I DENNA LJUVA SOMMARTID: Lars Wivallius och de tystnande bina

När jag under denna korta, kulna och kalla vår i snålblåsten har cyklat till mitt skolarbete har det ibland hänt att jag tänkt på Lars Wivallius och hans magnifika dikt Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr:

En torr och kall vår gör sommaren kort 
Och vinterns föda fördriver. 
Gud hjälpe, som rår, se våren går bort 
Och liten glädje oss giver! 
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt 
Nu kölden sommaren river.

Ursprunget till dikten står att finna i mina hemtrakter för ungefär fyrahundra år sedan.  Efter att ha stulit, snyltgästat och lurat sig genom ett krigsdrabbat Europa hamnar den tjugofyraårige Lars Wivallius 1629 på godset Hessleholm.  Enligt en tysk utsaga hade den unge poeten, som suttit fängslad på olika håll i Tyskland,  ”ett värdigt och vackert utseende”  och ”när det gällde förmågan att tala var det inget som fattades honom”.  Wivallius talade förutom flytande latin och tyska, uppenbarligen en del engelska, franska, italienska och grekiska. På Hessleholmsgården använde han sig av ett av sina falska namn - Friherre Erik Gylllenstierna , något som Wivallius senare, inför domstol hävdade inte var en fullkomlig lögn. Han hade ju faktisk hela tiden påstått ”Jag är icke Gyllenstierna”:

Jag haver sagt rätt! Jag erick Gyllenstierna, ty uti denna voce [ord] erick är en aequicationis fallacia [dubbeltydighet]: ”är icke”. Därför kallade jag mig, Er-ick.

Detta var uppenbarligen ett typiskt Wivalli ordvrängeri. Vart han än dök upp tycktes Lars Wivallius genom sitt världsvana beteende, sin sång, sina historier, aktningsvärda kunskaper och inte minst sitt fördelaktiga utseende och sin stora charm kunna tjusa vilket sällskap som helst. Det var få som anade att den svenske adelsmannen i själva verket var en studerad bondson. Så var även fallet på Hessleholmsgården där den lokala adeln imponerades av den stilige ynglingen, som dessutom kunde ”danse, hoppe och fegte”.

Snart var Lars Wivallius trolovad med den vackra dottern till den förmögne adelsmannen Ulf Grip, herre till Björkeberga gård någon mil från Hesslehom. För att i sista stund förekomma en dansk adlig friare gifte sig Wivallius i hemlighet med Gertrud Grip, men fadern förlät omgående de unga tu i tron att det trots allt var ett bättre parti. Dessvärre blev den falske Erik Gyllenstierna i det småländska Hallaryd igenkänd av kyrkoherdens kaplan (komminister), som under en middag undrade:  

-  Min herre, I äre träffelige lik en som studerat med mig i Uppsala för någre år sedan. Han heter Wivallius och de säga att han är överste hos kejsaren. Hava I intet känt honom utomlands?

Detta var en ytterst farlig fråga. Visserligen svarade Wivallius snabbt och kvicktänkt:

-  Jo män, jag känner honom grant, men han är mig icke alldeles lik, han har stort skägg, och eljest är han huggen över kindbenet i Paris.

Wivallius hade uppfattat tvivlet i kaplanens blick och visste nu att han hamnat på tunn is. Inte enbart kunde prästens yttrande betyda att han misstänkte att Friherre Erik Gyllenstierna var en falskspelare. Hans antydan om att Wivallius var i tjänst hos kejsaren kunde också det vara en allvarlig varningssignal. 

I Danzig, där den svenska armén just vid tiden för mötet i Hallaryd var invecklad i blodiga strider med de kejserliga trupperna,  hade Wivallius umgåtts med jesuiter och konverterat till katolicismen. Eftersom Sverige i lutherdomens namn på kontinenten utkämpade ett blodigt krig mot den katolske tysk-romerske kejsaren Ferdinand II kunde kunskap om Wivalli omvändelse betyda att han blev stämplad som landsförrädare och agent för papismen.

Wivallius visste att hans förmögne svärfar oroade sig för att det snart kunde bli krig mellan Danmark och Sverige. Skåne var på den tiden danskt. Wivallius erbjöd sig därför påpassligt att ta med sig sin hustru och sexton kistor med allsköns dyrbarheter, samt tvåhundra riksdaler, för säker förvaring på sitt (obefintliga) gods i Sverige. Den godtrogne Ulf Grip gav sin svärson allt detta och på väg upp mot Stockholm lyckades den svenske skojaren skaka av sig sin hustru och sälja kistornas innehåll.

