Någon gång på tvåhundratalet skrev Terentianus Maurus fyra böcker Om bokstäver, stavelser och versmått. Det mesta från de där böckerna är väl numera bortglömt, bortsett från citatet habent sua fata libelli, ”böcker har sina öden”. Egentligen skrev Maurus inte det, utan pro captu lectoris habent sua fata libelli, ”beroende på läsarens förmåga har böcker sina öden”. Alltså – böcker får sin betydelse genom vem som läser dem. I sin roman Rosens Namn tolkar Umberto Eco talesättet lite annorlunda – böcker delar sina öden med sina läsare.
I ett brev till sin amerikanske förläggare, Benett Cerf, skrev James Joyce att så fort hans Ulysses hade tryckts och publicerats så började den leva ett eget liv, fast inte hos mig – jag gillade dessvärre inte Joyces så intensivt hyllade roman och slutade läsa den efter ett par kapitel.
Strindberg betraktade tydligen också sina böcker som en slags organismer, som i en dikt han skrev i Paris, samma stad där Joyce skrev Ulysses:
Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.
Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.
Idag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.
Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Böcker kan ju också vara döfödda, eller hamna i en slags törnrosasömn och enbart stundtals vakna upp till liv, då någon läsare finner dem - som i en dikt av Lars Huldén:
Om evighetens längd handlar denna sägen:
Icke långt härifrån
finns det ett universitetsbibliotek.
I ett av bibliotekets armarier
står denna diktsamling.
Vart hundrade år
kommer en bibliotekarie
blåser bort dammet som samlats
och läser denna dikt
När hela dikten
på detta sätt har blivit uppnött
är en sekund av evigheten
förliden.
Jag tycker det är lite trist att biblioteken inte längre stämplar i böckerna när de lånats ut. Förr fascinerades jag då jag fann att någon annan läst någon obskyr bok jag lånat hem. Vilka var de personer i Hässleholm som läst den bok jag nu läste? Böcker kommer och går i mitt liv, som om de hade ett eget liv.
För ett tiotal år sedan hade jag hamnat i Porto Alegre i södra Brasilien och greps som jag så ofta görs av ett extremt behov av en bok. Gick in i en bokhandel och fann där en roman som talade till mig: Borges e os orangotangos eternos ”Borges och de eviga orangutangerna”. Jag kan inte portugisiska, men boken var tunn, titeln spännande och mitt bokbehov var så stort att jag trodde att jag med hjälp av min spanska nog skulle kunna ta mig igenom den, speciellt som bokhandlaren förklarade att författaren, Luis Fernando Verissimo, var bosatt i Porto Alegre och var en av landets populäraste författare.
Under kvällarna på hotellet stavade jag mig igenom den korta romanen och blev fascinerad. Som så många av Borges böcker var Verissimos också den en bok om böcker och deras läsare. Om labyrinter, mysterier och mystiska sammanträffanden. Om världen som en bok och en gåta, där en historia öppnade sig till andra, likt kinesiska askar eller som när du hamnat i en hiss där speglar på ömse sidor speglar varandra på ett sådant sätt att ändlösa korridorer med din egen spegelbild öppnar sig.
Att läsa romanen på ett hotellrum i södra Brasilien var den perfekta platsen för en total romanupplevelse. Romanen utspelar sig nämligen på ett hotell i Buenos Aires och framför ett glödande, elektriskt värmeelement placerat i eldstaden i Jorge Luis Borges ombonade bibliotek i stadsdelen Palermo i samma stad.
Berättare är Vogelstein, en inbiten ungkarl, son till en judinna som mördats i Auschwitz efter att ha blivit angiven av sin älskare och ”beskyddare”, som antagligen även var Vogelsteins far. Vogelstein, som är en avdankad adjunkt och bokmal som vuxit upp hos sin gamla moster i Porto Alegro, dristar sig till en konferens i Buenos Aires. Mötet är sammankallat av ett mystiskt litterärt sällskap, Israfel, som ägnar sig åt Edgar Allan Poes författarskap och ger ut en tidskrift som Vogelstein har publicerat en och annan artikel i. Att Vogelstein anmäler sig till mötet i Buenos Aires beror på att han anar att hans stora idol och litterära förebild Jorge Luis Borges kommer att bevista konferensen.
