Allt som oftast dyker en melodislinga upp i skallen och löper som ett ledmotiv till en hel dags upplevelser. För flera år sedan var det De fattigas piano som präglade en solig dags vandringar genom Paris och några år senare, när jag blöt och frusen promenerade genom den höstkulna världsmetropolen på andra sidan Kanalen, var det återigen Ulla Sjöblom och Lars Forssell som spökade i hjärnan, denna gång med Flickan i London. När jag i morgondimman cyklade längs den knastrande grusvägen från huset i Bjärnum på väg till tåget mot stan och ännu en dag i skolan (den längsta) var det Olle Adolphson och Beppe Wolgers som dök upp och försåg mig med dagens melodi, Det gåtfulla folket:
Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland och de glider så fint utan köl
Där går en flicka som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron […]
Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket.
Barn är exotiska främlingar i vår vardagstillvaro, på nätet delar deras förehavanden och uttalanden plats med kattors upptåg och schimpanser utklädda till människor. Vi finner barnens kluriga små funderingar: ”Svampar växer på fuktiga ställen. Det är därför de ser ut som paraplyer ” (Henrik 8 år), ”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre” (Anton 7 år), ”Folk som är förälskade håller varandra i händerna så att inte ringarna ramlar av. För de kostar mycket pengar” (Tine 7 år), etc., etc. Varje förälder som talar med sina barn förbluffas någon gång av deras insikter och en del minns även den förundran de själva som barn en gång hyste inför vår märkliga omvärld och glömmer då ofta den grymhet och hårdhet som kan råda inom barnens habitat.
Barn växer upp, men glädjen de ger försvinner inte. Snart upphör de att vara små, älskliga varelser, fast deras visdom består. De förvandlas till likställda samtalspartners, nära dig men likväl i viss mån främlingar som för med sig budskap och intryck från en annan värld. Ungdomens värld, där mycket är nytt, förbluffande och spännande. Eftersom du oavbrutet åldras förblir dina barn alltid yngre och fortsätter att leva i en annan värld än din. Jag tänker på detta alltmedan Det gåtfulla folket maler i bakhuvudet.
Sedan ett par månader tillbaka har jag bott tillsammans med min äldsta dotter i vårt hus på landet. Ibland satt vi om kvällarna framför brasan, samtalade om livet och framförallt konsten. Hon har länge varit verksam inom konst, design, film och teater, något som gör att vi ofta talar med varandra om konstens villkor och olika konstnärliga utrycksmedel. Under den senast tiden spånade vi en del kring hennes planer på att designa en slags freak show, ett ord som saknar ordentlig motsvarighet på svenska, men konceptet kan kanske förklaras som en föreställning som i underhållningssyfte förevisar människor som drabbats av genetiska åkommor och missbildningar. För att par dagar sedan reste min dotter ner till Rom och när jag nu åter är ensam i huset skriver jag ner de här raderna som kan betraktas som fortsättning på vårt samtal.
Så vitt jag vet förekommer inte freakshows längre, fast en del otrevliga aspekter av verksamheten har dessvärre överlevt i televisionens världar. När min dotter berättade för mig om sina planer att iscensätta en "freak show" antog jag att hon syftade till att skapa en föreställning som skulle rikta uppmärksamheten mot kärnan i varje presentation som innefattar åtminstone en åskådare, som betraktar andra personer som agerar på ett sådant sätt, eller som har ett sådant utseende, att betraktaren blir intresserad. En relation som speglar de dikotomier som styr våra liv och vårt tänkande - observatören och den observerade, subjekt och objekt, jag och "de andra", insider och outsider, det lokala och det främmande, centrum och periferi, kosmos och kaos, normalitet och avvikelse.
Vem är egentligen ett missfoster? Vilka freaks är vanligast? Kanske dvärgar. Dvärgväxt är ett sådan iögonfallande tillstånd att personer som lider av det har inom de flesta kulturer och epoker lockat till nyfikenhet, skämt och fantasier. Ett intresse som lätt slagit över i cynism och grymhet. Eftersom människor i allmänhet växer från barndom till vuxen ålder, hamnar dvärgar i ett permanent mellanläge där de inte hör hemma någonstans. Små vuxna har sällan betraktats som "vanliga människor" som råkar vara korta till växten och dvärgar här därigenom kommit att betraktas som särlingar/främlingar, som en separat människoart. Eftersom konsten ofta strävar efter att presentera en alternativ syn på världen, har dvärgar i allmänhet förpassats till en estetisk sfär. Författare, konstnärer och personer som arbetar med teater och film, har ofta lagt beslag på dvärgar genom att betona deras främlingskap och därigenom förlänat dem med moraliska, religiösa och estetiska konnotationer.
