Olivoristerna, av vilka de flesta bor i byar längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, tror att bonden Olivorio Mateo, som 1922 blev skjuten av amerikanska trupper, är Gud. En kult har vuxit fram kring Papá Liborio, som de flesta kallar honom, komplett med riter, legender och hymner. Olivoristerna är inte centralt organiserade utan kulten koncentreras kring olika karismatiska ledare. Varje grupp har utvecklat egna varianter av tro och riter. De har en mängd vackra hymner som sjungs som växelsång.  De speglar deras världssyn, en del är profetiska, andra predikande, eller tecken på kontakt med och vördnad inför Papá Liborio. En och annan kan även anspela på legender och historiska händelser kopplade till den verklige Olivorio Mateo.

Hymnerna kallas salves antagligen på grund av Salve Regina "Var hälsad, Drottning", en av de katolska sånger som tillägnats Jungfru Maria. Det finns många olivoristasalves som hyllar Jungfrun, fast de flesta har ett annat innehåll. När jag en gång frågade Julián Ramos, som varit Olivorios vän då denne var livet, vilken som var den populäraste salven sjöng han:

La Nalga de Maco sabe una cosa:

Cuidado quien dice que es profecía

Cuando Colon lleve a Olivorio

a la Maguana en romería.

Något som betyder: ”Grodans Bak vet någonting: Se upp med den som säger att det är en profetia då Columbus tar med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguana.” Det var inte mycket jag begrep, mer än att La Maguana, eller mer exakt La Maguana Arriba, var Olivorios födelseplats där han ägt en jordplätt och som på grund av en närbelägen källa var en central kultplats för hela distriktet, även långt innan Columbus och hans spanjorer dök upp på ön. Det var här som olivoristerna brukade samlas till fester kring sin ledare, men efter det att de blivit våldsamt attackerade av både inhemska och amerikanska truppenheter hade olivoristerna skingrats. Olivorio och hans mest trogna anhängare rörde sig sedan som ett beväpnat gerillaförband från by till by i Dominikanska Republikens och Haitis svårtillgängliga bergstrakter.

Då jag frågade Julián vad texten betydde skrattade han och se hizo chivo ”gjorde sig till get” som är det dominikanska uttrycket för att göra sig dummare än vad man är. Ett annat vanligt uttryck för samma fenomen, som tycks finnas i hela Latinamerika, är underligt nog - hacerse sueco, ”göra sig svensk”. Han ljög alltså för mig och förklarade att Grodans Bak är grodans bakdel och att Columbus ”var den store upptäckaren”. Då jag antydde för honom att hans förklaring gjorde salven till rena rappakaljan svarade Julían Ramos att för den som inte förstår de djupare sanningarna framstår mycket som obegripligt.

Det var först när jag i arkiven i Washington fann de amerikanska truppernas rapporter från sin jakt på Olivorios män som jag förstod att Grodans Bak, Nalga de Maco, är ett 2 000 meter högt berg på gränsen till Haiti och att Columbus, Colon på spanska, möjligen kunde vara samma person som de amerikanska rapporterna beskrev som Olivorio´s right hand-man, Olivorios närmaste man – Colén Cuevas.

Då jag efter mitt besök i USA kom tillbaka till San Juan dalen nystade jag vidare och då jag återigen intervjuade folk om Olivorio fann jag snart att många visste att Olivorio hållit sig dold i trakterna kring Nalga de Maco, där han hade många kontakter i byn Río Limpio, som är belägen i närheten av berget och i vilken det på Olivorios tid bodde många haitier. Från Río Limpio löper en stig in över gränsen till grannlandet, den var frekventerad av smugglare och beväpnade motståndare till de amerikanska ockupationstrupperna.

I en klyfta på andra sidan Nalga de Maco finns öppningen till en djup och helig grotta som gömmer flera santos. Det rör sig stalagmiter som tolkas som olika gudomligheter. Folk från hela trakten vallfärdar till det väldiga grottsystemet, de bär med sig sina palos, de stora trummor som används vid ceremonierna och vid ljus- och fackelsken dansar de framför helgonen, speciellt framför en stalagmit som de gett namnet La Virgen de la Altgracia, eftersom den liknar Jungfrun av Den Högsta Nåden, som är den Dominikanska Republikens skyddande Madonna. Henne klär de i en blå mantel. I det fladdrande ljusskenet går det att urskilja tecknen på att detta är en urgammal kultplats. På flera klippväggar finns nämligen grottmålningar, av vilka en del har bleknat nästan till oigenkännlighet. Men flera går att urskilja; träd, ödlor, fåglar och olika antropomorfa varelser, speciellt fågelgestalter. Det är tainos, öns urinvånare som målat dem. De flesta fågelgestalterna tycks föreställa hackspetten Inrire Cahuvayal och vi förstår då att taínos antagligen betraktade grottan, som av traktens folk ofta kallas La Iglesia, Kyrkan, som en av de platser varifrån de första människorna trädde fram.

Då spanjorerna kom till ön bodde där uppskattningsvis en halv miljon taínos, men krig, slaveri och främst smittkoppor hade 1548 decimerat dem till mindre än femhundra individer och snart var de helt försvunna. De lämnade efter sig sina grottmålningar, små skulpturer och andra föremål som man fortfarande kan finna i grottor eller i jorden. I ett glasskåp här i Rom har vi en spyspatel med en utsirad gudabild. Den användes under det illamående som drabbade taínos då de i rituella sammanhang blev höga på hallucinogena  droger.

