ATT STIGA NER I DRÖMMAR: Rom och vårt inre

Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar.

Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram emot mina drömmar. Det sägs att vi upplever mellan tre och fem drömmar per natt. Det har konstaterats genom att observera våra ögon då vi sover. Vi drömmer då pupillerna under sömnen rör sig snabbt fram och tillbaka (REM, Rapid Eye Movement). I allmänhet sker detta två timmar under åtta timmars sömn.

Mycket mer än så vet vi inte om drömmarnas karaktär, ursprung och mening, men eftersom vi alla drömmer har antagligen var och en av oss egna teorier om deras mening och funktion. Att drömma är inte en unikt mänsklig egenskap. Vad krävs för att en dröm skall skapas? Intelligens? Känslor? Erfarenhet? Eftertanke? Planering? Inte en aning. De flesta däggdjur drömmer. Delfiner drömmer inte lika mycket som vi människor, men bältor och pungråttor drömmer mer än vi. 

Nyligen såg jag än en gång Christopher Nolans film Inception, från 2010. Jag har sett flera av hans filmer och då fascinerats av hur Nolan låter sin karaktärers inre liv och vanföreställningar påverka handlingen på ett sådant sätt att det inre och det yttre blandas. Exempelvis kände jag i hans film Insomnia, som utspelar sig i Alaska, igen känslor jag haft då jag under en sommarmånad vistades i norra Sverige och upptäckte hur frånvaron av mörker, hur nattens matta ljus, påverkade mig. Jag hade svårt att sova, började känna mig vilsen, som om jag drabbats av en lätt, konstant berusning, eller hamnat i en parallell tillvaro.

I dessa tider då cyberrymden upptar en allt större plats i flera människors liv och till och med hotar att skilja några av oss från vardagen, har det blivit allt vanligare med skildringar som berättar om hur människor förlorar sig i parallella världar; i drömmar eller dataspel. Bland andra inspirationskällor är det möjligt att Nolans Inception påverkades av Gabriele Salvatores film Nirvana, som gjordes tretton år tidigare. I Nirvana förvandlas en virtuell värld till verklighet för sin skapare. Den framgångsrike dataspelsdesignern Jimi har försett karaktärerna i ett dataspel med känslor och tankar som gör dem självständiga och svårförutsebara för den som försöker behärska spelet. Jimi blir ett offer för sin skapelse och tvingas irra runt i en absurd värld där han slutligen förlorar sig själv.

Attraherad av filmens fängslande affisch lockades jag för flera år sedan in en romersk biografi, men italienskan och den milt sagt förvirrande och komplicerade handlingen gjorde att jag snart förlorade all uppfattning om vad det hela rörde sig om och greps av en känsla inte olik den som gripit mig norra Sverige. Jag kände mig som en främling som inte alls hörde hemma på den plats där han hamnat.

I Inception rör sig karaktärerna i parallell verklighet. I drömmarnas värld. Filmen är bättre, mer effektivt berättad och lättillgängligare än Salvatores Nirvana. Fast även i Inception blandas illusion med verklighet. Personerna tvingas anpassa sig till och försöka påverka en värld där tid och gränser är flytande. Filmen rör sig så gott oavbrutet i drömmarnas värld. Likt kinesiska lådor omsluter en dröm en annan. Huvudpersonerna somnar tillsammans och delar sedan samma dröm, enbart för att finna att de vaknat upp i en annan. På så vis försvinner de allt djupare ner i en av de andra drömmarnas undermedvetna världar. De når en tredje nivå, alltmedan tre av dem hamnar än djupare ner. Likt arktiska shamaner eller australiska aboriginer leds de genom drömvärldarna av människor som varit där tidigare och lärt känna de främmande drömvärldarnas topografi och regelverk. Psykopomper, själsledsagare, gestalter vi känner igen från Vergilius Aeneid (sibyllan från Cumae) och Dantes Divina Commedia (Vergilius och Beatrice).   

Detta får mig att minnas en målning av Jacopo Tintoretto; I Sogni degli uomini, Människors drömmar. Även här befinner vi oss i drömmarnas värld. Vi förstår det genom närvaron av vallmoblommor vid Morfeus vänstra fot. Vallmo är sömnens blomma och Morfeus drömmarnas gud. Han trampar på Kronos, tidens gud. För drömmar är tiden betydelselös, något som för övrigt poängteras i Inception där det berättas att hur djupare ner du kommer i drömvärldarna ju mer utdragen blir tiden. På drömmens första nivå kan det som tycks vara flera timmar motsvaras av några minuter i verkligheten. Men, längre ner i djupet av vårt undermedvetna motsvaras dessa minuter i drömmarna av år, ja decennier och kanske mer än så. 

I Tintorettos Sogni sover tio män och kvinnor alltmedan Morfeus pekar upp mot deras drömmar. Är Morfeus deras psykopomp, är det han som styr deras drömmar? Drömmer de sovande, liksom i Inception, samma dröm? På Tintorettos tavla ser vi Ryktet med sin trumpet. Rikedomen som låter guldmynt regna över de sovande, under henne skymtas några monster och bakom Ryktet öppnar Kärleken välkomnande sina armar, medan hennes son Amor svävar över det hela. I bakgrunden sitter Zeus på en bevingad tron och får genom sina blixtar stjärnhimlarna, Universum, att röra sig  ̶  Drömmar styrs av Evigheten.

