Med goda skäl händer det allt som oftast att min eleganta och modemedvetna hustru klagar på mitt sätt att klä mig och på mitt utseende. Precis innan vi skall gå ut tillsammans ger hon mig ofta en beklagande blick och påpekar att jag är klädd som en luffare, att håret står åt alla håll ”som hos den där galne professorn i Tillbaka till framtiden”.
Hon har rätt, jag trivs faktiskt med att vara välklädd, men tycker ibland att jag saknar rena, nystrukna kläder, eller att jag under en följd av år av ren slöhet inte har förnyat min garderob; skjortkragar och manschetter är nerslitna, kostymerna är sjaskiga, byxorna fläckiga och strumporna har hål. Jag slarvar med rakning, deodorant och herrparfym, klipper mig sällan och motionerar alltför sporadiskt. Uppriktigt sagt tror jag att det finns en viss sanning i uttryck som ”kläderna gör mannen”. Även om jag kan vara blind för mina egna tillkortakommande, uppmärksammar jag hur andra klär sig, uppför sig och doftar. Med undran och skräck tänker jag på gubbdoften som slog emot mig när jag i min ungdom arbetade på mentalsjukhus, eller besökte äldre personer i deras lindrigt städade och dåligt ventilerade lägenheter. Ser mig själv på fotografier och begriper inte att den där äldre, rynkige, tunn- och vithårige gubben faktiskt är jag.
Kanske luktar jag nu som gubbarna på ålderdomshemmen. Ser jag lika lufsig och osund ut? Det är som när jag hör min egen röst. Talar jag verkligen så? Samma sak med fotografierna. Ser jag verkligen så ut? Inom mitt yttre skal känner jag mig inte äldre än trettio år. Kanske förstärks mina känslor av bristande sund och stilig manlighet av det faktum att jag befinner mig i Italien.
Tankarna väcktes till liv då jag för någon dag sedan såg Saturday Night Fever med John Travolta och fann att den inte var så dålig som jag inbillat mig. I inledningen möter vi en ung Travolta som tillbringar sina vardagar i en järnaffär, eller hemma hos sina föräldrar i deras påvra och överlastade hem, där han har sitt pojkrum med affischer på Bruce Lee, Sylvester Stallone och en ung de Niro. På helgerna lever han dock upp och blir ett modelejon med rakbladsvassa veck på sina vita, slimmade byxor, vinnande leende, självsäker gång, fläckfri, three piece suit och det håriga bröstet delvis blottat under sidenskjortor och guldlänkar. Han är dansgolvets obesegrade konung, dröm och blickfång för tjusade, unga damer. John Travolta framstår som urbilden för en italiensk Bella Figura.
Orden betyder egentligen vacker figur men har i italienskan en betydligt rikare innebörd än så. Jag finner i ett lexikon att de närmast betyder ”att göra ett gott intryck” begreppet är alltså förenat med både synintryck och uppträdande – hur du ser ut, uppför dig, hur du vinnlägger dig om att imponera på din omgivning. Det kan ibland tyckas som om ansträngningen att tjusa människor omkring dig uppskattas i nästan lika hög grad som resultatet.
Jag antar att det inom italiensk kultur finns ett betydande inslag av hedonsim; livsnjutning och skönhetsdyrkan, ett sökande efter estetisk fulländning – i musiken, konsten, designen; hur en kostym är klippt och skuren, hur blommor arrangeras, formerna hos en bil, färgkombinationerna i en husfasad, uppläggningen av en maträtt, vinklarna i en film eller ett fotografi. Minns hur en judisk väninna, författarinnan Esther Hautzig, en gång sa till mig: ”Vi judar är skriftens, berättelsernas folk, men italienarna är de stora esteterna, konstnärerna, de har bilden i sin makt, vi har ordet.” Likaså konstaterade en annan vän, som konverterat till katolicismen: ”Jag skall säga dig, Jan, att jämfört med svensk lutherdom är romersk katolicism som knäckebröd jämfört med wienerbröd.” Jag tror de hade rätt, det finns i Italien ett barockt, mustigt överflöd, ett estetiskt fantasteri.
Den ungdomlige Karol Józef Wojtyła var som påven Johannes Paulus II i mångt och mycket en sinnebild för La Bella Figura och omåttligt populär hos många italienare. När han 1978 vid femtioåtta års ålder blev den katolska kyrkans överhuvud var Wojtyła en stilig, kraftfull man, med en bakgrund inte enbart som grubblande präst och själasörjare, men också som skådespelare och fotbollsspelare. Han var vid strålande hälsa; joggade i Vatikanträdgårdarna, fotvandrade i de italienska alperna, lyfte tyngder och simmade. Jag uppskattade hans kamp mot kommunismen, men förstod också vad en del av mina latinamerikanska jesuitbekanta inom skål och vägg menade då de sa att han hade en stålnäve i en silkesvante.
