Givetvis upprepar historien sig inte, varken som tragedi eller fars. Allt flyter och det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger. Med en av mina systrar ägnade jag en helg åt att rensa ur mitt föräldrahem, bland annat fann vi oanade mängder brev. I kappsäckar och lådor fanns brev som växlats mellan mina morföräldrar, mellan mina föräldrar och sådana som jag och mina systrar skrivit. Det var sorgligt att se brev som mina föräldrar skrivit medan de fortfarande levde. Breven bevarade tankar de haft vid bestämda tillfällen. Då jag läste dem hörde jag deras röster och såg min föräldrar framför mig. Det bjöd emot att slänga breven. ”Någon gång” tänkte jag, ”någon gång skall jag sätta mig ner och läsa allt.” Försöka spåra mina föräldrars liv och tankar och därigenom levandegöra dem. Det kommer nog aldrig att ske.
Mest förbluffad blev jag över den mängd brev jag skrivit och tagit emot. Till en början slängde jag dem hämningslöst, men snart insåg jag att han som skrivit och fått breven var en annan person än den jag är nu. Någon som levde under en annan tid, hade andra vänner och prioriteringar, andra tankar och känslor än de jag nu har.
Jag fann andra tidsdokument, exempelvis en uppsats som min sjuttonårige far skrivit efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Till min förskräckelse upptäckte jag att min far, vars starka motvilja mot intolerans och maktmissbruk varit förebilder för mig, en gång i tiden hade försvarat nationalsocialismen. Far dolde inte sina radikala idéer och tvekade inte att hävda bestämda uppfattningar inför släktingar, bekanta och även för honom okända personer. Säkerligen hade han skämts om jag visat uppsatsen för honom. Men, varför hade han då bevarat den? Kanske var han liksom jag fascinerad av den person han en gång varit.
En av Fars äldre bröder arbetade på den tiden för ett tyskägt företag och besökte ofta Hamburg. Farbror Herbert, eller Hubbe som Far kallade honom, hade en tysk fästmö, släkting till hans chef och han gifte sig sedermera med henne. Min farfar, som dött då min far var två år, var visserligen övertygad socialist, men hade under flera år bott i Tyskland. Och vem kunde 1933 veta hur illa det skulle gå? Att miljontals människor; fullkomligt harmlösa barn, kvinnor och män, judar, homosexuella, psykiskt handikappade, romer, socialister, pacifister och krigsfångar, skoningslöst skulle avrättas i industriell omfattning?
I sin uppsats hävdade Far att uppgifterna om nazisternas diskriminering av judar säkerligen var betydligt överdrivna, samtidigt som han förfäktade numera nattståndna åsikter om ras och nation. Nationalsocialist var han antagligen inte, kanske var han redan då liberal, eller snarare socialdemokrat, men uppsatsens aningslöst urskuldande ton var plågsam.
Då jag nu lyssnar till hur Jimmie Åkesson talar i radion tänker jag på min unge far. Om han varit ung idag? Hade han då tyckt att Sverigedemokraterna ”lyfter väsentliga frågor” och i ”flera avseenden hyser vettiga åsikter”? Skulle han hålla med om att partiets förflutna inte har något med dess nuvarande framtoning att göra? Att jämförelser med människoföraktande och totalitära ideologier är obefogade?
Det är inte min en gång sjuttonårige far, utan den äldre, mer livserfarne och kritiske journalisten som får mig att ställa frågor som: ”Varför överhuvudtaget lyssna till ett sådant parti?” Om Sverigedemokraterna kan tänkas ”hysa goda åsikter”, varför acceptera all den smutsiga byk från anno dazumal som skvalpar i deras bakvatten? ”Det Sverigevänliga partiet” som prioriterar hälso-och äldrevård, dock med underordnad betydelse än den allomfattande frågan om invandringens skadeverkningar på det svenska samhället. Eller som den tillräckligt polerade, satis polito, Jimmie uttrycker det: ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.”
Om några av mina vänner fick syn på vad jag nu skriver skulle de antagligen tänka: ”Nu är han inne på sitt gamla spår kring Sverigedemokraterna. Skivan har hakat upp sig. Varför bryr han sig? De är inga nazister utan ett stort parti som i demokratins namn lyfter frågor som andra partier efterhand tvingas befatta sig med. Dessutom är långt ifrån alla deras åsikter förkastliga.”
