JAG BESJUNGER DEN ELEKTRISKA KROPPEN: Hjärntankar

Allt går ju mä' elektricitet
Elektriskt dä' ä' nå't
konstigt med det.
Elektriskt dä' strömmar ju
som ni vet
härs å' tvärs igenom tråden.

Så sjöng Theodor Lorentz Larsson, alias Skånska Lasse, på tjugotalet och visst är det något konstigt med elektricitet. Klokare blir jag inte hur mycket jag än läser om det. Alla levande organismer tar ständigt in och frigör energi och elektriciteten manifesterar sig i en mängd olika former som blixtar, statisk elektricitet, elkromagnetiska fält och elektromagnetisk induktion. Vårt tänkande – vår hjärna drivs till största delen av elektricitet.

Efersom ett par vänner under den senaste tiden har drabbats av olika förändringar i hjärnan har jag alltmer kommit att fundera över elektricitet, personlighet, själ och medvetande. Det är väl min egen ålder som spökar – ju äldre jag blir kommer ålderskrämpor att dyka upp, kanske demrens.

Det är först under senare år jag börjat tänka på kropp och hälsa. Förutom att det roat mig att springa och promenera kunde jag tidigare identifiera mig med den kedjerökande hypokondrikern Zeno Cosinis beskrivning av sin far i Italo Svevos roman Zenos bekànnelser:

Min strävan efter hälsa hade fått mig att studera människokroppen. Han däremot hade lyckats förvisa alla tankar på den där fruktansvärda maskinen ur minnet. För honom slog inte hjärtat. Han behövde inte påminna sig själv om klaffar och vener och ämnesomsättning för att förklara varför han levde. [...] För honom var jorden orörligt och betryggande placerad mellan sina poler.

Jag har skjutits in i magnetoencefalografi(MEG)apparater som uppmätt och avfotograferat min hjärnas elektriska strömmar och på en skärm sett mitt tåliga hjärta slå, något det gjort i snart sjuttio år – minst sextio slag i minuten, natt som dag. Obegripligt. Vad är det som får det att slå? Var finns kraften bakom allt detta? Vad är liv? Elektricitetsbaserat?

Vardagens mirakler, exempelvis den ständigt pågående verksamheten hos den geléartade, veckade  klump av fett och proteiner som dols av kraniets skal. Ett och ett halvt kilo späckat med 86 miljarder neuroner, som genom elektriska impulser och kemiska signaler  styr och samordnar tankar, känslor, beteenden, rörelser och sinnesintryck. Från detta organ utgår nervtrådar spridda över hela kroppen, varifrån de tar emot och förmedlar signaler till den grå fettklumpen,  som bearbetar och tolkar dem, under vaka såväl som sömn.

Med ny insikt läser jag Walt Whitmans  I Sing the Body Electric i hans Leaves of Grass från 1855. I den långa dikten beskriver Whitman människans kropp som ett mirakel. Hur den ger var och en av oss vår särprägel, samtidigt som den kopplar oss samman med såväl andra individer, som hela mänskligheten, ja – med Universum. Att äga en kropp betyder enligt Whitman att du är en integrerad del av ett vackert, välordnat, fantastiskt och glädjefyllt Kosmos.

Som flera av Whitmans dikter utgörs I Sing the Body Electric delvis av en lista, som mäktigt, lyriskt och entusiatiskt presenterar en katalog över mänskliga, kroppsliga aktiviteter; våra tankar och hur de kopplats till våra kroppar. Whitman beskriver en mängd yttre och inre kroppsdelar på ett sätt som får mig att tänka på James Weldon Johnsons gospelsång Dem Bones:

Toe bone connected to the foot bone
Foot bone connected to the heel bone
Heel bone connected to the ankle bone
Ankle bone connected to the leg bone
Leg bone connected to the knee bone
Knee bone connected to the thigh bone
Thigh bone connected to the hip bone
Hip bone connected to the back bone
Back bone connected to the shoulder bone
Shoulder bone connected to the neck bone
Neck bone connected to the head bone
Hear the word of the Lord!

Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.

I Johnsons sång framgår med all tydlighet att det är Guds kraft som ger liv åt våra kroppar. Poeten och politikern James Weldon Johnson skrev till olika Broadway musikaler fler än 200 sånger. Inspiration till Dem bones fann han i en vision av Hesekiel:

Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, Herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord:  Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren.”

Bibeln förkunnar Guds Stora Kraft, ofta hur den  i form av Den Helige Ande genomsyrar Universum. För flera år sedan skrev jag om hur bönder på den dominkanska landsbygden dyrkade en gudomlig kraft som manifesterar sig i källor, grottor, grödorna och inte minst i människor. Jag kallade boken jag skrev Guds stora makt i San Juan Dalen.

Enligt kristen lära bor Guds ande i alla troende. Den ger kunskap om Gud och förenar hans skapelee med honom. Den Helige Ande ger en försmak om och en  garanti för upprättandet av Guds Rike på jorden. Anden är evig, liksom Gud och Kristus är den allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande. Den skapar och upprätthäller världen, ger den liv.

Att det existerar en livuppehållande kraft som står över människan och genomsyrar hela skapelsen är långt ifrån en föreställning som är unik för kristendomen. En sådan tanke tycks finnas inom de flesta religioner. 1917 gav den tyske religionshistorikern Rudolf Otto ut sin inflytelserika bok Det Heliga i vilken han hävdade att varje människa i djupet av sitt intre hyser en känsla av närvaron av en överodnad kraft, eller ”verklighet”.  Han beskrev denna närvaro som numinös, ett ord härlett från latinets Numen, en ande, eller kraft, som är närvarande i naturen. En kraft som är ”helig” i meningen avskild/annorlunda och därmed är den också ett Mysterium tremendum, ett  storslaget och skräckinjagande mysterium, samtidigt som den är ett Mysterium fascinans, något som fascinerar och attraherar.

Den brittiske etnologen Robert Ranulph Marett (1866-1943) gav tron på en allenarådande kraft det polynesiska namnet mana, ett begrepp som betecknar en slags andlig energi som inte enbart är befintlig i individer . Hela folkgrupper, regeringar, platser och livlösa föremål kan också ha mana. Mana skyddar i allmänhet det /den som den omfattar, men den kan också visa sig vara alltför stark och därmed skadlig. Enligt Marett var kraftbegreppet ursprunget till all religion.

Krafttanken är också närvarande inom vetenskapen. Termodynamikens tre huvudsatser deklarerar kraftens  närvaro i Universum.:

• Energi transporteras av värme och kan varken skapas eller förstöras.
• Oordning,  entropi, ökar ständigt i Universum och fär alla naturliga processer röra sig i en riktning.
• Den Absoluta Nollpunkten är den temperatur då atomers och molekyler vibrationer helt avstannar. Kvantmekanikens osäkerhetsrelation förbjuder dock en sådan situation.

Den andra tesen innebär att allt åldras och dör. Det grekiska prefixet en- betyder ”inom” och ordet  troproten ”förändring”, ordet entropi kan alltså motsvaras av ”förändring inom (ett slutet system)”. Inom vetenskapen kan entropi sägas vara en oordning som skapas genom att energi/värmekällor som solen över tiden förlorar mer värme än den får tillbaka. Så tycks fallet vara i hela Universium,. Allt åldras och dör, precis som vi och våra hjärnceller. Men, säger inte terrmodynamikens första huvudsats att energi kan varken skapas eller förstöras, hur kan då allt åldras och dö?

Osäkerhetsprincipen innebär att en partikel egentligen är en vågfunktion och inte ett punktliknande objekt och kan därför inte ha både en väldefinierad position och en rörelsemängd Begriper jag det där? Inte alls. En flyktig bekant från min hemstad, en före detta skolkamrat som är matematiker och atomfysiker, sa då jag bad honom förklara något  kring kvantfysiken: ”Jag är ledsen, Jan, men om du inte kan räkna är det så gott som omöjligt.” Jag har alltid varit usel när det gäller matematik och det är en klen tröst att den kanske störste atomfysikern av dem alla, dansken Niels Bohr (1885-1962) skrev:

De som inte blir chockade när de först stöter på kvantteorin kan omöjligt ha förstått den. [...] Det àr ett faktum att när det kommer till atomer så är poesi egentligen det enda användbara språket. En poet är inte så mån om att beskriva fakta, som att skapa bilder och aktivera mentala kopplingar.

Men det är en klen tröst. Bohr var en mästermatematiker och hans förstånd var dessvärre avsevärt större än mitt.

Då jag i det följande spekulerar kring liv, energi och hjärna gör jag det väl medveten om mitt eget dillanteri och minns därigenom hur fysikprofessorn Alan Sokal 1996 i ett vetenskapligt magasin publicerade en artikel han kallade för Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermaneutics  of Quantum Gravity,  Att överskrida gränserna: Mot en transformativ hermeneutik av kvantgravitation. Artikeln förepråkade en extrem relativism, men var i själva verket rena rappakaljan, ett galet hopkok av en mängd postmoderna flosker. Trots detta uppfattades Sokals essä som en seriös redovisning av kopplingen mellan fysik och filosofi. Kort därefter avslöjade Sokal att det hela varit ett ”skämt” riktat mot ”det pretentiösa och amatörmässiga missbruket av den senaste tidens fysik av ledande franska teoretiker, som Derrida, Lyotard, Baudrillard och Kristeva.” Några av dessa franska filosofer fascinerar mig faktiskt, speciellt Derrida och Baudrillard. Jag är övertygad att om Sokal mot förmodan sett vad jag skrivit så skulle han säkerligen ha uppfattat mig som ännu en postmodern dillettant, mer förvirrad än de franska professorer han räknade upp. 

Tillbaka till dikt och poesi. Whitmans  I Sing the Body Electric är långt mer än en uppräkning av kroppsdelar, aktiviteter, åsikter, minnen och anslående bilder. Enligt honom utgör allt han nämner grundmaterialet för drömmar och poesi. Dikten handlar inte enbart om kroppen, utan om dess symbios med själen och hur den tar emot Universums allomfattande kraft.För Whitman är kroppen helig, den är inte enbart själens följeslagare, utan även dess medhjärpare/medbrottsling. Därigenom är vår kropp förenad med Universum, själens boning, den möjliggör inte enbart andlighet, utan även närvaro och poesi. Kropp och själ är heliga.

Jag besjunger den elektriska kroppen.
Mina älskades arméer omsluter mig och jag omsluter dem.
De befrias inte förrän jag följer dem, besvarar dem.
och frigör dem, laddar dem med själens energi.
[…]
och om kroppen inte vore själ, vad är då själen?

Whitmanbeundraren Allen Ginsberg reflekterar i sin Footnote to Howl  liknande tankegångar:

Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy! The nose is holy! The tongue and cock and hand and asshole holy!
Everything is holy! everybody’s holy! everywhere is holy! everyday is in eternity! Everyman’s an angel!
The bum’s as holy as the seraphim! the madman is holy as you my soul are holy!
The typewriter is holy the poem is holy the voice is holy the hearers are holy the ecstasy is holy.

Ett särdrag hos Whitman är hans förening av en demokratisk känsla, med ett ofta ytterst påtagligt uttryck för kraft och förändring, sammanlänkat med en panteistisk universialitet. Allt är besjälat. Sällan har Whitmans entusiastiska panteism speglats så vackert som hos Edith Södergran:

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf är att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av inget annat än  sol.

Det var först i slutet av 1800-talet som elektricitet förvandlades från att vara en vetenskaplig märkvärdighet, eller mystisk gudskraft,  till att bli en av förutsättningarna för vår moderna tillvaro. Då Whitman skildrade den “elektrifierade kroppen” befann sig avancerad elteknik fortfarande i sina lindor och det var först senare som ”elektriska” genier som Bell, Bláthy, Edison, Kelvin, Siemens, Tesla, m.fl. dök upp.

Vad Whitman uppfattat rätt var kopplingen mellan kropp, tanke och elektricitet. Han befann sig i galvanismens tidålder, dvs. elektrisk ström producerad genom kemiska processer, inte minst inom den mänskliga kroppen.

Under 1600-talet bòrjade vissa filosofer  betrakta kroppen som materia underkastad mekaniska regler. Själsbegreppet blev samma sak som människans sinne/medvetande/förnuft. Hjärnan blev själens säte och nerverna förmedlare mellan själ och kropp.

Det var enbart ett fåtal filosofer/naturforskare som antog att själ och kropp i själva verket kunde vara samma sak, dvs. utgöra delar av en enda gemensam substans. Förkristna greker föreställde sig ett sådant ämne som en ytterst subtil och raffinerad vätska – pneuma. I princip var därigenom såväl själ som materia påtagliga femom. En tankegång som drevs till sin spets av den franske läkaren Julian Offray de La Mettrie (1709-1751) som i sin L’Homme Machine, Maskinen människan, hävdade att moraliskt omdöme, fri vilja, ja – all tankeverksamhet och därmed även vad de kristna kallar ”själ” inte var annat än kroppsliga funktioner baserade på hur en mänsklig lekamen är sammansatt. La Mettrie förnekade en gudomlig närvaro i tillvaron. Den avgörande frågan var dock  vad var den  kraft som vidmakthöll och gav liv och rörelse åt hela universum?

De kroppsliga funktionerna blev enligt La Mettrie aktiverade genom det som filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibnitz (1646-1716) betecknat som Vis viva, Levande kraft. Ett begrepp baserat på det som inom fysiken kallades för energiprincipen, dvs. att energi varken kan skapas eller förstöras, enbart omvandlas. Så förvandlas exempelvis potentiell energi till kinetisk energi (från grekiskans ord för rörelse och arbete). Poteniell energi vilar i en pilbåge. Då bågen spänns, det vill säga sätts i rörelse/arbete, skapas energi som då strängen släpps omvandlas den från slumrande (potentiell) energi till rörelse/kinetisk energi. Det är sådana samspel mellan vila och rörelse, orsak och verkan, som enligt La Mettrie ochb Leibnitz håller kroppen igång.

1752 hade Benjamin Franklin närmat sitt finger till en nyckel som han under ett åskväder medelst en metallina hade kopplat samman med en drake. Han såg och kände en gnista och förstod därigenom att nyckelns ”positiva” spänning hade aktiverats genom den ”negativa” spänningen i hans hand, därigenom kunde Franlkin inom vetenskapen införa begreppen positiv och negativ laddning. 