Att Vogelstein i sin ungdom, då han arbetade på en obskyr litterär tidskrift, hade ändrat en historia av den då för honom okände Borges hade fått till följd att den argentinske författaren, rasande över tilltaget hade sänt den unge redaktören ett ironiskt, fullständigt nergörande brev. Sedan dess hade den skräckslagne Vogelstein läst allt av Borges och dessutom skrivit roman efter roman, alla refuserade och ett otal ursäktande brev till Borges, alla obesvarade.
På konferensen träffar den kändisbetagne Vogelstein sin stora förebild - Borges, som dock inte tycks minnas varken brasilianarens taffliga omskrivning av hans novell, eller han otaliga brev.
På en cocktailmottagning blir den alltmer salongsberusade Vogelstein vittne till hur den burduse och otrevlige, tyske litteraturkritikern Joachim Rotkopf gör sig till ovän med samtliga närvarande och förolämpar ingen mindre än den store Borges, som dock tar det hela med jämnmod och dessutom blir mycket välvillig inställd till Vogelstein. Borges till och med bjuder hem den omtumlade Vogelstein på te i sitt hem följande dag. Eftersom Vogelstein bor på samma hotell som den bullrige och höggradigt berusade Rotkopf och ingen annan vill ha med den skrävlande tysken att göra, väljs Vogelstein ut för att ledsaga honom tillbaka till hotellet.
Under natten mördas Rotkopf och mordet speglar en mängd ”det låsta rummet” mysterier som Borges och Vogelstein är välbekanta med. De är båda stora habituéer då det gäller anglosaxiska detektivromaner och inte minst Edgar Allan Poes novell Morden på Rue Morgue, där förövaren visar sig vara en orangutang. För övrigt inte romanens enda anspelning på orangutanger.
Kväll efter kväll sitter Borges, Vogelstein och en argentinsk polisdetektiv och diskuterar olika ledtrådar – tre knivar som återfunnits i olika ventileringsschakt, olika, motstridiga vittnesmål, det faktum att offrets rum var låst inifrån, tre spelkort som fanns på nattduksbordet och inte minst att kroppens märkliga placering tycktes forma tecken/bokstäver i en spegel som den placerats vid – X, V, M, O. Allt detta leder till fascinerande spekulationer kring speglar, Kabbala, alkemi, märkliga legender och uråldriga böcker. Allusionerna duggar tätt, alla med kopplingar till Borges och Edgar Allan Poes böcker.
Borges och Vogelsteins upprymda spekulerande, som prövar den närvarande kriminalinspektörens tålamod, blir dock för den läsare som någon gång stigit in i Borges världar ytterst fascinerande. Boken är tunn, men stilensparsmakad, småironisk och mycket effektiv. Tänkvärda och stimulerande är också de tre underfundiga legender som Vogelstein författat och som Borges alluderar till utan att avslöja att han läst dem hos Vogelstein. Den Borges som framställs i romanen är inte den "verklige" Borges, utan "myten" Borges, så som han själv brukade framställa sig:
Jag är inte säker på om jag verkligen existerar. Jag är samtliga författare jag läst, alla människor jag mött, alla de kvinnor jag har älskat; alla de städer jag besökt, alla mina förfäder.
Läsaren blir ständigt påmind om att det är en bok om böcker han/hon läser och själva lösningen till mysteriet finns i den roman läsaren har i sin hand. Det är Borges, som i en fiktiv efterskrift löser gåtan. Fiktiv, eftersom Borges dog långt innan Verissimo skrev sin roman. Boken har som motto en paragraf från Borges novell Abenján el Boajarí, död i sin labyrint:
Irriterad hejdade Unwin honom:
”Utöka inte mysterierna” sa han. ”Mysterier bör vara enkla. Kom ihåg Poes stulna brev, kom ihåg Zangwills låsta rum.” ”Eller komplexa” replikerade Dunraven. ”Kom ihåg Universum.”
Engelsmannen Israel Zangwill skrev 1892 den första ”låsta rummet” deckaren efter Poes Morden på Rue Morgue, det vill säga ett mysterium om ett låst rum utan dubbla nycklar, hemliga gångar, falluckor och liknande berättarknep. The Big Bow Mystery av Zangwill innehåller faktiskt på mer än ett sätt lösningen till mordmysteriet i Borges och de eviga orangutangerna och Zangwills lite slängiga stil kan kanske även den ha haft en inspirerande effekt på Verissimo.