Det finns också några ord kvar efter dem, som kanot, orkan, barbecue, hammock och majs, samt en del legender som samlades in av prästen Ramón Pané, som följde med på Kolumbus på hans andra resa till ön. Den italienske upptäckaren gav prästen i uppdrag att lära sig infödingarnas språk och skriva ner vad de trodde på, så att det därigenom skulle bli lättare att förslava dem och omvända dem till kristendomen. Vad en taínoshaman berättade för Pané om sina förfäder kan möjligen förklara hackspettarnas närvaro i Nalga de Macos grotta:

De fångade den fågel som nu kallas inrim, och i forna tider inrire cahuvayal, det vill säga en hackspett, de som gör hål i träd. Sedan tog de dessa kvinnor, som varken hade manliga eller kvinnliga könsorgan, och band deras händer och fötter. Då de var bundna satte sig fågeln på kroppen till var och en av dem. Fågeln, som trodde de var träd, började sin vana trogen med sitt arbete och urholkade den plats där kvinnornas könsorgan nu är. Indianerna påstår att det var på det viset de fick sina kvinnor och att det har berättats för dem av deras äldste. Som jag skrev i all hast och inte hade tillräckligt med papper, kom inte allt på rätt plats, men jag har inte gjort några misstag, för de tror på allt som jag har skrivit ner här.

Taínos gav också Pané en orsak till varför de dyrkade stalagmiter:

Från Cacibajagua [namnet på en numera okänd grotta] kom majoriteten av de människor som är bosatta här på ön. Då de bodde i grottan ställde de på natten ut en vaktpost och den som fick den uppgiften var en man vid namn Marocael [Taínos kulturhjälte, som lärde dem jordbruk och fiske]. De säger att en dag försinkade solen honom och han kom försenad till grottöppningen. De trodde att solen fört bort den där mannen, att han försummat sina plikter, de stängde därför dörren för honom och han förvandlades till en stenstod nära ingången. De säger också att andra som gett sig av för att fiska fångades av solen och förvandlades till de träd som kallas jobos eller myrobalanas [mangoträd].

Enligt Taínos hade vissa träd en själ och kunde därför göras om till gudabilder och trummor. Hur detta gick till berättade Pané:

De gör sina träcemies [gudomligheter] på följande sätt. Om en man kommer gående längs stigen och ser ett träd vars rötter rör sig, hejdar han sig i förskräckelse och frågar vem det är. Trädet svarar då "Kalla på en buhuitihu [shaman] och han kommer att berätta vem jag är." Mannen letar rätt på en medicinman och berättar för honom vad han sett. Trollkarlen går omedelbart till trädet, sätter sig vid det, och utför en cohoba  [...] han stiger upp och uttalar alla dess [trädets] titlar som om det vore en mäktig herre och ber det: "Säg mig vem du är och vad du gör här och vad du vill ha från mig och varför du kallade på mig. Berätta om du vill att jag skall hugga ner dig, om du vill följa med mig och hur du vill att jag ska bära dig; för jag tänker bygga ett hus åt dig och ge dig mark." Då berättar cemien, eller rättare sagt trädet, hur det skall bli en avgudabild eller djävul, det berättar för honom vilken form det vill ha.

Cohoba var en ceremoni då yopoträdets torkade och malda ärtor inhalerades genom ett y-format rör för att ge en psykedelisk effekt.

Även idag tillverkas palos, olivoristernas heliga trummor, av trädstammar som tros ha ett eget liv. De döps och anses ha ett hemligt namn och en specifik personlighet.

Romilio Ventura, en omstridd och legendarisk olivoristaledare, berättade för mig att han ofta besökte La Cueva, Grottan, eftersom han mötte Gud därinne. Vad han menade var antagligen att han kände närvaron av El Gran Poder de Dios, Gud Stora Kraft, en livskraft som många i San Juan dalen tror besjälar vissa människor, djur och växter och som är speciellt närvarande i källor och grottor, eftersom man där får kontakt med Jorden, där kraften har sitt ursprung. För många ligger San Juan dalen som ett täcke över ett annat landskap där andar och livskraft finns. En bonde berättade för mig:

Då spanjorerna kom, dödade och misshandlade de indianerna, som trots att de är fredliga och stillsamma är de verkliga ägarna till jorden. För att klara sig bosatte de sig under jorden och där lever de fortfarande. Deras kraft visar sig i källor och i grottor.

Jag trodde mig till slut begripa att den märkliga salven som Julían Ramos sjungit verkligen hade ”en djupare mening”, men antagligen mer påtaglig än mystisk. Kunde det helt enkelt vara så att Olivorio och hans män höll sig dolda i, eller vid grottan under Nalga de Maco och att salven sjöngs som ett slags kodat meddelande om att de var på väg till sina trogna anhängare i La Maguana? Alltså skulle då frasen ”Nalga de Maco vet något” kunna betyda att i grottan under berget gömde sig Olivorio och hans män. ”Se upp när någon säger att det är en profetia”, tro inte på de som säger att Olivorio är dödad, ty ”Colon för med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguna”, det vill säga att Colén Cuevas och Olivorio Mateo tillsammans kommer att dyka upp i La Maguana Arriba, Olivorios födelseby, på Midsommarafton då folk från hela trakten samlas för de årliga fruktbarhetsriterna vid källan i La Maguana, ett tillfälle som kallas La Romería de la Agüita.

När jag i Santo Domingo läste en notis om att en viss Mark Feedman, organisk odlare från ett jordbruksprojekt i Río Limpio, skulle hålla ett föredrag gick jag dit med hopp om att få en kontakt som kunde vägleda mig till någon som visste något om olivoristatraditionerna och det mystiska landskapet kring Nalga de Maco. Publiken var en grupp agronomer, en representant från Jordbruksministeriet och flera antroposofer, bland dem tre svenskar – en sympatisk herre i min fars ålder vid namn Arne Klingborg och två ungdomar. De kom från Järna, som visade sig vara centrum för den antroposofiska rörelsen i Sverige. Jag visste inte mycket om antroposofernas tankegångar, men en del hade jag läst. Jag hade också besökt den på sjuttiotalet nystartade Waldorfskolan i Lund, eftersom en av mina väninnor hade sin son där.

