EN BERÄTTARAFTON PÅ HOVDALA SLOTT: Minnenas cirkus

07/20/2014 10:26

Det är en varm sommar i Hässleholm. Vi är hos min mor och livet är märkligt, som alltid. Vi har hyrt ut vårt hus till holländska sommargäster och tillbringar därför inte tiden på bryggan i sjön eller med cykelturer genom skogen, utan städar istället hos min mor. Genom åren har oanvändbara ting ackumulerats i huset, där de ligger och samlar damm medan min mor ogärna konfronterar sig med röran som frodas i mer eller mindre glömda skrymslen och vrår. Under våra liv hopas oanvändbara ting omkring oss och jag undrar hur det kommer att se ut i min omgivning om jag efter trettio år fortfarande är i livet.

För att friska upp och städa har vi röjt bland sådant som varit undangömt. Givetvis har jag inte haft tid att titta närmare på sådant som dyker upp bland bortglömt presentpapper, förgätna deklarationsblanketter, underliga apparater, kottar, vedträn, högar med filtar, gamla vinterkläder, olästa böcker och annan bråte som funnits i garderober och skräpkammare. Mitt intresse väcktes dock av en mängd teckningar som jag gjort mellan tio och femton års ålder. Jag minns flera av dem, hur jag ägnat timmar åt att skapa dem, men de flesta av dem hade jag totalt glömt bort.

Undrar varför vissa händelser fastnar i minnet, medan andra spårlöst försvinner. Fann ett fotografi som visade hur jag på torget talar inför en folksamling. Jag minns ingenting av den incidenten och än mer förvånande är att tillsammans med fotografiet fanns ett dokument där polismyndigheten ger mig tillstånd att arrangera en demonstration, med bilagor som i detalj redogör för villkoren. Uppenbarligen var det något som skedde i samband med min militärtjänstgöring. Demonstrationen, som av kortet att döma var välfrekventerad, krävde höjd månadspeng för värnpliktiga. Hur hade något sådant kunnat försvinna ur minnet? Jag funderar och funderar, men kan omöjligt minnas hur jag sökte det där tillståndet och organiserade demonstrationen. Kan inte föreställa mig hur jag vid arton års ålder var kapabel att göra något sådant och varför just jag gjorde det.

För några dagar sedan höll jag ett föredrag på Hovdala Slott utanför Hässleholm, även det ett för mig tämligen udda evenemang. När jag dagen efter fann det där fotografiet och dokumentationen om demonstrationen, kom jag att tänka på att precis som det där hade ägt rum för mer än fyrtio år sedan, så skulle även Hovdalaföredraget, likt mina teckningars tillkomsthistoria, snart vara fullständigt förgätet, såväl av mig som av mina åhörare. Samtidigt tänkte jag att det vore intressant om jag lämnade ett referat efter mig.

Förstår att denna blogg, likt fotspår i sanden, snart kommer att försvinna, men möjligheten finns att den i en avlägsen framtid dyker upp igen, precis som barndomsteckningarna och fotot från demonstrationen. Om jag i framtiden skulle återfinna den här bloggen så skulle den vid den tidpunkten framstå som lika förbluffande som vittnesbörden om den där demonstrationen. Här är följaktligen inledningen till mitt föredrag:

”Då Patrik Nilsson på Studiefrämjandet för ett par månader sedan undrade om jag ville ställa upp för en berättarafton på Hovdala Slott, svarade jag givetvis ja. Främst av två orsaker: Slottet har alltid haft en stor betydelse för mig, som minne och referenspunkt och det går inte att förneka att jag finner nöje i att berätta historier. Men, i förrgår greps jag av tvivel och kände mig vilsen. Vad skulle jag berätta om? Ni som samlats här under denna strålande högsommarkväll har ju betalat för att lyssna till mig och då är det min plikt att fascinera. Ni måste få valuta för pengarna. Ni måste bli roade. Jag kan inte göra er besvikna.

I min vilsenhet såg jag mig stå framför er, här på trappan vid Hovdalas inre borggård. Som nu såg jag ut över er, hur ni förväntansfullt eller tvivlande vände era ansikten mot mig och då kände jag det som om jag blivit stående framför Kathasaritsagara. Det är ett ord på sanskrit och betyder något i stil med ”Den ocean i vilken berättelsernas floder rinner ut”. Egentligen är det titeln på en indisk sagosamling från tusentalet. Även mina berättelser har flutit ut i den där väldiga oceanen. Jag skall nu, från den här trappan, dyka ner i den. Men, vilka berättelser bör jag hämta upp ur dess djup?