När jag för några dagar sedan, min vana trogen, under ett av mina återkommande besök på FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom, tittade igenom de begagnade böckerna som finns till salu på UN Women´s Guild bord i éntrehallen, fann jag till min stora förvåning Borges and the Eternal Orangtans! Verissimos bok i engelsk översättning. Nu kunde jag avnjuta romanen med betydligt större lätthet än förra gången den kom i min väg. Jag fann detaljer jag inte upptäckt tidigare. Speciellt fäste jag mig vid de upprepade anspelningarna på speglar och att Borges vid flera tillfällen nämnde sin skräck för dem.
Det fick mig att minnas den gamla spökhistorien om Den Blodiga Maria som det hände att vi lekte som barn. Det hela gick ut på att du i ett mörklagt hus med en spegel i handen skulle gå baklänges uppför en trappa medan du intensivt tittade in i spegeln. Om du då fick syn på ett annat ansikte än ditt eget i spegeln var det en bild av den du någon gång skulle gifta dig med, men det kunde lika gärna hända att en döskalle, eller ett monster, dök upp i spegelglaset och det betydde då att du skulle dö vid slutet av nästa vecka.
En otäck historia som antagligen fäste sig undermedvetet i min hjärna, annars är det svårt att förklara hur jag långt senare, säkerligen när jag var över femton år eftersom filmen var barnförbjuden, fick en chock när jag såg Polanskis Repulsion.
En otäckt effektivt berättad historia om hur en vilsen och orolig fransyska, Carol (Catherine Deneuve), arbetar som manikyrist och bor hos sin äldre syster i en nergången lägenhet i London. Manikyristen är egendomligt främmande inför tillvaron, men tycks till det yttre vara sval och lugn. Vi upptäcker dock snart att det under ytan hos Carol bubblar en lurande psykos, som exploderar med full styrka när systern är på semester i Italien.
Först dyker enbart små tecken upp som visar på att allt inte tycks stå rätt till med Carol. Vi följer händelseförloppet från hennes synvinkel. Carol stirrar på sprickor i marken eller på väggar, en flådd kanin på köksdisken gör hon inget åt och den börjar ruttna. Egentligen händer inte mycket i början av filmen, men Polanski bygger med små, subtila medel upp spänningen och skräcken. Klimax kommer under en sekund då Carol betraktar sin spegelbild och vi ser hur en mansfigur snabbt passerar förbi. En till synes oväsentlig scen, utan blodiga knivar lyftade till hugg, monstruösa närbilder eller skrämmande musik. Men, jag hoppade till av okontrollerad rädsla. Jag har aldrig blivit så skrämd av en scen i en skräckfilm.
Speglar har en viktig roll i Borges och de eviga orangutangerna och där nämns även John Dees magiska instrument som ibland, inte alltid, finns utställda i en monter på British Museum. Det rör sig om en liten guldskiva med magiska inskriptioner, tre runda vaxplattor, varav den största visar Emeths sigill, en liten kristallkula och en aztekisk obsidianspegel.
Emeths sigill var ett slags magiskt diagram bestående av cirklar, pentagram, hexagram, bokstäver och magiska tecken. Det kan kanske närmast beskrivas som en slags karta över andevärlden och användes för att tolka budskapen en skryer fick genom att skåda in i en kristallkula, en skål med vatten, eller ett speculum, en spegel av blankputsad sten eller metall.
Oftast var det inte magikern eller astrologen själv som blickade in en kristallkula för att där se framtiden eller mottaga budskap från andevärlden. Det gällde att finna en lämplig skryer, ofta ett barn, som genom fritt, ohämmat fabulerande kunde berätta vad han/hon såg i den speglande ytan:
Skrying var en uppgift som bäst lämpade sig för en person med mottaglig känslighet, med ett formbart sinne som inte var belastat med rationalitetens begränsningar. Det var säkerligen därför som Kelley med sina ungdomliga vredesutbrott och okontrollerbara känslor var en så övertygande kandidat [för skrying].
