DE SOVANDE: Legender, filmer och mentalsjukhus

05/17/2016 22:12

När jag för någon dag sedan slötittade på TV fick jag se en tämligen vansinnig Science Fiction film kallad Pandorum. Den handlade om hur 60 000 människor år 2174 hade blivit försänkta i hypersleep och sänts iväg på en 123 års lång resa till en Tellusliknande planet vid namn Tanis. Vartannat år väcktes två besättningsmän upp för att vaka over sin last av sovande människor, medan deras företrädare åter försänktes i hypersleep. Fortsättningen blev på filmen blev alltmer fantastisk då det visade sig att en superskurk genom genförändrande vätskor som spreds i några av de sovandes syretillförsel hade förvandlat dem till degenererade, människoätande monster.

Pandorum är en i en lång rad av Science Fiction filmer som till förutsättning har att människor färdats, djupt försänkta i sömn, långt ut i rymdens okända världar enbart för att åter vakna upp i främmande, oftast hotfulla miljöer. Det kan räcka med att nämna 2001, Apornas Planet och Alien som några av de bättre bidragen till en genre med rötter långt ner i Antiken.

I Mellanöstern har det länge funnits legender om hur män somnat i en grotta och vaknat upp hundratals år senare. En legend som fick en påtagbar form och stort inflytande under 400-talet, kanske i samband med konciliet i Efesos 431, då Jungfru Maria erkändes som värdig vördnad och kult inom hela kristenheten, samtidigt som det beslöts att samtliga tempel avsedda för kejsarkult skulle förstöras.

Fortfarande kan man en halv mil utanför Efesos, vid nuvarande Izmir i Turkiet, om man har tur, den är ibland avstängd med ett stängsel besöka Sjusovarnas Grotta. Flera kristna och muslimer tror på sjusovarnas mirakel, speciellt de senare eftersom det nämns i Koranen. Eftersom Koranen inte talar om i vilken grotta miraklet ägde rum vördas flera platser som den plats där de sju männen somnade, den mest besökta grottan ligger utanför Amman i Jordanien. Allt tyder dock på att grottan utanför Efesos är den ursprungliga platsen för den kristna dyrkan av sjusovarna.

Den stora grottan som ligger under en kulle kallad Panayirdag var redan under femhundratalet målet för talrika pilgrimsfärder. Mellan 1927 och 1928 grävdes platsen ut och man fann hundratals gravar från olika tidsperioder. De hade placerats under mosaik och marmor utsmyckade golv i olika helgedomar som uppförts under olika tider. På sexhundratalet hade ett numera försvunnet, stort kupolkrönt mausoleum byggts på kullens sluttning. Flera gravar var från fyrahundratalet och man fann inskrifter både i gravar och på grottväggarna, som hänvisade till de sju sovarna. Inskrifter som faktiskt nämns i Koranen.

Den fascinerande och den för sin tid obegripligt välinformerade historikern Edward Gibbon ger i sin The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, skriven redan på 1770-talet en uttömmande skildring av hur berättelsen om de sju sovarna skrevs ner redan femtio år efter det att den sades ha inträffat, dvs. under Theodosius II:s regeringstid (408 – 450). Gibbon berättar hur legenden spreds över hela Främre Orienten, nådde araberna och Muhammad och snart hamnade den ända uppe vid Germaniens norra kust, dit Paulus Diaconus (720 – 799) förlägger berättelsen, som hos honom förvandlats till en annan slags mirakelhistoria som tycks antyda att de hedniska folken i den kalla Norden en gång skall bli kristna även de:

Längst bort mot nordväst i Germanien ser man under en klippa på havets strand en grotta, där sju män, ovisst sedan hur länge ligger försänkta i djup sömn; både kropparna och kläderna är så väl bibehållna att de obildade och barbariska folkslagen här betraktar de sju männen med stor vördnad just därför att de har legat där så länge utan att ta skada. Av deras klädedräkt kan man sluta sig till att de är romare. Då en man ville ta en av dem hans kläder för att lägga beslag på dem, skall hans armar strax ha förtvinat, och då andra hörde hur han blivit straffad blev de så skrämda att ingen från den stunden vågade röra dem. Man må undra vad den gudomliga försynen kan ha haft för skäl att bevara dem så långa tider. Kanske skall en gång dessa folkslag frälsas genom deras förkunnelse, ty man kan ej annat än anse dem för att vara kristna. I närheten av denna plats bor skridfinnarna; så kallas nämligen detta folk. Hos dem försvinner inte snön ens på sommaren …