Ulf Grip blev givetvis rasande. Han fick giftermålet ogiltigförklarat och prästen som vigt hans dotter med den svenske kanaljen suspenderad. Grip lyckades även övertala sin vän, den danske kungen, att efterlysa Wivallius både i Danmark och Sverige och försökte genom sina kontakter i Stockholm få honom gripen där. Under tiden lyckades Wivallius genom dikter och propagandaskrifter göra sig intressant för de svenska myndigheterna och sökte tjänst hos den kungliga förvaltningen i Pommern. När tillsättningen drog ut på tiden sökte han sig själv dit och på väg ner mot Tyskland passerade han åter Hessleholm och fick där det vansinniga infallet att åter försöka slå blå dunster i ögonen på sin korkade före detta svärfar. Wivallius var som vanligt i stort behov av pengar och hade kokat ihop en fantastisk historia om att det var han, Erik Gyllenstierna, som blivit bedragen och att han var fullständigt oskyldig till allt det elände han blivit anklagad för.

Nu visste  dock Ulf Grip vilken kanalje hans silvertungade, före detta svärson verkligen var och såg därför  till att den falske friherren blev slagen i järn och inspärrad på Kristianstads fästning. Rättegång hölls och eftersom Grip lyckats övertala Kristian IV om att den svenske svindlaren till varje pris måste stoppas så dömdes Wivallius till döden. Genom att lura en fångvaktare till att göra honom en falsk nyckel lyckades Wivallius fly och tog sig åter upp till Stockholm, där han dock häktades och spärrades in i en av cellerna på Stockholms slott..

Sin vana trogen lyckades Wivallius genom dikter och smicker snart skaffa sig inflytelserika beskyddare och kunde även på ett mästerligt sätt använda sin skarpa retorik för att försvara sig själv inför domstolar och Riksrådet. Men den förmögne Ulf Grip hade sina handgångna män på plats även i Stockholm och flera myndighetspersoner tappade snart tålamodet med den habile ordvrängaren Wivallius, som åkte ut och in på Stockholms slottshäkte och måste vid ett tillfälle efterlysas över hela Riket, innan han åter greps i Stockholm.

Kanske var det hans oförvägna personlighet som låg Wivallius i fatet. En fattig bondson som lärt sig latin och grekiska vid Uppsala Universitet och utomlands lagt sig till med utrikiska manér som han sedan använde för att imponera på och skaffa sig förmåner hos svenska adels- och ämbetsmän.  Det var kanske Wivalli största försyndelse  –  att som ofrälse ha fräckheten att begå sina småbrott och sitt bluffmakeri  i skydd av ett påhittat adelskap. Det hade kommit in en katt bland hermelinerna, som Karl Gerhard, född Johansson, sjöng trehundra år senare. Varför skulle Wivallius annars få ett så pass hårt straff som han fick för brott begångna i ett Göinge som svenska trupper hade förött och plundrat tio åt tidigare och i ett land som Sverige tio år senare skulle utkämpa ett blodigt krig med? Myndigheterna var möjligen också oroade av en person vars enda makt och vapen var ordet och som inte hade några som helst hämningar då det gällde att använda det. Wivalli dikter och pamfletter trycktes och spreds, medan folk lyssnade till hans tal i domstolar och på krogar.

Slutligen spärrades den numera välkände äventyraren och poeten in på Kajaneborg, långt bort i djupet av de finska skogarna.  Wivallius begråter sitt trista öde: ”Gud tröste min själ [när den nu förs] nordast i fjällen i bojor.” Den dystra borgen var belägen på en holme mitt i en strid fors i Kajena älv. Den var det svenska rikets yttersta utpost mot det väldiga Ryssland och var då Wivallius fördes dit bevakad av tjugofyra knektar och fyra fångväktare. Mer än sju år tillbringade han i en cell med en säng, ett skrivbord, ett avträde och en vedspis på vilken han tillagade sin mat.  Det var där han bland annat skrev sin klagovisa, som är en hyllning till den svenska sommaren. En lång bön till Gud om att han skall beskydda och bevara allt det underbara som finns i Sveriges natur:

Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt, 
Se till att intet oss tränger, 
Låt fläkta så skön och härlig en lukt 
Av skogar, åkrar och ängar! 
Låt kransas, låt dansas med fröjd och tukt, 
Låt bäddas brokiga sängar!

Vi läste den långa dikten i skolan och vid samma tid skrev Evert Taube sin visa Änglamark, som kan sägas vara en modern tolkning av Wivalli sommarhyllning:

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,

Leka tittut mellan blommande grenar.

Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,

Låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta utrota skogens alla djur!

Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!

Låt sista älven som brusar i vår natur

Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Efter skolavslutningen förra året cyklade jag till vårt hus i Bjärnum. På väg in i skogen gnolade jag på sommarpsalmen som jag sedan sju års ålder sjungit vid varje på skolavslutning:  

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

Efter att ute i grönskan ha druckit en kopp kaffe rodde jag båten till sjöns mitt. Där vilade jag på årorna, andades djupt och såg mig omkring. Utan en krusning på ytan speglade sjön de drivande sommarskyarna, medan stränderna prunkade i sitt gröna överflöd. Tillbaka i huset läste jag Wivalli dikt och fann strofen:

På blomster och löv låt stimma de bi, 
Som draga honungen söta! 

