Jag befinner mig i Dominikanska Republiken där Maslou, en haitier som bott och arbetat i landet under mer än tjugo år sätter kakelplattor i vårt kök. Det är ett sorgligt faktum att haitier är diskriminerade i Dominikanska Republiken. På flykt från fattigdom och våld flyr de över gränsen in till grannlandet där de utnyttjas för underbetalda arbeten och ständigt löper risken att fångas in av militär och polis för att transporteras tillbaka in över gränsen. En verksamhet som i Dominikanska republiken gett upphov till en mångfacetterad och svårutredd korruption som innefattar politiker, jurister och poliser som skor sig på skyddslösa haitiers bekostnad.
Min gode vän Mats Lundahl redogjorde nyligen i en artikel för allt det elände som Haiti nu genomlider i avsaknad av en effektiv regering, alltmedan narkotikafinansierade maffiagäng löper amok i dess byar och städer.
Den 3:e oktober 2024 attackerade ett haitiskt gangstergäng den lilla staden Pont-Sondé, norr om Port-au-Prince, dödade minst 115 personer, bland dem kvinnor och barn, och sårade minst 50. Åtminstone 45 hus och 34 bilar eldades upp. Mellan den 13:e och 16 :e november tvingades mer än 20 000 människor lämna sina hem i huvudstaden till följd av gängangrepp. Den 19:e attackerades Pétion-Ville, den rikaste förstaden till Port-au-Prince, men polisen lyckades med hjälp av lokalbefolkningen slå tillbaka attacken och döda 28 gängmedlemmar. Mellan den 6:e och 11:e december dödades åtminstone 207 oskyldiga människor, de flesta av dem över 60 år, av gangsters i Wharf Jérémie, ett av de värsta slumdistrikten i Port-au-Prince. De sköts och hackades ihjäl med machetes och knivar, eldades upp och kastades i havet. Gängledaren hade fått för sig att de hade använt sig av svart magi för att ge hans son en dödlig sjukdom. Den 7:e december lynchade ett medborgargarde mer än 10 gängmedlemmar i Petite Rivière de l’Artibonite. Svaret lät inte vänta på sig. Mellan den 8:e och 11:e december mördades minst 70, kanske över 100, personer, bland dem kvinnor och barn. Den 16:e och 17:e attackerade ett gäng Bernard Mevssjukhuset med molotovcocktails och satte eld på det. På julafton attackerades Hôpital général, det största sjukhuset i Port-au-Prince, när det skulle återinvigas efter att ha varit stängt sedan februari 2024 till följd av gängattacker. Åtminstone två journalister och en polisman dödades.
Inga flygbolag flyger längre till Port-au-Prince. De amerikanska luftfartsmyndigheterna har förbjudit alla flygningar dit på obestämd framtid. Vill man ta sig därifrån till den enda öppna flygplatsen, i Cap Haïtien, och ur landet, eller tvärtom, med helikopter kostar det 2 500 dollar och man får bara ha med sig 10 kilo bagage. I början av 2025 uppgick antalet människor som fått lämna sina hem till följd av gängvåldet till över en miljon, av en total befolkning på drygt 11,8 miljoner. Et cetera, ad infinitum, ad nauseam.
Allt detta ovanpå jordbävningar, orkaner, sekellångt politiskt förtryck och katastrofala miljöförändringar. Född som världens första republik styrd av före detta slavar har Haiti under två sekler lidit under omvärldens rasistiska förakt och en överbefolkning orsakad av att 800 000 slavar av fransmännen importerades till sin koloni Saint-Domingue (som sedermera blev Haiti). Ett land vars tropiska jordar inte ens då kunde föda dem alla. Ovanpå eländet tvingade Haiti ända fram till 1947 betala skadestånd för att de bemäktigat sig den ”egendom” som deras förtryckare tillskansat sig. Och trots allt detta blomstrar fortfarande haitisk kultur, inom musik, konst och litteratur och inte minst inom landets särpräglade religion, vodoun.
En religion lika seriös som kristendom eller islam, och liksom de även med sina avarter, fick vodoun först 2003 status som religion. Vodoun är polyteistisk och synkretistisk – och dess oskrivna teologi är synnerligen komplicerad. Det är ett vedertaget faktum att vodoun importerats från västafrikanska kungadömen, men det är likväl inte helt korrekt. Vodoun har visserligen inslag av afrikansk religion, men även kristendom, islam och andra traditioner, inte minst sådana som uppkommit inom ön Hispaniola, som Haiti delar med Dominikanska republiken. De haitiska slavarna kom från ett mycket stort geografiskt område, ett territorium som sträckte sig från Guineabukten till Angola, och vissa av de andar som tillbeds inom voodoo kan direkt härledas dit, men inte alla. De afrikanska komponenterna smälte samman med europeiska influenser. Den afrikanska närvaron är emellertid påtaglig. När en haitier dör färdas han anba dlo nan Ginen, under vattnet till Guinea.
Jag tänker på detta när jag ser Maslou mura fast kakelplattorna och under hans pauser samtalar jag med honom. Hans förfäder färdades över Atlanten, kedjade i kvava fartygsutrymmen. Miljontals dog under färden över den väldiga havsvidden och deras kroppar slängdes i oceanen. De som överlevde förde med sig sina gudar, sin musik och skapade i Karibien en ny, blomstrande kultur.
Kakelplattor? Jag drar mig minnes att den haitiske konstnären Edouard Duval Carrié skapat en vägg med kakelplattor (det ser ut som kakelplattor, men är i själva verket rör det sig om rektanglar av plexiglas). Mot en blodröd botten, omslingrade av blommande vattenväxter flyter slavar som från skeppen slängts i havet som värdelös last. La Triste Histoire des Ambaglos, Undervattensandarnas sorgliga historia, är en historia om diaspora. Om en ofrivillig migration över havet och dess kusligt sorgliga slut. Konstverket är också en påminnelse om hur minnet av denna tragik lever vidare. Banden med Afrika slets sönder, men minnet av den gamla kontinenten och dess gudar överlevde dock i allt det elände som följde. Döden var inte definitiv. Livet finns kvar i de överlevandes minnen. En ny värld skapades på amerikansk grund. I amerikansk jord sattes rötter från Afrika och spirade på nytt. Träd, rötter och vatten är ständigt närvarande i Edouard Duval Carriés konst.
Duval Carrié har också målat stora porträtt av afrikaner som i havens djup förenats med koraller och havsanemoner. Kanske har de förvandlats till vattenandar, eller havsgudar, något som fär mig att tänka på Ariels sång i Shakespeares Stormen:
Full fathom five thy father lies;
Of his bones are coral made;
Those are pearls that were his eyes:
Nothing of him that doth fade,
But doth suffer a sea-change
Into something rich and strange.
Sea-nymphs hourly ring his knell:
Ding-dong.
Hark! now I hear them—Ding-dong, bell.P
På fem famnars djup vilar nu din far;
Till koraller blev hans ben.
Dessa ärlor var hans ögonpar.
Intet av honom förgås.
Havet förvandlar allt
Till något märkligt och rikt.
Sjöjungfrurs klockor klämtar för hans själ.
Bing bång!
Lyssna! Nu hör jag dem –
Bing bång! Klockorna slår.
För flera år sedan, då både jag och min fru arbetade för FN, hon som fast anställd och jag som konsult, besökte vi en dam i hennes lägenhet någonstans i USA. Jag minns faktiskt inte om det var i New York eller någonstans i Florida, under alla förhållanden diskuterade vi hennes bidrag till en hantverksinstitution i Guatemala. Jag minns varken henne, eller hennes lägenhet, men jag minns mycket klart en tämligen stor och märklig tavla som prydde en av hennes väggar. Den var målad i en halvt naiv, halvt akademisk stil och framställde en naken dam som med en revolver i ena handen vadande i en flod, mot bakgrunden av en yppig djungel. Det var första gången jag hörde talas om Edouard Duval Carrié, född samma år som jag – 1954. Det retar mig att jag aldrig tog kort på den där tavlan, speciellt som Duval Carriés konst sedan dess har dykt upp i olika sammanhang och stadigt stigit i värde. Hans föreställningsvärld är i allmänhet morbid och svårtolkad, ofta med historiska- eller vodounmotiv.
