Jag minns inte vilket år vi skaffade TV, men det kan ha varit 1960; Olle Björklund läste nyheterna, Nils Erik Bæhrendtz ledde Tiotusenkronorsfrågan, medan Humle och Dumle bodde i Kapten Bäckdahls skafferi. Innan dess hade familjen på kvällarna ibland suttit tillsammans och lyssnat på skivor eller radio. Vi hade inte speciellt många skivor, men där fanns Frank Sinatra, Lena Horne, Marlene Dietrich, en del standard klassisk musik – Beethoven, Bruchs violinkonsert, Haydens trumpetkonsert, Mozart och liknande, men också några skivor som med tanke på den övriga samlingens karaktär kunde betecknas som tämligen udda, exempelvis Elmore James Blues After Hours. Den LP:n spelade jag ofta. James öppningsriff till Dust My Broom borrade sig in i minnet. Det var klassisk blues i rakt nedstigande led från Robert Johnson. Med rötter långt ner i Mississippis träskmarker och ännu djupare än så, hade bluesen elektrifierats med Chicagos hårda storstadssound, framburen med Elmore James råa och våldsamt expressiva röst.
Min mor och min syster Annika är musikaliska. Mor var en alldeles utmärkt amatörpianist med Beethoven och Schubert på repertoaren, medan Annika har en vacker sångröst. Med TV:n blev det färre gemensamma musikstunder på kvällarna, men givetvis fortsatte musiken att komma till mig genom TV och radio. Snart började jag efter att ha lyssnat på Annikas skivor även skaffa egna. Givetvis köpte jag Beatles och Rolling Stones, men också en del jazz. Jag har aldrig varit begåvad med någon exklusiv musiksmak, ofta har jag fastnat för speciella stycken som jag sedan spelat gång på gång, ungefär som när jag fäst mig vid en dikt utan att lockas av författarens övriga produktion.
En del musikstycken som jag först hörde någon gång i början av sextiotalet har följt mig genom livet, som Louis Armstrongs version av Stormy Weather och Ella Fitzgeralds oförlikneliga scat song i hennes version av All of Me. Ackompanjerad av Nelson Riddles orkester är Ellas röst i toppform. Här drabbas vi med full kraft av The First Lady of Song, The Queen of Jazz, Lady Ella. Scatting blir aldrig bättre än så här. Detta är bländande musikalitet. Musikarrangören Nelson Riddle, som uträttade storverk för mästare som Frank Sinatra och Nat King Cole, håller här sitt band diskret i bakgrunden och låter Ella excellera. Låten fanns på skivan All Star Festival, som gavs ut till stöd för FNs stora satsning på flyktinghjälp.
I samband med att All Star Festival lanserades i februari 1963 sände svensk TV, som en del av FNs världomspännande kampanj för flyktingkommisariatet (UNHCR), sin första stora insamlingsgala. Så gott som varje svensk TVägare satt tillsammans med sin familj framför TVapparaten när Lennart Hyland presenterade en artistkavalkad som innefattade Monica Zetterlund, Jan Malmsjö, Hasse & Tage och Povel Ramel. Som så många andra köpte Far All Star Festival, genom vilken Ella definitivt förde mig in i jazzens värld.
Det finns betydligt större jazzfreaks än jag, men under många år lyssnade jag en gång i veckan på Leif Smoke Rings Andersson när han med sin skrovligt lugnande stämma presenterade Swing och Sweet. Jag släckte ljuset i mitt rum, la mig ovanpå sängen, satte på min rullbandspelare, såg hur ljuset från radion kastade sitt gula sken mot taket och njöt när Leif Andersson i kvällsmörkret inledde en timmes musikglädje bortom tid och rum med orden: "Hello there, music lovers". Jag blundade och den ena melodin följde efter den andra, tills sejouren avslutades med orden:"Thank you and good night. We'll be back with some more sweet and swinging music, we hope ... and this will have to do until the real thing comes along". Innan jag somnade släckte jag radion och lät mörkret omsluta mig, softly and sweetly.