Vad svarar jag? Inget annat än att det var min aversion mot dessa ”demokrater” som för ett par år sedan fick mig att börja skriva den här bloggen. Nämnda vänner pekar på den uppenbara absurditeten i mitt likaställande av Sverigedemokraternas partiparoll om ett utmärkt, homogent Sverige, som nu hotas av invandringens nedbrytande krafter, med nazisternas idé om Blut und Boden, som ytterst syftade till att rättfärdiggöra etnisk rensning, förintelse eller repatriering av sådana människor som de såg som ett hot mot den ariska rasens renhet.
Vännerna kan möjligen ha rätt. Låt mig nu bortse från mina grundlösa generaliseringar och istället skärskåda Sverigedemokraternas sansade åsikter. Kan även de spåras hos Nazisterna? Förvisso, på den tiden var det säkert flera väljare som bortsåg från, eller urskuldade, nazisternas galna antisemitism, deras främlingsfientlighet, homofobi och hat mot allt de ansåg vara udda och anormalt. Istället röstade de till förmån för partiets stöd till en anständig hälsovårds- och sysselsättningspolitik.
En blick på Sverigedemokraternas hemsida Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet visar att de under rubriken Vår politik sätter äldrevården främst.
Pensionärerna är vår tids kanske mest eftersatta grupp. […] Vi sverigedemokrater vill stärka de äldres status i samhället. Det är ett arbete på många plan. Många äldre har ork och vilja att fortsätta arbeta men ges idag inte den möjligheten. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på den äldre generationens kompetens såväl på arbetsmarknaden som i samhället i stort.
Även de tyska nationalsocialisterna krävde i sitt första partiprogram från 1920 ”en generös ökning av förmånerna för de äldre”. När de kom till makten 1933 kopplades dock alla åtaganden och reformer till medborgarnas plikt att
mentalt och fysiskt verka för den allmänna välfärden. En enskild individs existens får inte kränka allmänhetens intressen utan måste alltid bedömas ifall den är till gagn för alla och envar. Din hälsa är inte din ensak, den är en plikt.
Människors olika värde poängterades: ”inte varje åldring är en värdefull person”. Det främsta målet för all hälsovård borde inte vara att förlänga livet, utan att varje medborgare garanterades ett ”fullständigt förfogande över de prestationer och den hälsa som finner sin grund i arv och ras”. Det gällde att maximera medborgarnas arbetsförmåga och ”minska den arbetsfria fasen av en människas liv”. Pensionsförmånerna ändrades i själva verket inte nämnvärt efter nationalsocialisternas makttillträde annat än att in- och utbetalningar av pensioner förstatligades.
Nationalsocialismen sade sig prioritera hälsovård, en sund livsföring och hållbart resursutnyttjande. Den värnade om djurens rätt och vurmade för sådant som är naturligt och organiskt. Hitlers parti pekade på det faktum att tyska läkare på 1930-talet upptäckt sambandet mellan rökning och lungcancer och inledde därmed världens första, statsunderstödda kampanj mot rökning. Forskning kring rökningens skadeverkningar var omfattande. Hitlers personliga avsky för tobak var avgörande för en kampanj som redan från början förenades med rasism. Hitler, som slukade Karl Mays böcker om ädla indianer, betraktade rökning som den ”röde mannens hämnd” för att ”de vita förgiftat honom med sin sprit”. Enligt Führern och medicinsk expertis var missbruk i färd med att försvaga och förstöra den ariska rasen.
Gravida kvinnors rökning och spritförtäring resulterade i en högre frekvens av fosterdöd och missfall. Nazisternas antitobakskampanj inkluderade förbud mot rökning på allmänna platser och obligatorisk hälsoundervisning inom skolorna.Hälsotidskrifter som Gesundes Volk, Friska människor, Volksgesundheit, Folkhälsa, och Gesundes Leben, Sunt leverne, varnade för rökningens och spritens skadeverkningar. Inom den nationalsocialistiska rörelsen blev det samtidigt vanligt att angripa ”judemonopolets” gynnande av ”överdriven och onödig” sjukvård och läkemedelsproduktion. Naziregimen gynnade allsköns ”alternativ” medicinsk behandling.
Personligen vurmade Hitler för djurens rättigheter och ondgjorde sig ofta över köttförtäring, samt användandet av djurfetter och gelatin (svinsvål) i kosmetika. Vivisektion och plågsamma djurförsök förbjöds. Under Hermann Göring, Reichsforst und Jägermeister, Riksskogs- och jaktmästare, instiftades en Reichstierschutzgesetz, Riksdjursbeskyddsakt, som förbjöd kosherslakt, kokande av levande kräftdjur, kommersiellt användande av djurfällor, skadligt användande av djur inom film och underhållning. Specifika regler instiftades för naturskydd, skogsplantering och humana djurtransporter.