Sedan flera år tillbaka är Duval Carrié bosatt i Miami. Född och uppvuxen i Haiti tills han vid tio års ålder tillsammans med sina föräldrar tvingades fly från ”Papa Doc” Duvaliers terrorregim. Han var sedan bosatt p olika platser ,som Puerto Rico, New York, Montreal och Paris. Duval Carrié studerade vid Université de Montréal och Loyola College i Kanada, samt École nationale supérieure de beaux-arts i Paris, där han var bosatt i flera år, tills han flyttade till Miami. Han har vid flera tillfällen återkommit till Haitil, men under nuvarande, förskräckliga förhållanden kan han omöjligt tänka sig att bosätta sig där.
Som så många andra som vuxit upp i en särpräglad miljö har han genom hela sitt liv burit med sig sitt haitiska arv, som ända sedan slavtiden varit präglat av en påtvingad diáspora och/eller isolering. En känsla av rotlöshet har samtidigt skapat en samhörighet med den karibiska öns natur och de märkliga väsen som lever inom vodouns mystiska, obundna värld.
Duval Carrié är en kosmopolit vars konstnärliga känslighet lämntr honom öppen för den mängd mångfacetterade identiteter som ryms inom vodouns magiska sfär. Han framställer gärna sig själv och sina gestalter som varelser som likt träd har rötter djupt ner i jord och hav och en krona som öppnar sig mot ett oändligt universum. Exempelvis har han gestaltat ”mitt liv som träd” och framställt det på plexiglas, med flera andra varianter gjorda på aluminium.
Under senare år har Duval Carrié allt oftare arbetat med olika material och skapat verk och installationer i stora format genom vilka han försökt skildra migration och transformationer i en i det närmaste kosmisk gestaltning där afrikanska, karibiska och europeiska traditioner talar till varandra och blandas samman till andliga konstellationer.
Vodoun som andlig dimension tycks vara ständigt vara närvarande i Duval Carriés gestaltningsförmåga. Ofta får den en sakral karaktär och flera av hans senare konstverk väcker associationer till gotiska katedralers glasmålningar,
eller altarskåp,
som detta altare tillägnat havsguden Agouwe
I flera av sina oljemålningar framställer Duval Carrié religiösa vodounbruk, som de hemaltare med offergåvor som man kan finna i såväl haitiska som dominikanska bondehem. Som i nedanstående målning där han placerat ett sådant altare mitt i en flod i en tropisk djungel, helt enlighet med hans ständigt upprepade associationer till vattnets och växtlighetens livgivande krafter. I detta fall är offerbordet omgivet av krokodiler, en anspelning på de nattliga vodounriterna i Bois Caïman. Krokodilernas skog, som den 14:e augusti 1791 gav startskottet till det landsomfattande slavuppror som 1804 slutade med Haitis frigörelse från Frankrike. I den yppiga djungeln lurar, knappt synliga, krokodilerna.
Dagen efter ceremonin i Bois Caïman dånade signaltrummor över hela den franska kolonin och de upproriska slavarna tände eld på sockerplantagerna. Röken syntes ända till Louisiana i USA.
Socker, Djävulens gröda, är en av många orsaker till Haitis uppenbarligen eviga förbannelse. Sockerodling kan spåras tillbaka till omkring 6 000 f.Kr., då sockerrör skördades på Nya Guinea. Den tidigast kända storproduktionen av kristallint socker ägde rum i norra Indien, omkring 3 000 f.Kr. Efter att ha varit en sällsynt vara i Europa, blev socker allmänt känt i slutet av medeltiden och dess användning spred sig då socker blev en allt billigare och mer tillgänglig produkt. I kombination med andra tropiska råvaror – kaffe och tobak – blev socker en viktig, uppiggande stimulans för Europas ökande antal industriarbetare, tillsammans med den alltmer populära rommen. Idag är sockerrör den tredje mest värdefulla grödan efter spannmål och ris. Sockerodlingar täcker 26 945 000 hektar i 110 länder. Enbart mellan 2019 och 2020 producerades 167 miljoner ton socker (en del härstammar förvisso från betor), medan ett dussin länder använder minst 25 procent av sin odlingsbara mark för sockerodling. Sockerrör används för att producera minst 80 procent av det socker som världens befolkning konsumerar.
Sockerrör är 2 till 6 meter höga, med kraftiga, fibrösa stjälkar. De är ett slags förvuxet gräs och täcker i allmänhet stora ytor. De ofta mycket vidsträckta sockerfälten tenderar att vara hem för en mängd olika ohyra, en del av dem giftiga och det är också de bekämpningsmedel som används för att skydda grödorna. Förutom detta har socker visat sig vara ett skadligt födoämne som de flesta av oss faktiskt kan vara förutan.
Det flesta sockerrör huggs fortfarande för hand och sockerhuggare dör genom sitt hårda arbete. Till exempel beräknades det att under de senaste två decennierna minst 20 000 människor har dött av kronisk njursjukdom i Centralamerika, de flesta av dem sockerrörsarbetare längs Stillahavskusten. Detta kan bero på att de arbetar långa timmar i sträck i tropisk värme, utan tillräckligt vätskeintag, samtidigt som de genom ständigt repetitiva rörelser, timme efter timme utsätts för fysiska åkommor. Om detta är fallet nu för tiden är det inte svårt att föreställa sig den tortyr som de piskade, oavlönade slavarna fick utstå i det franska Saint-Domingue. De franska slavdrivarna var väl medvetna om att de macheter som deras slavar använde för att skära sina sockerrör mycket väl kunde användas som vapen mot dem och deras familjer, vilket i slutändan även blev fallet. Vad kunde förväntas av 800 000 människor som användes som boskap, dödades, torterades och föraktades?
Genom historien har socker utgjort ett viktigt ekonomiskt och socialt inflytande som drivkraft för expansionen av europeiska imperier. Det ”vita guldet” drev på Atlantvärldens lönsamma handel med människor, krut, tyger, socker och rom och skapade stort välstånd för ett priviligierat fåtal. Sockrets mörka historia, bortsett från att var ett skadligt födoämne, har djupt rotade rötter i det slavarbete som vidmakthölls av den enorma odlingsefterfrågan i Brasilien och de karibiska plantagerna. Som ett resultat skeppades mellan 1501 och 1867, under fruktansvärda förhållanden, över tolv miljoner afrikaner till Amerika. Dessa tolv miljoner var de som överlevde transporten över Atlanten, som kostade minst hälften så många människoliv .
Duval Carrié har skapat ett stort ”sockerskepp” som glittrande och förföriskt tycks sväva över betraktarens huvud, likt en stjärnkonstellation. Samtidigt vilar det något lugubert och hotande över den insektslika konstruktionen.
I en diptyk framställer Duval-Carrié hur Döden med fransmännens hjälp för sin last med slavar till Saint-Domingue, för att sedan skörda fransmännen som offer för sin egen vidriga handel i människoliv och den omänskliga behandlingen av sina slavar.
Det var inte enbart afrikanernas kroppar som fördes över Atlanten, även deras tankar, religion och konst rotades i den karibiska jorden där de växte sig starka. Som migranter gjort genom årtusenden blandades slarvarnas religion samman med andra inflytanden. Där kom att finnas inslag från en mängd olika folk –Västafrikaner som Bambara, Fon, Fulani, Ashanti, Yoruba, Ovimbundo, Kimbundo, Bakongo, Lunda, Chokwe och många fler. Flera slavhandlare försökte blanda sina mänskliga varor så att språkförbistringen försvårade sammansvärjningar och uppror. Men det fanns i den karibiska synkretismen även inslag av folkreligion från en mängd andra håll än det afrikanska fastlandet –guancher från Kanarieöarna, irländare, zigenare, portugiser, andalusier, morer från Nordafrika och Levanten, judar, skottar, irländare, och inte minst öarnas urinvånare – kariber och tainos. Men mäktigast var dock de gamla gudarna från kungadömen som Mali, Dahomey och Ashanti, och längre söderut från Congo och Luanda.
En synkretism som får mig att tänka på Neil Gaimans roman Amerikanska gudar, som berättar hur invandrare från alla världens hörn förde med sig sina gudar till USA, men där glömde bort att visa dem sin dyrkan. Gudarna lever dock kvar och har viss kontakt med varandra, alltmedan de lever bland människorna men nu tvingats arbeta som begravningsentreprenörer, slaktare, taxichaufförer, prostituerade, smågangsters, eller stor-och småföretagare. De kämpar mot de ”nya gudarna” som vistas inom den moderna teknokratiska världen, med dess nöjesindustri, börshandel, storkapital, intranät och narkotikahandel.
