FÄRGGLADA BILDER: Bistånd, rasism, neoliberalism och genusrelationer

02/15/2016 18:17

Idag hade jag en del ärenden på FAO och IFAD, ett par av FNorganisationerna här i Rom och kom då att tänka på de i biståndssammanhang så vanligt förkommande glansiga och färgglada bilderna på arbetande människor i u-länder, som pryder korridorer, mötesrum och publikationer hos biståndskontor runtom i västvärlden. I allmänhet framställer de kvinnor och barn som i färggranna, ofta exotiska, klädedräkter är i färd med att arbeta med jordbruk, hantverk eller marknadsförsäljning, om de inte lyssnar till en expert som föreläser i en lantlig miljö. De flesta bilderna är i allmänhet tagna i solsken ute i naturen och alla ser lyckliga och glada ut.

Bilderna oroar, visserligen borde det vara trevligt att betrakta nöjda människor och få en känsla av att det går framåt med utvecklingen i världen. Tänker på Professor Roslings energiska föreläsningar, som jag drabbats av ett flertal gånger på olika håll och i olika sammanhang. Kanske är det dumdrygt att ondgöra mig över hans framställningar, som ”väcker skratt, jubel och eftertanke”, och budskapet om att världen trots allt blir bättre. Men jag tycker att liksom de glansiga bilderna döljer Roslings optimistiska självsäkerhet något. Kanske rör det sig om mänsklig kontakt, närheten till andra.? Jag vet inte.

Det är kanske min blick som stör mig. Bilderna skapar ett utanförskap. Betraktaren är skild från motivet. Bilder på arbetande människor i u-länder har antagligen placerats i biståndskontorens korridorer som bevis på att här uträttas goda ting. Här arbetar vi för de fattiga. Det är våra insatser som gör dem glada och nöjda och här är bevisen. Men bilder är yta, de förklarar inte allt sådant som ligger bakom dem. En bild visar det uppenbara, men inte det mindre uppenbara. Som ett isberg, vars synliga del är långt mindre än vad som ligger dolt under ytan.

Skillnaden mellan ”utvecklade” och ”underutvecklade”. Det finns ett avstånd mellan betraktaren och den betraktade. Jag anar en underliggande rasism i hela utvecklingsbegreppet. På de flesta europeiska språk betyder för övrigt inte ordet, som många tycks tro – framåtskridande, d.v.s. att röra sig från ett lägre tillstånd mot ett högre. Det betyder snarare att framkalla, att öppna upp. Eller som Amartya Sen och andra utvecklingsfilosofer under senare år har beskrivit begreppet, nämligen att utöka de möjligheter som människor har för att kunna leva den sorts liv de eftersträvar. Men att hänvisa till sådana tankar hjälper föga. Termen utvecklingsländer väcker likväl associationer till något som är ”outvecklat”, något som bör stiga uppåt och förändras till något bättre. I många människors föreställningsvärld kopplas ”utveckling” till den biologiska utvecklingsläran, alltså en process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan.

För mig luktar alltså ordet ”underutveckling” rasism i meningen en världsbild som delar upp människor i separata, biologiska enheter - vi och dem. Jag är väl medveten om att Sverigedemokrater, och många andra med dem, inte vill använda ordet ras. Det anses vara ett förlegat begrepp, som dog med nazism och apartheid. Men kanske är det enbart så att rasismen ändrat utseende, att grundtanken finns kvar som skillnaden mellan oss ”svenskar” och fattiga människor i andra länder, speciellt mellan ”oss” och de som har en mörkare hudfärg. De är annorlunda. Rasismen har förändrat sig genom att efter att ha varit uttalat biologiskt grundad nu gömma sig under ”kulturens” täckmantel, där den lever och frodas som förr. Den nya rasismen talar nu om oöverstigliga ”kulturella skillnader” och därigenom har den blivit till en rasism utan rasism.

Skrapar man på ytan, inte minst hos människor som borde ha varit befriade från fördomar, som en hel del av de lärare, biståndsarbetare och feminister som jag kommit i kontakt med, då kan det allt som oftast dyka upp skrämmande och spontant uttryckta rasistiska och misogyna uppfattningar. Främmande länder i Syd dras allvetande över en kant och beskrivs som efterblivna, korrumperade och utan hopp om förbättring.

Genom åren har jag ibland kommit att syssla med jämställdhetsfrågor och har då fått mig till livs en mängd föreställningar om hur illa ställt det är med män i u-länder. Det är lätt att få uppfattningen om att det rör sig om en skock översexualiserade, ofullständigt tämjda bestar som borde civiliseras genom att tillgodogöra sig upplysta, västerländska värderingar.  Det talas om att män i “Tredje Världen” är irrationella och våldsbenägna, att de saknar självkontroll och strävar efter att tillfredsställa sina böjelser och begär på andras bekostnad.

Mäns promiskuitet ställs mot kvinnors äktenskapliga trohet, deras våld mot kvinnornas underkastelse, deras ansvarslöshet mot kvinnors ansvarskänsla. Jag vill absolut inte förneka att manschauvinism och patriarkaliskt maktmissbruk är milt sagt vanligt förekommande och överallt begränsar kvinnors och flickors frihet och rättigheter, men bilden blir lätt en förvrängning som skyler över strukturella orsaker till bristande jämställdhet. Som fallet är med rasism förvandlas mannen till en biologiskt betingad särart, vars tropiska variant är speciellt bekymmersam. Men, som Stephen Jay Gould påpekat:

Våld, sexism och allmän elakhet är säkerligen alla till viss del biologiskt betingade, men de representerar enbart en del av basen för en mängd olika beteenden. Fridsamhet, jämlikhet och vänlighet är säkerligen lika biologiskt betingade även de - och vi kan se till att deras inflytande ökar genom att skapa sådana sociala strukturer som ger dem möjligheten att blomstra.