Då förstod jag vad som saknades i sommarharmonin. Utanför huset blommade våra stora rhododendronbuskar och innan dess hade häggen och syrenen stått i blom, äppelträden hade fler blommor än vanligt och så fanns sommarens ljud. Likt Zarah Leander kan jag inte längre höra syrsornas sång, men fågelsången är jag bättre bekant med än tidigare. Tack vare en ljudbok jag fick i present för ett par år sedan vet jag nu vem som sjunger. ­Högt över dem alla stiger koltrastens glädjearior, mer hjärtslitande och storslagna än taltrastens narraktiga, nästan berusade sång. Från snåren hörs lövsångarens mollstämda melodislingor, interfolierade med rödhakens skärande, höga, pipande klang och talgoxens skarpt trestaviga sång, med fläkt av senvinter. Kring rhododendrons och äppelträdens blommor rådde dock tystnad. Var hade bina tagit vägen? Var de döda?

Det pågår för närvarande en massdöd av honungsbin vars like aldrig har skådats. Förtvivlade biodlare finner sina kupor fyllda med yngel, men utan vuxna bin och det fåtal som vacklar kring bland liken av sina systrar tycks sakna all aptit. Fenomenet kallas Colony Collapse Disorder (CCD), något som kanske kan översättas med ”kaos orsakat av kolonikollaps”. Det är ingen sjukdom utan snarare ett syndrom orsakat av en mängd olika faktorer. Främst en parasit, ett kvalster kallat vaora, som lever av binas blodvätska. Genom ett virus som kvalstret bär med sig tappar bina sin orienteringsförmåga, villar bort sig i kupan och flyger vilse utanför den, flera får grava missbildningar, andra tappar aptiten och en del blir paralyserade.

Genom tiderna har kvalster och parasiter attackerat bisamhällen, men vad som nu sker i en sådan fruktansvärd omfattning har flera orsaker. Den främsta kan vara att vårt moderna skogs- och åkerbruk gör att vilda bin försvinner, alltmedan de tama honungsbina snabbt har förändrats genom planmässig fortplantning och genmanipulation.

Det finns även en mängd pesticider som förstör binas rumsuppfattning och kommunikationsförmåga. Moderna landskapsförändringar påverkar också de flitiga små djuren på ett negativt sätt. I ett naturligt landskap blommar under sommaren växterna ­i olika omgångar och på så sätt får bina ett jämnt tillflöde av varierad kost. Det moderna jordbruks­landskapet skapar korta, intensiva växtperioder då mat finns i överflöd, men på grund av den intensiva ogräsbekämpningen följs de sedan av stora luckor i binas kosttillförsel. Då bina inte kan tillgodose ett jämnt flöde av föda uppstår obalans i kupan och de tvingas tömma sina förråd av honung och nektar. Till slut kan det hända att bina äter upp sina egna yngel för att deras samhälle ska kunna överleva. Allt ett enskilt bi gör sker för det allmännas bästa och därför kan en liten förändring i ett bis beteende eller hälsa leda till katastrof för hela bisamhället.

Bisamhället har under miljoner år utvecklats till en strikt organiserad enhet. Allt hotas dock nu genom att människans påverkan på bisamhällena kan leda till en fatal obalans, med kaos och förvirring som följd. Den skönlitteräre författaren och nobelpristagaren Maurice Maeterlinck skriver i sin vackert välskrivna och fascinerande bok Biets liv från 1901:

Varje bi är del av ett större sammanhang. Hela hennes existens är helt samstämmig med en strävan att hjälpa andra […] visserligen dyker några av bina ensamma ner i blomsterängarna, som om de vore pärldykare i en ocean.  Men, efter att ha gjort sin plikt och samlat föda till sig själva och andra måste de återvända till sin kupa, likt dykare som återvänder från havsdjupen för att kunna andas. Isolera ett bi och efter någon dag dör hon av ensamhet, hunger och kyla. […] Hennes kropp och medvetenhet är strikt anpassade till ett uppoffrande arbete för andra, för att därigenom trygga kupans existens och fortlevnad. Hennes organism är en del av en större enhet, rubbas hennes inre, eller hennes omgivning, kollapsar hela samhället.

Man trodde förr att bidrottningen - förutom drönarna är alla bin av kvinnligt kön - bestämde över de andra bina i kupan, men så är inte fallet. Även drottningen måste rätta sig efter vad som är bäst för hela bisamhället. Blir det exempelvis dåligt väder och ont om mat hindrar arbetsbina sin drottning från att lägga alltför många ägg, maten måste ju räcka till alla de larver som växer i cellerna. Men, det kan inte förnekas att drottningen är samhällets hjärta, dess absoluta centrum. Maeterlinck berättar:

Ty de asketiska arbetarna, som alla är hennes döttrar, betraktar sin drottningen med en oumbärlig kärlek,  hon är helig för dem, men i mångt och mycket en tämligen omdeveten varelse som varje ögonblick måste vårdas ömt, men strikt. Deras respekt för henne, deras ömhet, är heroisk och gränslös. Den renaste honung, speciellt destillerad och förädlad, är reserverad för hennes exklusiva njutning. Dag som natt vakar ett utvalt följe över hennes välbefinnande och underlättar hennes moderliga uppgift att varje dag lägga sina [upp till 1 500] ägg i speciellt iordningställda, kliniskt rena celler. Hennes kärleksfulla skötare smeker henne, matar henne, fejar henne och tar hand om hennes avföring. Skulle den minsta lilla olycka drabba henne sprider sig nyheten från grupp till grupp och hela kupans befolkning rusar fram och tillbaka under högljudd jämmer, beredda att fånga henne, fängsla henne och i nödfall föra henne bort från kupan. 

Skulle en katastrof drabba den lilla republiken; om kupan hotas av total kollaps, eller människans okunniga brutalitet leder till problem, om dess invånare drabbas av svält, förkylning eller annan sjukdom och börjar dö i tusental, då finns alltid drottningens följe på plats för att skydda henne och man kan ibland finna henne vid liv under liken av sina trofasta döttrar.

Genom Maeterlincks skildring förstår vi att bina kan kommunicera med varandra. De har faktiskt ett mycket komplicerat språk. På biets huvud sitter dess karaktäristiska vinkelböjda känselspröt och genom dem sänder hon meddelande till andra bin, genom att röra vid dem med de vibrerande spröten och även genom att sända ut doftstråk förmår bina hålla ordning på ett samhälle där tusentals systrar med olika uppgifter samsas inom kupan. 

Den store bikännaren och nobelpristagaren Karl von Frisch lyckades genom år av tålmodigt forskningsarbete knäcka koden till binas märkliga dans. Om ett spejarbi hittat en mängd nektarfyllda blommor skyndar hon sig hem för att berätta för kupans invånare om sitt fynd. Hon placerar sig på en lodrätt bikaka och omgiven av sina systrar dansar hon för att visa dem var blommorna finns.

Om de växer mindre än åttio meter från kupan utför spejarbiet en ringdans, först åt vänster sedan åt höger, samtidigt som hon avger en doft som upplyser hur de funna blommorna doftar. Befinner sig blommorna längre bort än åttio meter utför biet en slags vippdans genom att vricka med bakdelen, vickningarnas antal och speciella rytm anger likt ett morsealfabet var blommorna är belägna. Riktningen till blommorna beskrivs med solen som riktmärke. Biet riktar först sin kropp mot solens position på himlen och genom att sedan rikta den, som visaren på en klocka, talar hon genom sin dans om i vilken riktning hennes systrar skall flyga för att finna blommorna.

Honungsbin har av människan avlats fram för att vara fogliga, högproducerande och trogna sina samhällen och kupor. I allt för liten omfattning har de avlats med tanke på att förstärka deras sjukdomsresistens. Till skillnad från bin är människan en egoistisk individ och då vi avlade fram våra honungsbin tänkte vi mest på vår egen vinning, inte på det faktum att för att producera sin eftertraktade honung måste bina även må bra och vara friska. Den genetiska variationen inom och mellan tama bisamhällen är mycket liten och har under det senaste århundradet krympt ytterligare. Det var dock ett sjukdomsangrepp på bisamhällen som ursprungligen ledde till 1900-talets våldsamma avelsförädling av de tama honungsbina.

1910 sände en tysk, hängivet katolsk kvinna, sin tolvårige son till ett kloster i England. Hennes beslut grundade sig på en önskan att styrka katolicismen i England och som en fattig mor ville hon också trygga sonens framtid. I en katolsk tidning hade hon läst att engelska benediktinermunkar behövde arbetskraft för att bygga upp ett kloster som rivits ner under den engelska reformationen.  

Den hemlängtande och blyge Karl Kehrle visade sig dock vara alltför klen för det tunga byggnadsarbetet och fick istället pyssla med klostrets bikupor. Han var en så hängiven och skicklig biskötare att klostrets abbot 1921 utnämnde honom till Mästerbiskötare. Den främsta orsaken till den försagde Kehrles upphöjelse var att då klostrets bin börjat dö i en mystisk virussjukdom parade han bidrottningar med gula drönare som han fått sig tillsända från ett kloster i Italien.  Den nya bivariant som korsningen av engelska och italienska bin gav upphov till visade sig vara motståndskraftig mot virussmittan och med klostrets välsignelse började Karl Kehrle, som nu kallades Broder Adam, skriva till kloster runtom i världen och be dem sända drönare och drottningar. 