Omtanken om hjälplösa varelser omfattade dock icke personer som klassats som Lebensunwertes Leben, Liv ovärdigt att leva. Detta gällde inte enbart judar, romer och ryska krigsfångar, men uppskattningsvis 300 000 mentalt och fysiskt handikappade människor som dödades genom gas eller dödliga injektioner, medan 400 000 tvångssteriliserades.
1933 var mer än 6 miljoner arbetsföra tyskar arbetslösa. Hitlers parti utlovade Arbete och Bröd genom att införa arbetsplikt, bygga ut vapenindustrin och försöka göra Tyskland självförsörjande (autarki). En Reichsarbeitsdienst (RAD) instiftades, något som innebar att varje man mellan 18 och 25 år under sex månader måste genomgå ”manuell arbetsträning” i speciella läger. RAD omfattade bland annat skogsplantering, dikesgrävning, byggande av motorvägar och sjukhus. Samtidigt ökades armén från att 1933 ha omfattat 100 000 man till 1 400 000 man år 1939. Män mellan 18 och 25 måste genomgå två års obligatorisk militärtjänstgöring. 1939 var mindre än 350 000 tyskar arbetslösa, undantagna var kvinnor och judar. Autarkipolitiken misslyckades dock - 1939 importerade Tyskland 33 procent av sina råvaror och det rådde livsmedelsbrist i landet.
Den aggressiva militarismen, nationalismen, expansionslusten, revanschviljan, människoföraktet och den väldiga rustningsindustrin ledde till det oundvikliga – Krig! Nazitidens Tyskland slog in på en väg som det Första Världskrigets engelske utrikesminister, Edward Grey, 1925 påstod ha varit orsaken till det stora kriget: ”Militarismen och de rustningar som är oskiljaktiga från den gjorde kriget oundvikligt.” Det där skrev Lord Grey två år innan han halvblind på sitt gods Falloden författade en charmig bok om Fåglar och fågelsång. Det är inte utan att jag tycker att politiker borde ägna sig mer åt att lyssna till fågelsång än att tvinga obehagliga idéer på sina nationer. Fanatism är skadlig och om den tar formen av politiska program och åtgärder blir den direkt farlig för allmänheten.
Jimmie Åkesson var då han 1995 gick med i Sverigedemokraterna lika gammal som min far var då han 1934 skrev sitt försvar av Tysklands nationalsocialister. Då han mognat emotionellt och politiskt ändrade Far sina åsikter i grunden efter att ha insett hur skadligt det är att generalisera och göra skillnad på människor och människor.
Som sjuttonåring hade Far skrivit en dåligt informerad skoluppsats, som nu ligger bortglömd l i en låda på vår vind i Bjärnum. Vid samma ålder gick däremot Jimmie Åkssson med i ett parti vars grundare fann sina rötter i högerextrema och rasistiska organisationer. Partiets första ordförande (1988 – 1995) var Anders Klarström, dömd för bland annat olaga hot mot TVprofilen Hagge Geigert: "Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin!" Klarström efterträddes av Mikael Jansson, som hyllats för att ha gjort partiet rumsrent. Dock tvivlar jag på att en man som anser att "en del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund" egentligen lyckades med det. Då Jimmie Åkesson sökte sig till Sverigedemokraterna var Klarström fortfarande partiordförande. Åkesson tog sedan över ordförandeklubban från Mikael Jansson. Är Sverigedemokraternas rötter oväsentliga? Det rör sig ju om sunda, svenska rötter:
För oss är det också självklart att Sverige är unikt och att den svenska kulturen är unik och värd att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen och vi vill särskilt belysa dess betydelse för det fredliga, demokratiska och solidariska välfärdssamhälle vi lever i.
Vi svenskar är inte som andra, utan som Jimmie uttrycker det:
Jag menar att svenskheten kan inte vara en sådan där allemansidentitet som vem som helst kan bli. Jag kan inte bli alban, inte aboriginer eller kines.
Detta betyder att jag inte kan bli Sverigedemokrat. Jag förstår inte vad som menas med svenskhet och kan inte svälja det orediga pratet på deras partisajt. För mig vore en röst på Sverigedemokraterna likt den pakt som Faust gjorde med Djävulen, genom vilken han för rikedom, säkerhet och andra fördelar övergav sina moraliska principer. Vi lever i likgiltighetens tid då vi oavbrutet frågar oss ”vad finns det för mig?” Jag vill ha min smartphone, min bil och villa och ingen skall hindra min strävan eller ta mina rättigheter från mig.
