KALABRIENS MAFFIA: Våld, religion och sång

En fuktbemängd gryning; väta omsluter landskapet medan jag tidigt på morgonen vallar min mors hund i skogsdungen bakom hennes hus. En häpnadsväckande mängd vitsippor lyser i det grå. Det tycks som om Vintergatan förflyttats ner under trädkronorna. Det doftar friskt, späda blad lyser klargrönt från björkkvistarna, snart spricker även boken ut. Under promenaden ljuder oavbrutet koltrastens melodiska sång. Andas in den friska luften, en känsla av tyngdlöshet sprider sig inom mig. Hjärnan rensas, glömmer orättade skrivningar, obetalda räkningar, försummade telefonsamtal och e-mailsvar. 

Ständigt lurpassar det dåliga samvetet, men i morse kände jag mig befriad. Tanken på ynnesten av att ha blivit född in i ett priviligierat liv, att inte ha hamnat bland brott, våld, misär, svält och hopplöshet. Det sägs att människan är det enda djur som kan välja och förändra sin tillvaro, men vi kan inte välja våra föräldrar. Det finns slutna världar där ingen är fri. Där tillvaron styrs av profit- och makthunger, där våld och hot om våld är kittet som håller allt samman. Där en mor sjunger en vaggvisa för sitt barn:

Vadati stu figghiu meu quant’est beddu

Como somigghia a lu so papa

Teni l’occhiuzzi i malandrineddu

Cori i stu cori beddhu da mamma

Dammi pirdunu i sti parole

Ma no mi pozzu rassegnari

Cacciami st’odiu chi tegnu nt’o cori

Figghu a t’o patri l’ha vendicari

E fai la ninna e fai la nanna

E fai la ninna e fai la nanna

Se på min son, se så vacker han är

Som han liknar sin far

Han har en bandits ögon

Och ett hjärta rent som sin mors

Förlåt mig dessa ord

Men jag kan inte avstå från dem

Fördriv hatet jag bär i mitt hjärta

Son, du måste hämnas din faders död

Så sov nu gott, somna

Så sov nu gott, somna

Under ett par kvällar hade jag följt TVserien Gomorrah. Skrämmande och välgjord berättade den om den napolitanska camorraklanen Savastano. Trovärdigt inspelad i maffiafamiljens residens; en skickligt iscensatt miljö formad av en barockt varierad smaklöshet som åskådliggjorde ägarnas perverterade själsliv. Vad som inte byggts upp i en studio var de förskräckande slumområdena i Scampia i norra Neapel, där filmteamet på plats och med invånarnas medgivande skildrat en grym verklighet. Savastanos residens och Scampias slumdistrikt blev till stumma medaktörer i ett känslokallt drama, befriat från varje spår av hjältemod eller medkänsla.

De sju väldiga bostadskomplex som går under det gemensamma namnet Vele di Scampia, "Scampias Segel", byggdes i slutet av sextio- och början av sjuttiotalen. De formgavs av Franz di Salvo, en radikal arkitekt som hyllats för sin förmåga att förena ”Le Corbusiers plasticitet och storslagenhet med Mies van der Rohes känsla för arkitektoniska detaljer och Gropius expressionism.” Byggnaderna var tänkta som värdiga representanter för en ”nyskapande vision inom socialt bostadstänkande”, främst baserad på Le Corbusiers revolutionerande idéer.

Resultatet blev katastrofalt, speciellt efter det att en våldsam jordbävning 1980 hade ödelagt stora delar av staden Avellino och dess omkringliggande områden. Tretusen människor hade dött vid katastrofen och 300 000 blev hemlösa, av vilka många sökte sig in till Neapel. Minst 280 mijarder kronor satsades på hjälp till de nödlidande och återuppbyggnadet av förstörda städer och byar. Dessvärre visade en undersökning långt senare att enbart en fjärdedel av miljonerna gått till de ursprungliga ändamålen, resten hade hamnat i djupa fickor hos korrupta politiker, camorragangstrar och andra skrupellösa individer.

Följden blev bland annat att bostadskomplexen i Scampia på kort tid översvämmades av hemlösa familjer, av vilka flertalet illegalt ockuperade lägenheter som de sedan vägrade lämna. Många var och förblev arbetslösa och snart hade Scampia förvandlats till ett ogripbart, ruttnande getto, befolkat av vinddrivna existenser från skilda områden och kulturer som sammanflätats i ett nät av laglöshet, orättvisor, misär och olika former av missbruk. En kombination av elände, präglad av en i det närmaste total brist på statlig närvaro. De en gång grönskande trädgårdarna har blivit till mötesplatser för knarklangare och missbrukare. Föreningslokaler och lägenheter har förvandlats till bordeller, tjuvgömmor och knarkarkvartar. En värld där barn föds in i ett helvete, fostras och växer upp i en laglös parallellvärld formad av våld och hänsynslös exploatering.