Numera uppträder dvärgar sällan på cirkus och jag förmodar att det har tagit levebrödet från en del av dem. Jag hoppas att det är en allmän övertygelse att även genetiskt skadade människor skall beredas en plats i samhällslivet. Att de liksom alla andra samhällsmedborgare skall ges möjligheter att bidra till allmännyttan inom sådana områden där de trivs och tycker sig ha mest att erbjuda.
Liksom flera andra människor som har ett utseende eller egenskaper som skiljer dem från andra kan det vara möjligt för personer som drabbats av genetiska åkommor att skaffa sig komparativa fördelar i konkurrensen med sådana personer som anses vara "normala". Detta är en insikt jag inte fått på egen hand utan som jag för många år sedan lärde mig från en av mina elever som var dvärg. Hon berättade för mig att hon så länge hon kunde minnas hade lidit svårt av människors okänslighet och tanklösa grymhet. För att övervinna sin bitterhet och känsla av utanförskap försökte hon acceptera sitt speciella handikapp som ett obestridligt faktum och till och med ta det till utgångspunkt för en speciell livshållning, ett sätt att vara, en strävan som fick henne att hoppas på en karriär inom cirkus eller film. Jag vet inte om hon nådde sitt mål, hon gav mig en bok om Nicke Nyfiken.
En framgångsrik skådespelare som på grund av sin kroppsstorlek har tvingas att uteslutande spela roller anpassade för dvärgar är Peter Hayden Dinklage. Efter en lång karrär inom film och teater har han slutligen uppnått stor popularitet genom sin tolkning av karaktären Thyrion Lannister i TVserien Game of Thrones. Thyrion Lannister är en ovanligt sympatisk rollfigur; skarpsinnig, kvick och dessutom stor kvinnocharmör. Likväl är Thyrion väl medveten om det faktum att han är en dvärg och därför föraktas av de flesta människorna i sin omgivning. Peter Dinklage tillfrågas ofta om sin betydelse som förebild och talesman för dvärgar, men han värjer sig från den rollen:
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det. Vi är alla olika. Varje människa av min storlek har sitt speciella liv, en annan historia än min. Olika sätt att hantera sin situation. Enbart för att det verkar som om jag är tillfreds med min situation vill jag inte predika för andra hur man skall bära sig åt för att acceptera den. För övrigt tror jag inte jag är tillfreds med min situation. Det finns dagar då jag definitivt inte är det.
På frågan om hur hans livssituation har påverkats av hans dvärgväxt svarar Dinklage:
När jag var yngre lät jag det definitivt påverka mig. Som tonåring var jag bitter och arg och skärmade av mig. Men när man blir äldre inser man att man måste ha humor. Man vet att det inte är ens eget problem. Det är de andras.
Det anses inte längre vara politiskt korrekt att låta sig roas av människor med missbildningar. Att freak shows under nittonhundratalet allmänt började uppfattas som otäcka och förnedrande bevisas av det hårda mottagande Tod Brownings film Freaks fick vid sin premiär 1932. Trots att filmen hade klippts ner med inte mindre än trettio minuter blev större delen av biopubliken ordentligt chockad och upprörd. Freaks togs snabbt bort från repertoaren, i England var den totalförbjuden under mer än trettio år. Tod Browning som året innan rönt stora framgångar med sin Dracula fick uppleva hur hans karriär spårade ur. Efter att ha varit så gott som bortglömd började Freaks vid slutet av 1950talet uppmärksammas av cineaster och då den fick nypremiär vid festivalen i Cannes 1962 hyllades den som ett mästerverk
Många har förundrats över hur Tod Browning kunde använda människor som verkligen var gravt missbildade som aktörer i en kommersiell skräckfilm. En förklaring kan vara att han redan som sextonåring rymde från sin välbärgade familj och under flera år arbetade vid cirkusar där han blev väl förtrogen med många av de freaks som på den tiden fortfarande uppträdde inom cirkusar och på marknader. Människor som trots misär och utanförskap likväl kunnat finna sin plats och en viss respekt bland kringfarande artister. Under alla förhållanden är Freaks fortfarande en ytterst chockerande film och jag blev mycket illa berörd då jag såg den. Även om freaks i filmen skildras som solidariska och varmhjärtade tar de en gruvlig och grotesk hämnd på de två ”normala” medlemmarna i cirkustruppen, de som genom sin elakhet och moraliska ruttenhet är de verkliga monstren. De missbildade artisterna misshandlar och förvandlar sina plågoandar till freaks, precis som de.