Fausts skugga vilar tung över Tyskland. Vid förra årets konstbiennal i Venedig presenterade Anne Imhof i den tyska paviljongen sitt allkonstverk/föreställning Faust. Paviljongen hade omformats för att hysa en fem timmar lång föreställning av Imhofs arbetslag med svartklädda ungdomar.
På väg in i lokalen passerade besökaren inhägnader med dobermannhundar, som emellanåt skällde och gläfste åt de förbipasserande, eller lekte med ungdomarna, som antingen befann sig inne i inhägnaden, eller stelt stirrande satt gränsle över staketen som skilde hundarna från besökarna.
Inne lokalen kröp ungdomar kring under ett tjockt glas, som utgjorde besökarnas golv och deras tak. Därunder utförde de tillsammans mystiska ritualer, eller satt ensamt hopkrupna eller låg vilande i hörnen. Likaså fanns ungdomar spridda runtom i lokalerna, där de antingen stod eller satt på utskjutande hyllor ovanför besökarnas huvuden, eller utförde komplicerade balettrörelser, som anspelade på känslolösa parningslekar.
Emellanåt sjöng någon under golvglasen - långa, klassiska tonstycken. Miljön var kall och kylig; stål, glas och vita väggar. Alienation, känslokyla och obegriplighet, allt präglat av något hotfullt, något väntande. Dåtid, nutid och framtid i ett rum. De aggressiva vakthundaren som väckte minnen från koncentrationsläger och östtyska gränspatrulleringar. De klassiska sångcyklerna, glasgolven som skilde besökarna från en obegriplig värld med främlingar som rörde sig under dem och även mitt ibland oss, där det även där försiggick sådant som vi inte begrep. Europa, Tyskland - om val som gjorts och val som måste göras. Historien om Faust som i mänskligt lättsinne och för sin egen lyckas skull gjorde ett fatalt val och hamnade i Djävulens våld. Återigen befinner sig Tyskland och Europa vid skiljevägen, i valet mellan gott och ont.
I inledningen till Murnaus sällsamt suggestiva film Faust från 1926 möter vi en grotesk djävul i samspråk med en ärkeängel. Djävulen deklarerar att världen tillhör honom, men blir motsagd av ängeln som påminner demonen om att det finns goda människor och då visar honom Faust, som inför en grupp hängivet lyssnande studenter påminner sina adepter om den stora ynnest Gud gett människan – att till skillnad från djuren kunna välja och därmed alla de spännande möjligheter som står oss till buds. Ängeln säger till Djävulen att om han kan få Faust att välja det onda så har han därmed bevisat att världen tillhör honom.
Djävulen antar utmaningen och i nästa scen ser vi hur människor roar sig på ett torg i en medeltida småstad. Hotfullt reser sig Djävulens väldiga gestalt över den välmående staden och breder sin svarta kappa över den, mörkret faller och likt en giftig rök sprider sig ondskan över nejden.
En profetisk vision över den omoral som sju år efter Murnaus film obevekligt skulle förpesta hela Europa. Likt Faust som för sin egen lystnads skull gjorde fel val och därigenom drog elände över sig själv och allt och alla han kom i kontakt med. Visserligen lyckades Goethe i sin beundransvärda versroman omvandla Fausts tragiska historia till en frälsningsfabel, där den ständigt drömmande och strävsamme Faust till slut blir benådad, men i den så kallade ”tyska folkboken” Historien om doktor Johann Faustus, som Goethe inspirerades av, hämtas Faust av Djävulen och förs ner i helvetet.
Jag har sedan jag som barn gång på gång läste en Illustrerad Klassiker om Goethes Faust varit fascinerad av historien. Ett intresse som späddes på ytterligare då jag i min morfars bokhylla fann en tysk praktutgåva med illustrationer av en viss Dr. August von Kreling.
Då jag för några år sedan ensam körde bil från Rom till Bjärnum tog jag vägen genom det forna Östtyskland och besökte då bland annat Bayreuth, centrum för all världens wagnerdyrkan. Vädret var strålande och jag besökte den pietetsfullt renoverade barackoperan, Wagners villa och hans Festspielhaus. Under flera år har jag förgäves försökt förstå och uppskatta Wagners musik. Speciellt som en del vänner och bekanta uppskattar de tungt storvulna tonerna har jag med stor ansträngning försökt njuta av Wagners musik, men förgäves, trots omfattande läsning och genomlyssnande av hans operor.