Det underbara med Kathasaritsagara är att den finns överallt. Julian Ramos, en över hundra år gammal, illiterat bonde som bodde i Dominikanska Republiken och som jag för många år sedan samtalade med, sa mig: ”Jan, här finns två världar i en. En som du kan se och ta på. Du kallar den för Verkligheten. Men det finns också en annan värld, en som oftast är osynlig och opåtaglig. Det är drömmarnas, minnenas, musikens, andarnas och Guds värld. Jag är en mycket gammal man och du skall veta att tiden är en sträng läromästare, jag rör mig från den ena världen till den andra likt en man som vandrar genom sol och skugga. Ni som kommer från länderna i norr, ni tror oftast att det enbart finns en enda värld. Den som ni kallar Verkligheten och ni anar inte att den andra världen är mycket större, mer allomfattande och därmed mycket mäktigare”.

Julian Ramos sa mycket mer än så. Allt tänkvärt. Jag hinner inte gå in på det, men vill stanna upp inför hans andra värld. Den värld jag tror är identisk med Kathasaritsagara, Berättelsernas Ocean. Ett hav som var och en av oss kan dyka ner i och dess vatten går även att dricka. Ikväll hoppas jag att ni kan följa med mig ner i den oceanen, som likt Julian Ramos ”andra värld” finns omkring oss, just här, just nu. Den lever i den här vackra sommarkvällen, bland träden på åsen bakom er, inne i slottssalarna i byggnaden bakom mig. Visst kan havet vara skrämmande, men det är också en spännande plats. Om vi skall kasta oss in i det och lära oss att njuta av det, bör vi strunta i vår rädsla, våra tvivel och våra fördomar. Kathasaritsagara finns nämligen hos vår granne från Lubumbashi, den finns hos våra barn, hos våra gamla släktingar, i naturen som omger oss, inom oss själva. Det gäller enbart att vara uppmärksam på dess närvaro.

Som när vi varje dag åker buss eller tåg till vårt arbete, djupt försjunkna i en tidning, surfande på nätet, eller småslumrande instängda i våra evinnerliga vardagsfunderingar, men plötsligt vaknar vi till, sänker Ipadden eller mobiltelefonen och lyfter blicken. Upptäcker våra medpassagerare och förnimmer hur Kathasaritsagara gömmer sig bakom deras vardagsansikten. Ser ut genom fönstret och upptäcker hur Kathasaritsagara finns i landskapet som rusar förbi utanför rutan.

Kathasaritsagara finns på nätet, i tidningar och böcker, och … givetvis … här på Hovdala. Likt Julian Ramos andra värld är Berättelsernas Ocean tidlös och nu då jag står här på trappan och ser mot portgången därborta kan jag för min inre syn frammana hur en åttaårig Jan Lundius kommer genom den tillsammans med sin far Axel Lundius, som arbetar som journalist på Norra Skåne. De är på väg för att träffa Casimir Ehrenborg, Hovdalas slottsherre.

Varje år arrangerade Norra Skånes journalistklubb en visning på Hovdala Slott. Varje journalist fick sig tilldelad ett rum, eller ett tema. Far berättade om ett rum där det fanns några porträtt av ett par Ehrenborgare, han berättade om en nyckel, någon ring och ett par kokböcker, jag minns inte så noga. Mer fascinerad var jag av Bo Pax Göransson, kanske inte så mycket för vad han sa, utan på grund av hans våldsamma engagemang och intressanta kroppspråk. Pax hade likt min far mustasch, barn lägger stor vikt vid sådana likheter. Några historier som jag dock fortfarande minns är major Viggo Olssons livfulla skildringar av hur danskar, svenskar och snapphanar under det Skånska Kriget hade slagits och dött i de blodiga bataljerna kring Hovdala Slott. Han stod just där jag står nu och hans fascinerade åhörare stod där ni nu sitter.