Det faktum att vem som helst av oss genom olyckor och skador kan förvandlas till ett ”monster” blev uppenbart under Första Världskriget då många soldater återvände lemlästade från skyttegravarna, skadade till både kropp och själ. Vad soldaterna mest av allt fruktade var att få sina ansikten vanställda. Något som är lätt att förstå då vi konfronteras av de kliniska bilder som togs på de ansiktsskadade.
Ansiktet är den del av kroppen som anses avslöja vår personlighet och om det skadas, påverkas även det intryck vi ger vår omgivning och därmed också vår egen själ. Detta är ett tema som med en obönhörlig logik tagits upp i en novell, Monstret, av Stephen Crane. Det är berättelsen om hur en rättskaffens och sympatisk svart kusk, Henry Johnson, som arbetar för en småstadsläkare, blir fruktansvärt vanställd då han räddar sin arbetsgivares son från ett brinnande hus. Henrys förändrade utseende skrämmer och äcklar ortsbefolkningen som börjar kalla honom för Monstret. När läkaren tar hand om mannen som så hjältemodigt räddat han son leder det till att han och hans familj blir uteslutna och isolerade från samhället. Läkaren förlorar sin praktik och kan mot sin vilja inte undgå att känna en viss harm mot den hjältemodige och plågade Henry.
Hur en god och rättskaffens människa tvingas leva innesluten i en vanställd kropp skildras också mästerligt av David Lynch i hans film Elefantmannen som bygger på Joseph Merricks tragiska liv. Den svårt deformerade Merrick, blev efter att under många ha blivit misshandlad och retad av en oförstående omgivning uppsökt av den ryktbare viktorianske showmannen Tom Norman. Genom Normans försorg förevisades ”Elefantmannen” mot betalning i en trolleributik mitt emot London Hospital. Bland de unga läkare som fascinerades av Merricks missbildningar fanns en viss Fredrick Trevis som fann att Merrick var en sympatisk och intelligent man.
När freak shows 1886 förbjöds i England sökte sig Merrick till Belgien, men den skoningslösa behandling han genomled där fick honom att åter söka Dr. Trevis hjälp och läkaren tog sig då an hans vård tills dess Merrick avled vid 27 års ålder. Hans huvud hade då blivit för stort för hans försvagade kropp och dess tyngd knäckte nacken medan han sov. Hans skelett finns fortfarande bevarat på Royal London Hospital och en bisarr episod i den tragiska historien om Joseph Merrick är att Michael Jackson1987 försökte köpa skelettet. Det är möjligt att Jackson på någon nivå identifierade sig med den olycklige och marginaliserade Joseph Merrick. Jackson blev ofta anklagad för att vara en särling, både som artist och människa. Freak var ett vanligt epitet som användes om denne artist som vad man än tycker om honom som person och artist onekligen var ett geni, en nyskapande revolutionär inom både dans och musik.
Att dåtidens vetenskap intresserade sig för Joseph Merrick var inte så underligt. Antropologiska, rasmässigt grundade studier var på modet främst beroende på Charles Darwins revolutionerande insatser och både människors utseende och själsliv studerades intensivt. Ofta på ett sätt som inte tog någon större hänsyn till forskningsobjektens känslor. ”Naturfolk” kläddes av nakna, mättes och fotograferades och ställdes ofta likt vilda djur ut för att betraktas i samband med olika ”vetenskapligt” motiverade utställningar. Likaså fördes mentalpatienter in i föreläsningssalar så att studenter och betalande publik kunde studera deras säregna beteenden.
Speciellt uppmärksammade blev Jean-Martin Charcots offentliga seminarier vid La Salpetrieres sjukhus i Paris till vilka besökare flockades från hela Europa för att se hur han hypnotiserade hysteriska kvinnor. Många åskådare har vittnat om den dramatiska stämning som rådde under Charcots sessioner och nämner ofta läkarens ”magnetiska skådespelartalang”. Som i en teaterföreställning underströk Charcot vikten av att observera de hysteriska kvinnornas kroppspråk och speciellt deras ansiktsuttryck.