Liksom andra städer jag som hastigast besökte imponerade Bayreuth på mig genom hur vacker och stillsam den var. I större delen av det forna Västtyskland byggdes de totalförstörda städerna snabbt upp efter Andra världskriget, resultaten blev dock ofta förskräckande genom en opersonlig, anskrämlig funkisstil, utan karaktär och gemyt, detta alltmedan stora delar av Östtyskland förblev i ruiner tills de gamla stadskärnorna nu har restaurerats med större omsorg än i Väst. Även om den låg i det forna Väst har dock Bayreuth återuppbyggts med stor pietet.
Wagners nyrestaurerade Villa Wahnfried, som under Andra världskriget bombades sönder och samman, var inte mycket mer än ett vackert skal. Den minimalistiska inredningen reflekterade inte den plottriga biedermeierstil som tilltalat dess lyxälskande byggherre.
Märkliga var källarlokalerna, som med sin sakrala atmosfär och vördnadsbjudande exponering av originalmanuskripten till Mästarens operor tycktes ha skapats för att bli en brännpunkt för wagnerdyrkan.
Jag införskaffade Daniel Barenboims inspelning av Parsifal och under min fortsatta färd längs de spikraka motorvägarna upp mot Lübeck lyssnade jag på den. Men, jag kunde genom mitt wagnerlyssnande omöjligt uppleva Thomas Manns ”underbara timmar av djup och ensam lycka […] upphetsande timmar fyllda med spänning och korta ögonblick av lycksalighet.”
Lübeck speglar Manns detaljerade genombrottsroman Huset Buddenbrooks, sist jag såg staden var 1963 och mina minnen var därför kopplade mer till romanen än besöket jag gjorde med mina föräldrar. Det var en strålande dag och från tidig morgon till sen eftermiddag vandrade jag genom staden och besökte dess kyrkor och muséer, allt oklanderligt fräscht och restaurerat, fast kyrkornas kyligt vitkalkade inre bar vittnesbörd om vad som försvunnit genom världskrigets bombkrig.
Givetvis besökte jag Buddenbrookshuset där rum från romanen återskapats, dock med en lätt kuslig känsla av att ingenting riktigt stämde, eftersom allt var nygjort. Hela Lübeck, med sin välordnade fridfullhet är en rekonstruktion, en kuliss och medan jag gick upp och ner längs dess gator tänkte jag mer på Thomas Manns Doktor Faustus än Buddenbrooks. Kanske för att även om det var 36 år mellan romanerna, Buddenbrooks publicerades 1901 och Doktor Faustus 1947, en tid under vilken Tyskland och Lübeck förändrats och förstörts i grunden, hade de båda romanerna stora likheter och dessa stod givetvis att finna i gestalten Thomas Mann.
Romanerna handlar både om Thomas Mann och Tyskland. Kanske mest om Thomas Mann; hans kluvenhet mellan borgerlighet och bohemeri, humor och torrhet, skådespeleri och självbekännelse. Hos Mann finns något som inte riktigt stämmer. Han är en skicklig och ofta originell stilist, men emellanåt även enformig, pretentiös och osjälvständig. Under Andra världskriget blev han en symbol för ”det andra Tyskland”, det kultiverade, humanitära, geniala och musikaliska Tyskland, i bjärt kontrast till nazisternas osmakliga pöbelvälde. En roll som passade honom utmärkt och som han skickligt anpassade sig till. Men, samtidigt förnimmer jag i hans böcker en känsla av skuld, svek och otillräcklighet, något som gör honom intressant.
Så fort jag kommit tillbaka till Sverige letade jag upp Fars exemplar av Doktor Faustus och läste om romanen. Mindes hur min far ofta talat om den i uppskattande ordalag, att den förklarat en hel del om hur nazismen fått grepp om Tyskland. Då jag för många år sedan försökte läsa romanen gav jag upp efter det att berättaren, den något torre, pedantiske men ovanligt renhårige Serenus Zeitblom, sida upp och sida gav sig in i tillkrånglad musikteori. Många år senare läste jag dock romanen med ett betydligt större intresse, men inte heller då fann jag den speciellt informativ som förklaring till hur nazismen fick grepp om kultiverade tyskar. Snarast handlar den om Thomas Mann, som visserligen tog avstånd från nazismen men under sin förklädnad som romanens huvudperson, Adrian Leverkühn, antyder att han för sin konsts skull hänsynslöst använt sin livserfarenhet och människorna omkring sig för att fullända sin konst. Likt Leverkühn upplevde uppenbarligen Mann ett utanförskap som omöjliggjorde riktig kärlek. Leverkühn blir genom sin pakt med djävulen framgångsrik, men förnekas ömhet och kärleksfulla förhållanden, liksom Mann som genom sitt mästerliga författande förvandlades till en ensam gigant på Parnassens kyliga höjder.