Luigi Alosio Galvani (1737-1798) var sedan 1776 professor vid Bolognas universitet där han undervisade i anatomi, något som gjorde honom väl förtrogen med obduktioner, en specialitet som Bolognas och Paduas universitet var kända för. År 1780 fäste Galvani, uppenbarligen inspirerad av Franklin, medelst krokar flera grodlår vid en metallstång, som kopplats till en åskledare. Galvani upptäckte då vad han kallade för animalisk elektricitet. När blixten blixten slog ner  ryckte grodlåren till i spasmiska rörelser, men Galvani fann snart att fenomenet kunde  upprepas även då han med fingrarna tryckte på de mässingskrokar som han fäst vid döda grodors ryggmärg. Uppenbarligen hyste även den mänskliga kroppen elektriska spänningar.

Galvanis samtide Alessandro Volta (1745-1827) var professor i ”experimentell fysik” vid Paduas Universitet. Då han kontrollerade Galvanis experiment fann han att ryckningarna i grodornas ben inte enbart alstrats genom blixtnedslag, eller Galvanis beröring av krokarna. I själva verket uppstod fenomenet genom de metallkablar som Galvani använt för att ansluta nerver och muskler. Volta antog därför att elektricitet fortplantades genom den döda grodans kropp genom elektrokemiska celler och att en sådan energialstring kunde äga rum även utanför en djurkropp.

Volta konstruerade en så kallad Voltastapel, det första elektrokemiska batteriet. Omväxlande staplade han koppar- och zinkskivor ovanpå varandra, åtskilda genom tygstycken indränkta i saltlake. Då de övre och undre metallagren förenades medelst en metalltråd flödade elektrisk ström genom hela tråden och voltastapeln.

Det var inte enbart Galvanis upptäckter som inspirerat Volta, utan även den svenske fysikern Johan Carl Wilckes (1732-1796) uppfinningar. Wilcke var född i Wismar, som på den tiden var en del av det svenska väldet. Fem år gammal hade han följt sin far till Stockholm där denne blivit pastor vid den Tyska Kyrkan. Wilcke blev sedermera doktor efter att vid universitetet i Rostock ha presenterat sin avhandling De electricitatibus contrariis, Den motsatta elektriciteten. I Sverige erhöll han en  professur i Uppsala och invaldes i den Svenska Kungliga Vetenskapakademin, efter att ha lämnat in två avhandlingar –  Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän samt Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret. År  1762 uppfann Wilcke en friktionsmaskin som han kallade elektrofor.

Elektroforen består av en ”dielektrisk” platta av beck eller vax och en metallplatta med ett isolerande handtag.Den dielektriska plattan laddas statiskt genom att den gnids mot päls. Observera den döda katten på bilden. En metallplatta placeras sedan på den dielektriska plattan och blir därigenom jordad med en positiv laddning. Den positivt laddade metallplattan avlägsnas sedan från den dielektriska plattan. Metallplattans positiva laddning försvinner inte direkt och kan därför användas för olika elektriska experiment. Spänningen i metallplattan kan bli mycket hög.

En fresk framställer hur Volta demonsterar sin voltastapel för Napoleon, den visar också hur han använder sig av en elktrofor.

Åtta år efter Wilcke blev Emanuel Swedenborg (1688-1772), genom Linnés rekommendation, invald i den Kungliga Vetenskapsakademin. Han var då en internationellt erkänd författare, naturfilosof, gruvingenjör, uppfinnare och vetenskapsman. Fyra år senare, 1744, inleddes i Swedenborgs liv en andlig fas då han genom drömmar om och visioner av en andlig värld kunde tala med änglar, andar och avlidna. Swedenborg ansåg sig vara utsedd av Gud att sprida en himmelsk lära. Han hävdade att Gud öppnat hans ögon och möjliggjort hans besök  i Himmel och Helvete. Under de kommande 28 åren av sitt liv skrev Swedenborg på latin och publicerade arton, digra teologiska verk.

Den främsta orsaken till att Swedenborg valdes in i Akademin och uppskattades av män som Linné och Wilcke var hans avhanling Oeconomica regni animalis i vilken han beskrev och analyserade den strukturella och funktionella organisationen av hjärnbarken, nervsystemets uppbyggnad och det cerebrospinala flöde och sekret som utgick från hypofysen.

Vid sitt inträde i Vetenskapsakademin presenterade Swedenborg sitt verk De cerebri motu et cortice et de animo humano: anatomice, physice et philosphice perlustrata som han 1740 hade publicerat i Amsterdam. I denna sin Hjärnan och hjänbarkens rörelser samt det mänskliga sinnet: anatomiskt, fysiskt och filosofiskt undersökta beskriver Swedenborg hur hjärnans olika processer orsakas av andningen.

Swedenborg hade under 18 månader vistats i Paris och då blivit bekant med den världsberömde franska vetenskapsademiledamoten och anatomisten Jaques-Bénigne Winslow (1669-1760) som utförde offentliga dissektioner i sin Amphithéâtre Winslow. En pampig anatomisal som fortfaramde kan besäkas vid  Rue de la Bûcherie.

Den berömde anatomisten hette egentligen Jacob Benignus Winsløw. Det märkliga efternamnet kom sig av att han var dansk och att hans far fötts i den skånska byn Vinslöv, inte långt från Hässleholm. Swedenborg ägde Winslows omfångsrika Exposition anatomique de la structure du corps humain och det var främst genom sådana anatomiska skrifter som Swedenborg grundade sina insiktsfulla iakttagelser och spekulationer. Han var tidigt medveten om att hjärnverksamheten var beroende av kemiska processer och något som kunde liknas vid elektriska impulser.

Efter sin tid i Paris tillbringade Swedenborg mer än ett år i Venedig och det var antagligen där som han blev närmre bekant med Marcello Malpighis teorier. Det var mikroskopet som öppnade en ny värld för Malpighi (1628-1694). Som så många före honom sökte han efter en förklaring till livets gåta. Vad är det som gör att vi lever? Bland annat måste det vara lungorna som håller oss vid liv. Det är inte enbart människor som andas, även djur gör det. Insekter måste också andas för att leva, men har de lungor? Malpighi to mikroskopet till hjälp. Han fann att insekter inte använder lungor som sina andningsorgan utan små hål i sin hud som han gav namnet tracheae.

Från insekter gick Malpighi vidare och undersökte mikroskopiskt luftvägarna i dissekerade människolungor. Han fann hur luftvägarna förgrenade sig i form av tunna membranförsedda och sfäriska ihåligheter som han liknade vid binas vaxkakor. Han gav dem namnet alveole, små hålrum. Den kontinuerliga in- och utandningen fyller och tömmer aleveolerna med luft. Malphigi skrev i sin De pulmonibus observationes anatomicae att alveolerna fungerade som ”imperfekta svampar” och förde luften in i blodet, som sedan distribuerade blodets livgivande kraften genom hela kroppen. Som flera andra anatomer var Malphigi en skicklig tecknare som noggrant kopierade vad han såg i sitt mikroskop.

På jakt efter andra mikroskopiska strukturer som skulle kunna förklara livets hemligheter och luftens väg genom kroppen fortsatte Malpighi sitt sökande även i andra delar av kroppen, inte minst hjärnan.1665 publicerade han tre verk i vilka han beskrev sina fynd – De Lingua, om tungan och smakens ursprung, De Externus Tactus om de sinnesförnimmelser som uppkommit genom beröring, något som slutligen  förde  honom in i hjärnan och nervsystemet, som han skildrade i De Cerebro. Speciellt det senste verket slukades av Swedenborg, som även han var på jakt efter sjärlens säte i kroppen.  

Swedenborg anade att det personliga, andliga livet var beroende av hjärnan. I överensstämmelse med sitt mekaniska tänkesätt ansåg han att själen fungerar i harmoni med den  rymd som omger oss och att liv åstadkoms genom den konstanta rörelsen hos extremt fina partiklar i den omgivande luften. Influerad av Liebnitz introducerade han möjligheten av att genom noggrant studium, ett insamlande av alla de iakttagelser som han och andra forskare hade gjort,slutligen skulle finna sjärlens säte i människokroppen. En strikt tillämpad experimentell vetenskap och matematiska sannolikhetsberäkningar skulle fastställa själens exakta position i kroppen, dess betydelse för livets upprätthållande och kontakten med en kosmisk skapargud.

Då han mikroskopiskt undersökte tungvävnad hade Malphigi funnit små ”smaklökar”, som han kallade papiller. Han upptäckte att de var kopplade till nerver som förde in i hjärnan. Malpighi hade tidigare funnit att kroppens nerver var kopplade till olika sekretproducerande körtlar. Medan han studerade hjärnan kartlade han dess grå och vita vävnader och kom fram till att även hjärnan var en sekretproducerande körtel som medelst nervtrådar genom ryggmärgen spred sina signalvätskor och på så sätt gav och erhöll information från kroppens alla delar

Swedenborg inspirerades av Malpighis åsikt att de små ovala kroppar han funnit, omgivna av  kapillärerl, var en slags körtelstruktutrer med uppgift att separera och blanda olika, kemiska signalvätskor. Swedenborg kallade dem för spherulae eller cerebellula. Han ansåg att hjärnans samtliga nervtrådar var kopplade till olika cerebellula, vilka främst var koncentrerade till hypofysen och den grå hjärnbarken. Enligt honom befordades impulser mellan organ och muskler genom tremulationer, vibrationer  i kroppsväskorna, en livgivande spiritus animalis, som ständigt pumpades genom kroppen. Det var hjärnbarkens myriader av cerebellula som samordnade och kopplade samman alla dessa tremulationer till uppmärksamhet, minne, tänkande och språk, alltmedan hypofysen sände ut och tog emot betydelsebärande nervvätskor.

Enligt Swedenborg var varje form av liv kopplad kring till beständiga termulationer som fyllde hela Universum. Hjärnans och kroppens inre impulser/rörelser skapades av den andning som höll hela Kosmos vid liv. Då en människa dog fanns livets termulationer fortfarande kvar i hennes nervtrådar och cerebellula. Änglar pressade samman och samlade ihop all denna livsenergi och förde därefter själen till en annan, andlig existens.

Swedenborgs kosmologiska perspektiv var allomfattande. Enligt honom härrörde Universum  från olika centra, eller energipunkter, ur vilka solar och planeter uppstod. Olika sfärer av djur-, växter - och mineraler härrörde från liknande elementära energipartiklar.  Allt i den materiella världen hade sin motsvarighet  i en andlig sfär, allt tjänade ett syfte och följde ett bestämt kosmiskt regelverk.  Kontakten mellan den andliga och den kroppsliga sfären skedde i hjärnbarken. Lungorna drog in universums andepuls i blodkärlen som i samverkan med cerebellula förde den till hjärnbarken och hypofysen, som omvandlade det andliga inflödet till kroppsvätskor som aktiverades genom tremulsiomer.  Detta andliga inflöde från det gudomliga gjorde det möjligt för en individ att leva och följa Guds befallningar. Den mänskliga själen, som är huvudkomponenten i kroppen, var av samma substans som den kosmiska livskraften.

Då han 1743 reste till Holland och England för att samla ytterligare material för sina försök att förklara själen från en anatomisk synvinkel, var Swedenborg redan på väg att lämna den vetenskapliga banan. Under en övergångsfas upplevde han starka, konsturskarpa drömmar, några med en stark erotisk underton. Drömmar som han skrev ned på svenska i en privat dagbok.. I Amsterdam fick han en uppenbarelse av ett inre ljus: ”Mitt huvud städades och rensades från det som skolat hindra dess tankar,” och han kände "hurusom hågen för fruntimmer så hastigt ändades, som varit min huvudpassion."

I april 1745 satt Swedenborg ensam i ett avskilt rum på ett värdshus i London. Det svartnade för ögonen och rummet ändrade karaktär. En man sittande i ett  hörn sa: ”Ät inte för mycket”. Uppskakad skyndade Swedenborg hem till sitt logi och under natten dök samma person upp i hans drömmar. Mannen avslöjade att han var Gud och att han utsett Swedenborg för avslöja Bibelns sanna innebörd. Hela Swedenborgs  väsen utsattes för en genomgripande förändring. Han märkte hur all hans tidigare självbelåtenhet över sina insatser försvann och sedan dess vistades han ömsom i Andevärlden, ömsom här på jorden.

Swedenborgs hjärnforskning fick inget större genomslag bland samtidens vetenskapsmän, som snart begeistrades av Galvanis och Voltas upptäckter. Allsköns svärmare, alkemister och spiritister anammade dock Swedenborgs teorier och främst hans andelära om korrespondenserna mellan allt levande.

Skalden Johan Henrik Kjellgren var nitton år då Swedenborg dog. Det är tveksamt om hans läst hans skrifter, men Kjellgren retade sig på de ”dumbommar” som tog Swedenborgs  läror på allvar. Enligt Kjellgren hade Swedenborg en gång varit en klok och sansad person  men han hade blivit bindgalen och det gick inte att ta hans tidigare snillrikhet som intäkt för Swedenbors senare snurrigheter. I sin dikt Man äger ej snille för det att man är galen klumpar han ihop Swedenborg med allsköns charlataner.

Fast Newton själv en dag i andefeber låg,
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt — en fåne.

... I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Fysionom-, Alkem-, Kabbal- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. — En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat:

Det var en tid som av Zachris Topelius beskrevs som:

Just när det nya ljuset bröt in, trädde mörkret ett ögonblick svartare fram än någonsin.  Det var den tiden, när människorna knäböjde för Cagliostro mer än för Gud. Aldrig har alkemin haft ivrigare anhängare, än just när dess bättre dotter kemin blev buren till dopet av Scheele och Bergman; och aldrig ha människorna mera jäktat efter ett livsexlir, än när Voltaire och Holbach lärde att själen är en materie, som måste förgås med kroppen.

En tid som Ingmar Bergman skildrat i sin film Ansiktet och Per Olov Enquist i sin roman Magnetisörens femte vinter. Den senare spinner en historia kring en viss Friedrich Meisner, en charlatan precis som Albert Emanuel Vogler i Bergmans film. Man kan inte undgå att koppla samman Enquists Dr. Meisner med Franz Anton Mesmer (1734-1815), som trots sitt uppenbara charlataneri inte kan frånkännas en framträdande plats i medicinens och psykologiens historia.