Leif Smoke Rings Andersson spelade aldrig vad han kallade ”migränjazz”, något som antagligen var be-bop och framåt, men sådant fick jag ordentlig smak för då jag under några veckor pryade som kuliss-snickare på Malmö Stadsteater och bodde hos min syster Nunno, som var flygvärdinna och därför ibland lämnade mig ensam i sin lägenhet under flera dagar och nätter i sträck, då jag gång på gång lyssnade till The Supremes och Miles Davis. Redan tidigare hade jag fått höra relativt sofistikerad jazz genom en klasskamrat som inte var speciellt bra i skolan, men mycket musikalisk och sedermera blev professionell fagottist. Hans far var intresserad av boxning och hade amerikanska inspelningar från olika tungviktsmatcher, samt en stor samling med saxofonister som Coleman Hawkins och Johnny Hodges. Efter att hos Nunno ha fastnat för Miles Davis besökte jag sedan en och annan gång jazzklubben, som vid slutet av en knarrande trätrappa var belägen på vinden till Hässleholms gamla Stadsbibliotek. Coola typer låg utsträckta bland stora, smutsiga kuddar på golvet, rökte och spisade jazz, mest en blandning av Bix Beiderbecke, Muggsy Spanier, Glenn Miller och en och annan Dizzie Gillespie, men faktiskt mer Janis Joplin och Rolling Stones, som efterhand ersattes med Led Zeppelin och Black Sabbath. Eftersom jag varken rökte cigaretter eller hasch blev jag aldrig någon stamgäst, men ibland tittade jag in och höll mig då så diskret som möjligt i bakgrunden.
Det var mysigare att vara med ett litet gäng och lyssna på musik hemma hos någon kamrat, något som blev vanligare under lumpen då jag fick kompisar som gillade Santana och Creedence Clearwater Revival, men också John Coltrane och Miles Davis. Ofta lyssnade vi på My Favorite Things med Coltrane och Bitches Brew med Davis. I Lund tittade jag och min vän Claes ofta in till en korridorgranne som vi kallade Golvaren, en något korpulent nörd med en stor jazzsamling. Vi hade gett honom hans epitet eftersom han en gång lagt på en skiva med orden: ”Här pågar, skall ni få uppleva den absoluta golvningen! Ni kommer att få svårt att hämta er från den här tenorduellen mellan Ben Webster och Coleman Hawkins!” Efter att ha beordrat andäktig tystnad släckte han ljuset han och vi fick lyssna till La Rosita från 1957, förvisso en makalös prestation och det var också den golvning som följde, So What med Miles Davis, men den hade vi hört förut.
Några år senare blev jag bekant med Mats som många gånger tagit med mig ut på jazzens oceaner, där han likt en val vällustigt kunde simma runt och låta mängder med jazz skölja över mig ur sin uppenbart gränslösa samling och noggrant redovisa för olika finesser i framförandena. Mats är ett levande uppslagsverk. När jag under mer än ett halvår var inneboende hos honom och hans familj i Djursholm satt vi ofta långt in på nätterna med jazz och whiskey.
Som Proust med sin uttjatade madeleinekaka återvände sådant till mig då jag för någon dag sedan på Maxi Stormarknad bland billiga CD:n fann en samling The American Songbook där Ella Fitzgeralds All of Me var inkluderad. Dittills hade jag trott att den enbart fanns att finna på den av mig sönderspelade All Star Festival och jag har nu lyssnat på Ella om och om igen och förundrat mig över hur när jazzen en gång kom till Sverige den kunde beskrivas som en ”hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”. Inte minst utövarna kunde skadas av otyget:
Jag varnar! Ej minst musikerna. Den stackars musiker som ”jazzar” 7 á 6 timmar om dagen förlorar snart nog sin konstnärliga kapacitet, och håller han på länge därmed, så blir han ofelbart idiot. Upp alla goda krafter. Låtom oss anlägga både karantäns- och avlusningsanstalter så kunna vi kanske undgå den epidemi som nu så svårt grasserar i det stackars hemsökta Europa.
Så skrev 1921 Musikerförbundets ordförande Hjalmar Meissner och två år senare diktade Sten Selander:
I ena änden av lokalen
som rymmer teet, mig och balen.
Sju svartingar sin kraft förslösa
på trumma, banjo och symbal
som man av slarv på oss släppt lösa
från något negerhospital.