Paulus Diaconus kände uppenbarligen inte till legenden om sjusovarna i den form som den fått sin spridning inom det forna romerska imperiet, men det gjorde biskopen av Tours som skrev ner legenden tvåhundra år före Diaconus. I sin krönika om frankernas historia berättar Gregorius av Tours (538 – 594) om de sju sovarna på ett sätt som i stort ett överensstämmer med den version som Jacobus Voragine 1260 presenterade i sin bok Legenda Aurea, Den gyllene legenden, som med sin samling helgonlegender kom att bli en av kristenhetens mest populära böcker.

Enligt legenderna var de sju sovarna kristna, välbärgade unga män som omkring år 250 levde i Efesos, deras namn var Maximianus, Malchus, Marcianus, Dionysius, Johannes, Serapyon och Constantinus. Kejsar Decius dekreterade 250 att alla som inte offrade för kejsarens välgång skulle avrättas. De sju männen delade då ut sina ägodelar till de fattiga i staden och gömde sig sedan i en grotta under berget Celion. När kejsaren fick reda på detta murade han igen grottan för att de sovande skulle dö av hunger och törst, efter att som Gregorius av Tours skrev ”ha ätit upp varandra”. Dagen efter skrev två män ner männens liv och martyrium och stack in sin berättelse mellan murstenarna.

Tretton år efter det att kejsar Theodosius den andre hade kommit till makten revs muren ner, dvs. tio år före konciliet i Efesos. Här är Voragine dåligt informerad eftersom han skriver att det var 372 år efter det att männen spärrats in,  i själva verket var det 180 år. Koranen säger att ”de stannade i sin grotta trehundra år, och [några] lägger till nio”.  Det är intressant att konstatera att Koranen här använder solår och inte månår, något som annars är brukligt inom Islam, dock nämner skriften att "några lägger till nio" - 309 månår motsvarar 300 solår. 

Muren framför grottöppningen revs ner eftersom några herdar ville använda grottan som fålla för sina får och ersatte stenarna med ett staket. Dagen efter väckte solljuset de sovande männen De trodde att de sovit enbart en natt och skickade Malchus ner till Efesos för att köpa bröd och kolla läget. Han förvånades över stängslet utanför grottan och korset över stadsporten och när han försökte betala brödet med sina hundraåriga mynt blev det stor uppståndelse och man antog att Malchus funnit en begravd skatt.

Malchus fördes inför biskopen och borgmästaren och berättade då att han dagen innan flytt för kejsar Decius, men omöjligt kunde begripa hur stadens utseende och inte minst dess invånares beteende och klädedräkter kunde ha förvandlats över en natt. Biskopen och borgmästaren följde honom upp till grottan, där de bland de nerrivna stenarna fann texten som intygade männens historia.

De sände bud efter kejsar Theodosius som reste till Efesos enkom för att få tala med de återuppståndna männen. Efter det att de sju sovarna talat med kejsaren lade de sig ner och dog. De blev sedan föremål för intensiv dyrkan, inte minst för att deras långa sömn betraktades som ett bevis på att för fromma män var döden inte mer än en sömn inför den stundande Yttersta Domen.

Historien om sjusovarna är ett inte helt ovanligt sagomotiv. Legender om hjältar och skurkar som sover i hundratals år är kända från hela världen, liksom sagor om sovande skönheter, eller om män som hamnat i världar bortom tid och rum, under berg eller sjöbottnar, enbart för att efter långa tidsrymder återvända till platser som förändrats till oigenkännlighet. Som så många andra legender anger dock legenden om sjusovarna en exakt plats och tid då händelsen skulle ha ägt rum för att därigenom ge trovärdighet åt en mirakulös berättelse.

Det stämmer att Efesos omkring 200 e.Kr. till stor del var en kristen stad. Den hade sedan 90-talet varit biskopssäte och ett viktigt centrum för kristendomens spridning. När Decius år 250 kom till makten var han i femtioårsåldern och hade verkat som senator, konsul, guvernör och general och därigenom hade han blivit övertygad om att Roms centralmakt måste säkras ytterligare genom att alla splittringstendenser bekämpades. Decius betraktade kristendomen som en stat i staten och krävde påtagliga bevis på de kristnas trohet mot den romerska överhögheten.