Jag tyckte föredraget var lite väl hurtfriskt – så fantastiskt som Mark Feedman beskrev sitt jordbruksprojekt kunde det väl knappast vara. Men, tänkte jag, det kunde hända att min åsikt berodde på att jag var fördomsfull. För mig framstår vissa amerikaner emellanåt som lite väl energiska, optimistiskt naiva och självsäkra, kanske beroende på vad min italienske vän Niki brukade kalla för deras ”övervitaminiserade kultur”.  

Efter föredraget kom jag i samspråk Arne Klingborg, en hjärtlig och entusiastisk person.  Klingborg var konstnär, övertygad antroposof och använde sig i sin konst av antroposofins grundare, Rudolf Steiners olika tankar om färg, hur han funnit samband mellan tillväxt, färg och konst. Hur varje planta växer upp från ett frö i den svarta jorden, för att sedan utveckla sina gröna blad och fullkomnas i färgrika blommor och frukter, allt genom inflytande från den livgivande värmen och ljuset från solens kosmiska energi:

De gröna bladen bär i form, tjocklek och i sin grönska ett jordiskt element, men de skulle inte vara gröna om inte solens kosmiska kraft bodde i dem. Och än mer så när det gäller den prunkande blomman; däri lever inte enbart de kosmiska krafterna från solen, utan även kompletterande krafter från avlägsna planeter - Mars, Jupiter och Saturnus. På detta sätt måste vi begrunda alla växters tillväxt. Rosen, i vars röda färg vi skönjer Mars krafter. Eller när vi ser den gula solrosen – ett inte helt korrekt namn, den borde kallas Jupiterblomman, ty Jupiter kompletterar solens kosmiska kraft, frambringar hos blommorna vita och gula färger […] Alltså det som lyser i blommans fägring verkar starkast i roten, ty de krafter som lever och finns i överflöd på andra planeter verkar som vi sett här nere i jordens mylla.

Mycket liknande blandades i Steiners fantasifulla brygd av teosofi, ockultism, Goethes färglära och naturvetenskap. Hans tankar om färg och växande har haft betydelse för waldorpedagogiken, där upptill sju års ålder barn definieras med varmt och mättat rött, violett och rosa. Vid puberteten sätts de i samband med starkare nyanser i gult, grönt och blått, som efter ett par år övergår i intensivt rosa, orange och gräsgrönt, för att slutligen lugna ner sig till mer subtila, pastellartade, varma nyanser av grönt, ljusbrunt och grått.

Visserligen uttryckte sig inte Klingborg på ett sådant för mig obegripligt och grumligt sätt, men nog kunde jag skönja Steiners tankar när han talade om sambandet mellan växande och färg, ljus och klarhet. Jag fascinerades när Klingborg berättade om hur han samtidigt ägnade sig åt måleri och trädgårdsodling och lät verksamheterna korsbefrukta varandra, än mer intresserad blev jag när han berättade att han varit elev till Isaac Grünewald.

Jag hade av någon obegriplig anledning läst en bok om den tyske arkitekten Bruno Taut och det visade sig att Klingborg var mycket intresserad av just Taut, speciellt hans användande av färg i förening med sina originella arkitekturformer. Vi kom överens om att vi skulle äta lunch nästa dag och att jag då skulle ge honom Tautboken. Även Mark Feedman och de två svenska ungdomarna var med på lunchen och vi kom överens om att ungdomarna nästa dag skulle hyra en bil för ta med sig mig och Rose till Río Limpio. Arne Klingborg var dessvärre tvungen att ta sig tillbaka till Sverige.

Rose och jag åkte tidigt på morgonen med de två antropologungdomarna upp till Río Limpio, där vi blev hjärtligt mottagna av Mark Feedman och hans fru Chela Lightchild. Det var en typisk dominikansk liten by, med öppna, trevliga männsikor, till och med lite mer ”utvecklad” än vad sådana ofta är, med flera välsorterade colmados, små affärer/barer, en polisstation, ett välskött litet torg och en hel del allmänna installationer, bland annat ett kafferosteri, som dock inte fungerade. Det berodde nog på att Río Limpio en gång varit en av de gränsbyar som diktatorn Trujillo på trettiotalet planerat att befolka med invandrare – judar, japaner, spanjorer – för att utgöra en slags ”buffert” mot vad som i hans politiska propaganda utmålades som det skadliga inflytandet från Haiti, källa till gallisk-afrikansk promiskuitet, barbari och vidskeplighet.

Vad som var lite oroande var dock att Mark Feedman, medan han förevisade sina välskötta, men inte speciellt omfattande biodynamiska odlingar, oavbrutet underströk sina stora insatser som revolutionerande organisatör och inspiratör En ensam hands-on, västerländsk upplysningsman som på egen hand arbetade i en efterbliven del av landet. Han talade om sina storstilade planer och hur de skilde sig från de miljöförstörande, storskaliga och lokalt okänsliga biståndsprojekten som staten och andra biståndsorganisationer ägnade sig.

Rose som kommer från landet, dotter i en stor, typisk dominikansk bondefamilj, fann liksom jag att det var besvärande när Feedman utmålade den för oss så välbekanta dominikanska landsbygden som ett efterblivet ställe. Intrycket blev inte bättre av att den PRmedvetne amerikanen uppenbarligen inte gillade att vi talade fritt och öppet med lokalbefolkningen. Han presenterade oss för en ung man som besökte honom och som gjorde research för ett tyskt TVteam. Tysken beklagade sig över att de inte funnit ”tillräckligt fattiga miljöer att filma”. Visst finns det mycket elände och fattigdom på landsbygden i Dominikanska Republiken, men folk är långt ifrån så aviga och bakom som Feedman tycktes insinuera.