Sinneförvirrades ansikten har genom tiderna fascinerat såväl forskare som konstnärer. Som jag nämnde ovan betraktas ansikten ofta som själens ansikte och detta var något som fascinerade konstnärer som Théodore Géricault och Franz Xaver Messerschmidt, den senare blev sedemera själv förklarad sinnessjuk.
En människas komplicerade förhållande till sitt utseende skildras av den japanske författaren Kobo Abe, som i sin roman En annans ansikte berättar hur en plastikkirurg genom en olycka förlorar sitt ansikte. När han lyckas få ett ansikte återskapat gör dock att brister hos muskelfästena att det får ett stelt, okänsligt intryck. Läkaren kan inte känna igen sig själv i sitt ansikte. Han ser ”en annan man” i badrumssspegeln och får även uppleva hur hans hustru tyr sig till denne nye man på ett helt annat sätt än hon gjorde innan han fick sitt gamla ansikte förstört. Istället för att bli lugnad efter att ha fått sitt utseende “räddat” blir läkaren till en kluven och förtvivlad man efter det att hans ansikte har förvandlat honom till en person han inte vill kännas vid.
Det är möjligt att Tod Brownings film och all den uppståndelse den orsakade var en av de sista spikarna i de amerikanska freakshowernas kista, men begreppet lever kvar och tillämpas numera på den allt vanligare förnedringtelevisonen som vill få oss att skratta åt stackare som inför kamerorna gör bort sig och förnedras.
Flera plågsamma exempel på förnedringstelevision presenteras i Erik Gandinis obarmhärtiga dokumentär Videocrazy som granskar det osmakliga vansinne som brett ut sig i italiensk TV efter det att den har blivit förgiftad av Berlusconis grova populism. Hemmafruar strippar i det osannolikt vulgära underhållningsprogrammet Colpo Grosso och människor förödmjukar sig själva i jakt på några minuters närvaro i rutan, som i den smärtsamt patetiska scenen där en inte speciellt attraktiv kvinna till skrällande musik klumpigt klär av sig inför en grupp kyligt bedömande mediadespoter.
Det finns ett otal varianter av förnedringsTV. Exemplen håller på att bli oöverskådliga, men jag kan nämna några för att antyda vad jag syftar på: Big Brother, där människor stängs in och förnedrar varandra, America´s Next Top Model, där ungdomar cyniskt bedöms av ”lyckade”, självuppblåsta förebilder, en show jämförbar med ett flertal likartade förnedringsshower, som exempelvis The Apprentice, ett program där arbetssökande ungdomar smädas av en bufflig miljonär som i dessa tider av massarbetslöshet bland ungdomar får en extra tillsats av ohygglighet. Och sedan alla dessa smaklösa kändiskopplade vedervärdigheter där människor tvingas vanhedra sig själva en strävan att uppmärksammas av och efterlikna otäcka förebilder som Hugh Hefner och Paris Hilton. The X Factor där vi kan skratta gott åt talanglösa stackare som kråmar sig i rampljuset i desperata försök att bli beundrade idoler, eller America´s Funniest Home Videos där vi blir underhållna av hur barn och djur slår sig och far illa. Extreme Makeover som får oss att tro att grå sparvar missnöjda med sitt utseende likt sagans groda kan förvandlas till en åtråvärd prinsessa enbart genom att en idiotisk kändisfe, likt gudmodern i Askungen, förändrar deras utseende. Och alla dessa otäcka parningsshower där aningslösa par vältrar sig i smaklösheter på vulgära lyxparadis. Jag nämner engelskspråkiga fenomen ty det är mest sådana som glimtat förbi på de TV-skärmar jag har konfronterats med, men jag vet att det även finns ett otal svenska avarter, som Villa Medusa och andra vederstyggligheter.