Tintoretto målade flera drömvisioner. Kanske låg det i tiden att fundera kring drömmar. Möjligen har det alltid varit så. Vi människor tillbringar en stor del av våra liv i drömmar. Shakespeare skrev ofta om dem. Kanske ligger det nära till hands för en författare och dramaturg  ̶  de lever på sin fantasi. Men, vad är då fantasi? Var kommer ordet ifrån? Antagligen från grekiskans phantazesthai, “synliggöra”, phainein är "att föra ut i ljuset", phaos eller phos är ”ljus”.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Är universum Guds synliggjorda dröm? Fantasin för fram vårt inre i ljuset. Våra drömmar gestaltas, blir till en personlig tolkning av tillvaron. Som Shakespeare skriver i Stormen  ̶  möjligen är hela Skapelsen en verklighet drömd. En Guds fantasi. Vi är ingenting annat än aktörer i Hans dröm, Hans teaterföreställning. Allt är illusion, ett skådespel. Ridån går upp för att åter sänkas, ingenting var verkligt. Allt var enbart en fantasi, en kort dröm:

And, like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself.
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with sleep.

Som denna svävande vision skall också
molnkrönta torn och praktfulla palats,
var helig lund, vart tusenårigt tempel;
allt jorden bär – ja, själva denna jord
och allt som lever på den, skingras,
fly som andras skådespel och tyst försvinna:
Ej ens en sky blir kvar. I drömmar går vi,
vi är gestalter i en dröm, vi vaknar
en kort minut och somnar om igen.

Och vad handlar Cervantes Don Quijote om? Om inte en idealist som ser skapelsen i ljuset av sin egen fantasi och handlar utifrån den illusionen. Trettio år efter Cervantes och Shakespeares död 1616 skrev Cervantes landsman Calderon de La Barca en pjäs om en ädling vars far misstänker att han är en brutal galning och därför låter spärra in honom. Då denne Sigismund vid vuxen ålder släpps ut, är han fylld av ilska och hämndbegär. Faderns farhågor besannas  ̶  Sigismund är omänskligt grym. Sonen spärras åter in och man lyckas övertyga honom att hans tid i frihet enbart var en mardröm. Sigismund är utan skuld för sina ogärningar.

Så vad är livet? Bländverk.
Vad är livet? Dårskap.
Bara skuggor, bara spegling
̶  det största är just ingenting,
när hela livet är att drömma,
och drömmen själv en dröm.

Ett verk som uteslutande utspelar sig i drömvärldar och där huvudpersonen, liksom i Inception, rör sig från dröm till dröm, är Hypnerotomachia Poliphili, ett praktverk som av den legendariske Aldus Manutius trycktes i Venedig 1499. För arton år sedan fick jag av min vän Mats Olin, bokhandlare och polyhistor, ett ovanligt vackert, inbundet exemplar av denna ytterst märkliga bok. Det var en översättning gjord av Joscelyn Godwin, märklig även han. Jag har flera av Godwins böcker; en som handlar om musik och mystik, samt utmärkt illustrerade biografier om Robert Fludd och Athanasius Kircher. Uppenbarligen är Godwin en lärd man, vad jag dock finner oroande är att han sammanställt en seriös antologi med skrifter av charlatanen Paul Brunton. För en roande skildring av denne tokstolle rekommenderas Jeffery Massons My Father´s Guru i vilken han berättar om sin uppväxt i skuggan av denne underlige man, som bodde i hans familjehem och med sina bisarra idéer kontrollerade samtliga familjemedlemmar. Om någon levt i en absurd dröm så var det onekligen Paul Brunton.  

Än mer oroande är att Godwin även översatt den osmakligt egotrippade neofascisten Julius Evolas Cavalcare la tigre, Rida tigrinnan, och dessutom skrivit böcker om suspekta esoteriska ordenssällskap.

Nåväl, även om jag har mina invändningar mot Joscelyn Godwin hindrar det inte att jag ofta bläddrar i Hypnerotomachia Poliphili, njuter av illustrationerna och funderar en hel del kring detta verk, som gavs ut anonymt, men numera anses ha skrivits av en dominikanermunk vid namn Francesco Colonna, en av de renässanspersoner som blivit så fascinerade av den klassiska Antikens återfunna skrifter att de ersatte sin kristna tro med platonsk och hermetisk filosofi och mystik. Colonna var en av dessa munkar och prelater som det tycks ha varit gott om innan Motreformationen till stor del satte stopp för deras livsföring, eller åtminstone drev den under jorden. Colonna var befriad från klosterboende och alternerade från stad till stad, mest tycks han ha rört sig mellan Venedig och Treviso. Colonna levde på att få betalt för att ge mässor, på skriftställeri och konsthantverk. Det händer att han blir både bannlyst och utdriven ur kloster, enbart för att återigen bli anställd och gynnad av adelsmän och förmögna prelater. Beläst, grundlärd och bekant med flera inflytelserika artister var Colonna ytterst kunnig om konst, arkitektur och antik litertur, samtidigt blir han vid upprepade tillfällen anklagad för skörlevnad och småbedrägerier.