Inom Haitis vodoun fortlever dock de gamla gudarna i högönsklig välmåga, jämte en mängd olika naturväsen. De lever inte alltid i harmoni med varandra och Duval Carrié kan skildra hur beväpnade, märkliga väsen konfronteras med varandra i ett haitiskt mytiskt djungellandskap.
Skillnaden mellan historiska och moderna realiteter kan i Duval Carriés konst bli upplöst, liksom i den magiska och vardagliga sfären. I en bild tycks han kommentera den sorgligt kluvna och ofta blodiga klyvningen mellan de stater som delar ön Hispaniola, väl medveten om att de båda länderna delar en spirituell, folkreligiös sfär. Två andevarelser står med framsidan vänd mot betraktaren – en brinnande gestalt vid förstörda träd på vänstra/västra sidan om en flod som runnit upp ur en gemensam källa och på den högra/östra sidan en annan varelse, fläckig och flankerad av två palmer. Under den fläckiga gestalten ses hur en lastbil dumpar något i riktning mot flodens västra sida, där en kvinna tycks plocka upp något.
En svårtolkad bild, som jag betraktar utifrån min egen föreställningsvärld. Den brinnande mannen kan då stå för Haitis landskap, förrött av överproduktion, överbefolkning, torka och andra miljökatastrofer. Där folk för att värma sin mat och skaffa sig en ringa inkomst tvingas bränna de få träd som finns kvar till träkol och genom sin fattigdom tvingas söka sig till ett grannland där de hänsynslöst utnyttjas som underbetald arbetskraft. Den fläckiga gestalten kan då ses som en representant för den dominikanska befolkningen som besmittats av rasismens pest och dessutom drabbats av en identitetslöshet som fått dem att förneka sina afrikanska rötter och tro sig vara renblodiga ättlingar till spanjorer, som till skillnad mot vad de framställer som ett underutvecklat Haiti, betraktar sig som representanter som står för västerländsk civilisation och framåtanda.
Floden som skiljer andegestalterna åt kan då minna om gränsfloden Rio Massacre, som genom sitt namn för tankarna till den så kallade Perejilmassakern som ägde rum under oktober 1937. Ett massmord på de haitier som bodde längs Dominikanska republikens nordvästra gräns och i vissa delar av den sammanhängande Cibao-regionen. Massakern genomfördes på order av diktatorn Rafael Trujillo och utfördes dominikanska arméns trupper som samlats från olika delar av landet. Den välplanerade och plötsliga massakern dödade praktiskt taget hela den haitiska befolkningen bosatt vid den dominikanska gränsen och endast ett fåtal lyckades fly in i Haiti. Massakern fick sitt namn genom att förövarna ofta höll upp ett knippe persilja – perejil – och frågade sina tilltänkta offrar vad det var, om de då uttalade ordet med ett tungrots-r ansågs det vara tecknet på att de talade kreol och därmed var haitier. Hudfärgen spelade mindre roll eftersom många dominikaner var lika mörkhyade som sina haitiska grannar. Massakern krävde uppskattningsvis mellan 14 000 till 40 000 mäns, kvinnors och barns liv.
Att Duval Carrié framställer även ”dominikanen” som en andevarelse är helt i sin ordning. Inom dominikansk folklore finns även en mängd naturvarelser och inom landet frodas även en variant av vodoun med egen särart och egna lwas, gudar som i Dominikanska Republiken i allmänhet kallas för misterios.
Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo skrev en roman som tycks röra sig inom samma sfär som Duval Carriés konst. Den odödlige huvudpersonen i Biografia diffusa de Sombra Catañeda, Sombra Catañedas diffusa biografi, tycks visserligen härstamma från öns första conquistadorer men han berättar dess historia som om han befann sig inom misterios sfär.
Sombra Catañeda frågar oss om dagens människor inte är produkten av gårdagens, utsatta för ständiga mutationer i en tillvaro som är långtifrån logisk och begriplig. Den historia som människor berättar för varandra är tillrättalagd och förfalskad av fabulister, politiker och historiker, alla med en högst personlig agenda. Sanningen finns inom den magiska andesfär inom vilken Sombra Catañeda vistas och utifrån vilken han betraktar invånarna på den ö som delas av Haiti och Dominikanska republiken. Han berättar om dess historiska utveckling, alltifrån det att tainos med sina kanoter kom till den ö som de möjligen kallade för Quisqueya, fram till den dag då Veloz Maggiolo skriver sin bok (d.v.s. 1981, han dog i COVID 2021).
Sombra Catañedas berättelse kan tyckas vara en slumpmässigt hopkommen historia, som över sekler rör sig inom en sfär av övergivenhet och splittring. Han tycks samtidigt var såväl sändare som mottagare, en narraktig skådespelare, hjälte och skurk. Övermänsklig och mänsklig – alltför mänsklig.
Även hos Duval Carrié blandas nu- och dåtid samman och föreningen tycks äga rum i hans vodouninspirerade andevärld. Exempelvis bär en bild som jag antog föreställde havsguden Agwé (eller Agouwe), som ofta framställs som en amiral, titeln Capitaine Tonerre.
El Capitán Trueno (Kapten Åska) var hjälten i en serie spanska serietidningar som skapades 1956. Serierna publicerades kontinuerligt mellan 1956 och 1968 och blev den mest populära spanska hjälteserien genom tiderna. När den var som mest populär höjd sålde den varje vecka mer än 170 000 exemplar och översattes även till franska, Det var antagligen på så vis som den unge Duval Carrié fascineraesd av den. Serien var inspirerad av Hal Fosters Prins Valiant, ädlingen från Thule som blev en av riddarna kring Kung Arthurs runda bord. El Capitán Trueno var liksom Valiant en vandrande riddare som mötte äventyr över hela världen, fast han rörde sig under 1200-talet och inte som Valiant under 400-talet, alltmedan Duval Carriés Capitaine Tonerre är klädd som en herreman från sjuttonhundratalet.
Den 12:e januari 2010 drabbades Haiti av en katastrofal jordbävning, epicentret var cirka 25 kilometer nordväst om Port-au-Prince. Under de två veckor som följde drabbades landet av mer än 52 efterskalv. Tre miljoner människor drabbades direkt av skadegörelsen och uppskattningsvis dog mellan 100 – och 160 000 män, kvinnor och barn.
Kommunikationssystem, luft-, land- och sjötransportanläggningar, sjukhus och elektriska nätverk skadades svårt och försvårade räddnings- och hjälpinsatser. Port-au-Princes bårhus överväldigades med tiotusentals kroppar. Räddningsarbetet försvårades genom att ryktesspridning om att våld och plundring skulle ha lamslagit huvstaden. Innan hjälpinsatserna tog fart sände USA därför in trupper för att ”upprätthålla ordningen”. I själva verket förekom betydligt mindre våldsbrott i Port-au-Prince efter jordbävningen än tidigare. Folk arbetade intensivt med att rädda sina grannar och andra ur rasmassorna och hundratals människor vandrade genom gatorna, sjöng och klappade i händerna för att lugna ner alla de som drabbats av förluster av nära och kära, eller som skadats svårt av rasmassorna. Som så ofta förr i Haitis historia gav katastrofen genomslag i konst och kultur, exempelvis skrev en haitisk-amerikansk journalist och hjälparbetare, Dimitry Elias Léger, en intressant roman God loves Haiti, berättad i en magisk realistisk stil med uppenbar inspiration från Márquez, Bolaño, Camus och Dante.
De fördomar som försenade de internationella hjälpinsatserna och respektlösheten inför haitisk särart och kultur ligger antagligen bakom Duval Carriés bild Erzulie kvarhållen, på vilken vi ser voduons skönhetsgudinna Èrzulie Fréda Dahomey, den lwa som övervakar skönhet, dans, lyx, blommor och glädje, gå nerför landgången till ett krigsfartyg, övervakad av två gevärsbeväpnade män med rödakorshjälmar. Èrzulie likställs med katolicismens Mater Dolorosa, som på de oljetryck som ofta pryder vodounaltare framställs med ett svärd genom sitt hjärta, medan hon är omgiven med votivgåvor, som av voodooister tolkas som de smycken, det guld och de ädelstenar som den koketta Èrzulie är så förtjust i.
På Duval Carriés målning ser vi Mater Dolorosas svärd i Èrzulies gloria och liksom Mater Dolorosa är hennes ansikte präglat av sorg och förtvivlan skapat genom hennes empati med Haitis plågade folk som drabbats av jordbävning och utanförståendes makt och okänslighet.
