FRANS HALS HYLLNING TILL LIVET OCH KONSTEN

Under en helg, då jag inte rest till min familj i Rom, kände jag en tidig morgon i Paris att jag borde göra något oväntat, något spontant. Klädde mig snabbt, tog métron till La Chapelle, en café au lait och croissant på en bistro i Gare du Nord och sedan tåget till London. Under resan övergick duggregnet till ösregn. Utanför Calais såg jag, innan tåget for in i tunneln under Kanalen hur en förtvivlad hjort blivit instängd mellan stängsel och taggtråd som gränsade till spåret.

I London vandrade jag under ett par timmar fram och tillbaka över de knarrande parkettgolven i National Gallery. Jag hade varit där förr och sökte upp mina favoriter – Hogarths räkförsäljerska, van Eycks brudpar, Bellinis doge, Holbeins ambassadörer, Vermeers dam vid spinetten, Van Goghs och Dealcrioxs självporträtt, Turners Temeraire, Campins Madonna, Crivellis bebådelse, Cosimo Turas Kalliope och många fler. Besöket varade i timmar och blev den tidsslukande njutning.

Gripen av de raffinerade nyanserna av grått och skimret över skallen blev jag blivit stående framför Frans Hals Ung man med döskalle. Det fina med museibesök är möjligheten att närma sig en tavla och på såväl nära som långt håll kunna urskilja penselföring och ljusskiftningar, färglagrens struktur.

Tidigare hade jag på ett liknande vis hejdat mig inför Hals zigenarflicka i Louvren; leende, levande och frisk med rödblommiga kinder kastar hon med ett snett leende en blick mot någon utanför bilden, kanske en krogkund.

Kanske Haarlems mustiga öl även forslades över till London, där jag alldeles nyss blivit betagen i en annan flicka med ett än mer vinnande och öppet leende än Hals zigenerska, nämligen Hogarths rödkindade räkförsäljerska, utförd med samma lätta penselföring som zigenerskan. Om än med brunare färgtoner. Kanske hade Hogarth inspirerats av Hals som genom sin virtuosa teknik i mångt och mycket är en konstnärernas inspiration som påverkat banbrytande mästare som van Gogh och Manet.

Hos Zigenarflickan ryms Frans Hals hela register; den friska skildringen av en människas unika ansikte, utförd med ett till synes fullkomligt fritt och samtidigt gediget handlag. Vid ett närgående betraktande av hans dukar blir Hals penselföring fullt synlig. Man har inte funnit några teckningar gjorda av honom och därmed inte heller några förlagor till hans mästerverk. Kanske målade han direkt på linnedukarna, styrd av sin intuition, en klar blick och säker hand alltmedan han målade med en högprofessionell ledighet. En förmåga att med otvungen naturlighet kunna bedöma det slutgiltiga intrycket. Hur hans tavla då den kom att pryda hemmet hos någon förmögen Haarlemborgare skulle te sig under en besökares ingående betraktelse.

Med vad som tycks vara svepande penseldrag applicerar han sina skimrande färger, som han inte tillverkade själv utan köpte hos Haarlems kemister (han var en gång nära att hamna på gäldstuga på grund av obetalade färger, och vid ett annat tillfälle för skulder till en bagare och en skomakare). Hals skickligt anlagda färgnyanser kombineras och samverkar till ljusstrålande vibrationer hos de pastost böljande och möjligen djärvt nerkastade former som samtidigt är fasta, i det närmaste påtagliga; ett halskrås eller en sidenärm

Länge trodde man att Hals skapat sin konst snabbt och spontant. Men, då jag närmade mig hans dukar, exempelvis Zigenerskan, något jag kunde göra på Louvren utan att larmanläggningarna började tjuta, kunde jag finna att Hals, liksom i Tizians och Velazquez mästerverk, noggrant framställt schatteringar och nyanser genom en djärv blandning av underliggande färgytor med såväl tunt, som tjockt anbringad penselfärg, Han hade även med hjälp av palettkniven smetat på tunna färglager. Detta lapptäcke av påstruken färg blir sedda på avstånd, som den leende zigenerskans bomullsblus, förunderligt skimrande och levande.

Mängden av sublima nyanser hos en enda färg som Hals lyckats skapa hos ett veckat tygstycke fick den förundrade van Gogh att i ett av sina många brev till brodern Theo utbrista: “Frans Hals måste ha minst tjugosju nyanser av svart!” Han tillade hur mycket han uppskattade konstnärens djärva metod att låta sina penseldrag bli synliga på ett sådant sätt att när de betraktades på avstånd flöt samman och harmonierades till en enhet:

Vilken glädje det är att se en Frans Hals, hur annorlunda den är från andra – så många av dem – där allt försiktigt har slätas ut på samma sätt.

Kanske hade han sett en tavla lik Hals porträtt av bryggaren Haks Claez Duyst van Voorhout – vars något bedagat slitna ansikte möjligen vittnar om en begivenhet på egna drycker. Sidentyget på van Voorhouts dräkt skimrar i en mängd varianter av grått och svart.

I mångt och mycket är Frans Hals, liksom Cezanne, en konstnär vars revolutionerande teknik är speciellt uppskattad av andra, likasinnade konstnärer. Joshua Reynolds (1723-1792), sjuttonhundratalets hyllade porträttmålare som 1768 utsågs till preses för den nyinrättade Royal Academy of Arts och adlades av George III, beskrev Frans Hals i sina akademiföreläsningar,  Discourses:

I Frans Hals verk kan porträttmålaren observera ett ansiktes komposition, dragens samverkan till en helhet (såsom målarna uttrycker det) då han utgår från en starkt markerad karaktär av individuell natur, något som är så anmärkningsvärd i hans porträtt och inte finns hos någon annan målare.

Men Reynolds fångades inte, som van Gogh gjort, av Hals virtuosa spel med synliga nyanser och djärva penseldrag, utan som så många uppfattade andra uppfattade han dessa temperamentsfulla och dynamiska drag som ett uttryck för impulsivitet och en ”slapphet” som dessvärre hindrat Hals från att ”fullborda” sin presumtiva mästerverk. Reynolds igen:

Om han orkat med konstens svåraste del – tålamod att avsluta det som han så rätt hade planerat, kunde han med rätta ha gjort anspråk på den plats som Vandyck, nu så rättvist innehar som den störste av porträttmålare.

Vad Sir Joshua Reynolds antagligen inte riktigt kunde uppskatta var hur Frans Hals ofta excellerade i sin skicklighet att med en enda färg skapa en mängd variationer, som då Bach leker med en fuga eller sina Goldbergvariationer. Se exempelvis hur Hals i porträttet av den på en stol bekvämt och ledigt tillbakalutade klädeshandlaren och fattighusgrundaren Willem van Heythuysen framför sina variationer av brunt och grått.

Nedan är Glenn Goulds kryptiska klotter på notbladen som utgjorde förlagor till hans tolkningar av Goldbergvariationerna.

Även Hals unge man med döskalle spelar med nyanser av grått och brunt; i hans mantel och i en bakgrund som likt Johannes Vermeers väggar kombinerar en mängd ljusskiftningar. Frågan är om Vermeer i sina subtila nyansskiftningar inte driver sitt mästerskap än längre än Hals. I sin utsökta Ung kvinna med spinnet, som likt Ung man med döskalle lyser upp en av National Gallerys salar, briljerar Vermeer med att genom en hel skala av olika ljusbrytningar återge varje materials skimrande särprägel – golvets marmor, klänningens siden, tavlans förgyllda ram, stolsitsens sammet; ett kammarspel i ljus och färg.