Exempelvis så skakade Fader Xavier Albo betänksamt på huvudet och sa till mig när jag en gång hälsade på honom i La Paz ”att den där polacken på påvetronen förstår inte alls vad så många av vi latinamerikanska präster kämpar för”. Uppenbarligen var Johannes Paulus II ingen vän av latinamerikansk befrielseteologi. När Biskop Óscar Romero, som mejades ner av kulspruteeld framför högaltaret i sin katedral, besökte påven i Rom och bad om Kyrkans stöd mot de salvadoranska dödsskvadronerna fick han blankt nej och när den radikale prästen och poeten Ernesto Cardenal knäföll för att kyssa påvens hand i Nicaragua drog Johannes Paulus undan den, viftade med fingret och sa: ”Du måste reda ut din position med Kyrkan”. Nyligen såg jag en bild av min jesuitbekant Xavier Albo, han bar en T-shirt med texten: I Love Papa Francesco. Han gläder sig säkerligen över att äntligen ha fått en jesuitbroder med ordentliga åsikter på påvetronen.
Johannes Paulus II var dock en charmig och kraftfull representant för en kämpande Kyrka. Med sina tillkortakommande var han i mångt och mycket ”en påve i tiden”, som efter att ha genomlevt två mordförsök, det sista överlevde han som genom ett mirakel. Fyra pistolskott träffade honom från nära håll; två i buken, ett i hans högerarm och ett annat höger lillfinger. En av kulorna i buken gick inte att avlägsna. Johannes Paulus tillfrisknade och fortsatte resa kring i världen. Han var ekumeniskt sinnad och besökte som första påve en moské, han valde den magnifika moskén i Damaskus. Stora folkmassor hyllade honom vart han än visade sig. Själv såg jag honom flera gånger. Då var han åldrad, med grava andningssvårigheter, Parkinsons sjukdom gjorde det svårt för honom att tala. Svår ledgångsreumatism gav honom en plågsam, stapplande gång, men med uppenbar smärta och sluddrande tal fortsatte han in i det sista att uppträda offentligt.
Mot slutet av Johannes Paulus II:s levnad befann jag och Rose oss på Sankt Peters torg när han till allmänt jubel visade sig i påvevåningens fönster. Han var böjd och såg mycket svag ut, hans sluddrande tal förstärktes av högtalarna, men jag kunde inte uppfatta vad han sa. Då vände sig en nunna till mig, saligt leende och med tårar rinnande över kinderna sa hon djupt rörd: Que Bella Figura! Que Bella Figura! Jag förstod då ordens innebörd. Den oerhörda respekt som denna nunna kände inför den värkbrutne, stammande mannen som släpat sig fram inför sin flock av hängivna beundrare. Jag upprepade frågande orden: Que Bella Figura? Nunnan grep mig då försiktigt om överarmen, lutade sig fram mot mig och sa: ”Se vilken man. Hur han mitt all denna smärta vågar visar sig inför oss, i all sin mänskliga skröplighet. Vilken resning, vilken tro. Que Bella Figura!”
En annan förvånande, men fullständigt annorlunda, kommentar kring La Bella Figura fick jag några år senare av en ung italiensk vän som uppskattande talade om Silvio Berlusconis ansiktslyftningar, hans oljigt svartfärgade och inplanterade hår och överdrivna ansiktssmink. Min vän konstaterade att han inte alls uppskattade den smarte, men skurkaktigt manipulerande politikern, men det var en helt annan sak med hans vinnande leende, perfekta kostymer och sanslösa uttalanden. ”Den killen kan verkligen föra sig. Han är furbo [smart] ut i fingerspetsarna, vet precis vad folk vill ha, han spelar dem som ett piano. Och detta med hårimplantet. Fantastiskt att göra det så öppet! Han visar verkligen att han anstränger sig för att göra ett gott intryck. Det är annat än de andra döddansarna inom italiensk politik Il Cavaliere [kavaljeren, ett epitet som Berlusconis anhängare gärna använder om honom] är verkligen en Bella Figura.”
Allt det där har fick mig att göra en djupdykning ner i vad jag inbillar mig vara en del aspekter av det italienska skönhetsbegreppet. Som så ofta förr började jag med ordet. Det italienska bello kommer uppenbarligen från latinets bellus som betydde ”söt, stilig och charmig”, men uttrycket användes enbart om barn och kvinnor. Använde de antika romarna ordet bellus om en man ansågs det förolämpande, en anspelning på ett ”omanligt” sätt att uppföra sig och då besläktat med det grekiska καλός, kalos, som egentligen betydde bra, eller ”av god kvalitet” – men också en ”godsak”. Det tycks alltså ha funnits ett samband mellan tillgjordhet och ”skönhet”, men det hindrade inte att ordet bello också har kopplats samman med naturlig prakt. Det som är ”vackert” kan vara både okonstlat och konstruerat, i meningen en skicklig efterapning av naturen, eller än mer raffinerat - en skicklig ”förbättring” av det naturliga och då det gäller människan kan sådant åstadkommas genom kroppsliga förändringar, smink, kläder och ”manierat” uppträdande.