De vrida sig som i kolik,
de göra gräsligt fula gubbar
och vråla vilt med hesa skrik.
Sån blir man av jazzmusik,
det är min tro som intet rubbar
Dikten var nog ämnad att vara vitsig och spirituell, men framstår som beklämmande patetisk, hopplöst chauvinistisk och enfaldigt rasistisk. Annat är det konfronteras med Zyl Spiegels gripande vittnesbörd.
Zyl hade med sina trettio år varit den äldste av de tvillingar som den sadistiske Josef Mengele experimenterade på och mördade i Auschwitz. Zyls bror hade tidigt dödats av den demoniske läkaren som dock skonade Zyl eftersom han sett hans lugnande inverkan på barnen. Zyl tog hand om de föräldralösa tvillingarna och vårdade dem som om de alla var hans syskon och han kallades därför Tvillingarnas Far.
Zyl Spiegel överlevde Auschwitz och drev sedan som sjöman fram och tillbaka över världshaven i lönlösa försök att glömma sina fruktansvärda erfarenheter. Han berättade att han enbart en enda timme av sitt liv hade kunnat befrias från sina plågsamma minnen. Det är en djupt sårad främling, en ensam, vindriven och utesluten man som betraktar sin omgivning:
Jag strövade kring på Manhattan och hamnade på West Side, längs den Åttonde eller Nionde Avenyen, där fick jag syn på en stor skara människor som stod utanför en bar. De pressade sig mot varandra och tillsammans med dem drevs även jag in.
I lokalen var det mörkt och svalt. Jag kunde se musiker uppradade på en scen. Där fanns en fyrtio, femtio av dem och de var uppställda i en enda rak linje. Och trots att de inte hade någon ledare lyckades de i perfekt harmoni spela tillsammans. De spelade en musik som inte kom från denna världen. Bland musikerna upptäckte jag "Satchmo" - Louis Armstrong. Jag kände genast igenom honom från fotografier jag sett. Jag beställde en öl. Och ännu en. Sedan en annan och ytterligare en. Det var mycket dyrt, efter varje beställning var du tvungen att lämna dricks.
Vid ett bord inte långt från mitt, fanns två unga flickor. De satt där, skrattade och drack. Sedan reste de sig och gick över till ett annat bord där ett par män satt och de började kyssa dem. De omfamnade varandra till rytmen av jazz. Jag satt i baren i en timmes tid, den ende vite mannen där. Jag spenderade mer än sextio dollar – så mycket pengar hade jag aldrig blivit av med under en timme. Innan jag insåg vad som hänt hade samma människor som fört mig med sig in, dragit mig med sig ut igen. Jag fann mig på gatan och började gå, på något sätt, trots att jag var berusad, kunde jag ta mig tillbaka till mitt skepp.
Sedan dess har jag varit i New York många, många gånger och vid varje tillfälle har jag har sökt efter den där jazzbaren. Men jag har aldrig kunnat finna ett spår av den. Jag kan fortfarande minnas musiken, stämningen, ölen, flickorna som kysste pojkarna till Louis Armstrongs toner.
Ja, jag var glad då! I själva verket har jag under hela mitt liv aldrig varit så lycklig som under den timmen jag tillbringade på ett jazzhak på West Side. Under en hel timme hade jag faktiskt lyckats glömma Auschwitz, och Dr Josef Mengele ... en … en timme.
En skildring som kan jämföras med de högdragna recensioner som fyllde svenska dagstidningar efter Louis Armstrongs gästuppträdanden i trettiotalets Sverige. Sten Broman skrev i Svenska Dagbladet:
Hur skall man beskriva den svarte trumpetaren? Vågar man säga att han ibland hade något aplikt över sig och ibland även påminde om en enligt våra begrepp sinnesrubbad person, när han trutade med munnen eller spärrade upp den på vidaste gavlar och vrålade som ett hest djur från urskogen.
Medan Gösta Nystroem skrev i Göteborgs Handels – och Sjöfarts-Tidning:
Den rytmiska upphetsningen grep hr Armstrong ibland till vansinne, dock utan att gripa åskådarna i överväldigande grad. Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt feta svettiga ansikte som egentligen består av en stor tjutande mun under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade ursinnigt sinsemellan för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.