En förvrängd värld som numera frodas i stora städer på vitt skilda platser – i Johannesburg, Toronto, Lagos, Moskva, Hong Kong och Stockholm. Där ont blir gott. Som i Orwells 1984 förvrids alla moraliska värden till sin motsats - krig blir fred, frihet slaveri, okunnighet styrka. I ´ndranghetans, den kalabriska maffians sånger, blir mördare respektingivande hjältar medan kriminella gäng förvandlas till respektabla sammanslutningar:

Non c´è ´ndrangheta senza rispettu

Non c´è valori senza onuri

Sta grande famiggha è na famiggha onorata

Cu ci sentu degnu me stai

Cu non è degnu me sin di vai

Det finns ingen ´ndrangheta utan respekt

Det finns inga värden utan heder

Denna stora familj är en aktningsvärd familj

Den som känner sig värdig han stannar kvar

Den som inte förtjänar uppskattning försvinner.

Barn som föds in i en ´ndranghetafamilj fostras till att hedra kriminalitet, till att respektera banditer, till att bli brottslingar. En annan kalabrisk Canto di cercerato, fängelsesång, skildrar en initiationsrit:

Pi fari un giuvanotti i malavita

A sidicianni u chiama l´onorata

Lu faci addistrari nta la rota

Regula soi esti lingua muta

Picciottu i malavita satti attentu

Non sai custa lu sgarrari […]

S´avicicnau un giuvani a chi cercati

Mi disse giuvanottu a chi cercati

Ci rispundia cercu sangu e onuri […]

Nu baciu ricivia du sergiu capu

La luna scumpariva chianu chianu

Si stava mbicinandu lu matinu

Cantava un jaddhu e mi sentiva sanu

Ora chi divintai n´umo finu

Ora chi divintai n´umo finu

Om du vill bli en kriminell yngling

Kallar det aktningsvärda sällskapet dig när du fyllt sexton år

Du måste lära dig lagarna

Av vilka den främsta är tystnad

Du, den undre världens soldat - var uppmärksam

Du vet inte hur mycket en tjallare får umgälla […]

En ung, hedervärd man sökte sig hit

Jag frågade ynglingen vad han ville

Han svarade att han sökte blod och ära […]

Ynglingen sjunger:

Jag fick en kyss av den främste av männen

Månen bleknade, sakta, sakta

Gryningen närmade sig

En tupp gol och jag kände mig kry

Nu när jag hade blivit en man

Nu när jag hade blivit en man

Häri ligger faran och lockelsen hos ´ndranghetan. Under århundraden har familjer levt i dess skugga och sakta men säkert dragits in i dess värld. ´Ndranghetans perversa vardag och moral har blivit till en integrerad del av flera kalabriers existens. Förbannelsen löper från far till son, från mor till dotter. En falsk tillflykt, ett gift som sprids genom blodet. Botemedel vore ett tillflöde av nytt blod, av nya värderingar, något som inte kommer att ske så länge Kalabrien negligeras av välfärdsstaten och ´ndranghetan inte bekämpas genom skapandet av nya arbetstillfällen och social trygghet. Nu finns ´ndranghetan som en tillflykt, en hemsökelse som fötts och frodats bland Aspromontes förtryckta och fattiga herdar och bönder och den fortsätter oavbrutet att parasitera på uppgivna ungdomar.

´Ndranghetan hänger samman med Kalabriens kala berg och steniga åkrar, den delar dess invånares kultur och religiositet. ’Ndranghetisti dansar till och skapar landskapets musik, alltmedan de förgiftar allt och alla. ´Ndranghetan växer sig allt starkare, speciellt som den sicilianska maffian nu håller på att förlora greppet om den undre världen.

I århundraden led stora delar av Syditaliens befolkning, främst fattiga bönder och herdar, under ett förtryckande feodalsystem med allt vad det innebar av nyckfullt maktmissbruk och tung beskattning. ’Ndranghetisti - ”ärbara män” beväpnade sig, drog upp i bergen och skipade rättvisa på egen hand. De anföll rövarbaroner och korrupta regeringsrepresentanter. På den tiden betalades pizzo villigt av bönder som tack för det beskydd och den säkerhet som ‘ndranghetan erbjöd dem. Pizzo betyder ”näbb” och med begreppet menas att någon likt en skata ”sticker sin näbb” bland andras egendomar och snor åt sig en del av dem.