Genom alla tider och inom samtliga samhällsformer tycks människor ha haft ett behov att förändra och smycka sina kroppar, ibland på ett tämligen extremt sätt. Tusentals år tillbaka i tiden finner vi hos olika folk en mängd av skönhetsförhöjande metoder, Exempelvis tog sig det antika Egyptens överklasskvinnor och -män gärna sig ett på morgondopp i blomsterparfymerat vatten. Man skrubbade sig med tvålar gjorda av en blandning av natron och olja. Natron användes också för att putsa tänderna och skölja munnen. Man använde sig även av bergtvål, lera som kokats för att få bort olika mineralämnen. När natron och bergtvål sköljts bort lät man sig masseras med väldoftande oljor.
Kvinnor applicerade gärna färgämnen över hela kroppen, man försökte exempelvis åstadkomma en brungul, gyllene färgton. Svagt skymtande vener på bröst och tinningar ansågs vara skönhetstecken och kunde målas dit med smala, blåskimrande streck. Ögonlocken målades med olika preparat från grön malakit, ljusblå turkos, rödaktig terrakotta och svart kol. Kring ögonen ritade man sedan med kolstift smala streck ”för att ge dem liv”, de gavs formen av en fisk, ett ”livligt” djur. En märklig detalj bland de egyptiska utsmyckningarna var en parfymerad ”kon” som placerades ovanpå de lockade perukerna, för att sedan smälta och sprida sin väldoft över peruk och ansikte.
Århundraden passerade revy med en ständig växelverkan mellan naturlighet och förkonstling. Strävan efter njutning, skönhet, utsmyckningar, exklusivt kosthåll och vällevnad betraktades av allvarstyngda filosofer och teologer som en förrädisk fälla som korrumperade och förstörde oss. Vi borde alla leva på ett måttfullt och konstruktivt sätt för att därigenom gynna både oss själva och våra medmänniskor. Andra menade att vi under våra korta liv borde avnjuta skönhet och behag. Speciellt om vi var så pass lyckligt lottade att vi kunde uppskatta livets glädjeämnen. Varje tid bjöd lyx, skönhet och njutning åt de besuttna klasserna, medan andra ofta hade det svårt och eländigt. Fast även den fattige kunde smycka sig på olika sätt.
Många ”skönhetsmedel” kan betraktas som obegripligt grymma och minst sagt underliga. Som de burmesiska kayankvinnornas ”giraffhalsar” som åstadkoms genom att flickebarn från fem års ålder bar kopparringar kring halsen på ett sådant sätt att den sakta utökades tills dess den hade förlängts på ett onaturligt sätt, om ringarna avlägsnades bröts nacken. Eller det smärtsamma kinesiska bruket att binda flickors fötter på ett sådant sätt att deras tillväxt hindrades och manipulerades så att “loutusfötter” bildades. De överklassdamer som fått sådana fötter kunde varken gå eller arbeta som andra kvinnor, ett tecken på deras höga status. Flera regimer försökte förgäves förbjuda bruket, medan andra gynnade det och den otäcka seden försvann inte helt förrän i början av förra seklet. Flera folk har på olika håll i världen också ägnat sig åt ”skalldeformering” genom att med olika medel tvinga barns skallar att växa på ett speciellt sätt, detta var ett vanligt bruk bland flera grupper av Amerikas ursprungsbefolkning, bland annat bland Mayafolkets överklass.
Allt sådant är onekligen grymt och groteskt. Men, människors strävan efter att förändra sina kroppar och därmed förvandlas till belle figure är knappast ovanligt i vår samtid, där tekniska framsteg har möjliggjort att plastikkirurgi kan användas för att ändra utseendet på ett sådant sätt att det tilltalar de som genomgått sådana ingrepp, eller så betraktar de dem som ett medel för att motverka följderna av ett naturligt åldrande. Det händer att människor blir beroende av förändringskurerna och genomlider dem med jämna mellanrum, inte minst Sveriges drottning. Till slut kan det bli så illa att de inte märker att operationerna har förvandlat deras utseende så att det blivit i det närmaste groteskt.