Och givetvis finns det nu också inom TVvärlden en speciell form av politiskt korrekta freak shows, som enligt den image deras skapare vill förmedla ger handikappade människor en möjlighet att få sitt människovärde bekräftat av den ”stora publiken”. Exempel är Push Girls som presenterar en grupp rullstolsbundna kvinnor, Little People, Big World som följer en sexbarnsfamilj där två av barnen har jätteväxt och två är dvärgar, Beyond boundaries där en grupp handikappade ungdomar reser kring världen och övervinner svåra hinder i form av bergsbestigningar och vildmarksöverlevnad, The Undateables där kontaktsökande dvärgar, jättar och andra människor med genetiska åkommor presenteras i grupp och inom olika vardagssituationer och Seven Dwarves som följer professionella dvärgartister. Det finns också ”dokumentärshower” som uppenbarligen struntar blankt i hänsynstagande och dekorum, som den osmakliga Body Shock på Englands Channel 4 som presenterar missformade individer som världens minsta, största eller fetaste man, mannen med en 63 kilos testikel, megatumörer, tvillingarna som delar en hjärna, flickan med åtta ben, etc.
Att betrakta den missanpassade eller missformade människan som både utanförstående och underhållning tycks vara ett lika gammalt fenomen som homo sapiens, den tänkande människan. Jag har ofta undrat över hur de ofta beundransvärda romarna, som i sina skrifter emellanåt ger intryck av att vara våra samtida, kunde uppskatta att se medmänniskor torteras och slaktas på blodbestänkta arenor. Jag läser exempelvis Ovidius tips om hur man kan ta kontakt med vackra damer under teaterföreställningar - man kan exempelvis ta med sig en kudde och därmed erbjuda dem en bekvämare sittplats. Eller Senecas klagomål över hur ungdomar för väsen och kråmar sig på badinrättningarna:
... när de starkaste badgästerna tränar och svänger sina hanteltyngda händer, när de antingen tar ut sig eller försöker se ut som om de gjorde det, hör jag stön, och varje gång de andas ut efter att ha hållit andan hör jag visslingar och skärande blåsljud.
Människor som skriver och uppför sig så tycker jag mig kunna möta näsomhelst på Roms gator och torg. Men så så ser jag hur det väldiga Colosseum ruvar över staden och synen blir en kuslig påminnelse om hur populärt människoslakt under festliga former en gång var.
Hur kunde det vara så? Vad som förvånar mig är att författare som Seneca och den Helige Augustinus visserligen kan fördöma de blodiga uppträdena på arenorna, men uppenbarligen gör de så utan att någon större inlevelse med det lidande som åsamkas deltagarna. De tycks främst betrakta de blodiga föreställningarna som en form av förströelse ovärdig en bildad man. Augustinus skriver exempelvis om sin elev Alypius som blivit besatt av upphetsningen i samband med gladiatorspelen:
Han höll mycket av mig, därför att han fann mig vara en rättskaffens och lärd man, och jag höll av honom för den ädla läggning han i hög grad visade redan i unga år. Ändå hade han av det vanvettiga sedefördärvet i Kartago – där usla skådespel bragte känslorna i svallning – dragits ner i amfiteaterns virvelström och snurrade ömkligt runt i den. […] [Jag] sörjde över att hans löftesrika framtid av allt att döma skulle gå förlorad, eller till och med redan hade gått förlorad.
Augustinus började betrakta Alypius som ett hopplöst fall, men en dag dök han oförmodat upp under en retoriklektion. Augustinus som höll på med att kommentera en text eleverna läst tog genast tillfället i akt:
När jag förklarade innehållet fann jag en lämplig liknelse från arenan; genom den skulle det jag försökte inpränta bli både tydligare och mera bestickande, samtidigt som jag bitskt kunde förlöjliga dem som gripits av detta vanvett. […] du [Gud] gjorde av mitt hjärta och min tunga glödande kol, med vilka du brände och botade rötan i en löftesrik själ […] Efter dessa ord räddade han sig nämligen undan denna djupa avgrund, som han av fri vilja stigit ned i.
Det låter snarast som om Augustinus botat sin elev från ett farligt spelberoende än att han frälst honom från ett sjukligt intresse för att se hur människor mördas. För en bildad romare sträckte sig empatin oftast inte längre än till de som var honom närstående, Seneca var exempelvis en skicklig tröstare av dem bland hans vänner som förlorat en älskad son, hustru eller far, men även om han ibland ondgjorde sig över det lidande och förakt som som slavar i allmänhet fick utstå, så ifrågasatte han inte själva slaveriet och han kunde liksom exempelvis Cicero finna intresse i de blodiga gladiatorspelan. De lovprisar de vältränade slavarnas mod och styrka och tycker att fria, förslappade medborgare borde lära sig något av deras dödsförakt. Likväl tycker Seneca att intresset för blodiga kampsporter inte borde gå för långt. Han skriver till en god vän att han inte kan begripa att en bildad och kultiverad man som brevmottagaren kunde finna ett nöje i att hålla sig med något så vulgärt som en privat gladiatortupp.