I takt med industrialism, kolonisering och urbanisering växte sig rasismen stark under 1800-talet. Det blev exempelvis snart uppenbart att Storbritanniens framgång som industrination och ekonomisk världsmakt fört med sig ökade klasskillnader och ett skamlöst utnyttjande av arbetskraft. I sin vetenskapligt grundade uppgörelse med rovdriften på människor Den arbetande klassens läge i England, skriven1845, förklarade Friedrich Engels:

… segern för maskinarbetet över handarbetet i den engelska industrins viktigaste grenar […] berättar om hur hantverkarna av maskinerna har drivits från den ena positionen till den andra. Följden av allt detta blev, å ena sidan, ett snabbt prisfall på alla fabrikstillverkade varor, blomstring för handel och industri, erövrandet av nästan alla oskyddade utländska marknader, mångdubbling av kapital och nationalrikedom, å andra sidan en ännu snabbare mångdubbling av proletariatet, tillintetgörande av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter …

I sin bok varnar Engels de besuttna för vad som kan hända om de fortsätter med att göra sig blinda och döva inför de skriande orättvisor som en skev resursfördelning skapat omkring dem:

Trots allt detta framhärdar den engelska medelklassen, speciellt den fabriksägande, som direkt berikar sig på arbetarnas nöd, i att inte låtsas se detta nödläge. Denna klass, vilken ser sig som nationens mäktiga, representerande klass, skäms för att inför världen blottlägga Englands ömma punkt. Den vill inte erkänna, ens inför sig själv, att arbetarna befinner sig i ett nödläge, eftersom den, den egendomsägande, industriella klassen, måste bära det moraliska ansvaret för detta nödläge. Därav den hånfulla uppsyn, som bildade engelsmän (och de, medelklassen, är de enda man känner på kontinenten) brukar sätta upp när någon börjar tala om arbetarklassens förhållanden; därav den ytterliga okunnigheten hos hela medelklassen om allt som rör arbetarna; därav de löjliga tabbar, som män ur denna klass gör sig skyldiga till inom och utanför parlamentet så snart proletariatets förhållanden kommer upp till diskussion; därav den befängda sorglöshet med vilken de vandrar på en jord, som är underminerad och vilken dag som helst kan störta in under dem …

I varje storstad var trasproletariatet plågsamt närvarande och dess nöd var så uppenbar att en och annan välmående person tvivlade på om dessa nödlidande människor verkligen kunde vara av samma släkte som henne/honom. Konfrontationen med fattigdom och rättslöshet kunde vara så extrem att det ledde till reflektioner liknande dem som Primo Levi beskriver i sin fruktansvärda bok om det bottenlösa helvetet i Auschwitz, Är detta en människa, som inleds med en dikt med uppmaningen:

Ni som lever trygga i era ombonade hem,

Ni som vid hemkomsten på kvällen

Finner varm mat och vänliga ansikten:

 

Tänk efter om detta är en man

Som arbetar i leran

Som inte vet vad frid är

Som kämpar för ett halvt bröd

Som dör på grund av ett ja eller ett nej

Tänk efter om detta är en kvinna,

Utan hår och utan namn

Utan ork mer att minnas

Med tomma ögon och kalt sköte

Som en groda om vintern.

 

En som insåg faran i det vidgade gapet mellan klasserna i England var politikern Benjamin Disraeli, en dandy och charmör som inledde sin karriär som romanskribent och sedermera blev en mycket inflytelserik politiker och nära vän med Drottning Victoria. Samma år som Engels  Den arbetande klassens läge i England kom ut publicerade Disraeli sin roman Sybil, or the Two Nations. En på många sätt typisk produkt av sin tid, med en alltför uppenbart konstruerad handling och ensidigt gestaltade karaktärer. Sybil är för bra för att vara trovärdig; en ungdomlig, bländande skönhet, med ett helgons hjärta, en ängels sångröst och trots sin begränsade utbildning kapabel att brista ut i monologer med ett språkbruk som en oxfordutbildad akademiker. Hon lever under ytterst enkla förhållanden som dotter till en utblottad hantverkare och förälskar sig i en stilig aristokrat.  Men, som i en dickensroman visar det sig på slutet att hennes familj faktiskt är av aristokratiskt ursprung, men genom bedrägeri lurats från sina egendomar.

Trots sina brister, blixtrar både handling och språk till då Disraeli släpper loss sin fantasi och vältalighet. Som när han beskriver de fattigas elände eller i det välkända tal som en av Sybils beundrare, en ung radikal hantverkare, brister ut i och i vilket han beskriver England som splittrat mellan två vitt skilda samhällsklasser:

Två nationer; mellan vilka det inte finns någon samhörighet och ingen sympati; som är lika okunniga om varandras vanor, tankar och känslor, som om de vore invånare på olika planeter; formade genom en fullständigt annorlunda fostran, livnärda av annan föda, anskaffad på fullständigt olika sätt och med liv reglerade av vitt skilda lagar.

Romanen blev en succé som hjälpte Disraelis politiska karriär. När han tillfrågades varför han skrivit den svarade den slagkraftige Disraeli: ”När jag vill läsa en roman, skriver jag den själv.”

Tanken att fattiga och rika var skilda folkslag tolkades av den socialkonservative Disraeli i enlighet med hans politiska övertygelse. Nämligen att samhället inte hade tagit sitt ansvar för att alla medborgare skulle garanteras en dräglig levnadsstandard. Det var politikernas uppgift att integrera arbetarna i den nationella gemenskapen, genom att garantera minimilöner, bekämpa farliga arbetsmiljöer och sjukdomar, slå vakt om kärnfamiljen och skapa social stabilitet genom lagar som garanterade jämställdhet, annars hotade våldsamma konflikter och revolution att ödelägga det växande välståndet.