Jag satte mig ner och betraktade Hals porträtt mannen med en döskalle. Det var som om tavlan öppnade sig in mot ett rum bortom museisalen. Som om jag bjöds in att stiga in i ett annat, förtrollat rum, som Alice då hon genom spegeln tog sig in i Spegellandet. Undrar varför jag kom att tänka på Bachs Goldbergvariationer? Kanske var det läsningen av Thomas Bernhard som spökade.

I Bernhards Undergångaren grips två unga pianister av självmordstendenser efter att ha konfronterats med Glenn Goulds genialitet. De studerade tillsammans med den kanadensiske virtuosen på Mozarteums musikuniversitet i Salzburg och fann då att Goulds talang var vida överlägsen deras lärares och fullkomligt oförklarlig.

Wertheimer, som är romanens berättare, har gett upp sina drömmar om en karriär som pianist. De har krossats av Goulds ”brutalt öppna, men likväl sunt amerikansk-kanadensiska beteende”. Gould har kallat Wertheimer en undergångare, en term som uppenbarligen hittats på av Bernhard och som kanske kan betyda något i stil med ”någon som går under radarn”, någon som passerar obemärkt genom livet, men kanske även är en loser, en förlorare, eller någon som vandrar mot sin egen undergång. Wertheimer ger i varje fall upp sina musikaliska ambitioner. I jämförelse med Goulds mästerskap framstår de som fullkomligt meningslösa. Han studerar istället filosofi och skriver på en aldrig avslutad avhandling – Om Glenn Gould, samtidigt som han för sig själv och andra örlar om vad han vill skriva om, fast det blir inte något ordentligt resultat av hans intensiva funderande. Efterhand fjärmar sig Wertheimer från så gott som allt socialt umgänge, alltmedan han tyranniserar sin hängivna, milda syster. Wertheimers slingrande berättade, som utgör romanen, antyder en färd hans oundvikliga undergång.

Det faktum att jag hamnade i ett meditativt tillstånd inför Frans Hals framställning av den unge mannen (en skådespelare?) med döskallen kunde kunde även det sättas i samband med Bernhards författarskap. I Gamla Mästare skildrar han hur hur Reger, en åttioårig musikkritiker som under trettio år så gott som dagligen har suttit i samma soffa på Kunsthistorisches Museum i Wien och intensivt betraktat Tintorettos porträtt av en vitskäggig man. Inför den tavlan har Reger låtit sina tankar löpa i alla möjliga riktningar. Romanen berättas genom en annan äldre man, Atzbacher, som träffat Reger enbart någon dag tidigare men redan informerat sig om honom, dels genom Regers monologer och dels genom de detaljerade uppgifterna från en beundrande vaktmästare som under alla år sett till så att Reger inte blivit störd under sina sittningar framför tintorettomålningen.

Det hela blir till ett vindlande anförande om livet, konsten, musiken, filosofin och den onödiga samtiden. Intressanta tankar förenade med ett gubbigt klagande om än det ena än det andra. Resultatet kunde ha blivit katastrofalt, men hos en skicklig skribent som Bernhard blir det tankeväckande, roande och absurt. Romanen fick mig att att undra om inte även jag är på väg att förvandlas till en gaggig gubbe, speciellt med tanke på mina ältande bloggar.

Vem var den unge mannen på Frans Hals målning? Säkerligen har den en underliggande mening och utgör då en vanitas som vill påminna betraktaren om jordelivets tomhet, ungdomens korthet dödens visshet och därmed mana oss till eftertanke kring vår tillvaros glädje och bestående värden.  Men ynglingen kan också vara en levnadsglad kille vars utsträckta hand lockar oss att delta i någon slags förströelse. Han kan även vara en skådespelare i färd med att inleda en monolog och hans sidoblick kan skvallrar kanske om att han väntar på tecken från en regissör.

Kanske var han medlem i Frans Hals rederijkkamer, eller på grund av sin ungdom kunde han snarare ha varit en halv-professionell skådespelare, en så kallad personagiën som inte betalt någon medlemsavgift utan arbetade för mat och dryck, som han undfägnades med efter varje föreställning.

En rederjikkamer? Ordet betyder retorik-kammare och var under Frans Hals tid populära föreningar vars medlemmar samlades för att äta, dricka och roa sig med att inför varandra deklamera egna dikter, ge högtidliga eller parodierande tal, uppföra små sketcher eller till och med inför betalande publik uppföra teaterpjäser och sångspel, mest berömda var varianter av det redan under senmedeltiden så populära Det gamla spelet om Envar.

Vem som helst kunde inte bli medlem av en redirjikkamer, liksom i dagen Rotaryföreningar valdes man in och fick då betala för sig medlemskap. Det kunde vara prestigefyllt att tillhöra vissa redirjikkamer som kunde innefatta en stads styresmän och dess mest burgna borgare, fast det fanns även mer folkliga varianter – som nedanstående stökigt kaotiska värdshus, ett tillhåll för rederjiker av vilka en i fönseröppningen ses underhålla en folkskock som uppmärksamt lyssnar på han recitation.

En rederjikkamers huvudsyftet var att roa sina medlemmar, samtidigt som man åt och drack i riklig mängd. Medlemskapet kunde även innefatta arrangerandet av bröllop, födelsedagsfirande och andra festligheter. Det hände även att medlemmarna gjorde insamlingar till recitationsbröder som av olika skäl råkat illa ut.

Varje rederjikkamer hade egen vapensköld och särpräglade ceremonier. Flera uppförde ståtliga ordenshus och bekostade konstnärligt uppförda utomhusscener för tillfälliga teaterföreställningar, eller till och med fasta teatrar. Sådant var oftast inte enbart medlemsbekostade, utan man drog även in pengar genom att anordna lotterier med attraktiva priser.

Här ser vi en grupp redejiker som på en tavla av krogägaren och konstnären Jan Steen deklamerar poesi i ett öppet fönster, ovanför ordensemblemet som prydde deras klubblokal.

Frans Hals och hans yngre konstnärsbror Dirck var sedan 1616 medlemmar av retorik-kammaren De Wijngaardranken, Vingårdsdrinkarna och i denna klubb kunde det antagligen gå tämligen vilt till. På en målning av Frans Hals från just 1616, Fettisdagsfesten, ser vi ett par välkända klubbmedlemmar – komikerna Peckelharing, Den inlagda sillen, längst till vänster och den rödbrusige Hans Worst, Hans Korven, som iförd ett halsband av korvar och ägg lägger armen kring en festligt utstyrd och rödkindad flicka, som möjligen kan vara en utklädd yngling.

För övrigt tycks 1616 ha utgjort en kritisk vändpunkt för den då trettiotreårige Frans Hals. I början av året hade han gjort sin första och antagligen enda resa utanför Haarlem och hade då under en månads tid besökt sin födelsestad Antwerpen, där han antagligen konfronterats med konstverk av Rubens, Jordaens och van Dyck. Under alla förhållanden utvecklade han vid återkomsten till Haarlem en ny och djärv måleriteknik av vilken Fettidsdagsfesten kan ha varit ett första resultat.