Makt och girighet förgiftade dock snart ”de ärbara männen”. De hamnade i maskopi med de rövarbaroner och korrupta politiker de en gång hade bekämpat. Pizzon blev till mutor och ”skyddspengar”, medel  för att hålla kniven från strupen, för att slippa utpressning, lemlästning, mord och ekonomisk ruin. Snart ökades ´ndranghetans inkomster genom prostitution, knarkförsäljning och kidnappningar. Den pågående ekonomiska krisen gör nu sitt till för att sprida ‘ndranghetans gift över världen. Sällskapet växer sig allt starkare och är väletablerat i städer som Toronto, Sydney, Frankfurt och en mängd andra platser. ‘Ndranghetans tentakler tränger sig in överallt.

Allt fler kalabriska ungdomar ställs inför valet mellan arbetslöshet och ‘ndranghetans lockelser. Pengar och sysselsättning finns att få hos ‘ndranghetan. Men, det är inte enbart girighet som lockar ungdomarna in i dess nät. Med i bilden finns myndigheternas korruption och likgiltighet, men också heder och traditioner, press från vänner och familj, hot och rädsla, protest och konformism, sökandet efter utvägar, efter värdighet och stolthet.

En hel mytologi baserad på sägner och riter har vuxit sig stark kring ”de ärbara männen”. Ett kulturmönster där även musiken har en viktig roll. Över hela världen svetsar musik samman undertryckta och diskriminerade folkgrupper. Den formar sig till ett mäktigt uttryck för deras särart, ett sätt att protestera mot grupperingar som upplevs som förtryckare, men också som ett medel för att tillsammans med likasinnade kamrater kunna uttrycka sin  styrka, självkänsla och gemenskap . Ursprungliga former av blues, flamenco, reggae, tango, fado och klezmer är exempel på sådana musikformer, som bland sina utövare ofta har utvecklat en förbluffande kreativitet och virtuositet.

Samtida exempel är gangstarap som föddes bland kriminella grupper i USAs megastäder och formade sig till verbala angrepp på det omgivande samhället och i synnerhet polisen. Gangstarap skildrar droger, sex (inte sällan kopplad till misogyni och homofobi) och ett liv präglat av kriminalitet och ett hämningslöst partyliv inom storstädernas slum. Den globaliserade arbetslösheten, drogkulturen och fattigdomen skapar avläggare till gangstarap i städer som Nairobi, Lagos, Mexico City, Belgrad, Djakarta och många andra stora metropoler där en djungel av subgenrer nu frodas bland kriminella gäng - genge, chicano rap, hip metal, dirty rap och g-funk.

Inom ´ndranghetan var tarantellan länge en rituell dans genom vilken klanhierakier kunde manifestera sig. Den sjöngs, spelades och dansades på byarnas torg och inom fängelsernas rastgårdar. Gangstrar som vände tillbaka efter avtjänade fängelsestraff firades med tarantella och den dansades under maffiasammankonster och religiösa ceremonier. Tarantella kombineras ofta med sång och blir till en cyklon av snirklande melodislingor som stödda av tamburiner och säckpipor tilltar i styrka och hastighet; vild, frenetisk och hypnotisk finner den sina rötter långt ner bland de pyrrhiska krigsdanser som i forntiden tråddes i Sparta.

Gamla ’ndranghetisti  klagar emellanåt på att ungdomar inte längre respekterar tarantellan. Den folkliga religiositet och de lokala traditioner som förr höll samman kommuniteterna överges genom inflytandet från sociala medier. Det uppväxande släktet, våldets arvtagare, lyssnar på gangstarap och ägnar sig hellre åt rave parties än tarantelladans. Höga på kokain och andra droger bryter unga picciottu, soldater, mot ärevördiga ´ndranghetatraditioner och tappar all besinning under mordorgier då luparan, det avsågade hagelgeväret, har ersatts med kalasjnikovs.

Nya förebilder ersätter idealet i form av en allenarådande capo di tutti capi som en gång i tiden i sin person kunde koncenterara ett helt lokalsamhälles respekt och fruktan. En patriark som kände allt och alla. En traditionell ´ndranghetaboss lämnar sällan sin by eller sitt kvarter, under förutsättning att han inte fängslas och om så skulle ske stannar ofta hans hustru kvar och sköter den dagliga verksamheten. En lokal boss har i allmänhet inget emot att besöka speceributiken, kaféet, högmässan, baren och pizzerian, där han åtnjuter sina grannars respekt och välgångsönskningar. Bossen kan visserligen kontrollera ett världsomfattande affärsimperium med feta bankkonton i Zürich och på Cayman Islands och luxuöst inredda kontorskomplex i Londons, Torontos eller Melbournes dyraste kvarter, men likväl föredrar han att i godan ro sitta och spela kort med sina kumpaner vid bytorget, smörja kråset på sin stamrestaurang, snacka fotboll och lokalpolitik, eller lyssna till traditionell musik. Han uppskattar inte ungdomens respektlöshet, dess usla musiksmak och ateism.