Men, men, vi tyckte likväl att det var ett ganska spännande ställe och nappade på Feedmans generösa erbjudande om att vi under en veckas tid kunde få bo som gäster på hans biodynamiska experimentstation, något som innebar att jag tillsammans med vår vän Mats Lundahl, som snart skulle komma till ön, kunde utforska områdena kring byn och kanske även finna några olivorister att intervjua. Samma dag åkte vi vidare med antroposofungdomarna. Vi körde längs gränsen och sov över på ett muggigt hotell i Bánica, varifrån jag minns de stora tarantulaspindlarna som höll till bakom en dörr och en kvinna som genom de tunna väggarna hördes gråta hela natten.

Några veckor senare hämtade Mark Feedman oss i Santo Domingo med sin pick-up. Rose och vår fyraåriga dotter Janna satt med Feedman i framsätet, medan jag och Mats placerade oss på flaket. Det var valtider och vi hade på oss kepsar med de violetta och gula färgerna till den då mycket populäre författaren och före detta presidenten Juan Boschs parti El Partido de la Liberación Dominicana (PLD), något som gjorde att folk tutade och vinkade till oss under hela färden.

Mats Lundahl, som varit Rose professor i Nationalekonomi, är tolv år äldre än jag och vi arbetade då tillsammans med att skriva en bok om Olivorio Mateo och om förra seklets socio-ekonomiska förhållanden i Dominikanska Republiken. Vi har alltid trevligt tillsammans och njöt i fulla drag då vi där på flaket var på väg till nya äventyr.

Vi sov i Mark Feedmans ”gäststuga” - en stor, rund hydda med ett strutformat tak av paja, halm. Jag, Rose och Janna sov i en säng på nedre botten, medan Mats fick klättra upp för en stege till ett slags loft. Från takstolarna hängde jutesäckar med utsäde och det fanns även en del staplade uppe hos Mats. Att säckarna hängde som de gjorde var tydligen för att råttorna inte skulle komma åt dem. Så snart natten fallit hördes tassande och pipande i mörkret. Råttorna kröp längs takstolarna över oss och uppe hos Mats sprang de fram och tillbaka över säckarna och gnagde hål i dem, givetvis fick han det svårt med nattsömnen.

Dagen efter förevisade Mark Feedman oss sina organiska odlingar, baserade på Alan Chadwicks ”franska, intensiva, bio-dynamiska metod”. Den innebar i korthet att trädgårdssängarna var upphöjda och plantorna tättplanterade så att växtkraft, solbestrålning, gödsling och jordfuktighet utnyttjades maximalt, inga kemikalier tillsattes, all gödsling var baserad på kompostering. Feedman poängterade att han sysslade med kultur – agrikultur. Allt växande måste liksom livet vara organiskt baserat. Han och hustrun hade under ett par års tid utbildats vid Alan Chadwicks trädgårdskollektiv som 1973 hade grundats i Colevo, Kalifornien. Det betraktades då som ett slags hippiekollektiv, fast ungdomarna ägnade sig inte åt droger, utan åt hårt arbete vägledda av sin odlingsguru Alan Chadwick, en vis herre, men med ett våldsamt humör.

Chadwick, som var född 1909 i en adlig engelsk familj, hade efter ett förflutet som kapten för en minsvepare under Andra Världskriget och som kringresande shakespeareskådespelare i Sydafrika slagit sig på organisk trädgårdsodling och anses nu vara en av de stora föregångsmännen då det gäller biodynamisk odling. Han var något av en guru, som då han blev äldre var aktiv inom ett zenbuddhistiskt kollektiv. Han predikade vältaligt en lära om att människan måste återvända till sitt ursprung som en del av naturen och en hänsynsfull vårdare av dess gåvor.

Det var i Sydafrika som Alan Chadwick träffade grevinnan Freya von Moltke, änka efter Helmut von Moltke, som på sitt slott Kreisau i Polen ägnat sig åt organiskt jordbruk, men efter upplevelser på Östfronten blivit en aktiv motståndare till nazismen och avrättats i januari 1945. Freya och Alan delade ett intresse för Rudolf Steiners teorier om trädgårdsskötsel. 1960 levde Freya med historikern och filosofen Eugen Rosenstock-Huessy och de flyttade tillsammans till Kalifornien. Då University of California 1967 startade en kurs i trädgårdsskötsel föreslog Freya att Alan Chadwick skulle anlägga en bio-dynamisk trädgård och handleda praktisk hortikultur.

Det där visste jag ingenting om då vi träffade Marc Feedman, men han talade jämt och ständigt om Alan Chadwick och Rosenstock-Hussey. Vad han också poängterade var att han var en praktisk man, någon som inte var rädd för att få sina händer smutsiga. Att han byggt upp sin verksamhet på egen hand. Mark Feedman påstod att han inte var den som snackade och filosoferade i onödan. Filosofi var jordbruk och han citerade Rosenstock-Huessy som tydligen sagt att hjärnan är den enda kroppsdel som inte producerar nya celler och följaktligen skulle vara ett dött organ om den inte stimulerades av kroppslig verksamhet.

Vi började irriteras av Feedmans predikande. Speciellt hans förklaringar av hur dominikanska bönder tänkte och agerade fick Rose att förlora tålamodet. Mark Feedman hade dessutom den störande vanan att vid frågor eller invändningar från vår sida upprepa: I do not think so, I do know so. ”Jag tror inte att det är på det viset. Jag vet det verkligen.” Han påstod att han utbildade bönderna till att bli ”barfota agronomer” som skulle sprida hans budskap om organisk odling över hela landet. De skulle komma att söka sig till honom i allt större skaror.

Dagen efter vår oroliga natt bland råttorna var det den första maj och vi hade börjat förstå att det var något som inte stod riktigt rätt till. Bönderna som arbetade för Feedman sa att de helst inte ville arbeta eftersom det i hela Dominikanska Republiken var ”arbetarnas dag” och de borde vara lediga. Feedman konstaterade då att Första Maj inte firades i USA och att det därför inte kunde bli någon fridag. Vi förstod då att trädgårdsarbetarna var anställda, något som inte varit helt klart tidigare.