Den välkände konstkännaren Maurizio Calvesi har skrivit ett omfattande verk i vilket han tycks kunna bevisa att Colonna skrivit Hypnerotomachia Poliphili, men enligt Godwins noggranna analys och det faktum att Calvesi tycks ha som specialitet att identifiera svårbevisade upphovsmän till mer eller mindre anonyma skrifter och konstverk, är det trots allt svårt att bortom allt tvivel fastställa att munken Colonna var författare till denna fascinerande bok.

Hypnerotomachia Poliphili vars titel kan översättas med Poliphilos kärlekskamp i en dröm är snårig och underlig, men likväl fängslande. En labyrintisk berättelse, fylld med märkliga infall och ytterst detaljerade skildringar av natur och byggnader, som ofta är så mikroskopiskt ingående att de blir fullkomligt overkliga. Mycket i Hypnerotamachian påminner mig om Raymond Roussels vansinniga Locus Solus, som skrevs fyrahundra år senare.

Romanen, eller vad den nu kan kallas, berättar om hur Poliphilo, efter det att hans hett åtrådda Polia har förskjutit honom går vilse i en skog, där han hotas av drakar och vargar, samt finner och beundrar märkliga ruiner. Enorma portar, palats, pyramider, kolossala skulpturer; han kan till och med kliva ner i en av dem; en väldig, liggande, manlig gestalt som visar sig vara ihålig.

Med hjälp av hans hår kunde man komma upp på hans bringa och sedan nå hans klagande mun genom att klättra upp längs hans skäggs slingrande slingor. Denna öppning var alldeles övergiven och därför, pådriven av min nyfikenhet, fortsatte jag nerför trappan som fanns i hans strupe, genom invecklade tunnlar och med en känsla av fruktan nådde jag alla delar av hans inälvor. Detta oerhörda! Vilken förunderlig idé! Jag kunde se det hela inifrån, som inom en genomskinlig kropp; nerver, ådror, muskler och kött.

Och så vidare. Då Poliphilo förlorar sig i beskrivningar av konstverk, byggnader och ruiner fortsätter han skildra dem sida upp och sida ner. Snart uppenbarar sig fagra nymfer som för Poliphilo genom ängar och lundar till sin drottning Eleuthterydia, Fri vilja, hos vilken han bland marmorsalar och utsökta mosaiker bjuds på mat och överjordisk musik. Efter det att han visat henne sin vördnad låter Eleuthterydia sina nymfer Logistica, Förnuft och Thelemia, Åtrå, föra Polophilo till tre portar över vilka det står inskrifter på fyra språk; arabiska, hebreiska, grekiska och latin. Den första porten öppnas och han möts av en gammal dam som visar mot en stenig stig, det är den kristna försakelsens väg och den undviker Poliphilo. Den andra porten öppnas och en kraftig dam visar mot en bergsväg, berömmelsens och ärans väg, inte heller den lockar Polophilo, men då den tredje porten öppnas och han möts av sin åtrådda Polia som visar honom mot en blomsterbeströdd väg och utan tvekan väljer han  den.  

Hand i hand bevittnar Polia och Poliphilo ett överdådigt triumftåg, som med processioner och karnevalsvagnar framställer Zeus kärleksäventyr. Därefter hamnar de i ett praktfullt rundtempel, som Poliphilo ägnar tjugofyra sidor åt att beskriva. I templets sammanvigs Polia och Poliphilo av Kärlekens översteprästinna i en hednisk ceremoni och förs sedan till Venus och Mars badanläggning. I de gudomliga termerna bevittnar de hur krigsguden befrias från sin rustning och vapen för att i en omfamning förenas med kärleksgudinnan. Venus för sedan de nygifta till sin son Cupido som öppnar sina stora vingar till segel för en farkost, som dessutom förs fram av sex undersköna nymfer skrudade i genomskinligt tyll. De heter Överdåd, Ungdom, Flärd, Lycka, Trygghet och Förtrogenhet och rör sina åror i takt till himmelsk skönsång, alltmedan båten styr mot Kythera, Lycksalighetens ö.

Men då de lagt till vid kärleksön visar sig Polia plötsligt obenägen att vila i Poliphilos famn. Hon uppmärksammar honom på de underbara byggnadsverk som omger dem och den fascination för arkitektur som Poliphilo vid flera tillfällen visat tar överhanden. Hans nyfikenhet stillar älskogsbegäret och han förlorar sig i försjunkenhet inför det arkitektoniska överdåd som omger honom. Det tar många sidor av arkitektoniska beskrivningar innan Poliphilo lyckas besinna sig och undra över var Polia tagit vägen. 