Något som får mig att tänka på Terry Gilliams film Brazil från 1985. Minns hur den, liksom Matrix många år senare fick mig att betrakta tillvaron med nya ögon. I Brazil är människorna instängda i en artificiell värld och en scen som etsat sig fast i minnet är när huvudpersonen Sam Lowrys förmögna mor tar emot honom i en privat skönhetssalong där en svassande läkare håller på att förändra hennes utseende. Likt en blandning av hårfrisör och kirurg töjer han ut fru Lowrys ansiktshud och plastar in hennes ansikte alltmedan han genom sitt småprat försäkrar henne om att behandlingen kommer att göra henne tjugo år yngre. På ett party för att fira Mrs Lowrys nya, ”ungdomliga” utseende försäkrar en kollega till plastikkirurgen att hans metod är föråldrad och att Mrs Lowrys ansikte snart kommer att vanställas. Dessvärre ger olyckskorpens egna offer, en lika rik och ytlig tant som Mrs Lowry, syn för sägen, under filmens gång får vi bevittna hur hennes ansikte successivt faller sönder.
Gilliam framstår nu som en profet, i varje fall då det gäller plastikoperationer, som då filmen gjordes ännu inte var på modet. Gilliams sätt att gestalta en dysfunktionell framtid har fått många efterföljare. Hans framtidsvärld framstår som mycket engelsk - männen bär välskräddade kostymer, långa rockar och hattar. Det rör sig om ett utpräglat klassamhälle med torftiga, brottsinfekterade slumkvarter där fattiga människor trängs inom nergångna, omänskliga betongkolosser, medan en glamorös överklass ägnar sig åt skamlös konsumtion. En överdimensionerad centralmakt omsluter en blankettfrossande byråkrati, bevakad av beväpnade vakter och bepansrade fordon. Överallt finns underliga maskiner som ger ett ålderdomligt, alltför invecklat, intryck och som ständigt klappar ihop, eller löper amok. I enlighet med brittisk anda, när den är som bäst, är Brazil ett väl genomtänkt konstverk (om än något ojämnt), kryddat med ironisk, svart humor. En blandning av tysk-rysk expressionism, cinema noir, Monty Python, Chaplin och Kafka. Mer än en framtidsskildring framställer Brazil en konstgjord, snedvriden parallellvärld.
Inom konsten har utseendeförändrande ingrepp emellanåt blivit estetiska uttrycksmedel, eller till och med politiska och kulturkritiska manifestationer. Den franska konstnärinnan Mireille Suzanne Francette Porte, som numera kallar sig ORLAN (alltid med stora bokstäver) och är bosatt i Los Angeles, började tidigt experimentera med olika former av kroppskonst – hon prövade olika gångarter, manipulationer av fotografier och film, olika tricks som tycktes sträva efter att förena kropp och maskin, tills hon i början av 1990-talet började kalla sig Sankta ORLAN och uteslutande ägna sig åt vad hon kallade ”köttslig” konst. Genom olika kirurgiska ingrepp sa hon sig vilja förvandla sin kropp och sitt ansikte till ett ”konstverk”. Hennes mål var att få kinder som Botticellis Venus, en näsa som på Jean-Léon Géromes målning av Psyke, läppar som hos Francois Bouchers Europa, ögon som Diana på en målning från Fontainbleuskolan och en panna som Mona Lisa. Det är tveksamt om slutresultatet motsvarade hennes högt ställda förväntningar.
Till skillnad från ORLAN försökte flera renässanskonstnärer inte förändra naturen utan istället finna dess perfektion. De återupptäckte antika grekers spekulationer kring matematik och skönhet. Balans och ordning började tillämpas på arkitektur, konst och även framställningar av människokroppen. Allt tänktes höra samman och man sökte efter de perfekta sammanhangen – de gudomliga proportionerna/harmonierna. Man mätte, jämförde, räknade och konstruerade. Geniala konstnärer som Dürer och da Vinci ställde samman mönster för den perfekt proportionerade människokroppen och sökte även placera in den i olika arkitektoniska sammanhang. En strävan som fortsatt in i vår tid, exempelvis hos den tongivande arkitekten och konstnären Le Corbusier.
Flera konstnärer och filosofer trodde alltså att den absoluta skönheten fanns att finna någonstans i naturen och ansåg att vårt driftsliv var den kompass vi borde följa. Fann vi den absoluta skönheten kunde vi kanske även finna Gud. Den italienske poeten Agnolo Firenzola konstaterade 1578 i sin Dialogo delle belleze delle donne, ”Dialog om kvinnors skönhet” att
en vacker kvinna är den underbaraste skapelse som finns att beundra och skönhet är den största gåva Gud skänkt mänskligheten. Det är kvinnans förtjänst att vi kan rikta våra själar mot kontemplation och genom vår försjunkenhet i skönheten föds en längtan efter himmelska ting. Av denna anledning ger de vackra kvinnor som finns bland oss en försmak av den himmelska lycksaligheten och de har en sådan kraft och sådana dygder att visa män har förklarat dem vara de första och främsta skapelser som är värda att älskas. De har även kallat dem för kärlekens säte, kärlekens ursprung och boning. Jag vill påstå att kärlek till kvinnan är källan till all mänsklig glädje.
