Någon gång under 90-talet hyrde jag under en månads tid ett rum på Svenska Institutet i Rom. Institutet ligger vid utkanten av Villa Borghese, Roms centralt belägna park med tuktade pinjer, palats, tempel, zoologisk trädgård, fontäner och vattendammar. Institutet är inrymt i en praktfull byggnad av rött tegel och vit travertin, dess salar och rum är ljusa, med höga tak och stora, avlånga fönster. Möblerna är designade av Carl Malmsten, bonader och andra inredningsdetaljer av konstnärinnorna Märta Måås-Fjätterström och Elsa Gullberg. Helheten skapades av Ivar Tengbom, mästaren till bland annat Stockholms Konserthus och den främste förträdaren för en stil som fått beteckningen ”nordisk klassicism”, i England och USA även kallad Swedish Grace.
På Institutets kringbyggda gård finns en fontän, den graciösa och fartfyllda “Solglitter”, som föreställer en najad ridande på en delfin, Carl Milles favoritverk. Det är lätt att tro att Tengbom valde den skulpturen för att pryda sitt byggnadsverk, speciellt med tanke på att hur imponerad han varit av Milles Orfeusfontän som placerades framför Konserthusets kolonnad. Det var dock Olga Milles som 1956, året efter sin makes död, skänkte skulpturen till Institutet.
Jag hade en fin tid på Institutet, personalen var vänlig och professionell. På kvällarna samlades stipendiaterna för samkväm – unga konstvetare, arkeologer, arkitekter, författare och musiker. Där träffade jag bland andra en trevlig dam vid namn Eva Nodin, som skrev på en avhandling om fascistisk arkitektur och barnkolonier. Samtalen med henne kom mig att fundera kring det Svenska Institutet; svensk arkitektur och det socialdemokratiska folkhemmet. Det påkostade Institutet byggdes nämligen mellan 1937 och 1940, en avgörande tidsperiod som gav upphov till det svenska samhälle vi nu lever i.
Enligt Eva Nodin fanns det vissa likheter mellan den socialdemokratiska folkhemstanken och italiensk fascism. Jag tänkte på vad hon sagt medan jag vandrade kring i den vackra byggnaden eller betraktade Milles fontän. Sedan tidigare visste jag att den världsberömde skulptören varit svag för både Hitler och Mussolini och skrivit att han uppskattade den ”ordning” de skapat i Europa: ”Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem, men jag hatar oordning.”
Det är möjligt att Eva Nodin gick i samma tankar som jag. Jag har inte sett henne efter min vistelse på det Svenska Institutet, men vet att hennes arbete efter det att hon skrivit sin avhandling om de fascistiska barnkoloniernas arkitektur koncentrerade sig på frågor kring Carl Milles’ politiska ställningstaganden och relationen mellan konst och ideologi. Jag har inte läst hennes bok om Milles I Tusen möjligheters rike, men vet att den handlar om hans syn på nationalsocialism, fascism och kommunism, på krig och fred, liv, död och uppståndelse. Dessa var teman som under trettiotalet var aktuella i ett Europa där tonen mellan vänster- och högerkrafter skärptes och ofta övergick i öppet våld, likväl sade sig båda lägren eftersträva ordning och disciplin. Såväl fascister som kommunister hävdade dessutom att för att uppnå något sådant krävdes det en stark stat och svenska sociademokrater instämde.
Efter Mussolinis makttillträde 1922 fortsatte svenska författare och konstnärer att besöka det fascistiska Italien lika flitigt som förr och flera av dem, liksom många socialdemokrater, skildrade uppskattande den samhällsförändring som pågick genom fascisternas stöd till den modernistiska konsten och arkitekturen, liksom omfattande projekt för att förbättra folkhälsan. På det officiella, politiska planet fanns det dock en viss avoghet mellan italienska fascister och svenska socialdemokrater, speciellt sedan Hjalmar Branting 1924 hade varnat för Italiens koloniala ambitioner, samt antytt att mordet på socialistledaren Matteotti hade arrangerats av Mussolini och därmed fått Sverige att som enda nation avråda från att Italien skulle få stå som värdland för Nationernas Förbunds rådsmöte.
De något ansträngda relationerna hindrade dock inte Italiens ambassadör i Sverige från att i sina kommunikéer, som med stort intresse lästes av Mussolini, ständigt upprepa att den svenska socialdemokratiska politiken framstod som en "en direkt avbildning" av den fascistiska. Ambassadör Gaetano Paternó redogjorde för sina samtal med ledande socialdemokrater som Ernst Wigforss och Rickard Sandler där de höll med honom om att deras partis politik, liksom fascisternas, präglades av en pragmatism som gjorde att man kunde bortse från "gamla partiideologier". Paternó skrev att när han under ett privat samtal med statsministern Per Albin Hansson påvisat för honom: "att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: ´Och varför inte?´".
Fanns det likheter mellan de båda ideologierna? Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans som bestod ända fram till 1976. Året innan Svenska Institutet började byggas i Rom avhölls i Stockholm en socialdemokratisk partikongress som formade sig till ett uttryck för den situation som uppstått genom den socialdemokratiska regeringens stora framgångar, den ekonomiska krisens mildring och det internationella lägets försämring. Det var under den kongressen som den socialdemokratiska makten konsoliderades och riktlinjerna för ett framtida folkhem fastställdes.