Hos Duval Carrié tycks kärleksgudinnan Èrzulie Fréda Dahomeys livsglädje och omsorg om haitiernas välbefinnande även betraktas som en garant för empati och därmed även rättvisa. På en målning framställd på glas har han skildrat henne som en personifikation av Justicia.
En framställning som får mig att associera till de beväpnade änglarna inom boliviansk konst
Medan Duval Carriés teknik att framställa sin gudavärld på glas får mig att minnas de vackra glasmålningar jag sett på marknader i Senegal.
Voudons lwas kan manifestera sig inom de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Èrzulie Fréda Dahomey är en radagudomlighet och som sådan manifesterar hon sig, liksom vattennymfer, inom vattnets element, vilket innebär att hon betraktas som mild, älsklig och cool, även om hon kan gripas av svartsjuka och vredesutbrott , det senare beroende på att hon är van vid att få sin vilja igenom och skämmas bort av de som är tillgivna henne. De oftast lugnt orubbliga rada lwas, som I allmänhet tros ha ett västafrikanskt ursprung, har sin motsvarighet i petro lwas, som har ett haitiskt ursprung och anses vara vildsinta, ombytliga och heta, deras element är givetvis elden.
Èrzulie kan även ta gestalt som petrolwa och hon är då om möjligt mäktigare än den milda Èrzulie Fréda Dahomey. Som Erzulie Dantòr är hon obestridd drottning över de vildsinta petros och mor till deras grundare och fadersgestalt Ti Jean Petro. Èrzulie Dantòr är till skillnad från mulatten Èrzulie Fréda Dahomey en respektingivande och kraftfull, svart kvinna, en solid och orubblig beskyddarinna av kvinnor, barn och samhällets utstötta. Till skillnad från Èrzuli Freda som välsignar dig med materiella rikedomar, skänker dig Èrzulie Dantòr den andliga kunskap som behövs för att navigera vardagens elände. Èrzulie Dantòrs rikedom består och kan överföras från en generation till en annan, alltmedan Èrzuli Fredas flyktiga gåvor kan försvinna efter en natt.
Èrzulie Dantòr är förenad med såväl eldens som jordens element. Hon känner mörkrets krafter, något som framställs i Duval Carriés målning Erzulies bad. I en underjordisk grotta är Èrzulie i färd med att stiga ner i en nattsvart källa. Hon är omgiven av underjordiska gudomligheter, såväl sådana som representerar växtlighet, som Döden. I förgrunden ser vi Baron Samedi, de dödas gud, och ovanför grottans stalaktiter hänger Erzulies blomster, genom vilka vi påminns om de underjordiska makternas koppling till både död och den växtlighet som spirar ur den svarta myllan. Inte för inte var grekernas och romarnas Hades/Pluto herrar över såväl död och underjord, som växtlighet och fruktbarhet.
Èrzulies grotta minner mig om min tid bland dominikanska bönder som lärde mig att en gång var Tainos, indianerna, herrar över hela ön. Men då de och deras gudar förföljdes och misshandlades av de spanska erövrarna drog de sig tillbaka till underjorden, varifrån de nu i det fördolda härskar över ön Quisqueya/Hispaniola. Du kan möra deras andar i grottor där helgonen finns (med vilka menas stalaktiter och stalagmiter). Indianernas kraft springer fram i floder och källor och i Dominikanska republiken (och jag förmodar även i Haiti) är det vanligt att offra glittrande ting och sötsaker till de indianandar som vistas i vattendrag och källor.
Som andra gudomligheter inom voudons Pantheon har underjordens herre Baron Samedi en sammansatt karaktär och uppenbarar sig genom en mängd olika manifestationer, ofta med olika namn som Baron Cimetière, Baron la Croix eller Baron Criminel. Som dödens gud är Baron Samedi I allmänhet framställd som en begravningsentreprenör, klädd i svart frack med hög hatt, men I egenskap av ett levande lik kan han även framställas som ett skelett, eller ett kadaver iordningställt för sin begravning, varför han kan ha bomull i näshålorna och mörka glasögon för att dölja sin livlösa ögon, eller i fallet om han uppenbarar sig som en petro – glödande blick. Han kan även framställas som en ofta ungdomlig, viril och ung man med livfulla rörelser och ansiktet målat som en vit mask, eller enbart med ena ansiktshalvan målad vit. Som varande dödens gud är Baron Samedi herre över såväl vita som svarta människor. Hans rörelser och tal kan även vara behäftade med en viss ”feminitet”, han är ju som Döden, både man och kvinna. Rösten är nasal och dröjande.
Likt Döden tar Baron Samedi inga hänsyn och har inga hämningar, han är fullständigt oberäknelig. Detta gör honom cynisk och förlänad med en skoningslös, ofta skabrös humor, underlättad av hans gudomliga förmåga att läsa människors och andra väsens tankar. Baron Samedi är grundligt informerad om allt som händer, i såväl de dödas som de levandes värld. Han saknar moral och kan vara nyckfullt grym, samtidigt som han kan visa empati och goda sidor. Baron Samedi är förtjust i rom och cigarrer och äter gärna äpplen, men liksom döden är hans aptit obegränsad och han äter i stora mängder allt möjligt. Baron Samedi är även en oförbätterlig kvinnojägare, som kan ådagalägga en hel del charm och även uppträda som en frigjord och roande homosexuell man, inte olik en dragartist eller den oljigt cyniske konferencieren i Cabaret.
Baron Samedi är gift med Maman Brigitte som i alla avseenden är en kvinnlig motsvarighet till sin make och som i sitt förhållande till sina och makens undersåtar – les Guedes ofta uppträder som vore hon en välvillig bordellmadame.
Baron Samedi har många strängar på sin lyra och som den allenarådande döden kan han uppenbara sig som en kosmisk gestalt och som sådan framställs han ibland av Duval Carrié.
Duval Carrié kan även alludera till Baron Samedis fruktbarhetaspekter och då framställa honom som täckt med blad eller annan växtlighet, ofta i sällskap med vattenandar och växtlighetsgudomligheter.
I sin uppenbarelseform som Papa Guede betraktas baron Samedi som en tämligen empatisk personlighet. Som omtänksam psychopomp ledsagar han de avlidnas andar till dödsriket och när ett barn är dödssjukt ber dess föräldrar till Papa Guede för att han skall skona det, eller varje fall ge det en smärtfri död. Papa Guede kan även, om det så skulle falla honom in, helt oväntat se till att människor som är nära döden plötsligt tillfrisknar, eller klarar sig ur en situation som kan tyckas vara dödsbringande.
Men, Baron Samedi han kan också bete sig som en hänsynslös maffiaboss, någon som enbart agerar för egen vinning. Han är då Baron Criminel och utnyttjar sina Guedes som utpressare och mördare. I den egenskapen är Baron Samedi också en bokor, en ondskefull trollkarl som anhöriga till mordoffer, eller andra som känner sig förorättade, kan be om att utkräva hämnd. Som Baron Criminel kan Baron Samedi även uppträda som hänsynslös kapitalist, eller som en imperialist likt det USA som med våld emellanåt blandat sig i Haitis inre göranden och låtande. Duval Carrié har framställt Baron Criminel i något som liknar stäven på ett krigsfartyg, iförd sin höga hatt, som då väcker associationer till Abraham Lincolns eller Uncle Sams huvudbonad.
Liknande associationer kan väckas ur en gåtfull målning i vilken Duval Carrié framställer hur en ungdomlig och vitklädd, jättelik gestalt stående på ett krigsfartyg av vargliknande väsen bogseras in på en flod genom ett haitiskt mangroveträsk.
Haitisk historia är ständigt närvarande hos Duval Carrié. Med en envetenhet som påminner om Andy Warhols upprepade Marilyn Monroe porträtt har han skapat en mängd olika porträtt av Haitis store revolutionshjälte Toussaint Louverture, som född slav och senare frigiven blev den mest framstående ledaren för den haitiska revolutionen. Under sitt liv kämpade Louverture för slavarnas befrielse. 1792 skrev han till den Franska Nationalförsamlingen:
Vi är svarta, det är sant, men säg oss gentlemän, ni som är så förnuftiga, vilken är den lag som säger att den svarte mannen måste tillhöra och vara den vita mannens egendom? Alltför länge har vi burit era bojor utan att skaka av oss dem, men varje makt som inte grundats på dygd och medmänsklighet, som enbart tvingat sina medmänniskor till slaveri, måste få ett slut och detta är mitt mål.