Broder Adam fick även tillåtelse att besöka olika platser på jakt efter bin och kom på så sätt till avlägsna, exotiska ställen i både Afrika och Asien där han fann bin som kunde främja hans strävan att skapa det perfekta biet. Genom stort tålamod och försiktigt handlag lyckades Broder Adam framavla en bivariant som han uppkallade efter sitt kloster, The Buckfast Bee,. Det var ett starkt och tåligt bi, som producerade rikligt med honung och endast i nödfall använde sin giftgadd. Biet blev en succé bland biodlare över hela världen och klostret blev berömt, likt klostret Fécamp i Normandie som blivit rikt på sin benediktinerlikör fick Buckfastklostret ansenliga inkomster genom Broder Adams bin:

Likt britterna själva var det en blandras som förenade alla goda egenskaper hos det lokala, engelska biet med sådana från värdiga bin från andra delar av världen.

Varhelst i världen biodlare möts talar de numera med vördnad om Broder Adams fantastiska bi och hans klosterbröder berättar att:

Han var oöverträffad som biodlare. Han talade med sina bin, strök dem försiktigt och närmade sig kuporna med lugn och värdighet. De känsliga bina tycktes återgälda hans kärleksfulla omvårdnad.

Klosterbröderna kunde dock tilläga:

Han älskade bina nästan lika mycket som han älskade Gud.

1991 dök det fruktade vaorakvalstret upp i Broder Adams kupor och han bad abboten om att få sig tilldelad en forskningsassistent som kunde hjälpa honom att avla fram en bivariant som kunde vara resistent mot det dödsbringande kvalstret, men trots att hans kloster hade blivit världsberömt och gjort stora förtjänster på Broder Adams arbete avvisade abboten den nu över nittioårige munkens begäran. Då han nåddes av protester från biodlare över hela världen svarade abboten kort och syrligt: ”Jag är övertygad om att han i första hand betraktar sig som en munk och först i andra hand som biodlare.” Sju år senare dog Broder Adam utan att ha återgått till biodlandet.

Kanske är den blide Broder Adam delvis skuld till den otäcka bidöden. Genom sitt manipulerande av Guds skapelse har den gode munken bidragit till att destabilisera naturens gudomliga harmoni. Som Maeterlinck påpekade är ett bisamhälle ett under av grundlig ordning och disciplin. Till och med ett enskilt bis levnadsförlopp är in i minsta detalj strikt inrutat av funktioner kopplade till dess kroppsutveckling och arbetsuppgifter.

Ett arbetsbi föds när en puppa använder sina käkar för att tugga sig genom kokongen inuti sin perfekt formade cell och sedan bryta sig igenom dess vaxsigill. Så fort det kommit ut börjar det lilla biet med att städa tomma celler så att de kan ta emot nektar, honung och bidrottningens ägg. Bin är exceptionellt renliga djur. De stampar med fötterna om de vill att städarbina skall komma fram till dem. Sedan meddelar de med sitt till stor del outforskade språk var på sina kroppar de vill att smuts och parasiter skall avlägsnas.

Efter någon vecka har en del bin utvecklat sina giftkörtlar och börjar då patrullera kupans ingång för att skydda sina systrar från anfall från andra bin och parasiter. Andra bin har samtidigt genom ett rikligt pollenintag utvecklat honungsframställande inre organ som gör så att de kan börja ge mat till larverna, som lever i de fantastiska sexsidiga celler som konstruerats med hjälp av vax som formats under arbetsbinas bukar och som de sedan med sina fötter och munnar formar till celler som är snedställda så att honung och nektar inte rinner ur, och konstruerade på ett sådant sätt att de maximalt utnyttjar kupans begränsade utrymme. Något som arkitekter genom tiderna har observerat, förundrats över och imiterat.

Så blev exempelvis den originelle och fredsivrande amerikanske arkitekten Richard Buckminster Fuller genom binas celler inspirerad till att konstruera sina ”geodektiska kupoler”, som används för att konstruera radarstationer, utställningslokaler, växthus, med mera. De extremt lätta och stabila konstruktionerna består av stänger som omger plast- eller glasskivor som är formade likt bikupronas celler.

Tolv dagar gammalt börjar arbetsbiet ta emot nektar och pollen från äldre samlarbin och packar sedan födan i speciella celler. Samlarbina anländer i en strid ström till kupan där de tas emot av arbetsbin som genom sina munnar slukar nektarn som samlarbin hämtat från blommorna och förvarat i sin speciella honungsmage. Beteendet gjorde att antika medeltida betraktare fick intrycket att bina kysste varandra. Arbetsbina spottar sedan ut nektaren, som i deras kroppar förvandlats till honung, i speciellt iordningställda celler. Nu anländer andra bin som har till uppgift att med sina vingar fläktar honungen så att vattnet avdunstar och honungen tjocknar. När processen är klar sigilleras cellerna med vax.

Fläktarbin fyller en viktig uppgift, avgörande för bikupans överlevnad. Den stora mängden individer avger nämligen mycket värme. För att larverna skall kunna utvecklas normalt krävs det att kupan har en temperatur som konstant ligger på mellan 32 och 36 grader. Detta innebär att förutom de fläktarbin som är verksamma inom kupan placerar sig också en grupp av dem vid kupans ingång. De står med sina huvuden vända mot kupan och fläktar oavbrutet med sina vingar för att därigenom suga luft ur kupan och göra så att en svalkande luftström cirkulerar bland de tusentals systrar som är verksamma inne i dess mörker.