Tecknet på att de kristna erkände sig som romerska undersåtar var att de deltog i offentliga offer för den romerske kejsarens välfärd. Detta innebar inte att de avsade sig sin tro, enbart att de accepterade att staten var överordnad dem. Många romare skilde på personlig fromhet och statskult, den senare hade ingenting med en individs förhållande till olika gudomligheter att göra, utan sågs som ett bevis på att man accepterade gällande lagar och motsatte sig anarki och/eller opposition till statsmakten.

Om de kristna vägrade offra för kejsarens välgång betraktades det som en öppen revolutionär handling och straffades enligt Decius dekret med döden. Gick de kristna däremot med på offret erhöll de ett skriftligt intyg från offerprästen som garanti på att de inte motsatte sig den romerska regeringsmakten.

Givetvis blev det dock våldsamma konflikter. Många kristna vägrade offra och flera dömdes då till döden. De kristnas offervägran ledde också till våldsamma antikristna pogromer i Kartago och Alexandra, där folkhoparna hetsades av demagoger som hävdade att de kristna förgiftat brunnar, något som enligt dem hade lett till att en våldsam pest drabbat hela det romerska imperiet. Något som påminner om hur kristna hopar långt senare massakrerade judar under Digerdöden, efter liknande, lika grundlösa anklagelser om brunnsförgiftning.

 Decius dog i ett slag mot goterna enbart två år efter sitt trontillträde, men dekretet att alla romerska medborgare måste offra för kejsarens välfärd drogs tillbaka först tio år senare, då kejsar Gallienus insåg att hela Imperiet höll på att falla sönder och han behövde de kristnas stöd för att bevara det. Det är möjligt att Decius gick hårt åt de kristna i Efesos, men det kan inte ha varit så våldsamt som Gregorius av Tours beskrev det:

När Decius kom till Efesos beordrade han att de kristna skulle förföljas så att, om möjligt, deras tro blev utplånad. Han brände dem till ackompanjemang av deras böner och fruktan. De brände offren och hela staden mörknade genom röken.

Enligt Gregorius skonade Decius de sju ungdomarna för att de var så stiliga, kejsaren tyckte det var ett slöseri att avrätta så starka män och föreslog att de istället noga skulle tänka över sin vägran att offra till hans hälsa. om de kommit på bättre tankar skulle han skona dem då han inom ett år återkom till Efesos. Men, då Decius kom tillbaka fann han att de sju unga, kristna männen hade försvunnit från staden och genom hot och våld fick han deras släktingar att tala om var de gömt sig i en grotta och medan de sju männen var försänkta i djup sömn murade Decius soldater igen grottöppningen.

I Orhan Pamuks roman Mitt namn är röd, vävs som i Borges historier en mängd berättelser samman och blir till en labyrint som bildar ett mönster, en struktur. En av de många rösterna och olika perspektiven kommer från en hund. En fri och tämligen vildsint varelse som både bekräftar och förnekar många muslimers aversion mot hundar, bland annat genom att spåra de olika föreställningar om hundars värde och egenskaper som hävdats genom århundradena. Hunden nämner legenden om de sju sovarna och säger att enbart att den trogna hunden blivit omnämnd i Koranen innebär en stor ära och borde göra de som tror sig vara rättrogna muslimer betydligt mer välvilligt inställda till hundarna.

Koranens artonde sura kallas Grottan och vi förstår att denna skyddande grotta likställs med den lära Allah uppenbarat genom Koranen:

Då I skilt eder från dem och det de dyrka istället för Gud, så tagen eder tillflykt till grottan, så skall eder herre skänka eder något av sin barmhärtighet och giva edert företag en lycklig utgång.

Den artonde suran är ett av Koranens längre kapitel och berör en mängd fascinerande myter och legender. Den tycks antyda att legenden om de sju sovarna var välkänd i den värld där Koranen uppenbarades. Som så mycket annat i Koranen har den mitt i sitt fantasteri en konkret framtoning. Det förklaras nämligen bland annat hur det kom sig att sovarna inte fick några liggsår under sin långa sömn på den hårda klippgrunden och att deras hund uppenbarligen höll sig vaken:

Och du skulle hava tänkt, att de voro vakna, ehuru de sovo, ty vi läto dem vända sig på både högra och vänstra sidan, medan deras hund sträckte ut frambenen i ingången. Om du hade överraskat dem, så hade du vänt om och flytt och uppfyllts av förskräckelse för dem.