Givetvis strävade många kvinnor efter att motsvara denna återglans av det gudomliga. En del för att locka män till förmånliga giftermål, andra var prostituerade på jakt efter kunder. Om dessa kvinnor inte motsvarade idealet för den perfekta människan så fanns det olika knep att tillgripa. Antagligen som en följd av att man såg ett samband mellan den vita färgen och renhet, skönhet och gudomlighet, kopplades Medeltidens, Renässansens och Barockens skönhetsideal till sådant som var vitt eller ljust, som mjäll, lätt rodnande kvinnohy och blont hår.
Under sina tvagningsceremonier var det vanligt att förmögna, eller högättade, italienska damer skrubbade sig i en strävan att få huden så vit som möjligt och man använde sig då bland annat av finmald korallsand, harts från drakblodsträdet, vitvinsättika, olika former av benmjöl, malda aprikoskärnor och kanel. Man pudrade också kroppen med olika substanser, som kunde innehålla allt ifrån kaliumkarbonat till arsenik. Man blekte håret med en mängd olika kemiska preparat och det var vanligt att kvinnor gick med bredbrättade hattar som lämnade håret fritt medan de skyddade ansiktet mot solen. På natten sov eleganta damer med handskar som preparerats med honung, senap och bittermandel och tvättade sig på morgonen med regnvatten och smorde sedan in sig med bensoinsalvor.
Sådana skönhetsriter var långt ifrån begränsade till kvinnor, även förmögna och besuttna män hade en fallenhet för olika skönhetskurer och då, liksom nu, var det vanligt att ta till eleganta klädedräkter och kosmetika för att dölja sina åldrande kroppars förfall.
Fram till 1700-talets slut pudrade förmögna, fåfänga män sina ansikten, målade läpparna röda och det fanns noggranna regler för hur kinderna så diskret som möjligt skulle färgläggas med rouge. Både män och kvinnor bar olika former av peruker, som pudrades med väldoftande substanser. Mångagick till överdrift. Bakom ryggen på den åldrande Kardinal Mazarin viskades det om hur han lade på alltför tjocka lager med smink för att dölja sin ålder och den franske Henrik III betraktades som löjlig figur då han på Paris gator visade sig ”sminkad som en prostituerad”, med kritpudrat ansikte, förhöjt med nyanser av saffran och rouge, alltmedan håret täckts av violett, parfymerat puder.
Det låter extremt, men att människor förlöjligar sig genom att försöka sminka bort sin ålder har antagligen varit vanligt i alla tider. Min fru minns hur chockad hon blev när hon i sin barndom kom nära den dominikanske diktatorn Trujillo och upptäckte hur grovt sminkad han var. Det är även uppenbart för var och en att Berlusconi är lite väl generös med sina ansiktskrämer.
Givetvis ger smink och kläder sexuella signaler och en ung, blomstrande kvinna med diskret anlagt smink kan förhöja åtrån hos en lebeman. Giacomo Casanova skrev att även om han avskydde överdriven klädsel och kosmetika anlagd för att dölja vissnande behag så lät han sig sällan tjusas av en osminkad, illa klädd kvinna:
Vad jag fann enastående och som tilltalade mig mycket, var det överdrivna bruket av rouge, applicerat på samma sätt som hos hovdamerna vid Versailles. Charmen med dessa målade kinder ligger i den vårdslöshet med vilken färgen har applicerats. Den är inte avsedd att vara naturlig, utan snarare söker den tillfredsställa ögonen, som vid åsynen skönjer tecknen på det rus som gör att vi förlorar oss själva, uppslukade av kärlek.
Casanova levde på gränsen mellan en tid då förkonstling och ”förfining” sattes högt och en ny epok då sådant föraktades och man istället vurmade för en återgång till allt som var naturligt. I England anlade man trädgårdar som skulle ge sken av att vara ”riktig” natur, förmögna kvinnor befriade sig från sina lager av kläder, korsetter och komplicerade peruker, ammade sina barn och gjorde utflykter på landsbygden. Öppenhet, enkelhet och ärlighet skulle visa sig i människors beteende och understrykas genom klädedräkt och oförställda ansiktsuttryck.
Man började intressera sig för hur känslor speglades genom kroppsspråk och minspel. Många ansåg att det var fel att försöka dölja sina känslor. Det var bättre att ge fritt utlopp för glädje, vrede och sorg. Det var inte längre föraktligt för en man att gråta, det var en del av människans sanna natur att visa hur hon kände. Den stora mängden ansiktsmuskler var ett bevis för detta.