Fläktarbina har placerat sig vid sidan av ingången, så att luftströmmen kan gå in i kupan på den andra sidan. Det finns också bin som oavbrutet samlar vatten och sprider det över vaxcellerna, när vattnet avdunstar kyls cellerna ner. Om den omgivande lufttemperaturen stiger oroväckande snabbt avbryter flera arbetsbin sitt arbete och förenar sig med fläktargruppen vid kupans ingång och fläktar sedan intensivt med sina vingar tills temperaturen sjunker i kupan. Det är fläktarbinas vingslag som gör att bikupan ständig avger ett milt, surrande läte.

Efter några veckor har bina utvecklats så pass mycket att de kan bli samlarbin och ge sig ut för att samla nektar. Ett samlarbi kan under en dag besöka mer än tiotusen blommor, som genom deras besök befruktas och därmed blir till nytta för oräkneliga varelser, bland dem människorna. Under sitt livslånga samlande, under sommaren lever bina inte längre än fem veckor, får ett samlarbi ihop nektar som räcker till en tesked honung. Under den tiden arbetar bina i kupan dag och natt med att framställa honung, bygga celler och sköta larverna. När sommaren lider mot sitt slut förbereder sig kupans invänare för vintern. De dödar drönarna och sedan dör arbetsbina av svält och utmattning tills femtusen bin av kupans under sommaren 50 000 invånare återstår. De samlas kring sin drottning för att hålla henne varm under vintern. En drottning lever i upp till tre år.

De enda som inte arbetar flitigt i en kupa är dess enda manliga invånare, drönarna. De har klumpigare kropp och större ögon än de andra bina och har ett brummande läte, Deras enda uppgift är att befrukta drottningar. En dag kort efter det att kupan vaknat till liv bestämmer sig drottningen för att lämna kupan. Hon lägger ett antal ägg som obefruktade kommer att ge upphov till drönare, alltså en form av parthenogeneisis, jungfrufödsel. Drottningen lämnar sedan på egen hand kupan och flyger bort för att träffa drönare från ett annat bisamhälle, som väntar och med sina stora ögon spejar mot skyn på utkik efter någon villig hona. När en sådan dyker upp svärmar de kring henne och parar sig med henne i luften. Upp till trettio drönare kan para sig med en bidrottning, innan hon återvänder hem och börjar lägga sina ägg i cellerna.

En drönare har ingen gadd och är en ganska hjälplös varelse. När hösten kommer motas drönarna ut ur bisamhället, vid sju veckors ålder är de gamla och orkeslösa och svälter snart ihjäl i ensamheten.

Bisamhällena har genom årtusendena  betraktas med förundran av de beundrande människorna. Deras märkliga, strikta organisation och binas oerhörda flit för dess allmänna bästa har jämförts med människans samhällen, oftast till binas fördel Men, vad finns det egentligen för lycka i att arbeta sig till döds för sitt samhälle? Bortsett från sin vinterdvala sover bin aldrig, förutom korta sekunder av vila, speciellt vid middagstid. De som hyllat binas livsföring har antingen varit despoter och kapitalister som predikat arbetsglädje för sina slavar och arbetare, eller socialistiska utopister som fascinerats av vad Maeterlinck beskrev som ett ”offrande av privatlivets helgd för ett ständigt slit till det allmännas bästa”. 

Av de tretton personer i den inre cirkel som förberedde oktoberrevolutionen 1917 föll tio offer för den sovjetiska stat de skapade.  Enbart Lenin, Stalin och Alexandra Kollontaj dog en naturlig död. Den senare skrev 1923 en novellsamling kallad Arbetsbiens kärlek. I Sverige blev den populär i början av åttiotalet. Jag läste den och blev förskräckt. Mina feministväninnor älskade den. När jag påstod att jag tyckte boken var förvirrande, kanske beroende på att den skrevs under en tid som inte var identisk med vår, tyckte de att den var solklar och att det enbart var för att jag var man som jag inte begrep den. Jag vet inte. Jag kunde erkänna att Kollontaj hade ett visst fog för att skriva:

Kanske skulle kvinnorna uppfostras att inte ge så mycket i kärleken men männen att ge mera. Och mannen lära sig att kunna vara en spegel och en resonans för den kvinna han älskar.

Detta trots att jag inte gillar generaliseringar och har en känsla att de låser oss i skadliga tankesätt, inte minst då det gäller våra kärleksrelationer. Men jag gillade Kollontajs betoning på mannens ansvar i ett förhållande, trots att jag har manliga vänner som gett mer i sin kärlek än de kvinnor de älskat. 