När Edward Kelley den åttonde mars 1582 dök upp hos Dr. John Dee (1527 – 1608) ändrades vetenskapsmannens liv i grunden. Dr. Dee var matematiker, astronom, astrolog, geograf, teolog och ockultist, samt respekterad förtrogen och rådgivare till den mäktiga drottning Elisabet I av England. Till sina vänner räknade han ytterst inflytelserika ministrar som Francis Walsingham och William Cecil. Dr. Dee hade ett av Europas mest omfattande privata bibliotek och undervisade samtidens framträdande sjöfarare i ett effektivt navigationssystem som han utvecklat på bas av Euklides geometri. Det var Dr. Dee som först myntade begreppet Det Brittiska Imperiet.
Dr Dees största strävan var att förstå och förbättra den värld vi lever i, enligt honom var den långt ifrån perfekt, något som är lätt att inse med tanke på att femtonhundratalets värld var minst lika brutal, våldsam, blodig och obegriplig som den vi nu lever i – antagligen till och med värre.
Enligt Dee var matematiken ett gudomligt språk med vilket man kunde skapa en ny, mer harmonisk värld. Den perfektion som kunde anas bakom ständigt bättre utvecklade matematiska processer tydde på att det fanns en annan, högre sfär. En värld bebodd av änglar och liksom matematiken är ett språk som måste läras in, har antagligen änglarna också ett språk. Men, hur skulle man kunna finna det? Antagligen genom att vända sig till intuitionen, till det oförklarliga inom och utom människan. Tränga in i den andliga sfären genom att skåda den, se och lyssna.
Innan Edward Kelley träffade Dr. Dee är hans liv så gott som okänt. Han var irländare och när han dök upp hos Dr. Dee kallade han sig Talbot. Kanske var han en av de många bedragare som på den tiden drog omkring och försökte leva på människors vidskeplighet. Kelley var dock en studerad karl. Han kunde latin och antagligen också en del grekiska. Dr. Dee hade förgäves försökt ägna sig år skrying och i sitt hem hade han ett mörklagt rum med mjuka mattor, tabeller, diagram och instruktionsböcker i praktisk magi, där han i flera timmars tid satt och blickade in i speglande ytor. Men allt hade varit förgäves innan Kelley dök upp och i en störtflod av visioner berättade vad han såg i Dees kristallkulor och obsidianspegel. Kelley påstod att han kunde skåda in i änglarnas värld och att han till och med kunde höra deras språk.
Tillsammans utformade Kelley och Dr. Dee änglarnas språk som de kallade enokiska eftersom den grundlärde Dr. Dee betraktade den judiske anfadern Henok, som nämns i släktlängderna i Första Mosebok, som en människa som förvandlats till ängel och därmed aldrig hade dött:
Henoks hela livstid blev 365 år. Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.” (Första Moseboken 5:23-24).
Dr. Dee kände till att Henok nämndes i rabbinsk litteratur, som Enoks Bok och Kabbalan. Att han var välkänd bland muslimerna och en framträdande personlighet inom den etiopiska kyrkan. I Kabbalan betraktas Enok som Metatron, Guds språkrör, ja kanske är han rentav Guds egen röst.
Dr. Dees värld var omfattande, inte minst genom hans stora bibliotek och täta kontakter med sjöfarare. Antagligen hade Dr. Dee fått Tezcatlipocas obsidianspegel från en av dem och det är då möjligt att han också hade hört berättas om denna märkliga gudomlighet. Tillsammans med sin bror Quetzalcoatl var Tezcatlipoca den mäktigaste guden inom aztekernas skräckinjagande pantheon, mottagare av oräkneliga, brutala människooffer.
Tezcatlipoca var associerad med natthimlen, nattvindarna, jorden, obsidianen, fiendskap, frestelser, härskarmakt, jaguarer, trolldom och krig, men han var också skönhetens gud och ”slavars vän”. Hans många epitet speglar hans makt, den skräck han ingav, men också hans dubbla natur bortom gott och ont – Titlacauan ”Vi är hans slavar”, Ipalnemoani ”Han som vi lever genom”, Necoc Yaotl ”Fiende till bägge sidor”, Tloque Nahuaque "Herre över det som är nära och långt borta", Yohualli Ehacatl ”Nattvinden” och Ilhuicahua Tlalticpaque ”Ägare till Himmel och Jord”.