Koranen understryker att det är ingen idé att tvista om en berättelses ovidkommande enskildheter, som exempelvis att diskutera huruvida sovarna var tre, fem eller sju till antalet.

De skola säga: ”Tre, den fjärde var deras hund”; de skola ock säga: ”Fem, den sjätte var deras hund”, i det de söka gissa sig till det fördolda, och de skola och säga: ”Sju, den åttonde var deras hund.” Säg: ”Min Herre känner bäst deras antal; endast ett fåtal känner dem.”

Viktigast är vad berättelsen egentligen säger oss, dess djupare mening, nämligen att sanningen består oavsett tidens gång och hur mycket vi människor än tvistar om den. Koranen hävdar att sanningen bakom allt är Guds beständiga närvaro. Hans allomfattande makt består vad vi människor än företar oss. Beviset är att när de sju sovarna trädde in i sin grotta var det ovisst om sanningen skulle överleva människornas splittrande uppfattningar om vad som är rätt eller fel, men då de vaknade efter sin trehundraåriga sömn fann de att sanningen segrat.

Vad Pamuks hund är stolt över är att det var en hund som valdes att vaka över sovarna, något som tycks antyda att han, till skillnad från människorna med all sin förvärvade kunskap, genom sin djuriska instinkt är en integrerad del av naturen och därmed en del av skapelsens orubbliga ordning.  Guds lagar förblir evigt sanna. Eller som Galilei Galileo konstaterade när han efter att ha tvingats erkänna att jorden inte rör sig kring solen Eppur si muove, ”likväl rör hon sig”.

För övrigt kan detta fina yttrande liksom många andra berömda talesätt och citat ifrågasättas.  Första gången det nämns i litteraturen är 1757, mer än hundra år efter Galileos död. Men 1911 lämnade en familj i Bryssel in en målning till en restauratör för rengöring. Den föreställde Galileo i en fängelsecell och han höll en spik i handen. När tavlan rengjorts fann man årtalet 1643, året efter Galileos död och att det på fängelseväggen bakom den italienske matematikern stod inristat Eppur si muove. Man vet att Galileos vän Ascanio Piccolimini efter den store vetenskapsmannens död beställt en sådan målning av den berömde konstnären Bartolomé Esteban Murillo. Men, liksom de flesta goda historier är också berättelsen om det återfunna porträttet tveksam. Tavlan har nämligen försvunnit och finns enbart kvar som reproduktion i en hel del böcker om Galileo, där den tagits från en bok publicerad 1929.

Att vi människor, till skillnad mot de kattor och hundar som vi lever tillsammans med, saknar kontakt med det stora, förunderliga universum som omger oss, dyker även upp i en märklig och uppriktigt sagt ganska besvärlig roman av José Saramago. Den heter Grottan och då jag läste om De Sju Sovarna kom jag att tänka på den, inte minst därigenom att det är en hund Achado, Funnen, som har huvudrollen i berättelsen. Achado dyker upp i en övergiven hundkoja i krukmaren Cipriano Algors trädgård. Cipriano bor i en avfolkningsbygd i närheten av ett jättelikt Centrum, som skoningslöst slukar både människors värld och deras tänkande. Ett konstgjort konsumtions- och bostadskomplex som inom stora anläggningar imiterar naturen – stormar, prunkande växtlighet, vattenfall, m.m. – fast under ordnade, artificiella förhållanden. Det är marknadskrafterna som styr i Centrum, kontroll och säkerhet är stenhård, invånarna förlorar sin personlighet och reduceras till konsumenter.