Nåväl, den dag jag följde Far över borggården togs vi emot av Casimir Ehrenborg på den här trappan och fördes av honom in i ett ljust gemak med stora fönster, där det dukats fram kaffe och kakor. Om jag inte minns fel fanns det saft till mig och medan jag satt där och knaprade på min kaka och sörplade i mig min saft betraktade jag Casimir Ehrenborg och hans åldriga systrar, jag tror de hette Elsa och Eva, och förundrades över att de alla hade så stora öron. Varför har äldre människor större öron än barn? Syskonen verkade äldre än de flesta människor jag träffat, men nu slår det mig att de kan inte ha varit mycket äldre än vad jag är nu. Far var under alla förhållanden yngre än vad jag är nu. Varför hade han tagit med sin ”lille påg” för att träffa de gamla syskonen på Hovdala?

Jo, han ville ta med mig till Kathasaritsagara, Berättelsernas Ocean. Den fanns bakom dörren till rummet där vi åt kakorna och efter kaffet öppnade Casimir dörren till Ali Babas skattkammare, som på Hovdala gick under namnet ”Gröna Gemaket”, eller ”Jaktrummet”. Där fanns rustningar och gamla vapen; huggare, musköter och armborst, uppstoppade djur; älghuvuden och rävar och i glasskåp fanns märkliga ting. Jag berättade senare för mina kamrater att jag sett ett krympt människohuvud från Amazonas, men det är jag numera inte så säker på, men jag minns alldeles tydligt att där fanns ett blåsrör med förgiftade pilar.

Och så fanns givetvis Berättelserna Ocean. Casimir Ehrenborg lyfte vördnadsfullt fram Lille Mads bössa, som snapphaneledaren fått i gåva av självaste danske konungen. Ett magnifikt vapen i ebenholts med pärelmorinläggningar. Den gamle baronen visade sig vara en gudabenådad berättare och skildrade livfullt för åttaåringen och hans far hur Lille Mads och fyra snapphanar av svenska ryttare jagats långt söderöver. I en skog kringrändes Lille Mads och hästen blev skjuten under honom. Den desperate snapphanehövdingen sökte skydd bakom hästkadavret, bet loss en kula och fyllde eldröret med krut, men han hade tappat hjullåsets nyckel i snön och då han inte kunde finna den försökte han vrida upp låset med tänderna, men träffades i bägge benen av kulor och när han försökte kravla sig in i ett buskage dog han då han träffades i bakhuvudet av en svensk bösskolv. Medan han berättade höll Casimir Ehenrenborg Lille Mads bössa i händerna och levde sig in i hur det hela gått till, då han berättade hur Lille Mads försökte vrida upp mekanismen förde han musköten till munnen och slängde sedan med huvudet för att visa hur snapphanen fick bösskolven i skallen.

När jag nu tänker tillbaka på den där episoden och för min inre syn ser min far stående bland jakttroféerna, inser jag att även han var en jägare. Visserligen skulle min djurkäre far aldrig ha kunnat skjuta ett djur. Han var inte jägare utan journalist, vad han jagade var inte djur, utan berättelser. Hans jaktmarker var Kathasaritsagara. Istället för att söka spår i skogen sökte han upp människor och många av dem var udda personligheter; religiösa fanatiker, konstnärer, småförbrytare, bygdebohemer, zigenarhövdingar, och cirkusfolk, sådana som kände Kathasaritsagara och likt stigfinnare som Uncas och Chingachgook kunde bistå min far under hans fiskafängen på Berättelsernas Ocean.

Ibland tog han mig med sig på sina expeditioner. Exempelvis till cirkus, som vi älskade. Vi satt så långt fram att sågspånen yrde kring oss då hästarna sprängde förbi och jag kunde möta blicken i de väldiga elefanternas små ögon. I pausen kunde det hända att han tog mig med för att möta cirkusdirektören. Jag minns Eli Benneweiss, som ledde den tidens största skandinaviska cirkus. En brunbränd man med ett fårat ansikte över ett perfekt konturklippt, alldeles fyrkantigt, vitt skägg. I sin eleganta cirkusvagn bjöd han Far på whiskey och berättade om cirkuslivet. Hur skönt det var att slippa dras med frustrerade vilddjur efter det att lagen hade förbjudit användandet av vilda djur i underhållningssyfte. Detta trots att det var när Eli Benneweiss infört vilddjursnumren inom sin cirkus som den hade börjat löna sig på allvar.