Utom sig av oro och förtvivlan irrar Polihpilo sedan runt som en galning innan han finner Polia, som sittande i en krets av nymfer berättar hur hon bevittnat hur Cupido mördat och styckat ett älskande par och att hon därefter i avsky och skräck inför det skådespelet sökt skydd i Kyskhetens tempel, där hon dock var nära att bli våldtagen av ett gäng anskrämliga typer:

Deras ansikten var fruktansvärda och deformerade, mörka, blyfärgade, täckta av sprickor och rynkor. Deras getliknande hår var oljigt och smutsigt, rufsig, svart och grått, det såg ut som barken på en gammal alm. Deras breda, grova händer var kletiga av blod, med stinkande fingrar och solkiga naglar som de verkade vara angelägna att grymt rista mig med, en stackars jungfru. De svor och hädade, rynkade sina håriga pannor och sänker sina ögonlock över plufsiga kinder.

Polia fortsätter att än mer detaljerat skildra hur dessa monster sliter sönder hennes kläder, men innan de skändat henne vaknar hon upp. Ännu en av de många drömmarna i en dröm som Hypnerotomachia Poliphili är fylld av. Det visar sig att Poliphili överväldigad av sina kärleksvedermödor lyckats ta sig till Kyskhetens tempel, men svimmat av utmattning. Polia finner honom, men istället för att ge honom en vederkvickande kyss griper hon sin försmådde älskare vi fötterna och släpar in honom i ett hörn. 

Nu ingriper Cupido och övertygar Polia att han till skillnad mot vad hon inbillat sig inte alls är en grym gud och att Polios kärlek knappast är hotfull,utan vederkvickande. Polia tar då Poliphilo i sin famn och han kvicknar till:

Sedan, medan hon slingrade sina fulländade, mjölkvita armar kring min nacke, kysste hon mig, nafsande mig försiktigt med sin korallröda mun. Och ofördröjligen svarade jag genom att på hennes svällande tunga smaka fuktens sötma i en lycksalighet som drev mig mot dödens tröskel; jag uppslukades av en översvallande tillgivenhet. Likt en blomsterranka slöt hon sig med stigande upphetsning kring mig och i en hängiven omfamning pressade hon mig tätt intill sig. Jag skymtade hur en rosafärgad rodnad snabbt spred sig över hennes naturligt snövita kinder, alltmedan hennes spända hy skiftade i scharlakansrött och den fridfulla lystern av elfenben som skimrade av fullkomligt behag och skönhet.

Men, plötsligt finner Poliphilo att han endast famnar luft och väcks brutalt ur sin dröm. Efter fyrahundrafemtio sidor förstår läsarna att vi varit fångna i en lärd munks erotiska drömmerier.

Det är inte enbart den drömska skildringen av Poliphilos kärleksbesatthet, hans strävan efter att förenas med sin Polia som fascinerar. Främst är det nog miljön, med sina övergivna ruiner, klipplandskap, skogar och parker, bland vilka nymfer och antika gudar ständigt dyker upp. Ett italienskt drömlandskap, en blandning av Dante och klassisk bildning genom vilket huvudpersonen rör sig likt en sömngångare, sökande efter en kärlekslycka som han inbillat sig skall befria honom ur den förvirrande värld han hamnat i. Det märkliga med Hypnerotomachia Poliphili är att den blandar samman yttre och inre landskap. Poliphilos skildring av sin samvaro med Polia och beskrivningarna av hennes skönhet präglas av samma kraft och detaljrikedom som hans betraktelser av omgivande natur och arkitektur.

En känsla av berusning kanske inte helt olik den jag kände då jag vandrade kring i norra Sveriges midnattssol, eller som då jag i Italien emellanåt gripas av en slags svindel. Likt matryoshkadockor, öppnar sig här liksom i Poliphilos drömmar vägar och djupa gropar ner mot tusen år av historia.

Jag känner igen mig i en av Ekelöfs dikter Romerska nätter, i vilken han i Rom under en råkall vinternatt bland ruinerna får syn på en kattunge:

Jag stannade också och såg på en kattunge
storögd, för första gången ovan jord
nyfödd ur rännstenshålet strax intill
helt fylld av att leka råtta med en köttslamsa
helt ovetande om faran av hundar och Vespor
Jag tänkte: Du vet mer om underjord än jag
Var föddes du? I en smutsig avloppstrumma
eller i något halvt igenrasat gemak
där ännu en Afrodite av marmor ligger
oupptäckt
jungfrulig, osedd under mer än tusen år
Var det i hennes sköte den magra, smutsiga
kattan nedkom med dig?

Då Poliphilo vandrar i sin drömmar överraskas han emellanåt av märkliga, antika byggnader, eller av ruinhögar. Här i Rom kan jag oväntat finna mig stående framför en anhopning av bortglömd antik historia. Det blir en drömlik upplevelse att blicka in i resterna av det förgångna, alltmedan samtiden brusar kring mig på min väg till en matbutik eller kaffebar.