På eftermiddagen var det undervisning i ett ”klassrum” och det var Chela Lightchild som instruerade de trötta arbetarna. På en svart tavla ritade hon med krita en planta som växte upp ur jorden och en sol och en måne, sedan inledde hon en av de mest virriga utläggningar jag någonsin lyssnat till - om hur sol, måne och planeter påverkade växtligheten på olika sätt, något som tycktes vara helt i linje med Steiners mest virriga teorier. Bönderna lyssnade intensivt. Jag undrade om de begrep mer än jag, alltså – ingenting. Feedman stod med händerna i kors i dörröppningen och då han fick se att en av åhörarna hade somnat gick han fram och stötte till honom så att han vaknade.

Efter lektionen blev det ett uppträde på gårdsplanen. Någon sa att de inte skulle ha arbetat, det hade fört otur med sig, en av männen hade av misstag huggit sig i benet med en machete. Bonden som somnat under Chelas föreläsning muttrade till Mats och mig att Feedman hade dragit in hans dagsersättning, något som tydligen var straffet för bristande uppmärksamhet under hustruns föreläsningar. Senare på kvällen höll Chela ett föredrag om stickning för en grupp kvinnor. Rose som både syr och stickar alldeles utmärkt, blev nu ordentligt irriterad, inte minst därför att Chela åter använt den svarta tavlan för en teoretisk genomgång av stickningens hemligheter. Ingen hade rört någon stickning under den timme som genomgången varade. Vid vårt vegetariska kvällsmål skällde Rose ut Mark Feedman och konstaterade att hon varken trodde på honom eller hans projekt och lämnade dagen efter med Janna Río Limpio. Jag kommer inte ihåg hur. Jag och Mats stannade kvar eftersom vi ville söka rätt på olivorister.

Av någon anledning ville Feedman till varje pris att jag och Mats skulle stanna kvar hela veckan ut, men han ville, eller kunde inte föra oss till några olivorister. Dock lyckades jag och Mats genom några bönder få reda på att på Nalga de Macos sluttning levde en gammal olivorist som känt både Olivorio Mateo och en av hans efterföljare, José Popa, som 1930 hade mördats av Trujillos handgångna män.

Vi fick ett långt intressant samtal med den gamle mannen, som dock gjorde sig till get och nekade till att han känt till Olivorio. Han hade heller aldrig hört att det skulle finnas en grotta under Nalga de Maco. Sådan ”vidskepelse” intresserade honom inte. Då vi påpekade att han hade flera stora palos och ett altare inne i sitt hus, påstod han att det var ”för barnens skull”. Det var dock ingen tvekan om att han var övertygad olivorist, gång på gång försa han sig. Till slut hade Mats och jag försiktigt nystat ur honom en hel del upplysningar om områdets olivoristatraditioner, smuggelvägar och flera unika insikter om levande, folklig religiositet. 

När vi gick därifrån frågade vi bonden som fört oss dit upp varför den gamle mannen varit så förtegen. Han svarade skrattande att den gamle mannen blivit orolig och trott att vi var ”två generaler med pistoler”. Då vi kommit tillbaka till Feedmans farm väntade han på oss. Han var rasande och påstod att vi genom vårt självsvåldiga beteende hade kunnat äventyra hela ”hans projekt”. Mark Feedman hade sin ställning och sitt rykte att tänka på och kunde därför inte låta oss springa omkring och tala med vem som helst.

Då Mats och jag senare under kvällen samtalade med varandra beslutade vi oss för att ge oss av. Det verkade som om vårt samröre med Feedman äventyrade våra försök att få kontakt med olivorister. Dessutom var Feedman alldeles för lynnig och hans fru snurrig. De antroposofiska föreläsningarna i samband med hennes namn – Chela Lightchild, tydde på att hon tydligen, liksom maken hade någon flummig hippiebakgrund. Lightchild, Ljusbarn, kunde knappast var hennes riktiga namn och jag råkade veta att Chela var den hinduiska beteckningen på en kvinnlig lärjunge till en guru. Vi beslöt att ge oss av nästa dag.

Men, det visade sig att Feedman hade den enda bilen i byn och han ville absolut inte att vi skulle ta oss tillbaka till Santo Domingo. Han hade beslutat sig för att till varje pris övertyga oss om att hans projekt var alldeles utmärkt. Det fanns en risk att vi kunde förtala honom. Mats var professor vid Handelshögskolan i Stockholm och Feedman förhandlade om svenskt stöd, speciellt från antroposoferna och olika jordbruksinstitutioner, dessutom visste han att jag kände folk i Santo Domingo.

Han tog med oss i sin pick-up och körde oss runt medan han berättade om sin tid som fredskårist på olika håll i Latinamerika, sin tid hos Alan Chadwick och om Rosenstock-Huessys filosofi. Rosenstock-Huessy hade tydligen varit inspiratör till den amerikanska Peace Corps, fredskårens instiftande. Freedman berättade hur hårt han kämpat för att få stöd för sina revolutionerande odlingsidéer, men hur han motarbetats av det internationella biståndsetablissemanget som motsatt sig hans praktiska tillvägagångssätt - att han till skillnad från de flesta andra hade valt att bo och arbeta bland bönderna och att han begripit att andra biståndsorgan i allmänhet enbart gick konsumtionssamhällets ärenden.

Mark Feedman var kanske, trots allt, en sann idealist, men samtidigt lite väl burdus och klumpig för vår smak. Hans oförsiktiga uttalande om att han använde olika organisationer för att pumping money, pumpa upp pengar, och hans vägran att ta upp liftande bönder och låta dem fara med på flaket retade oss. Jag hade aldrig tidigare sett någon bete sig så. Om det fanns plats på flaket lät man på den dominikanska landsbygden alltid liftande fotgängare fara med. 

