i deras bilder fick mig att förstå berättaren i Melvilles Moby Dick då han säger om sig själv:

.,, men för min del, plågas jag av ett evigt begär efter avlägsna ting. Jag älskar att segla över förbjudna hav och lägga till vid barbariska kuster.

Men sådana önskemål kan lätt få förskräckliga följder, bäst är det kanske då att få njuta av de äventyr som konst och litteratur erbjuder genom mästare som Palmquist och Landström.

Asklund, Erik (ed.) (1954) Berömda berättare från de sju haven. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Ellis, Edward S. (1962) Bakhållet vid Ohio. Stockholm: Bonniers. Fridegård, Jan (1963) Offerrök. Stockholm: Folket i Bilds Förlag. Landström, Björn (1964) Vägen till Indien: Upptäcksresor till lands och sjöss från expeditionen till Punt 1493 f.Kr. till upptäckten av Godahoppsudden 1488 e.Kr. Stockholm: Forum. Martinsson, Harry (1997) Dikter 1929-1945.  Stockholm: Bonniers. Stevenson, Robert Louis (1957) Skattkammarön. Stockholm: Tidens förlag. Söderblom, Staffan (1994). Harry Martinson. Stockholm: Natur och kultur. Sugden, John (1998). Tecumseh: A Life.  New York: Henry Holt and Company. Verne, Jules (1965) Tsarens kurir. Stockholm: Tidens förlag.