Edward Gibbon, författare till den monumentala Romerska rikets nedgång och fall beskrev sina känslor då han 1764 först kom till Rom:

... på ett avstånd av tjugofem år kan jag omöjligt glömma eller ens uttrycka de starka känslor som upprörde mitt sinne då jag först närmade mig och slutligen anlände till Den eviga staden. Efter en sömnlös natt vandrade jag med lätta steg mellan Forums ruiner. Varje oförglömlig plats där Romulus stått, där Tullius [Marcus Tullius Cicero] talat, eller Caesar fallit, framstod omedelbart för min inre syn; och flera dagar försvann i detta tillstånd av berusning, eller lycksalighet, innan jag förmådde ägna mig åt sansade och minutiösa efterforskningar.

Likt drömmarna i Inception finns det i Rom, och inte bara här utan i nästan varje italiensk stad, lager på lager av lämningar från flydda tider. Min gode vän Leif är på kort besök från Sverige. Då jag får besök av någon vän eller bekant blir det ofta ett utmärkt tillfälle för att återknyta bekantskapen med många av de platser som genom åren fascinerat mig i denna stad – La Cittá Eterna, Den eviga staden.

Igår vandrade Leif och jag under flera timmar genom Roms centrum, besökte palats, kyrkor och muséer. I Maria in Vallicella frågade vi en gammal vaktmästare hur vi skulle komma till kyrkans park med apelsinträd, som jag besökt flera år tidigare. Vänligt berättade han om sin kyrka och dess helgon, San Filippo Neri, ”Roms apostel”, välgörare och rådgivare för Roms fattiga och sjuka. Den gamle vaktmästaren, krumryggad och entusiastisk, förklarade:

̶  Filippo är min ledsagare genom livet. Han brukade säga att han kommit till jorden inte för att leda utan för att tjäna och det är vad själv försöker göra.

I kyrkan finns en målning av Guido Reni som visar hur Filippo Neri ödmjukt lyfter sin blick mot himlen.

En åskskur tvinade oss att söka skydd i ett skrädderi. Skräddaren, Alberto, och hans kraftiga hustru tog emot oss med samma varma entusiasm som kyrkvaktmästaren. De berättade om sitt femtioåriga äktenskap och om deras son som var gift med en colombianska. Den prydlige Alberto, mager med grått hårsvall och en imponerande mustasch förevisade stolt sina tyger och klädde sig i den ena kavajen efter den andra, alltmedan hustrun som tronade i en sammetsklädd fåtölj beundrande konstaterade att: ” Alberto är inte enbart skräddare, han är en konstnär.” Och Alberto tillade att för honom är en kund en medarbetare.

̶  Det är tillsammans vi skapar en kostym. Jag söker inspiration i kundens önskningar och yttre, sedan skapar vi med hjälp av min fantasi och erfarenhet något vi båda blir nöjda med.

Alberto visade ett fotografi på vilket han överräcker en låda till Karol Wojtyła, påven Johannes Paulus II.

̶  Som du ser var han på den tiden i god form. Jag blev kontaktad av någon från hans tjänarstab och kallades till Vatikanen där jag tog mått, medan Johannes Paulus berättade att han ville ha en elegant och vit skiddräkt, men den skulle samtidigt vara lätt att bära och varm. Han blev mycket nöjd med mitt arbete. Jag fick snart andra beställningar av honom och även några från en del medlemmar av kurian.

Varken Alberto eller hans fru gjorde minsta försök att smickra oss, eller sälja något. De enbart pratade på med samma stora entusiasm, berättade om sig själva och visade det ena plagget efter det andra. Då åskskuren slutat lämnade vi dem och fortsatte vår vandring genom staden.

Varje dag i Rom, om du tar dig tid att uppskatta det, bjuder på en överraskning, antingen ett oväntat möte som det med skräddaren och hans fru, eller en kyrka, monument, eller ruin som du inte sett eller hört något om tidigare. Det är som om staden lever och likt ett levande väsen tycks den ha ett undermedvetet; flera lager av gömda och ibland även glömda minnen. Lika oväntat som en dröm då den kommer under natten kan en plats i Rom avslöja flera nivåer  ̶  en dröm i en dröm. Här finns lager på lager av dold historia. Kanske tydligast och enklast blir detta uppenbart i basilikan San Clemente, belägen inte långt från Colosseum.

Genom en låg sidodörr stiger du in i ett överväldigande kyrkorum och möts av några särdrag som är vanligt förkommande i flera ålderstigna romerska kyrkor  ̶   cosimatigolv och ett barockt trätak. Cosimati var en romersk hantverkarfamilj som under fyra generationer (1190 till 1303), genom sin verkstad försedde ett stort antal italienska kyrkor med geometriskt invecklade och estetiskt tilltalande mosaikgolv skapade genom så kallat opus sectile, skuret arbete. Golven tillverkades genom inläggningar bestående av små trianglar och rektanglar av färgad sten och marmorhällar.  Materialet kom från antika, romerska fragment som höggs och slipades för att kunna forma de komplicerade mosaikerna.

Det förgyllda trätaket i guld och blått skapades i början av sjuttonhundratalet av Carlostefano Fontana, liknande tak täcker i många romerska kyrkor de tidigare bjälklagen som sedan den tidiga Medeltiden förblivit mer eller mindre oförändrade .