En färgstark och målerisk tavla som med sina svepande penseldrag inte tidigare skapats i Holland, i varje fall inte i Haarlem. Gestalter och föremål fyller hela bildplanet och tycks till och med pressa sig mot ramarna. Djärva färger och skuggor har skapats i toner av blått och grönt och påminner om verk av de samtida flamländska mästarna.

Strax efter fullbordandet av Fettisdagsfesten fick Hals en beställning för ett stort grupporträtt av officerare i Sankt Görans skyttemilis och hans lycka var gjord. Omgående uppskattades hans enastående förmåga att fånga de olika individers särpräglade ansiktsdrag alltmedan de livligt samtalar kring ett bankettbord, samtidigt som en del av dem poserar. Som om en besökare just stigit in i salen, överraskat dem och meddelat att det nu var dags för ett gruppfotografi. Trots ledigheten och variationen i framställningen lyckades Hals framställa karaktärsdragen hos varje enskild militiemedlem på ett likvärdigt och tydligt vis.

Efter succén med Sant Göran milisens bankett saknade Frans Hals under flera år sällan en porträttbeställning. I motsats till de flesta andra holländska porträttmålare lät Hals sina kunder besöka honom och sitta för sina porträttstudier i hans välutrustade studio, där han även undervisade en mängd elever. Frans Hals blev snart en respekterad medborgare och framgångsrik konstnär, men aldrig förmögen. Hans kunder inkluderade ett stort antal borgmästare, adelsmän, inflytelserika personer och borgare som gjort sig förmögenheter genom den den lokala öl- och tygindustrin, samt en alltmer omfattande kolonialhandel.

Frans Hals intima realism och stora människointresse begränsade sig inte till inkomstbringade porträtt av enskilda borgare och mecenater. Hans hämtade sina motiv från samhällets samtliga skikt; banketter eller möten mellan officerare, filantroper och kommunfullmäktige, smickrande porträtt av personer som ville glädja sig själva och imponera sin omgivning med bilder som demonsterarde deras framgång och status, eller för samtid och eftervärld kunde uppvisa på sin kärlek och trohet till hustru eller make, de så kallade äktenskapsporträtten. Samtidigt rörde sig sig också fritt bland krogar och rederjikkamer och porträtterade deras drinkare, musikanter, spelare, sångare, herremän, sjömän, servitriser, fiskmånglerskor, kroghjältar och udda original. Studier som även de fann sin marknad bland krogägare och konstsamlare. Frans Hals målade inga religiösa motiv, inga berättande genremålningar, inga landskap, uteslutande porträtt – av vilka en del utfördes i, eller mot bakgrunden av ett och annat landskap, ibland skapade av andra konstnärer.

I november 1616 hade Hals fru och två av deras tre barn dött. Anneke Harmensdochter var dotter till en linfabrikör och liksom Frans Hals katolik. De hade gift sig 1610 och eftersom makarna var katoliker hade deras bröllop registrerats hos kommunen och inte i Kyrkan. Anneke dog antagligen i barnsäng och tre månader senare gifte sig Frans Hals med sin hushållerska, som var dotter till en fiskhandlare och illitterat. Nio dagar eftetr giftermålet nedkom bruden med sen dotter. På grund av Frans Hals blivande hustrus tillstånd ägde bröllopet rum i en liten by utanför Haarlem. Lysbeth Reyniers födde åtta barn av vilka tre pojkar från detta uppenbarligen harmoniska äktenskap blev konstnärer, jämte Hals förstfödde son, Harmen, från hans första äktenskap. Lysbeth blev över åttio år och överlevde sin make med åtta.

Under det kommande halva århundradet lämnade Hals sällan Haarlem, där han var respekterad och framgångsrik men aldrig förmögen. Hans kunder inkluderade borgmästare och rika medborgare, som ledande personer i den lokala öl- och tygindustrin. Vid olika tillfällen, särskilt under de sena åren, kämpade Hals ekonomiskt, främst på grund av hans stora försörjninhgsbörda men också genom det faktum att få holländska porträttmålare sällan var välbetalda.

Flera av Hals målningar, av vilka en del säkert prydde Haarlems mer fashionabla krogar kan vara porträtt av rederjikkamermedlemmar. Den legendariske mulatt som gick under namnet Peckelharing var det säkert. Samtida källor nämner honom som en uppskattad komiker och hans porträtt hängde i krogen De Koning van Vrankrijk, som Hals säkerligen bevistade.

Den fiolspelande David van Aken på Stockholms Nationalmuseum var en annan rederjikkamermedlem.

Och kanske även Louvrens lutspelare:

Möjligen även den något överförfriskade Lycklige drinkaren i Amsterdams Rijksmuseum som i handen håller ett i all sin förrädiska enkelhet virtuost framställt vinglas.

Med en sprudlande, om än lite väl berusad livslust vänder sig dessa suputer och retoriker mot betraktaren, som denne frodige unge man som höjer sitt glas till vår välgång, alltmedan han håller sin hund om hakan och hans äppelkindade käresta klänger sig fast vid honom.

Sådana livsfrustande konstverk har gjort att skildrare av Hals liv mer än hundra år efter hans död har förvandlat denne ytterst skicklige nyskapare och allmänt respekterade konstnär till en krogrumlande suput, något han säkerligen inte var. Sådant fritt fabulerande kom sig säkerligen av att det inte finns så speciellt många uppgifter om personen Frans Hals. Ofta vet vi mer om borgarna han porträtterade än om konstnären själv, även om de främst blivit odödliga genom att ha blivit konterfejade av en stor konstnär. Dessutom lämnade Frans Hals som sagt inga teckningar och skisser efter sig och inte en enda skriven rad. Då jag betraktar denne mästares härliga målningar drar jag mig därför till minnes Bob Dylans konstaterande:

Det har egentligen ingen betydelse var en sång kommer ifrån. Det enda som betyder något är vart den för dig.

Medan jag betraktade Mannen med döskalle drog jag mig till minnes att ett av Frans Hals absoluta mästerverk fanns i London – Den leende kavaljeren i Wallace Collection. Den fick jag absolut inte missa, nu då jag hamnat i London! Jag kastade en blick på klockan, hon var ännu inte tre på eftermiddagen och Wallace Collection kunde inte vara mer än en halvtimmes väg från National Gallery. Även om jag varit i London åtskilliga gånger hade jag aldrig varit där. Nu eller aldrig!

Jag skyndade mig ner till Charing Cross Station och tog tunnelbanan till Oxford Circus. I det enerverande ösregnet promenerade jag sedan med raska steg till Wallace Collection, enbart för finna att det höll på att stänga redan klockan tre. Typiskt England, allt var avigt, till och med museitiderna.

Den äldre, korpulente och vänligt leende vaktmästaren, som var i färd med att stänga dörrarna, ursäktade sig med orden: Sorry mate, closing time. Han fångade upp min besvikna min och tröstade mig genom att påpeka att det under alla förhållanden inte var mycket jag skulle hinna se på fem minuter. Jag förklarade att det enbart var en tavla jag var intresserad av. Den gamle gentlemannen sken upp: ”Jaså den! Ja, ja, den är även min favorit. Vänta lite, jag kommer strax tillbaka.” Han försvann in i byggnaden och förväntansfullt hoppades jag att han skulle komma tillbaka och tala om för mig att det var OK om jag tog en titt den Leende kavaljeren. Jag såg verkligen fram emot att på egen hand få njuta av anblicken. Men då vaktmästaren kom tillbaka räckte han mig två konstkort. ”Ta de här som tröst”, sa han ”och kom tillbaka imorgon. Du får dem, de är de bästa.” Det var Fragonards Les hasards heurreaux de l’escarpolette, eller som den vanligtvis kallas – Gungan och Frans Hals Leende kavaljer. Djupt rörd tackade jag den vänlige mannen och lomade av i regnet. 