Inte begriper jag vad dessa komponerande musikrecensenter såg och hörde. Inte kan det väl vara samme Louis Armstrong som jag under den största delen av mitt vuxna liv har lyssnat till och beundrat? Hans musik kan väl knappast karaktäriseras som ett oartikulerat urskogstjutande, utan den är snarast en sofistikerad musikform som vuxit fram i amerikanska städer, minst lika civiliserade som Göteborg eller Stockholm? Och kan artisten verkligen vara den Armstrong vars imponerande musikalitet och varmt mänskliga röst fägnat människor över hela världen? Vars framförande av What a Wonderful World var det enda som lyckades trösta en förtvivlad väninna till en av mina systrar vars mor tagit livet av sig.
Jag förmodar att den djupa aversion som många svenska kulturpersonligheter visade jazzen grundade sig på oro och skräck inför det okända, en känsla som tycks vara djupt rotad hos många svenskar och kan ta sig oroande uttryck. En antipati mot allt som känns främmande kopplas till en patriotism som betraktar kulturella kännetecken och nationella identifikationer som avgörande för människovärdet.
Nationalism är, trots socialkonservativa ideologers försäkran om motsatsen, ett tämligen nytt fenomen. Fram till för ett par århundraden sedan upprätthölls och motiverades statsmakten och offentliga institutioner genom härskardynastier och inte genom någon territoriell eller kulturell gemenskap. Artonhundratalets spirande nationalismen reagerade mot dynastiska monarkier genom att skapa en doktrin som betonade ”kulturen” hos en dominerande befolkningsgrupp och man försökte ena ”nationen” genom att betona nationell enhetlighet, ofta förenad med utstötning av vissa befolkningsgrupper och tvångsassimilation av kulturella minoriteter.
Tendensen att koppla ihop allt som anses hotande till en enhet kan leda till märkvärdiga åsikter, något som även drabbade jazzen. Under tjugotalet, när antisemitismen frodades i alla upptänkliga kretsar, kunde till och med jazz betraktas som ett utslag av judisk perfiditet, som i Henry Fords (den geniale konstruktören och skapare av världens största bilindustri) judehetsande tidning Dearborn Independent som 1921 skrev:
Jazz är en judisk skapelse. Dravlet, känslopjunket, de förstulna antydningarna, den otyglade sinnligheten i de glidande tonerna är av judiskt ursprung.
Vem och vad som är ”svenskt” har definierats utifrån kulturella normer. Så kunde exempelvis en tonsättare som Kurt Atterberg skriva till sin svenske, modernistiske kollega Moses Pergament:
Vill du gälla som en representant för svensk tonkonst, då bör du väl också visa först din samhörighet med och din uppskattning för vår musik samt helst även göra något positivt för den. Det har du emellertid så vitt jag vet ej gjort. Så tillvida är du ju en principiellt renodlad judisk tonsättare till gagnet – varför då ej till namnet också?
För många gällde det (och gäller kanske fortfarande) att värna om ”det svenska” genom att skydda svenskar från skadliga, kulturella impulser utifrån. Den svenske tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger förklarade:
Konstmusiken bygger på den harmoniska spänning som ryms inom tonalitetens ram, och om den upphävs står vägen till Asien och Afrika öppen, den europeiska musikens död. […] All äkta konst har sin rot i en bestämd jord: ett nationellt bestämt folklynne, kronan med blommor och blad lyfter sig upp i det övernationella, det allmänt giltiga.
I enlighet med dessa idéer rasade Petterson-Berger, som var Dagens Nyheters musikkritiker mot ”Wien-juden Schönberg” och ”Paris-juden Honegger”. Då han kallat Moses Pergament, som skrev musikkritik i Svenska Dagbladet, för ”utländsk parasit” gick denne och ringde på dörren till Petterson-Bergers bostad, när tonsättaren öppnade fick han en rak höger av den uppretade Pergament. Peterson-Berger var svensk nationalist, men trots sina anti-semitiska uttalanden föraktade han nazister och reagerade efter Hitlers mattillträde starkt mot det ”exempellösa barbari” som ”den forna kulturstaten Tyskland” sjunkit ned i”. Sammanblandning av patriotism och kultur är för närvarande starkt uttalad i Sverigedemokraternas partprogram:
Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. […] Det som vi primärt inriktar oss på är att bevara sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, har en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, har en stark symbolisk betydelse för den svenska identiteten eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen. […]. Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras respektive kulturer.
