Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men ofta räckte det inte att ha några ytliga kunskaper om Marx eller att ha förkovrat sig genom en ”marxistiskt grundkurs”. De riktigt rättrogna ”socialisterna” som jag och mina vänner kallade för ”filtfolket”, emedan flera av dem likt nutidens rättrogna muslimer uppvisade sin politiska tillhörighet genom sin klädedräkt. I filtfolkets fall genom palestinaschalar, lila mjukdräkter, blåställ, islandströjor, fårskinnspälsar, norrländska näbbstövlar och/eller peruanska chullomössor och ponchos.
Och likt en fundamentalistisk islamist som söker sitt berättigande genom bokstavstroende på Koranen och diverse heliga skrifter, så kunde en filtfolksfanatiker luta sig mot Marx och dessutom tycka att du var en ignorant om du inte visste något om Hegels filosofi. Hegel! Denne urtråkige och i grunden svårbegriplige svärmare, vars kryptiska texter jag med stor möda hade försökt begripa. Vad jag dock tyckte mig ha begripit var sannerligen inte i enlighet med vad jag ansåg en radikal yngling som jag borde omfatta.
Hegels skriverier var enligt min mening såväl det dunkelt tänkta, som det dunkelt sagda. Med andra ord rena rappakaljan. Om du hyser virriga tankar är det lika bra att klä dem i ord som inte gör dem mycket klarare, ett vanligt trick bland flera svårbegripliga filosofer.
.jpg)
Vad var det då som retade mig hos Hegel? Jo, den i grunden socialdarwinistiska tanken att mänskligheten genom en serie primitiva stadier av medvetande successivt och obönhörligt har utvecklats. Att mänskliga framsteg har motsvarats av olika former av social organisation. Detta tilltalade uppenbarligen Marx och fick sin slutgiltiga utformning i den marxistiska dialektiken som blev dogm och religion hos stalinister och liknande, hänsynslösa samhällsarkitekter som inbillat sig att deras tyranni grundade sig på orubbliga naturlagar.
Så kallad dialektisk materialism, vars ideologer som trots att de ofta säger sig värna om samhällets olycksbarn har ofta likväl varit övertygade om riktigheten i en pseudovetenskap som baserats på övertygelsen om att mänskliga samhällen, ja själva mänskligheten, ständigt har förbättras genom konkurrens mellan individer, grupper, nationer och idéer. Att en sådan kamp ofrånkomligen leder till skapandet av högre stående samhällsformer. Grundprincipen bakom denna idé var att såväl människans som samhällets utveckling baserar sig på utplånandet av svaga individer. Enbart de som varit bäst lämpade för kampen för tillvaron har överlevt och fört sina gener vidare till kommande, alltmer fulländade släkten – The Survival of Fittest, de mest lämpligas överlevnad. Men, egentligen betyder inte Darwins ”naturliga urval” att det är de starkare som överlever, utan de mest anpassningsbara. Inte de hänsynslösaste, utan kanske snarare de som tar han om och respekterar varandra. Men tanken fanns där och kunde inte sopas undan – vi utvecklas från det sämre till det bättre.