Mesmer, var en tysk läkare som antog att det fanns en naturlig energiöverföring mellan alla former av levande varelser, något han kallade Magnetisme animal. En energi som enligt enligt Mesmer kunde bli botemedel för en mängd sjukdomsliknande tillstånd. Behandlingen gick ut på att Mesmer satte sig framför en patient och med sina ben vidrörde hans/hennes knän, tryckte på patientens tummar och stirrade stint in i ögonen. Han flyttade sedan sina händer  till patientens axlar och förde med yttersta lätthet och försktighet sina händer över kroppen, tills hans fingrar nådde en plats strax under mellangärdet. Han kunde sedan under mer än en timmes tid  hålla sina händer där. Liksom Swedenborg  antog Mesmer att det fanns en livskraft förborgad  hos människor och djur och att han genom sin metod lyckats väcka denna krafts välgörande förmåga till liv. Mesmer tog ordentligt betalt för sin verksamhet och uppfann flera alternativa metoder för ”kraftöverföring”.

Ludvig XIV tillsatte 1784 en vetenskaplig kommission, inom vilken vetenskapliga storheter som kemisten Lavoisier, astronomen Bailly, botanisten de Jussieau, läkaren Guillotin och Benjamin Franklin ingick. Kommissionens slutsats var att

om alla dessa manipulationer, procedurer och ceremonier försiggår utan patientens medgivande eller tro ger de inte alls någon effekt. Det är alltså fantasin och inte den animala magnetismen i sig som åstadkommer olika fenomen.

Mesmers trovärdighet led stort avbräck, men han kunde likväl fortsatta sin verksamhet fram till sin död.

Kopplingen mellan elektricitet, själsliv, tro och vetenskap upphörde inte att fascinera en stor del av av Europas intelligentsia. Då den brådmogne Percy Bysshe Shelley (1792-1822) 1813 publicerade sitt diktverk Queen Mab trycktes det i 250  exemplar, av vilka Shelley personligen distribuerade 70 exemplar till nära vänner och likatänkande bekanta, resten magasinerades hos en bokhandlare. Den långa dikten präglas av ett vetenskapligt språk och teoretiserande inom en sagoram i vilken älvadrottningen Mab i en dröm stiger ned till den sovande Ianthe och för hennes själ till sitt förtrollade palats vid Universums yttersta gräns.

Mab tolkar, analyserar och förklarar Ianthes drömmar, alltmedan hon omformar flera av dem till visioner av de förflutna, nuet och framtiden. Nuet präglas av förtryck, orrätvisa och elände orsakade av religion, kommers och monarkier

Allt verkar förutan slump,
ingen atom i all denna turbulens har
en vag och onödig uppgift,
eller handlar som den inte borde göra.
Även den minsta ljusmolekyl
i en aprilsolstråles flyktiga sken
fullgör sitt avsedda, om än osynliga arbete,
det som den universella Anden vägleder.

Shelley ansåg att sjärlen inte alls var en individuell enhet, en fritt verkande vilja, utan en universell, allomfattande kraft, en ständig rörelse som utgjordes av en enorm, obruten kedja av orsak och verkan. I så måtto får han mig att tänka på buddhismens anattā, läran om icke-jaget/själen.

Buddhistisk filsofi deklarerar att det inte existerar något oföränderligt, permanent ”jag”. Vi är alla ingenting annat än en skiftande  sammansättning av sinnesintryck och känslor. Det som kallas själ – Ātman  är en ultimat, obeskrivlig kraft som genomsyrar och innefattar hela Universum. Ātman verkar i Universum genom rörelse – karma, en sanskrit-term med betydelsen  ”handling” eller ”görande"” I den buddhistiska skriftraditionen syftar karma på handlingar som drivs av en avsikt, cetanā, och kommer ofrånkomligen att få framtida konsekvenser.

Genom att anattāläran förnekar existensen av ett ” jag”, dvs. en personlig själ, blir ātman därmed hela Kosmos drivkraft. Ordet ātma finner sitt ursprung i det indo- eruopeiska  *ēt-men , andning. Enligt buddhsitisk filosofi alstras således allt liv genom att ātman manifesteras genom karmas rörelse. Inom modern buddhism  är det därför  inte ovanligt att karma sammanställs med Newtons tre rörelselagar:

• En kropp kommer antingen att stanna på sin utgångsposition, eller då den rör sig  hålla en konsrant hastighet om ingen utifrån kommande kraft påverkar den.
• Accelaration behövs för att få en kropp att röra sig. Den är lika stor i såval storlek som riktning som den kraft den utgörs av och den beräknas som  hastighet per tidsenhet.
• Om en kropp A utövar en kraft på kropp B, så utövar kropp B en lika stor, men motriktad kraft på A. Denna tredje lag brukar kallas lagen om handling och reaktion.

Leonardo da Vinci var ett ständigt nyfiket, sökande universalgeni som såg rörelse överallt. Likt buddhistenra proklamerade han att ”rörelse är orsak till allt liv. Hans fascination för rörelse uttrycks klart och tydligt i den mängd teckande studier av rörelse i naturen: vatten, fåglar, kulbanor, människor, m.m.

I sin Nattvarden presenterar Leonardo en stor mängd mänskliga känslor, där varje karaktär genom kroppsliga uttryck speglar sina sinnesrörelser. Han skrev:

En skikcklig konstnär skall kunna måla två saker: människor och människors tankar.

Leonardo antog att känslor och naturkrafter styrs av liknande lagar som de som råder för psykologiska och fysiska rörelser och han gjorde därmed, till skillnad från de flesta samtida tänkare, ingen skarp skiljelinje mellan det materiella och det andliga.

Shelley slukade en mängd skrifter om livets uppkomst och understöd. I sin diktning, som i Queen Mab, försökte han spegla sina tankar väl medveten om att de skulle kunna ge honom en hel del besvär. Bokhandlaren som Shelley anförtrott sina odistruberade exemplar av Queen Mab till,  började utan Shelleys vetskap och medgivande, sälja dem ett år innan poeten 1822 drunknade i italienska Golfo della Spezia.  Då även en ny upplaga trycktes blev katastrofen ett faktum. The Society for the Suppression of Vice, Sällskapet för undertryckandet av lastbarhet, kastade sig över Queen Mab och fördömde den i hårda ordalag.  Föreningen som under kungligt medgivande främjade “offentlig moral” och därmed censurerade obscena skrifter och ibland ställde deras författare inför rätta, såg till att bokhandlaren dömdes till fyra månders fängelse. Shelley hade då sedan fyra år tillbaka lämnat England, för att undkomma dess ”civila och religiösa förtryck”, men också på grund av sina trassliga affärer, såväl ekonomiska som amorösa. Hans hustru Harriet hade tagit livet av sig medan han öppet levde med sin älskarinna Mary, vars syster Fanny även hon tog livet av sig vid samma tid.

Eftersom han angripit Kyrkan och förnekat existensen av en personlig, allstädes närvarande gudom anklagades Shelley för samhällsomstörtande ateism. Shelley menade att vetenskapen bevisat att det inte finns någon  Gud som skapat människan till sin avbild. Han predikade istället tron på en opersonlig kosmisk energi som styr och genomsyrar allt. En insikt han grundade på sina studier av bland annat galvanismen, som vid den tiden var på modet i hela Europa. Galvani sökte efter de märkliga och uppenbarligen universella energier som enligt honom utgjorde universums ”själ”. Under 1780-talet hade Galvani och hans assisstent rest kors och tvärs över den europeiska kontinenten och demonstrerat hur elektriska stötar fick slaktkropparna efter olika husdjur att rycka och röra sig, som om de vore levande. Fenomen som Galvani till och med förevisade genom att ansluta avrättade  mördares kadaver till elektricitetsalstrande apparater och syror.

Kombinationen av mystik och fysik fick många att tro att galvanisk elektricitet bevisade Guds Helige Andes närvaro i sin skapelse. En italiensk fysiker, Giovanni Aldini (1762-1834), följde i spåren av sin farbror Luigi Galvani och tycktes vara helt inriktad på att medelst elektricitet återuppliva människor och i ett sådant syfte använde han Voltas batterier. Aldini utförde sina experiment på kropparna efter avrättade förbrytare. Ett problem var dock att i Italien, Tyskland och Frankrike halshögg man i allmänhet dödsdömda människor. Aldini önskade få tillgång till färska, helt intakta kadaver och sökte sig därför till England, där man hängde förbrytare.

The Newgate Calender, som  i ”moraliserande syfre"  redogjorde för avskyvärda brott och spektakulära avrättningar, beskrev 1803 hur Aldini strax efter George Fosters (anklagad för att ha dränkt sin hustru och ett av sina bran) avrättning utförde ett offentligt experiment på kroppen. Aldini kopplade två metallstavar till en stor voltastapel innehållande 100 zink - och 100 kopparskivor. Då han med de till batteriet  angjorda metallstavarna vidrörde kadavrets mun och ena öra började den avlidne brottslingens käkar darra, de angränsande musklerna förvrängdes fruktansvärt och ena ögat öppnades. I den efterföljande delen av processen höjdes och knöts likets högra hand, alltmedan benen och låren sattes i rörelse. Genom att flytta en av stavarna till likets ändtarm, accentuerades rörelserna till den grad att kadavret såg ut att återupplivas och den avlidne mannen tycktes åter andas.

Skildringen påminner om Mary Shelleys beskrivning av hur Frankenstein gav liv åt sitt monster:

Klockan var redan ett på natten, regnet smattrade melankoliskt mot rutorna och mitt ljus hade nästan brunnit ner, när jag i den halvt slocknade lågan såg varelsens gula öga öppnas; den andades tungt, och en häftig kamp for genom dess lemmar.

Likhterna  är av allt att döma ingen slump. Marys make hyste förvisso en slags idealism som kan sägas vara baserad på elektrokemi. Under sin tid vid Eton College hamnade Shelley under inflytandet av den faderlige fritänkaren Dr. James Lind, som tidigt uppmärksammade den frispråkige, ytterst vetgirige och intelligente, men sorgligt mobbade och originelle Percy Bysshe Shelley, som  genom att han i sin förtvivlan emellanåt fick våldsamma vredesutbrott kom att kallas för Mad Shelley.

Dr. Lind antog att galvanisk/animalisk magnetism/elektricitet bevisade att samtliga naturens krafter/energier var förenade i en enhet, en ”själ”. Dr Lind var väl förtrogen med Galvanis och Aldinis teorier och aktiviteter. Shelley deltog i och fascinerades av Dr. Linds experiment med “animalisk magnetism”, hur läkaren med hjälp av olika kraftkällor fick döda grodor att hoppa, eller musklerna hos olika reptiler att dra ihop sig och ibland röra sig på ett nästan kusligt vis. Samtidigt uppmuntrade Dr. Lind, som var en entusiastisk frimurare, Shelleys ockulta intressen och sammanlänkandet av djärva metafysiska spekulationer med nya ventenskapliga rön och samhällsomstörtande åsikter.

Shelley utvecklade sina radikala tankegångar i riktning mot vad han uppfattade som ”livets poesi”, något som innebar att tanke, språk och fantasi utvecklades i samspel med naturens krafter och hos människan tog sig uttryck i sociala relationer baserade på fri kärlek, medkänsla och makt. Med ”makt” avsåg Shelley en dominerande kraft baserad på social, intellektuell och vetenskaplig frihet. Enligt honom sökte vetenskapsmän mer eller mindre omedvetet efter svaret på en enda fråga – hur kan intellekt och civilisation förenas med njutning och nöjen? Kan vi som människor, utan tro på en hämmande gud, hänge oss åt livets gränslösa frihet? Förenas med Universums stora kraft? Tankegångar liknade den kosmiska expansion/glädje som senare fann sitt uttryck  i Edith Södergrans Triumf att finnas till.

1820 publicerade Shelley sitt läsdrama Prometheus Unbound,  Den befriade Prometeus. Shelley skrev inte för scenen, utan för en läsares fantasi. Hans syfte var att dramat skulle samverka med läsarens egen föreställningsvärld. Shelleys förebilder var Satan i Miltons (1608 -1674) Det förlorade Paradiset och Prometheus i Aischylos (525-456 f.kr) trilogi Prometheia.

Hos Milton  kämpar Satan, liksom Prometheus, mot Guds Skapelse, det vill säga hela Universum. Satan förlorar dock sin heroiska aspekt genom  sin  galna hämndgirighet gentemot en allsmäktig och straffande Gud och därmed även hans skapelse. Satan blir därigenom fiende till hela mänskligheten. Satan och Prometheus hatar allsmäktiga gudamakter, som för att behålla sina herravälden förlitar sig på skräck och censur.

I Shelleys Prometheus Unbound representerar Jupiter det orubbliga Ödet, en kraft som motsätter sig  individens fria vilja, som revolutionären Prometheus gör allt för att stödja . Shelleys Prometheus yrkar på att vi människor skall hysa medkänsla med alla levande varelser. Hans Prometheus formar sig till en moralisk och intellektuell naturs högsta perfektion. Driven av rena och ärliga syften  försöker han med vetenskapens och kärlekens hjàlp föra mänskligheten mot en framtida Utopi, baserad på rättvisa lagar som befrämjar den fria viljan, alltmedan de förbjuder all skadlig egoism. Tankar Shelley utbytte  och delade med sin likaledes frigjorda, unga hustru.

Mary Shelley föddes i London 1797 och hette då Mary Wollstonecraft Godwin. Hon var den politiske filosofen, författaren och journalisten William Godwins första och den feministiska filosofen Mary Wollstonecrafts andra barn. Modern dog  tio dagar efter Marys födelse. Godwin lämnades ensam med ansvaret  att uppfostra Mary och hennes äldre halvsyster Fanny. Mary älskade sin far, men hatade kvinnan han gifte sig med fyra år efter sin första hustrus död. 

Mary och Percy Shelley, som var god vän med hennes far, blev förälskade och träffades i hemlighet vid Mary Wollstonecrafts grav. Mary var sjutton år och den väl- och ökände  Percey tjugotvå. I april 1814 begav sig paret i hemlighet till Frankrike, Tyskland Och Schweiz. De tog med sig Marys styvsyster Claire, men Percys gravida hustru lämnades ensam kvar i England. Det var för tillfället fred i Europa, alltmedan Napoleon satt fången på Elba och planerade ett nytt krig. Rymlingarnas pengar tog snart slut och efter ett halvår tvingades den gravida Mary och den utfattige Percy återvända till England. Där ville Marys far och Percys släktingar inte veta av dem.