Den moderne bossen kan representeras av en man som ”Dario”, bosatt i Gioa Tauro, Kalabriens och Medelhavets största kommersiella hamn. Dario gillar att lyssna till gangstarap, samt att på sin widescreenTV avnjuta filmer och serier, helst sådana som handlar om maffian. En idol för Dario är Tony Montana, som i Brian De Palmas film Scarface mästerligt gestaltades av Al Pacino. Dario identifierar sig med den skrupellöse, näst intill oskolade kubanen som från samhällets bottenskikt nådde gräddan av Miamis skamlöst rika knarkmaffia, enbart för att sedan gå under genom maktfullkomlighet och eget missbruk. Dario uppskattar Tonys häftiga stil och hans egen vräkiga villa speglar Tony Montanas residens i Miami. I Darios spatiösa salong intas hederspaltsen av en stor oljemålning som inom en tung guldram porträtterar Al Pacino i hans roll som Tony Montana. 

Dario berättar:

Mer än fyra miljoner containrar passerar varje år [Gioa Tauros hamn], för att underlätta processen betalar oss mottagaren för varje container en avgift på några euros, i slutändan blir det ju en hel del pengar. Men, det där är inte mitt jobb. Jag kan väl främst karaktäriseras som en knarksmugglare. Min klan kontrollerar tillförseln av de flesta av drogerna som kommer genom Gioa Tauro. Förutom vår hamn finns det två andra här i Kalabrien, Siderno och Vibo Valentia. Min andra huvuduppgift inom Sällskapet är att säkra vapentillförseln. Om någon behöver pengar, ger jag honom dem utan att tänka två gånger. Det är en klassisk egenskap hos en man av heder - att hjälpa människor i nöd, att bistå de fattiga. Sådant utgör de frön jag planterar för att en dag få erfara hur de har vuxit upp till träd, vars frukter sedemera kommer att hedra mig.  Jag talar inte vitt och brett om vad jag sysslar med och det är precis det som gör att jag kan känna mig trygg. Enbart mina närmast förtrogna känner mig. Jag tror mig ha en ganska bra känsla för vem som skulle kunna bli en råtta och tjalla på mig. Jag är benägen att tro att jag skyddas av Gud, antagligen på grund av att jag ber hela tiden.

Darios gudstro gör att han trots sin ålder, han är ännu inte fyrtio år, kan karaktäriseras som en traditionell  ´ndraghetaboss, detta och hans stora uppskattning av Canti di cercerato.

Inom fängelsemurarna skapas oavbrutet musik bland ´ndranghetistafångar – tarantella, valsmelodier och ballader. Många spelas in på kassettband, en verksamhet som accepteras av fängelseledningen med förbehållet att bandens plasthöljen måste vara genomskinliga. Sådana kassetter sprids sedan över hela Kalabrien och många förs nu över på CDskivor och datorpinnar.

Under många år sålde Demetrio ”Mimmo” Siclari över hela Kalabrien från sin skåpbil kassetter och CD:n med fängelsesånger. Han har ofta blivit anklagad för att vara en ´ndraghetista som skapar folklore av brutalt gangstervåld. Något han själv förnekar:

Det är musiken som griper mig, tarantellan har en alldeles speciell egenskap, dess röster är otränade, men naturliga och fullkomligt äkta. Även om de är helt oskolade sjunger och spelar dess utövare vackert och gripande. Sångerna besitter en autenticitet som inte kan läras ut, den kommer inifrån. Jag fann detta mycket tidigt. För ett par år sedan var det enbart bönder och mafiosi som köpte mina kassetter och skivor, fast jag vet hur mycket kalabrier älskar den här musiken. De som inte öppet stödde, eller fruktade, ´ndranghetan brukade skicka någon för att köpa musiken åt dem. De skämdes för sin smak, men bakom sina stängda dörrar och fönsterluckor älskade de att lyssna till sångerna. Jag bryr mig inte om vem som sjunger, vem som lyssnar, vem som dansar, vem som är beväpnad eller inte. Musik och brott överlappar varandra. Det förnekar jag inte. Flera av musikerna är edsvurna ´ndraghetista, medan andra … som jag … inte är det. Den störste av dem alla, Fred Scotti, var ´ndraghetista och mördades av medlemmarna i en ´ndrina som hans klan låg i fejd med. Sångerna handlar om malavita [det dåliga livet, kriminaliteten] något jag varit omgiven ända sedan jag föddes. Jag har i min jakt på vackra sånger färdats över hela Kalabrien och har då kommit att fascinerats av all den respekt och det beteende som vuxit fram kring ’ndranghetisti och inte minst av deras märkliga hederskodex . Till slut närmade jag mig dem och i min iver att lära mig musiken lärde jag mig också att skriva Canti di Cercerato och nu framför jag mina egna sånger om la malavita.