Vid det laget hade dock de svensk-italienska relationerna kylts ner ordentligt. Ett och ett halvt år innan grundstenen lades till Tengboms imponerande byggnad hade italienskt stridflyg bombat Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Abessinien. Mer än sextio lokalanställda och en svensk sjukvårdare omkom och den svenske överläkaren sårades svårt. Det dröjde dock enbart ett par år innan ett handelsavtal skrevs mellan Sverige och Italien, mitt under brinnande krig förmedlade Sverige italienska attackplan och annan krigsmateriel till Finland. Inte mindre än 84 Caproni CA 313, ett italienskt bonmb- och fjärrspaningsflygplan inköptes till det Svenska Flygvapnet.
Då jag bodde på Svenska Institutet fann jag bland olika dokument i dess bibliotek att det redan innan den nya byggnaden uppfördes så hade Institutet haft besök av ett stort antal tongivande svenska arkitekter. Många av dem anslöt sig sedermera till 30-talets funktionalism, som bars upp av yngre, socialpolitiskt intresserade arkitekter. De kom att ha stort inflytande på de genomgripande samhällsförändringar som 40 och 50-talen förde med sig i Sverige.
De hade besökt ett Italien präglat av ett fascistiskt tänkande som av rörelsens ideolog Giovanni Gentile beskrevs som en tredje väg mellan den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från att Staten skulle domineras av ett enda parti. Med stöd av korporativa organisationer skulle Staten omfatta hela samhället, samtidigt som den beskyddade privategendomen. För att det skulle vara möjligt krävdes nationell enighet och kraftfull ledning. För Statens och nationens bästa borde individuella hänsyn begränsas och ett nytt kollektivt medvetande skapas.
Mussolini avskydde omvärldens schablon av det livsnjutande, mandolinspelande italienska folket. Den skulle för all framtid raderas ut och ersättas av föreställningen om en stålhård, sund och fruktad europeisk elit, därav omsorgen om det uppväxande släktet; barnkolonier, sportanläggningar och folkhygien. Begrepp som italianita, italienskhet och romanità, romerskhet, skulle fyllas med mening, något som dessvärre också ledde till våld och intolerans. Ett samhälle inriktat mot krigsförberedelser, vars representanter gjorde sig skyldiga till hänsynslösa övergrepp mot den koloniserade befolkningen i Libyen och Abessinien. Fascismen var fientligt inställd mot etniska, religiösa och andra grupper och individer som inte kunde, eller vägrade, assimileras med nationen.
Vad man eftersträvade var en totalitär, social ingenjörskonst, där lagstiftning, beskattning, samhällspolitiska beslut, planering och utbildning skulle omdana samhället. Efter Första Världskriget uppfattades en genomgripande ”modernisering” av flera europeiska ledare som den bästa lösningen på samhällsproblemen. Såväl socialdemokrati, bolsjevism, nazism som fascism eftersträvade utökad samhällskontroll. Skillnaden låg främst i metoderna – demokrati eller totalitärt våld. Vid sitt makttillträde förklarade den antikommunistiske Mussolini:
Vi har ännu långt kvar, innan vi tillägnat oss det ryska systemet. Men i alla händelser skall fascismen följa det exempel, som Ryssland givit. Ni kan vara förvissade därom, alla ni skurkar och socialister i Italien. Den som förråder, han går under.
Den italienska fascismen skilde sig från kommunismen genom att korporativismen var dess officiella ledstjärna. En ideologisk inriktning som framställdes som en medelväg mellan socialism och fri kapitalism. Ekonomiska skillnader betraktades som naturliga, liksom även olikheter i materiella levnadsförhållanden. Målet var inte att söka utjämna klasskillnader, utan att garantera Statens rätt att styra samhället på ett sådant sätt att nationens och Statens bästa inte äventyrades av olika gruppers egenintresse.
Tankegångarna hade redan lanserats av Vatikanen som grundade sin uppfattning genom att hänvisa till Paulus första brev till korinthierna där han bland annat skriver: ”Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp” och ”i sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.” Även samhället borde vara som en kropp där varje individ utgör en integrerad del av sociala, ekonomiska, yrkesmässiga, etniska, nationella och familjebaserade enheter.
Fascismen ändrade dock denna uppfattning genom att poängtera att inom det moderna industrisamhället utrycktes inte längre den personliga identiteten inom några fastfrusna samhällsroller. Identiteten kom snarare till uttryck i beteenden, attityder, tal och stil – med andra ord genom kulturellt betingade särdrag. Industrisamhället krävde stora och fast organiserade politiska enheter som med fast hand styrdes av ett diktatoriskt system, något som likväl betydde att korporativismens idé om samhället som en kropp behölls.
Denna ”kroppsuppfattning” ledde till att man talade om sociala sjukdomar. Sjukdom och svaghet sågs i första hand som socialt betingade, de berodde på dålig miljö, okunskap om hygienska grundregler, fattigdom och bristfällig föda. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring.