Givetvis skall vi  alla, män som kvinnor, uppfostras att ge mycket i kärlek, men det måste givetvis vara ett ömsesidigt givande och tagande. Det var nog sådana tankar som fick mig att ogilla när Kollontaj gav sig på familjen och då tycktes glömma bort barnens kärleksbehov. Återigen blev det för mycket generalisering för min smak. Hon framställde familjelivet som ett uttryck för kapitalistisk privategendom; barn borde uppfostras och tas om hand av kollektiva institutioner. 

I H.G. Wells fantastiska roman från 1901, Den första färden till månen, tar sig två män i hemlighet till månen i ett rymdskepp som de konstruerat på egen hand. I månens inre möter de seleniter, som finns i tusentals former där var och en av dem har skapats för speciella, sociala funktioner . Specialisering är kärnan i seleniternas samhälle.

"Genom kunskap växte och förändrades seleniterna, medan er mänsklighet enbart tycks ha lagrat sin kunskap och därigenom förblivit kreatur" konstaterar seleniternas härskare, Storlunaren, när han lärt sig engelska. Seleniternas ledare blev djupt chockerade då de insåg att människorna har en obotlig benägenhet för våld och krig och beslöt sig därför att till varje pris försöka förhindra att jordens invänare fick reda på något om seleinternas existens och kultur, som är betydligt fredligare och långt mer utvecklad än vad som är fallet i människornas samhällen. 

Moderna "sociobologer" som E.O. Wislon antyder att mänskliga samhällen har utvecklats på ett sätt som liknar andra "eusociala" djurarter (eu är grekiska och betyder  "bra" eller "riktig"), som bin eller myror. En samhällsform baserad på grupptänkande och oegennytta betraktas av eusociologer som väsentlig för mänsklighetens evolution och fortlevande. Wilson skriver om biophilia, något som betyder "kärlek till livet, eller levande system". För en sociobiologist som Wilson är bikupan likt en sofistikerad superorganism och fungerar som en slags kollektiv hjärna som verkar för ett helt samhälles välfärd och överlevnad.

Andra forskare och ideologer har gått ännu längre och föreställer sig en framtid där megastäder fungerar som ett slags bikupor, där datornätverk har blivit en mäktig artificiell intelligens som oberoende av mänsklig inblandning styr samhället på ett välvilligt sätt, liknade det sofistikerade nätverk av regler och kommunikationsmedel som inom en bikupa styr varje individ att på ett undermedvetet sätt arbeta för det gemensamma bästa.

I ett sådant samhälle har, genom en slags evolutionär process, individuell tillfredsställelse, kärlek och familjeliv blivit föråldrade. Familjelivet sätts inte längre främst, ett beteende som enligt eusocialisterna varit det främsta skälet till människornas evoutionära framgångar. Vi är alltså tillbaka till Alexandra Kollontais åsikt om att barns uppforstran och prägling till att bli goda samhällsmedborgare är samhällets och inte familjens ansvar: 

Arbetarmodern måste lära sig att inte skilja mellan ditt och mitt; hon måste komma ihåg att hennes barn är våra barn, att de tillhör Rysslands kommunistiska arbetare

Onekligen en bild så god som någon av binas kärlekslösa värld. 

Men varför kopplas då den lilla insekten så intimt samman med kärlek och det goda livet? Både den romerske kärleksguden Cupido och hinduismens motsvarighet, Kama, framställs tillsammans med bin.

Kanske grundar sig människornas bibeundran inte enbart på binas stora flit – myror är ju också arbetsamma. Men till vilken nytta? Vad ger de där flitiga små djuren oss, annat än besvär? Annat är det med bina. De skänker oss livets goda. Det räcker med att föreställa sig hur trist livet under vikingatidens kalla vinternätter, skulle te sig utan tillgång till sådant  som stals från bina. Där fanns inga sötsaker förutom torkad frukt och honung. Mörkret lystes upp av väldoftande ljus gjorda av bivax, i vars sken man kunde njuta det berusande honungsvinet mjöd, gudadrycken. Socker och destillerade drycker dök inte upp förrän på femtonhundratalet. Med så härliga gåvor var det kanske inte så underligt att bin och honung kopplades samman inte enbart med sommar och blommor, utan också med kärlek och det goda livet.

Älskling heter på engelska honey och indo-euoropeiska språk är fyllda med allusioner till honung och kärlek. Kyssar är som honung, beröm som honung för öronen, ungdomlig hy är honungslen, rika länder flyter av mjölk och honung. Listan av ord och begrepp som kopplar honung och bin till kärlek och välbefinnande tycks vara oändlig. Och när den flitiga lilla insekten nu hotas av utrotning har vi människor all orsak till att sörja. Bina är en del av vår kultur, på gott och ont är vi beroende av varandra. 

Wivalli visa om den kalla våren och den sköna, svenska sommaren förde mig till bina. Nu är jag åter tillbaka i Hässleholm. Då jag sitter på mitt rum och skriver mitt blogginlägg kommer jag att tänka på att en av mina döttrar på Mors Dag placerade ett kort av mig och min mor på Facebook.  Det var en bild av oss två på en sommaräng, tagen av Far någon gång på femtiotalet. När jag nu betraktar den kan jag inte låta bli att göra en  långsökt koppling till min egen existens, kärleken och binas liv.