Men det var långtifrån alla som hyste åsikter liknande Disraelis och flera tog naturvetenskapen till hjälp för sina politiska syften. Vetenskap har alltid varit påverkad av rådande samhällsförhållanden och vice versa. 1859 kom Charles Darwins bok Om arternas uppkomst ut. I den hade han presenterat avgörande bevis för att en evolutionär utveckling är den enda möjliga, vetenskapliga förklaringen till naturens mångfald. En sorglig följd, och till stor del en missuppfattning, av Darwins revolutionerande upptäckter var en ideologi som uppfattade social utveckling som en tävlan mellan individer, grupper, nationer, och idéer. Varje försök att förhindra en sådan tävlan genom politiska ingripanden till skydd för de svaga i samhället skulle leda till att utvecklingen mot högre stående samhällsformer hindrades.

En ideologi som kunde kombineras med ekonomisk liberalism, som ville skilja på stat och samhälle. Statens makt sågs som baserad på tvång, medan samhället var en frivillig sammanslutning där sund konkurrens stimulerade ekonomisk tillväxt genom en artutvecklande tävlan. Statens inblandning i medborgares liv borde begränsas till stödja polis, militär och domstolsväsende. 1776 hade Adam Smith publicerat sin epokgörande Nationernas välstånd i vilken han presenterade egenintresset som en positiv kraft. Fick medborgare möjlighet att agera för sitt eget bästa och  följa den ekonomiska lagen om utbud och efterfrågan, skapades en allmän välfärd som kom hela samhället till del. En "osynlig hand” ordnade så att utfallet blev det bästa för samhället.

Adam Smiths bok är inte speciellt lättläst, men skarp, klartänkt. Argument presenteras med beundransvärd skärpa. Utan tvekan, förbehåll och krusiduller visar Smith sitt klara omdöme och tankarna kring krig och slaveri, hans historiska utvikningar och iakttagelser av samtida fenomen är ofta spännande och många håller än idag. På flera ställen nämner han Sverige och skriver till och med om Gustav Vasa. Adam Smiths Nationernas välstånd är ett livsverk som det tog mer än trettio år att utarbeta och slipa till.

Även om hans teorier använts som tillhygge av profithungrande kapitalister och politiker i deras kamp mot tolerans och mänskliga rättigheter var Adam Smith långtifrån en cynisk bigott. Han utgick från den enskilda människans förmåga och strävan och hävdade att en besutten och priviligierad person inte är förmer än de som inte fått hans förutsättningar. Smith ivrade för fred och samförstånd och inte minst allas rätt till utbildning. Även om hans ”osynliga hand” har använts till att försvara utnyttjandet av medmänniskor, varnade han skarpt för den variant av skadlig egennytta som innebär att du försöker hindra andras möjligheter genom att beröva dem deras rättigheter och beslutsfattande. Smith konstaterade att de besuttnas åsikter och åtgärder

alltid bör beaktas med stor försiktighet och aldrig accepteras förrän efter långt och noggrant övervägande, inte enbart med försiktighet utan med största möjliga misstänksamhet. De kommer från män, vars intressen aldrig är exakt de samma som allmänhetens, utan för det mesta grundar sig på en avsikt att bedra och även förtrycka andra, som de vid ett flertal tillfällen både har lurat och förtryckt.

Tankarna om människors olika förutsättningar och en sund tävlan om de bästa platserna vid mathoarna var i omlopp redan innan socialdarwinisterna baserade dem på Darwins upptäckter. Den franske aristokraten och diplomaten Joseph Arthur de Gobineau hade i sitt historiefilosofiska och rasteoretiska verk, Essai sur l'inégalité des races humaines, som utkom  i fyra band mellan 1853-55, med stor idérikedom, men luddig vetenskaplighet, hävdat den ariska rasens överlägsenhet. Gobineaus idéer tilltalade personer som betraktade sin priviligierade ställning som välförtjänt beroende på deras överlägsna, biologiska beskaffenhet. Andra människors elände kunde man inte göra mycket åt – den var ju ärftligt betingad.

Gobineau skilde inte enbart mellan den överlägsna ”ariska” rasen och utomeuropiskt slödder, utan förklarade också att Europas sociala skillnader var rasmässigt grundade. För honom var ”underutvecklingen” hos Europas proletariat inte orsakad av bristande utbildning, usel resursfördelning och begränsade rättigheter, utan berodde helt enkelt på att de var ”simpelt folk”:

en lägre ras som i [Europas] södra delar uppkommit genom rasblandning med negrer och i norr med finnarna.

Sådana uppfattningar kunde med förtjusning och lättnad anammas av medlemmar i de priviligierade samhällsklasserna, som kommit till insikt om att den ”osynliga handen” inte kunnat skänka bistånd åt alla. Istället för att komma till den korrekta slutsatsen att staten trots allt borde stödja sjukvård, utbildning och garantera mänskliga rättigheter, kunde de nu konstatera att fattiga människors elände var ärftligt betingat. De var helt enkelt oförmögna att tillgodogöra sig de förutsättningar som naturen gav. Det var inte längre fråga om att någon “fri företagaranda” skulle kunna rensa upp storstädernas ghetton, istället gällde det att skydda sig mot en hotande underklass, som måste hållas i schack genom polis och militär. Stephen Jay Gould igen:

Hur bekvämt är det inte att skylla de fattiga och hungriga för det tillstånd de befinner sig i - så att vi inte behöver skylla på vårt ekonomiska system eller vår regering för den extrema underlåtenhet vi själva visat för att säkra ett värdigt liv för alla människor.

På vissa håll, exempelvis i de kolonier som europeiska länder lade under sig, blev det rasmässiga tänkandet allt värre och giftet spred sig till Europa där man började mäta skallar och allsköns andra fysiska särarter, allt med avsikt att bestämma sin egen rasmässiga överlägsenhet gentemot andra folk. Sådant fysiskt mätande i rasvetenskapens namn försvann då de katastrofala följderna av dess vansinne stod klara efter nazismens kollaps. Men redan då hade ”fysisk” rasbestämning börjat ersättas av IQmätningar, som i USA orsakat en ”rasförbättringsiver” som 1924 åstadkom en Immigration Act avsedd att begränsa invandring från Syd- och Östeuropa, samt Mellanöstern, Östasien och Indien.