Givetvis är det inte speciellt lätt att definiera den svenska kulturens särart, men Sverigedemokraternas officiella hemsidor uppvisar flera sådana försök, exempelvis Sverigedemokraterna i Falun:
Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på. […] Vi tror att Sverige och svenskarna blir rotlösa och identitetslösa om vi inte har ett tydligt definierat kulturarv och pratar om att kultur är vitt skilda saker, inte bara musik och mat, utan mentalitet och interpersonellt agerande och beteende.
Sådana definitioner får mig att tvivla på min egen svenskhet. Antagligen hör jag inte hemma i det folkhem som Sverigedemokraterna har bemäktigat sig genom egenmäktigt förfarande. Den typiskt svenska folkdansen, folkmusiken och bonaderna på väggarna får mig att tänka på något så helyllesvenskt som filmen Driver dagg faller regn, som 1946 blev den första film som i Sverige drog in mer än en miljon kronor. Jag såg den nyligen och den är inte alls dålig; skådespelarinsatserna är bra, fotot utmärkt och skildringen dynamisk.
Har finns allt – vackra blonda kvinnor, allmogedräkter, rivigt fiolspel, driftiga odalbönder och mäktig natur. Spelar-Jon håller sig till en början ensam med sin fiol på en klippa vid forsen, där han likt en storsvensk Orfeus spelar så att skogens djur hejdar sig och lyssnar. Här finns den rättskaffens, men kärlekssårade, storbonden Germund och hans hemvävt, undersköna dotter Marit, som skall giftas bort med den stilige Mats från Elisgården. Mats är dock lite väl het på gröten och svag för dryckjom. Det är också den klurige spelemannen Glabo-Kalle och när han och Spelar-Jon med sitt hetsiga fiolspel river igång logdansen hettar passionerna till med slagsmål och våldtäktsförsök till följd. När Marit med Elisgårdens Mats står inför prästen beslutar hon sig för att avbryta ceremonin, rusar ut ur kyrkan, kastar sig upp på en häst och flyr för att sedan leva vildmarksliv med sin älskade Spelar-Jon. Det hela slutar dock lyckligt med allmän försoning och med den före detta löskekarlen, men rejäle, Jon sittande som storbonde och familjepatriark på Olsgården.
Men – det är något som inte riktigt stämmer med den svenska vadmalspräktigheten och liksom när de svenska kulturmännen var avogt inställda mot jazzen så föds konflikten ur bygdens kluvna inställning till den uppeggande fiolmusiken och dess något suspekta utövare. Spelar-Jon inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker och i filmen har Alf Kjellin försetts med en lockig svart peruk och sydländska drag. Visserligen är han ett dygdemönster, men även frukten av ett otillbörligt förhållande mellan en av bygdens jäntor och en annan storspeleman, utan rötter i bygden. En passion som slutade med att de älskande kastade sig i forsen. Den präktige Jon är trots allt en passionerad, exotisk främling och bygdens folk anar oråd. Storbonden Germund vill inte att Tattar-Jon skall dra iväg med hans älskliga dotter utan tänker gälla, kastrera, den förföriske spelemannen och bådar därför upp traktens bönder som i drev med gevär likt i en älgjakt jagar Spelar-Jon genom storskogarna.
Så visst har vi här ett exempel på mäktig, storsvensk bondekultur, men också på det ambivalenta hotet från musiken. Något som den geniale Povel Ramel snabbt fick korn på. Samme Ramel som tidigt hade drivit med musiketablissemangets jazzskräck, bland annat med sin kuplett Jazzen Anfaller
Jazzen den anfaller! Nu skall här trivas!
Hela den gamla kulturen ska rivas!
Undan ur vägen moral och förnuft!
Nu skall det bli litet friskare luft.
Fram, mina kämpar! Skyldra tromboner!
Anfall i radio och på grammofoner!