Mellan 1775 och 1778 publicerade den schweiziske läkaren Johann Kaspar Lavater tillsammans med Goethe i fyra band sin inflytelserika Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe ”Fysiognomiska fragment för att förmedla kunskap om den mänskliga naturen och människokärlek” och introducerade därmed sin fysiognomik som enligt Lavater var ett vetenskapligt betraktelsesätt som möjliggjorde att människors karaktär kunde avslöjas genom ett systematiskt studium av deras hållning, kropps- och ansiktsuttryck, samt deras särpräglade uppträdande. Sinnet formade kroppen och tvärtom, därmed var smink, överdrivet eleganta kläder och förkonstlat uppträdande både falskt och förkastligt. Att vara försedd med en Bella Figura betydde därmed inte längre att man anpassat sitt beteende och sin kropp till ett fastställt skönhetsideal, utan att man vågade vara så naturlig som möjligt. Om du omformade dig själv efter andras önskemål var det ett tecken på att du var en både falsk och osäker människa.
Sådana tankegångar fick snart sitt genomslag inom konst och mode. Tongivande konstnärinnor som Louise Vigée-Lebrun och Marie-Guillemine Benoist började framställa sig i intimt och kärleksfullt samröre med sina barn och klädde sig i négligé elegant, tunna klänningar som luftigt draperades över kroppen. Män och kvinnor slutade använda peruker och smink, likt i alla tider fanns det dock de som i ren protest höll sig kvar i det gamla modet, eller började överdriva förkonstlingen.
Även frånvaron av smink kunde gå till överdrift och efterhand blev det i bohemkretsar allt vanligare att överdriva sitt känsloliv, sina svagheter och sina sjukdomar. Den engelske filosofen och samhällskritikern Edmund Burke hade 1786 i sin A Philosphical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beautiful diskuterat vad vi anser vara vackert eller lockande och funnit att det långt ifrån var de ideal som grekiska pythagoréer, spekulerande renässansfilosoferna eller franska akademiledamöter hade förordat. Skönhet stod inte enbart att finna bland sådant som kunde beräknas i enlighet med ett logiskt regelverk. Istället kunde det vara tvärtom – det som lockar och även kan framstå som vackert kan finnas det vilda, det otuktade, det obegripliga och exotiska. Ja, till och med det grymma och skrämmande kan vara vackert.
Den lidelse som orsakas av det stora och sublima i NATUREN, då dessa orsaker verkar som mäktigast, är häpnad; och häpnad är det själstillstånd, i vilket alla själsrörelser är betingade av någon grad av skräck […] Häpnad säger jag, är effekten av det sublima i dess högsta potens; de lägre effekterna är beundran, vördnad och respekt.
Nu störtade stormar, bergsmassiv, hav och vilda djur in i de preciösa salongerna. Det var inte längre ljus och harmoni som ansågs vara vackert, utan även spelet mellan ljus och skugga, rörlighet, det oväntade, det hotande gav djup åt tillvaron och ökade den estetiska njutningen, gav relief åt vardagen. Fantasin, drömmarna, och det fria skapandet var vackert även det. Utan mörker inget ljus, utan natt, ingen dag, utan sorg och skräck, ingen glädje.
Konstupplevelsen var inte beroende av några matematiska regler och det var inte heller kärleken och passionen. Driftslivet hade sina mörka, outgrundliga sidor och så hade död, lidande och sjukdom, känslan av deras hot, deras närhet kunde kanske till och med förhöja den estetiska känslan. Det ljusa och vita slutade var synonymt med det gudomliga, det kunde lika gärna vara en föraning om döden. Som de hektiska feberrosorna på en tuberkulossjuk människas likbleka ansikte. Kombinationen av ljus och mörker, liv och död blev inom modet en kombination av svart och vitt.
Det ljusa håret var inte längre ett skönhetsideal, utan ersattes av det svarta. En öppen, blå blick vek undan för outgrundliga, djupt liggande ögon. Borta var barockens och rokokons yppiga damer med sitt mjälla hull i blomstrande trädgårdar. Nu kontrollerade män och kvinnor sin vikt, drack vinäger och citronsaft, medan de undvek kött och fett. Flera bohemer experimenterade med hallucinogena droger, gjorde dagen till natt och hängav sig åt drömmarnas och fantasins ”artificiella paradis”. Kvinnor läste till långt in på nätterna emedan mörka ringar kring ögon ansågs vara lockande.