San Clemente uppvisar även flera unika drag, exempelvis en schola cantorum från 500-talet. Ordet betecknade från början en ungdomskör som under medeltiden utgjorde en viktig del i den katolska mässan och vars närvaro i kyrkorummet ibland hägnades av marmorbalustrader, som det utsökta exemplet i San Clemente. Schola cantorum kom snart att betyda själva marmorinhägnaden. San Clementes schola cantorum hämtades under elvahundratalet upp från den kyrka som nu ligger under det nuvarande kyrkorummet.

Samtidigt som den nya kyrkan byggdes skapades mosaiken i San Clementes absid, ett av Medeltidens absoluta mästerverk, som i sitt bildspråk innefattar en tusenårig tradition. Livsträdet vars livgivande esmeraldgröna vinrankor virvlar ovanför en gnistrande guldgrund omsluter en förbluffande mängd kristna symboler och även bilder från medeltidens vardagsliv. I centrum reser sig Kristi kors flankerat av Jungfru Maria och Johannes.

Liknande, virvlande livsträd finns i flera andra, äldre romerska kyrkor, något som fått forskare att anta att mosaiken i San Clementes till stora delar kopierar en äldre mosaik som fanns i den kyrka som nu ligger under den nuvarande byggnaden. Andra antydningar om beroendet av den äldre förlagan kan vara de tolv lamm (symboliserande apostlarna och Israels tolv stammar) som hyllar Jesu glorieförsedda offerlamm. Från höger kommer de ut genom Jerusalems port och till vänster från Betlehems.

Som i så många andra kyrkor ser vi också till höger den vitskäggige Petrus, som här har sällskap av San Clemente, och till vänster sitter den svartskäggige Paulus.

Som ett minne från den romerska kejsartiden ser vi Guds hand sänka sig ner från Himlen med segerkransen i handen, samma krans som av en slav hölls över segerherrarnas huvud under deras triumftåg längs Forum Romanums Via Sacra.

Men i San Clementes mosaik finner vi så mycket mer, sådant som skapats genom den senare Medeltidens mytbildning. Exempelvis historien om hur Adam fick en kärna från Livsträdets frukt i halsen och hur ett nytt livsträd efter Adams död spirade ur denna kärna, ett träd vars virke utgjorde Jesu kors. Det är detta livsträd vi på mosaiken ser omfatta hela jorden. Vid foten av Kristi kors påminns vi om trädets paradisiska ursprung, det är nämligen från det som Paradisets fyra floder springer fram  ̶  Phison, Gehon, Tigris och Eufrat, från vilka två hjortar, dessa ståtliga djur som genom att de varje år fäller sina horn, enbart för att nya skall växa fram, blivit symbol för återfödelse. Samtidigt var de helgade till den kyska gudinnan Artemis.

Hjortar är inte mosaikens enda symboldjur, där finns fåglar, som påfågeln som inte enbart vördades för sin skönhet utan också för att dess hårda kött ansågs vara oförstörbart och därmed blev påfågeln en symbol för Kristi kött, nattvardens hostia. 

Eller tuppen, symbol för ljus, gryning, sol och fruktbarhet, på mosaiken är han framställd tillsammans med en vardaglig scen med en dam som matar sina höns. 

På mosaiken finner vi också getherdar, munskänker och skrivare, tillsammans med hedniska djur, som delfinen som på sin rygg räddade den skönsjungande Arion från att drunkna. San Clementes mosaik framställer sannerligen ett livsträd som omfattar livsglädje och vardagar i all sin variation och lycka, från tidsålder till tidsålder.

Denna hyllning till livet är inte det enda förbluffande inslaget i detta kyrkorum. Där finns även Santa Katerinas kapell som en av San Clementes kardinaler, Branda di Castiglione, lät uppföra under 1410-talet. Det dekorerades av Masolino da Panicale, en av de första konstnärer som framgångsrikt använde det nyuppfunna centralperspektivet. Motivet är synnerligen ovanligt för en katolsk kyrka, ansluten till en tro inom vilken det ofta påpekats att enbart män borde predika Guds ord. Freskerna skildrar nämligen en alexandrinsk kvinnas martyrium. Enligt legenden påbjöd den romerske kejsaren Maxentius (280-312) att Kristendomen skulle förbjudas inom det Romrska imperiet. Då höjde den lärda Katerina sin röst till sin tros försvar och lyckades övertyga kejsarens egen hustru att omvända sig till den rätta läran. Rasande lät Maxentius avrätta sin fru och inbjöd Katerina att försöka övertyga Alexandrias femtio främsta filosofer om Kristendomens absoluta sanning. Genom sin överlägsna talekonst och oantastliga logik lyckades Katerina med konstycket att få filosoferna att erkänna Kristendomens suveränitet. Den förstockade Maxentius dömde dock den heroiska Katerina att mellan spikförsedda hjul torteras till döds, men en blixt från himlen krossade tortyrinstrumenten och det var först då hon halshöggs som Maxentius befriades från den kvinnliga förkunnaren. På en av freskerna ser vi den unga Katerina som genom sitt tal övertygar de åldriga filosoferna. Det är ett mysterium varför kardinalen di Castilione beställde denna cykel med fresker som hyllar en kvinnlig predikant.