Under utlandsvistelsen började den blott artonåriga Mary skriva en roman som med tiden förvandlades till en märklig och envetet beständig legend. Mary hade redan vid unga år upplevt den stora kärleken, moderskap, död och elände, allt i förening med en ung upprorisk kvinnas känslor av utanförskap och rådvillhet. Genom allt detta förmådde hon skapa sin mångbottnade roman om Frankensteins namnlösa monster

Mary och Percy hade under en tid bott hos den självdeklarerat demoniske Lord George Gordon Byron, älskare till Marys syster Claire. Redan innan avresan, eller snarare flykten, från England  hade Shelley drabbats av underliga vanföreställningar. Shelley var stor  beundrare av Byrons poesi och hade skickat honom Drottning Mab och flera andra dikter. Byron, som bodde i Villa Diodati vid Genèvesjöns strand, tog entusiastiskt emot det unga paret. De var kväll efter kväll, natt efter natt, engagerade i diskussioner kring litteratur, vetenskap och ”olika filosofiska doktriner”.

En natt, medan Byron reciterade sina och Coleridges dikter drabbades Shelley av en allvarlig panikattack med förskräckande  hallucinationer. Föregående natt hade Mary haft en mardröm som blev upphovet till romanen om Frankenstein. Under hela sommaren hade vädret varit kylslaget och regnigt. Natten då Mary drabbats av sin fruktansvärda mardröm och Shelley vimsat runt i deras rum hade de tidigare  tillsammans med Byron och dennes vän och läkare John William Polidori, suttit kring en brasa och högläst ur en tysk antologi med skräckhistorier. Polidori hade samma kväll inspirerasts att skriva ett utkast till vad som skulle bli en roman om den första vampyren i modern tappning – Lord Ruthven, en demonisk aristokrat som ödelägger hela  sin omgivning.

Då de långt efter midnatt återvänt till sin närbelägna villa var Shelley våldsamt upprörd och Mary hade svårt att somna. Mellan sömn och vaka ansattes hon av en så omtumlande och detaljerad upplevelse att hon inte visste om det rörde sig om en dröm, eller en hallucination:

Jag såg den bleke utforskaren av ogudaktiga konster bredvid en skapelse han tråcklat samman. Jag såg hur den skräckinjagande formen av en utsträckt man som under inverkan av en slags mäktig maskin började visa livstecken och genomfors av en tvekande, halvt animerad rörelse. Skrämmande måste det ha varit, ty ytterst fruktansvärt måste resultatet av varje mänsklig strävan att håna världens Skapare vara.

I drömmen exponerades Marys känslor av förlust, skuld och konsekvensen av att trotsa Gud, något hennes make, med hennes godtycke,  hade gjort genom tanke, tal och handling. Där fanns även förlusten av hennes mor, det komplicerade förhållandet till fadern, förlusten av sitt första barn och oron för det barn hon nu bar på. Senare beskrev Mary sommaren i Schweiz som den tid då hon ”först klev ut ur min barndom” och i djupet av sin själ  kände främlingsskapet i den värld som omgav henne. Under de nattliga diskusionerna hade Lord Byron och Shelley skrämt henne genom sina högt ställda och i det närmaste fanatiskt romantiska ideal. Mary frågade sig om inte en sådan fanatism, i förening med en alltmer avancerad vetenskap och missbrukad makt skulle kunna utgöra ett hot mot hela den mänskliga existensen.

I Mary Shelleys roman Frankenstein, eller den moderne Promethues finner vi speglingar av hennes makes uppfattningar. Likt Victor Frankenstein hyste Percey Shelley ett våldsamt begär efter  att kunna förstå världens förutsättningar, något som förutom accepterad vetenskap gjorde honom intresserad av ockultism och alkemi. Dock kom han snart att inse att det rörde sig om hopplöst föråldrade teorier. Likt Shelly fördjupade sig även Victor  Frankenstein i kemi, fysik och anatomi, men till skillnad från Shelley föverkligade Frankenstein sina teorier och lyckades skapa en tänkande och kännande individ, - en humanoid.

Mary gör  medvetet  skapleseprocessens karaktär tvetydig. Rör det sig om animal magnetism alstrad genom elektriskt ledande elektrolyt, en lösning av baser, syror och salter, en voltastapel, eller möjligen energi förmedlad genom åskurladdningar? Frankenstein ägnar två år åt att mödosamt konstruera varelsens kropp – från råvaror som hämtats från ”dissektionsrummet och slakteriet” utvecklas en anatomisk egenskap i taget.

På grund av svårigheten att replikera människokroppens små delar blir resultatet, inte som Frankenstein avsett – en mänsklig Apollo. Istället åstadkommer han ett groteskt fuskverk, med vener och muskler otillräckligt täckta av hud, en väldig oproportionelig varelse, i det närmaste 2,5 meter lång. Då den avskyvärda Varelsen öppnar sina matta, vattniga ögon, flyr Frankenstein i skräck över vad han åstadkommit.

Mary Shelleys mångbottnade  roman har blivit sinnebilden för vetenskapsliga strävanden som fullföljts och fått fruktansvärda resultat. Frankensteins monster har blivit sinnebilden för sådant som atombomber och genmanipulerade monster. I  värsta fall har sådana uppfinningar rentutav dödat sina skapare. Som den sovjetiske forskaren Andrei Zheleznyakov som när han 1987 deltog i  utvecklandet av det otäcka nervgiftet Novitjok 3 förgiftades och utropade ”Det fick mig!” Sex år senare dog han av ett slaganfall, efter att tidigare ha drabbats av cirros, giftig hepatit, nervskador och epilepsi.

Marys lidande monster plågades svårt av sin ensamhet och sitt utanförskap. Ett offer för  den avsky han väckte hos männsikor. Ett tillstånd som förvärrades efter det att han tålmodigt och på egen hand skaffat sig ett stort förråd av lärdom. I Marys roman, liksom i Whales klassiska film, blir Frankensteins monster en djupt tragisk gestalt.

Vetenskapen bakom Marys skapelse är uppenbarligen galvanism. En männsikoskapad varelse förses med vätskor och kanaler som genom tillförslen av elektricitet blir levande. Det är tveksamt om processen innefattar den väldiga statiska elelktricitetschock som i James Whales film från 1931 i en mäktig scen alstras genom magnifika blixtnedslag.

Snarast rör det sig i Marys romkan nog om kemisk-elektriska processer, mer i enlighet med Bernard Albert Wrightsons illustrationer, som inspirerat skräckförfattare som Stephen King och Neil Gaiman och som Guillermo del Toro beslutat skall utgöra underlaget för hans kommande film om Frankenstein.

Vill man göra sig mer förtrogen med skapelseprocessen bakom Monstrets livgivande  rekommenderas Peter Ackroyds The Casebook of Viktor Frankenstein. Den postmoderne Ackroyd använder sig  av en  pastisch på romantikens berättarstil och låter en högst verklig Victor Frankenstein röra sig bland en mängd kända och okända bekanta till Percy Bysshe Shelley, som spelar i en viktig roll i ett oklanderligt skildrat, samtida London.

Som illustrationer till Ackroyd kan man använda sig av de Frankensteinjournaler som skapats av Gris Grimly, som helt uppenbart är inspirerad av Leonardo da Vincis anatomiska skisser,

eller Timothy Basil Ering realistiskt sönderrivna och fläckade exemplar av en liknande journal:

I sin roman belyser Ackroyd ett viktigt tema hos Mary Shelley – den utstöttes fruktansvärda ensamhet. Hur en så avgörande detalj som en människas utseende är tillräckligt för att göra honom/henne till en fruktad pariah. Detta tycks hos oss vara ett viktigt karaktärsdrag, inplanterat i vår reptilhjärna. Vi är obotliga flockdjur. Vi behöver gemenskap. I Ackroyds roman uttrycker Monstret  sin ångest inför sin skapare – Victor Frankenstein:

“Vem kan jag tala med? Det finns ingen. Jag är ensam i världen. Känner du ett sådant lidande? Jag tror inte det. Du har inte upplevt känslan av att vara helt förkastad, av att vara osynlig och ohörd, förvisad till livets gränstrakter. Om jag gråter finns ingen som bryr sig. Om jag lider av ångest, finns  ingen som tröstar mig.”

I sin novell Monstret, berättar amerkanen Stephen Crane (1871-1900) om hur en människa, i hans fall en godhjärtad hjältes utseende förvandlar såväl honom som den man som hjälper honom till att bli offer för ett helt samhälles rädsla och hat.

Berättelsen utspelar sig i en fiktiv stad i New Yorks närhet. En svart kusk vid namn Henry Johnson är anställd av stadens repekterade läkare, Dr. Trescott. Efter att ha räddat Trescotts son från en brand blir Johnson fruktansvärt vanställd. Då stadens invånare stämplar Johnson som ett monster ger Trescott honom skydd och tar hand om honom, vilket resulterar i att Trescott och hela hans familj utesluts från samhället. Novellen pekar på de  sociala klyftor, etniska spänningar och vanförställningar som fortfarande råder inom det amerikanska samhället.

Monstret visar på en märklig aspekt av  mänskligt tänkande. Vi tycks bedöma människor utifrån detras utseende. Ett omdöme  betydligt mer baserat på visuell uppfattning  än på  inre egenskaper, vad våra medmänniskors hjärnor förmår skapa då det gäller goda egenskaper – exempelvis alstrandet av medlidande, kärlek och god vilja. Sådant tänkande har även trasslat till hjärnforskningen, något vi finner hos eugeniker, rasforskare och vetenskapsmän som Cesare  Lambroso som baserade sin ”kriminologi” pår männskors ansiktsdrag, Ernst Kretschmer som bedömde männskors psyke utfrån deras kroppskonstitution, eller Richard Hernstein  vars  teorier grundade sig på en tvivelaktig tolkning av ”intelligenstester” och därmed  kopplade ihop intelligens med rasism.

Jag har undrat över den vetenskapliga grunden till Frankensteins skapelse. Med tanke på galvanism, samt hjärnans uppenbara beroende av vätskor och elektrisk energi, så framstår Mary Shelleys skapelse som helt möjlig, i varje fall med tanke på hennes samtids begränsade kunskaper. Men, hur kunde en mänsklig, tidigare död hjärna, fungera på samma sätt som monstrets? Nämligen att han från att ha varit som ett oartikulerat barn, successivt vinner kunskap genom läsning och erfarenheter. Antingen borde den intransplanterade hjärnan ha varit helt obrukbar, eller så hade den bevarat tidigare funktioner, tankar och erfarenheter.

James Wahleys filmversion, som inte grundar sig på Shelleys roman utan på Peggy Weblings pjäs från 1927, som visserligen inpirerats av Mary Shelleys verk men med en mängd ändringar, som upprepas i filmen. Exempelvis så löste Webling frågan om ursprunget till monstrets hjärna genom att låta Henry (sic) Frankensteins assistent då han stjäler ett genis hjärna råka tappa den och tar istället till sin arbetsgivare med sig en ”abnorm” hjärna.

I sin film Det våras för Frankenstein från 1974 har Mel Broks satt in en dialog mellan Frankenstein och hans assistent, som här heter Igor:

Dr Frankenstein: “Den där hjärnan som du gav mig. Var det Hans Delbrucks hjärna?”
Igor: ”Nej”
– Aha! Mycket bra. Skulle du då kunna tala om för mig vems hjärna jag satte in?
– Du kommer inte att bli arg?
– Jag kommer INTE att bli arg.
– Det var någon vars namn började på A.
– Någon vars namn börjar med ett A? Vadå A?
– A någonting, men i efternamn hette han Normal.
– A. Normal?
– Jag är nästan säker på efternamnet.
–Så du menar att jag satte in en anormal hjärna i en två och en halv meter lång och en och en halv meter bred GORILLA? Är det vad du säger!!!

I själva verket är monstrets tankeförmåga i Mary Shelleys roman helt i linje med modern hjärnforskning. Likt en dators hårddisk utplånas en hjärnas minne om den under en transplantationsprocess inte tillförs ett konstant blod- och syreflöde. Det kan alltså i princip stämma att monstret inte kom ihåg vem han varit och att han därmed betedde sig som ett barn, med en hjärna som fortfarande var stadd i utveckling. Monstrets okoordinerade rörelser, framställda i otaliga filmer, och den bristfälliga motoriska kontrollern stämmer också överens med de förhållanden som råder efter en omfattande hjärnskada.

Även om det är oklart hur Mary Shelley tänkte sig monstrets skapelseprocess så framgår det klart i såväl film som roman att för att kunna väckas till liv måste den döda varelsen tillföras elektricitet. I filmen förklarar Frankenstein att  han "bortom det ultravioletta spektrat" har funnit en energibärande bestrålning, och att denna energimättade kraft är hemligheten bakom livets uppkomst – ”en storslagen stråle som först förde liv in i världen”.

Då han efter tillförslen av energi alstrad genom våldsamma blixtnedlslag Frankenstein får se hur monstrets hand först skälver och sedan sakta lyfter sig, viskar han gång på gång: ”Den är levande”, tills viskningarna övergår till ett triumferande glädjetjut: It’s alive! It’s alive! Strax därefter förkunnar Frankernstein högljutt: ”Nu vet jag hur det känns att vara Gud!”, ett yttrande som skapade stora problem för James Whale när kristna påtryckningsgrupper krävde att filmbolaget skulle klippa bort det, eller helt enkelt totalföbjuda den hädiska filmen.

Detta var innan den så kallade Produktionskoden infördes. Efter 1934 tillämpades i Hollywood  en regel att filmer måste bli ”certifierade” för att få distribueras och i enlighet den koden skulle Frankensteins yttrande säkert ha klippts bort, nu fick det dock vara kvar och filmen blev en stor succé över hela världen. I Sverige blev den dock nedkortad till 51 minuter efter det att Statens Biografbyrå  totalförbjudit visning, originalet var 71 minuter långt.

Ekektro-magnetism var säkerligen den mest revolutionerande upptäckten under 1800-talets första hälft. Galvani och Volta inledde ett intensivt sökande efter elketrictetens källor. Dansken Hans Christain Ørsted upptäckte 1820 att en kompass nål rörde sig då han slöt en strömkrets och därmed var elektromagnetismen ett faktum.