Det gick ännu en dag av inaktivitet och under natten beslöt jag och Mats oss för att smita iväg. Vi tog flaskan whiskey som vi köpt för att ge till min vän, Fader Reilly, prästen i San Juan de La Maguana, och smög ut för att hälsa på några bönder vi samtalat med under dagen. Tillsammans delade vi flaskans innehåll medan de berättade om hur Mark Feedman allt som oftast var på dåligt humör och hade avskedat flera av de som arbetat för honom. Att gringon inte gillade att de talade med folk som Mats och mig. Dessvärre var det svårt att ta sig från byn utan häst, mula eller bil. Vi måste till fots ta oss ner till huvudvägen, som låg någon mil därifrån, om inte poliserna vid posteringen vid byns entré kunde köra oss, men de var inte där just nu.

Mats och jag hade inget annat val än att innan soluppgången försiktigt smyga oss ut ur byn. Vi hade kommit halvvägs ner till huvudvägen då vi hörde Feemans pick-up och såg dammolnet omkring den. Vi kastade oss huvudstupa i diket och andades ut då han körde förbi, utan att ha upptäckt oss. Då vi fortsatte vår vandring var vi hela tiden oroliga för att han skulle komma tillbaka, men som tur var fick vi så fort vi kommit fram till huvudvägen lift med en grupp soldater och satt sedan med dem på flaket medan vi for ner längs gränsen, sjöng och drack rom, lättade efter att ha kunnat ta oss från Río Limpio och Mark Feedmans övervakning.

Att jag kom att skriva om mina minnen från Río Limpio berodde på att jag läste en bok om övergrepp mot Yamomami, en folkgrupp i Amazonas. Då jag på sjuttiotalet studerade religionshistoria var Napoleon Chagnons bok Yanomamö: The Fierce People mycket populär och likaså hans välgjorda filmer om en isolerad folkgrupp i det inre av Amazonas, där män utkämpade våldsamma strider för att behärska så många kvinnor som möjligt. Chagnons teorier ar påverkade av sociobiologi, en uppfattning som förklarar socialt beteende genom att undersöka vilka evolutionära fördelar det kan ge. Chagnon ansåg att yanamamös uppenbara isolering gjorde att man hos dem kunde studera tidiga sociala förhållanden som gick ut på att stärka en arts möjligheter för överlevnad i en hård och krävande omgivning. I yanamamös fall rörde det sig om hur starka män genom strid och våld försäkrade sig om att kunna para sig med så många kvinnor som möjligt. Chagnon konstaterade:

Inte alla organismer existerar i socialt organiserade grupper. Varför vissa gör det är en fascinerande fråga, men den förklaras inte av samhällsvetenskaperna. Det är en fråga inom ramen biologi och evolution och faller därför utanför innehållet i denna bok, utanför ramen för kulturantropologi. Men … detta betyder dock inte att antropologer kan ignorera den.

Många betraktade Chagnons bok som en nyttig motvikt mot skildringar av naturfolk som ädla vildar, i själva verket var det lika illa ställt med dem som med ”vanliga” civiliserade människor – om inte värre. De förtryckte kvinnor, slogs och svek varandra, allt för egen vinnings skull. Chagnon föraktade skrivbordsantropologer som inte likt honom verkligen levt nära folk som levde i ett ”primtivt tillstånd”:

Vi alla varit på campingsemester, men föreställ dig de hygieniska följderna av att campa i omkring tre år på samma begränsade plats tillsammans med två hundra följeslagare, utan avlopp, rinnande vatten, eller sophämtning, då kan du få en känsla av hur det dagliga livet är bland Yanomamö.

På sjuttiotalet var det var antagligen få antropologistudenter som inte sett Chagnons filmer om hur yanomami slogs med varandra, berusade sig på hallucinogena droger och levde nära och genom en ogästvänlig natur. Jag kunde ibland fantisera om hur spännande det vore att som ensam västerlänning ta sig till en ”icke kontaktad” stam, lära mig dess språk och komma fram till revolutionerande insikter.

Chagnons bok gav snart upphov till en mängd ”vetenskapliga” studier av yanomami och ett inte oansenligt antal romantiserande skildringar. En stor succé var antropologen Florina Donners New Ageinspirerade berättelse om sin tid hos yanomami - Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Det avslöjades dock snart att Donner befunnit sig Los Angeles under den tid hon påstått sig vara i Amazonas och att stora delar av hennes upplevelser plagierats från en italiensk antropologs intervjuer med Helena Varelo, som tolv år gammal 1932 hade kidnappats av yanomami. Florinda Donner försvann spårlöst då hennes make Carlos Castaneda, en legendarisk författare och New Ageguru, dog 1998, men Helena Varelo levde fortfarande då Patrick Tierney träffade henne 1996 hos en yanomamigrupp hon återvänt till efter att ha vantrivts på en missionsstation.

Patrick Tierney träffade också Yarima som fortfarande talade en del engelska efter att varit gift med en av Chagnons assistenter, och sedermera ovän, och därefter bott flera år i New Jersey innan hon lämnade sin make och sina barn för att återvände till yanomami.  Som en kontrast till Chagnons adrenalinstinna skildringar av yanomami rekommenderas David Goods möten med min sin mor Yarima som inleddes 2013, efter nitton års separation. En bra början är ett CBS program From the Amazon to the Garden State.  https://www.youtube.com/watch?v=Ll0-gyJdi6U

Det verkar som om Tierney, till skillnad från Chagnon som han skoningslöst attackerar i sin väldokumenterade bok Darkness in Eldorado, anstränger sig för att presentera yanomami som individer. Hos Chagnon är det lätt att få intrycket att han beskriver yanomami enbart som typer, trots att han lärde sig deras språk och bodde tillsammans med dem i sjutton månader och efter det återvände vid flera tillfällen. Tierney beskriver hur Chagnons yanamamö i själva verket inte var den ”okontaktade”, isolerade grupp han beskriver dem som.