För att uppnå och garantera de före detta slavarnas frihet, allierade sig Louverture i sin kamp mot Saint-Domingues rojalister först med spanska styrkor. Sedan den franska revolutionen störtat monarkin stödde han det republikanska Frankrike, som avskaffat slaveriet och han blev därmed generalguvernör för Saint-Domingue, men då Napoleon Bonaparte återinfört slaveriet stred Louvertures trupper mot Bonapartes armé.
Som revolutionär ledare visade Louverture sig vara en ovanligt militärt och politiskt duglig man. Han bidrog till att förvandla det desperata slavupproret till en målinriktad revolutionär rörelse, med disciplinerade trupper och en ekonomiskt sinnad politik. Bland annat förhandlade han ett handelsavtal med Storbritannien och USA.
Louvertures slut blev tragiskt. Vilseledd av bedrägliga garantier lockades han till förhandlingar med fransmännen, men greps omedelbart och fördes till Frankrike, där han spärrades in på en fästning i staden Doubs vid Alpernas sluttningar. Medan Louverture fortfarande var i livet skrev den engelske poeten William Wordsworth en vacker dikt till hans ära:
TOUSSAINT, the most unhappy man of men!
Whether the whistling Rustic tend his plough
Within thy hearing, or thy head be now
Pillowed in some deep dungeon's earless den;--
O miserable Chieftain! where and when
Wilt thou find patience? Yet die not; do thou
Wear rather in thy bonds a cheerful brow:
Though fallen thyself, never to rise again,
Live, and take comfort. Thou hast left behind
Powers that will work for thee; air, earth, and skies;
There's not a breathing of the common wind
That will forget thee; thou hast great allies;
Thy friends are exultations, agonies,
And love, and man's unconquerable mind.
TOUSSAINT, den mest olycklige bland män!
Huruvida den visslande bonden vänder sin plog
inom hörhåll, eller om du har ditt huvud
nerborrat i en kudde i en djup fängelsehåla;
O, olycklige ledare! Var och när
skall du finna ditt tålamod? Men, dö inte nu;
bär hellre dina kedjor med en tröstande förhoppning:
Även om du själv har fallit, för att aldrig återuppstå,
så lev likväl tröstad. Du har efter dig
lämnat krafter som nu verkar för dig; luft, jord och himmel.
Det finns inte en fläkt av vardagens vind
som glömt dig; du har mäktiga bundsförvanter;
bland dina vänner lever hänförelse och ångest,
och kärlek, och människans oövervinnerliga mod.
Då Wordsworths dikt publicerats var Toussaint Louverture redan död, hopkrupen vid cellens eldstad, med dess falnade glöd, hade han antingen dött av köld och undernäring, eller tuberkulos.
Baserad på en samtida gravyr har Duval Carrié skapat en mängd porträtt av revolutionshjälten. Nedan ett urval från en långt större produktion.
Duval Carrié har även gjort andra målningar som skildrar Louverture och hans insats. På en tavla uppträder en barfota Toussaint sittande på en röd häst (Petroandarnas färg?). I handen håller han en orm (den gode guden Damballah, eller den dödsbringande gröna mamban?).
Även andra beridna gestalter från den haitiska revolutionen uppträder bland Duval Carriés konstverk . En likblek Sonthonax färdas på en gul häst genom ett öde landskap. I ena handen förevisar han ett dokument. Antagligen rör det sig om hans egenhändigt proklamerade deklaration om slavarnas frigörelse.
Léger-Félicité Sonthonax var fransk revolutionskommisarie och de facto högste leader för Saint-Domingue's vita slavägare, som djupt ogillade honom, speciellt efter hans proklamation om slavarnas frigörelse. En av Sonthonaxs viktigaste uppgifter var att organisera Saint-Domingue's armé så att den kunde försvara ön mot angrepp från engelska trupper, detta medan stora delar av den franska kolonin redan var i händerna på upproriska slavar. För att kunna rekrytera soldater och som ett erkännade av 1791 års slavuppror krävde Sonthonax att hans nyupprättade armé skulle inkludera svarta soldater och han försökte därmed övertyga den Franska Nationalförsamlngen om att slaveriet omdelbart måste upphöra. Som en del av sina ansträngningar såg Sonthonax i väntan på ett sådant besked till att slaveriet upphävdes i kolonins norra delar. Hans kritiker menade dock att Sonthonaxs åtgärder baserats på hans eget maktbegär, något som är tvivelakitigt, eftersom Sonthonax av vallt att döma tycks ha varit en övertygad abolutionist.
Att Sonthonax i Duval Carriés tavla rider ensam, utan följeslagare, kan bero på att han funnit att före detta slavar tvekade om att förena sig med hans trupper. Flera av dem hade redan rekryterats av Toussaint Louverture och andra revolutionsledare. Andra slavar oroade sig över vad som skulle hända om Nationalförsamlingen vägrade godkänna Sonthonaxs förslag om slaveriets upphörande och att de vita slavägarna då skulle låta sin vrede gå över den i form av ökat förtyck och blodbad. Vita plantageägare hade börjat fly från landet, men flera mulatter och frigivna slavar som även de varit slavägare motarbetade Sonthonax. Det var först då den Franska Nationalförsamlingen I maj 1794 ratifierat deklarationen om slavarnas frigörelse som Toussaint Louverture och hans armé med väldisciplinerade, stridshärdade före detta slavar, gick över till Sonthonaxs armé.
Toussaint blev snart kolonins obestridde ledare, även om han egentligen var den Franska Generalförsamlingens representant . Den svarte generalen besvärades av Sonthonaxs närvaro och hans inblandning i den politik och de reformer som Loverture försökte genomföra. 1797 utsåg han Sonthonax till sin representant inför den Franska Generalförsamlingen, men då denne tvekade placerade Louverture honom under väpnad eskort på ett skepp destinerat till Frankrike.
Då Duval Carrié i en tavla framställer den republikanska armén som en grupp väluniformerade dockor på piedestaler är det möjligt att han antyder den vacklande styrkan hos Sonthonaxs armé, innan Loverture fått övertag och kontroll. Svarta, mulatter och vita tycks lika osäkra i sin roll och denna leksaksarmé skulle med lätthet antagligen kunna ha besegrats av engelska eller spanska styrkor.
Duval Carriés stela tennsoldater får mig att tänka på Fernando Boteros uppstoppade, docklika militärjuntor, som även de förevisar soldater av olika storlekar.
Och steget därifrån är kanske inte så långt till de korrupta militärer och tonton macoutes (hemlig polis) som stött Haitis diktatorer och som här överlämnar en plastpaketerad tårta till någon av sina högsta ledare.
Förtryck och lugubert skådespel har emellanåt gått hand i hand i Haiti, där en självupptagen elit ofta snott åt sig det mesta av den tårta som skulle ha delats mellan Haitis folk. En kulmen på detta maktmissbruk var familjen Duvalier, med dess ökända diktatorer; far och son Duvalier, Papa - och Baby Doc.
Den tvivelaktiga traditionen att förhäva och berika sig själv på andras bekostnad och samtidigt försöka grunda en dynasti genom att lämna makten till sin son, började tidigt I Haitis historia. En av Louvertures dugligaste generaler, Henri Christophe, grundade 1811 i landets norra del kungariket Haiti, med honom själv som Kung Henri I och sonen Jaques-Victor Henry som kronprins. Kung Henri I införde en sträng regim och corvée, en form av tvångsarbete som gränsade till slaveri. Mot alla odds lyckades Henri I rekonstruera de tidigare betydande inkomsterna från jordbruks- och speciellt sockerproduktionen. Den förbättrade ekonomin möjliggjorde konstruktionen av ett imponerande citadell och flera palats. Kungarikets ekonomi kollapsade dock efter tio år och då en revolution bröt ut 1820 tog Henri Christophe livet av sig. Den haitiske konungens uppgång och fall har skildrats i den kubanske författaren Alejo Carpentiers roman Riket av denna världen, som sedan den publicerats 1949 har hyllats som ett tidigt exempel latinamerikansk ”magisk realism”.
Trots sina despotiska tendenser såg Henri I det som sin uppgift att för omvärlden få haitierna att visa sin sanna potential och betraktade sina hårdhänta metoder för att öka kungarikets inkomster som ett tillfälligt, men nödvändigt, ont. Själv analfabet såg Henri I offentlig, obligatorisk och gratis utbildning som ett medel för att bekämpa rasfördomar och en möjlighet att inför världen uppvisa en upplyst svart nation.