.jpg)
Marx och Engels tanke var uppenbarligen att av samhällsutvecklingen är beroende av materiella faktorer, något som jag är fullkomligt överens med dem om. I många avseenden går mänskligheten säkerligen framåt; på den medicinska fronten med smärtlindring och allt annat, inom kommunikationer, datalagring, etc., etc., men låt oss därmed inte slå oss till ro och glömma de överhängande hoten och skuggorna. Jag ställer jag mig alltså frågande inför marxismens hegelianska förenkling av det historiska förloppet, en tvångströja som fått många att tro att vi trots allt elände går mot allt ljusare tider
Att beräkna offer för statlig repression är ytterst vanskligt. Över- och underdrifter är legio. Men även diktatorer har antagligen ett behov att veta vad de ställt till med, så låt oss ta en titt på officiella beräkningar. Efter Sovjetunionen upplösning har man funnit att arkiven innehöll 799 455 officiella uppgifter om avrättningar, mellan 1921-1953. Under samma tid – omkring 1,7 miljoner dödsfall i Gulag, uppskattningsvis 390 000 döda under fördrivandet av de så kallade kulakerna, plus upp till 400 000 övriga dödsfall av personer som under 1940-talet deporterades till nya ”bosättningar”. Mellan 5,5 till 6,5 miljoner personer dukade under den statligt framkallade hungersnöden, 1932-33. Kom inte och säg till mig att all detta lidande, all denna död kan förvaras genom uppnåendet av ”ökat välstånd”. Lika lite kan 45 miljoner döda under Maos enbart fyra års långa Stora språng framåt försvaras och heller inte hur den så kallade nedsippringsteorin (Trickle-down economics) kan tillåtas att försvara ojämlikhet och rovdrift på natur och människor.
De män och kvinnor som inbillat sig att allt detta elände kan försvaras befinner sig på samma sida som Joseph Stalin, som liksom i Mandelstams oförglömliga dikt sög på dödsstraff som på hallon:
Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.
Där finns även miljoner som världen över har hyllat Den store Rorsmannen Mao Zedong som steg upp om morgonen, nöjd med sig själv och de mord, lidande och den svält han åstadkommit:
Efter att ha läst rapporten i Folkets Dagblad av den 30 juni, att distriktet Yuijang har lyckats utrota sjukdomen som orsakas av blodiglar, lät jag mina tankar flyga vida hän och kunde inte somna om natten. När den milda brisen fläktade sin värme och morgonsolen steg mot mitt fönster, såg jag i fjärran mot sydhimlen och överlät lycklig mina tankar åt penseln.
Dikten som följde var en lyrisk skildring av de om framsteg som gjorts under den masskampanj för att utrota bilharzia som 1956 hade initierats av Mao. Blodiglarna i Maos dikt kunde lika gärna ha kunnat ersättas av människor, eftersom Den Store Ledaren inte visade någon som helst medkänsla med sådana han ansåg vara sina fiender. För honom kunde de lika gärna ha varit plattmaskar något han exempelvis demonstrerade i ett tal som han 1958 höll för sina partikamrater, samma år som det katastrofala Språnget Framåt introducerades:
Ch'in-Shih-huang [den tyranniska kejsaren Qin Shi Huangdi] var expert då det gällde att respektera moderna tider och förringa det gångna. Naturligtvis vill jag heller inte citera honom. (Kamrat Lin Biao avbryter: "Ch'in-shih-huang brände böckerna och begravde de lärda levande".) Vad lyckades han med? Han begravde enbart 460 lärda män levande, alltmedan vi har begravt 46 000. Under vårt underkuvande av kontrarevolutionärerna, dödade vi inte då några kontrarevolutionära intellektuella? Jag debatterade en gång med demokraterna: ”Ni anklagar oss för att agera som Ch'in-shih-huang, men ni har fel; vi har överträffat honom hundrafalt. Ni anklagar oss för att vi söker efterlikna Ch'in-shih-huang då det gäller att införa diktatur. Vi erkänner det villigt. Vad som är beklagligt att ni inte hindrade oss. Det var vi som fick be er om det.” (Skratt.)
En cynism dold bakom människokärlek, inte olik den som demonstreras av all de som säger sig var kristna och predikar medkänsla med sin nästa samtidigt som de hyllar Mammon och lever i största välmåga, inbillande sig att deras bekvämlighet även gynnar de som lider i fattigdom och elände.