Eftersom det inte var så långt till Baker Street tröstade jag mig genom att gå till 221 B och besöka Sherlock Holmes rekonstruerade lägenhet. Underligt nog var där inte så många besökare och eftersom stället inte stängde förrän klockan sex kunde jag under en längre tid betrakta det belamrade vardagsrummet, så välbekant genom de många gånger jag i slukaråldern hade läst Sherlock-Holmeshistorierna. Jag var antagligen i den rätta stämningen eftersom jag fann den falska miljön märkligt genuin (i själva verket var ju 221B en påhittad adress) och kunde låta mig suggereras av rummet som till och med hade brasan tänd. Det värmde under den kulna dagen och då jag på tåget tillbaka till Paris satt och betraktade kortet på Frans Hals kavaljer kände jag mig nöjd med min dagsutflykt.

Då jag betraktar de välmående, leende och rosenkindade borgarna på Hals målningar är det lätt att förledas att tro att detta var en tid av fred och harmoni. Visserligen präglades Haarlem under större delen av Frans Hals levnad, 1583-1666, av ett välstånd som staden varken förr eller senare skulle uppleva. Men detta välbefinnande var inte alla förunnat och det kan inte jämföras med de betydligt säkrare förhållanden som det nu är många av oss förunnat att leva under. Mellan 1568 och 1648 befann sig de sjutton provinser som numera utgör Nederländerna på ständig krigsfot och skakades gång på gång av pest och andra farsoter. Även Frans Hals fick sin beskärda del av allt detta elände.

Frans Hals, som uppenbarligen förblev katolik livet ut, föddes i Antwerpen mitt under de våldsamma konflikter mellan protestanter och katoliker som på den tiden skakade hela Europa. Den stora flamländska staden var under spanskt välde. Nåja, spanskt och spanskt – nationsgränserna var flytande och det är antagligen bättre att beskriva Europas politiska karta i enlighet med furstehusens olika intressesfärer. I så fall vore det mer korrekt att säga att Antwerpen stod under habsburgskt herravälde.

Karl V föddes i det som nu är den belgiska staden Gent. Hans far var Filip den Förste av Kastilien, kallad Den sköne och hans mor Johanna de Trastámara, kallad Den vansinniga. Filips far, Maximilian, var född i Wiener Neustadt, som arvtagare till det tyska furstehuset Habsburg och valdes 1508 till tysk-romersk kejsare. Maimilian I lär ha konstaterat: ”Andra må föra krig, du lyckliga Habsburg, gift dig!” och mycket riktigt gifte han sig med Maria av Burgund och kom på så sätt i besittning av det som, bland annat, skulle bli de moderna staterna Nederländerna och Belgien.

Sedan lyckades Maximilian I övertyga sonen Filip den sköne att gifta sig med Johanna den vansinniga, dotter till Isabella av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien, som under sitt välde hade förenat Spanien. På så vis blev Filips och Johannas son, Karl V, härskare över stora delar av Europa och även Amerika ”ett rike där solen aldrig gick ner”. Under Karl V:s son, Filip II, utvidgades det habsburgska väldet ytterligare med områden som Portugal, Filippinerna och större delen av Italien. Fast Filip II hade fått avstå Österrike, Böhmen och Ungern till sin farbror, något han försökte att kompensera genom att försöka erövra Frankrike och England. Filip II var dessvärre en intolerant, religiös fanatiker och under hans välde kom det till blodig och öppen konflikt i de belgiska och holländska besittningarna.

Antwerpen var vid den tiden Europas rikaste handels- och industristad, men oroligheter mellan katoliker och protestanter gjorde den till farlig brännpunkt inom det habsburgska imperiet.Två stora militärstyrkor var förlagda till staden – Sancho d’Avilas spanska trupper, inneslutna i stadens citadell och den belgiske guvernörens tyska legoknektar. På landsbygden runtomkring staden härjade det habsburgska imperiets elitarmé, de fuktade Tercios. Dessa var samtidens mest väldisciplinerade armé och i motsats till de flesta andra furstestyrkorna bestod den inte av stora hopar med mer eller mindre sammanhållna legoknektar från Europas alla hörn, utan av en kärntrupp av stenhårt tränade, frivilliga spanska pikenerare, som valde sina egna anförare och var förstärkta med en lika vältränad enhet bestående av främlingslegionärer. Problemet med Tercios var att de, liksom andra arméer, förutom att de avlönades av de furstar de stod i tjänst hos, även livnärde sig på plundring. 

I slutet av 1576 hade Filip II:s väldiga mobiliseringar och krigsföretag tvingat honom att förklara sitt imperium bankrutt. Medan han förhandlade med en mängd fordringsägare fick de otåliga Tercios utan ör Antwerpens stadsportar vänta på sin sold och kastade då givetvis sina lystna blickar mot den legendariskt förmögna handelsstaden. De oroade antwerpiska borgarna övertygade sin guvernör att förstärka stadens tyska legoarmé med 6 000 vallonska legoknektar. Man visste att de spanska trupperna i stadens fästning inte skulle tveka att plundra borgarskapet om de brutala men ytterst effektiva Tercios beslutade sig för att anfalla.

Vansinnet exploderade då en flotteskader med 400,000 floriner destinerade till Tercios beslagtogs av Drottning Elisabeths engelsmän. Tercios anföll Antwerpen och de vallonska trupperna flydde hals över huvud medan de tyskar legoknektarna, vars styrkor hade förstärkts med belgiska medborgargarden, omöjligt kunde hålla stånd mot de rasande, stridsvana och högeffektiva Tercios. Efter hårt, men utsiktslöst motstånd, föll Antwerpen och plundrades under tre dagar skoningslöst av de spanska trupperna under vad som har kommit att kallas De Spaanse Furie, Det spanska raseriet. 7 000 av stadens invånare slaktades ner och staden hämtade sig aldrig från plundringen av sina rikedomar, i vanlig ordning var det den judiska befolkningen som drabbats värst.

Givetvis ökade det fruktansvärda övergreppet speciellt de belgiska och holländska protestanternas ursinne mot det spanska, katolska förtrycket. Mest välordnat blev motståndet mot habsburgarna i imperiets holländska och protestantiskt dominerade landsände. Visserligen utgjorde dess 1.5 miljoner invånare en bråkdel av imperiets befolkning, men de behärskade till stor del världshaven. De holländska Väst- och Östindiska kompanierna hade etablerat ett holländskt handelsimperium som gav dem väldiga inkomster och då de holländska provinserna efter plundringen av Antwerpen 1579 genom Unionen i Utrecht allierade sig mot habsburgarna och 1581 deklarerade sin självständighet under namnet De sju förenade nederländernas republik, förfogade de över 2 000 skepp, långt fler än Englands och Frankrikes förenade flottor. De hade dessutom tillräckligt med inkomster för att bekosta en armé med vältränade legoknektar, som anfördes av holländska officerare, samtidigt som effektiva, muskötbeväpnade medborgargarden organiserades i städerna.