Yanomami hade i själva verket redan då Chagnon dök upp hos dem 1963 dragit sig undan från sina ursprungliga områden och de skogsskövlare och guldgrävare som besvärade dem. De hade decimerats av en våldsam smittkoppsepidemi och från missionärer och olika exploatörer hade de försetts med eftertraktade yxor och machetes. De var alltså inte några fullständigt isolerade människospillror som levde i enlighet med urgamla traditioner, utan individer vars traditionella levnadssätt var i färd med att förändras. En nedbrytande process som enligt Tierney förvärrades av Chagnons hänsynslösa umgänge med dem. Något som bland annat innebar att han fick yanomami att inför sin filmkamera iscensätta regelrätta strider och slagsmål, hallucinatoriska riter, avslöja tabubelagda blodsband och namn och sälja sitt blod för åtråvärda vapen, husgeråd och machetes. Tierney påstod att yanomami i själva verket aldrig varit så våldsamma som Chagnon framställde dem. I själva verket var de konflikträdda och hade genom tiderna dragit sig undan från människor de ansåg sig hotade av. Likaså var Chagnons påståenden om de talrika striderna kring kvinnor överdrivna och dåligt underbyggda. Flera av Tierneys anklagelser mot Chagnon har inte kunnat substansieras och under flera år rasade en debatt för och emot honom. En relativt klar sammanfattning, som främst stödjer Chagnon ges av Ramsay (2013).

Chagnon var inte ensam om att utnyttja yanomami för olika ändamål. Där fanns exempelvis också Chagnons lierade, den franske antropologen Jacques Lizot som levde med yanomami i 24 år, mellan 1968 och 1992, och som publicerade ett omfattande yanomamilexikon, samtidigt som han omgav sig med och sexuellt utnyttjade ett hov av yanomamipojkar, vars tjänster han betalade med vapen och metallverktyg. Chagnon återkom vid flera tillfällen med journalister, filmare, regeringstjänstemän och olika exploatörer, alltid med en mängd varor. Vid ett tillfälle anlände han med en helikopter, som landade mitt på den öppna platsen i en shabono, en av yanomamis kringgärdade byar.

Genom den självförsvarsbok som Chagnon skrev som svar på Tierneys attacker får läsaren reda på att även om Chagnon en och annan gång tog sig in i djungeln, dock alltid med infödda guider i sällskap och rikligt med varor som betalning, bodde han med sin familj på James P. Barkers missionstation. Den shabono vars invånare han så intensivt studerade hade fyra år tidigare på Barkers inrådan anlagts vid hans missionsstation. Chagnons barn lekte ofta i Barkers staketomgärdade trädgård, där han hade en stor hönsgård. I The Fierce People kallar Chagnon dock sin missionärsgranne Mr. Barker och vi får ingen uppfattning om att han befann sig i Chagnons närhet medan denne ”bodde så nära ´naturtillståndet´ som man kunde göra.”

Att det var Barker som introducerade Chagnon till yanomami står klart redan i början av The Fierce People. En skildring som det kan löna sig att citera i sin helhet, inte minst som exempel på en av de ankomstskildringar som Marie Louis Pratt har visat att man kan det går att analysera som indikation på hur skildringen av en antropologs ankomst till en för dem tidigare främmande folkgrupp innefattar en bild av och uppfattning om den grupp som de fortsättningsvis kommer framställa.

Är ankomstskildringen negativ kommer forskningsredogörelsen också att vara det, och tvärtom. Pratts analyser ingår i en av James Cliffords många undersökningar av antropologi som en form av litteraturgenre där antropologers beskrivninar bör tolkas som litterära texter. Det är sällan de överensstämmer med ”verkligheten”. De är nämligen ”landskap sedda genom ett temperament”, Émile Zolas välkända definition av ett ”konstverk”.

Chagnons ankomstskildring understryker yanomamis särart, deras kroppslighet och hotfulla attityd. Chagnon är och förblir en främling, en betraktare, om än en djärv och företagsam sådan:

Jag hade under två och en halv dag färdats i en liten aluminiumroddbåt som drevs av en stor utombordsmotor, det var trångt med flera tvåhundraliters bensinfat och två venezuelanska funktionärer, som arbetade för den venezuelanska malariakontrollen. De var på väg till sin utpost i yanomamöområdet, två eller tre halmtäckta hyddor.

I Tama Tama plockade vi upp James P. Barker, den första utomstående som varit i permanent kontakt med venezuelanska Yanomamö sedan 1950. […] Barker hade levt med den här speciella yanomamögruppen i fyra år. […]

Jag hukade i den låga öppningen in till centralplatsen. Tittade upp och flämtade chockerad då jag fick se hur ett dussin bastanta, nakna, svettiga, skräckinjagande män nervöst blickade mot oss längs sina mot oss riktade pilar! Strimmor av slem, grönfärgat av tobak, kletade mellan tänder och läppar, något som gjorde dem än mer ohyggliga. Mörkgrönt snor hängde i strängar från näsborrarna, droppade från hakorna ner mot deras muskulösa bringor och flöt trögt över deras magar, där de blandade sig med röd färg och svett. [...]

Vi hade kommit till byn medan männen med långa rör blåste ett grönaktigt pulver, en hallucinogen drog som kallas ebene, upp i varandras näsor. Yanomamö blåste med sådan kraft att klumpar av snor sprutade ut ur den motsatta näsborren. En av biverkningarna av den hallucinogena drogen är en ymnigt rinnande näsa, hackande hosta, och ibland kräkningar. Snoret är alltid mättat med grönt pulver och männen brukar låta det rinna fritt ur näsborrarna.

Min nästa upptäckt var ett dussin aggressiva, undernärda och morrande hundar som nafsade efter mina ben, cirklande kring mig som om jag vore deras nästa måltid. Jag stod där med min anteckningsbok, hjälplös och patetisk, stanken från ruttnande vegetation, hundexkrementer och avskräde slog emot mig och fick mig nästan att spy. [...]