Kulturell standardisering och nationell socialisation skulle åstadkommas genom effektiva skolväsen och utbildningssystem, medan arkitekturen skulle skapa en sund livsmiljö. Hälsoaspekten kom att genomsyra hela det fascistiska samhället, där renheten sträckte sig utanför kroppen och gavs en moralisk och andlig aspekt, varigenom den kom att innefatta konst och arkitektur.
För modernismens arkitekter var byggnadens renhet inte alltid i första hand motiverad av funktionella skäl, utan sågs även som ett moraliskt ställningstagande där renheten i förlängningen blev ett självändamål.
I det fascistiska Italien gynnades konsten genom att man eftersträvande att inom en estetiskt tilltalande förpackning sammansmälta antika ideal med det hypermoderna. Mussolini var personligen tämligen ointresserad av konst och det statliga kulturstödet uppdelades medvetet mellan skilda grupper av konstnärer. Det krävdes i allmänhet inte att konsten skulle följa partilinjen. Vid öppnandet av konstutställningen Novecento som 1923, året efter det fascistiska maktövertagandet, organiserades av Mussolinis vid den tiden inflytelserika älskarinna, Margherita Scarfatti, deklarerade den blivande diktatorn att:
Det är långt ifrån min idé att uppmuntra något liknande en statlig konst. Konst skapas inom den enskildes domän. Staten har enbart en plikt: att inte underminera konsten, att skapa humana förhållanden för konstnärerna för att därigenom uppmuntra dem att tillämpa en nationell synvinkel i sin konstutövning.
Detta hindrade dock inte fascisterna från att predika att ”den nya fascistiska människan” skulle bryta sig loss från snarorna hos förlegade föreställningar, ord och tankar. Fascismen skulle ”skapa historia”, den mänskliga kreativiteten skulle ställas i produktionens tjänst. Konstnärer skulle inte skapa konst för konstens skull, utan bidraga till skapandet av en ny kultur präglad av ”total handlingskraft”
Fascisterna talade om en historsk kompromiss mellan arbete och kapital. Frågan är om det idealet någonsin uppnåddes i Italien, men många har hävdat att den så kallade ”svenska modellen” var på god väg att uppnå det; med sina statsstyrda hälsoreformer och en samhällsförändrande energi som gjorde att arkitektur och stadsplanering blev till priviligierade instrument för skapandet av en ny mentalitet. Allt skulle åtgärdas med planering på grundval av vetenskap. En ny typ av stadsplanering skapades på bas av noggranna topografiska och sociala undersökningar, så kallad grannskapsplanering. Bostadskomplex skulle planeras kring invånarnas behov och komplementers med affärer, skolor och gemensamhetslokaler. En metod som redan prövats inom flera italienska städer.
Både i det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Sverige var det tänkt att utvecklingen skulle genomdrivas genom att Staten när så krävdes kunde underordna privata intressen under det allmänna bästa. Detta var en allmäneuropeisk trend. Enligt CIAM (Congrès Intrenationaux dÁrchtecture Moderne) en alleuropeisk arkitektsammanslutning som bildades i Aten 1928 var förutsättningen för modern, funktionell arkitektur att:
Varje stadsplaneringsprogram måste grundas i noggranna undersökningar utförda av specialister. Det måste förutse de olika stadierna i den urbana utvecklingen både i tid och rum. Det måste koordinera de naturliga, sociologiska, ekonomiska och kulturella faktorer som föreligger i varje enskilt fall.
Stadsplanering och arkitektur borde på bästa sätt tillgodose fyra grundfunktioner, nämligen boende, rekreation, arbete och transport. Allt samhälleligt tänkande skulle baseras på förnuftstro, på vetenskapens möjligheter att skapa det goda livet med betoning på ljus, luft och grönska. All framtida rumsuppfattning borde basera sig på ett öppnande av rummet. Som i en dikt av Ragnar Thoursie från 1951:
Över tidens sus i tallar, över åsens flykt
På fjädermolnets vinge bred och stark,
Trår från natt till dag, från nöd
Till frihet ifrån fruktan den strävan
Som är lika för oss alla. En öppen stad,
Ej ens befästad, bygger vi gemensamt.
- Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
En av initiativtagarna till CIAM och tillika modernismens store guru, var schweizaren Le Corbusier (Charles-Édouard Jeanneret) som 1923 i sin revolutionerande Vers une architecture ”Mot en arkitektur”, skrev:
Ett hus skall vara en maskin för att leva i, med bad, sol, varmt vatten, kallt vatten, värme efter behag, plats för bevarande av livsmedel, hygien och skönhet i betydelsen harmoniska proportioner. En fåtölj är en maskin för att sitta i och så vidare.
Le Corbusier beskrev med avsmak byggnaderna som missprydde hela den europeiska kontinenten, ruttnande, ålderdomliga hus som omsluter sina plågade invånare likt snigelskal, unkna, värdelösa och improduktiva. En anomlitet bland rena, effektiva industrikomplex i färd med att producera en bättre framtid för oss alla. Enligt Le Corbusier har det gamla hantverkar- och jordbrukarsamhället gått förlorat och numera finns ingen koppling mellan fabriksmiljöerna, bankerna och kontoren som blir allt effektivare och sundare och de miljöer som majoriteten av deras arbetskraft tvingas leva inom - ”tuberkulösa” boningar vars invånare ”demoraliseras inom en anakronism”.