Även krukmakaren Cipriano dras in i Centrums obevekliga frammarsch. Men hunden Achado räddar honom från att förlora sin själ. Achado är del av den verklighet – naturen – som omger oss alla, helt i enlighet med Galileos yttrande eppur si muoveLikt de sju sovande i grottan som skyddas av sin vakande hund, vakar Achado över Cipriano. Hundens trygga tålamod, hans orubbliga trofasthet, ömhet och lugnet som Ciproano finner i Achados blick gör att den överflödige krukmakaren (Centrum har ersatt hans produkter med plast) slutligen kan återfinna den djupa kärlek han hyser för sin dotter och hennes make. Achado dök upp hos Cipriano av egen fri vilja. Ciprianos insikt om att hunden valde att leva hos honom och därmed övergav sin tidigare tillvaro möjliggör hans beslut att befria sig från Centrums allt uppslukande parasitism.

Allt detta sagt betyder inte att jag uppskattade Saramagos roman till fullo – stilen var alldeles för tung, predikandet alltför kompakt, liknelserna alltför uppenbara, men trots allt fastnade berättelsen hos mig. Kanske för att personbeskrivningen var stark och att jag därmed kunde identifiera mig med den stackars Cipriano, en loser ungefär lika gammal som jag.

Alla dessa berättelser om sovande som vaknar upp till främmande världar fick mig att tänka på hur det kan kännas att ha förlorat en stor del av sitt liv. Människor som blivit av med sina liv i arbetets, drömmarnas och illusionernas icke-tillvaro. Som trott att en lockande framtid skall befria dem; att pengar, beundran och berömmelse någon gång skall komma dem till del och göra dem lyckliga. De som inte insett sanningen i John Lennons vackra ord i sången till sin son Sean, Beautiful Boy: 

Before you cross the street take my hand.
Life is what happens to you while you’re busy making other plans.

 

Tag min hand innan du går över gatan.

Livet är det som händer dig då du är upptagen med att göra andra planer.

 

 

Läser om människor som suttit fängslade år ut och år in. Hur är det när de kommer ut i främmande värld? Motivet dyker upp i Chaplins Moderna Tider och Döblins Berlin-Alexanderplatz och i verkliga livet finns det gott om exempel på människor, både skyldiga och oskyldiga, som tvingats förlora sina liv i fängelser och arbetsläger enbart för att huvudstupa kastas ut i till oigenkännlighet förändrade världar, där ingen tycks känna dem längre.

 

En underhållande historia om en sjusovare är Washington Irvings novell Rip van Winkle från hans samling The Sketch Book of Geoffrey Crayon, Gen. Den handlar om en charmerande, men arbetsovillig, slarver som lider svårt efter att ha gift sig med en amper dam som ständigt klagar på honom. Rip håller sig så ofta som möjligt hemifrån och ägnar sig då att ströva omkring i skogen, fiska eller att hjälpa grannar och vänner med ärenden och småjobb som ”män undviker att göra i sina egna hem” och han är därför populär hos alla, utom sin hustru som:

ständigt bullrade i hans öron om lättja, slarv, och det förfall hans beteende förde med sig till hans lidande familj. Hennes tunga var i ständig verksamhet - morgon, middag och kväll; en störtflod av vardaglig vältalighet. Rip hade enbart ett svar på bannor och föreläsningar och hans upprepade bruk av samma reaktion hade blivit en vana. Han ryckte på axlarna, skakade på huvudet, himlade med ögonen, men sade ingenting. Ett beteende som ofelbart resulterade i en ny salva från hustrun; hans enda möjlighet var då att retirera till utsidan av hemmets väggar - den enda plats där en hunsad make kan finna ro.

En solig dag vandrar Rip van Winkle långt in bland Kaatskillbergen, som Hudsonfloden slingrar sig fram genom. I en dalgång överraskar han ett besynnerligt sällskap, som klädda i ålderdomliga kläder spelar kägla. De är ovanligt tystlåtna och allvarliga, men bjuder gästvänligt Rip på ett stort krus med en välsmakande dryck, innan de sammanbitet återvänder till sitt kägelspel. Kulornas dova muller verkar sövande på Rip, som somnar i en sänka, med djupt, behagligt gräs.