Vem var då Sankt Clemens, som kyrkan fått sitt namn av? Svaren finner vi under basilikan. Den byggdes ovanpå en äldre kyrka, som uppförts under fyrahundratalet och som i sin tur rests ovanpå en romersk villa, nerbrunnen under den katastrofala brand som under kejsar Nero år 64 förstörde stora delar av Caput Mundi, Världens huvud. Legenden berättar att Clemens var en judisk slav som omvänts till kristendomen av Paulus. Clemens ägare var en viss Titus Flavius Clemens, som även var ägare till villan och det romerska hyreshuset, insula, vars rester nu ligger under San Clementes basilika. Den kristne Clemens blev slutligen en av de första påvarna, men landsförvisades av den romerske kejsaren till Krim.

Låt oss nu gå ner under San Clemens kyrka. Man anade att något dolde sig under basilikan, faktum är att flera gamla kyrkor i Rom har byggts ovanför tempel och även romerska villor som antagligen tjänat för kristna sammankomster. Ovanligt många av dessa villor ägdes uppenbarligen av förmögna kvinnor (exempelvis Prisca, Prassede, Cecilia, Prudenzia, Helena, för att nämna några av dem). Traditionen berättade att Clemens basilika även den var byggd ovanpå en villa. 1857 började man forsla undan en stor mängd sten och fann då att under San Clementes basilika fanns inte enbart ruiner utan en så gott som intakt kyrka vars väggar var täckta av fresker, varav de flesta dessvärre bleknat och försvunnit under de mer än de hundra år som följde upptäckten, en del finns dock bevarade.

Bland freskerna, som skapats under olika tidsperioder finns en fresk från 1000-talet som illustrerar en episod från legenden om Sankt Clemens. Den berättar att Clemens av Kejsar Trajanus sändes till straffarbete i Krims gruvor, men då han envisades med att predika kristendomen bland sina medslavar kedjade romarna honom vid ett ankare och dränkte honom i Azovska Sjön. Efter något år drog sig vattnet dock tillbaka och kroppen återfanns. Ett kapell byggdes på platsen och Clemens begravdes där. Sedan dess drog sig vattnet tillbaka vid samma tid varje år och de kristna kunde fira mässa i kapellet. Dock glömde en kvinna vid ett tillfälle sitt barn i kapellet och även om han levt under vattnet under ett helt år återfanns den lille pojken frisk och levande då vattnet åter drog sig tillbaka. På fresken ser vi hur kvinnan återfinner sitt barn. San Clemens ankare vilar vid en vägg och fiskar simmar i vattnet ovanför kapellet.

I ett sidokapell till San Clementes ”underkyrka” finner vi Sankt Kyrillos grav. Han var en bysantinsk munk som tillsammans med sin bror Methodios missionerade bland slaverna och utarbetade ett slaviskt skriftspråk, det glagotiska alfabetet, som sedermera utvecklades till det kyrillska alfabetet uppkallat efter Sankt Kyrillos. Då bröderna 867 besökte Rom tog de med sig vad de trodde vara Sankt Clemens ben som flutit upp på stranden till Azovska sjön. Benen begravdes i San Clemente och året efter begravdes även Sankt Kyrillos där efter att oväntat ha insjuknat och dött. Hans kapell är numera fyllt med marmorplattor genom vilka fromma slaver tackar honom för att ha skänkt dem ett skriftspråk. Kyrillos och hans bror var de första som översatte en stor del av Bibeln till ett slaviskt språk.

San Clemente är även hemvist för ett annat språkligt minnesmärke. En fresk från 1000-talet beskriver hur en svartsjuk, hednisk man, Sisinnius, följer efter sin hustru som smugit iväg till en mässa administrerad av Sankt Clemens. Då den rasande Sisinnius stör den heliga ceremonin drabbas han av både blind- och dövhet. Den milde Clemens uppsöker dock Sisinnius och botar honom. Men den otacksamme romerske ämbetsmannen ger order om att gripa sin välgörare. Men, synen förvrids på Sisinnius och hans slavar. Istället för att gripa Sankt Clemens kastar de sig över en kolonn, som de inbillar sig vara Sankt Clemens. Kolonnen faller till marken, rullar våldsamt runt och de inte får grepp om den. Sisinnius skriker: File dele pute, traite Gosmari. Albertel, traite. Falite derete colo pale, Carvoncelle. ”Horungar, hugg i Gosmari. Albertel, jobba på.  Du, Carvoncelle, stötta bakifrån med en hävstång.” Detta är den första mening skriven på italienska som man funnit, alla tidigare inskrifter var på latin.

I underkyrkan finns en annan fresk som även den speglar en vulgär värld. Sisinnius språkbruk var knappast passande i en kyrka och det tyckte antagligen någon prelat att en bild av kejsarinnan Theodora inte heller var. I en sidogång finns ett porträtt av Theodora, antagligen utfört under hennes tid som kejsarinna (523-548). Hennes porträtt finns i en nisch och på ömse sidor finns två bysantinska hovdamer avbildade. Det ansågs allmänt att den mycket kontroversiella Theodora före sitt giftermål med den mäktige Justinianus varit prostituerad och då kejsaren dött ville man antagligen inte ha ett porträtt av en sådan dam i kyrkan så man målade en gloria bakom henne och ett barn framför, därigenom förvandlades Theodora till Kristi Moder.