Varje samhällsmedborgare känner ett behov av sol, värme, ren luft och rena golv. Vill klä sig i bekväma rena kläder och sova på vitt, nystruket linne. Vi behöver alla en miljö som tillåter oss att bekvämt återhämta oss efter dagens slit och stök. Våra muskler och hjärnor skall inte längre stängas in och plågas av osunda boningar.
Även om Le Corbusiers politiska uppfattning var väl förankrad i fransk konservatism sökte han efter statliga myndigheter som var villiga att ge honom fria händer för att förverkliga sina idéer. Han vädjade mer till logik än politik när han skrev att: ”Så fort en vetenskaplig planerares beräkningar och planer är färdigställda skall han vara i stånd att deklarera att: `Så här skall det bli!´” Att Le Corbusier vid upprepade tillfällen sökte sig till ryska bolsjeviker och italienska fascister berodde inte på någon politisk övertygelse, utan på en förhoppning om att totalitära stater skulle hjälpa honom att infria sina visonära planer. Nedan ser vi Le Corbusier bredvid Ivar Tengbom (till höger), det Svenska Institutets arkitekt.
1925 återvände en av den svenska moderna arkitekturens tongivande ideologer, Uno Åhrén, från världsutställningen i Paris. Han var euforisk, orsaken till hans entusiasm var att han upplevt utställningens mest uppmärksammade alster - en villa vid namn L´esprit Noveau (se ovan), konstruerad av Le Corbusier. Åhrén skrev:
Vilken längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete, utan att bry sig om sitt uteseende … den renodlade teknikens form som helt enkelt är avpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten.
Tillsammans med andra svenska arkitekter, konstnärer och formgivare sammankopplade Åhrén den estetiska revolutionen med en social sådan - drömmen om ett nytt samhälle och en ny människa. Konsten blev politik. Åhrén skrev: ”Efter detta känns luften här hemma ännu mer tryckande. Varför är allt så fastlåst här i Sverige?” Snart var han dock mitt uppe i förändringen, 1943 blev han chef för Svenska Riksbyggen och sedan fram till 1963 professor i stadsbyggnad vid KTH. I en bok publicerad 1943 Arkitektur och demokrati, skrev Åhrén om hur arkitekturen i samarbete med socialdemokratin skulle omforma det svenska samhället:
Byggnadskonstens representanter står nu liksom alla andra mitt uppe i politiken. Världen göres om. Vi ska medverka. Men vi får aldrig släppa efter på de demokratiska grundprinciperna, de mänskliga rättigheterna.
Folkhemmet höll på att skapas. Folkhemmet? Att jag kom att tänka på min tid på Svenska Institutet i Rom beror på att jag läste hur statsminister Stefan Löfven hade kallat Sverigedemokraterna för ”ett litet nyfascistiskt parti som menar att de ska ha ett avgörande inflytande och sätta dagordningen för svensk politik.” Samtidigt läste jag Jimmie Åkesson ovanligt tråkiga ”självbiografi” Satis polito och hans märkliga tilltag att förse sin bok med ett ”Förord av Albin Hansson”, visserligen med den förklarande brasklappen att:
Nedanstående är naturligtvis inte författat av Per Albin Hansson. Det har nämligen gått nästan sjuttio år sedan Sveriges dåvarande statsminister steg av tolvans spårvagn vid Ålstensgatan, föll ihop på marken och dog. Förordet är således fiktivt, skrivet utifrån hur författaren tror att Per Albin skulle ha formulerat sig om han hade haft möjlighet till det.
Nu tror jag inte alls att Per Albin hade begagnat sig av så otympliga formuleringar som ” jag kan inte med lätthet släppa känslan av att man dragit partiets grundstenar och ideal vid näsan.” Det är nog Jimmie Åkesson som drar grundstenarna vid deras obefintliga näsor och jag kan inte med lätthet undgå att reta mig på det olidligt arkaiserande språkbruk Jimmie använder när han försöker härma Per Albin, men dessvärre hamnar i det ena magplasket efter det andra: ”Jag saknar icke förståelse för de tidiga förespråkarna av det som jag förstått kom att kallas mångkultur, men jag skulle likväl gärna varit där och vädjat till dem att tänka ett varv till.” Tänka ett varv? Nåväl, Jimmies fiktive Per Albin Hansson påstår att Sverigedemokraterna med sin ”socialkonservatism” har ”plockat upp det mitt parti har tappat, eller rent av slängt bort”.
Sverigedemokraternas folkhem är möjligen ett idylliskt Sörgårdssverige, med röda stugor och rejäla, blonda bönder. Det framställs i varje fall så på många av deras valaffischer och SDs partisekreterare Björn Söder tycks ha haft något sådant i tankarna då han inspirerat sitt parti att distribuera Astrid Lindgrens böcker. Söder har påstått att Lindgren ofta skildrar hans folkhemsideal och undrat vad den samhällsintresserade sagoberätterskan, med sitt ”stora hjärta”. skulle sagt om hon ”fått se hur det svenska samhället utvecklat sig? När invandrarungdomar som, till skillnad från Emil i Lönnebergas små hyss, kastar sten på brandkår och polisen för nöjes skull och bränner byggnader och bilar i förorterna?”