När Rip vaknar är det en varm och solig morgon. Han förvånar sig över hur stela hans leder är och när han mödosamt reser sig upp tänker han att den hårda marken gett honom en släng av reumatism. Kläderna är slitna och trasiga: ”Aj, aj” tänker han ”vad kan den där drycken ha varit egentligen? Vad kommer min fru säga då jag kommer hem i det här eländiga tillståndet?” Han söker efter sin bössa, men i dess ställe finner han ett rostigt och odugligt muskedunder. Då han kallar på sin trogna hund dyker den inte upp. På väg hem förundrar sig Rip över hur en bäck forsar fram där det tidigare var ett dike och än mer förundrad blir han då han kommer in i sin hemby och finner att folk pekar på honom. De ser både förundrade och oroade ut. Han tar sig på ansiktet och finner att det är rynkigt och att han fått ett långt vildvuxet skägg.

Då Rip stapplat fram till sitt hem finner han ett förfallet, övervuxet ruckel. Snart förstår han genom ett par gubbar, som han under skägg och rynkor avslöjat sig som hans gamla dryckesbröder, att han varit försvunnen i över tjugo år.  Rip van Winkles fru har dött för länge sedan, efter det att en åder brustit vid hennes tinning då hon blivit våldsamt upprörd över att en gårdfarehandlare skörtat upp henne. Rips barn är vuxna. Pojken är samma lata odåga som han själv en gång var, men dottern är både vacker och rejäl och låter sin åldrade fader bo hos henne.

En gamling förklarar att Rip van Winkle råkat ut för Henry Hudson och hans män, som efter sin död för mer än etthundrafemtio år sedan vart tjugonde år har en fest och besöker den plats där de en gång ankrade och där deras kapten gav floden sitt namn. De dricker en dryck som håller dem vid liv, men samtidigt gör att de enbart kan vakna ett dygn vart tjugonde år och det var en sådan dryck som de bjudit Rip van Winkle på. Byborna antar den förklaringen som den enda rimliga orsaken till att Rip dykt upp i byn efter tjugo års sömn.

Underligt nog beklagade sig inte Rip van  Winkle inte över att sovit bort tjugo år av sitt liv. Istället gladde han sig över att hans hustru hade dött och att han som en gammal man inte förväntades arbeta utan istället kunde ägna sig åt sina favoritsysselsättningar – fiska, promenera och berätta historier för bybarnen. Verklighten är säkerligen betydligt värre. Rip van Winkle sov bort tjugo år av sitt liv, men många andra män och kvinnor  har förlorat år efter år i ett helvete som de varje morgon har tvingats vakna upp till. År som i fångenskap och plåga har  slukat deras existens. Har du  fängslats, plågats och skiljts från välden kan du säkerligen aldrig bli den samme som du var innan ett sådan helvete drabbade dig.

Andrzej Wajdas film Landskap efter striden inleds med scener som visar hur koncentrationslägerfångar i randiga fångkläder, till de triumferande tonerna av Vivaldis Våren, kommer springande mot oss i ett jämngrått vinterlandskap, En man går fram till taggtrådsstängslet och griper försiktigt tag i det – det finns ingen ström. Glädjestrålande sliter han och flera andra män ner taggtråden och rusar ut i det tomma, snötäckta landskapet, därute möter de soldater som de omfamnar. Men, nu blir närbilderna fler, vi ser oro i de befriades ansikten, snart rör de sig sakta tillbaka mot lägerbarackerna, där andra grupper av fångar väntar. Musiken som under en stund lugnat sig blir åter glad och sprittande. De befriade lägerfångarna slår sönder fönster, bränner böcker, glufsar i sig mat (men vi ser att den gör dem illamående), jagar och slår ihjäl lägervakter, klär av sig helt nakna i snön, medan de bränner sina fångkläder. Men, musiken blir åter melankolisk. Åter närbilder på förvirrade ansikte. Männen rör sig mellan taggtrådsstängsel, eller ute på snövidderna. Snö, kyla, gråhet och tomhet.  

Filmen bygger på delar av Tadeusz Borowskis minnen från Auschwitz - Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, en bok fylld med scener som borrar sig in i minnet. Wajdas sätt att filma, med svängningar mellan närbilder och gruppbilder, aktivitet och eftertanke, tomma landskap och fyllda rum, illustrerar väl Borowskis sätt att skildra helvetet i Auschwitz och den fruktansvärda tomhet som befrielsen från detta helvete skapade hos många av de som överlevde det. Likt andra oförglömliga skildrare av koncentrationslägrenas infernon, som Primo Levi och Paul Celan, tog Borowski livet av sig.