Tezcatlipocas oerhörda makt gjorde honom oförutsägbar och oberäknelig och han var därför framförallt Ödets gud. Man kunde enbart ana vad han kunde ta sig för och hans namn betydde egentligen ”Den rykande spegeln”. Något som får mig att tänka på Pauli ord om människotillvaron: ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel.” Den enda varelse som visste att använda sig av obsidianspegeln som ett säkert medel för att skåda allt var Tezcatlipoca, som underligt nog saknade höger fot, den var ersatt med en obsidianspegel. Tanken att en gudom måste offra en kroppsdel för erhålla en allomfattande kunskap är inte helt ovanlig. Så offrade exempelvis vikingarnas högste gud, Odin, ett av sina ögon för att få sin kunskap om allt som skulle hända. Liksom Tezcatlipoca var Odin siarnas gud.
Obsidianen var helig för aztekerna, värdefullare än guld och silver. Den var ett vapen – offerknivarna som man använde för att skära upp offrens bål och slita ut hjärtat var oftast gjorda av obsidian och så var deras främsta vapen, maquahitl, ett en meter långt blad gjort av ek, med två sidor späckade med skarpslipad obsidian. En maquahitl kunde med ett slag slå huvudet av en häst.
John Dees speculum var en obsidianspegel som säkerligen använts inom aztekisk spådomskonst. Liksom mayas och tolteker före dem, var aztekerna oerhört intresserade av årstidernas växlingar och stjärnornas gång över himlavalvet. De hade till sitt förfogande komplicerade kalendrar och stjärnkartor och höll noga reda på tidens gång.
För många år sedan befann jag mig i Ixcan i Guatemala och i sällskap med en ingenjör hade jag uppsökt en aj´kin, från aj ”mästare av” och kin ”dag”, en slags shaman som leder ceremonier och håller reda på tiden – dåtiden, nutiden och framtiden. Ingenjören förslog att vi skulle be aj´kinen ”sjunga sin familj” och han stämde då upp en mycket lång entonig ramsa som ingenjören, som var ixilindian, förklarade var en lista på aj´kinens förfäder, från hans far till långt tillbaka i tiden, innan spanjorerna dök upp i Guatemala. Aj´kinen sjöng också ”tid” och ”regn” och jag förstod då hur levande de urgamla kalendrarna och spådomskonsten fortfarande var bland aztekernas och mayas ättlingar.
Tezcatlipoca var herre över Den Rykande Spegeln och då de aztekiska prästerna blickade in i dess blankpolerade yta såg de inte enbart sin egen spegelbild utan också Tezcatlipoca i sin manifestation som Titlahuacan, ”Vi deras män”, som var aztekernas namn på sina gudar. Aztekerna ansåg att deras gudar egentligen var en reflektion av de “levande”, dvs. människorna. Vi är samtidigt gudarnas barn, som de är vår skapelse. Allt hänger samman, vi och gudarna – det förgångna, samtiden och framtiden.
När människor offrades till Tezcatlipoca kläddes och målades de som guden. Han var både svart och blå, eller grå - eftersom offerprästerna ofta pudrade sig med aska. Även offerprästen var smyckad som Tezcatlipoca och bar i allmänhet en mask framför ansiktet. En sådan mask finns bevarad på British Museum, den består av en mosaikbesatt människoskalle som kluvits på mitten så att den kan bäras framför ansiktet, den är fodrad med skinn och har två band som kan knytas i nacken.
Då jag i tisdags kom hem möttes jag av Erik, en alltid lika trevlig man, men just då var han på ovanligt gott humör. Erik som är från Filippinerna hjälper oss en gång i veckan med städning och strykning och han var nöjd med den senaste valutgången i sitt hemland där den kontroversielle, men populäre Rodrigo ”Rody” Rua Duterte hade vunnit. ”Du som läser så mycket vet säkert vem Nostradamus var” undrade Erik. ”Jovisst, det gör jag” svarade jag. ”Han hade förutsett att Duterte skulle vinna” konstaterade Erik glatt. Nostradamus kan användas till allt möjligt, nu hade han redan 1568 förutsett den filippinska valutgången 2016. Tänkte på de aztekiska spåmännen som förutsade framtiden genom att kombinera dåtid, nutid och framtid.