I Sverigedemokraternas höstbudget inför 2014 ingick en text med titeln Berättelsen om Sverige. Den skilde sig markant från den skildring som gavs i deras budgetförslag från 2005 då det i stället för trettiotalet talades om fornstora dar då den svenska särarten växte fram ”ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning.”
Nu är det ett helt annat ljud i skällan och partiet startar sin skildring av den svenska historien något senare, närmare bestämt 1809 då Sverige efter det Finska Krigets slut var ”ett fattigt land, hårt sargat av krig”. Men, det gick trots alls bra för Sverige. ”Idag konkurrerar vi inom fält så skilda som rymdteknik, kärnfysik, informationsteknologi och biomedicin.” Hur kunde detta ske? Jo:
Sverige var, kort och gott, outbildat och fattigt, men vi besatt gemensamma värderingar, en nordisk-luthersk arbetsmoral och normer där samförstånd och laganda var centrala. En institution är inte nödvändigtvis någonting enkelt att ta på, såsom en lag eller en myndighet. En institution är nödvändigtvis inte ens medveten. En institution kan vara ett underförstått förhållningssätt människor emellan, exempelvis att kort och gott visa hänsyn till sina medmänniskor, eller ta sig uttryck i värderingar, såsom att vara flitig och idog. De gemensamma kulturella värdena borgar i sin tur för en stark respekt för de formella institutionerna – våra gemensamma lagar.
Tja, vad skulle Astrid Lindgren säga om allt det där? Uppenbarligen inte att vi borde slänga ut invandrare, detta med tanke på att Ilon Wikland som gjort teckningarna till hennes böcker var baltisk flykting och att Georg Riedel som tonsatte hennes visor var född i Tjeckoslovakien.
Astrid Lindgren har postumt besvarat Jimmies och Björns försök att enrollera henne i sitt parti. Då en av hennes tyska brevvänner ondgjort sig över hur Astrid i boken Rasmus, Pontus och Toker låtit den otrevlige småskurken och svärdslukaren Alfredo tala cirkustyska och antytt att han var zigenare, så svarade hon upprört:
Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska stor-svenska [...] det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. Och därför gör det mig mer ont än jag kan säga, att du har utläst något som tyder på precis raka motsatsen ur Rasmusmanuskriptet.
Men, kanske var Astrid Lindgren trots allt lik så många andra av oss svenskar när det gällde att aningslöst exponera sin okunskap och avoghet gentemot sådant som är oss främmande.
JImmie Åkesson och Sverigedomkraterna fortsätter med sin skildringen av svensk historia, som märkligt nog ingår i deras budgetförslag. De konstaterar att det var den svenska socialdemokratin som vid trettiotalets mitt lyfte fram ,”den svenska samförståndsandan” materialiserad genom 1938 års Saltsjöbadsavtal när arbetsmarknadens parter tog sitt ansvar och utvecklade väl genomtänkta principer för hur konflikter på arbetsmarknaden skulle hanteras. Ett pragmatiskt förhållningssätt som enligt Sverigedemokraterna skapade välstånd och gjorde ”staten till en redundant aktör” (?). Sedan mörknade det dessvärre över stigen mot en ljusnande framtid:
Efter en fullständigt makalös återhämtning från den tragiska förlusten mot ryssen i Finska kriget 1809 visade det sig att hotet denna gång inte kom utifrån; hotet bestod denna gång av makabert aningslösa politiker, upphöjda på piedestaler långt ifrån vanligt folks verklighet. Enligt proposition 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken fastställer regeringen Palme att Sverige inte längre ska vara en svensk nation, utan en mångkulturell sådan - ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.
Och nu finner sig den svenska nationen i fritt fall ner mot multikulturalismens nedbrytande helvete. Den enda räddningen tycks finnas hos Sverigedemokraterna, som uppenbarligen vill skydda de värden som flockarna av urfolk förde med sig hit efter den stora inlandsisens avsmältning.
På omslaget till sin bok Satis polito (en komplicerad konstruktion som ordagrant kunde tolkas som ”tillräckligt för den polerade”, vad det nu kan betyda?) sitter Jimmie Åkesson på en soffa under ett par socialdemokratiska valaffischer från trettiotalet, säkerligen ditsatta med hjälp av Photoshop. Ett mer lämpligt omslag vore nog att ha Jimmie sittande som den fascistanstrukne Carl Milles monumentalstaty av Gustav Vasa i Nordiska Muséets entréhall, under vilken vi kan läsa devisen ”Waren Swenske”, men det vore nog inte tillräckligt folkligt, så nu sitter han istället och pratar med en photoshoppad katt.
Tillbaka till folkhemmet. Första Världskriget innebar överallt i Europa ett ökat inflytande för ingenjörer och planläggare. Efter att ha sett vad som kunde åstadkommas när krigsansträngningen krävde en total mobilisering av alla tillgängliga krafter så började politiker och tekniker föreställa sig vad som kunde åstadkommas om motsvarande energi och planering lades ner på uppbyggandet av en allmän välfärd, snarare än massförstörelse. Inom bolsjevismen och fascismen blev ingenjören/konstruktören den nye hjälten, övermänniskan som skulle förändra världen.