I ett brev till sin vän Lucilius berättar Seneca hur han "händelsevis" tittade in på en förevisning på en arena. Det var tydligen en upprivande erfarenhet och han äcklades av hela förställningen, men det framgår också att Seneca var mer upprörd över publikens otäcka uppförande, än det lidande som de dödsdömda offren utsattes för:
Jag råkade komma in på cirkus under pausen mitt på dagen och väntade mig lek och elegans och en stunds avkoppling, då människors ögon kunde vila sig från synen av människoblod. Tvärtom! Alla de tidigare matcherna framstod som barmhärtiga: nu är det inget snack längre: rena morden! De har ingenting att skydda sig med; hela kroppen är träffyta och inga slag missar. De flesta föredrar det här framför de vanliga tvekamperna och även framför matcherna på allmän begäran. Och varför skulle de inte göra det? Det finns ingen hjälm, ingen sköld att avvärja svärdet med. Vad ska man med skydd till? Eller skicklighet? Allt det där betyder uppskov med döden. På morgonen kastas de för lejon och björnar, mitt på dagen kastas de för sina åskådare. Dessa befaller att de som dödar skall kastas för andra som ska döda dem, och de håller kvar segraren för ett nytt blodbad; kämparnas slut är döden. Striden avgörs med svärd och eld. Allt detta pågår tills arenan är tom. […] ”Döda honom, piska honom, bränn honom! Varför springer han så fegt mot svärdet? Varför faller han inte lite modigare? Varför dör han inte lite mer villigt? Piska honom fram mot huggen, låt dem växla slag mot nakna bröst!” En paus följer i skådespelet: ”och så skär vi halsen av några under tiden, något måste ju hända!”
Vad Seneca beskrev var inte några regelrätta gladiatorstrider, sådana uppskattade han, utan mellanspel under sådana "matcher", som innebar att man under olika former tog livet av dödsdömda fångar – de kastades nakna framför rasande vilddjur, tvingades slåss tills de dödade varandra, eller så avlivades de under märkliga tablåer som anspelade på antika myter; Marsyas som flåddes levande av Apollon, Prometheus som fick sin lever uthackad av en gam, Polyfemus som får sitt öga utstucket av Odysseus och hans män, etc. Det var sådana skådespel som stoikern Seneca, liksom Cicero, tyckte illa om och ansåg vara något helt annat än de spänande gladiatorstriderna, även om dessa också hade dödlig utgång och utkämpades av slavar som inte hade något annat val än att slåss på liv och död inför en vrålande publik.
Konsthistorien uppvisar ett otal exempel på hur freaks, dvärgar och andra udda varelser utsågs för att verka som narrar och muntration vid Europas hov.
Sådana ”missfoster” såldes av föräldrar och släktingar till bättre bemedlade individer, som sedan klädde upp dem, lärde dem konsten att roa, eller enbart använde dem som intressanta inslag under fester och banketter. Exempelvis så omgav sig Peter den Store av Ryssland med en mängd dvärgar och när hans favoritdvärg Yakim Volkov gifte sig 1711 ordnade han med en överdådig fest:
Tsaren […] gav Caesar Romodanovsky i uppdrag att finna alla dvärgar i Moskva och skicka dem till Sankt Petersburg. Deras ägare blev tillsagda att förse dvärgarna med det senaste västerländska modet, med guldtvinnade flätor och peruker [...] På högtidsdagsdagen bildade sjuttio dvärgar bröllopsföljet inför vigselakten, som ackompanjerades av den stora församlingens kvävda fnitter […] spektaklet var speciellt underhållande eftersom de flesta av dvärgarna var av bondskt ursprung och därför bortkomna och klumpiga. Under festen [...] var dvärgarna placerade vid ett miniatyrbord i mitten av salen, medan de fullvuxna gästerna betraktade dem från bord som var uppställda runtomkring. De gapskrattade när dvärgarna, särskilt de som var äldre och fulare med puckelryggar, stora magar och korta krokiga ben som gjorde det svårt för dem att dansa, berusade ramlade omkull eller började bråka med varandra.