Jazzen den anfaller gamla och unga,
korta och långa, magra och tunga.
Nu får dom stackarna långt ifrån lätt;
nu skall dom dansa till vår klarinett!
Jazzen skall fira en fruktansvärd seger;
Innan ni anar det själv är Ni neger!
Här kommer hären i smoking och frack!
Tjosan, nu går vi till attack!
På sitt förrädiskt välvilliga sätt gav sig Ramel ofta på olika former av svensk chauvinism. I episoden Snart surnar mjölken i filmen I rök och dans från 1954 begår Povel ett formligt lustmord på svensk bygdefilm, en genre inom vilken Driver dag faller regn enbart var ett av många exempel. Det är tveksamt om den konstarten någonsin återhämtade sig från Ramels uppsluppna satir.
I grova drag kan handlingen i Snart surnar mjölken sammanfattas som att bondpojken Alvard (de flesta manliga rollerna i filmen spelas av Martin Ljung) blir förtjust i sommarfagra Anna-Marja, som dock även uppvaktas av Handlarns Per. Efter det att Alvard och Anna-Marja tillsammans hamnat i en höskulle deklarerar hon dock: ”Att det är dig jag tillhör, Alvard”. I gryningsljuset badar de sedan nakna tillsammans i en sommarstilla insjö, alltmedan en textremsa tillkännager: ”för export”. Sedan blir det logdans, som inleds med att två kluriga gubbar, Gusten och Gusten, språkar med varandra på en fullkomligt obegriplig dialekt. Dansen inleds och efter det att pigor och drängar dansat sig trötta till Tattar-Martins demoniska fiolspel utbryter ett våldsamt slagsmål. Tattar-Martin spelar fiol så att allt kvinnfolk blir som förtrollat, däribland Anna-Marja. Galen av svartsjuka gör Alvard slag i saken och enleverar Anna-Marja. Slutet blir dock inte lyckligt, Alvards och Anna-Marjas fäder, Snål-Janne och Stor-Hugge, kommer i konflikt med varandra och utkämpar en bitter fejd som slutar i katastrof för bygden.
När jag såg om de där filmerna tänkte jag på hur Povel Ramel ofta uppträdde i TV och på Youtube fann jag ett avsnitt från 1963 års svenska All Star Festival gala där Povel framför ett lång medley med sina populäraste melodier. Lennart Hyland som ledde tillställningen var på den tiden ett i det närmaste ofattbart stort svensk mediafenomen.
Hyland hade efter ett besök i USA blivit inspirerad av de TV talk shows som hade blivit populära där och lyckades sammanställa ett vinnande koncept för svensk TV; med programvärdinnor, husband, lekar, riksomfattande tävlingar, överraskande gäster, stående komedi-inslag, kultur och lättsamma debatter. När Hylands Hörna under lördagskvällarna sändes på TV stod Sverige stilla, i varje fall under större delen av sextiotalet. Sa Hyland att alla tittare skulle släcka ljuset i sina villor och lägenheter kunde vi gå fram till fönstret och konstatera att det var mörkt i alla fönster i de hyreshus som omgav oss. Arrangerades olika former av ”stadsmästerskap” gick folk man ur huse för att deltaga i någon frågetävling eller annat jippo på stadens torg. Deklarerade Hyland att det skulle bli Frufridag, det vill säga att mannen i huset en dag skulle göra alla hushållsgöromål så gjorde också majoriteten av svenska män det. Fast Povel Ramel skrev en elak visa med namnet: ”Titta jag diskar”.
Det skulle inte förvåna mig om flera Sverigedemokrater ser tillbaka på Hylands programkoncept och svenskarnas entusiastiska accepterande av det som en av de i deras ögon troskyldiga och rejäla egenskaper som de vill att vi svenskar än en gång skall kunna bekänna oss till. Detta speciellt med tanke på att en trogen TV-tittare snart anar att Lennart Hyland antagligen ville frammana drömmen om en förlorad tid då vi svenskar levde i nära gemenskap, utan förställning och falskhet. En tid som nu dessvärre ligger långt bakom oss.