Mimmo Siclari betraktas som en av de främsta uttolkarna av Canti di cercerato och uppskattas av såväl ’ndranghetisti, som kännare av folkmusik. Han påstår att han genom sin konst inte hyllar handeln med kokain, det besinningslösa våldet och alla oförrätter som begås av ´ndranghetan, utan att sångerna i själva verket handlar om Kalabrien:

Mitt land! Om vem jag är och vad jag blivit. Det är vad jag gör, vad jag uttrycker. Historiskt sett är detta en del av Italien som blivit ordentligt misshandlad, skadad och galen, men trots allt är den ett paradis.

Ett paradis med en dödlig orm som ständigt ynglar av sig. ´Ndranghetan har sedan lång tid tillbaka upphört att vara exklusiv för Kalabrien, dess nedbrytande verksamhet har spritt sig över världen. Under femtiotalet utvidgade ´ndranghetan sin verksamhet från att plåga lokalbefolkningen med utpressning och skyddspengar och kom att i allt högre grad att ägna sig åt prostitution, vapensmuggling och narkotikaförsäljning. Under början av sjuttiotalet blev ´ndranghetan verksam i norra Italien och var där inblandad i en lång rad kidnappningar av rika personer, som släpptes först efter det att stora lösensummor hade betalats ut. Verksamheten drabbade ofta barn och ungdomar, av vilka flera blev brutalt mördade om inte lösen betalats ut i tid. Vinsterna investerades i ”respektabla” verksamheter, speciellt inom byggnadsindustrin, där ´ndranghetan betalat rikligt med mutor för att förvissa sig om lukrativa kontrakt. En uppmärksammad rapport från ett forskningsinstitut (European Institute of Political, Economic and Social Studies) beräknade 2007 att ´ndranghetans årliga affärsvolym uppgick till 44 miljarder euros, motsvarande tre procent av Italiens BNP. 

Speciellt oroväckande är att maffian, camorran och ‘ndranghetan tillsammans kontrollerar varje fas av den italienska avfallskedjan; från sophämtning till återvinning och slutförvaring. Ekomaffian transporterar nu minst en tredjedel av det giftiga avfallet från industrierna i norr och dumpar det i söder. En hantering genom vilken den tjänar minst 4 miljarder euros om året. Giftigt industriavfall kompakteras till något som kallas ekobollar. Inget annat land eller region vill befatta sig med eländet och om man försöker elda upp avskrädet frigörs giftiga gaser som lätt kan spåras av kontrollmyndigheterna. Istället gräver maffian ner gifterna lite varstans i Södern. Enbart kring Neapel finns med all säkerhet mer än 500 000 ton ekobollar nergrävda, flera av dem inom de naturskyddade områdena kring Vesuvius, en vulkan som betraktas som en av de farligaste i världen. Den är fortfarande aktiv och ligger i mitt i ett tättbefolkat område med mer än tre miljoner människor. Kratern är inte ”öppen” utan täckt av en enorm mängd nerfallen aska och sten. En explosion, som av många experter förväntas ske inom 50 till 100 år kommer att få milt sagt katastrofala följder, inte minst genom det enorma askmoln som kommer att sprida sig vida omkring, en framtidsprognos som blir än mer oroväckande med tanke på den anhopning av dödsbringande gifter som grävts ner i de vulkaniska jordarna.

 En annan oroväckande ´ndraghetaverksamhet är sänkandet av fartyg med livsfarlig last. Sedan 1994 har mer än fyrtio stora fartyg med odefinierat gods registrerats som försvunna vid italienska kuster och det anses nu som bevisat att mer än trettio sådana försvinnanden rörde sig om sänkningar av gamla skorvar fullastade med radioaktivt avfall. Till dessa fullständigt vettlösa brott som hotar naturen och hela befolkningen kring Medelhavet kan läggas den ofattbara råhet ´ndraghetan utsätter sina offer och motståndare för. Omskrivna har exempelvis flera fall blivit då ´ndinas slängt bakbundna offer att levande förtäras av grisar. I avskräckande syfte exponeras liken efter mördade offer, eller om förövarna vill undvika upptäckt löses mordoffren upp i syrabad. Det kan tyckas obegripligt att medlemmarna i en så skrupellös brottsorganisation i allmänhet betraktar sig själva som djupt troende kristna.