I sin bok Den felmätta människan skildrar Stephen Jay Gould hur skall- och ansiktsmätningar systematiserat människor och särskiljt individer från varandra. Redan från början användes dessa suspekta mätmetoder för att urskilja karaktärsdrag och tankeförmåga. Från att ha använts för att identifiera brottslingar och mentalsjuka genom deras utseende, övergick ”vetenskapen” till att kategorisera olika raser och framförallt fastställa den ”vita” rasens överlägsenhet, något som passade kolonialismens ambitioner att underkasta och ekonomiskt utnyttja andra människor och samtidigt försvara sitt agerande.

Resultaten var dock inte fullt tillfredsställande och misstagen uppenbara. Efterhand utvecklades då testpaket för att mäta människors intelligens. Syftena var de samma som med skallmätningarna - resultaten användes för att särskilja människor, ofta på rasmässiga grunder. Något som IQmätandets inverkan på 1924års Immigration Act bevisar. Goulds skepsis gentemot alla dessa mätmetoders tillförlitlighet framgår klart:

Vad kraniunmätning var för artonhundratalet, har intelligenstester blivit för nittonhundratalet […] Under senare tid har IQ-tester missbrukats för att fastställa genetiska skillnader mellan raser och samhällsklasser - alltid måste jag konstatera, till förmån för den särskilda grupp som författaren/forskaren råkat tillhöra.

Indelning i samhällsklasser och olika raser har tjänat ekonomiska intressen och legat till grund för politiska beslut - som att begränsa statligt stöd till utbildning, medbestämmande, folkhälsa och rättssäkerhet. Likaså har kategoriseringen av människor i olika grupper med speciella, drag använts som försvar av maktmissbruk, stöld, uteslutning och exploatering. Rasism bidrar till är att dölja strukturella orsaker till fattigdom, utanförskap och sjukdom och överför skulden till fattigdom till individer och hela folkgrupper, som snarare är offer än gärningsmän.

Rasism ser till ytan, det är det yttre som avgör inre kvalitéer. Att döma en människa enbart på grund av hennes utseende är ett grovt våldförande på hennes integritet och personlighet, något som kan omvittnas av varje person som blivit bedömd på grund av sin rastillhörighet. Att tvingas underkasta sig främlingars fördomar är en smärtsam och hämmande upplevelse som dagligen drabbar miljontals människor. Frantz Fanon skriver i sin bok Svart hud, vita masker från 1953:

Ett normalt negerbarn, som har vuxit upp i en normal negerfamilj, blir onormalt genom sin kontakt med den vita världen.

Fanon, som var psykiatriker, jämför känslan av att vara svart med hur det är att vara jude. Enligt honom är de båda utsatta för diskriminering, men enligt Fanon kan en jude välja att dölja sin judiskhet, medan en svart man omedelbart avslöjas som svart och utsätts direkt för nervärderande blickar som avslöjar att betraktaren dömer och föraktar honom, utan att veta hur han är som person:

En jude diskrimineras från det ögonblick någon upptäcker att han är en jude. Men för mig ter sig allt annorlunda. Mig ges inga möjligheter, jag bedöms utifrån. Jag är inte slav under en uppfattning som andra skapat sig om mig, utan under mitt utseende. 

Jag rör mig långsamt i världen, van som jag blivit att inte söka uppmärksamhet. Jag avancerar genom att krypa. Och redan nu dissekeras jag under vita ögon, de enda sanna ögonen. Jag är fixerad. De har justerat sina mikrotomer som skär bort skivor ur min verklighet. Jag är inte längre en människa, utan ett nytt släkte. Men har ni sett, det är ju en neger! ...

Rasism skuldbelägger individen. Ett visst utseende klassar honom som exempelvis ”svart och man”. Då jag arbetade vid Sida i Stockholm gastkramade HIV/AIDS stora delar av Afrika söder om Sahara, men det talades inte mycket om att en del av orsakerna till hemsökelsen stod att finna i kolonialism och radikala strukturförändringar. Flera av de värst drabbade områdena hade genomgått ”reformer” i form av privatiseringar av hälsovård, som exempelvis inneburit införandet av vårdavgifter och besparingar som lett till ökat bruk osteriliserade sprutor och dålig kontroll av blod för transfusion. Statens tillbakadragande hade lett till arbetslöshet hos tidigare statsanställda personer – som lärare, vårdarbetare och tjänstemän. I flera områden hade kvinnor drabbats speciellt hårt och erbjudande av sexuella tjänster och prostitution hade för en del av dem blivit en överlevnadsstrategi. Öppnandet av jordbruket för globala livsmedelsmarknader hade orsakat ökad skuldsättning, urbanisering och arbetslöshet. Allt detta i områden där ett mönster utvecklats redan under kolonialtiden, baserat på säsongsarbete i gruvor, eller på plantager och gifta par tvingades leva åtskilda under långa perioder. Kort sagt, HIV/AIDS drabbade platser som genomgick komplicerade ekonomiskt och/eller politiskt motiverade förändringar.

Under min tid på Sida talades det dock inte mycket om sådant. Istället förklarades HIV/AIDS vara orsakad av ”afrikanska” traditioner; som blodsskifte vid fostrabrödralag, månggifte, barnäktenskap, rituella samlag, repressiva könsroller, manlig promiskuitet, ovilja mot att använda kondom, föreställningar om att ha samlag med en oskuld kunde bota sjukdomen och andra liknande, kulturella förklaringar. Så gott som all uppmärksamhet tycktes vara fokuserad på ”traditionella” beteendemönster hos olika individer och ett stort intresse för "afrikansk sexualitet". Som om promiskuitet och ”avvikande” sexuellt beteende med partnerbyte, sexköp och en ambulerande arbetskraft inte existerade i den europeisk-amerikanska kultursfären.