Hyland hade en förmåga att ur folkdjupet vaska fram personligheter som kunde frammana visioner om ett rejält bondesverige som var på väg att gå förlorat. Exempelvis så hade han till den första Hörnan i oktober 1962 bjudit in Cecilia Bruce, som var folkskollärare i en by med nio gårdar, omgiven av djupa skogar åtta mil väster om Hudiksvall, långt från det som hon betecknade som det ”förskräckliga Stockholm” och Fröken Bruce tillade profetiskt: ”Ni skrattar ni, men romantiken kommer igen och om femtio år kommer det att anses vara höjden av standard att bo i en liten by.” Cecilia Bruce framförde sina egna visor, Vem vill gå med mig hem? och Ta en tablett:
Har du vitaminbrist så ta en tablett.
Ta en tablett, ta en tablett
Mot huvudvärk och kärlekssorg, ta en tablett
och sen går hela livet lätt.
Vill du slappna av så ska du ta en tablett.
Och vill du sätta sprätt så ta en tablett.
Och sen så kommer trötthet som efterätt,
så du får ta en ny tablett.
Vill du inte ha barn så ska du ta en tablett,
det är ett enkelt sätt, ta en tablett.
Sen får du kanske blodpropp av samma tablett
och du far till lasarett.
Tänk att kunna lösa problemen så lätt.
När något går snett så ta en tablett.
Och skulle du till sist på detta liv bli mätt,
Så säg farväl med en tablett
Ta ta ta...
Ta tabletter, tabletter...
Ta en tablett.
Den tjugosjuåriga Cecilia Bruce avslutade sitt framträdande genom att deklarera:
Jag bor på ett berg i skogen och har kallats Sveriges enda legitimerade skogsrå. I alla sammanhang väljer jag det äkta framför det syntetiska. I mina visor vill jag tala om sådant som jag upplever som väsentligt och gör det på ett språk som många människor kan förstå.
Hylands Hörna har beskrivits som ett sista försök att samla det svenska folket kring minnena av ett Sverige där ”våra fäder bröto bygd med stark och senig hand”, i en tid då landsbygden blev alltmer ödelagd och höll på att förvandlas till ett svart hål där ljud och lukter sögs upp och försvann:
En hel kultur gick i graven. En livsstil försvann. I skarven mellan det försvinnande bondesamhället och det framväxande välfärdssamhället tände Lennart Hyland sin lägereld. Kring den samlades folket varje lördag. Där bjöds de på ett program som var som en spegel av sin tid, men som blickade tillbaka på den tid då människor ansågs lyckligare.
Förebilden för detta Sverige hade Lennart Hyland funnit redan 1952 i sitt radioprogram Karusellen där han presenterade Karl Gösta ”Snoddas” Nordgren, bandyspelare i Bollnäs GIF och ett naturbarn från de stora skogarnas djup. Han sjöng sin Flottarkärlek och tog hela Sverige med storm:
Jag var ung en gång för länge sen,
en flottare med färg.
Alla jäntor var som vax uti min famn.
I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän,
ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg.
Haderia, hadera, haderian hadera.
Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg.
Att Snoddas varit flottare betvivlades av dem som mindes honom som fiskhandlarbiträde, men det hindrade inte att hans framträdande orsakade vad som då kallades för ”Snoddasfeber”, en slags masspsykos som fick folk att köpa hans skivor och i stora mängder flockas vid hans uppträdanden. Här var en genuin kille från de djupa skogarna, en enkel, rättfram man som personifierade den svenska folksjälen och som dessutom kunde sjunga på ett enkelt och begripligt sätt. Snoddas sånger och sångstil minde om en tid och en livsstil som då gick sitt öde till mötes i den förflackande kommersialism som bröt in över Rikets gränser.
Snoddas var en riktig svensk grabb av en typ som man ville bevara. Hans sånger bestod av en trygg och välbekant blandning av folkvisa, skillingtryck, bondvals och folklig schlager. Sånger som man kunde nynna eller sjunga med i. Att hålla på Snoddas blev det samma som att hålla på det man höll kärt, nämligen det ursprungligt svenska. Povel Ramel var dock snabbt framme med sin rappa tunga:
Flottare kan ingen vara än den som framför er står,
både belyssnad och bejublad och beglodd.