Han samarbetade med de engelska abolotionisterna William Wilberforce och Thomas Clarkson. Wilberforce rekryterade för Henri I:s räkning brittiska lärare och missionärer, som skulle bistå honom i hans undervisningsreform. Bland dem var konstnären Richard Evans som skulle vara behjälplig med Kronprins Jacques-Victors utbildning. Under sin tid vid Jean Christophes hov gjorde Evans två porträtt, ett av Kung Henri I och ett att av hans son.
Det är möjligt att Duval Carrié tänkte på Henri Christophe då han gjorde en målning som visserligen heter Kung Louis men som framställer en maskerad man med en perruque allongée, som över sitt huvud håller ett palats. Om bilden skulle kunna tillämpas på Henri Christophe så skulle jag kunna tänka mig att den anspelar på de haitiska och/eller afrikanska potentater som i ringaktning över sitt eget ursprung och sitt lands kultur gömmer sig bakom en vit mask av ”framgång” och ”utveckling” och därmed tar till sig främmande makters later och prestigesökande.
Duval Carrié tvingades tillsammans med sin familj fly från Papa Doc Duvaliers terror. Om en härskare som Henri I försökte vända sin nations traditioner ryggen och ville omvända sitt folk till en variant av engelska protestanter, så sökte läkardiktatorn Papa Doc istället utnyttja vodounmytologin för att sätta skräck i sitt folk.
Likt Baron Samedi föredrog Papa Doc att klä sig helt i svart, alltmedan han talade med samma väl avvägda nasala accent som dödsguden. Hans milis/hemliga polis, de fruktade tontons macoutes, bar likt Baron Samedis undersåtar, les Guedes, svarta glasögon.
I sina försök att skrämma och undertrycka all politisk opposition gav Duvalier Tontons Macoutes fria händer för att på hans personliga order utöva systematiskt våld, terrorism och kränkningar av mänskliga rättigheter. Under Duvalier dödade Tontons Macoutes uppskattningsvis mellan 30 000 and 60 000 haitier.
Specialstyrkan hette egentligen Volontaires de la Sécurité Nationale, Den nationella säkerhetens volontärer. Den folkliga benämningen var härledd från en skräckfigur som användes för att skrämma barn. Farbror Jutesäck var ett monster som vandrade kring under natten för att leta rätt på olydiga barn, som han stoppade i sin säck för att sedan ta med sig hem och äta upp. Tontons Macoutes bar halmhattar, eller blå safarihattar, röda halsdukar, mörkblå denim och de oundgängliga svarta glasögonen. I sin roman Komedianterna från 1966 gav Graham Greene en såväl skrämmande, som komisk bild av Haiti under Papa Docs terrorregim.
Genom sin målning Grimasernas parad tycks Duval Carrié göra en direkt allusion till Kung Henri den Förstes arvtagare Jacques-Victor. Baby Doc – Jean Claude Duvalier – är nämligen klädd i en sjuttonhundratalskostym medan hans far, Papa Doc, i skepnad av Baron Samedi, med sitt svart-vita ansikte, lägger sin ena hand på sonens axel. Modern/Maman Brigitte står på sonens andra sida. Även Papa Docs hustru, Simone Ovide Duvalier, försökte inför folk framstå som att hon, liksom maken, var expert på vodoun. Med på bilden är även två av Baby Docs tre systrar och representanter för kyrkan och armén. Baby Doc har en vit napp i munnen, en antydan om att även då han genom faderns försorg genom en förändrad konstitution fick ”absolut makt” så lät han landet i stort sett styras av sin mor och till en börjanav Luckner Cambronne, faderns inrikesminister och ledare för tonton macoute. Likt så många andra hänsynslösa potentater skodde sig Cambronne på fattiga människor. I hans fall skaffade han sig sin förmögenhet på grundval av de få råvaror landet som kunde erbjuda – dess människor. Genom hans försorg exporterades varje månad fem ton blodplasma. Madame Ovide tröttnade dock snart på Cambronne, som allmänt ansågs vara hennes älskare, tvingade honom i landsflykt och ersatte honom med Roger Lafontant, även han ledare för tonton macoute.
Efter det att Baby Doc kommit till makten 1971 införde han några smärre, kosmetiska förändringar i sin fars regim, men delegerade snart det mesta av sin makt till modern och hennes rådgivare. Under sin diktatur höll sig Baby Doc för det mesta undan från offentlighetens ljus för att avnjuta sitt playboyliv, med lyxbilar och ett stort intresse för orientaliska kampsporter och jazz. Under tiden fortsatte det statsunderstödda våldet, tusentals haitier torterades och dödades, medan hundratusentals flydde landet.
Baby Doc gjorde dock 1980 ett oväntat uppträdande då han lät Staten bekosta hans överdådiga bröllop med Michèle Bennett, dotter till Ernest Bennett, en haitisk affärsman och ättling till kung Henri Christophe. Ernest Bennett var ägare till mer än 20 000 hektar mark (en ovanligt stor markyta i det överbefolkade landet med sina utsugna jordar), där han huvudsakligen odlade kaffe; mer än 2 000 personer arbetade för honom. Dotterns äktenskap med landets diktator visade sig vara ovanligt lönande för hennes far. Ernest Bennett export av kaffe och kakao ökade betydligt, han blev exklusiv återförsäljare av BMW och tillsammans med sin bror Frantz inledde Ernest en lönande transitohandel med narkotika. Bröderna greps i Puerto Rico och avtjänade där ett tre-års fängelsestraff för narkotikasmuggling. Baby Docs och Michèles bröllop kostade Staten mellan 2 och 3 miljoner US dollar och ansågs allmänt vara en skandal i den västliga hemisfärens fattigaste land.
Många hoppades att skandalen kring det dyra spektaklet skulle leda till Duvalierregimens fall och Duval Carriés förhoppningsfulla kommentar till det hela blev en målning som framställde hur Baby Doc, iförd en brudklänning, var i färd med att skjuta sig själv i huvudet.
Samtidigt skapade Duval Carrié en ny och än dystrare version av sin Grimasernas parad, nu med samtliga av Jean-Claudes tre äldre systrar närvarande. Även de hade skott sig på terrorregimen och flydde sex år senare tillsammans med sin lillebror från landet . Den gamle demonen Papa Doc var då död, men uppenbarar sig i tavlan som Baron Samedi.
Den äldsta dottern, Marie-Denise, hade Jean-Claude förgäves bett sin far att utse till sin efterträdare. Hon var gift med Max Dominique, tidigare befälhavare för presidentgardet. 1967 hade Papa Doc fått för sig att svärsonen låg bakom en mängd dödliga explosioner, bland andra i presidentpalatset och i stadens kasino. På hustruns och dotterns enträgna böner benådade Papa Doc, mot all förmodan, Max Dominique och utsåg honom till ambassadör i Spanien.
Den som främst låg bakom anklagelserna mot Max Dominique var säkerligen hans främste rival, turistministern Luc Albert Foucard, bror till Duvaliers privatsekreterare och älskarinna, Yvon St. Victor, och gift med diktatorns näst äldsta dotter – Nicole. Hennes äldre syster Marie-Denise, som tillsammans med sin make tvingats till Spanien, var tillbaka redan efter ett år och ersatte då faderns avlagda sekreterare/älskarinna Yvon St. Victor. Snart var även den tidigare dödsdömde Max Dominique tillbaka i landet. Papa Doc hade då låtit avrätta 19 officerare som han antog ha legat bakom det kuppförsök som Max Dominique tidigare hade anklagats för. Den yngsta Duvalierdottern Simone, som på tavlan delvis är dold bakom sin äldre syster, var inte lika intrigbenägen och invecklad i inre maktstrider som sina systrar, men onekligen lika penningsugen som resten av familjen.
Kostnaderna för Duvaliers bröllop var dock ingenting mot vad som skedde då Duvaliers flydde efter det folkliga uppror som till slut ägde rum 1986. Nedan ses Baby Doc, Michèle och Simone Ovide på flykt till Port-au-Princes flygplats, där ett amerikanskt arméflygplan väntar för att ta dem till exil i Frankrike. Deras exil blev dock besvärlig eftersom de i Frankrike ständigt hotades av rättsfall vilka genom vilka advokater för den haitistka statens räkning krävde återbetalning av de uppskattningsvis 300 miljoner US dollar som paret Duvalier fört med sig efter att bestulit det haitiska folket.