Denna abstrakta syn på tillvaron, ett avskiljande av dig själv gentemot omvärlden. Ett tänkande baserat på paradoxen ”Jag och de andra”, leder till ett abstrakt tänkande som förvandlar andras lidande till diagram, statistik och politik. Genom en enkel tankegång förvandlas kaos till ordning, ett farligt förenklande av tillvaron som med entusiasm har anammats av skrivbordstrateger, samhällsarkitekter och diktatorer. Hegel ansåg att historien skulle kulminera i en slutgiltig, fullständigt rationell samhällsform. En abstrakt utopi som uppenbarligen inte är så speciellt skild från de skrifter som över hela världen sprids av Jehovas Vittnen.
En värld där de nuvarande regeringarna kommer att ersättas av Guds rike och alla i den nya världen kommer att åtnjuta rättvisa och varaktig fred under Jesu Kristi styre. Fridsfursten kommer att ha tillintetgjort alla de laglösa element som nu behärskar världen och endast fredsälskande och klanderfria människor kommer att finnas kvar på jorden. Aldrig mer kommer människor att lägga ner miljarder på vapen. Inget våld, inga revolutioner eller etniska konflikter kommer att förekomma. Hungersnöd har ersatts av överflöd. Törnen och tistlar, dålig jordmån, framryckande öknar, torka och förödande gräshoppssvärmar allt detta kommer att försvinna och upphöra. Jehova kommer efter att ha gjort slut på all livsmedelsbrist att ställa till ett evigt gästabud. Alla kommer att få bygga ett eget hem, plantera fruktträd och ta vård om vackra trädgårdar. Fullkomlig hälsa kommer att råda, fysiska defekter kommer att försvinna. Död, tårar och gravar kommer aldrig mer att finnas.
En härlig framtid väntar de rättrogna. Men en sann kommunist tror inte på Gud, inte på någon utom-mänsklig nåd och frälsning. Hon/han tror på vetenskapen, på politiken, på att ”internationell solidaritet” är ”arbetarklassens kampenhet”. Frälsning måste sökas här på jorden. Utan modern rationalism kommer vi inte att uppnå mänsklig fullkomlighet. Underverkens tid inleddes med industrialismens framväxt. Vetenskap och teknik kommer slutligen att skänka välfärd och välbefinnande till oss alla, men för att kunna åtnjuta dessa välsignelser måste mänskligheten befrias från alla de parasiter och medresenärer som förslavat oss genom sitt egoistiska profitbegär; genom konkurrens och ojämlikhet. Ingenting är mer lovvärt än obruten produktivitet och materiella framsteg. Visionen om oändliga förbättringar leder ett jordiskt paradis, en strävan som främjas av berättigade protester, revolutioner och internationell solidaritet, tills dess en gyllene framtid blir verklighet, präglad av kollektiva levnads- och produktionssätt.
Det är inom denna framgångsskimrande utopi vi finner Hegel. Hans ansåg att allt, det vill säga historien, slutligen skulle avslutas som i sagornas ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det vi upplever som en kaotisk tillvaro är nämligen inte alls kaotiskt. Det finns en bestämd ordning bakom allt, men de flesta av oss är dessvärre omedvetna om denna ordning. Verkligheten är en organisk enhet av ande och natur. Utvecklingen är en del av Guds natur. Vad vi människor uppfattar som åsikter, önskningar eller syften är enbart en liten del av världshistoriens mäktiga strömfåra. Tanke och verklighet är egentligen två sidor av samma mynt. Det abstrakta tänkandet, logiken, är en återspegling av existensens verkliga natur. Vi kan utan svårighet föreställa oss något som är perfekt. Logiken är därmed en återspegling av naturens perfektion, ett bevis för naturlagarnas giltighet. Eftersom tankar faktiskt existerar är de en integrerad del av verkligheten, en del av naturen. I all sin mångfald och obegriplighet är världen trots allt den bästa av världar. Vårt tänkande strävar efter fullkomlighet, och naturen är den yttersta fullkomligheten, den är Gud.