Tre år innan Antwerpen plundrats hade även Frans Hals blivande hemstad, Haarlem, drabbats av ”det spanska raseriet”. Under de första upprorsförsöken mot den katolska, habsburgska överhögheten, vilka under slutet av 1560-talet bland annat hade lett till den protestantiska ikonoklasmen, då ”reformerta” folkhopar förstört kyrkornas skulpturer och andra utsmyckningar och dessutom lynchat präster, munkar och judar, hade Harleems medborgargarden lyckats förhindra sådant beteende. Men, då de spanska trupperna under plundrande repressalier drog fram över den kringliggande landsbygden anslöt sig Haarlems borgare till motståndsrörelserna. Stadens katolska kyrkor plundrades och snart var den inringad av spanska trupper. I juni 1573 kapitulerade det svältande, kringrända Haarlem, efter att ha bjudit ett ovanligt hårt motstånd under vilka stadens kvinnor spelat en legendarisk roll, inför de 12 000 man starka trupper som under sju månader hade belägrat den nu utarmade staden.

År 1585 ansåg sig Nederländerna vara tillräckligt starka för att erövra Antwerpen från habsburgarna och deras armé och flotta fördrev spanjorerna från staden. Men … efter hårt motstånd återerövrades den av Alessandro Farneses elitrupper. Med den fruktansvärda massaker som ägt rum nio år tidigare i gott minne utfärdade segerherren Farnese stränga order om att all plundring skulle bestraffas med döden och de spanska trupperna uppförde sig mönstergillt. Fursten av Parma gav också stadens protestanter, hugenotterna, och judar två år på sig att omvända sig till katolicismen, eller ordna sina affärer och utvandra. En exodus mot norr tog sin början och stadens tömdes på hälften av sina invånare. Bland de som lämnade staden var den tvåårige Frans Hals, som med sina föräldrar, hans far var klädeshandlare, hamnade i Haarlem.

Under slutet av 1580-talet anlände fler än 600 familjer från Antwerpen till Haarlem. De nya medborgarna hade stor kompetens, speciellt inom tillverkning av och handel med linne- och silke. Stadens befolkning växte från 18 000 år 1573 till cirka 40 000 år 1622, då över hälften av befolkningen var född i det som nu är Belgien.

För att återställa ekonomin efter de spanska plundringarna hade Haarlems styresmän beslutat om förmåner och stöd för att locka arbetare till bryggeri- och textilnäringarna, Haarlem var redan då känd för dessa industrigrenar, speciellt tack vare en riklig tillgång till rent vatten som filtrerats genom de omfattande sanddyner som gränsade mot havet.

1620 hade staden hundra ölbryggerier och textilindustrin blomstrade. Linnetygerna blektes med hjälp av vattnet och breddes ut på gräsmattor utanför staden. Som här på Jacob van Ruisdadels utsikt över Haarlem med dess ”blekningsfält”. En tavla som också uppvisar det unika holländska landskapsmåleriet med dess skildringar av rymdens/himlens närvaro över ett slättland vars bönder ständigt sökte efter tecken på vädrets växlingar och läste molnens utseende och rörelser. Lägg märke till hur det magnifika himlavalvet upptar tre fjärdedelar av Ruisdaels tavla.

Konst och kultur befrämjades av Haarlems styresmän, jämte en medveten tolerans för religiös mångfald. Detta lockade tillströmningen av flamländska och franska invandrare, såväl katoliker, som hugenotter och judar, på flykt undan den spanska ockupationen av deras ursprungliga hemstäder. Detta ledde till ett våldsamt ekonomiskt uppsving, såväl i Haarlem som i övriga holländska städer. Något som även tog sig uttryck i konsten där kyrkor, kloster och förmögen adel ersattes av välbärgade borgare som viktiga kulturkonsumenter som nu prydde sina hem med porträtt, stilleben, landskaps- och genremålningar.

Vid betraktandet av Frans Halslärjungens Gerrit Berckheydes kristallklara skildringar av ett oklanderligt rent och fejat Haarlem, eller Pieter de Hoochs ljusspel i solitt borgerliga hem i Delft och Amsterdam, är det svårt att föreställa sig en fond av våld och lidande. Även den äldre Frans Hals konst andas, trots en mer uppriven dynamik och mörkare skuggor, en i grunden trygg, social samlevnad. Kanske helt naturligt efter det att han tillsammans med sina föräldrar i Haarlem funnit en tillflyktsort bortom de likbemängda och krutröksomvärvda gatorna i Antwerpen.

Hals och hans samtida konstnärskollegors målningar har blivit till sinnebilden för det förnuft och den ordning som många av oss tror präglade den Holländska guldåldern. Fjärran som den för det mesta är från sjukdom och död, krigens masslakter och plundringar, slaveriet och den hänsynslösa kolonialism som trots allt utgjorde en av grunderna till det holländska välmåendet. Fattigdomen kan dock skymtas hos en mästare som Rembrandt och krigets groteska vansinne framgår med all tydlighet i Jacques Callots skildringar av det trettioåriga krigets härjningar i Lorraine.

Det var onekligen en märklig och i många avseenden unik tid. Det kan heller inte förnekas att holländarna i sin konst hyllade sig själva och sitt välmående, välorganiserade samhälle; dess renlighet och omtanke om andra. Samtidigt kan dock ett stråk av oro anas under den vackra ytan. Ett dåligt samvete över en egocentrisk vällevnad som kunde ta sig uttryck i reformert stränghet och religiöst bigotteri, sida vid sida med en oförställd dyrkan av livets goda, och en för tiden sällsynt tolerans.

Allt detta tar Simon Schama upp i sin Mellan Gud och Mammon: Nederländerna under guldåldern 1570-1670, i vilken han undersöker motsägelserna i Guldålderns blomstrande kultur. En rundmålning grundad på studier av romaner, kokböcker, vetenskapliga avhandlingar, konkursbokföring, religiös och politisk propaganda, utbildning, jordbruk, festligheter och konst. Den enda bristen jag kunde upptäcka var möjligen, i varje vad jag kan minnas, att Schama i sin bok inte tog upp så mycket kring det slaveri och den exploaterande kolonialism som stödde det holländska miraklet. Men, man kan inte begära allt.

Medan jag läste Schamas bok såg jag i Paris på en liten kvartersbiograf som specialiserat sig på filmklassiker, en serie med Charles Laughtons filmer och återupplevde då min tidigare beundran för denne skådespelare – hans Kapten Bligh i Myteriet på Bounty, Qusimodo i Ringaren i Notre Dame och Sir Wilfred Robarts i Åklagarens vittne och inte minst hans mästerskap som regissör i hans enda film, den ovanligt suggestiva och originella Trasdockan.

En överraskning var Rembrandt från 1936, med en alltid ofelbar Charles Laughton som en porträttlik Rembrandt inom ett stilrent sceneri, som faktiskt lyckades förmedla en miljö med affärsmän, politiker, bönder och tiggare, givetvis romantiserat och stiliserat på den tidens manér, men likväl minnesvärd. Inte för inte var filmen gjord av Alexander Korda som förgyllt min barndom med sin fantastieggande Tjuven från Bagdad.