Att det notoriska paret stulit ordentligt med pengar uppenbarades exempelvis vid en husrannsakan då den franska polisen överraskade Michèle med att försöka spola ner en mängd papper i en toalett. Det visade sig vara kvitton för kläder för 168 780 dollar från Givenchy, 270 200 dollar för smycken från Boucheron och 9 752 dollar för hästsadlar från Hermès. Trots detta lyckades haitiska staten inte få tillbaka det mesta av de stulna pengarna och paret kunde trots upprepade försök att få dem utlämnade leva vidare på ett slott i Frankrike, de var personliga vänner med Jacques Chirac.
Efter det att Michèle och Baby Doc skilt sig 1990 (hon levde då med en älskare i Cannes) och hon försökte bosätta sig USA, hade hon en förmögenhet uppskattad till 130 miljoner dollar. Detta beräknat på de betalningar som Baby Doc garanterat henne i samband med deras skilsmässa i Dominikanska Republiken. Simone Ovide Duvalier dog 1997, Baby Doc 2014, men Michèle lever fortfarande i Paris.
Som en konstnär präglad av magisk realism framställer Duval Carrié ofta Haitis trångmål i form av betydelsemättade metaforer, ofta med vegetariska anspelningar. I Bomull, kanonbåtar och underkjolar ser vi Haiti som en kvinnlig gestalt iförd en vid, ålderdomlig klänning, står hon kedjad gränsle över de karibiska öarna Kuba, Hispaniola och Puerto Rico. Längs horisonten patrullerar krigsfartyg. Istället för huvud har den mörkhyade damen ett träd vars taggiga grenar, trots att de tycks vara döda, bär inkapslade blommor och blad.
Duval Carrié upprepar ett liknande tema i Den lilla skadade Haiti, men här är Haiti en liten flicka som med träben och krycka placerats mitt ute i Atlanten, hennes huvud är nu utan ansiktsdrag, men ett träd ur vars grenar det blomstrar fantastiska blad och blommor och mångfärgade ögonmasker. I bakgrunden syns trappor som leder upp till en flammande eld och vad jag tror vara en veve, en av den mängd symboler som tecknas på marken i en Vodounhelgedom för att åkalla lwas. Jag vet dock inte vilken gudomlighet Duval Carriés veve kan anspela på (om det nu är en sådan?).
Egentligen kan det tyckas märkligt att då Duval Carrié skildrar sitt drömda Haiti är det ofta ett yppigt, tropiskt landskap han skapar, detta då Haiti i själva verket till stora delar består av utarbetade jordar sönderbrända av tropisk hetta. Ett landskap som mästerligt skildrats i Jaques Roumains roman Daggens herrar från 1944, exempelvis i dess inledning:
Vi kommer alla att dö... — och hon gräver med sin hand i stoftet; den gamla Delira Deliverance konstaterar: ”Vi kommer alla att dö … djuren, växterna, de levande kristna, o Jesus-Maria Heliga Jungfru!” alltmedan dammet rinner mellan hennes fingrar. Samma damm som vinden med ett torrt andetag blåser bort över det ödelagda hirsfältet bakom den höga kaktusbarriären, bort över de rostande bayahonderna [risiga buskar som växer på Haiitis torra jordar].
Roumain fortsätter med att skildra den förtorkade jorden som vore den en åldrande, svart kvinnas hud. Sådana kvinnor har jag mött i såväl Haiti som Dominikanska republiken, stiliga, men slitna.
Bortom bayahonderna stiger en ånga från dunstande dagg som förloras bland den halvt raderade linjen av avlägsna kullar, likt en suddig teckning. Himlen har ingen spricka. Den är enbart en het plåt. Bakom huset ser den rundade kullen ut som en svart kvinna, torra jordklumpar liknar hennes pepparkornshår. Som målad nära marken med en tunn pensel, framträder den spruckna jordens rynkor; vidare, som en mörk axel mot himlen reser sig en annan kulle, korsad av gnistrande raviner. Erosionen har skapat långsträckta strängar av sten. Jorden har blötts torr, in till sina vita ben.
Det är som om Duval Carrié drömmer om att vodounandarna åter skall befrukta Haitis ödelagda jordar. I en bild kommer de afrikanska gudarna seglande i en båt med en palm som mast och segel. Över dem svävar Ayida Wedo, tillsammans med sin make Damballah, Regbågens orm. Ayida Wedo är Himmelens dam som till människorna förmedlar dold kunskap. Hon är en fruktbärande och klok gudomlighet som hjälper oss att undvika snedsteg och färdas i rätt riktning. De afrikanska gudarna seglar över ett grönt hav av fruktbarhet.
Kanske bär de med sig ett hopp om att Haiti åter skall leva upp och blomstra i all sin tropiska yppighet. I bilden Såningsman visar Duval Carrié hur en gudomlighet, kanske bondeguden Zaka med petrogudarnas röda ansikte, spyr sitt livgivande innandöme över Haitis jord.
Såningsmannens flerfärgade kropp återfinns hos de vattengudomligheter som Duval Carrié ofta återger, helt i enlighet med de förställningar kring vattengudomligheter som återfinns hos bönder på ömse sidor om den gräns som delar ön Hispaniola. Jag har exempelvis vid ett flertal tillfällen besökt källan la Agüita norr om den dominikanska staden Las Matas de Farfán. Folk har sagt mig att i källan bor Anacaona, en indiandrottning som drog sig tillbaka dit efter det att spanjorerna utrotade Tainos och tog deras jordar i besittning. Men, det är inte enbart Anacaona, som liksom Érzulie älskar glittrande vackra ting, som tycks leva i den där källan. I hennes gestalt förenas spanska vattennymfer, ormguden Damballah, det fruktbarhetsbringande barnet San Juan och flera andra, precis som i Duval Carriés framställningar av månggestaltade vattengudomligheter.
Enligt mig tycks Duval Carrié vilja säga att de afrikanska gudomligheternas ankomst till ön Hispaniola var annorlunda spanjorernas. Mer i harmoni med Tainos liv och förställningar. Som i en tavla där han låter Kolombus avigt vilsekomna och pråligt utstyrda sällskap inför förundrade Tainos framstå som milt sagt främmande fåglar.
Något helt annat än då Afrikas sällsamma varelser uppenbarade sig på öns stränder.
Därmed inte sagt att Duval Carrié inte förmår identifiera sig med främlingar som anlänt från andra platser än Afrika och låtit sig förundras av tropiska trakters folk och landskap. Han har exempelvis i flera verk inspirerats av Martin Johnson Heades tropiska landskap. Johnson Heade färdades bland annat i Centralamerikas och Brasiliens djungelområden och tog tillbaka till USA med sig tavlor som framställde exotiska fåglar och blommor.
Duval Carrié har i Heades efterföljd skapat flera realistiska detaljstudier av tropiska landskap.
Men han har också gjort personliga omarbetningar av flera av Heades märkligare landskap. Exempelvis gjorde Heade en målning han kallade Soluppgång i Nicaragua. Ett landskap som tycks gnistra i gryningsdagg.
Duval Carrié omtolkar Heades morgonlandkskap i en serie målningar i vilka han bevarat originalets gnistrande vira fläckar, men han kallar sina headetolkningar för månskensskildringar ”efter Heade” . Som i nedanstående svårtolkade målning, där en skimrande svart gestalt vid en havsstrand uppenbarar sig i ett likaledes skimrande, nattligt landskap.
Duval Carrié tycks emellanåt alludera på olika konsttraditioner, såväl klassiska, som moderna. De ciselerarede, utarbetade ramarna kring flera av hans målningar för tankarna till indiska miniatyrer.
Och hans Hinduestet påminner om den samtide italienske ”tranasavantgardekonstnären” Francesco Clementes likaledes svårtolkade och Indieninspirerade målningar.
Men det är främst i Haiti som Duval Carrié hör hemma. I ett mytiskt vodounland med överdådig växtlighet och övermänskliga krafter, som gång på gång manifesterat sig i historiska skeden. Om vi tidigare mötte Ayida Wedo, Himmelens dam, så dyker även hennes make Damballah upp i Duval Carriés konst. Han är det godas furste och lever nära floder och dess vattenvarelser. Hans färg är i allmänhet vit eller grön och han uppenbarar sig som en väldig orm.