Efter att ha talat med Erik letade jag upp Nostradamus profetior. De utgör en förbluffande läsning. Nästan var och en av 353 fyrradiga stroferna är som en koncentrerad dikt, profetisk och fantasieggande, öppen för olika tolkningar:
Ack, ni skall se en stor nation lida.
Och den heliga lagen & all Kristendom
Kommer genom en annan tro att förvandlas till fullständiga ruiner.
Varje gång kommer en ny guld-, silvergruva att upptäckas.
En doft av undergång, pest och krutrök genomtränger allt. Det här är ingen soligt uppbyggande text Nostradamus ger oss och underligt nog tycks det mesta som står i hans bok inte enbart handla om framtiden utan istället vara väl förankrat i vad som skett och vad som sker i Nostradamus samtid. Vi får till och med en inbjudan att betrakta honom medan han skådar in i framtiden:
Sittande om natten i hemliga studier
Ensam och bekvämt på en pall av brons
En mager flamma stiger upp ur ensamheten
Föder profetior, ingen meningslös.
Bronspallen fanns nog inte i Nostradamus hem, utan tycks vara lånad från Pythian i Delfis orakel och så är det allt om oftast hos Nostradamus, en mängd lån och infall från allsköns böcker och samtidshistoria blandas samman med rungande profetior om en mörk framtid. Samtidigt som profeten sällan uppträder personligen finns det en underlig intimitet i tilltalet. Jag läste sida efter sida och tänkte att detta är faktiskt stor och märklig poesi. Om den säger något om framtiden har jag inte den blekaste aning om och om den gör så är det kanske som ett tecken på att allt hänger samman, som hos aztekerna.
För övrigt använde sig Nostradamus av samma spådomsteknik som Dr. Dee och aztekerna. Han stirrade ner i ett fat med speglande vatten, tills han kom i trance och greps av sina mäktiga visioner. En metod som tycks stimulera det undermedvetna tankeflödet, något som kan påminna om de metoder som surrealisterna flera hundra år senare använde sig av och det är kanske heller ingen slump.
En våldsam uppskattning av Nostradamus poesi drabbade Guillaume Apollinaire då han läste honom i skyttegravarnas lervälling av blod och ruttnande kadaver. Apollinaire, en av den moderna konstens stora inspiratörer, som vi finner vid dadaismens och surrealismens källsprång, greps djupt av Nostradamus och även i Apollinaires märkliga liv tycks spådom och verklighet blandas samman.
På Pompidoucenret i Paris hänger ett porträtt av Apollinaire som hans italienske vän Giorgio Chirico målade våren 1914. I förgrunden syns en marmorbyst med mörka glasögon. Den tycks inte vara ett porträtt av Apollinaire, i varje fall är den inte likt honom. Men bysten kan möjligen förstås som en sinnebild av poetens bristande respekt för klassismen, eller tvärtom – hur Apollinaire moderniserade och vitaliserade förlegade konstyttringar. I bakgrunden känner vi dock omedelbart igen Apollinaires karaktäristiska silhuett och vid tinningen ser vi i den svarta skuggan en gul ring som för tankarna till en måltavla. På samma plats träffades Apollinaire två år senare av en kula.
Var Chirico en profet? Svårt att veta. På våren 1914 surrade Paris av rykten om ett kommande krig, som slutligen bröt ut med full styrka efter en krigsförklaring mot Tyskland den tredje augusti. Men, det var inte förrän i december samma år som Apollinaire anmälde sig som frivillig vid det franska artilleriet (han var italiensk medborgare och behövde vid den tiden inte alls delta i kriget). Kanske anade Chirico redan på våren 1914 att vännen skulle gå med i kriget och bli skjuten. Skottskador i skallen var den vanligaste skadan under det följande skyttegravskriget. Men vem kunde ana att det skulle bli ett sådant krig? Och varför kallade Chirico sitt porträtt Portrait [prémonitoire] de Guillaume Apollinaire ”Porträtt (profetiskt) av Guillaume Apollinaire”.