Därmed inte sagt att manligt sexuellt beteende inte hade ett intimt samband med spridningen av HIV, men det ofta ensidiga intresset för individuellt beteende, som lade vikten vid traditioner istället för genomgripande samhällsförändringar, gjorde att uppmärksamheten riktades till ”riskgrupper” och ”riskbeteenden”, istället för mot mer omfattande samhällsinriktade lösningar. Givetvis är både individer och samhällsförhållanden orsaken till spridningen av HIV. Likaså kan ett brottsligt beteende ha skapats av vissa samhällsförhållanden, men individen är likväl skyldig till sitt handlande.

Krig orsakas av samhällsförhållanden, men likväl är den enskilde ansvarig för de övergrepp som begås. Jag frågade en gång en domare som utredde sexuella övergrepp begångna under Bosnienkriget om det gick att ta del av undersökningmaterialet. "Varför är du intresserad av det?" undrade hon. "Jag vill veta hur det kommer sig att män kan begå så fruktansvärda handlingar," svarade jag. "Jag är jurist och inte sociolog" förklarade hon. "Jag utreder och dömer brottsliga handlingar. Jag dömer den skyldige för vad han gjort, inte varför han gjorde det." Så är det ofta i krig. Man frågar sig inte vilka samhällsförhållanden som skapat en fiende, utan försöker istället förgöra honom, även om du själv som en del av det system som gjorde honom till din fiende, har varit med om att skapa din motståndare. Koloniala krig kännetecknas ofta av att kolonialmakten sällan ser sig skyldig till skapandet av sina fiender. Enligt makthavarna är det inte missförhållanden orsakade av en orättvis regim som gjort att undertryckta folk bekämpar dem. De gör det på grund av din eller sin egen ras och det gör dem till främmande varelser som utan skrupler kan , sbekämpasom om de vore ohyra som hotar hela din sunda tillvaro.

Det så kallade Mau Mau upproret mellan 1952 och 1960, fick katastrofala följder för Kenya. På den tiden benämndes väpnade konflikter med koloniserade folk sällan krig, de betecknades i allmänhet som myterier, upplopp, uppror eller katastrofsituationer.  Upproret fann sitt ursprung femtio år tillbaka i tiden, då det Brittiska Östafrika hade etablerats och invandring av jordbrukare från Storbritannien befrämjades.1914 fanns flera tusen brittiska jordägare i landet och på bördiga områden odlades framförallt kaffe med hjälp av billig arbetskraft, främst kikuyus och massajer som ofta blivit fråntagna sina mark.

Infödda anställda blev ofta illa behandlade. Det förekom flera fall då de utan rättslig påföljd pryglats till döds. Det var allmänt accepterat att bosättare pryglade sina anställda för ringa brott. Infödd arbetskraft var dåligt betjänt av den koloniala arbetslagsstiftningen och flera upprorsförsök slogs skoningslöst ner av brittiska kolonialtrupper.

 

När kikuyus i början av femtiotalet attackerade vita plantageägare blev kolonialadministrationens reaktion milt sagt våldsam. Den officiella brittiska förklaringen till revolten baserades inte på insikter från agronomer, sociologer, ekonomer eller historiker (och inga som helst åsikter uttryckta av kikuyus), utan baserades uteslutande på en analys av en ”etnopsykiatriker” som karaktäriserade upproret som ”en irrationell, ond kraft, dominerad av bestialiska impulser och påverkad av världskommunismen”.

Nairobi betraktades som centrum för Mau Mau rörelsen och 1954 spärrade 25 000 medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor staden och genomsökte sektor efter sektor, alla icke-vita kenyaner spärrades in bakom taggtrådsstängsel. 20 000 kikuyus fördes sedan till ett koncentrationsläger, medan 30 000 deporterades till olika “reservat”. Efter 18 månader hade mer än en miljon kikuyus spärrats in i 800 byar omgivna av taggtråd och övervakade av medlemmar från det så kallade Home Guard . 30 000 misstänkta Mau Mau medlemmar hade förts till “arbetsläger” med bristfälliga matransoner och hårda bestraffningar. Snart rapporterades svält och undernäring från de militärt kontrollerade byarna och hemlighållna rapporter från arbetslägren redogjorde för brutal tortyr i arbetslägren; fångar hade fått sina öron avskurna, hål hade borrats i hörselgångar, kokande paraffin hade hällts över fastbundna offer, flera hade blivit kastrerade.

Brutaliteten från de engelska myndigheternas sida motiverades med den ”fanatiska, primitiva och magiskt inspirerade” brutalitet med vilken kampen fördes från de dåligt beväpnade Mau Mau krigarnas sida. Isolerade vita plantageägare kände sig skyddslösa i ett hav av illvilligt inställda svarta människor. Det var då jag funderade över den underliggande rasismen i många skildringar av HIV/AIDS framfart i Afrika som jag kom att tänka på Mau Mau upproret.

Medan jag forskade kring en mycket mindre bonderörelse som brutalt slogs ner i Dominikanska Republiken, fann jag pressreportage som frossade i skildringar av böndernas primitiva och blodtörstiga voodookult, något som inte alls stämde med verkligheten. Jag var nämligen personligen bekant med flera av de utmålade ”fanatikerna”. Eftersom rörelsen växte fram i slutet av femtiotalet läste jag flera inhemska och utländska tidningar från den tiden och slogs då av hur vanligt det var att utmåla uppror i tredje världen som blodindränkta spektakel, iscensatta av primitiva människor som hetsats genom magiskt inspirerade riter som gjort att de infantiliserats, brutaliserats och retarderat till det ociviliserade stadium de levt i innan välvilliga vita börjat intressera sig för deras välbefinnande och skänkt dem utvecklingens välsignelser. Ingenstans var detta mer uppenbart än i pojkboksspännande och sensationslystna skildringar av hur Mau Mau män våldförde sig på oskyldiga vita människor. Något som också skildrades i flera filmer från den tiden.