När en sociolog 2013 i Reggio di Calabrias fängelse delade ut ett frågeformulär om deras kristna tro svarade samtliga 112 fångar som dömts för ´ndraghetarelaterade brott, av dem ansåg sig 89 procent vara troende. De övriga tio procenten svarade att det var katoliker ”av vana” men inte visste om det berodde på någon personlig övertygelse. Den kristna tron tycks bland de flesta ’ndranghetisti vara av en alldeles speciell art, den har med ”trohet, ära och tillhörighet” att göra. Som en av de få ’ndranghetisti som blivit pentito, dvs. någon som “ångrat sig” och samarbetar med rättvisan, deklarerade:

När jag var en mördare gick jag till mässan med en oskyldig och ren själ, nu när jag samarbetar med rättvisan kan jag inte längre be till Gud.

När en sann ’ndranghetisti säger att han är kristen menar han att han tillhör en hedervärd grupp, att han är en del av popolo cristiano och inte någon socialist eller gudsförnekare, folk som fortfarande kan kallas för saraceni, egentligen ”muslimer”, dvs. de otrogna, person utan ”heder”. Att vara ’ndranghetisti innebär att du är i krig med ”de andra”, men trogen ”de dina”:

Inom ´ndranghetan är en kristen person den som tillämpar moraliska värden, någon som bryr sig om sin familj, sina kvinnor och barn, allt sådant han tillhör och som tillhör honom. En hedervärd man, en man med respekt, någon som låter sig respekteras och respekterar sådana som är värda respekt.

Motsatatsen till en kristen är ”förrädaren”, en Judas:

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Du coi o mundo sunnu I cchhiù potenti

Amuri I donna e cori di briganti

Prima di faru un passu stati attenti

Amici vu cunsigghiu tutti quanti

Nun c’è pirdunu nun c’è pieta

Pi su sgarra ca societa

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

Det finns två ting i världen som är mäktigare än allt annat

En kvinnas kärlek och en bandits hjärta

Innan du tar ett steg, var uppmärksam

Vänner, det är ett råd till er alla

Det finns ingen förlåtelse, det finns ingen nåd

När någon försummat sin plikt till Sällskapet

En sådan tro passar väl med en officell kristendom som fördömt politisk aktivitet som socialism och kommunism, medan den värdesatt hierarkiska traditioner. En kyrka som dömt ut sexuella försyndelser, men förlåtit kriminellt beteende. En kalabrisk präst deklarerade:

Jag är som en lerkruka som tvingas färdas i sällskap med krukor av järn. Jag måste akta mig för en politik som går emot mina färdkamrater och kan enbart hoppas på att min mildhet påverkar mina församlingsmedlemmar. Min kyrka är öppen för alla. Inte kan jag förneka någon ett ord av tröst eller hopp. Jag tycker inte om intriger och gillar inte om en präst deklarerar att han är antimaffia. Jag är präst, inget annat. En själasörjare.

En annan präst förklarade: ”att ta ställning för de fattiga, för de utsatta, innebär alltid ett politiskt ställningstagande och många anser att Kyrkan borde stå utanför politiken. Att angripa ´ndranghetan där den har sina starkaste fästen skulle kunna betyda att du blir utesluten ur kommuniteten, förföljd, ja till och med mördad”. Något som faktisktdrabbaten del av de djärva präster som vågat ta ställning och konfronterat ´ndranghetan med dess brott. 

Något som också förenat ´ndranghetan med vissa konservativa kretsar inom den katolska kyrkan har varit att ändmålet helgar medlen. Pengar luktar inte. Om de går till välgörenhet och till Guds större ära, varför skall man då ifrågasätta deras ursprung? En viss skamkänsla har gripit djupt troende katoliker när de konfronterats med IORs verksamhet. Institutet för religiösa verk (Istituto per le Opere di Religione) instiftades 1942 för att administrera fonder som etablerats för ideell välgörenhet. Institutet omskapades snart till en bank och förvandlades då även till ett centrum för allsköns ljusskygga affärer. Under ledning av kardinalen Paul Marcinkus blev IOR under sjuttio- och åttiotalen inblandat i en mängd skandaler som rörde maffiakontakter och pengatvätt. Rykten om Vatikanens samröre med maffian ligger exempelvis till grund för en stor del av handlingen i Coppolas Gudfadern III där den manipulerande ärkebiskopen Gilday har lånat drag av både Marcinkus och kardinalen Giuseppe Caprio, som vid den tiden var ordförande för Vatikanens ”prefektur för ekonomiska affärer”.