Mot det radikala tänkandets begär efter att förändra och riva ner ställde Hegel den på lag och moral grundade Staten. Individualism och subjektivitet är egentligen av ondo. De motsätter sig Världsanden, som genom den historiska utvecklingen visar varje folk hur det bör handla. Ett folk må förinta ett annat, det kan vara världshistoriskt berättigat eftersom historien trots allt är en produkt av mänsklig vilja och ytterst tjänar naturen, dvs. Guds vilja. Gud är enbart vårt tänkande om Gud och det som vi uppfattar som förändringar är i själva verket lagen om orsak och verkan, att allt ger upphov till sin motsats ända tills den dag då harmoni och jämvikt uppnås. Då det ideala tillståndet har uppnåtts blir fortsatt förändring är varken möjlig eller önskvärd. Vår värld har blivit en slags bisamhälle där varje individ är en harmoniskt fungerande del av helheten. Ett samhälle där var och en av oss tjänar en helhet som är mycket större än oss själva – Staten.
I själva verket försökte Hegel, som den preussiske tjänsteman han var, förvandla filosofin till ett politiskt vapen. Han lyckades politisera filosofin, något som likväl inte gjorde hans tänkande speciellt klart och lättfattligt:
I verkligheten förefaller Framåtskridande vara en förändring av något ofullkomligt till något som är mer perfekt; men ofullkomligheten bör därmed inte uppfattas som något som enbart är bristfälligt, den bär nämligen inom sig förutsättningarna för en strävan mot något bättre […] Det ofullständiga innehåller således sin motsats, det är en motsägelse som ständigt söker upphäva sig själv; en instinktiv rörelse, själens inneboende drift att bryta genom sinnevärlden och allt sådant som gör den främmande inför sig själv, en strävan att uppnå medvetandets ljus, dvs. förverkliga sig själv.
Hegels tänkande kan betraktas i ljuset av vad som har kallats Tysk idealism och som fick sin viktigaste utgångspunkt i Kants tänkande, som fastställde att vi aldrig med säkerhet kan veta vad som existerar bortom våra kroppsliga sinnen. Vi kan inte veta om Gud eller en odödlig själ existerar och det var här idealisterna tog vid. Fichte menade att det inte finns någonting utanför oss själva. Vi skapar våra idéer och förställningar och därmed skapar vi också världen. Schleiermacher menade även han att verkligheten egentligen utgörs av tanke, verklighet och logik, alltså sådant som skapats av människan. Vi föreställer oss att denna verksamhet följer fastställda regler, naturlagar, dessa lagar är enligt Schleiermacher identiska med Gud, som tillsammans med människan utgör an allomfattande enhet. Ja, i själva verket är Gud alltings Skapare och vi är en del av honom, identiska med honom.
Denna tyska, alltmer abstrakta idealism går att spåra långt tillbaka i tiden. Den finns exempelvis hos matematikern och mångsysslaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646 – 1716) som antog att Gud skulle ha kunnat skapa vilken värld han ville, men att han som fullkomlig varelse valde den bästa möjliga. En värld där det finns fri vilja existerar givetvis även egoism och missförstånd, och därmed också ondska. Men, en sådan värld är bättre än en värld där fri vilja inte finns och detta är enligt Leibniz förklaringen till varför en fullkomlig Gud har skapat en värld där det finns så mycket ont.
Matematikern Leibniz var en mästare i abstrakt tänkande och även Hegels värld är en abstraktion, en tankekonstruktion som han inbillat sig vara verklighet och som hans efterföljare förvandlade till orubblig sanning, en ”vetenskap” som inte kan förnekas. Det är här de egensinniga tänkarna kommer in. Sådana fritänkare som inte erkände några system. Exempelvis Kierkegaard, som avskydde Hegels tänkande. Enligt Kierkegaard leder människans fria vilja till ett totalt ansvar för hennes val. Du kan inte smyga dig undan ditt snavar för onda gärningar genom att hänvisa till att du är slav under ett system som tillåter sådant. Enligt Kierkegaard var det ett stort misstag att införa abstrakta filosofiska regelverk som gjorde det möjligt för oss att andra underkasta oss dem och därmed förneka vår fria vilja och vårt ansvar för oss själva och andra.