Thomas Manns radikale bror Heinrich, även han en skicklig författare, skrev i ett icke avsänt brev till sin än mer berömde och beundrade bror:
Självprövning, kamp finns det också andra än du som upplever, om än i mera blygsam måtto; men då också med ånger och ny handlingskraft; inte bara ett ´konstaterande´ som det inte lönar sig att göra stor affär av. Inte enbart ett ´lidande´ för det egna jagets skull, denna ursinniga lidelse för det egna jaget. Denna lidelse har du att tacka för […] en total brist på respekt för allting som inte faller dig i smaken, ett ´förakt´ vilket sitter löst som hos ingen annan, kort sagt oförmåga att någonsin kunna fatta allvaret i en annan människas liv.
Vid ett annat tillfälle skrev Heinrich Mann om sin bror:
Vad han önskade mest av allt var att bli älskad, inte för sin litterära talang, eller sin förmåga att underhålla. Vad han ville minst av allt var att bli betraktad som kylig, oengagerad, kärlekslös, oälskad.
I Doktor Faustus lever Adrian Leverkühn under enkla förhållanden - en genial eremit, förvissad om sin egen storhet, hyllad av musikkonnässörer, utan familj men omgiven av en liten skara hängivna vänner. Leverkühn vet på förhand, efter att i sin ungdom ha smittats av syfilis, att han är dömd till kärlekslöshet och en förtidig död. Kontrasten tycks vara stor till den världsberömde och hyllade nobelpristagaren Thomas Mann, som aktad och förmögen levde på stor fot bland betjänter, chaufförer och kockar, i centrum för samtidens mest aktade intellektuella och en talrik familj. Han och hustrun Katia hade sex talangfulla barn. Dock är likheterna stora mellan Thomas Man och den skarpsinnige, nästan kusligt begåvade Leverkühn, som lever för sin konst och med cynisk distans betraktar en omgivning som han använder sig av i sin konst. Tyskland rasar samman kring Leverkühn, samtidigt som han genom sin lysande förmåga och arbetsdisciplin omvandlar den mäktiga tyska musiktraditionen och landets ödesmättade tragedi till stor konst och något fullkomligt nytt. Men detta sker till priset av en oförmåga att uppleva verklig kärlek. Han är ett ensamt, plågat geni på gränsen till sammanbrott och vansinne.
Thomas Manns bekant, den mångkunnigt snillrike uppfinnaren av tolvtonsmusiken, Arnold Schönberg, trodde sig vara den främste förebilden till den tragiske Leverkühn, men det är tveksamt om han läste romanen med någon större uppmärksamhet. Om Schönberg gjort det skulle han säkert ha upptäckt att det är Thomas Mann själv och främst Nietzsche som ligger bakom gestalten Adrian Leverkühn. Den brutalt uppriktige Nietzsche som skakade om nittonhundratalets intellektuella historia har försett romanen med stora stycken av sitt liv – ensamheten, den bedövande migränen, syfilisen, klarsynen, kluvenheten, det misslyckade frieriet, det smygande vansinnet och slutgiltiga paralysin. Inte minst var Nietzsche likt Thomas Mann en passionerad musikälskare, med imponerande kunskaper i musikhistoria och harmonilära. Nietzsche förklarade att han skrev sin filosofi som en kompositör skriver sin musik, medan Mann hävdade att Wagners musik utgjorde ett mönster för hans skrivande. Enligt Mann hade inte minst hans brådmogna mästerverk Buddenbrooks inte kunnat skrivas utan hjälp av Wagners musik.
Musikteorierna och den genomarbetade, nästan förkonstlade strukturen, är i min mening det mest olycksaliga i den snåriga romanen. Mann beskrev hur han använt sig av vad han kallade en montageteknik. Hur han lyft stycken ur andra böcker, som Bröderna Karamazov, Theodor Adornos musikteoretiska skrifter och den tyska folkboken om Faust, för att sedan slipa och anpassa dem till sin allomfattande romanstruktur.
Adrian Leverkühns samtal med en demon är exempelvis en lite väl trogen kopia av Ivan Karamazovs betydligt kusligare möte med Djävulen och likaså är den helgonlike lille Nepomuks död, den enda person som Leverkühn förmådde ägna en uppriktig kärlek, en spegelbild av Ivan Karamazovs anklagelser mot en Gud som är kapabel att låta barn genomlida obegripligt oförtjänt smärta.