I sin sin roman Det nakna året, som skrevs 1920, deklarerar den ryske författaren Boris Pilnjak att världen skall renas genom bolsjevikernas "katharsiska våld" som kommer att leda till en djupgående förändring där de avgörande aktörerna kommer att vara ingenjörer, "garvade män i garvade skinjackor". Enligt Pilnjak är den pågående revolutionen en orgiastisk klimax som doftar av könsorgan, en skapelseprocess för andliga och tekniska under som kommer att leda till att det "asiatiska Öst" kommer att svepa in över och förändra det dekadanta Väst . Som så många andra avrättades Pilnjak av NKVD, det skedde genom ett nackskott i Lubjanka 1938. Samma år som det Nakna året skrevs förutspådde den inflytelserike tyske filosofen Oswald Spengler is sin bok Preusseri och socialism att det mänskliga samhället skulle nå sin höjdpunkt genom skapandet av en "organisk, nationalistisk variant av socialism och maktfullkomlighet", det skulle ske "inte i de Förenta Starena, inte ens i Japan, men i Sovjetryssland".
Förändring var tidens motto. Tiden fick ett egenvärde, den skulle bestämma vår tillvaro. Framåtanda skulle inspirera människor att ta värna om tillvarons ljusa sidor. Bländande tekniska uppfinningar skulle befria oss från tungt arbete och tristess. Alltings föränderlighet skulle inspirera oss, göra oss solidariska med tiden. Genom att ständigt arbeta med nya lösningar skulle vi förvandlas till tidens tjänare. Redan 1912 hade Bokförlaget Tiden grundats för att utge böcker till arbetarnas förkovran.
Förlagets första chef var Gustav Möller och i styrelsen satt bland andra Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Gustav Möller kom liksom Per Albin Hansson från enkla förhållanden, hade arbetat som journalist och skaffat sig imponerande kunskaper om marxistisk litteratur och utvecklingen inom den europeiska arbetarrörelsen. Han ansågs vara partiets ledande ideolog och var liksom Per Albin en utpräglad karriärist, om än med en stark ideologisk drivkraft. Det var Möller som i sin senare roll som socialminister kom att intimt förknippas med de omfattande sociala reformer som genomfördes av socialdemokraterna. Möller betraktade socialpolitiken som central för omvandlingen av en kapitalistisk samhällsordning i socialistisk riktning och menade att den skulle drivas i enlighet med en väl genomtänkt strategi.
Inom partiet var det uppenbarligen vanligt att jämföra Möller och Per Albin Hansson, ett vanligt omdöme var att Möller hade den bättre intelligensen, medan Per Albin hade den starkare viljan. Möller umgicks gärna med partiets intellektuella elit och många yngre politiker betraktade honom som ett föredöme och en mentor. Han såg sig själv som en intellektuell och förespråkade alltid vikten av att skaffa sig bildning och kunskap, något som han inte minst demonstrerade genom sitt nära och långa samröre med Tidens Förlag.
Det gällde nu för arbetare och bönder att skaffa sig bildning, att bli lika kunniga och belästa som sina politiska motståndare, något som ledde till grundandet av folkbildningsinstitut och folkhögskolor, men också till en stor vördnad för expertis och ”akademiker”. Efter kriget gällde det att se framtiden an med optimism. Inte minst bland unga socialister. För många av dem gällde det att bli ett med tiden, bejaka förändring och genom ohämmad kreativitet försöka skapa ett så perfekt samhälle som möjligt. Som när Karin Boye, jämnårig med seklet, 1927 blev medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion och skrev sin dikt I rörelse:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Under remissdebatten1928 införlivade Per Albin Hansson begreppet "Folkhemmet" i den socialdemokratiska retoriken. Folkhemstanken fångade tidsandan genom att vara både ett nationellt program och en socialistisk utopi. Den representerade vad som uppfattades som traditionella värden, samtidigt som det gällde att ställa upp eggande arbetsuppgifter inför framtiden - folkgemenskap och jämlikhet skulle skapa ett nytt samhälle på traditionens grund. En framtidsvision som lugnade borgerligheten och avväpnade vänstern.
Per Albins politiska åskådning präglades av stark optimism: ”Känslan av att arbeta i takt med utvecklingen är ägnad att skänka oss tillförsikt”. En utvecklingstanke som förhoppningsvis skulle harmonisera alla samhälleliga intressen och ideologier. Utvecklingen skulle inte enbart föra med sig en högre materiell levnadsstandard, utan även en ökad samhällelig rationalitet och insikt. Revolution och totalitarism skulle till varje pris avstyras. För Per Albin Hansson var demokratin ledstjärnan framför alla andra, men det var en form av demokrati som skulle säkerställas genom kulturell standardisering och nationell socialisering grundad på skolväsen, utbildningssystem och en dräglig levnadsstandard.