När jag frågade mina gymnasielever, både i Växjö och Hässleholm, vilken som var deras favoritfilm tycktes flesta av dem vara rörande överens om att det var Shawshank Redemption, Nyckeln till frihet, av Frank Darabont. Jag blev överraskad, den filmen är ju faktiskt gjord 1994, långt innan de föddes. Men valet är förståeligt, det är en alldeles utmärkt film om förlorade liv och uppfyllda drömmar, en film om ett mirakel. Det tycks som om skolungdomarna instinktivt förmådde identifiera sig med livstidsfångarna i det omänskliga fängelset. Som elever är de tvingade att gå i skolan, med dess ständiga bedömande av dem och deras insatser. Det ofta förödande arbetet med allsköns läxor och prov, ständigt övervakade av krävande lärare och föräldrar. De flesta av dem drömmer säkerligen om befrielse från skolans grottekvarn. Om frihet, om pengar, om framgång.

Darabonts filmen bygger på en novell av Stephen King Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, i vilken han låter en gammal fängelsekund, Red (i filmen spelad av Morgan Freeman) berätta en historia om en man som med intelligens och oändligt tålamod lyckades skada Systemet och göra sig fri. När Stephen King är i högform är han mycket bra och det förvånar mig egentligen inte att en skicklig författare som Per Olov Enquist skulle vilja se honom som nobelpristagare. Red berättar sammanbitet och slängigt sin historia, bland annat om sin hjältes, den oskyldigt dömde Andy Dufresne, föregångare som fängelsebibliotekarie. En institutionaliserad man som suttit fängslad i över trettio år. Brooks Hatlen hade en gång i berusat vansinne slagit ihjäl sin fru och dotter, men blev till slut benådad:

Han var sextioåtta år och värkbruten av artros, när han vacklade ut ur huvudporten i sin polska kostym och franska skor, med benådningsbrevet i ena handen och en Greyhound bussbiljett i den andra. Han grät när han lämnade oss. Shawshankfängelset var hans värld. Vad som låg utanför dess murar måste för Brooks ha varit lika fruktansvärt som Västerhavet måste ha varit för fjortonhundratalets vidskepliga sjömän. I fängelset hade Brooksie varit en man av viss betydelse. Han hade varit huvudbibliotekarie, en bildad man. Om han nu gick till biblioteket i Kittery och bad om ett jobb skulle de inte ens ha gett honom ett lånekort. Jag hörde att han dog i ett ålderdomshem uppe i Freeport 1953, han varade cirka sex månader längre än jag väntat mig. Ja, jag antar att Staten gjorde sitt då det gällde Brooksie. De fick honom att gilla skithuset och sedan kastade de ut honom.

I filmen utökar Frank Darabont den stackars bibliotekariens patetiska roll och fördjupar den ytterligare. I en intervju förklarade han:

Jag insåg att Brooks Hatlen, en karaktär som nämns enbart i föregående i en kort paragraf i novellen, borde får en framträdande roll och att vi borde uppleva hans erfarenhet för att genom den kunna relatera oss till hela filmens grundtema och Reds genomgripande upplevelse mot slutet.

I filmen blir den lugne och resignerade Brooks Hatlens bibliotek en fristad för den förnedrade och misshandlade Andy Dufresne där han finner kraft för att långsamt och tålmodigt sätta sin stora plan i verket. Likt Burt Lancaster i John Frankenheimers Fången på Alcatraz har Brooks Hatlen en fågelvän, en tam kråka som han kallar Jake. Då han slutligen benådas släpper Brooks Jake fri och tar bussen ut i friheten där han chockas svårt av alla förändringar – hus, bilar, människor, all stress, allt jäkt, den fruktansvärda ensamheten mitt i allt sjudande liv. Han hamnar i en trist rehabiliteringslägenhet och får arbete med att packa varor i påsar till kunderna på en Supermarket. Slutligen skriver Brooks ett brev till sina vänner i fängelset i vilket han berättar om all sin rädsla, sin ensamhet och känsla av värdelöshet. På en takbjälke i sitt trista ungkarlshotell ristar han in ”Brooks var här”, innan han fäster ett rep kring den och hänger sig. Då Red slutligen kommer ur fängelset hamnar han på samma ungkarlshotell och då han ser vad Brooks ristat in på bjälken inser även Red att han inte har någon framtid i friheten, men så kommer miraklet – the Redemption i form av ett meddelande från Andy Dufresne.