För en troende ’ndranghetista rör sig religion om ”solidaritet”, man söker skydd im hägn av Madonnan och helgonen. Står det inte i evangelierna att Gud förlåter allt och att man skall ta hand om de dömda och fångna? Utan Madonnan och ”Sällskapet” finns ingenting; man har gjort sitt val, ett offer, det finns ingen återvändo.  Att vara ’ndranghetista är ett sätt att leva, allt har med tillhörighet att göra:

´Ndranghetan är som drogen för en narkoman. Utan den kan du inte leva, giftet smyger sig under huden, in i blodet och skapar en mentalitet präglad av hårdhet. Att förneka ´ndranghetan är att förneka ditt liv.

Som en ’ndranghetista skyddas av sin trohet till sin boss, skyddas han även av Madonnan och helgonen. En ndranghetista omger sig ofta med amuletter och helgonbilder, han kan till och med låta tatuera madonnans bild på sin kropp som ett bevis på att han är henne trogen. 

Liksom han måste visa sin trohet mot sin boss och offra något för honom, måste han också visa sig vara värdig Madonnan och vara beredd att offra något för henne, främst Bergets Madonna - Jungfrun av Polsi. Det berättas att ndranghetisti som hamnat i fängelse har försvurit sig till Madonnan och då erbjudit henne att skänka henne olika former av offer, som exempelvis att förära henne sin son eller dotter: Fammi la grazia e cacciami fora e la prima figghia ti la fazzu sora. ”Visa mig nåd och ta mig härifrån, så skall jag göra min förstfödda dotter till nunna.” Det är inte ovanligt att finna att många präster och nunnor är söner och döttrar till ’ndranghetisti.

En capo di capi vill gärna visa att han är ”en vän till sina vänner” och därmed låta alla andra se och erfara att han är någon att räkna med, att han kan ”både tjäna och befalla”.  Välkända ’ndranghetisti har öppet skänkt stora summor till välgörenhet och stött Kyrkan på olika sätt.

Sedan lång tid tillbaka har helgonen och Madonnan firats med imponerande spektakel i form av dans, musik, stora banketter, processioner och väldiga fyrverkerier, ofta bekostade av ’ndranghetisti. Skrupellösa präster har känt sig vara tack skyldiga och ställt upp på praktfulla dop, bröllop och begravningar, samt vid domstolar vittnat om anklagade ’ndranghetistis fina karaktär, kristna sinnelag och medkänsla med de fattiga. Andra präster har gjort sig till ovänner med hela byar och städer när de insisterat på att dans, dryckenskap, fyrverkerier och processioner inte har något med gudfruktighet att göra. Under senare år har våldsamma konflikter uppstått då radikala präster förbjudit att Madonnor och helgon tvingas ”buga” inför olika ”maffiavälgörare”, dvs. att de ”vördandsvärda” bärarna av de tunga statyer som bärs i processioner genom städer och byar stannar framför gangsterbossars hus och med helgonbilderna på sina axlar böjer knä, eller lyfter upp dem högt över sina huvuden.

Ingenstans i Kalbrien är den ”primitiva” tron på Madonnan så stark som i Polsi, en helgedom djupt ner i en dalgång i hjärtat av Aspromontebergen. Redan under den grekiska tiden före Kristus fanns här en fruktbarhetskult till Demeter och Persephone och en sibylla tog emot besökare i djupet av en grotta, getter offrades och vilda krigsdanser utfördes till gudarnas ära. 

Ett kloster byggdes 1144 på den hedniska kultplatsen och sedan dess har Il santuario della Madonna di Polsi, eller som det också kallas A Madonna dâ Muntagna, varit målet för en pilgrimsfärd som äger rum den andre september varje år. 

Madonnas staty som vid mitten av 1500talet skulpterades ur tuff för att ersätta en tidigare bildstod påstås ha ögon som följer varje besökare med blicken och ser in i själen på var och en av oss. Eftersom statyn är för tung att bäras i processioner finns en replik som förs ut till folket, föregången av orkestrar och troende som till hennes ära dansar tarantella. I allmänhet samlas mer än 50 000 troende i den trånga dalgången, blommor kastas framför madonnan. Innan det förbjöds att föra med sig skjutvapen till ceremonierna avlossades muskötsalvor i luften och tills helt nyligen bekostade mecenater praktfulla fyrverkerier.

Madonnan harf rykte om sig att bringa fruktbarhet till djur och människor och förr var det vanligt att tvinga boskap gå ner på frambenen framför hennes bild för att de därigenom skulle bli fruktsamma. Stora mängder getter brukade också slaktas på platsen och deras grillade kött distribuerades till pilgrimerna, som tillsammans med vin kalasade på det under träden som omger helgedomen. Numera slaktas inte getterna på plats, men fortfarande delar man ut grillat getkött. Fortfarande spelas också dragspel, gitarr, fiol och tamburiner, det dansas tarantella och överallt säljs kassetter och CD med den vackra kalabriska musiken.