Och om du läser Doktor Faustus vid sidan om den tyska folkboken Historien om doktor Johann Faustus märks det tydligt att Mann använt den som förlaga för romanens struktur och att den bokens folkligt burleska och emellanåt långrandiga skildringar har anpassats till moderna förhållanden. Så kan exempelvis de krångliga musikteoretiska styckena jämställas med folkbokens krångliga beskrivningar av universums natur och struktur och likt folkboken rymmer Doktor Faustus även flera roande avsnitt.
En annan aspekt av Manns montageteknik är att han ovanligt hämningslöst använde sig av sina närmastes livsöden. I Doktor Faustus spelar systrarna Rodde en viktig roll. Den ena av systrarna tar livet av sig efter en misslyckad skådespelarkarriär, under vilken hon utnyttjats av otrevlig streber, medan den andra systern efter att ha hamnat i ett känslokallt äktenskap blir morfinist, mördar sin älskare och hamnar på mentalsjukhus. Öden som alltför väl överensstämmer med de som drabbade Manns systrar Carla och Julia, varav den ena efter en misslyckad skådespelarkarriär tog livet av sig och den andra, som ansträngde sig för att upprätthålla en högborgerlig fasad, hade ett vidlyftigt kärleksliv, blev narkoman och slutligen tog livet av sig, även hon. Flera andra av Manns släktingar, vänner och bekanta tilldelades, under tunna täckmantlar, framträdande roller i hans roman.
Det var inte första gången Mann vävde in musik som en viktig ingrediens i sina romaner, den spelar exempelvis en viktig roll i Buddenbrooks och det är möjligt att den till det yttre så korrekte, högborgerlige och stoiskt behärskade Mann såg den romantiska musiktraditionen, med Wagner i spetsen som ett harmoniskt ideal, en förebild för hans författarskap, samtidigt som han insåg att det ideala dock kräver sina skuggor i form av disharmoni, svek, stöld och utnyttjande och att det trots allt är sådana tillsatser som krävs för att kunna skapa stor konst, därav avtalet med Djävulen och de samvetskval som ett sådant avtal för med sig.
Inom religionen, och Doktor Faust är även en slags religiös traktat, samsas himmelska tongångar med infernaliska sådana. Musik tillhör såväl Gud som Djävulen och religionen har alltid brottats med musikens vara eller icke vara; dess förmåga att föra människor närmre Gud, samtidigt som den har anklagats för att fjärma dem från honom. Den gudomligt inspirerade Bach ställd bredvid den genialiske förföraren Wagner.
Nazismen och världskrigets förödelse skymtas bakom Doktor Faustus text, men för mig handlar det mer om en konstnärs själsförlust genom att alltför strikt hänge sig åt sitt konstnärskap och därigenom utnyttja, glömma och offra människorna omkring sig. Med andra ord – att försmå och förakta kärleken. Att sälja sig till nazismen var dock betydligt värre än så. Regimens kväljande och människoföraktande destruktivitet och de avskyvärda brott som människor med lätthet förmådde begå i dess tjänst, hur deras mänsklighet, deras kärlek, medkänsla och själar förtvinade och försvann framgår med än mer skrämmande tydlighet i andra skönlitterära verk, exempelvis i Jonathan Littells milt sagt skrämmande, ja kväljande, De välvilliga som trovärdigt och förskräckande skildrar den kultiverade SS-officeren Maximilian Aues monstruösa omänsklighet.
Och då det gäller ett faustiskt avtal med naziregimen, där en människa för pengar och berömmelse säljer sin själ till nazisterna överträffas Thomas Manns Doktor Faustus av Klaus Manns Mephisto, som skildrar hur skådespelaren Hendrik Höfgen överger sitt samvete och sina radikala vänner för att genom sin anslutning till nationalsocialisterna förbättra sin sociala ställning, trygga sitt jobb och beundras av publik och makthavare.
Förebilden till den ömklige medlöparen Hendrik Höfgen var Klaus Manns tidigare svåger Gustaf Gründgens, gift med hans älskade syster Erika, Thomas Manns favorit bland sina sex barn. Genom sin gestaltning av Mefistofeles i Goethes drama firade Gründgens stora triumfer i Hitlertyskland. Han spelade alltså den djävul som förförde och gjorde sitt fatala avtal med Faust och i Klaus Manns roman blir Gründgens identisk med både Djävulen och Faust, människovännen och radikalen som för sitt välbefinnande svek sina ideal.