Sedan partiets grundande 1889 hade Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti haft socialisering, dvs. överföringen av enskild egendom till det offentliga, som ett av sina huvudmål. Efter 1926 års ministärskifte hamnade det socialdemokratiska partiet mer än sex år utanför regeringsmakten. Under den tiden blev de totalitära krafterna i länder som Tyskland, Sovjetunionen och Italien allt mäktigare och började hota samhällsfriden även i Sverige, samtidigt som den stora depressionen förlamade näringslivet. Vintern 1932/33 var mer än 200 000 människor arbetslösa och särskilt barnfamiljerna var hårt drabbade, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden. Trångboddheten var enorm och bostadsstandarden undermålig.
Efter valet 1932 hade Socialdemokraterna fått över 40 procent av rösterna och bildade en minoritetsregering, för att få igenom sitt program för arbetslöshetens bekämpande tvingades partiet till en överenskommelse med Bondeförbundet och i samband med detta tonades socialiseringsplanerna ner, medan en samförståndpolitik gynnades, med Per Albins ord:
Det betyder blott att socialiseringen blir vad den bör vara, icke en ofrånkomlig princip, utan ett alternativ att välja eller låta vara, allteftersom en socialiserad produktion i det speciella fallet närmar oss till eller fjärmar oss från den materiella och andliga frihet, som är vårt verkliga mål.
Den ”materiella och andliga friheten” som stöd för demokrati och välstånd var något som landets unga, radikala arkitekter tog fasta på. I samband med den stora Stockholmsutställningen som 1930 för den svenska allmänheten demonstrerande funktionalismens omvälvande formspråk och planer på en revolutionerande samhällsförändring samlades fem radikala arkitekter och en konsvetare på Stadshotellet i Vaxholm för att under en vecka diskutera och sammanställa ett manifest kring arkitekturens framtida roll i samhället. Resultatet blev den märkliga skriften acceptera.
Boken är fylld med illustrationer och har en uppseendeväckande typografi, något som ger den mer är tvåhundra sidor omfångsrika publikationen ett veckotidningsartat uteseende. Även språket är modernt, befriat från gängse böjningar som voro, äro och fingo. Likväl ger den numera ett något ålderdomligt intryck. Dess pedagogiska tonläge får mig att minnas min tidiga skoltid då dammiga gardiner drogs för och en 16-millimeters filmprojektor började knattra i klassrummet. Ur högtalarna hördes en högtravande berättarröst som hurtfriskt förklarade hur ”pojkar lär sig ansvar”, ”hur ax blir limpa”, ”hur malm blir stål”, eller hur livet tedde sig i en stenåldersby, där man på urmänniskornas överarmar kunde skymta märkena efter deras smittkoppsvaccinationer. Allt var självklart och orubbligt framställt, fritt från all tvekan, precis som i acceptera.
Boken innehåller kryptiska utvikningar och små dialoger mellan ”Vi”, ”Formtraditionalisten” och ”En herre”, något som gör att det hela faktiskt blir en nöjsam och ofta förbluffande läsning. Manifestet avslutas med ett antal korta satser, som: "Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att upprätthålla vår självaktning. Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt. Den som icke vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i en betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism."
Enligt manifestets författare hade den traditionella, svenska smaken kommit på efterkälken och hela samhället löpte risken att bli hopplöst föråldrat; opraktiskt och osunt. ”Bostadsstandarden har ej följt levnadsstandardens höjning”. Tillvaron präglades av splittring; arbete, hemförhållanden, barnuppfostran, utbildning, förströelse, religion, samhällsangelägenheter - allt befann sig på olika utvecklingsstadier. Det var hög tid att börja planera för framtiden, att slå en bro från det förflutna mot det ideala samhället. Optimismen tycks vara gränslös. acceptera vill befria Sverige från ”historiens belastning". Enligt författarna kan funktionalismen inte betraktas som någon tillfällig smakförändring, utan innebar ett helt nytt sätt att tänka - en frigörelseprocess, ”lika omvälvande som vetenskapens befrielse från religionen”.
Ett kapitel ägnas åt ”hemtrevnaden” och författarna konstaterade att grunden för bostadens trevnad fanns i dess organisation:
Den trevnad som varje normal människa känner inför det ordnade, det välorganiserade. Varje sak på sin plats och lätt åtkomlig, god och lämplig belysning, både naturlig och artificiell, soltillgång, lugn och ostördhet för både vilo- och arbetsplatser, goda möbler och goda möbleringsmöjligheter.
De ting vi omger oss med skall tjäna oss. Vi bör fästa oss vid sådant som är både vackert och funktionellt. Ornament och otidsenligt bjäfs som i onödan belastar sådant som borde vara rent och praktiskt spolierar tingens praktiska nytta. I princip finns ingenting som hindrar att vi tillsätter en och annan detalj för att därmed ”personifiera” något som är prefabricerat. Var och en är fri att blanda stil och smak efter eget tycke, men allt som produceras för allmän konsumtion borde vara funktionellt och vackert.
Författarna beskriver ett A-Europa och ett B-Europa, där A-Europa är som en enda stor organism, där funktioner är på en gång specialiserade och organiserade, där varje ”cell” - från den ensamma bondgården till den stora fabriken eller banken är beroende av varandra. En organisk enhet som uppenbarar sig även i de enskilda människornas utseende och uppträdande. B-Europa är däremot ett efterblivet ställe, med få och dåliga landsvägar. En plats där bönderna själva bygger sina stugor, äter sin egen säd och sina egna djur. De producerar föga och vad de köper kommer antingen från bysmeden och bysnickaren eller från marknaden de besöker en eller två gånger om året. Skriver gör de sällan eller aldrig och någon post får de heller inte, om inte en enstaka försändelse dyker upp från någon släkting som lämnat eländet och migrerat. Böndernas horisont ligger vid bygränsen. Staten gör sig enbart påmind genom skattepålagor och militärtjänst. Idéer utbyts lika lite som tjänster.