Platsen är hårdbevakad av karabinjärer och polis, väl medvetna om att festen alltid varit och antagligen fortfarande är ett tillfälle för ledarna av de stora ´ndranghetaklanerna att mötas för att reda ut sina inbördes konflikter och lägga upp planerna inför nästa års verksamhet.

Finns alltså den oheliga alliansen mellan ´ndranghetan  och vissa kretsar inom den katolska kyrkan fortfarande kvar? Som tidigare nämnts har det alltid funnits en djärv och uttalad opposition hos vissa präster mot dem av deras kollegor som villigt gått i maffians ledband. Motståndarna till maffian har under de senaste åren fått en djärv anhängare i den nuvarande påven Jorge Mario Bergoglio, som för att ära sitt antagna namn Fransiskus den Förste sagt sig helst vilja vara påve för ”en fattig Kyrka som tjänar de fattiga”. I den andemeningen har han tillsatt en kommission för att gå till botten med IORs påstådda skumraskaffärer och reformera banken  från grunden. Han har också gått till hårt angrepp mot ”Maffians män och kvinnor”.

Kyrkan förlåter alla, även mafiosi, men om så skall ske måste deras ånger och omvändelse vara uppriktig och visa sig i handling.

Den 21:e juni 2014 befann sig påven i staden Sibari mitt i ´ndranghetans stomcentrum och inför tiotusentals åhörare definierade han brottsorganisationen som en ”kult av det onda, ett förakt för det gemensamma bästa” och avslutade sitt tal med att deklarera: ”De som i sina liv väljer att följa ondskans väg, vilket alla mafiosi gjort, befinner sig inte längre i Guds gemenskap, de är bannlysta!” Han hävdade också bestämt att Kyrkan skall ”aldrig acceptera grymhet mot barn och att ´ndranghetan fortsätter att skörda fler offer.”

Den 21:a mars i år reste påve Fransiskus till Neapel och i enlighet med den djärvhet han hittills visat höll han en predikan framför de väldiga bostadskompexen Veli di Scampia  i vilken han återigen i hårda ordalag fördömde den organiserade brottsligheten:

All korruption stinker, ett korrumperat samhälle stinker! Vi har alla en benägenhet att korrumperas och därmed glida in i brottslighet. Men jag ber er att inte låta ondskan få det sista ordet. Låt hoppet bli vår förtröstan. De som frivilligt slår in på ondskans stig tar hoppet från andra. De tar hoppet från sig själva och stjäler det från alla andra, från samhället, från så många ärliga, strävsamma och hårt arbetande människor. De besudlar stadens goda namn och förstör dess ekonomi. Hur mycket korruption finns inte i världen! Jag hoppas ni har modet att rensa upp denna stad, att rena samhället så att det inte längre stinker av korruption.

Efter att ha skrivit det här blogginlägget tog jag åter en promenad med Mio och fann då att boken slagit ut och upptäckte även hur liljekonvaljernas blad börjat spira bland de döende vitsipporna. Våren har kommit.

Antonelli, Claudio och Gianluigi Nuzzi (2012) The ´Ndrangheta: Italy´s New Mafia. London: Pan Macmillan. Di Costanzo, Antonio (2013) Scampia: Storia di un quartiere e di una faida. Napoli: Edizioni Centi Autori. Fusco, Gaetano (2003) Francesco di Salvo: Opere e progetti, Napoli: Clean Edizioni. Lappalainen, Tomas (2010) ´Ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien. Stockholm: Fischer & Co. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2012) Fratelli di sangue: Storie, boss e affari della ´ndrangheta, la mafia piú potente del mondo. Milano: Mondadori. Gratteri, Nicola och Antonio Nicaso (2013) Acqua santissima: La Chiesa e la ´ndrangheta, storie di potere, silenzi e assoluzione. Milano: Mondadori. Samuels, A.J. (2014) “Tarantella: Trance, drone and the rituals of the Mafia” in Electronic Beats Magazine, Winter 2013/12014. Strauss, Neil (2012) Alla älskar dig när du är död. Stockholm: Lind & Co.

En förskräckande, men samtidigt mästerlig samling av ´Ndranghatans Canto di Cercerato finns utgiven av Amiata Media som en serie med 3 CD :  La musica della mafia. Il canto di malavita, La musica della mafia Vol. II: Omertá, onuri e sangu och La musica della mafia Vol. III: Le canzoni dell´onrata societá.