Jag läste Kings novell fyra år efter det att jag under en sommar hade arbetat på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund. Redan då grep mig den korta, beundransvärt koncentrerade paragrafen om Brooks Hatlens öde. Jag blev återigen och ännu starkare påmind om min tid på Sankt Lars då jag såg filmen tio år senare. Precis som i Milos Formans Gökboet fick patienterna på Sankt Lars varje dag små plastmuggar med olikfärgad psykofarmaka. Jag tror att de där drogerna tillsammans med den dövande tristessen i dagrum och på rummen bidrog till att göra flera av dem gravt institutionaliserade. Dagrummet var ljust och ganska trevligt inrett med bekväma soffor, krukväxter, sällskapsspel, böcker och tidningar. Patienterna kunde i köket få kaffe, vichyvatten och skivor av en slags söt limpa, som jag aldrig kommer att glömma och säkert inte kommer att äta igen och maten var skaplig. De var klädda i sina vardagskläder och emellanåt fann jag patienterna trevligare och normalare än en del av personalen.

Bland annat kom jag i samspråk med en äldre herre som varit internerad alltsedan sin ungdom någon gång på slutet av trettiotalet. Han hade då varit underbetald lantarbetare och i ungdomligt övermod tuttat eld på en godsägares bostadshus. Minns inte om någon dött eller blivit skadad, men han blev anklagad för mordbrand och internerad som ”mindre tillräknelig” och hade sedan dess skyfflats från anstalt till anstalt, tills han hamnade på dagrummet på Sankt Lars, där han allt som oftast satt i soffan och läste en tidning eller en bok. Han var lite slö i sitt tal, men på mig gav han intryck av att vara normal och då jag frågade personalen om honom var de alla överens om att det egentligen inte var något fel på honom, annat än att den ständiga medicineringen hade förslöat honom och att läkarna ansåg att det skulle vara fullständigt oansvarigt att släppa ut honom utanför Sankt Lars grindar.

Vad som förvånade mig då jag talade med patienterna var att de, motsatt vad jag antagit, så gott som samtliga ansåg sig vara sjuka och i behov av vård. Så även den gamle mannen och då jag frågade honom varför, svarade han: ”Jag vet inte av något annat och jag vill heller inte veta något annat.”

Borowski, Tadeusz (2014) Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar. Stockholm: Modernista. Diaconus, Paulus (1971) Langobardernas historia. Stockholm: Forum. Drake, Stillman (1995) Galileo at Work: His Scientific Biography. New York: Dover Publications. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. Gregory of Tours (1974) History of the Franks. Harmondsworth: Penguin Classics. Irving, Washington (2012) Legend of Sleepy Hollow and other stories. London: HarperColllins. King, Stephen (1982) “Rita Hayworth and Shawshank Redemption” i Different Seasons. New York: Viking Press. Saramago, José (2003) Grottan. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Pamuk, Orhan (2016) Mitt namn är röd. Stockholm: Norstedts. Potter, David S. (2002) The Roman Empire at Bay AD 180–395. London och New York: Routledge. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.  Zetterstéen, Karl Vilhelm (1979) Koranen. Stockholm: Wahlström och Widstrand.

BLOG LIST

Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för...
For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it...
För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla...
This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint...
Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på...
Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were...
För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som...
In January 1981, I was on my way from Santo Domingo to Copenhagen, at that time we used to change plans in New York. This time I flew alone. I do not remember why. Probably Rose worked at the Ministry of Agriculture in Santo Domingo while I taught at a high school in Sweden. Prior to the beginning...
Januari 1981 var jag på väg från Santo Domingo till Köpenhamn, på den tiden bytte vi plan i New York. Nu flög jag ensam. Kommer inte ihåg varför. Antagligen arbetade Rose på jordbruksdepartementet in Santo Domingo och jag på Pildammsskolan i Malmö. Inför vårens terminsstart var jag tvungen att vara...
Any memory is an interpretation, a rectification. Our existence, politics, world history are constructed by our own and others' memories, which find themselves in state of constant change. Not even our thinking is persistent. Things, like the nature, buildings and books are somewhat more...
Items: 131 - 140 of 330
<< 12 | 13 | 14 | 15 | 16 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com