Vi hade kommit strax efter en allvarlig strid. Sju av kvinnorna från shabonon hade dagen innan rövats bort av en angränsande grupp och männen och deras gäster hade just den här morgonen återtagit fem av dem efter en brutal klubbkamp, som nästan avslutades i ett pilregn. Kidnapparna var nu rasande efter att ha förlorat fem av sina sju kvinnliga fångar och hade hotat att plundra Bisaasi-teri och döda dess invånare med pilar. När Barker och jag oväntat dök upp trodde de att vi var angriparna. […] 

Så pass mycket om min upptäckt att den primitiva människan inte är den sinnebild av ädelmod  och sundhet som jag hade föreställt mig att han skulle vara.

Sedermera deltog Chagnon i yanamamis hallucinogena riter, klädde sig som dem och försökte framställa sig som en hotfull och mäktig shaman. Han behöll dock hela tiden sin distans och betraktade dem som en främmande människogrupp. Som försvar av sitt beteende och sina forskningsmetoder skrev Chagnon fyrtiofem år efter sin första kontakt med yanomami boken Ädla vildar: Mitt liv bland  bland två farliga stammar — Yanomamö och antropologerna. Han ville dock inte erkänna att han på något sätt skulle ha kunnat skada någon av dem. Han var själv ett offer:

Skadan de falska anklagelserna i denna bok [Darkness in Eldorado] gjorde mig och mitt arbete ödelade min forskarkarriär [Chagnon var redan pensionerad då Tierneys bok publicerades], förstörde min hälsa och bedrövade allvarligt min familj. Jag blev så överväldigad av de oupphörliga samtalen från reportrar under de första veckorna efter det att boken kommit ut att jag en tidig morgon i oktober 2000 kollapsade av all stress och var tvungen att läggas in på sjukhus.

Det har inte varit min avsikt att likställa Chagnons självsvåldiga uppträdande med Mark Feedmans betydligt blygsammare och diskretare insatser i Río Limpio. Det lidande som Chagnon uppenbarligen förorsakade flera individer hade ingen motsvarighet i Río Limpio. Tvärtom var antagligen Mark Feedmans insatser för invånarna i den dominikanska byn i stort sett positiva och han har säkerligen också gjort något för utbredandet av organisk odling i Dominikanska Republiken. De enda likheterna jag kan se baserar sig på egna intryck och uppfattningar, som givetvis kan vara helt felaktiga, nämligen Feedmans stora självsäkerhet och blindhet inför hur han kunde uppfattas av andra. Främlingen som vet bäst och talar i andras sak – I don´t think so. I do know so.

Medan jag skrev min essä kom jag att undra hur det gått för Mark Feedman och hans projekt. Jag kollade på nätet och fann att det i Río Limpio fanns ett projekt stött av svenska antroposofer och jag skrev ett par rader till Mikko Tuononen, som förestår initiativet. Han gav mig ett mycket vänligt svar där han berättade att han kom till Río Limpio hösten 1986 och stannade där i sju år. Först arbetade han med Mark Feedman och sedan med Arbetsgruppen för landsbygdsutveckling, en svensk antroposofisk NGO i vilken Arne Klingborg var styrelsemedlem fram till sin död 2006. Mark Feedman och hans fru Chela lämnade Río Limpio i början av nittiotalet, efter att byggt upp CREAR, som nu fungerar som en slags statsfinansierad lantbruksskola. Mark och Chela bor i New Mexico och skälen till att de lämnade Río Limpio var hans vacklande hälsa och att ”finansieringen av arbetet kanske inte var så enkelt för honom”.

Mikko Tuonen skrev att jag var mycket välkommen till Río Limpio och om jag skulle komma kunde vi kanske koordinera våra resor så att vi kunde träffas där. Mikko bor i Finland, men brukar besöka Río Limpio på hösten. Jag funderar på om jag kanske skulle nappa på förslaget. 

Arrom, José Juan (1974) Relación acerca de las antigüedades de las Indias de fray Ramón Pané. México D. F: Ed. Siglo XXI. Biocca, Ettore (1965) Yanoáma: dal racconto di una donna rapita dagli Indi. Bari: Leonardo da Vinci. Chagnon, Napoleon A. (1977) Yąnomamö: The Fierce People. New York: Holt, Reinhart and Winston.  Chagnon, Napoleon A. (2013) Noble Savages: My Life Among Two Dangerous Tribes — The Yanomamö and the Anthropologists. New York: Simon and Schuster. Donner, Florinda (1986) Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Stockholm: Almquist & Wicksell. Lee, Paul L. (2003) There is a Garden in the Mind: A Memoir of Alan Chadwick and the Organic Movement in California. Berkeley: North Atlantic Books. Lundius, Jan (1994) The Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in the Dominican Republic. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Oliver, José R. (2009). Caciques and Cemi Idols. The Web Spun by Taino Rulers between Hispaniola and Puerto Rico.  Tuscaloosa: University of Alabama Press. Pratt, Marie Louise (1986) “Fieldwork in Common Places”, i Clifford, James and Marcus, George E. (eds.) Writing Culture: The Poetics and Politics of Etnography. Berkeley: University of California Press. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Etnography, Literature, and Art. Cambridge: Harvard University Press. Ramsay, Gordon (2013) "The Chagnon Controversy - What are the Issues, What´s as Stake, Where do We Stand?" https://embodiedknowledges.blogspot.it/2013/03/the-chagnon-controversy-what-are-issues.html Tierney, Patrick (2001) Darkness in El Dorado: How Scientists and Journalists Devastated the Amazon. New York: W.W. Norton. Steiner, Rudolf (2008)  Spiritual Ecology: Reading the book of nature and reconnecting with the world. Forest Row: Rudolf Steiner Press.