Thomas Manns förhållande till sin talangfulle son speglar Adrian Leverkühns hållning till världen och människorna. Den bisexuelle Thomas Mann, vars läggning inte var någon hemlighet inom familjekretsen och som i sin brevväxling med viss öppenhet underligt nog avslöjade sin karaktär, förundrade sig säkerligen över sonens öppna homosexualitet, oförvägna radikalism och den raka, populära skrivstil han nyttjade i sina böcker och sin journalistik. Dessutom var Thomas Mann förtjust i sonens stiliga yttre, men i faderns ständiga kritik av sonens hållningslöshet förmärks en viss avundsjuka gentemot Klaus oförvägna beteende. Klaus Manns prosa var lättläst. Hans karaktär var flyktig, generös och oreserverad, trots detta försjönk han allt som oftast i nattsvart melankoli.
Thomas Mann höll sonen på ett visst avstånd, kritiserade honom tämligen hårt för hans öppenhet och obetänksamhet, samtidigt som det genom hans avståndstagande märks både fascination och dold beundran. Thomas Manns kyliga distans och personliga själskamp drabbade antagligen Klaus hårt och liksom sin yngre bror, musikern Michael, tog han sitt liv. Den yngste brodern, historikern Golo Mann, skrev om sin fars uppträdande strax efter Första världskriget:
Vi hade en gång älskat vår far nästan lika mycket som vi älskade vår mor, men det förändrades under kriget. Han kunde fortfarande utstråla en aura av vänlighet, men för det mesta upplevde vi enbart tystnad, stränghet, nervositet eller ilska. Jag komma alltför väl ihåg vissa scener vid våra måltider; utbrott av raseri och brutalitet som främst riktades mot min bror Klaus, men som även fick mina egna ögon att tåras. Om en person inte alltid kunde vara vänlig och snäll mot dem som omgav honom medan han ägnade sig åt sitt kreativa arbete, så måste det ha varit än svårare då han dag efter dag kämpade med sin En opolitisk mans betraktelser i vilken han hyllade sänkningen av Lusitania, med tolvhundra civila passagerares död som följd, enbart för att nämna ett av den bokens hjärtlösa avsnitt.
Thomas Mann är trots – eller på grund av – sina brister en av de få författare som stannar hos mig efter läsningen. Han har blivit till en följeslagare genom livet. Trots sitt skådespeleri, sin intelligenshögfärd och stela borgerlighet förblir Thomas Mann en ovanligt levande, plågad människa, vars utsökta språk, sitt överkänsliga artisteri, når fram till mig. Doktor Faustus är antagligen Thomas Manns sämsta, men samtidigt hans mest gripande roman. Jag kan inte hålla med om att den beskriver eller förklarar Tysklands störtande ner i avgrunden. Men … kanske gör den det ändå – genom sin beskrivning av hur en människa genom att vända kärleken ryggen, den förbehållslösa kapitulation som sann kärlek innebär, för att istället söka ära och beundran och därmed förlora sin själ. Först genom att erkänna sin vår svaghet, våra tillkortakommanden blir vi sant mänskliga och därigenom kan vi möjligen även identifiera oss med de svaga, de förbisedda, de ensamma och udda människor som finns omkring oss.
Min far skrev i sin ungdom ett patetiskt försvar av nazismen. Men, han förblev inte där. Bortom politik och vedertagna åsikter fann han den enskilda människan och insåg faran i grupptänkande och fördömandet av andra. Givetvis var Far inte perfekt, men han var en nyfiken man. Han ville lära känna andra människor, förstå dem, lära sig från dem. Han ville nog också förstå sig själv. Kanske var det därför som Far sparade den otrevliga uppsatsen. Kanske ville han att jag skulle finna den? Läsa den och därmed förstå att vi alla kan förändras, att vi inom politiken bör vara trolösa, ifrågasättande och inte falla ner i några människoföraktande fällor. Inte som Adrian Leverkühn försmå och förneka kärleken.
Grey, Edward (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Imhof, Anne (2017) Faust. London; Koenig Books. Levander, Hans (1995) Thomas Mann och hans tid: Liv och verk. Stockholm: Carlssons. Mann, Thomas (1975) The Letters of Thomas Mann, selected and translated by Richard and Clara Winston. Bungay, Suffolk: Penguin Modern Classics. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine Under the Nazis. Cambridge: Harvard University Press. Proctor, Robert N. (1999) The Nazi War on Cancer. Princeton University Press. “Sverigedemokraterna – Det sverigevänliga partiet.” https://sd.se/ Weiss, Andrea (2001) Flykt till livet – berättelsen om Erika och Klaus Mann. Stockholm: Telegram Bokförlag.