Tretton år senare lyckades  Michael Faraday uppställa lagarna för elektrolys och införde  begreppet joner för sådana mikroenheter som transporterar elektricitet. Det var svensken Svante Arrhenius som 1890 förstod att Faradays joner var atomer eller atomgrupper med positiv, eller negativ laddning. William Thomson, aka Lord Kelvin (1824-1907), formulerade de första och andra termodynamiska lagarna.

Sådana upptäckter inom den kemiska vetenskapen bidrog till att frågor kring livets uppkomst nu kunde befrias från religiösa spekulationer och analyseras utfrån så kallade inorganiska vetenskaper. Den allt snabbare utvecklingen inom kemi och fysik hade möjliggjorts genom tillämpandet av matematiska formler, som funktionerna hos komplexa variabler (Gauss, Cauchy, Abel och Jacobi), ekvationsläran och gruppteorin (Cauchy och Galois), samt insatser från Lobachevsky och Bolyai, som kullkastade vedertagna begrepp som kunde  härledas till Euklides geometri. Genom matematikernas abstrakta beräkningar öppnades ett helt nytt tankesätt och flera fysiker insåg att det fanns ett samband mellan tankeverksamhet och energi, samt att vissa delar av hjärnan styrde olika sinnen och kroppsrörelser.

Hjärnverksamheten förblev dock i stort sett en gåta och de enda vägledningarna som stod till buds var i stort sett hur skallskador påverkade vissa funktioner hos såväl hos kropp, som sinnen och tankar. Man unndersökte  krigsinvalider och olycksoffer som överlevt svåra skalltrauman, patienter på mentalsjukhus och vad man kunde finna genom dissektioner och mikroskopiskt undersökande av hjärnvävnader. Undersökningar av överlevandes skadade hjärnor kom att benämnas Lesion studies, organskadeundersökningar.

1848 arbetade Phineas Gage som förman på ett järnvägsbygge i Vermont, USA. Han var känd som en pålitlig och rejäl karl. Ett hål fyllt med krut exploderade i förtid och fick ett  järnspett att fara rätt igenom Phineas huvud och förstörde hans vänstra pannlob.  Phineas  befann sig under en vecka i coma, men efter att ha vaknat upp återhämtade han sig snabbt, men hade då förvandlats till en impulsiv, vulgär och allmänt otrevlig person. Gage levde i ytterligare femton år, men då som en tragisk gestalt som försörjde sig genom att med sitt spett i handen  låta sig visas upp på den tidens populära Freak Shows, förevisningar av ”missfoster”.

Gages skada ledde till ett alltmer ökande intresse för hur olika delar av hjärnan var väsentliga för vissa karaktärsdrag och hur de kopplades samman med andra funktioner, något som ledde till att 1700-talsfrenologins centrala idéer åter blev aktuella.

Termen frenologi kommer från grekiskans ord för ”sinne/själsförmögenhet” och  ”läran om”. Det är den tyske läkaren Franz Joseph Gall (1758-1828) som kommit att anses som frenologins grundare.  Gall var en erfaren anatomist  som hävdade att människans psyke sitter i hjärnan och inte  har formen av  en  slags, flyktig, icke-materiell själ.  Genom detta konstaterande kom han fram till att olika delar av hjärnan har olika funktioner och att ett visst hjärncentrum kan vara olika stort och välutvecklat hos skilda individer.  Hans stora misstag var dock åsikten att hjärnan pressar på kraniet och därmed  påverkar skallformen.  Därigenom kunde man enligt Gall mäta en människas personliga egenskaper genom att undersöka formen på dennes skalle.

Inspirerad av Gall började fransmannen Jean Pierre Flourens (1794 – 1867) 1815 skära i levande kaniners och duvors hjärnor och noggrant undersöka om hans ingrepp påverkade djurens rörelsemönster, känslighet och uppträdande. Han gjorde detta för att motbevisa Galls åsikt att man genom kraniets form skulle kunna avgöra vilka delar av hjärnan som påverkade vissa beteenden. Fluorens var övertygad om att för att finna beteendeförändringar måste man göra direkta ingrepp i hjärnan på levande varelser. Han fann exempelvis att avlägsnandet av Cerebellum, Lillhjärnan, påverkade djurens balanssinne.

Fransmannen Paul Broca (1824-1880) undersökte 1861 en patient hos vilken en huvudskada orsakat en så svår språkstörning att han enbart kunde säga  ”tan”. Då mannen kort därefter avled fann Broca  under obduktionen att ett område i den bakre delen av vänstra pannloben var skadat. Platsen visade sig vara ett språkcentrum, något som Broca lyckades bevias genom kirurgiska ingrepp på macaqueapor, som då de överlevde inte längre kunde uttrycka sig genom formandet av ljud. 

Apor har sedan dess ofta blivit offer för tämligen otäcka experiment. Exempelvis lyckades amerikanen Roger Wolcott Serry (1913-1994) bevisa att hjärnans två olika halvor har olika funktioner, dels genom att studera patienter som för att mildra sin epilepsi hade fått sin hjärnbalk (förbindelsen mellan halvorna) uppskuren och dels genom iakttagelser av apor som avsiktligt genomled olika hjärningrepp.

Experimenterande med macaqueapor pågår fortfarande och får mig att tänka på en scen i Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade över tillvaron. I ett kyligt, kliniskt rent laboratorium sitter en levande macaque med avskuren hjärnskå,l plågsamt uppmonterad på en ställning med elektronisk utrustning kopplad till sin blottade hjärna, alltmeden en laboratorieassistent i bakgrunden blickar ut genom fönstret,  talar i sin mobiltelefon och upprepar frasen:”Vad roligt att höra att ni har det bra.”

Brocas experiment kompletterades av tysken Carl Wernicke (1848-1905) som arbetade på ett mentalsjukhus och där undersökte olika former av afasi. Afasi är en störning av talförmåga och språkförståelse. Expressiv afasi påverkar det egna talet och gör det omöjligt att finna de rätta orden. Impressiv afasi gör det svårt att förstå vad andra säger. Överföringsafasi innebär en förlust av den motoriska kontrollen över talet.

Broca hade upptäckt hjärnans centrum för kontroll av talmekaniken. Wernike upptäckte genom obduktioner och djurexperiment ett annat område för kontroll av tal och språk. Skador på detta område ledde till ett flytande men oordnat tal, försämrad talförståelse och försämrad tyst läsning. Var skadan uppstått  avgjorde vilken form av afasi en patient utvecklade.

Den italienske anatomisten Cesare Ezechia Marco Lombroso  (1835-1909) inspirerades även han av Galls teorier och av skallskador som hos överlevande, likt Phineas Gage, hade lett till dramatiska personlighetsförändringar. Lombroso utförde och dokumenterade en stor mängd dissektioner på avlidna förbrytare och kom fram till att de var ”födda som kriminella” och därmed kunde bli ”anatomiskt definierade”  genom noggrann dokumentation av vissa särtecken; som sluttande panna, ovanligt stora öron, assymetriska ansiktsdrag, eller pronatism, dvs. att en ansiktdel, exempelvis underkäken, sticker ut mer än normalt, förlängda armar, märklig skallform och en mängd andra fysiska särdrag. Lombroso blev under sin livstid i allmänhet hyllad som en revolutionerande vetenskapsman och hans stora litterära produktion påverkade en mängd romanförfattare, som Zoila, Conrad, Ibsen, Strindberg, Tolstoy och Bram Stoker. 

Likt den fiktive Frankenstein och de högst verkliga Zheleznyakov, med sitt nervgift och Oppenheimer med atombomben, fick Lombrosos ”forskning” fruktansvärda följder. Han var en fullfjädrad misogynist och rasist som baserade sina fördomar på tveksamma ”forskningsresultat” och sin enorma samling av ben och andra människorester. Lombrosos i själva verket ogrundade teorier utgjorde basen för mycket av den ”rasforskning” kom att utgöra basen för nazisternas skallmätningar och utrotandet av  judar, zigenare, homosexuella och en mängd andra människor som stämplats som ”varelser med Lebensunwertes Leben, livsvärdelöst liv“.

Skrupellösa forskarcharlataner som Alfred Ploetz, Eugen Fischer, Olmar von Verschuer, Hans Günther, Ernst Rüdin, Robert Ritter, Rudolf Hippius och Josef Mengele bidrog genom sin ”forskning” till de fruktansvärda massmorden. I sammanhanget kan även nämnas bidrag från svenska rasbiologer som Magnus Gustaf Retzius och Herman Lundborg.   

Ett mer berömvärt bidrag till hjärnforskningen var det faktum att Lombroso under åtta  år hade Camillo Golgi  (1843-1921) som sin assisstent. Efter att ha lämnat Lombroso koncenterade sig Golgi på det mikroskopiska studiet av nerveceller. En ovärderlig metod i den fortsatta utforskningen av nervsystemet var hans uppfunna teknik att färga nervvävnad med silvernitrat. Därigenom upptäckte han en form av nervcell som fick namnet golgicell. Han kunde också identifiera soma/neuronen, dvs. nervcellskroppen. Genom sina mikroskopiska undersökningar fann Golgi även axoner och dendriter.Likt flera andra forskare som ägnade sig åt mikroskopiska studier var Golgi en skicklig tecknare. Som i denna teckning som visar hypofysens nervceller:

Brocas och Wernickes upptäckter klargjorde att  olika delar av hjärnan samarbetar för att skapa sinnesförnimmelser, beteenden, och tankar, alltmedan Golgis upptäckter bevisade att det var elektrokemiska kontakter som möjliggjorde samarbetet mellan hjärnans olika delar och därmed hela hjärnans verksamhet, något som öppnade vägen för undersökningar av hur energi färdas genom hjärnan. 

Det är i neuronens centrum som energin skapas. Strax utanför dess kärna finns mitokondrierna, små DNAbärande strukturer som bidrar till energiproduktionen, alltmedan cellkärnan utgör neuronens kontrollcenter. Elektriska nervimpulser färdas längs neuronerna med en maximal hastighet av 400 km/tim. Från neuron till  neuron passerar impulserna genom nervtrådar, axoner, ofta inkapslade i myelin, ett isolerande fettämne. 

För att kunna fortsätta sin färd från en avsändande axon till en mottagande dendrit måste de elektrifierade nervimpulserna passera en synaps, som stimulerar den elektriska impulsen att frigöra signalsubstanser, kemiska budbärare som överför den elektriska stömmen till dendriten som förgrenar sig från en mottagande neurons cellkropp. På så sätt färdas elektriska signaler från neuron till neuron tills de nått sitt mål.

Den som klargjorde denna process var spanjoren Santiago Ramón y Cajal (1852-1934). Ramón y Cajal hade ett poetiskt uttryckssätt. Exempelvis kallade han neuronerna för ”själens gåtfulla fjärilar vars vingslag en dag kommer att avslöja sina hemligheter för oss”.

I sina memoarer berättar Ramón y Cajal hur han under sin något okynniga ungdom bevittnade en otäck olycka som enligt honom blev en vattendelare i hans tillvaro och fick honom att slå in på en väg som sedermera resulterade i betydande vetenskapliga landvinningar och ett nobelpris, nämligen upptäckten av neuronernas funktioner, deras avgörande roll för överförandet av livgivande elektricitet genom kroppen.

En präst hade uppskrämd genom en våldsam storm rusat upp i bykyrkans klocktorn och i ett fåfängt försök att lugna Guds vrede börjat ringa i klockan. Men, blixten slog ner i tornet och den unge Ramón y Cajal blev vittne till hur

under klockan, insvept i tät rök, med huvudet livlöst hängande över muren, låg den stackars prästen, som trott att han kunnat avvärja den hotande faran genom ett oförsiktigt ringandet i kyrkklockan. Flera män klättrade upp för att hjälpa honom och fann honom med kläderna i brand och med ett fruktansvärt sår på halsen, genom vilket han avled några dagar senare. Blixten hade gått rakt igenom honom och stympat honom på ett fruktansvärt vis.

Ramón y Cajals estetisk/poetiska känsla framträder i hans teckningar och skrifter. Han var under större delen av sig liv en agnostiker som beklagade att han inte var en troende katolik, men då han blev äldre började han se Guds hand i skapelsen, även om han höll fast vid sin experimentella klarsyn.

Estetiken var något som Ramón y Cajal delade med en annan eminent neurofysiolog –engelsmannen Charles Scott Sherrington (1857-1952) som finkalibrerade Ramón y Cajals upptäckter kring hjärnans energiöverföring och myntade begreppet synaps. I sin bok Man On His Nature skriver Sherrington om vardagens mirakel, hur hjärnans energi är kopplad till universums väldighet:

Hjärnan vaknar och med den medvetandet. Det är som om Vintergatan träder in i en kosmisk dans. Utan dröjsmål förvandlas hjärnan till en förtrollad vävstol där miljontals glimmande skyttlar väver ett ständigt skiftande mönster, ett meningsfullt men flyktigt  verk, en omväxlande harmoni av samverkande delmotiv. Nu när den uppaknade kroppen stiger upp och sträcker på sig rusar beståndsdelarna i förbluffande samstämmighet in i de obelysta vindlingarna av nervsystemets centrala stjälk [ryggraden]. Strängar av blinkande och blixtrande gnistor far  genom hela dess  längd. Kroppen har vaknat och rest sig för att möta en framskridande dag.

Sherrington skriver om forskarens glädje och betagenhet inför Universums och kroppens mysterier. Han fruktar att denna barnsliga förundran inför tillvarons skönhet och mysterium med tiden skall förgås:

Vi avfärdar ofta förundran inför vår existens som något barnsligt. Långt senare, när livets tempo har mattats av, kan dock betagenheten inför livet återvända. Sinnet kan då återfinna så många häpnadsväckande underverk att hela universum åter blir hänförande. Då blir varje ting förunderligt.  Men, märkligast av allt är att vår nyfikna förundran svinner bort så snabbt och flyktigt. Om regnbågen fanns på plats varje morgon, vem skulle då stanna upp och beundra den? Det tilldragande och märkliga är så vardagligt att vi tar det för givet. Det är nog bra som det är. Det gör att vi kan fortsätta med våra liv. Men om vi inte emellanåt kastar av oss rutinerna kan livet hämmas och förstenas. Försök då återskapa barnets förundran inför tillvaron, sålunda säkras drivkraften för en och annan vuxen tanke.