Mina toner ljuder klara, bara dom fram till er når.
Minsta knatte hör att melodin är snodd.
Haderian haddera, hadderöjan hadderump
Hela Sverige lyssnar till min lilla stump.
Uti radio fick jag sjunga sen om Jökafjällets prakt
Mens fyra skivbolag gick vakt med stjärnkontrakt.
Nu jag lämnat bandybollarna där hemma i min vrå
och kapat alla band i Bollnäs likaså
Hadderian haddera, snodderian snodderäll
Ja, jag känner mig så glad och Karusäll
När jag arbetade som servitör på SJ:s Trafikrestauranger såg jag ibland Lennart Hyland. Han steg på tåget strax innan sex på kvällen, för att åka hem till hustrun Tuss i Tranås. Jag förvånades över att en så välkänd person vågade visa sig påtagligt berusad. Resturangvagnen var en så kallad ”två rum och kök”, det vill säga en cafeteria-avdelning och en restaurang-avdelning, med ett ”kök” i mitten, dvs. en plats där jag snabbt kunde slita upp plastförpackningarna och värma maten i en mikrovågsugn. I ”restaurang-avdelningen” kunde gästerna serveras kvartsflaskor med vin och Hyland kunde beställa in flera sådana.
Han placerade sig längst ner i vagnen och talade med hög röst, väl medveten om att han hade allas blickar riktade mot sig. När jag nu tänker tillbaka på Hyland där i restaurangvagnen dyker titeln på en bok upp i minnet Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv. Just så var det med den stackars Hyland, han satt där och inför restaurangvagnens fåtaliga gäster spelade han rollen av den Store Programledaren. Jag tyckte mig märka ett visst elakt drag hos honom. En gång kom jag in i vagnen i sista sekund, rusade in i köket och bytte snabbt om till min kyparuniform. När jag kom ut i vagnen skrålade Hyland: ”Såg ni! Såg ni! Det var för dråååpligt! Killen var försenad och kvickt som en blixt kom han in i sin nya stass, Det var för dråååpligt!” Så fort det kom in nya gäster in i vagnen upprepade han samma fras: ”Det var för dråååpligt!” Till mig ropade han: ”Du lille slöfocken, var snäll och servera mig en vinare till.”
Det var säkert synd om Lennart Hyland. Där satt han och fyllnade till i ett tåg som rusade fram genom ett mörknande Sverige. Även han höll på förvandlas till en rest av ett Sverige på väg att hjälplöst förloras. Kom ihåg det kära Sverigedemokrater, idag – den sjätte juni, Sveriges Nationaldag. Allt flyter, du kan inte två gånger stiga ner i samma flod. Ni vill ha tillbaka ert försvunna Sverige, men det gångna är en dröm och det är tveksamt om ert Sverige någonsin har existerat.
Fornäs, Johan (2004) Moderna människor: Folkhemmet och jazzen. Stockholm: Norstedts Förlag. Forsberg, Lars Ragnar (2013) Hyland: Legenden och hans tid. Stockholm: Leopard Förlag. Karlsson, Henrik (2004). Det fruktade märket. Wilhelm Peterson-Berger, antisemitismen och antinazismen. Malmö: Sekel Bokförlag. Lacey, Robert (1989) Ford, en bildynasti. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Matalon Lagnado, Lucett och Sheila Cohn Dekel (2004) Eldens barn: Sanningen om doktor Josef Mengele och tvillingarna i Auschwitz. Malmö: Richters Förlag. Sima, Jonas (1991) Jag var ung en gång för länge sen: Filmen om Snoddas. Østerud, Øyvind (1987) ´Nationalism och modernitet: Ett skandinaviskt pespekt´, i Therborn, Göran et.al. Lycksalighetens halvö: Den svenska välfärdsmodellen och Europa. Stockholm: FRN – Framtidsstudier.
Sverigedemokraterna ( 2015) Partiet för kulturarvet: Ett brett, svenskt och tillgängligt kulturarv. https://sverigedemokraterna.se/var-politik/kulturpolitik Sverigedemokraterna Falun (2015) Vad är svensk kultur? https://falun.sverigedemokraterna.se/vad-ar-svensk-kultur
.jpg)
.jpg)