Den kenyanske historikern Bethwell Ogot, som inte dolt den brutalitet som flera Mau Mau krigare visade, påpekar helt korrekt att krig har en eskalerande effekt som leder till en process under vilken hänsyn och medmänsklighet bryts ner och ersätts av okontrollerbar destruktivitet:

Inget krig kan rättfärdiga sådana ohyggliga handlingar. I den omänsklighet människan visar andra finns ingen rasskillnad. Afrikanerna tillämpade den på sig själva. Det fanns ingen återhållsamhet hos någon av de stridande fraktionerna.

Statistiken vittnar dock om en våldsam överreaktion och brutalitet från de engelska myndigheternas sida, något som svårligen kan förklaras utan att räkna med rasistiska motiveringar för deras handlande. Mellan 320 000 och 450 000 misstänkta upprorsmän tvångsinternerades, 12 000 dödades officiellt ”i strid”, medan inofficiella uppskattningar i allmänhet visar att 20 000 är mer i överensstämmelse med verkligheten. De engelska militära förlusterna uppgick till 200 döda, medan 32 civila ”européer” dödades av Mau Mau och 1 850 ”infödingar”.

Mau Mau upproret var ingen isolerad incident, samtidigt pågick i Malaysias djungler den så kallade Malayan Emergency, Den malaysiska krisen, som mellan 1948 och 1960 officiellt ledde till att 6 710 gerillakrigare stupade i strid och uppskattningsvis 3 000 civila dödades. De engelska förlusterna uppgick till 519 brittiska soldater och 1 346 malaysiska hjälptrupper. Vid slutet av femtiotalet stred 40 000 brittiska och samväldestrupper mot uppskattningsvis 8 000 kommunistiska gerillakrigare.

Allt det där hade jag inte haft en aning om förrän jag i början av nittiotalet kom att läsa några romantiska romaner av en viss Noel Barber, som jag fann på ett hotellrum i Singapore. Där fanns också hans The War of the Running Dogs som var en dokumentärskildring av den ”Malaysiska krisen”.  Noel Barber var uppenbarligen en typisk representant för vad jag skulle vilja kalla ”äventyrsjournalister” som under femtio-och sextiotalen rörde sig från den ena ”spännande” krisen” till den andra och publicerade engagerande skildringar av sina äventyr. De löpande hundarnas krig var ingen speciellt dålig bok, den skildrade initierat krigshandlingarna, men led samtidigt av en tidsanda som ser i stort betraktade händelseförloppet med en brittisk, rättfärdigande blick.

Orsakerna till upproret stod att finna i brittiska myndigheters försök att efter Andra Världskriget kontrollera Malaysias ekonomi, speciellt genom skatter som påverkade den traditionella ekonomin och hård kontroll av landets tenn- och gummiindustri, som ansågs viktig för Englands återuppbyggande efter kriget, men samtidigt påverkades av en våldsamt fluktuerande världsmarknad. Åtgärderna orsakade ökad fattigdom bland vissa befolkningsgrupper och protester ledde till våldsamma reaktioner från engelsmännens sida, som svarade med massarresteringar och deportationer. Protesterna organiserades ofta av kommunister, flera av dem invandrade kinesiska arbetare, med stöd från moderpartiet i Kina.

Snart utkämpade de brittiska trupperna ett komplicerat gerillakrig med upprorsmän spridda bland svårtillgängliga byar djupt inne i djungeln. Kriget hade flera likheter med det följande kriget i Vietnam. Engelsmännen använde exempelvis Orange B för att få bort den täta växtligheten i stridszonerna. Eftersom motståndsmännen rörde sig bland civilbefolkningen var det svårt att identifiera dem och det ledde till att oskyldiga bybor internerades och torterades för att avkrävas information om fienden. Olika former av landminor, splitterbomber och liknande vapen användes för att “säkra” områden och terrorisera civilbefolkningen, vissa zoner bombades hämningslöst och i krigets slutskede avlägsnades 500 000 människor (en tiondel av landets befolkning) från krigszonerna och internerades i bevakade läger som kallades ”nya byar”.

Precis som i Kenya infantiliserades och demoniserades fienden; malaysiska bönder framställdes som vidskepliga offer för ondskefulla kommunister, medan vita plantageägare och militärer var rättskaffens, starka män som slogs för västerländska, demokratiska värderingar och osjälviskt hjälpte den förvirrade malaysiska befolkningen. Det var vanligt att framställa Malaysia som ett exotiskt paradis hotat av världskommunismen, eller som en av flera spelfilmer om konflikten skrev i sin reklam.

Ett märkligt land sover som en vacker kvinna, så stilla, så gåtfull, så oberörd, tills hon i det första gryningsljuset uppväcker mäns passioner och krigets ursinne.

  

Något som däremot var svårt att romantisera var de fruktansvärda massakrer som drabbade Malysias grannland Indonesien, då under några månaders tid mellan en halv och en miljon människor slaktades, anklagade för att vara kommunister. En tragedi som skildrats i två skoningslösa filmer av den i Danmark bosatte amerikanen Joshua Oppenheimer, The Act of Killing från 2012 och The Look of Silence från 2014. Det är märkliga filmer där både verkliga offer och förövare får iscensätta sina övergrepp och sitt lidande. Få av förövarna visar någon ånger, men hos en del anas en djupt liggande bävan inför var de gjort sig skyldiga till.

Generellt sett har den psykologiska effekten av dödandet på både överlevande och förövare varit svår att komma åt. Naturligtvis har detta berott på det faktum att massmorden skedde med direkt stöd från den militära ledningens sida, den som sedan dess har kontrollerat nationen. Dessutom verkar massakrerna ha varit anmärkningsvärt effektiva i sin eliminering av dem som de var riktade mot och ett ännu större antal av dessa så kallade "vänstermänniskor" bestraffades hårt under flera av de år som följde militärkuppen som initierade massmorden. För många av de som internerades, regeringen har själv angivit att en och en halv miljon sattes i koncentrationsläger, och som delar denna erfarenhet av hunger, förnedring och misshandel verkar det som om dessa år av lidande har överskuggat den kortare tid av skräck under vilken det organiserade mördandet pågick.