Guldåldern i Haarlem har gjort en hel del nedslag i den litteratur som kommit i min väg. Någon gång vid mitten av sjuttiotalet blev jag fascinerad av Casper Natt, som jag på måfå plockat upp någonstans. Den skrevs av en italienskfödd fransk poet och anses vara ett första exempel på prosalyrik. Aloysius Bertrand dog i tuberkulos 1841, efter en fattig tillvaro som en i stort sett okänd skriftställare. De sista åren hade han förgäves försökt finna en förläggare för sin Casper Natt, som i en uselt korrekturläst och liten upplaga kom ut ett år efter hans död. Det var inte förrän i början nittonhundratalet som den sedan länge avlidne Bertrand fick den uppmärksamhet han förtjänade. Fast då hade Baudelaire redan upptäckt och beundrat hans Casper Natt som blivit en mäktig inspiration för hans diktning.

Den gotisk-romantiska inledningen fångade mig direkt. Författaren finner i en igenvuxen park i Dijon en gammal man djupt försjunken i en bok. Han attraheras av mannens märkligt främmande utseende och de två männen blir snart fördjupade i ett suggestivt samtal. Den gamle mannen säger sig att i Bertrand ha upptäckt ”en poet” och förklarar för honom att han under hela sitt liv har sökt efter konstens mening och inte funnit annat än att den fulländas bäst i poesi. Trettio års studier hade lett honom till slutsatsen att konstens inre kärna är ”Gud och Kärleken”, men han hade hela tiden hyst ett visst tvivel – Satan måste också ha en hand med i spelet. Var kom annars mörkret och spänningen ifrån? Under en stormig natt hade den demoniske gamlingen ensam blivit instängd i Dijons katedral och där upptäckt une clarté pique les tènébres, en klarhet som lyste genom skuggorna och då insett att djävulen inte existerade, all sann konst har sitt upphov hos Gud, även skuggorna. Konstnärer är enbart oskickliga återgivare av en större, oändligt mer fantastisk verklighet.

Den märklige mannen lånar Bertrand ett manuskript i vilket han försökt förmedla sina insikter och säger att han skall komma tillbaka nästa dag för att ta sitt unika verk tillbaka. Men, den märklige mannen med sin underliga brytning återvänder inte. Dagen efter mötet med den underlige författaren frågar Aloysius Betrand en parkbesökare om han vet vem Caspar Natt är och får då till svar att denne antagligen återupptagit sina oändliga resor, eller kanske rent utav har återvänt till Helvetet. Bertrand som nu läst manuskriptet Gaspard de la Nuit. Fantaisies à la manière de Rembrandt et de Callot, Casper natt: Fantasier i Rembrandts och Callots manér, tar inte påståendet som ett skämt utan inser att han mött Djävulen själv. Han säger till sig själv att den demoniske gubben må gärna grillas i Helvetet, men han skall ge ut boken. Han ritar ett porträtt av ”Casper Natt” på omslaget och försöker sedan få verket publicerat.

”Fantasierna” består av fem korta ”böcker” – Ecole Flamande, Flamländsk skola, Le Vieux Paris, Det gamla Paris, La Nuit et ses Prestiges, Natten och dess underverk, Les Chroniques, Krönikorna, Espagne et Italie ,Spanien och Italien, samt Silves, det hela avslutas med tretton fristående prosadikter, varav Le Gibet, Galgbacken, grep Baudelaire alldeles speciellt.

Samlingens första dikt – Haarlem, fångar enligt min mening på ett alldeles utmärkt sätt Haarlemkonstnärernas värld:

Då Amsterdams gyllne tupp galer kommer Harlems gyllne höna att lägga ägg.

Nostradamus

Harlem, den beundransvärda Kermesse som innefattar Flandern. Harlem målat av Jan Breughel, Pieter Neef, David Teniers och Rembrandt van Rijn;

Och kanalens blåa vatten skimrar och kyrkans gyllne glas flammar och tvätten torkar i solen och taken är gröna av humle;

Och storkarna slår sina vingar kring rådhusets klocka, lyfter nackarna mot skyn och fångar regndroppar med näbbarna;

Och den sorglöse borgmästaren stryker med handen sin dubbelhaka och den förälskade blomsterhandlaren, som magrat, håller blicken fästad vid en tulpan;

Och zigenaren som somnat över sin mandolin och den gamle mannen som spelar Rommelpot och barnet som blåser upp en svinblåsa;

Och drinkarna som röker i den fallfärdiga tavernan och krogbiträdet som hänger ut en död fasan.

En annan italienskfödd fransman som skrev om det historiska Haarlem, bland så oerhört mycket annat, var Alexandre Dumas (1802-1870). Jag fann hans Den svarta tulpanen bland min morfars stora samling spännande enkronasböcker från Nordiska Förlaget och slukade den, som så många andra av Dumas böcker.

Även om romanen tar sin början 1672, med lynchningen av Johan de Witt och hans bror Cornelis, falskt anklagade för mordförsök på den populäre Wilhelm av Oranien, så utspelar den sig något inkorrekt under världens första spekulationsbubbla, den så kallade tulpanmanin då en mängd spekulanter blev som vansinniga genom handeln med tulpanlökar.

Under denna tulpanmani utspelas Cornelius Van Baerles, till en början, sorgliga öde. Han är en fanatisk blomsterälskare som anser att ”förakta blommor är att förolämpa Gud”. Staden Haarlem hade satt ett pris på 100 000 franc (golden?) till den som kunde framodla en svart tulpan. Inte enbart pengar, utan även berömmelse stod på spel och den svarta tulpanen skulle för all framtid bära odlarens namn.

Van Baerle antar utmaningen och med tålamod och kunskap får han sina tulpaner att mörkna alltmer. Men hans gnidige och missunsamme granne, Boxtel, följer med avund Van Baerles framgångar. För att kunna lägga beslag på Van Baerles svarta tulpan, som med all sannolikhet snart kommer att spira i hans trädgård anmäler Boxtel sin granne på falska grunder som lierad med de förrädiska bröderna De Witt. Den oskyldige Van Baerle döms till livstids fängelse. Men, Van Baerle träffar där fängelsevaktens vackra dotter, Rosa. Mitt i all sorg och elände hjälper Rosa Van Baerle att i fängelset driva upp de lökar han lyckats smyga undan.

I den största förtvivlan kan alltså kärlek såväl som blommor spira, oförhindrade av dystra fängelsemurar och en ondskefull omgivnings sjukliga svartsjuka och onda ränksmideri. En kort sammanfattning kan få det hela att låta fånigt, men liksom allt annat jag på den tiden läste av Dumas var det hela så drivet och spännande berättat att den tid jag ägnat åt böckerna knappt märktes. Fast som pojke tyckte jag nog att spänningen mattades genom Van Baerles fängelseförälskelse och dessvärre slog över till sentimentalitet. Jag borde nog läsa om romanen för att se om min dåtida bedömning fortfarande stämmer.

Dumas manipulerade tidsperioden, men hade rätt i så måtto att han förlade tulpangalenskapens centrum till Haarlem. Det var då Frans Hals var verksam i staden som galenskapen härjade som värst. En förutsättning för tulpanlöksspekulationen var givetvis det allmänna välståndet. Flera medborgare had råd att satsa på flärd och lyx, något som med all tydlighet framgår genom klädelegansen hos hos medlemmarna i Hals medborgargarden.