Kanske fanns det tidigare en större okänslighet inför ”andras” lidande, något som möjligen inte var så underligt i ett samhälle med offentliga avrättningar och lemlästningar, där det var stor skillnad mellan folk och folk och lidandet och armodet säkerligen var betydligt större än vad det nu är på platser som Europa och Amerika. Med tanke på Peter den Stores säregna spektakel är det också möjligt att maktfullkomliga, priviligierade klasser och personer besitter en begränsad förmåga när det gäller att känna empati för sina undersåtar.
Utan tvekan har hänsynslösa diktatorer som Hitler, Stalin eller Mao i stort sett saknat inlevelse och medkänsla för andras lidande. Hitler som instängd i sin berlinbunker ondgjorde sig över judarnas ondska och gav order om att hela Tyskland skulle ödeläggas som straff för tyskarnas svek: "Det tyska folket har inte kämpat heroiskt. Det förtjänar att gå under [...] det är inte jag som har förlorat kriget, men det tyska folket ". Eller Stalin som sitter och skriver under dödsdomar på löpande band, bland dem sådana som drabbar före detta kollegor och medarbetare. Med ett par pennstreck ödelägger han hela landsändar genom att beordra massförflyttning av dess invånare, alltmedan han till sin sekreterare muttrar: "Tacksamhet är en sjukdom som plågar hundar." Mao Zedongs livläkare Li Zhisui skrev:
Så vitt jag vet saknade Mao vanliga mänskliga känslor. Han var oförmögen att älska, att visa vänskap och värme. En gång, i Shanghai, satt jag bredvid Ordföranden under en föreställning när en barnakrobat blev allvarligt skadad. Åskådarna var chockade, barnets moder var otröstlig. Men Mao fortsatte att prata och skratta som om ingenting hänt.
Återigen ett spektakel. I halsbrytande cirkusnummer ingår, som en väsentlig krydda, möjligheten av en katastrof. Akrobaterna, knivkastarna, lindansaren högt under kupolen, trapetskonstnärerna och lejontämjaren lever alla farligt. Samtidigt är artisterna och de missbildade utsatta för betraktarnas blickar, bedömning, förväntan och nöje. De är monster. Ordet kommer från det latinska moneo, ”rekommendera, visa, varna”. Monstret säger något, det vill varna. Men för vad? För oss själva? För våra känslor? Under alla förhållanden så gör det oss ofta illa till mods att konfronteras med det groteska, det annorlunda, men det utövar också en lockelse.Det finns risker förknippade med konfrontationen med det groteska och okända, vårt intresse kan pervertera och korrumpera oss. Som Nietszche skriver i Bortom gott ont: "Den som kämpar mot monster [Ungeheuern] bör se till att han inte då själv blir ett odjur. Och då du länge blickar ner i en avgrund, blickar avgrunden också in i dig."
Det kanske roar oss att se schimpanser utklädda som människor, betrakta dvärgar som tycks vara både barn och vuxna, eller clownerna som i sin groteska utstyrsel och sitt vansinniga uppförande håller fram en skrattspegel för oss – de är som vi och ändå inte som vi. Men, det är kanske inbillning. Det är snarast så att det är åskådaren som är ett monster när han kallt och cyniskt betraktar det han anser vara främmande. Det är då vi möter och inser missfostrets mänsklighet som det roliga upphör, empatin tar död på löjet och vi hamnar på andra sidan rampen, känner hur det kan vara att bli betittad och bedömd:
Elefanter i cirkus
har eoner av trötthet kring sina ögon.
Ändå måste de sitta upprätt
och visa sina väldiga magar för barnen.
Scenen vrides runt och vi hamnar på den förnedrade clownens, på missfostrets sida av rampen. Där Verdis Rigoletto och Leoncavallos Beppo gestaltar sin smärta i skönsång, eller Alban Bergs förnedrade och vilsne Wozzeck utbrister sitt hjärtskärande Wir arme Leut, Vi stackars mänskor. Och än mer tragiskt – Victor Hugos godhjärtade monster; ringaren Quasimodo och skrattmänniskan Gwynplain med sina tragiska kärlekshistorier eller den brutale, känslomässige förloraren Zampanò i Fellinis fantastiska La Strada.
Där finns också de förvirrade, utstötta och ofta frånstötande utövarna av det som konstnären Jean Dubuffet kallade l´Art Brut, särlingskonst. Antonio Ligabue som vandrade mellan Schweiz och Italien, ut och in mellan drängstugor och mentalsjukhus, och efter att ha utfört magiska riter och iförd kvinnokläder målade han fantastiska tavlor och skulpterade expressionistiska djurstudier.