I sin pikareskroman Candide eller optimismen, som han hävdade vara ”en översättning från Dr Ralphs tyska original med de tillägg man fann i doktorns ficka när han dog i Minden i nådens år 1759”, skjuter Voltaire med frodig skadeglädje sönder och samman Leibniz teori om att vi lever i den bästa av världar. Hans stollige filosof Pangloss hävdar i likhet med Leibniz att allt som existerar har ett skäl för sin existens – inget kommer från ingenting. Allt som existerar är bättre än sådant som inte existerar – eftersom det som existerar är mer verkligt än sådant som inte existerar.
Voltaire vägrar begripa sådana spetsfundigheter utan slungar sin naive hjälte, Candide, in en värld fylld av obegriplig ondska och fullkomligt oförutsedda händelseförlopp. Genom sin kärlek till Kunigunda kastas Candide genom diverse missförstånd ut ur sin skyddade tillvaro och trots en mängd missöden väljer han att kämpa vidare, eftersom han inte kan leva utan sin Kunigunda. Då Candide slutligen återförenas med sin älskade har hon genomlidit massakrer, våldtäkter och prostitution och blivit både argsint och ful. Men av pliktkänsla gifter sig Candide med henne. Kunigunda visar sig vara en skicklig pastejbakerska och tillsammans med henne och den ständigt lika förnumstige Pangloss skaffar sig Candide en liten gård med en prunkande trädgård.
Pangloss sade ibland till Candide:
– Allt händer samman i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni inte för er kärlek till fröken Kunigunda hade blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte till fots hade släpat er genom Amerika, om ni inte hade ränt er sabel tvärs genom baronen, om ni inte hade förlorat alla era baggar från det härliga Eldorado, så skulle inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
– Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.
Därmed hade Voltaire sagt sitt om den tyska idealismen och även om de fatala tankekonstruktioner som trots den skarpe fransmannens varningar i sin Candide skulle utvecklas vidare av ett stort antal skarpsinniga, tyska akademiker. Som Hegel, enligt min uppfattning, tämligen vimsiga idéer om hur en förnuftig historieutveckling, övervakad av Guds allsmäktiga vilja, mål och mening, skall föra oss till en framtida utopi – per aspera ad astra, genom svårighterna mot stjärnorna.
Men jag skall inte vara alltför dömande mot Hegel. Det var trots allt ett yttrande av honom som fick mig att skriva det här blogginlägget och fick mig att läsa en tidskrift jag fann i min bokhylla: Granta, No. 30: New Europe! Redaktionen till denna ”pocketbokstidskrift för nytt författarskap” hade den första december 1989 bett femton berömda europeiska författare kommentera vad som hänt under året – det vill säga kommunismens fall och Järnridåns försvinnande och vad de trodde att det där skulle leda till. Deras bidrag samlades under rubriken The State of Europe: Christmas Eve 1989, Tillståndet i Europa: Julafton 1989. Läsningen av dessa artiklar kring händelser som ägt rum för trettio år sedan tycktes vederlägga Hegels åsikt om att historien gåt framåt, att allt förändras till det bättre. Jag fick snarare intrycket av att ingenting förändras så mycket som man skulle kunna tro och att flera av författarnas farhågor dessvärre hade slagit in. Men även det var en chimär, en sanning med modifikation. Under mina senare resor genom Europa och speciellt i det forna Öst har jag fått en känsla av att många förändringar har varit till det bästa. Bilden är mångfacetterad, på gott och inte, men den är definitivt inte så enkelspårig som Hegel tycktes anse. Eller tyckte han verkligen så? Att allt pekar framåt längs en rak linje? Kanske är det trots allt så att mycket upprepas?