Det var krigshelvetet som väckte Nostradamus till liv och Apollinaire upptäckte genom sina egna fruktansvärda upplevelser att Nostradamus berättade om nuet. Vad den gamle renässansmagikern skrev var inte enbart profetior, utan även stor poesi. Samtidigt gjorde Tristan Tzara och Hugo Ball samma upptäckt och började till stort bifall läsa upp Nostradamus profetior som dikter på sin Cabaret Voltaire i Zürich. Och förresten, nu när vi är inne på Nostradamus som litteratur kan jag kanske nämna att den första utgåvan av The Oracles of Nostradamus som litterärt mästerverk, och inte som sensationella profetior, gjordes av Random House i New York 1942, i deras serie The Modern Library. Utgivare var samme Bennett Serf som jag nämnde i början av essän som utgivare av Joyce Ulysses. Kanske hade Serf i renässansförfattaren upptäckt likheterna med Joyces Stream of Consciousness, som på svenska brukar översättas som medvetandeström, eller inre monolog?
Böcker har sina öden. Min morfar hade ett spännande bibliotek där jag kunde göra sällsamma fynd. En gång fann jag ett häfte på femtio sidor av Georg Ljungström: Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797. Det var första gången jag såg det namnet och jag slukade boken med en gång och frågade Morfar om jag fick ta med mig den hem, han skrattade och sa att jag fick den av honom.
Jag hade sedan den lilla boken liggande i flera år tills jag någon gång i början av åttiotalet åter kom att bläddra i den. Nostradamus profetior är spridda huller om buller i profetens ursprungliga skrift och du kan plocka vad du vill ur det stora smörgåsbordet och försöka anpassa det till den tid du lever i. Så gjorde även Georg Ljungström, man jag fann likväl hans kommentarer anmärkningsvärda.
Ljungströms bok var skriven 1922, alltså tre år efter Versaillesfreden och hans kommentarer till några av Nostradamus fyrradingar ställs i samband med överenskommelserna i Versailles. Jag tror att det kan röra sig 5:18, 2:9, 3:76 och 2:24, men jag är inte helt säker eftersom min bok har försvunnit.
Den eländige kommer att falla så lågt att han dör av sorg.
Hans besegrare skall sedan fira hans fall.
Nya lagar kommer att stiftas, förordningar utarbetas:
På den sjunde dagen skall både Fursten och muren falla.
Tyskland kommer att bevittna födelsen av dykarsekter,
Precis som hedendomen i forna tider.
De erövrar hjärtan och nöjer sig med små kvitton.
De kommer snart att betala ett verkligt tionde.
Den magre skall regera tio år i fred
Sedan falla till föga för en enorm törst efter blod:
För denne laglöse kommer ett stort folk att dö,
Dräpas av en rival som är betydligt godare.
Vilddjur galna av hunger kommer att simma över floderna.
De flesta av deras horder kommer att röra sig mot Ister.
Han kommer att ha den store framsläpad i en järnbur.
Medan Tysklands barn betraktar honom.
Dessa underligheter tolkar Georg Ljungström som att fransmännen i fredsfördraget varit för hårda mot de besegrade tyskarna. De kommer inte att kunna betala det påtvingade krigsskadeståndet, utan kommer istället att samla sig i politiska partier som kommer att stödja en viss Hister. Om en tio år efter Versaillesfreden (Ljungström tolkar den ”den magre” som den amerikanske presidenten Wodroow Wilson, som fortfarande var i livet 1922, men dog 1924) kommer tyskarna att resa sig igen och söka revansch. Faktiskt inte så dåligt uträknat med tanke på att Hitler kom till makten 1933. Än mer fascinerad blev jag när Ljungström tolkade Nostradamus fyrrading 6:80:
Fezens makt kommer att sprida sig över Europa.
Bränna ned dess städer, slakta med svärdet:
Land och hav, horden av asiatiska herrar.
Blå turbaner skall hetsa korset till döds.
Denna profetia satte Ljungström samman med en annan fyrrading 10:72 som säger att 1999 kommer himlen att välja en härskare som skall återinsätta kungen av Angoumois. Kungen av Angoumois har tolkats som kungen över araber eller mongoler, men lär egentligen vara hertigen av Angoulême, en stad i västra Frankrike.
Vad jag fann både roande och något oroande i Ljungströms kommentarer var hans anmärkning att nu sedan ungturkarna gjort uppror mot sultanen Mehmed IV och det Osmanska Riket har styckats upp av segermakterna så finns det säkerligen ingenting att frukta från muslimerna – de kommer nog aldrig att kunna resa sig igen.