Elis halvbror var en av världens främsta tigerdomptörer och hade varit verksam i Hollywood. Trots det konstaterade Eli Benneweiss att ”cirkusens själ inte mår bra av förnedrandet av vilda djur. Den lever genom magi och medkänsla. Publiken skall inte identifiera sig med ett piskat lejon, utan istället leva sig in i trapetskonstnärernas djärvhet när de handlöst kastar sig ut i luften under cirkuskupolen, eller då lindansarna utför sina konster högt ovanför åskådarnas huvuden, där de sitter med hjärtat i halsgropen. Och clownerna … det är hos dem cirkusen lever. Det svåraste för en cirkusdirektör är att finna bra clowner. En cirkus faller eller lyfter med sina clowner. Genom sin konst manifesterar clownen cirkusens själ och den akten är bland det svåraste som finns. Det räcker inte att vara rolig. Clownen måste vara en magiker, en konstnärssjäl förlänad med en egenartad utstrålning, Som de stora genierna Chaplin, Grock och Popov. Clownen väcker vår medkänsla, det är honom vi identifierar oss med, det är han som leder oss in i cirkusens värld. Som i det klassiska clownnumret med den Vita Clownen och August. Den Vita Clownen med sin fantastiska utstyrsel; det vita sminket, den illröda munnen, den toppiga mössan och den magnifika, broderade dräkten – han är dandyn, den uppblåste virtuosen, besatt av överlägsenhetens sadism. Mot honom står Augustclownen, med sin säckiga, alltför stora kostym, de stora, trasiga skorna, det ostyriga håret och den röda näsan. Den smått vansinnige losern, den obildade proletären mot den uppblåste aristokraten. Vem segrar i deras komiska samverkan – August. Men varken han, eller den vita clownen, är speciellt goda, eller medkännande. De är oftast både elaka och sadistiska. De är som vi. Vi vill inte vara som de, men de fungerar som speglar, som skrattspeglar. Det är cirkus, både nära och annorlunda, överraskande, förbluffande. Det är konst. Det är magi.”

Att höra Eli Benneweiss berätta var att dyka ner i Kathasaritsagara. Jag inser nu att det är lätt att fara vill på den stora oceanen. Det finns en överhängande risk för att villa bort sig, tappa taget om åhörarna och drunkna. Lika pinsamt som det är att se en trollkonstnär som är oförmögen att dölja mekaniken bakom sina tricks eller en jonglör som tappar sina bollar, lika pinsamt är det att tvingas lyssna till en misslyckad berättare. Och den som lider mest är trollkonstnären, jonglören och berättaren. Det krävs en fast och erfaren hand för att kunna färdas över Berättelsernas Ocean. Jag vet inte om jag är en värdig följeslagare, men jag vågar göra ett försök och gör det nu genom att träda in spökhistoriernas värld.

När jag var liten fascinerades jag av clownerna, de var både roande och skrämmande. Kanske var det deras djupa mänsklighet som grep mig, deras värld bortom gott och ont - Kathasaritsagara. Jag skall nu berätta en spökhistoria. Om jag lyckas fascinera och skrämma er vet jag inte, men en sådan osäkerhet är en del av spänningen när man som berättare och åhörare tillsammans färdas över Kathasaritsagara.”

Så började min berättarafton. Spökhistorien kan jag berätta vid ett annat tillfälle. Jag vet inte om jag lyckades gripa tag i mina åhörare, men jag hoppas att jag lyckades göra det.

 

 

BLOG LIST

For me, who until now has been living in Rome for several years, a visit to Sweden - to meet friends and sisters there - is a time travel. For two years COVID-19 had isolated me in Italy, but now I was back in our house in Bjärnum where I invited former colleagues from my time in a school in nearby...
För mig, som nu sedan flera år tillbaka pendlat mellan Rom och Bjärnum  blir ett  återvändande till Sverige där jag möter vänner och systrar – en tidsresa. Under så gott som två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men...
I am a voracious listener to music and encounter favorites within almost any genre. However, I am also a forlorn amateur. Not a musician and far from being an expert. I am even bad at discerning the difference between minor and major. However, when it comes to that disability, I find solace in...
As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle. My oldest and...
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.   Min äldsta och konstnärligt begåvade...
To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during...
Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.   As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked:...
ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius...
Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.   Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta...
Items: 21 - 30 of 330
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com