Ramón y Cajals sökande efter de mekaniska strukturerna och energin bakom vårt tänkande tycks ha en liknande fysikalisk grund som tysken Hermann von Helmholtz (1821-1894) tänkande och undersökningar. Han var en genial vetenskapsman och uppfinnare med en förvånansvärd bredd i sin forskning. En mångsyslande läkare, fysiker, uppfinnare och filosof  som sökte förklaringar till hur våra sinnen fungerar och hur energi kan lagras och vidarfebefordras.

För att utforska ögats funktion och färgsinnets uppkomst uppfann han oftalmoskopet  som gjorde det möjligt att blicka in i ögats inre, diagnostisera ögonsjukdomar och förhindra blindhet, samt keratometern som mätte hornhinnans brytningförmåga. 

För att studera akustikens psykologi och vår ljuduppfattning konstruerade han en ljudsynthesizer: tio elektromagnetiskt laddade stämgafflar, var och en parad med en mässingsresonator avstämd till samma frekvens. Detta för att  demonstrera och analysera effekten av övertoner i komplexa ljud. Ett av hans mål var att bättre förstå talets natur och produktionen av vokalljud, som produceras av resonanta övertoner och mekaniskt skapas av musklerna i röstkanalen. Han konstruerade även flera enklare, eleganta  resonatorer som han använde för att identifiera olika frekvenser.

Inom fysiken är von Heimholtz  känd för sina teorier kring  energibevarande, elektrodynamik, kemisk termodynamik och termodynamikens mekaniska grund. Som filosof  skrev han om förhållandet mellan perceptions- och naturlagar, om vetenskap som estetik och en  civiliserande kraft.  Hans skrifter handlar om energins/kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. De sträcker sig från jordens ålder till solsystemets ursprung och öde.

Enligt von Helmholtz var hjärnan en slags ”sannolikhetsmaskin”, som genom data buren av energi använde  komplexa återkopplingsmekanismer för att kontrollera, justera och minimera olika felaktigheter, missuppfattningar och ofullständig information som förmedlats genom våra sinnesintryck. 

von Helmholtz betecknade sig själv som en ”experimentell filosof” . Han menade att vår föreställning om de ting och fenomen som omger oss är en produkt av hur våra sinnesorgan uppfattar dem och hur vårt medvetande bearbetar informationen.  Våra föreställningar avbildar inte tingen som de verkligen existerar utanför oss, de är enbart tecken eller symboler för dem. Vi kan dock bilda oss en uppfattning om tingens sanna natur och existens genom att undersöka de lagar och fysiska funktioner som styr våra tankar och sinnesförnimmelser.

Nedan en teckning av Ramón y Cajal som visar neuroner i hjärnbarkens grå substans (fast  i en levande hjärna är den snarast mörkt rosa, det är då hjärnbarken lagrats i ett laboratorium som den blir grå).

Hjärnbarken för oss tillbaka till Swedenborgs funderingar kring själens säte, främst hans åsikt att hjärnans samtliga nervtrådar var kopplade till hjärnbarkens myiader av cerebellula, de små körtlar som Swedenborg antog var koncenterarde till hypofysen och den grå hjärnbarken. Körtelstruktutrer  vars uppgift var att separera och blanda olika, kemiska signalvätskor.

I själva verket består hjärnbarkens grå substans av neuronceller vars utskott, axonerna och dendrinerna, utgör den vita hjärnsubstans som sköter kommunikationen mellan kroppens nervceller. Swedenborg var inte helt vilsen då han antog att hjärnbarken var själens säte. Den 3–5 mm tjocka, veckade hjärnbarken är mer utvecklad hos människan än hos något annat däggdjur. Elefanter har större hjärnor än människor, fåglar större hjärna i förhållande till sin  kroppsviktförhållande och valar har fler vindlingar i sin hjärnbark, men människans hjärnbark har flest neuroner och fler funktioner. Swedenborg hade alldeles rätt då han antog att hjärnbarken är involverad i flera av hjärnans komplexa funktioner; som minne, uppmärksamhet, tänkande och språk. 

Likt Hermann von Helmholtz tycks den amerikaske neurologiprofessorn David Linden anse att den mänskliga hjärnan är en sannolikhetsmaskin som flätar samman sofistikerad, men likväl bristfällig, information från sinnesintryck till sammanhängande tolkningar och "berättelser". Denna kognitiva funktion har främst sitt säte i den vänstra, frontala hjärnbarken och det är den som hos oss skapar ett medvetande som skiljer oss från andra djur.  Det är denna del av hjärnan som utgör grunden för såväl drömmar som skapandet och spridningen av allsköns, unikt mänskliga tankar och beteenden, inte minst inom den religiösa sfären.

Religion är en form av personliga föreställningar som påverkas av sociokulturella faktorer, vårt gemensamma mänskliga evolutionära arv som det återspeglas i strukturen och funktionen hos våra hjärnor och som predisponerar oss för  religiöst tänkande på ungefär samma sätt som det predisponerar oss för andra kulturella universaler, som långvarig parbindning, språk och musik.

I sin bok The Accidental Mind beskriver Professor Linden den mänskliga hjärnan som:

Ett kaotiskt lappverk. Visserligen imponerande genom sina olika funktioner,  men med en udda, ineffektiv och bisarr design.  Ett märkligt hopkok som under miljontals år ackumulerats genom ad hoc-lösningar,

Linden jämför den mänskliga hjärnan med en  glassstrut, i vilken glasskulor med olika smaker har lavats ovanpå varandrar. Evolutionen har gjort så att när högre funktioner har lagts till hjärnan så har de likt en skopa glass hamnat ovanpå lägre delar, som i stort sett har lämnats oförändrade.

En människas hjärnstam, lillhjärna och mellanhjärna skiljer sig inte så mycket från en grodas. Emellertid lade evolutionen till hypotalamus, thalamus och det limbiska systemet, hjärndelar som också återfinns hos exempelvis en råtta. Det som gör människan unik – den bästa glasssmaken – är hennes välutvecklade cortex,  hjärnbarken, vars storlek gör att den har skrynklats till ordentligt för kunna rymmas under  kraniets skal.

Människans frontala cortex är särskilt sofistikerad och skiljer sig ordentligt från andra däggdjurs hjärnor. Denna del, som är avgörande för människans särart, utgör hjärnans associativa centrum, den fyller i informationsluckor och skapar genom fabulerande och fantasi sammanhang och logik, även när det inte finns något sådant.

Tankar och beteenden  uppkommer inom olika hjärncentra och det är en mängd nervkonnektioner och den elektrokemiska ström som färdas genom dem som förmedlar och skapar sinnesintryck, alltmedan det främst är hjärnbarkens uppgift att övervaka och tolka denna mängd av information.

De flesta funktioner och processer finns representerade på båda sidor av hjärnan, dock finns det vissa funktioner som främst är lokaliserade till den ena av de två hjärnhalvorna. Vänster hjärnhalva innehåller exempelvis  språkfunktioner som tal och skrift, flera av dem kopplade till de tidigare nämnda Brocas och Wernickes områden. Hjärnhemisfärerna samordnas via Hjärnbarken – Corpus Callosum.

Inom populär litteratur överdrivs ofta hjärnhalvornas funktioner. Studier av människor som fått kontakten mellan dem avbruten, expempelvis genom att halvorna skiljts åt medelst kirurgiska ingrepp (i allmänhet för att lindra epilepsi), har generellt sett visat att den vänstra hjärnhemisfären samordnar abstrakt tänkande; som ordens mening och sammanhang, samt sekventiell matematisk beräkning. Den högra hjärnbarken är mer koncentrerad till rumsliga begrepp och förhållanden, den bidrar  till upptäckandet av ordens emotionella tonfall, relaterar till musik och avläser subtila ansiktsuttryck.

1996 drabbades den amerikanska hjärnforskaren Jill Bolte Taylor av en massiv hjärnblödning som blodfyllde och slog ut en mängd funktioner i hennes vänstra hjärnhemisfär. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva och läsa, drabbades av stora minnesluckor och problem med att koordinera sina kroppsrörelser. Efter ett kirurgiskt ingrepp och åtta års intensiv träning lyckades Bolte Taylor rekonstruera vad hon förlorat genom sin nedsatta hjärnfunktion.

I sin bok My Stroke of Insight skildrar Bolte Taylor detaljerat och insiktsfullt hela förloppet, från den morgon hon vaknade upp, förvirrad och invalidiserad genom en våldsam hjärnblödning, orsakad av en brusten blodåder. Fritt framrusande blod utgör en dödlig fara för hjärnans neuroner och situationen förvärras då blodet koagular och skapar massiva proppar.

Det märkliga var att Bolte Taylor  trots sin oförmåga att tala begripligt och ett otal andra svårigheter så upplevde hon vad man under andra tisperioder möjligen skulle ha uppfattat som mystisk extas: ”i avsaknad av syn, ljud, känsel, lukt, smak och rädsla, kände jag hur min ande lämnade fästet vid min kropp och jag befriades från smärtan.”

Istället för att drabbas av panik över sitt hjälplösa tillstånd kände sig Bolte Taylor lugn, fridfull, som om hon ”förenats med universum”. Hon skriver att ”jag tror att erfarenheten av Nirvana vilar i medvetandet hos vår högra hjärnhalva”, med Nirvana menade Bolte Taylor ”frånvaron av upplevelser”.

Hon förklarar att hennes disciplinära och logiska vänstra hjärnhemisfär före hennes stroke hos henne skapade en känsla av permanent nervositet, ja – hon hade ofta varit elak och ogin mot sig själv och andra. Under sin vanmäktiga underkastelse till den högra hjärnhalvan kände hon däremot empati med alla varlser. Utan att förstå ordens innebörd varseblev hon de känslor som formade dem och de ansiktsuttryck de ledsagades av. Utan struktur, disciplin och censur rörde sig hennes tankar fritt och obundet, utan ansträngning, utan begriplighet. Då hon blivit återställd och med den vänstra hjärnhalvas hjälp kunnat organisera sina tankar, återfinna sin plats i världen och forma sina upplevelser till en ”berättelse”, insåg Bolte Taylor värdet av den högra hjärnhalvans bidrag till människans psyke. Hennes bok formade sig till en lovsång av den högra hjärnhemisfären.

Mitt högra förstånd är äventyrligt, uppskattar överflöd och är socialt kompetent. Det uppmärksammar icke-verbal kommunikation, känner empati och tolkar skickligt mina känslor. Mitt högra sinne är öppet för det eviga flöde som gör mig till en del av universum. […] Den högra hjärnhalvan är säte för min intuition och högre medvetande. Mitt högra sinnelag är alltid närvarande och går aldrig vilse i tiden. [...] Det gör så att jag inte sitter fast i det förflutna eller fruktar vad framtiden kan, eller inte kan, bära i sitt sköte.[...] Mitt högra förstånd får mig att inse att jag är summan av livskraften hos de femtio biljoner molekylära mirakler som skapar min gestalt!

Här finner vi, om än inte lika imponerande som hos dem, en spegling av Whitmans hyllning av kroppens och själens enhet och Södergrans triumf att finnas till. Likt Swedenborg, som även han var en bildad och skicklig utforskare av hjärnans mysterier, tycks Bolte Taylor genom sin smärtsamma och fullkomligt omvälvande hjärnblödning ha öppnat sitt sinne för en mystisk vision av tillvarons väldighjet och innersta väsen.

Dock kan jag inte undgå att i Bolte Taylors lovsånger till den högra hjärnhalvan förnimma en dragning mot banal New Age filosofi. Mina farhågor om vart Bolte Tylor var på väg besannades av hennes följande bok Whole Brain  Living. I den presenterar hon i jungiansk efterföljd fyra ”karaktärer” med säte på olika platsers i hjärnan. Om Jung rörde sig bland myter rör sig Bolte Taylor inom ”vetenskapen”, det vill säga hennes personliga uppfattning av den.

Bolte Taylors version av Kosmiskt Medvetande och vår plats inom det, är enligt min uppfattning hopplöst naiv och hennes fyra karaktärer tycks spegla en personanalys med smak av horsoskopens  beskrivning av zodiakens predisposition av mänskliga egenskaper. Enligt Bolte Taylor har  Personan (eller hjälten) sitt säte i hjärnans främre vänstra del. Skuggan finns i den bakre vänstra delen.  Anima/Animus finner vi i hjärnans bakre högra del och Guden, eller jagets manifestation, finns i den främre  högra delen. Speciellt Bolte Taylors definition av ”den fjärde karaktären”  framstår som alltför grund och i det närmaste pinsamt horoskopesoterisk:

 Vår karaktär 4 är den allvetande intelligensen i vilken vi finner vårt ursprung och det är genom den vi inkarnerar universums medvetande.

Bolte Taylor förespråkar en “odogmatisk” panteistiskt färgad,  religiös världsuppfattning och uppmanar sin läsare ”att använda det språk som är bekvämt för ditt trossystem”. Bolte Taylor  rekommenderar även vad hon betecknar som en hjärnkur. Ett  verktyg som sammanför hjärnans fyra karaktärer i en konversation som möjliggör vårt nyttjande av deras respektive styrkor för att därigenom kunna välja vilken karaktär som bör förkroppsligas i en speciell situation.

Det är ett mänskligt drag att söka enkla lösningar på komplicerade frågor. Inte minst – vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Hur kommer mitt liv att te sig? Men livet är i själva verket med Thomas Bernhards geniala fras ”helt enkelt komplicerat”. För att undvika svårigheter kan man därför ta sin tillflykt till horoskopens personkaraktäristik och förutsägelser, eller varför  inte Thomas Erikssons succébok Omgiven av idioter. Den kom 2014 och har sedan dess använts i rekryteringsprocesser och levnadskonstkurser. Den har införskaffats av mer än en halv miljon svenskar. En intressant titel, men dessvärre en dålig bok.

Thomas Eriksson indelar människor i enlighet med  fyra kategorier – ”dominant, inspirerande, stabil och analytisk”. Varje kategori beteckas genom en färg; röd, gul, grön och blå.

Tillvägångssättet är välkänt och denna så kallade DISCmetod har framgångsrikt använts av olika konsultfirmor och företag. Den finner sitt ursprung i boken Emotions of Normal People som 1928 publicerades av psykologen William Moulton Marston (1893-1947).