Vi är ju människor, tänker som människor och gör misstag som människor. Lär vi oss från våra misstag? Möjligen en och annan gång, men definitivt inte alltid. Nietzsche, denne ytterst märklige och motsägelsefulle man som antagligen inte enbart bör läsas i ljuset av vem han var och vad han ställde till med, utan borde betraktas som en funderande människa som tänkte högt och därmed ömsom kom med dumheter, ömsom med guld. Nietzsches universum är inte definitivt, inte regelstyrt och därför är inte hans skrivande abstrakt och planlagt, välordnat och förnuftigt. Det är högst personligt och istället för att skriva sammanhängande berättelser och utläggningar skriver Nietzsche helts i aforismform, hugskott som likt blixtar dyker upp och som han griper i luften för att sedan skriver ner. Om jag läser Nietzsche på ett sådant fritt, odisciplinerat sätt hittar jag den ena tanken efter den andra som griper mig och får mig att fundera.
Exempelvis då han skriver att vi alltid är mer intresserade av produkten än vad som ledde fram till den, dess orsak och att vi därför blir så utmärkta konsumenter av vad andra kokat ihop. Hur vi äter kunskapens frukterna av deras tänkande utan att fundera på hur de uppkommit:
Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. – Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.
Likt Kierkegaard ville Nietzsche befria oss från ett mekaniskt anammande av vad andra sagt och tänkt och därigenom undvika att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag antar att detta är tanken bakom Nietzsches liknelser om ”den eviga återkomsten”. Det gäller att bryta vårt slentrianmässiga tänkande. Som i en liten novell skapar Nietzsche en scen inom vilken en demon träder fram ”i din ensammaste ensamhet” och förklarar för dig att du är dömd att gång på gång, liv efter liv, tvingas uppleva samma smärtor, plågor och förtvivlan som allt som oftast griper dig. ”Existensens eviga timglas skall vändas och vändas igen”. Demonen lämnar sitt offer, men han kan omöjligt bli kvitt den ständigt återkommande frågan: ”Vill du uppleva detta en gång till och otaliga gånger till?” Nietzsche skriver att den undran för alltid kommer att vila i bakhuvudet och där
ligga som den tyngsta vikten i vågskålen i allt ditt handlande! Vilken omsorg måste du inte ägna dig själv och ditt liv för att inte önska något högre än denna yttersta eviga bekräftelse och besegling?
Tanken på att allt följer samma regler, samma invanda spår är något som enligt Nietzsche måste brytas. Först då kan vi känna oss verkligt fria. Enligt honom finns ”det sanna, eviga livet” redan här i dig, ”ett liv av kärlek, fritt från all selektion och uteslutning”. Fruktan för den eviga återkomsten gör att vi kan omvärdera våra liv och inte betrakta dem som en abstraktion, något avlägset som vi egentligen aldrig får ta del av, utan som något starkt och närvarande.
När jag läser detta dyker den härligt funkiga History Repeating upp i skallen. Den fanns på Propellerheads enda CD Decksandrumsandrockandroll från 1998 och på Youtube kan man avnjuta den originella musikvideon där Shirley Bassey sjunger:
And I've seen it before
and I'll see it again.
Yes I've seen it before
Just little bits of history repeating.
Och vi har sett det förut
och jag kommer att se det igen.
Ja, jag har sett förut:
Enbart små bitar av historien som upprepas.
Men, tillbaka till Hegel och orsaken till varför jag kom att skriva det här snåriga blogginlägget. Även han kunde likt Nietzsche mitt bland alla sina underligheter komma upp med ett och annat guldkorn:
Vad erfarenheten och historien lär oss är detta, att folk och regeringar aldrig har lärt sig någonting från historien eller handlat utifrån sådana principer som kan härleddes från den. Varje period präglas av sina alldeles speciella omständigheter och är därför ytterst särpräglad. Alla handlingar och tankar präglas av förställningar som är kopplade till sig själva och till sig själva allena. Då vi drabbas av omvälvande händelser är vi inte behjälpta av några allmänna riktlinjer. Det framstår som meningslöst att återknyta till sådant som skett i det förflutna. Minnets bleka skuggor kämpar förgäves mot nutidens liv och känsla av frihet.