Efter det att man forslat bort stenmassorna från San Clementes underkyrka fann man ännu ett okänt utrymme, men det var vattenfyllt. Efter att ha pumpat undan vattnet frilades en labyrint av gångar och rum  ̶  de nedre våningarna av en romersk insula, en villa, förrådsrum och en mithrashelgedom, allt härstammande från det första århundrandet e.Kr.

Mithras var en syrisk gudomlighet, född i en grotta blev han av universums makter; solen och andra himlakroppar, utsedd at bringa frälsning till jorden. Det skedde genom att han slaktade den Kosmiska Tjuren, vars blod befruktade jorden, men en skorpion förgiftade med sin gadd tjurens testiklar och deras utflöde förde ondska och plåga till jorden. Efter ett fullgjort värv undfägnades Mithras av Solens gud, ibland representerad av Apollon, innan han i en triumfvagn fördes till himlen.

Mithraskultens anhängare har inte lämnat några skrifter efter sig. Vad vi vet om dem härstammar från de talrika, ofta rikt dekorerade helgedomar man funnit (bland andra sjutton i Ostia och femtio i Rom) och skrifter av främst kristna författare. Av allt att döma var det en strikt religion, enbart ägnad för män, som invigts i olika stadier på en frälsningsväg, uppenbarligen sju till antalet  ̶  en väg från mörker till ljus.

San Clementes triclinium, matsal, var säkerligen ämnad för de rituella måltider som hölls till åminnelse av Mithras upptagande till de himmelska sfären. Vid långväggarna finns avsatser som täcktes med kuddar och madrasser på vilka gästerna vilade stödda på armbågarna, medan de delade bröd och dryck (antingen vatten eller vin), taket över dem var smyckat med stjärnkonstellationer och fördjupningar som representerade de makter som styr våra liv.

På centralaltarets sidor finns framställningar av Cautes med höjd fackla, den fruktbara årstidens gudom (21:a december till 21:a juni) och Cautopates med sänkt fackla, den vilande årstidens gud (21:a juni till 21:a december), längst in i lokalen ser vi hur Mithrasbarnet träder fram ur sin grotta.

Följer vi en gång längre in hamnar vi en lokal med rester av stuckatur och målningar på tak och väggar, Vi skymtar en framställning av en mansgestalt, kanske en lärare som undervisar de invigda inför deras accepterande till olika frälsningsnivåer.

Vi vandrar genom en labyrint bestående av insulans och villans små rum, över oss känner vi närvaron kyrkornas tyngd, men vi har ännu inte nått Roms undre kulturlager, de finns fortfarande outforskade under oss. Där brusar också en av Roms flera underjordiska bäckar och floder. I något som kanske varit ett sädesmagasin kan vi blicka ner på det klara strömmande vattnet.

San Clemente minner om drömmars olika nivåer. De som i en film som Inception skildras som en färd ner i det undermedvetnas djup, där tiden upphör. Som i Hypnerotomachia Poliphili speglar Roms landskap, dess natur, dess arkitektur, ruiner och begravda historier männsikors liv. Staden blir till en levande organism och rymmer likt vårt medvetande lager på lager av minnen, tankar, planer och drömmar. The Spirit of the Place, Platsens ande. Allt lever, staden, vi, naturen, universum. Vi är en del av allt. En vandring genom Rom för oss till möten inte enbart med andra, levande människor, utan även med dem som varit där före oss och som lämnat sina spår i det yttre rummet, kanske på ett liknande sett som våra minnen och drömmar lämnar spår i vårt inre. Ekelöf igen:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson.  Boyle, Leonard (1989) A Short Guide to St. Clement´s, Rome. Rom: Collegio San Clemente. Calderón de la Barca, Pedro (1992) Livet en dröm, tolkad av Jens Nordenhök. Lund: Studentlitteratur. Dieterle, Bernard och Manfred Engel (eds.) (2018) Theorizing the Dream/Savoir et théories du rêve. Würzburg: Königshausen & Neumann. Gibbon, Edward (2006) Memoirs of My Life. London: Penguin Classics. Godwin, Joscelyn (2004) The Real Rule of Four. New York: The Disinformation Company. Ekelöf, Gunnar (1941) Färjesång. Stockholm: Bonniers. Ekelöf, Gunnar (1961) En natt i Otoĉac. Stockholm: Bonniers. Masson, Jeffery Moussaieff (1993) My Father´s Guru: A Journey Through Spirituality and Disillusion. Boston: Addison-Wesley. Shakespeare, William (2016) Stormen, tolkad av Bengt Anderberg. Stockholm: Orfrontförlag. Zanchi, Mauro (2018) “Tecniche oniriche di condizionamento” i Artedossier No. 350, Ottobre.