Marston var en mångsysslare som förutom böcker om självhjälp och psykatri tillsammans med Leonard Keeler  deltog i utarbetandet  av polygrafen, något felaktigt även kallad för lögndetektor. En apparat som mäter och registrerar fysiologiska indikatorer som blodtryck, puls, andning och hudledningsförmåga, alltmedan en person tillfrågas och svarar på en rad frågor. Marstons bidrag var mätandet av det systoliska blodtrycket. Systoliskt tryck visar hur hård belastning kärlväggarna utsätts för är hjärtat kramar ihop sig och skjutsar ut en volym blod i kroppen. Marston hade observerat sin hustru Elizabeth som ”"är hon blev arg eller upphetsad så tycktes hennes blodtryck stiga oroväckande."

Den tro som ligger till grund för användningen av en polygraf är att vilseledande/lögnaktiga  svar åstadkommer specifika fysiologiska reaktioner. De flesta psykologer är dock överens om att det finns få bevis för att polygraftester på ett avgörande sätt kan upptäcka lögner. Lögndetektorer har dock i form av så kallade e-mätare en mycket viktig funktion inom scientologireligionen som grundades av vetenskapscharlatanen och science fictionförfattaren  L. Ron Hubbard.

Polygrafer används fortfarande tämligen flitigt I USA, men i en majoritet av europeiska jurisdiktioner anses de vara opålitliga och används sällan av  brottsbekämpande myndigheter. Förutom DISCterapi och polygrafer är Marston  känd för att ha varit ”polyamrös”. Han levde i ett öppet förhållande med två kvinnor och hade två barn med var och en av dem. Emellanåt levde medlemmarna i Marstons regnbågsfamilj även tillsammans med en tredje kvinna. Detta har gjort Marston till något av en kultfigur bland förespråkare fr så kallade regnbågsäktenskap och i en film från  2017 är Marston och hans två hustrur hjältarna i en film kallad Pofessor Marston and the Wonder Woman, som även handlar om hur Marston skapade seriefiguren Wonder Woman.

Låt oss nu lämna pseudovetenskaperna och konfronteras med de märkvärdigheter som användandet av magnetoencefalografi(MEG)apparter gett upphov till. En ny värld håller på att öppnas; svårbegriplig och möjligen skrämmande.

Neuroner använder syre som genom blodomloppet transporteras av hemoglobinmolekyler. Hemoglobin innehåller järn. Magneterna i en MEGapparat spårar järn i hjärnan och magnetiska impulser kan därigenom signalera när olika delar av hjärnan blivit aktiva. Det sker genom att  ytterligare syrebärande blod skickas in i dem och därgenom  skapas synliga kontraster mellan aktiva och inaktiva tillstånd.

Forskare i Liège upptäckte 2009 att en patient som efter en hjärnskada befann sig i ett vegetativt tillstånd, utan förmåga att kommunicera sig med omgivningen, i själva verket hade flera aktiva tankefunktioner vid liv.  Efter att ha förts in i en  MEGapparat blev patienten tillfrågad om han kunde  föreställa sig att han gick runt i ett hus. Frågan fick ett visst område i hjärnan att lysa upp. Då man bad honom att föreställa sig att han spelade tennis, aktiverades en helt annan del av hjärnan. Forskarna bad honom då att använda  orden”spela tennis” som en signal för ”ja” och frågade honom om han hette "Alexander” – tennisområdet lystes upp. De bad honom sedan föreställa sig att ”vandra kring i ett hus” betecknade ”nej”. Man frågade honom sedan  om han hade några systrar, ”husområdet” lystes upp, och så vidare tills en konversation kunde byggas upp kring ja- och nej-svar. Ibland fick en fråga inte ett tydligt svar, till exempel när forskarna frågade Alexander om han ville dö.  Genom denna metod uppskattade de belgiska forskarna att tjugo procent av de patienter som antagits vara "vegetativa" faktiskt var vid medvetande.

Artificiell intelligens (AI) och hjänskanning förändrar snabbt forskares förmåga att läser neurala data. Genom matematiskt tänkande baserat på mängdlära och algorytmer, dvs.  ändliga uppsättningar som medelst otvetydiga instruktioner körs genom datorprogram, tror sig flera forskare ha kommit mänskligt tänkande på spåren. Mängden av de möjliga tankar som människor kan tänka är stort – men det är inte oändligt och med hjälp av skanners och AI söker man nu bland hjärnans neuroner efter  mönster och ”aktiveringskoder” . Vad man då funnit är så kallade voxels  –  ”aktiveringsområden” som är ungefär en kubikmillimeter stora. Genombrottet kom när forskare kom på hur man med hjälp av MEG och datorer kunde spåra tiotusentals voxlar åt gången och därefter lyckas aktivera dem som om de vore tangenter på ett piano och tankarna ackord. Med hjälp av datateknik  kan en visuell och semantiskt rymd skapas, en väg mot förståelsen av hur våra hjärnor speglar världen.

Forskarna försöker fånga ett konstant flöde av voxelmönster och sedan bearbeta dem med färg-  och ljudtolkningar liknande dem som hjärnan tillämpar på sinnesintryck och tankar.  Genom att analysera hjärnscans kan ett datorsystem redigera rekonstruktioner av filmklipp som en försöksperson har sett och lagrat bland sina hjärnvindlingar. En forskargrupp har använt liknande tekniker för att visuellt rekonstruera/spegla sovande försökspersoners drömmar.

Det låter fantastiskt, eller fullkomligt omöjligt, men vi kan då  betänka hur Watson och Crick 1953 slutligen fann den dubbelhelix de sökt under flera år och därmed bevisade att gener faktiskt hade en fysisk gestalt.  Redan i slutet av 1900-talet kunde The Human Genome Project  presentera homo sapiens fullständiga DNA-sekvens. Idag kan de till och med redigera den.

Djärvt tänkande, fantastiska planer och likväl i ett kosmiskt perspektiv är det  som om när  Calvin leker i sin sandlåda.

För mig framstår det som om Universum och därmed även människan och hennes hjärna animeras av en kosmisk kraft. Kanske flera. Vad vet jag?

Det grekiska energeia betydde aktivitet, från energos, ”aktiv”, där en står för ”i” och ergon för ”arbete”, alltså kan ordet översättas som  ”i arbete”.  För flera forskare var sökandet efter en kosmisk energi ett stort och ansträngande arbete. Frankenstein drömde om att finna livets ursprung och därmed bli lik en  skapande gud – men han skapade ett monster. Lombroso trodde att han genom att mäta skallar och betrakta en människas yttre skulle kunna  faställa vem som hade kriminella anlag, eller rentutav var ettt geni.  Resultateten  av hans ”forskning” blev  en av orsakerna till nazisternas vansinniga massutrotning av ”värdelösa”, eller ”skadliga” mäniskor. Drivkraften bakom allt detta? Är det elektriciteten som genomströmmar våra hjärnor? Hur fungerade Hitlers hjärna? Vilka hjärncentra skulle hans judehat lysa upp om han fördes in i en MEGskanner? Hur fungerar Putins hjärna?

En milstople inom neurovetenskapern var Oskar Voigts noggranna studium av Lenins hjärna som på begäran av den sovjetiska regeringen 1924 utfördes på Kaiser Wilhem Institutet i Berlin. Vogts ytterst detaljerade och väldokomunterade undersökning har hyllats för att den lyfte fram nerurovetenskapens roll i förståelsen av mänskligt beteende och det komplexa samspelet mellan bilogi och miljö. I själva verket var resultatet dock helt utan vetenskaplig grund. Professor Vogt slutsats att Lenin var en ”en hjärnatlet och en associativ gigant” är ytterst tveksamt. Det  var en död hjärna han dissekerat och mikroskopiskt undersökt och därigenom hade det varit omöjligt för Vogt att finna vilka olika centra som  aktiverats genom elektrokemiska processer och vilka hjärndelar som bidrog till Lenins tänkande.

Uttalanden om Lenins ”intelligens” borde dessutom ha i åtanke hans fallenhet för att generalisera och en beredvillighet använda våld och terror, parad med en uppenbar, kylig brist på empati. Något som  ofta framkommit då olika personer beskrivit sina möten med honom. Exempelvis Bertrand Russell som 1920  hade ett mer än timslångt, enskilt samtal med den sovjetiske ledaren:

Han skrattar mycket; till en början tycktes hans skratt enbart vara vänligt och glatt, men så småningom kom jag att finna det tämligen hårt och bistert. Han är diktatorisk, lugn, orädd, helt i avsaknad av självinsikt, en förkroppsligad teori. Den materialistiska historieuppfattningen, uppfattar han som sitt livsblod-. Genom sin önskan att få sina teorier förstådda påminner han om en professor och så även genom  sitt raseri gentemot sådana som missförstår eller är oense med honom, liksom sin  benägenhet att förklara.  Jag fick  intrycket att han föraktar väldigt många människor, att han är en intellektuell aristokrat.

Lenins order och  brev  uppvisar ofta en rå hänsynslöshet, exempelvis:

Det är nödvändigt att i hemlighet och i all hast förbereda terrorn. [...] Se till att de hängs offentligt, minst hundra stora jordägare, rika män, blodsugare. ... Gör det på ett sådant sätt att folket inom hundratals kilometers omkrets kan se, darra, veta, och ropa: "de kväver dem, de kommer att till döds strypa de blodsugande kulakerna.”

Det finns samtida Frankensteinar som inte tvekar att utföra de mest fantastiska experiment på levande människor. Sergio Canavero (född 1964) arbetade i 22 år som neurokirurg i Turin tills hans kontrakt sades upp i februari 2015, detta på grund av ett ökat motstånd mot hans forskning. Efter sin uppsägning blev Canavero utnämnd till hedersprofessor vid Harbins Medicinska Universitet där han nu samarbetar med Xiaoping Ren. I januari 2016 publicerade Canavero och hans team ett pressmeddelande vilket offentliggjorde en ”framgångsrik huvudtransplantation” på en apa, som  överlevde proceduren och hölls vid liv i 20 timmar. Pressmeddelandet nämnde att Canavero och hans kinesiska kollegor nu experimenterade på mänskliga kadaver och att de var övertygade om att de inom några år skall vara i stånd att utföra framgånsrika huvudtransplantatioiner på människor.

Överskrider vi människor de gränser som fastställts av den kosmiska energin/jämvikten? Det råder ingen tvekan om att vi är ett med alltet. När den kosmiska strålningen upptäcktes för hundra år sedan öppnades ett nytt forskningsfält, partikelfysiken och med den studier av materiens ursprung och dess innersta uppbyggnad. Den moderna fysiken fick därmed sin början och hjärnforskningen var en del av den. Allting i universum delar samma mikroskopiska byggstenar – molekyler, atomer, kvarker och busoner och samma kraft/er sätter allt i rörelse.

Upptäckten av så kallad kosmisk strålning tog sin början klockan 6.00 på morgonen den 7 augusti 1912. Då lyfte en 1 700 kubikmeter stor ballong, fylld med vätgas, från Aussig, en stad mellan Prag och Dresden. I gondolen befann sig den 29-årige österrikaren Victor Hess – och flera instrument med vilka han avsåg att mäta produktionen av elektrisk laddning, jonisationen, i de högre luftrummen.

Ballongen nådde 5 000 meters höjd och på väg dit mätte Hess hur luftens jonisation varierade med höjden. Till sin stora förvåning fann han att denna var nästan tre gånger högre än på marken. Det var tvärt­emot vad han och andra forskare hade förväntat sig. Den genomträngande strålningen hade sedan början på 1900-talet varit ett mysterium. Man förmodade att luften laddades av jordskorpans radioaktiva strålning, och därför borde jonisationen avta med höjden över marken. Så var inte alls fallet.

Till fleras förvåning visade det sig att rymdens väldiga vakuum mellan planeter, solar och galaxer långt ifrån var  tomt. Jorden bombarderas oavbrutet av olika former av energi/kosmisk strålning och i motsats till vad man ansett innan Hess upptäckt  består den  kosmiska strålningen till största delen av positivt laddade partiklar. Idag vet vi att nästan nio av tio infallande kosmiska partiklar är protoner

Kosmiska strålar är partiklar med hög energi  som nära  ljusets hastighet rör sig genom rymden.  De härstammar från solen och kommer dessutom  såväl från  vår egen galax, som från mer avlägsna  galaxer. Galaktisk, kosmisk strålning uppkommer ur rester av supernovor. De är resutatet av de  kraftfulla explosioner som äger rum under de sista stadierna av massiva stjärnors slutgiltiga undergång , eller kollaps till svarta hål. Energin som frigörs  genom sådana  explosioner accelererar i form av  laddade partiklar. Supernovorna är  som enorma, naturliga partikelacceleratorer.

Partikelfysikens  så kallade standardmodell beskriver med hjälp av kvantfältteori de minsta partiklarna och hur deras interaktion skapar de fyra elementära krafter som styr Universum. Gravitationen styr planeternas banor kring solen och binder samman stjärnor till galaxer. Elektromagnetismen kopplar elektronerna till atomerna och är den kraft som genom kemiska kopplingar samlar molekyler till DNAkedjor. Svag växelverkan åstadkommer  radioaktivt sönderfall, medan stark växelverkan tvingar protoner och  neutroner att forma atomkärnor.

I skolan lärde jag mig att en atom påminner om ett planetsystem. Dess kärna finns som en sol i mitten och de negativt laddade elektronerna kretsar omkring den postivt laddade atomkärnan.

Det är den modell som Niels Bohr introducerade 1913. Den var dock enligt honom mer komplicerad än så. Till skillnad från hur planeter rör sig tänker man sig att elektronerna kan hoppa mellan banorna. Hoppar de från en yttre bana till en inre så änds en blixt av elektromagnetisk strålning ut från atomen. Träffas atomen av en sådan blixt, kan det hända att en elektron lyfts upp från en inre till en yttre bana.

Genom sin åskådlighet fortsätter Bohrs atommodell att vara den som många fysiker och kemister har i huvudet då de gör sina beräkningar. Men den kompletteras och kompliceras genom kvantmekaniken där man förställer sig att den positivt laddade atomkärnan är omgiven av ett moln av negativ laddning. Molnet kan förändra sin form genom att skicka ut eller ta emot elektromagnetisk strålning.

Elektroner utgör ett slags kraftfält. Atomkärnans protoner och neutroner, samt de kringvirvlande elektronerna har bevisats bestå av ännu mindre delar och de utgör nu tillsammans en grupp partiklar som kallas hadroner. En hadron innehåller elementärpartiklar som samlar sig i något som kallas kvarkar och leptoner.