Det är nu trettio år sedan Berlinmuren föll och av en slump fann jag som sagt för någon dag sedan i bokhyllan hittade Granta, No. 30: New Europe! Det var spännande och märklig läsning. Vi befann oss i Guatemala då allt det där skedde. Europa var långt ifrån oss och händelseförloppets hastighet framstod som surrealistisk. För mig som så många varit i Berlin och även en hel del andra östländer framstod det som obegripligt att hela kalla-krigetatmosfär som under så många år vilat tung över Europa plötsligt hade skingrats.
Efter att ha från Mikhail Gorbatjov ha mottagit en informell garanti om att ”1952 kommer inte upprepas” inledde den ungerska regeringen genom att den tredje mars 1989 öppna sina gränser nedmonterandet av Järnridån. I april 1989 legaliserade den polska regeringen Solidarność, som i juni erövrade 99 procent av de tillgängliga platserna i parlamentet. Den nionde november passerade tiotusentals berlinbor murens kontrollstationer och man började äntligen riva det anskrämliga bygget. Samma dag som man bröt igenom Berlinmuren avlägsnades kommunistledaren Todor Zhikov från makten i Bulgarien, 16 dagar senare lämnade Ladislav Adamee, Tjeckoslovakiens premiärminister, in sin avskedsansökan. Den enda före detta sovjetiska satellitstaten där järnridåns fall resulterade i våld var Rumänien, där möjligen 1 000 demonstranter dödades i landets tredje största stad, Timoşoara (det har varit i det närmaste omöjligt att finna några tillförlitliga dödssiffror på nätet, där de varierar från ett dussin till flera tusen). Emellertid, den 22:e december 1989 förenade sig den rumänska armén sig med demonstranterna och arresterade den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu, som efter en farsartad, improviserad och filmad rättegång avrättades tre dagar senare.
Mycket av den oro som författarna uttryckte i Granta har dessvärre besannats. Den ryske dissidenten Andrei Sinyavskij skrev att när ett multinationellt imperium som Sovjetunionen faller och dess satelliter plötsligt befrias, kommer det oundvikligen att leda till främlingsfientlighet och etniska konflikter. Den kommunistiska myten om "borgerlig belägring" kommer att ersättas av befängd nationalism och rädsla för infiltration av oönskade invandrare. Andra författare, som den östtyske Jurek Becker, skrev att kommunismens fall och den följande växande misstron mot alla former av socialism, religion, statsmakt och ideologier överhuvudtaget kommer att leda till en brist på vägledande principer, alltmedan alltfler människor förlorar sig i konsumentism och alienation.
Tjecken Josef Škvorecký förklarade att han som inte kunde undvika att tvivla på några positiva resultatet av alla de radikala förändringar som hans land genomgick för tillfället. Som fjortonåring hade Škvorecký upplevt hur nazisterna ockuperat Prag. Tio år senare genomförde Tjeckoslovakiens kommunistparti med ryssarnas hjälp en statskupp och kom sedan att under fyra decennier att utöva en sovjetiskt stödd totalitarism. Tjugo år efter Pragkuppen skulle tjeckernas hopp om frihet och förändring åter grusas genom en sovjetisk invasion, och tjugo år efter det, efter kommunismens slutgiltiga (?) fall fruktade Škvorecký att etniska spänningar mellan tjecker och slovaker skulle riva söder nationen.