Mittfältet av Haitis flagga i sin mitt pryds av en palm krönt med jakobinernas röda frihetsmässa och som över devisen ”enighet ger styrka” skyddas av kanoner. I en av sina målningar tycks Duval Carriés anspela på denna frihetspalm, men här låter han den omslingras av Damballah.
Likt Toussaint rider krigsguden Ogoun på Petrogudarnas röda häst. Likt Damballah står han för revoulution och förändring., något som poängteras genom att han omges av Haitis palmer, omslingrade av Damballah. Men om Damballah alltid är lugn och balanserad, kan Ogoun visa sig vara blodtörstig och oberäknelig.
Han följde slavarna i deras kamp mot sina förtryckare, men likt grekernas rödhyade Ares kunde Ogoun gripas av en hysterisk oresonlig vrede, som då han ledde Jean-Jacques Dessalines i hans ursinniga kamp, på-eldad av sveket mot Toussaint Loverture. Då Dessalines tillfrågades om sitt hat mot fransmännen kunde han ta av sig skjortan och visa sin rygg som under hans tid som plantageslav strimmats av övervakarnas piskor. 1804 beordrade han massakern på öns kvarvarande fransmän, mellan 3 och 5 000 män, kvinnor och barn dödades skoningslöst och systematiskt. Han undantog dock de polska legionärer som sänts av Napoleon för att besegra Toussaint, men som gått över till rebellernas sida, även de tyska bönder som inte varit slavägare skonades.
En av Duval Carriés bilder på lwas, som under en tid förbryllade mig, var hans Grand Bala. En ålderdomligt och sofistikerat klädd ung man med monokel och käpp, vars nedre del av kroppen bestod av en mumieliknande, omvirad trädstam. Jag förstod dock snart att det måste röra sig Grand (stor) Bwa (träd). En personifikation av lwaträdet, som i Haiti kallas Mapou och i Dominikanska Republiken Ceiba. Ett mäktigt träd som inom voduounmytologin är jordens heliga träd. Säkerligen samma träd som dyker upp i så många andra av Carries skapelser. Det är Livets träd som förbinder jorden med himlen och har sina rötter djupt ner i den livgivande underjorden. Grand Bwa är vacker och stark. Med sina örter och blad läker han de sjuka. Han är naturens inkarnation, förfädernas beskyddare och livgivare. Han är den störste av alla ”mysterier”. Han vet allt och kan genom sina blad läka allt. Genom sin uråldriga stam och vittförgrenade lövverk bär han upp förfäder och lwa, genom dem känner till vad som läker och vad som dödar. Bland hans grenverk, som sträcker sig upp och in i Himmelen lever Damballah, den väldiga ormen, som är allas vår fader.
I en hounfour (vodountempel) motsvaras Grand Bwa av potomitan (mittpelaren) placerad I mitten av la peristyle (dansplatsen) där de “hästar” som besatts av lwa spelar ut sitt predestinerade rollspel. Dansarna har besatts av lwas som tros uppenbara sig I de troendes mitt efter att ha stigit ner längs potomitan, som kan vara ett levande träd eller en pelare, ofta dekorerad med symboler för det ursprungliga gudaparet – Ayida Wedo och Damballah, eller vara kringvirad med band och tyger som representerar olika lwas.
Nu till Duval Carriés, i min mening, mest upprörande bild, som för mig representerar mycket av det våld och förtryck som fortsätter att frodas i ett Haiti vars kultur likt ett levande hjärta lever och bultar mitt i allt elände. Papa Doc, med sin läkarväska och käpp, står bredvid Baron Criminel och betraktar sitt verk – den mördade författaren Jacques Stephen Alexis, som på Papa Docs inrådan och i hans närvaro har torterats och dödats i ett av Port-au-Princes fängelser. Likt den korsfäste Kristus har författarens händer spikats fast vid golvet, medan hans hjärta genomborrats av spikar.
Stephen Alexis var en kommunist, romanförfattare, poet och aktivist, som modigt bekämpade Duvaliers terrorregim. Han är mest känd för sin roman Compère Général Soleil, Min vän General Sol, från 1955. Efter avslutad läkarutbildning i Paris reste han genom Europa och bodde några år på Kuba. I april 1961 återvände Stephen Alexis till Haiti, strax därefter arresterades han och fördes till Fort Dimanche i Port-au-Prince där han sammanträffade med Papa Doc Duvalier, därefter sågs han aldrig mer.
Compère Général Soleil skildrar den utfattige, okvalificerade arbetaren Hilarions färd från Port-au-Princes fängelser till Dominikanska Republikens sockerfält och en död genom diktatorn Trujillos blodtörstiga hantlangarare. I fängelset, där Hilarion hamnat efter att ha stulit en plånbok, träffar Hilarion författaren Pierre Roumel (en lätt förtäckt beskrivning av Jaques Roumain) som upplyser honom om den marxistiska livssynen. Här kan romanen bli lite väl didaktisk. Likt sina amerikanska motsvarigheter, de utmärkta författarna Richard Wright och Ralph Waldo Ellison, fångades Alexis tidigt upp av kommunisterna, men i motsats till sina amerikanska författarkollegor hann han aldrig bli besviken på deras totalitära uppförande och cyniska utnyttjande av de svartas våldsamma frihetsbegär.
Romanen tar dock fart och finner djup i skildringen av Hilarions fortsatta öden. Han möter Claire-Heureuse och de börjar leva tillsammans. Hilarion arbetar med sisalbearbetning och mahognypolering, medan Claire-Heureuse etablerar en colmado, en liten bar/livsmedelsbutik. De förlorar dock allt efter det att kriminellt gäng satt fyr på deras butik. Likt så många utblottade haitier söker de sig till det omänskliga slitet på de dominikanska sockerfälten, där de sedermera dras in i en strejk som leder till att de tvingas fly tillbaka mot den haitiska gränsen, där möter de dock diktatorn Trujillos vedervärdiga perejilmassaker. Då han och Claire-Heureuse försöker ta sig över Rio Massacre blir Hilarion dödligt sårad. Döende ber han Claire-Heureuse att gifta om sig och tillsammans med sin make kämpa för ett Haiti där människor kan leva i värdighet och fred.
Ett ouppfyllt hopp som ännu inte besannats, men som med full styrka lever vidare i till Duval Carriés, och en mängd andra haitiska konstnärers och författares, unika konst.
Alexis, Jacques Stephen (1999) General Sun, My Brother. Charlottesville: University of Virginia Press. Carpentier, Alejo (1975) The Kingdom of this World. London: Penguin Modern Classics. Diedrich, Bernard and Al Burt (1970) Papa Doc: Haiti & and Its Dictator. London: Bodley Head. Dubois, Laurent (2012) A Colony of Citizens: Revolution and Slave Emancipation in the French Caribbean, 1787-1804. Chapel Hill: The University of North Carolina Press. Duval Carrié, Eduard, Homepage https://duval-carrie.com/ Farmer, Paul (2012) Haiti After the Earthquake. New York: Public Affairs. Gaiman, Neil (2017) American Gods. New York William Morrow. Greene, Graham (2005) The Comedians. London: Penguin Modern Classics. Hebblethwaite, Benjamin (2021). A Transatlantic History of Haitian Vodou: Rasin Figuier, Rasin Bwa Kayiman, and the Rada and Gede Rites. Jackson: University Press of Mississippi. Hurbon, Laënnec (1995) Voodo: Truth and Fantasy. London: Thames & Hudson. James, C.L.R. (1989) Black Jacobins. New York: Vintage Books. Léger, Dimitry Elias (2015) God Loves Haiti. La Porte, IN: Amistad. Lemoine, Maurice (1985) Bitter Sugar. London: Zed Books. Lundius, Jan and Lundahl, Mats (2000) Peasants and Religion; A Socioeconomic Study of Dios Olivorio and the Palma Sola Religion in the Dominican Republic. London: Routledge. Lundahl. Mats (2025) ”Ett annat Haiti”, Svensk tidskrift, 17 januari. Price, Rod (1985) Haiti: Family Business. London: Latin American Bureau. Roumain, Jacques (1978) Masters of the Dew. Oxford: Heineman. Veloz Maggiolo (2005) La biografía difusa de Sombra Castañeda. Madrid: Ediciones Siruela. Wordsworth, William (1994) Selected Poems. London: Penguin Classics. Yudkin, John (2012) Pure, White and Deadly. London: Penguin Books.