Det finns två former av hadroner – baryoner som är uppbyggda av av tre kvarkar och mesoner som består av en kvark och en antikvark. I enlighet med standardmodellen är det de kraftbärande elementärpartiklarna inom kvarkarna som fömedlar de fyra fundamentala naturkrafterna. Dessa partiklar har identifierats som fotoner, gluoner, bosoner och de än så länge hypotetiska gravitonerna. Det är deras växelverkan som skapar energi, massa och elektrokemisk laddning. 

Fysiker hoppas att det skall finnas en ”teori om allt” som omfattar de fyra elementärkrafterna och därmed blir lösningen på standardmodellens många obesvarade frågor. Kanske kan den nyligen identiferade higgsbosonen vara ett avgörande steg i den riktningen.

Flera partikelbeteckningar har namn efter sina upptäckare, sin funktion, eller är helt enkelt uppdiktade. Exempelvis så sökte Murray Gell-Mann efter ett namn på de partikelbindningar han upptäckt. I sin bok The Quark anf the Jaguar: Adventure in the Simple and the Complex, Kvarken och jaguaren: Äventyr inom det enkla och komplexa, beskriver Gell-Mann hur han 1964 inom sig gång på gång hörde ordet kwork. Han hade läst det någonstans och fann till slut att det fanns i en dikt i James Joyce tämligen obegripliga Finnegan’s Wake:

Three quarks for Muster Mark!
Sure hasn’t got much of bark
And sure any he has it’s all beside the mark.

Uppenbarligen avser obegripligheterna fyllesnacket på en pub där någon beställer tre kvartar öl till någon som heter Mark. En kvart är two pints of beer. Gell-Mann blev mycket nöjd med sin ordupptäckt eftersom ”receptet för att göra en neutron eller proton av kvarkar är, grovt sett, ’ta tre kvarkar’."

Bosoner är uppkallade efter den indiske matematikern och fysikern Satyendra Nayh Bose (1894-1974).  Han vare ett universalgeni , talade bengali, engelska, franska och tyska, samt läste obehindrat sanskrit. Det senare gjorde att Bose med stort intresse läste hinduiska, religiösa skrifter. Som flera matematiker och fysiker var Bose musikalisk och känd som en skicklig esraimusiker, esrai är ett punjabi stränginstrument som liknats vid en violin.

Bland annat arbetade Bose med ytterst komplicerade matematiska analyser av sambandet mellan förmodade elementärpartiklar och kom fram till att det som kom att kallas busoner skljer sig från det oändliga antal partiklar som samtidigt kan ha samma tiilstånd, något som betyder att de på den lägsta energinivån kan klumpa ihop sig, Detta tycktes stödja en uppfattning om en slags kosmisk symmetri baserad på ”fält” som genomsyrar hela universum. Dessa kan vid olika punkter i tid och rum anta olika värden, beroende på det genomsnittlga antalet partiklar som kan observeras inom fältet. Partiklar kan skapas och förstöras  genom att energi tillförs eller avlägsnas från fältet. Varje känd partikel, från elektroner till fotoner, är associerad till ett rum-tidsmättat vibrerande fält.

Jag är varken fysiker eller matematiker och kan säkerligen ha fåt allt om bakfoten. Men, jag antar att Boses upptäckter och teorier antydde att förutsättningarna för den "elektrosvaga” symmetrin kunde förändras genom existensen av ett annorlunda ”fält”. Byggblocken i detta fält är de partiklar vars existens Bose anade.

Vi kan anta att en partikel som fått namnet fermion (efter den italienske fysikern Enrico Fermi) är förutsättningen för uppkomsten av vår existens beståndelar. Ja, hela Universum – elektroner, kvarkar, protoner, neutronor, etc., detta medan busonerna utgör krafter som får dem att samveka. I standardmodellen förenas den svaga och den elektromagnetiska kraften till en enda kraft, kallad den elektrosvaga kraften. Vid höga energier är den svaga och den elektromagnetiska kraften olika aspekter av samma kraft, men vid lägre energier delar de upp sig i olika kraftfält. Detta sker genom ett så kallat spontant symmetribrott orsakat av en speciell buson. Ett samband som anades av Satyendra Bose.

I en artikel som  Bose publicerade 1924 presenterade han ett sammandrag av sina forskningsresultat. Han sände den till Einstein, som imponerades och fann Boses teorier helt i överensstämmelse med hans egna aniingar. Han översatte artikeln till tyska och såg till att den publicerades I den respekterade Zeitschrift für Physik.

Flera år senare presenterade, oberoende av varandra, Peter Higgs och François Englert/Robert Brout 1964 en  teori som gick ut på att W-, Z+- och Z bosonerna, som utgör den elektrosvaga kraften, får sina massor genom ett spontant symmettribrott som orsakats av det som nu kallas Higgsmekanism, i vilken en boson –  Higgsbosonen – spelar en avgörande roll.

Vid höga temperaturer förmedlar fyra bosoner  gemensamt den elektrosvaga kraftent. Me,n vid låga temperaturer förenar sig tre bosoner, medan den fjärde, som nu benämns s Higgsbosonen  lämnas helt. ensam. Det var den  partikeln som Higgs, Englert och Brout var på jakt efter.

De tre forskarna hade kommit fram till sin slutsats genom matematisk analys. Nu gällde det att, liksom fallet varit med dubbelhelixen, att bevisa att higgsbosonen verkligen existerade. Det tog femtio år innan deras hypotes kunde bevisas. För att kunna göra det var det var nödvändigt att använda världens mest avancerade maskin – den jättelika partikelacceleratorn Large Hadron Collider i Cern utanför Geneve. Det är en 27 kilometer lång cirkelrund konstruktion. Med hjälp av 1.200 magneter nedkylda till -271 grader celsius accelereras protoner till 99,99998 procent av ljushastigheten. När protonerna kolliderar återskapas i viss mån situationen precis efter Big Bang. Att finna higgsbosonen är dock synnerligen sällsynt. Av en miljard protonkollisioner kan möjligen 10 higgsbosoner iakttas. Inte nog med det – higgsbosonen sönderfaller nästan omedelbart. Vid ett seminarium vid Cern den 4 juli 2012  tillkännagavs att man funnit eftersökta bosonen.

För mig framstår det som om forskarna är på spåren efter uppkomsten av en kosmisk kraft som genomsyrar  hela universum och därmed också oss människor. En kraft som uppenbarligen inte kan försvinna sä länge som Kosmos existerar. Och mitt i denna kosmiska väldighet finns du och jag, med våra stora problem, våra begränsningar, våra miljösvängningar, ondska och godhet, våra olösliga trauman och knasiga idéer. Vår futtiga existens, våra små egon och begränsade medvetande, som trots allt är uppbyggda av samma atomer och krafter som det obegripligt omfattande Universum vi alla är del av, med  dess kringvirvlande planeter, solar och galaxer, som samtliga befinner sig så ofattbart långt borta från oss och vår vardagliga existens.

Då jag läser om dessa hisnande perspektiv där elektriskt laddade partiklar bidrar till skapandet av den mänskliga hjärnan och det ständiga informationsflöde som ger upphov till våra tankar och vår speciella personlighet, är det lätt att glömma striden mellan sociologi och medicinsk materialism,dvs. miljö och arv. I min mening står dessa begrepp inte alls i något motsatsförhållande till varandra. Jag antar att en stor del av det evolutionära glasslager som David Linden skriver om innehåller en stor dos av ständigt förändrande erfarenheter, av sådant vi lärt oss från föräldrar, vänner, fiender, bekanta och sociala medier, Det vi kallar för natur är en förutsättning för det vi kallar kultur.

 I sin bok Den själviska genen införde den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins (1941-) begreppet mem. Dawkins definierade  memen som

en ur kulturarvet utbruten enhet, liknande en specifik gen och lydande under samma naturliga urval,  baserat på de fördelar som specifika fysiska och psykiska  egenskaper ger för en arts överlevnad och som sprids inom en viss kulturmiljö.

Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord, trosföreställningar, klädmoden, speciella produktionstekniker, konst, m.m. Enligt honom fungerar kropp och hjärna som transportörer av gener och memer. Det är gener och memer som utgör de biologiskt och kulturellt baserade enheter som styr varje del av kroppen och därmed även hjärnan. Gener överförs genom DNA, medan memer sprids genom överföring från individ till individ; genom våra sinnen, vår syn och vårt tal, sociala medier och all annan form av kommunikation som vi människor använder oss av. Enligt Dawkins är vi flockdjur och därmed är vi uppmärksamma på och anpassar oss till kulturella och sociala koder. Det är våra hjärnor som attraheras av och imiterar olika former av information, som sedan vidarebefordras till vår kropp och medvetande i form av elektrokemiska impulser.

Redan existerande kunskaper och färdigheter, beteenden och idéer, övertas från andra individer och brukas med samma självklarhet som då jag i en supermaket plockar in varor i min kundvagn. Det är våra mer eller mindre medvetna val som styr oss och det är därför viktigt att inse att det vi kallar vår kunskap och intelligens har vuxit fram ur vissa bestämda sammanhang – familj, skola, arbete, intressen. För att inse vilka vi är och hur vi reagerar bör vi antagligen förstå och acceptera hur mycket av det som vi tror vara vår personlighet, vårtr medvetande, har skapats genom kollektiva handlingar och allmän information.

Kan krafter som den förvandlande higgsbusonen, som många amatörer gjort, liknas vid Guds närvaro i Universum? Vad vet jag? Möjligen kan jag referera till vad biskopen Jacob, spelad av Max von Sydow, deklarerar i Enskilda samtal, en TVserie i två delar i regi av Liv Ullman och med manus av Ingmar Bergman som 1996 visades av Sverige Television:

Anna: Tror farbror Jakob på Gud, en fader i himmelen, en, ... en kärlekens gud? En gud med händer och hjärta och vakande ögon.
Jacob: Säg inte ordet Gud. Säg det heliga, i varje människa finns det heliga, människans helighet, allt annat är attribut … manifestationer, tilltag. Du kan aldrig räkna ut eller fånga människans helighet. Samtidigt så är det någonting att hålla sig till, någonting alldeles konkret in i döden, det som därefter sker, det är fördolt, det är bara diktarna och musikerna och helgonen som har räckt oss speglar där vi kan skönja det ofattbara. Dom har sett och vetat och förstått, inte helt men i skärvor. För mig så är det trösterikt att tänka på människans helighet.

Visionärer som Swedenborg och den märkligt geniale William Blake, mystiker, konstnär, och författare, har var och en på sitt sätt tacklat människans relation till sin egen existens och Universums väldighet. I min mening gjorde Blake det bäst i några korta rader:

To see a World in a grain of sand,
And a Heaven in a wild flower,
Hold Infinity in the palm of your hand,
And Eternity in an hour.

Att se en Värld i ett sandkorn,
Och en Himmel i en vild blomma,
Låta Oändligheten vila i din handflata,
Och Evigheten i en timme.

Ackroyd, Peter (2008) The Casebook of Victor Frankenstein. London: Chatto & Windus. Bolte Taylor, Jill (2009) My Stroke of Insight: A Brain Scientist's Personal Journey. London: Hodder & Stoughton. Crane, Stephen (2005) The Red Badge of Courage and Other Stories. London: Penguin Classics. Dawkins, Richard (1978) The Selfish Gene. Boulder, Colorado: Paladin. Ehrlich, Benjamin (2022) The Brain in Search of Itself: Santiago Ramón y Cajal and the Story of the Neuron. New York: Farrrar, Straus and Giroux. Eriksson, Thomas (2014) Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som det inte går att förstå. Örebro: Libris. Ering, Thomas Basil (1997) Diary of Victor Frankenstein. London: Dorling Kindersley. Ginsberg, Allen (1999) Meditation Rock (CD). Lund:  Bakhåll. Glas, Peter (2022) Månen har inget eget ljus: En bok om Leonardo da Vinci. Lund: Bakhåll. Gordh, Torsten E., William G.P. Mair och Patrick Sourander (2007) “Swedenborg, Linnaeus and Brain Research – and the Roles of Gustaf Retzius and Alfred Stroh in the Rediscovery of Swedenborg’s Manuscripts,” i Upsala Journal of Medical Sciences, No. 112.  Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man.  New York: W.W. Norton.Grayling, Anthony Clifford (2022) The Frontiers of Knowledge: What We Know about Science, History and the Mind. London: Penguin Books. Gregory, Paul R. (2007) Lenin’s Brain and Other Tales from the Secret Soviet Archives. Stanford, CA: Hoover Institution Press. Helmholtz, Hermann von (1995) Science and Culture: Popular and Philosophical Essays. Chicago: Unversity of Chicago Press.  Kipperman, Mark (1998) “Coleridge, Shelley, Davy and Science’s Millenium”, in Criticism, Vol. 40, No. 3. Kjellgren, Johan Henrik (1995) Skrifter. Stockholm: Atlantis. Lamm, Martin (1987) Swedenborg: En studie över hans utveckling till mystiker och andeskådare. Johanneshov: Hammarström & Åberg.  Linden, David J. (2007) The Accidental Mind: How Brain Evolution has given us Love, Memory, Dreams, and God. Cambridge MA: Harvard University Press.  Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine under the Nazis. Cambridge MA: Harvard University Press. Ramón y Cajal, Santiago (2019) Recuerdos de mi vida. Alexandria: Library of Alexandria. Shelley, Mary (2008) Frankenstein. Lund: Bakhåll. Shelley, Percy (2017) Selected Poems and Prose. London: Penguin Classics. Sherrington, Charles Scott (1955) Man On His Nature. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Sokal, Alan och Jean Bricmont (1999) Fashionable Nonsense: Postmodern Philosophers' Abuse of Science. London: Picador. Sutter, Paul M. (2018) Your Place in the Universe: Understanding Our Big, Messy Existence. Amherst NY: Prometheus. Södergran, Edith (2003) Landet som icke är. Lund: Bakhåll. Somers, James (2021) “Head Space: Researchers are pursuing an age-old question: What is a thought?, i The New Yorker, December 6. Topelius, Zacharias (1908) Färltskärns Berättelser, Femte delen: Fritänkaren, Aftonstormar, Morgonljusning. Stockholm: Bonniers. Vidal, Fernando (2016) ‘Frankenstein’s Brain: “The Final Touch”’, i SubStance, Vol. 45, No. 2. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The First (1855) Edition. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Winston, Robert och Wilson, Don E. (2005) L’Uomo. Milano: Mondadori.