Författaren Maurice Maeterlinck, berömd för sina statiska men suggestivt symbolistiska kärleksdramer, var under hela sitt liv en entusiastisk biodlare. Maeterlincks vackra bok La vie des abeilles, Binas liv, var en inspiration till det här blogginlägget. Några år tidigare hade Maeterlinck skrivit tankeboken Le Trésor des humbles, De ringes rikedomar. Jag har svårt att ta till mig den typen av ”andlig” litteratur,i vars efterföljd vi vi finner trendsättande bestsellerförfattare som Kahlil Gibran och Paulo Coehlo, i mitt tycke lika hopplösa båda två.  Tämligen snusförnuftiga skrifter som på ett poetiskt och vackert språk vill få läsaren att knyta an till sitt inre själsliv. Trots min motvilja har jag gjort upprepade försök att läsa De ringes rikedomar och orsaken finns hos min far och mor.

1948 arbetade min då trettioettårige far som journalist på den numera sedan länge nerlagda Eksjö-Tidningen. På Eksjös gator skymtade han emellanåt en vacker, blond och något eterisk sjuksköterska. Han började diskret söka efter henne och förhörde sig bland sina bekanta om någon av dem visste något om henne. Hon verkade vara blyg och tillbakadragen. Han visste därför inte riktigt hur han skulle kunna närma sig henne. Ibland beställde hon in en kopp med choklad och vispgrädde på ett av stadens konditorier, men hon visade sig aldrig på någon dans på Stadshotellet, eller någon annanstans där han skulle kunna närma sig henne. Dock besökte hon emellanåt Stadsbiblioteket och Axel Lundius tänkte att om hans vän bibliotekarien kunde berätta om den vackra flickans läsvanor kunde han kanske som av en händelse söka upp henne på kaféet och där inleda ett samtal kring något gemensamt litteraturintresse. 

Bibliotekarien log vid Axels förfrågan:

-  Jo då, det är oenkligen en märklig ung dam. För en tid sedan kom hon med en ovanlig förfrågan. Hon ville beställa en bok av Maurice Maeterlinck.

-   Maurice Maeterlinck! Men,vem läser sådant nu för tiden?

-   Jo, det undrade jag också. Men jag beställde in boken åt henne. Hon lämnade nyligen tillbaka den. Här är den. Vill du låna den?

-   Givetvis, svarade min far förundrad och nyfiken, och tog med sig boken hem.

Det var Le Trésor des humbles på originalspråket, men enbart de första sidorna var uppsprättade. Det visade sig sedan att Mor tyckt franskan varit för svår och lämnat tillbaka boken, som en av hennes mostrar hade rekommenderat. Men den hjälpte Far när han en kväll fick syn på den åtråvärda sjuksköterskan på en av Stadshotellets baler. Inga Haking, som han nu visste att flickan hette, hade kommit dit i sällskap med en sjuksköterskeväninna. Han tog mod till sig, presenterade sig för dem och visst hjälpte hans nyförvärvade kunskap om Maeterlinck honom i hans kontaktförsök och då han visste att Inga även var intresserad av andliga dimensioner talade han även om Bibeln.

Så Maeterlinck har haft ett visst inflytande på det faktum att det nu finns ett foto av mig och Mor på en sommaräng.

Lät himmelens port vidga sin gång,
hjälp molnen att högre uppstiga,
låt oss snart höra skön näktergals sång,

som kölden har tvingat att tiga!

Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Bergh, Birger (2005) Lars Wivallius: Skojare och skald. Lund: Historiska media. Frisch, Karl von (1973) Binas liv. Stockholm: Natur och Kultur.  Kollontay, Alexandra (1981) Arbetsbiens kärlek. Stockholm: En bok för alla. Maeterlinck, Maurice (2006) Life of the Bee. New York: Dover Publications. Maeterlinck, Maurice (1916) De ringes rikedomar. Stockholm: Åhlen och Åkerlund.Mann, Charles C. (2015) "Quest for a Superbee" i National Geographic, May. Nyström, Jesper (2011) Bidöden  https://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2011-2/bidoden Lundberg, Bo (1980) Biets värld. Stockholm: Utbildningsradion. Sandahl, Åke och Karl-Johan Hedqvist (1977) Humlor, bin och andra steklar. Västerås: ICA bokförlag. Wilson, Bee (2004) The Hive: The Story of the Honeybee and Us. London: John Murray. Wells, H.G. (1954) Den första färden till månen. Stockhom: Natur och Kultur. Wilson, E.O. (2012) The Social Conquest of Earth. New York: Liveright Publishing Corporation. Wroe, Ann och Keith Colquhoun (1996) "Obituary: Benedictine monk and beekeeper Karl Kehrle" i The Ecominst, September 14.