En annan orsak till den märkliga tystnaden kring massmorden är det faktum att den indonesiska regeringen anser att dödandet var en nödvändig utrensning av det kommunistiska inflytandet bland Indonesiens befolkning och har aldrig på allvar förnekat att de ägt rum. Regeringen har även varit benägen att stödja högre siffror för offer än de som presenterats av det fåtal forskare som har försökt beräkna dem. En känsla av gemensam skuld har också gjort samhällen ovilliga att identifiera individuella förövare, något som medvetet har uppmuntrats av armén, som gjort allt för att säkerställa att den inte ensam har fått bära blodsbördan.

Ett djupborrande i själslivet hos brottslingar och sådana som drabbats av deras skoningslösa våld som Oppenheimer´s uppskakande filmer visar, är något helt annat än den ytliga, distanserade hyllning som Time förlänade arkitekten bakom blodbadet, Suharto, i en anonymt skriven artikel kallad Indonesien: Hämnd med ett leende.

Mitt i ett kokande blodbad som nästan obemärkt tagit 400 000 liv, har Indonesien Sydostasiens, spretande jätte, gjort en helomvändning som i grunden, radikalt och oväntat, har förändrat inte bara dess regering, men hela dess politiska inriktning, [..] En ny regim har stigit fram, med arméns stöd, men med en noggrant utarbetad konstitution och ett högljutt folkligt stöd.

Artikeln består av en extrem svartmålning av Indonesiens förre, kommunistanfrätte president Sukarno och en gemytlig hyllning av dess nye ledare Suharto vars ”utrensning” av kommunister möjligen varit lite väl drastisk, men i grunden välbehövlig och med ett lovvärt resultat:

Det största problemet av alla och det som Suharto känner sig mest direkt berörd är Indonesiens förstörda ekonomi, om det nu kan kallas för en ekonomi. [...] "Även om han personligen inte är insatt i komplexiteten av de ekonomiska problemen i landet", säger en utländsk diplomat som känner honom väl ”inger han förtroende och har tydligt fastställda mål. Han vill gå vidare med arbetet med nationens återuppbyggnad."[...] Indonesiens dramatiskt nya hållning behöver ingen extra push för att göra den till vad den är - västvärldens bästa nyhet i år när det gäller Asien.

En glädjande nyhet som innefattade slakten av över en halv miljon människor och hyllandet  av den man som beordrat denna masslakt. Ett exempel så gott som något på Västs kyliga blick på den ”Tredje Världen", som allt som oftast tycks ligga fjärran från oss, i varje fall om vi skall tro beslutsfattare som inte tycks ha en aning om allt det lidande som ett krig innebär.

Exempelvis dessa allvetande experter som tycks vara med om styra världens öden, som Sir Robert Francis Cooper som var utrikisk rådgivare åt Tony Blair och nu är ledande inom The European Council on Foreign Relations (ECFR), en inflytelserik europeisk tankesmedja som främst sysslar med hur EU:s utrikespolitik kan göras ”mer effektiv”.  För mer än tio år sedan skrev Sir Cooper en artikel där han hävdade uppfattningar som fortfarande tycks ha ett visst inflytande.

Sir Cooper delar in världen i sönderfallande stater (failed states), moderna stater och postmoderna stater. Enligt honom rådde i den ”antika världen” ordning, kultur och civilisation, medan det utanför den sfären rådde barbari, kaos och oordning. ”Föreställningen om fred och ordning, garanterade genom ett hegemoniskt maktcentrum, har sedan dess varit inflytelserik.” Nu finns det dock nya statsformer, som länder ”ofta tidigare kolonier” där staten har upphört att existera, sedan finns det ”moderna” stater som fungerar som gammaldags nationalstater och regeras av en stark centralmakt, som Kina, Indien och Pakistan. Och så har vi den postmoderna staten där liberalism och sann demokrati råder och som inte längre hyser några imperialistiska ambitioner – gissa var den finns?

Utmaningen för den postmoderna världen är att vänja sig vid tanken på dubbelmoral. Bland oss arbetar vi på grundval av lagar och öppet samarbete i säkerhetsfrågor. Men, när det gäller mer gammaldags typer av stater, utanför den postmoderna, europeiska kontinenten, bör vi återgå till de grövre metoderna från en tidigare epok – maktutspel, förebyggande angrepp, bedrägeri, allt som krävs för att ta itu med regimer som fortfarande befinner sig på artonhundratalet, där varje stat var en värld för sig själv.

Hos ”oss” kan vi hålla oss till lagen, men då vi handlar ute i djungeln råder djungelns lag, det vill säga i områden där kaos och krig är ett sätt att leva, där tillvaron styrs av knarkbaroner och självutnämnda krigsherrar. Det mest logiska sättet att hantera kaos och det som användes i det förflutna är kolonisering. Men kolonisering är numera oacceptabelt.

Vad som krävs är en ny typ av imperialism som är acceptabel för en värld präglad av mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värderingar. Vi kan redan nu urskilja dess konturer: en imperialism som, liksom all imperialism, syftar till att få ordning och organisation.

Jaså, var det ordning som imperialismen främst eftersträvade? Jag trodde att det var profit för det maktcentrum som utövade den imperialistiska makten. Men, jag kan förstås ha fel. Enligt Sir Cooper är det organisationer som IMF och Världsbanken som garanterar en välvillig globalisering baserad på öppna marknader och demokrati. En stat som förlitar sig på deras välvilliga stöd kommer att finna vägen in till den globala ekonomin och dess goda cirkel av investeringar och välstånd.

På mig ger det där intryck av att vara en oerhört förenklad världssyn, värdig en duktig mellanstadie-elev, men oroande då den uttrycks av en inflytelserik teoretiker. Ett dubbelriktat tal som blandar ihop fred med våld, och frihet med tvång och inte minst den gamla välbekanta synen på ”de andra”, sådana som behöver vår vägledning och vårt stöd för att finna en väg ut ur den härva de själva skapat.