Den franskfödde George Steiner, vars föräldrar flytt från ryska progromer, förutspådde att Jugoslavien skulle bli fragmenterat och drabbas av etniskt våld, alltmedan "tatcherismens sippa neo-isolering" skulle få katastrofala resultat. Hans Magnus Enzenberger varnade för att "västliga demokratier stod inför en aldrig tidigare skådad upplösning" och att de inte kunde förvänta sig att en sönderfallande sovjetmakt skulle förbli svag och maktlös. Enzenberger påminde också de "nya européerna" om att:
Vi måste dra oss tillbaka från vår ohållbara ställning i den ständiga krigföringen mot den Tredje Världen. Den svåraste reträtten av alla kommer att vara att ge upp rovdriften på vår biosfären, som pågått oavbrutet allt sedan den industriella revolutionen.
Den rysk-brittiska historikern av idéer, Isaiha Berlin, skrev att den europeiska euforin snart kunde visa sig vara en illusion. Förändringar måste nå djupet av vårt gemensamma medvetande. Östeuropas folk gjorde inte uppror inte i namn av en stor idé. De vände sig mot tvång och förnekandet av deras strävan och drömmar. De ville få tillgång till Västs obegränsade konsumtion, dess underhållning och frihet från myndigheternas godtycke. Enligt Isaiha Berlin måste en så plötslig och överväldigande förändring som kommunismens fall analyseras och förstås av så många människor som möjligt, inte bara av en intellektuell och en privilegierad elit. Det som hände i Europa 1989 kunde inte tillåtas bli en de " intellektuellas revolution ” som då liberala och demokratiska känslor svallade över och 1848 ledde till att regeringarna föll i Paris, Rom, Venedig, Berlin, Dresden, Wien och Budapest, enbart för att revolutionen strax därefter krossades av konservativa krafternas arméer, som därmed lyckades återupprätta förtryckets status quo. Berlins observation kom mig att tänka på den tämligen misslyckade Arabiska Våren, som på många ställen resulterade i grusade förhoppningar och blodbad.
Oavsett sina olika farhågor var alla bidragsgivare till Granta överens om att murar inte löser några problem, de skapar och bibehåller enbart elände och desperation. Vad de alla önskade var att euforin som skapades vid försvinnandet av järnridån inte skulle vara en tillfällig fas utan snarare åstadkomma en förändring som skulle leda till friamarknad, yttrandefrihet, medkänsla och globalt samarbete. Det var trettio år sedan. Förhoppningarna finns kvar, alltmedan nya murar reses och miljöförstöringen hotar allt liv på jorden. Yes, I've seen it before, just little bits of history repeating.
Brent, Jonathan (2008) Inside the Stalin Archives: Discovering the New Russia. New York: Atlas & Co. Publishers. Franken, Al (2003) Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right. New York: Dutton Penguin. Dikötter, Frank (2012) Mao och den stora svälten. Lund: Historiska medier. Gross, Miriam (2016) Farewell to the God of Plague: Chairman Mao’s Campaign to Deworm China. Oakland, CA: University of California Press. Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2004) The Philosophy of History. New York: Dover Publications. Mandelstam, Osip (1976) Rosen fryser i snön: dikter i urval och översättning av Hans Björkegren. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist/Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Nietzsche, Friedrich (1987) Den glada vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Nietzsche, Friedrich (2000) Mänskligt, alltför mänskligt: En bok för fria andar. Ågerup: Symposion. Škvorecký, Josef, et al. (1990) “The State of Europe: Christmas Eve 1989” Granta No. 30: New Europe!. New York: Viking Penguin Inc. Zedong, Mao (1958) The First Speech at The Second Session of the Eighth Party Congress (May 8), Selected Works of Mao Tse-tung: Vol. VIII. Secunderabad: Kranti Publications. Zedong, Mao (1973) Den långa marschen: Mao Zedongs 38 dikter, tolkning och kommentarer av Göran Malmqvist. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Voltaire (1969) Candide eller optimismen. Stockholm: Forum.