Enligt acceptera var det hög tid för Sverige att lämna B-Europa bakom sig och förvandlas till ett av A-Europas föregångsländer. accepteras författare var alla övertygade socialdemokrater och motståndare till såväl nazism och fascism, som kommunism. De såg sig tillsammans med radikala ekonomer och sociologer som det nya samhällets stöttrupper. Men, det fanns också en viss fara i den sociala ingenjörskonst som de pläderade för.
Exempelvis så spårade Francis Dalaisi, den franske ekonom som inspirerat accepteras författare att skriva om A- och B-Europa, fullständigt ur. Den till en början vänsterorienterade Dalaisi hade hävdat att den moderna världens motsättningar kunde övervinnas om det framväxande globala samhället resulterade i ett internationellt medvetande. Ett slags världssamvete som skulle växa fram genom ett ömsesidigt ekonomiskt beroende och de alltmer intrikata kommunikationsnätverken. Nationsgränserna skulle suddas ut och människorna närma sig varandra. Dalasai varnade för att utan internationell solidaritet skulle motsättningarna öka och ett Europa som fortsatt att vara uppsplittrat i nationalstater skulle obönhörligt störtas in i krig och kaos. Dalasai slutade som nazistisk medlöpare i ett ockuperat Paris där han ägnade sig åt att skriva antisemitiska pamfletter och hylla naziregimen som den enda kraft som enligt hans åsikt skulle kunna förverkliga drömmen om ett enat Europa.
Många politiker och män var likt författarna till acceptera trots sitt sociala patos medlemmar av de besuttna och priviligierade klasserna. När jag läser deras texter händer det att jag trots min beundran för deras insatser likväl grips av en viss olust. Det kan inte förnekas att de flesta av dem hade stor makt och en hög svansföring, både socialt och professionellt. De hade ett starkt socialt patos, berömvärda insikter om och hyste en ärligt känd upprördhet inför social nöd. Men, deras position gjorde flera av dem blinda för några av de problem som uppkom som en följd av deras sociala ingenjörskonst och trots sin professionalitet fanns i deras verksamhet inslag av personlig prestige och egen vinning.
De identifierade sig ofta med sin verksamhet, något som emellanåt kunde begränsa deras horisont. Ernst Wigforss skrev i sina memoarer att Per Albins populäritet inom partiet berodde mindre på hans förmåga att väcka personlig sympati, än på hans känsla av att han instinktivt tillhörde den rörelse inom vilken han vuxit upp. Personligt maktintresse och önskan om framgång för partiet hade i Per Albins gestalt ingått en oupplöslig förening.
Folkhemmets begränsande attityder är något jag tänker beröra i mitt nästa blogginlägg. Som försmak citerar jag Gunnar Ekelöfs dikt från 1945, Till de folkhemske:
Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.
Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.
Ahlberg. Alf (1933) Spelet om Svart och Rött: Arbetarrörelsen och fascismen i Italien. Stockholm: Natur och Kultur. Andersen, Jan (2014) Denna dagen, ett liv: En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm: Norstedts. Asplund, Gunnar, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén(1980) acceptera (facsimilutgåva med en efterskrift av Anders Åhman). Stockholm: Tidens förlag. Cantera Carlomagno, Marcos (1995) Ett folk av mänsklig granit: Sverige i den italienska utrikespoitiken 1932-1936. Lund: Historiska Media. Franzén, Mats och Eva Sandsted (1993) Välfärdsstat och byggande: Om efterkrigstidens nya stadsmönster i Sverige. Lund: Arkiv förlag. Isaksson, Anders (2000) Per Albin: IV·Landsfadern. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Johansson, Alf W. (1984) Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget. Stockholm: Tidens Förlag. Le Courbusier (1986) Towards a New Architecture. New York: Dover. Mack Smith, Denis (1981) Mussolini. London: Weidenfield and Nicolson. Nodin, Eva (1999) Estetisk pluralism och disciplinerande struktur: Om barnkolonier och arkitektur i Italien under fascismens tid. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Näslund, Erik (1991). Carl Milles – en biografi. Höganäs: Wiken. Pilnjak, Boris (1975) Det nakna året Stockholm: AWE/Geber. Scott, James C. (1998) Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed. New Haven and London: Yale University Press. Spengler. Oswald (2012) Preusseri och socialism. Arktos. Thoursie, Ragnar (2004) En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Lund: Ellerströms. Tingsten, Herbert (1967) Den svenska socialdemokratins idéutveckling, del 1. Stockholm: Aldus/Bonniers. Åkesson, Jimmie (2013) Satis polito. Sölvesborg: Asp & Lycke. Åkesson, Jimmie, m.fl. (SD) Motion till riksdagen 2013/14:SD100 OS av Sverigedemokraternas budgetförslag för 2014.