Eller hur en tyghandlare som Willem van Heythuysen poserar som han vore en italiensk kondottiär.

Det skulle inte förvåna mig om Dumas inspirerats till sina musketörer genom Hals konst och om inte Dumas gjort det så har säkerligen regissörer och illustratörer till hans äventyrsberättelser säkerligen påverkats av Hals konst.

Och Dumas mustiga framställningskonst med sina skämtande, skrattande musketörer speglar uppenbarligen mycket av det goda humör man finner hos Hals. Exempelvis hos hans skrattande barn,

eller rödbrusiga borgare:

En självmedveten belåtenhet utstrålas också genom Hals gruppbilder, speciellt han militiamän som likt borgarna i hans porträtt vänder sig öppet och otvunget mot betraktaren.

Enskilda medlemmar av en grupp, det kan röra klaner, släkter och familjer, eller fotbollsklubbar, politiska partier eller allsköns andra föreningar och sällskap, vill gärna framställa sig som en av dem som hen känner släktskap och gemenskap med. Ett sätt är att låta dig bli porträtterad tillsammans med dina ”likar” dock utan att i en sådan bild förlora din personliga särart.

Grupporträtt var ovanligt populära i Fans Hals Haarlem, där det fanns tillräckligt med lokal rikedom, socialt ansvar och prestigesträvan för att befrämja porträtt av exempelvis medborgargarden och välgörenhetsföreningar. Beställningar på sådana grupporträtt som prydde välgörenhetsinrättnigar, kommunalhus och officersmässar blev så vanliga att de bland konstnärerna erhöll en speciell genrebeteckning – doelenstuck.

Speciellt Frans Hals blev särdeles skicklig att möta sina kunders krav genom att framställa grupper på dynamiskt rörligt sätt – ätande, lyssnande och samspråkande, men alltid värdiga och medvetna om betraktarens närvaro är vart och ett av deltagarnas utseenden troget och likvärdigt framställt.

Om det finns mer än en person närvarande i Hals målningar vinnlägger han sig alltid om att skapa ett samspel mellan dem. Detta märks tydligt i hans familje- och bröllopsporträtt. De senare målades ofta så att de framställde make och maka var för sig, men på ett sådant sätt att tavlorna skulle kunna hängas bredvid varandra. Betrakta exempelvis porträtten av Stephanus Geraerdts och hans hustru Isabella Coymans, hur de – även om de befinner sig inom skilda ramar – ler mot varandra och kärleksfullt sträcker ena handen till varandra.

Eller hur den förmögne köpmannen och äventyraren Isaac Abrahamsz Massa som nygift med sin rosenkindade och charmigt uppnästa hustru Beatrix van der Laas bekvämt slagit sig ner i en slottspark. Beatrix ler mot betraktaren och vilar sin ena arm på Isaacs axel, vars vertikalt utsträckta position självmedvetet och lojt fyller vänster bildhalva och därmed också förenar den med den vänstra halvan, som Hals djärvt log lämnat öppen mot slottsparken. Uppenbarligen lätt och ledigt går konstnären här i land med att skapa en för sin tid högst originell komposition.

Isaac Massa hade blivit förmögen genom sina handelsförbindelser med Ryssland där han vistats i åtta år och även skrivit en bok om – En kort historia om de nuvarande ryska krigens början och ursprung. Det är antagligen Massas ryska äventyr som Frans Hals anspelar på då han utanför fönstret i ett porträtt av vännen låter skymta ett par granar. Familjen Massa, som liksom familjen Hals kom från Antwerpen, stod alltid nära Frans och hans bror Dirck, men det var en vänskap som även visar på de skuggor som skymtar fram i Frans Hals liv.

Sonen till Isaac Massas syster, Sudanne, den charmige men cyniske Abraham van Potterloo, gjorde Frans Hals dotter Sara med barn, men vägrade erkänna sonen och blev därmed orsaken till att Sara hamnade på spinnhus för ”lättfärdigt leverne”. Efter avtjänat straff gifte hon sig med en ”enkel” sjöman och flyttade till Friesland.

Spinnhuset där Sara under ett par år internerades låg uppenbarligen i anslutning till Het Dolhuys, ett hospital beläget utanför Haarlems murar, som tjänade flera syften – såväl vanligt sjukhus som anstalt för mentalsjuka, spinnhus och hospis för besökare som anlänt till Haarlem efter det att stadens portarna stängts för natten.

År 1642 hade Hals son Pieter spärrats in på Het Dolhyus avdelning för sådana individer som ”utgjorde en fara för sig själva och samhället”. Liksom min barndomsstad Hässleholm som hyste en anstalt för ”sinnessjuka” utanför staden, kallad Backagården, med bygdeoriginal som Assar och Erik Öster, så hade Het Dolhuys sina ”frigångare” av vilka en del har porträtterats av Frans Hals. Som Pieter Verdonck en sinnesförvirrad medlem av Haarlems puritanska Mennonitförsamling. Med håret på ända attackerar Pieter betraktaren med ett käkben från en gris eller ko, precis som Bibelns kraftkarl Samson. En samtida etsning som framställer samma välkända original har texten: ”Verdonck den där frispråkige galningen som attackerar alla med sitt käkben”.

Mest känt av Frans Hals framställningar av Haarlems bydårar är hans porträtt av Malle Babbe. ”Malle” betyder ”tokig” och Malle Babbe har faktiskt identifierats i Het Dohuys patientliggare som Barbara Claes, intagen på hospitalet samtidigt som Pieter Hals.

Malle Babbe är framställd på samma imponerande sätt som i flera av Frans Hals kända porträtt. Samma suveräna karaktäristik av ett särpräglat ansikte och dess speciella uttryck,

och nästan abstrakt utförda detaljer, som på avstånd likväl sammanfaller till en perfekt framställning av stoff och hy.

Med ett par enkla penseldrag skapar Hals ugglan på Malle Babbes axel, En fågel som fått många att tro att hon är en häxa, men med tanke på det stora ölkrus hon håller i handen kan ugglan likaväl anspela på det holländska uttrycket: ”Full som en uggla”.

Med tiden mörknar Frans Hals palett. Vi ser det exempelvis i hans porträtt av den store filosofen Descartes, den absoluta motsatsen till dårarna Pieter Verdonck och Malle Babbe. René Descartes (1596-1650) var fransk filosof, matematiker, vetenskapsman och jurist. En legend redan under sin sökte Descartes, liksom så många andra av sina samtida, efter en säker kunskap, bortom gudstro och dogmer. Han blev känd för sin filosofiska slutledning cogito ergo sum, jag tänker alltså finns jag. Något, kanske det enda, som enligt honom inte kunde betvivlas.

Förhållandena för fri forskning var begränsade i Frankrike, säeskilt för en fritänkare som Descartes. Den välkände filosofen som visserligen aldrig förnekade att han var katolik, misstänktes likväl leva i enlighet med sitt motto bene vixit, bene qui latuit, ”ett liv i det fördolda är ett väl levt liv”. Det katolska etablissemanget betraktade honom som en farlig person och efter hans död satte Vatikanen samtliga av Descartes verk på sitt index över förbjudna böcker – Index librorum prohibitorum. Antagligen var denna avoghet mot honom orsaken till att Descartes 1629 bosatte sig i Nederländerna. Det gick ingen nöd på honom eftersom han hela livet kunde livnära sig på ett arv från sina föräldrar, Sin sista tid i landet bodde han i den lilla byn Endegast mellan Harleem och Alkmar. Visserligen var området till största delen bebott av kalvinister, men om de inte gjorde alltför mycket väsen av sig accepterades katolikerna och Descartes rörde sig helst inom deras kretsar, som i allmänhet var betydligt liberalare än i Frankrike. Haarlem:

var fyllt med katoliker, som hade en ”fri kyrka” där de kunde utöva sin tro och där levde en mängd omaskerade präster och missionärer.