Eller den dövstumme Nikifor, född av en likaledes dövstum tiggerska, som under brinnande krig i Polen vandrade från by till by och försökte sälja sina märkliga målningar.
Det är sådant jag och min dotter talade om under de senaste dagarna tillsammans framför brasan. Vad är konst? Vad är teater? Vi har talade om gränsdragningen mellan artist och åskådare. Den som Antonin Artaud genom sin “Grymhetens Teater” ville utplåna. I sin skriftsamling Le théâtre et son double förklarade Artaud att han ville skapa en teater som var fullkomligt annorlunda än den praxis som innebar att en förställning spelades upp inför passiva åskådare. Han ville tvinga åskådarna in på scenen, få dem att vakna upp, att ”med nerver och hjärta” bli delaktiga i tillvarons grymma spektakel. Han ville inspirera oss genom en ”eldfängd magnetism” vars ”beröring aldrig kan glömmas”. En spasm i vilken livet var menat att bli sargat, där hela skapelsen skulle förmås att stiga fram och utmana den falska status vi omger oss med. Med ”grymhet” menade Artaud att han ville göra teatern till ett rum där åskådaren snarare är skyddslös och attackerad, än fjärmad och skyddad. Artauds sökande förde honom till vansinnets gränstrakter och det är kanske, trots allt, bäst att skilja mellan liv och konst. Att inte låta sig förbrännas i en strävan efter förening mellan liv och skapande.
Det räcker kanske med ett och annat vederkvickande besök i fantasins sagoland. De flesta av oss är inte dömda att leva i en dvärgs eller jättes kropp och utan egen förskyllan bli föremål för andras åtlöje. Vi behöver heller inte finna att våra förtvivlade försök att nå erkännande och ryktbarhet enbart leder till nederlag och förnedring, som de stackare som ger sig in i och utnyttjas av realityshowernas osmakliga spektakel. Inte behöver vi heller som l´Art Bruts stora mästare få vår konst uppskattad enbart på grund av att den skapats av en särling.
Konstens värld är säkerligen ofta en grymhetens teater, men den är också en vederkvickande källa som springer fram bland vardagens tämligen trista bekymmer och rutiner. Den finns omkring oss och allt som oftast bryter den in i våra gråa vardagsrutiner, likt en exotisk främling som dyker upp med en trollerilåda. Och konsten finns inte enbart i en tavla eller en teaterframställning, den lever i ett barns leende och tankeväckande frågor, i ett samtal med en klok dotter, eller i en melodislinga som dyker upp under en cykeltur mot arbetet. Lars Forssell visste det:
Du säger att dikten är död eller åtminstone döende
Då glömmer du, välfödde vän, att den lever som du
granne med döden
en halvtrappa ner
en knarrande halvtrappa ner
där i mörkret.
Muraren sjunger
Snickaren sjunger
Kassörskan i snabbköpet sjunger
Ministrar och opposition
och du och jag och dödgrävaren
Alla sjunger för livet
Alla gapar och sjunger för livet
tills han där en halvtrappa ner
knackar i taket med käppen!
Dikten om elefanten har jag hämtat från Lawrence, D.H. (1957) Blommor och människor. Dikter i urval och tolkning av Erik Blomberg. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb. Andra källor är: Abe, Kobo (2004) En annans ansikte. Stockholm: Lind & Co. Augustinus (1990) Bekännelser. Skellefteå: Artos. Crane, Stephen (1964) Det blå hotellet och andra berättelser. Stockholm: Tiden. Drimmer, Frederick (1985) The Elephant Man. New York: Putnam. Forssell, Lars (1968) Ändå. Stockholm: Bonniers. Kois, Dan (2012) “Pieter Dinklage was smart to say no “, i The New York Times, 29 mars. Hughes, Lindsey (2002) Peter the Great: A Biography. New Haven, CT: Yale University Press. Percival (1992) Artaud, Beckett, Blake: essäer och tolkningar. Stockholm: Carlssons. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius Stockholm: Forum. Skal, David J. och Elias Savada (1995) Dark Carnival: the Secret World of Tod Browning, Hollywood's Master of the Macabre. New York: Anchor Books. Zhisui, Li (1994)The Private Life of Chairman Mao: The Memoirs of Mao´s Personal Physician. London: Random House.