Själv antar jag att Sir Coopers ”ordningsbefrämjande” imperialism bidrog till att skapa dagens kaos i sönderfallande stater, en otrevlig historia präglad av plundring, slaveri och sexuellt våld som efterlämnade en maktelit som skott sig på sina forna herrars välvilja och fortsatt att berika sig själva inom ramarna för global neoliberalism, under vars täckmantel människoförakt och rasism fortsätter att frodas.

Missförstå mig inte, det är mycket möjligt att avreglerade marknader och globalisering leder till ökat globalt välstånd, men att låtsas att “utvecklingsarbete” oftast sker och planeras i samråd med likställda partners, som agerar fritt och självständigt, är en lögn. Och här kommer jag tillbaka till de glada kvinnorna på foton i FAOs och IFADs korridorer. Jag ser dem som en del av vår neoliberala hyllning av kvinnor som ständigt, flitigt, och lyckligt bedriver småskaligt, naturnära, men produktivt, arbete för världsmarknaden – den ultimata vägen ut ur fattigdom och ojämlikhet.  

Smyckade och stiliga likt ”ädla vildar”, romantiserade, men med värdighet och enkelhet, utgör de en förebild för de kvinnor som exploateras av sina förtryckande män, eller av listiga och giriga främlingar. Kvinnor som ägnar sig åt ”bra spenderande” som gynnar familj och samhälle, till skillnad från mäns ”dåliga spenderande” som gynnar enbart dem själva. Tankegångar som reflekterar viktorianska föreställningar om ”förtjänta och oförtjänta” fattiga. Tillförlitliga, arbetsamma och företagsamma kvinnor som inkarnerar Världsbankens slogan om att Gender Equality is Smart Economics, Jämställdhet är smart ekonomi, eftersom kvinnor är bättre låntagare och bättre försörjare än män. Frigjorda kvinnor som utgör en kontrast till de beslöjade och könsstympade varelser som förtrycks av patriarkaliska manssamhällen. Kvinnor på väg mot västerlandets lycksaliga paradis för fria, självständiga kvinnor.

Jag motsätter mig inte alls den världsbilden, den är kanske till och med korrekt. Det är ensidigheten som oroar mig. Återigen en värld betraktad utifrån Västerlandets blick. Bilderna på glada, arbetande kvinnor får mig att tänka på glada arbetande kvinnor som inte arbetade för någon globaliserad, neoliberal marknad, utan för exploaterande kolonisatörer.

Istället för att betrakta bilderna skulle jag vilja lyssna till och möta människorna de avbildar, lära mig från dem, ta del av deras erfarenheter. Jag vill inte betrakta dem genom några västerländska filter eller tvinga på dem mina idéer, utan istället få ta del av och lära mig från deras åsikter och önskningar. Därför sympatiserar jag med William Easterlys uppdelning av biståndsgivare som planerare och sökarePlanerare tror att tillämpandet av centralt konstruerade stora planer kommer att förbättra tillståndet i fattiga länder, medan sökare letar efter ”nerifrån” kommande lösningar på specifika behov.

Easterly betraktar planerare som moderna reinkarnationer av kolonial självöverskattning. Han menar att det vore bäst att fokusera på de fattigaste människornas behov, som utbildning och effektiv hälsovård. De fattiga är inte i behov av allmosor, men utbildning och god hälsa ger dem möjlighet att på egen hand försöka förbättra sina liv.

Utveckling är alltför fokuserad på materiellt välbefinnande. ”Experter" är mästare på att finna tekniska lösningar, som hyllas som vägar ur fattigdom, men misslyckas oftast med att ta itu med problemens kärna. Bristen på individuella rättigheter som hindrar de fattiga från att spontant finna lösningar på sina problem och från att försvara sina intressen från olika intressenter. Det är ofta rasism och könsbaserade fördomar, parade med våldsam självöverskattning, som hindrar oss från att se verkligheten som den verkligen är.

Anderson, David (2005). Histories of the Hanged: The Dirty War in Kenya and the End of Empire. London: Weidenfeld & Nicolson. Anonym (1966) “IndonesiaVengeance with a Smile,” i Time no. 3, July 15. Barber, Noel (1971) The War of the Running DogsThe Malayan Emergency, 1948–1960 New York: Weybright and Talley. Cooper, Robert (2002) “The Post Modern State” i Leonard, Mark (ed.) Re-ordering the world: The long-term implications of September 11thLondon: Foreign Policy Centre. Cribb, Robert (1997) "The Indonesian Massacres", i Totten, Samuel et.al (eds.) Century of Genocide: Eyewithness Accounts and Critical Views. New York/ London: Garland Publishers. Disraeli, Benjamin (1980) Sybil: Or the Two Nations. London: Penguin Classics. Easterly, William (2006) The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Harm and So Little Good. London: Penguin. Engels, Friedrich (1983) Den arbetande klassens läge i England: från egna iakttagelser och autentiska källor. Göteborg: Proletärkultur. Fanon, Frantz (1995) Svart hud, vita masker. Göteborg: Daidalos. Gould, Stephen Jay (1977) Ever Since Darwin: Reflections in Natural History. New York/London: W.W. Norton. Gould, Stephen Jay (1981) The Mismeasurement of Man. NewYork/London: W.W. Norton. Kohn, Marek (1996) The Race Gallery: The Return of Racial Science. London: Vintage. Levi, Primo (1988) Är detta en människa? Stockholm: Bonniers. Smith, Adam (1979) The Wealth of Nations, Books I-III, with an introduction by Andrew Skinner. Harmondsworth: Penguin Books. Wilson, Kalpana (2012) Race, Racism and Development: Interrogating History, Discourse and Practice. London/New York: Zed Books.

 

BLOG LIST

Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Much remains a mystery and I have now reached an age which makes me realize that there are several things I will never learn to understand  ̶  mathematics, chemistry, nuclear physics, quantum mechanics. I acknowledge the fascination and power inherit in such wisdom, though like a dog...
Items: 101 - 110 of 330
<< 9 | 10 | 11 | 12 | 13 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com