En av dessa katoliker var säkerligen även god vän till Frans Hals – den katolske prästen Aigustijn Bloemaert, som bedrövad då hans nära vän Descartes i september 1649 lämnade Nederländerna för Sverige bad Frans Hals måla ett porträtt av honom. Det finns nu två porträtt av Descartes som tros kunna härledas till Frans Hals. Det ena, som hänger i Louvren, är utan tvekan en kopia av ett försvunnet original.

Det andra är en liten bild målad på ekpanel. Om porträttet är gjort av Hals vore det den minsta målning han gjort, men det skulle kunna stämma om nu Bloemaert enbart ville ha ett enkelt minne av sin vän. Tavlan finns nu på Glyptoteket i Köpenhamn och ger i all sin enkelhet ett intensivt och personligt intryck. Dess yta är skrapad, som om någon velat visa sitt förakt för filosofen som anklagades att vara en gudsförnekare, men vars porträtt fanns hos en from katolsk präst. Det är faktiskt fullt möjligt att köpenhamnsbilden är ett original av Frans Hals och att han använde den som förlaga då han i Descartes frånvaro målade det större, nu försvunna porträttet.

Descartes trivdes inte i Stockholm. Han skrev i ett brev:

Jag tror att på vintern fryser här mäns tankar som vatten […] Varför är jag i detta frusna helvete? Eftersom jag är en man som vill bli känd av alla.

Det hade avtalats att han skulle ge Drottning Kristina filosofilektioner tre gånger i veckan och det måste på grund av hennes regeringsbestyr ske klockan fem på morgonen. Det stod snart klart att varken filosofen eller drottningen gillade varandra, trots att de brevväxlat under flera år. Egentligen var hon inte så attraherad av hans mekaniskt betingade filosofi och hon var heller inte övertygad om att filosofen verkligen var en from katolik. Descartes å sin sida var inte speciellt intresserad av drottningens faiblesse för det antika Grekland.

Istället för att diskutera filosofi med honom fick Kristina den franske allvarsmannen att skriva en balett – La Naissance de la Paix, som av Georg Stierhielm översattes till Freds Afl, Fredens födelse. Descartes träffade drottningen inte mer än en fem, sex gånger i det dragiga och kalla slottet. Den förste februari fick Descartes lunginflammation och dog tio dagar senare.

Det mest sannolika skälet till att Descartes beslutade sig för att ge sig av till det kalla Norden var säkerligen penningbrist. Kordas film om Rembrandt är till stor del koncentrerad kring konstnärens kamp mot fordringsägare och tvång att sälja av sina ägodelar för att täcka sina skulder. På samma sätt var den senare delen av Frans Hals liv präglad av liknande bekymmer och hans tavlor mörknade alltmer, samtidigt som han porträttkonst kom ur modet. Hans skicklighet förlorade dock inget av sin kraft och ofta sällsamma djup. Som i hans själfullt vackra porträtt av en ung dam från 1660:

Det enda som lyser upp hans porträtt av bryggaren Tyman Oosdorp är den vita kragen och i viss mån ansiktet, men till skillnad från vad fallet varit i Hals tidigare målningar är här skuggorna helt svarta.

År 1661 har Hals inte längre råd att betala sina avgifter till konstnärs-skrået Sankt Lukas där han i sin krafts dagar var en respekterad ordförande och året efter tillerkänns han en årlig kommunal pension på 200 floriner, dubbelt det belopp han förr fick betalt för ett porträtt, samt en återkommande tilldelning av torv för värmeeldning.

Året efter flyttar Frans Hals med sin hustrun till en hreslägenhet tillhandahållen av Haarlems Ålderdomshem. År 1664 skapar han sina två sista, stora mästerverk – de manliga och kvinnliga styrelesemedlemmarna för Haarlems ålderdomshem. Här rör det sig inte om några pråligt utstyrda milismän, utan om svartklädda, stränga kalvinister. Fast det måste medges att männen ser mildare ut än de ampra damerna, fast inte heller bland dem finner man några leenden och den fjärde mannen från höger ser onekligen ut att vara begiven på öl och genever.

Damernas stela attityder är dock hårt kyliga, speciellt damen som sitter längst till höger är något kuslig med sina groteskt rödsminkade kinder och beniga hand.

Två år efter att Frans Hals skapat sina sista grupporträtt dog han, fullkomligt utfattig, åttiofyra år gammal.

Och … fick jag då äntligen se Frans Hals Leende Kavaljer? Jodå, flera år efter mitt första besök till ett stängt Wallace Collection gjorde jag under en flygresa mellan Köpenhamn och Rom ett uppehåll i London och hann då ta tåget in till centrum och Wallace Collection och där jag äntligen kunde stå ansikte mot ansikte med mästerverket.

Jag frågade efter vaktmästaren och efter att ha beskrivit honom fick jag svaret att han pensionerats. Men Kavaljeren var just så levande som jag föreställt mig att han skulle vara. Med ett leende fullkomligt annorlunda Mona Lisas, men likväl på sitt sätt även det subtilt och gåtfullt.

Och vilken härlig penselföring. Vilka nyanser och detaljer! Vilket ofattbart skickligt hantverk.

Halskråsets spetsverk, sidenets schatteringar, brodyrens perfektion. Allt var vad jag förväntat mig och bättre än så. Jag förstod vad van Gogh menade då han till sin bror skrev Theo om sin beundran för konstnären Honoré Daumiers konst:

Till exempel i ”Drinkarna” […] finner jag en passion som kan jämföras med järnets vitglödgade hetta. Detsamma förekommer hos vissa huvuden av Frans Hals, till exempel är de så nyktert framställda att det hela verkar kyligt; men då du noggrant betraktar dem en stund förvånas du över att någon som arbetar så insiktsfullt, med så mycket känslor och är så helt betagen av naturen, samtidigt hade sinnesnärvaro nog att kunna framställa allt med en så stadig hand.

Bernhard, Thomas (2004) Undergångaren. Stockholm: Tranan. Bernhard, Thomas (2010) Gamla mästare. Stockholm: Tranan. Bertrand, Aloysius (1976) Casper Natt. Stockholm: Forum. Dumas, Alexandre (1913) Den svarta tulpanen I-II. Stockholm: Nordiska Förlaget. Grimm, Claus och E.C. Montagni (1974) L´Opera completa di Frans Hals. Milano: Rizzoli. Pescio, Claudio (2021) “Hals”, Art e Dossier, No. 385. Reynolds, Joshua (1997) Discourses on Art. New Haven CT: Yale University Press. Rodis-Lewis, Geneviève (1999) Descartes: His Life and Thought. Ithaca NY: Cornell University Press. Van Gogh, Vincent (2000) The letters of Vincent van Gogh, edited by Mark Roskill. London: Flamingo. West, Shearer (2004) Portraiture. Oxford: Oxford University Press.