Susan Sontag skriver i sin mästerliga essä Sjukdom som metafor att även den fruktansvärda tuberkulosen kunde uppfattas som ”sublim”, med sin hetsiga febrighet i dödens närhet. Tuberkulossjuka ansågs ha ett ”eteriskt” utseende och sjukdomen troddes stimulera skaparkraften. Skönandarna tycktes bortse från utandningsluftens vedervärdiga stank från infekterade lungor, utan beskrev istället sjukdomens förlopp som ett drama med skiftningar mellan likblekhet och mörk rodnad, parad med uppskruvad hyperaktivitet som plötsligt kunde omvandlas till djup letargi. Hur kroppen tynade bort tills den tycktes vara nästan genomskinlig, hur oro och skräck inför dödens obeveklighet efterhand ersattes av stoiskt lugn och resignation. Sontag ger en rad exempel på ”romantiska” skildringar av tuberkulospatienters sista stunder.
Men, även det bleka, dödsmärkta kvinnoidealet kunde slå över i sin motsats. Den frigjorde konstnären kunde likaväl lockas av ”amazonen”, förkroppsligad genom en frigjord kvinna som författarinnan Georg Sand, som av sin väninna Marie d´Agoult.beskrevs som
en utmärkt jägare och amazon, med piska i handen, sporrar på kängorna, bössa över axeln, en cigarr mellan läpparna, ett glas vin i handen, föremål för skvaller och skandaler.
Även männen kring en kvinna som Georg Sand framstod som lockande och exotiska. De kallade sig ofta för bohemer, folk från Böhmen, en vanlig benämning på romer. Med den beteckningen ville de visa att de var självständiga konstnärsnaturer, fria från borgerskapets förtryckande konformism. De klädde sig och uppträdde apart för att poängtera vilka sällsamma personligheter de ansåg sig vara. En del av dem behövde inte ens förställa sig, de gav redan från början ett exotiskt och lockande intryck. Det kunde röra sig som den dödsmärkte violinvirtuosen Paganini eller den förbluffande skicklige pianisten Ferenc Liszt, som i sitt ungerska hemland tidigt hade fascinerats av romerna:
Få ting kunde i vår tidiga ungdom elda vår fantasi såsom böhmernas iögonfallande gåta, de som bad om några fattiga mynt framför varje palats eller koja i utbyte för några ord som de viskade i våra öron, ett par dansmelodier som ingen vandrande spelman någonsin förmådde efterlikna, några sånger som hettade upp älskare, utan att vara uttänkta av dem […] en förtrollning som trollband alla, men som ingen kunde förklara.
Svartklädd, med sitt långa hår, sin hökprofil, och passionerade pianospel fängslade Liszt sin publik. Hans pianospel sades kunna lyfta en månghövdad åhörarskara till oanade nivåer av mystisk, musikalisk extas, medan Paganinis fiolspel av många betraktades som om han haft en pakt med Djävulen, något som orsakade problem kring hans begravning – var han verkligen en sann kristen?
Beundrarinnor svärmade ständigt kring Liszt och slogs om hans kvarlämnade näsdukar och handskar. De bar hans porträtt som broscher och kaméer så att ingen skulle sväva i tvivel om vem som var deras idol. Beväpnade med saxar smög sig kvinnor på den gränslöst beundrade pianovirtuosen för att klippa en lock av hans hår. Om en pianosträng brast under något av Lizts framträdanden rusade grupper av upphetsade kvinnor upp på scenen för att slita den till sig för att göra sig ett armband av den. De lyckliga damer som varit närvarande vid något av hans kafé- eller salongbesök hade små glasflaskor med sig för att bevara de kaffe- och dryckesslurkar han lämnat efter sig. Kvinnor svimmade under konserterna och fick bäras ut, medan folk fick avsättas för att skydda musikern. Heinrich Heine döpte psykoserna till Lisztomania och de skulle inte upprepas förrän hundra år senare genom den ännu våldsammare Beatlesmanian. En författare berättar:
Liszt slängde en gång ifrån sig en cigarrstump på gatan, något som omedelbart uppmärksammades av en av de efterhängsna, beundrande damerna, som vördnadsfullt plockade upp det osmakliga rökverket ur rännstenen och hade det sedan infattat i ett skrin med initialerna ”F.L” ingraverat och besatta med diamanter. Hon gick ständigt omkring med det lilla skrinet, uppenbarligen omedveten om den stickande odör det avgav.
Den där historien kom mig att minnas ett sommarpratarprogram från 1998 i vilket Thommy Berggren berättade att när han bodde med sin hustru Monika Ahlberg i Hollywood ringde hans agent och berättade att Frank Sinatra satt ensam i baren på Chasen´s restaurang. Agenten visste att Thommy ville träffa sin idol och eftersom sångaren tycktes vara på ovanligt gott humör så kunde antagligen den svenske skådepelaren närma sig honom. Berggren och Monika for till Chasen´s, men kunde inte upptäcka Sinatra. Berggren kommer i samspråk med den italienske bartendern som säger att visst är Sinatra där, de behöver enbart sätta sig vid bardisken så dyker säkert Sinatra upp igen och kommer då antagligen att vilja tala med svensken, speciellt som denne är i sällskap med en så vacker dam. Berggren undrar vad Sinatra dricker
- Alltid whiskey. Jack Daniels. Där är han! viskar bartendern och nickar mot utgången.