Nej, nej, vad Nostradamus menade med att muslimerna åter skulle bli starka var enligt Ljungström nog de där bolsjevikerna, som nyligen tagit makten i Ryssland. Det var de som skulle komma att hota Europa 1999. Det var den anmärkningen som fick mig att tro att Nostradamus faktiskt kunde ha haft mer rätt än Ljungström. Vid slutet av 1900-talet var faktiskt muslimerna på bettet igen. Och i början av åttiotalet var det ganska intressant att läsa att Nostradamus med de blå turbanerna menat perserna, det vill säga folket i Iran.
I början av min essä nämnde jag Strindberg, som vid slutet av sin levnad kunde betraktas som något galen, uppslukad som han blivit av sina ockulta spekulationer. Men, liksom andra män som förändrades på sin ålderdom och steg in andevärlden, som exempelvis John Dee och Emanuel Swedenborg, så vilade det dock en viss genialitet över det som Strindberg åstadkom även under denna period av sitt liv.
Jag upptäckte i skrivande stund att Strindberg under sina sista år umgicks tämligen flitigt med Georg Ljungström, som var ingenjör och anställd vid Rikets Allmänna Kraftverk, men också verkade som ordförande för Sveriges Teosofiska Samfund och gav ut böcker inte enbart om Nostradamus, utan också skrev om Astralvärlden och om Svartmagerna, som bodde under Sydpolen och påverkade människor på ett beklagansvärt sätt. Strindberg uppskattade både Ljungströms ockulta böcker och hans omfattande lyriska produktion. Exempelvis en dikt som börjar:
Vad vi på jorden kalla här för natten
Är blott en sky, som lyfts ur skuggors vatten,
Hos dig du underjord uti sin gamla
Och djupa strandbrädd deras hav sig samla.
Då jag berättade för min far om vad jag funnit i Ljungströms bok om Nostradamus tyckte han att allt det där skulle begeistra Bo ”Pax” Göransson, en av hans kollegor på tidningen Norra Skåne. Jag kände Pax, en trevlig man och kunnig journalist, men också en religiös svärmare av stora mått, med en beklaglig fallenhet för underliga sekter och märkliga profetior, något som han ibland ventilerade i Norra Skåne under rubriken Hasselnöten. Roande, men oftast smått galna texter.
Far lånade alltså ut min nostradamusbok till Pax, men några månader senare råkade han ut för en tragisk olyckshändelse. På väg till arbetet under en snöstorm, Pax hade ingen bil utan cyklade eller gick till jobbet, virrade han sig ut på vägen och blev ihjälkörd av en lastbil. Därmed försvann också min nostradamusbok.
Fermosel, José Luis A. (1981) ”Jorge Luis Borges: ”No Estoy seguro de que yo exista en realidad”, i El País, 26 september. Huldén, Lars (1969) Herr Varg! Stockholm: Rabén & Sjögren. Ljungström, Georg (1922) Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797. Stockholm: Litteraturförlaget. Nostradamus (2012) The Prophesis. A Dual-Langauge Edition with Parallel Text. New York: Penguin Classics. Olivier, Guilhem (2003) Mockeries and Metamorphoses of an Aztec God: Tezcatlipoca, "Lord of the Smoking Mirror". Boulder: University Press of Colorado. Szalczer, Eszter (1998) ”Strindberg och Georg Ljungström. En teosofisk bekantskap", Strindbergiana. Trettonde Samlingen. Stockholm: Atlantis. Strindberg, August (1995) Dikter på vers och prosa; Sömngångarnätter på vakna dagar; och strödda tidiga dikter. Samlade verk 15. Stockholm: Norstedts. Tedlock, Barbara (1992) Time and the Highland Maya. Albuquerque: University of New Mexico Press. Verissimo, Luis Fernando (2005) Borges and the Eternal Orangutans. New York: New Directions. Woollet, Benjamin (2001) The Queens Conjuror: The Life and Magic of Dr Dee. London: HarperCollins. Zangwill, Israel (1982) Det stora Bow-mysteriet samt novellen Galgen har inte alltid rätt. Höganäs: Bra Böcker.