Då Berggren ser att idolen är på väg ut vill han springa efter honom, men Monika griper sin make om armen:
-Lugna ner dig! och Frankie försvann.
- Fan också! tänkte Berggren, då bartendern pekade mot askfatet:
- Titta där ligger hans cigarett. Thommy Berggren stirrar mot askfatet och där ryker fortfarande en lång Chesterfieldcigarett. Monika Ahlberg ser makens lystna blick och undrar ironiskt;
- Skall du inte ta ett bloss? innan hon ger sig av till toaletten
Då Monika försvunnit beställer Berggren in en dubbel Jack Daniels
”Sedan tog jag försiktigt upp Sinatras cigarett drog ett djupt, djupt halsbloss och sköljde ner med en jätteklunk Jack Daniels och slöt ögonen.”
Uppträdandet, kläderna och utseendet hos män och kvinnor med bella figura har genom tiderna beundrats och efterapats. Det berättas att Goethes Den Unge Werthers Lidande fick många olyckligt förälskade, unga män att gå omkring i blå frack och gul väst. En del sägs till och med likt sin hjälte ha tagit livet av sig, Elvis, Hemingway och Marilyn Monroe har fått tusentals imitatörer och dubbelgångare, Jim Hendrix och Audrey Hepburn var trendsättande modeidoler. Exemplen är otaliga.
Givetvis har modeskapare haft ett stort inflytande på vem som kan tänkas framstå som en bella figura. Det sägs att det var Coco Chanel som i början av tjugotalet, genom att avskaffa parasoller och handskar, tog bort kvinnors skräck för solsken. Snart blev det rådande kvinnoidealet solbrända, vältränade och frigjorda kamratflickor och så fortsätter det. Trender kommer och går. Vi förändras ständigt, kanske utan att vi märker det. Fanatiska, eller skrämda, japanska soldater som efter årtionden dök upp efter sin isolering på öar i Indonesien eller Söderhavet begrep inte mycket av vad de möttes av i sitt hemland – människorna var längre, talade annorlunda, var annorlunda klädda och framförallt fullständigt förändrade i åsikter och beteenden.
La Bella Figura består och vad som också finns kvar är den ogripbara, mäktiga känsla som kan uppkomma när vi grips av en omvälvande estetisk chock. Något så vackert att vi inte begriper oss på det och inte förmår beskriva våra känslor – det kan vara en vacker kvinna, ett mäktigt landskap, ett konstverk, ett musikstycke. Det är sällen det händer, men det är en fantastisk upplevelse. Ibland sådana tillstånd beskrivits som en sjukdom – Stendahlsyndromet, uppkallat efter en passus i en av Stendahls böcker Rom, Neapel och Florens: 1826. Författaren berättar där hur han har kommit in i kyrkan Santa Croce i Florens:
Där fanns Machiavellis grav och bredvid Michelangelo vilade Galileo. Vilken förbluffande samling män! Då jag blickade upp mot Volterranos fresker med sibyllor greps jag av den mest intensiva njutning som konsten någonsin har kunnat skänka mig. Jag hamnade i en slags extas, fullkomligt uppslukad av sublim skönhet … Jag hade nått en nivå av himmelsk lycksalighet … då jag kom ut genom Santa Croces portal greps jag av en våldsam hjärtklappning; det var som om livskänslan torkat upp inom mig och jag gick i ständig skräck för att falla till marken.
Kan det ha varit något liknande nunnan kände där på Sankte Pers torg då hon beundrade Johannes Paulus Bella Figura?
Burke, Edmund (1995) Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det sublima och det sköna: med en inledande essä om smaken. Stehag: Symposion. Casanova, Ciacomo (2002) The Story of My Life. London: Penguin Classics. Firenzola, Agnolo (1992) On the Beauty of Women. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. O´Bryan, C. Jill (2005) Carnal Art: Orlan´s Refacing. Minneapolis: University of Minnesota Press. Paquet, Dominique (1997) Miroir, mon beau miroir. Une histoire de la beauté. Paris: Gallimard. Rostand, Claude (1972) Liszt. London: Calder and Boyars. Stendahl (1987) Rome, Naples et Florence: 1826. Paris: Gallimard. Sontag, Susan (1978) Sjukdom som metafor. Stockholm: Natur & Kultur. Walker, Alan (1987) Franz Liszt, The Virtuoso Years (1811 – 1847) Cornell University Press.
