LA SERENISSIMA: Venedig som kvinna, dröm och död

Tåget till Venedig går över vatten. Vi närmar oss någon vecka före jul, på båda sidor om vagnen är allt grått. Grå himmel, grått vatten, en trädbevuxen ö skymtades i gråheten, även den grå, fast i en mörkare nyans.

För fyrtiotvå år sedan kom jag längs samma järnvägsbro, fast då var det högsommar och varmt. Jag och Claes var på strålande humör, då vi klivit av tåget skyndade vi att skriva in oss på ett hotell. Den rara damen som gjorde i ordning rummet åt oss tyckte att vi var stiliga ragazzi nordici och gav oss varsin kyss, sedan satt vi på en uteservering, betraktade de vackra flickor vi trodde var venetianskor, drack vin, åt pasta och ropade. ”Vi bor här!”

Jag hade varit i staden förr och har sedan dess återkommit flera gånger. Alltid lika förbluffad över vad den ungerske författaren Antal Szerb beskrivit som:.

Den påtagliga venedigheten hos Venedig: vattnet mellan husen, gondolerna, lagunen och stadens rosa lugn.

Venedig var, är och förblir som en hallucination, ett luftslott där den med sina palats, gränder, och broar tycks flyta på lagunens stilla vatten. Flera av de noveller och romaner som utspelar sig i staden framstår som drömskildringar – Döden i Venedig, Titta inte nu och Främlingars tröst. 

Charles Dickens som besökte staden1845, fyra år innan järnvägsbron blev klar, skildrar sin vistelse som en dröm/hallucination. Han och hans familj anlände i en gondol och efter att ha slumrat till finner Dickens att det blivit natt och att han plötsligt befinner sig inne i staden:

Innan jag förstod hur fann jag att vi gled upp längs en gata - en imaginär gata med hus på båda sidor, de reste sig direkt ur vattnet och den svarta båten gled fram under deras fönster. De reflekterande strålarna från tända ljus i några av dessa fönster sökte sig ner i djupet av den svarta strömmen och allt var mycket tyst.

Dickens håller genom hela sin berättelse fast vid drömillusionen och nämner inte någon plats vid namn, medan han berättar om sina förvirrande besök i kyrkor, palats och fängelsehålor, noga med att påpeka det smygande förfallet och vattnets ständiga närvaro:

Vid kajer, kyrkor, palats och fängelser: nötande på deras murrar och sipprande in på stadens undanskymda platser, smög sig vattnet ständigt fram. Vaksamt och ljudlöst lindade det sig runt, runt med sina många slingor, likt en gammal orm, tänkte jag, som bidar sin tid tills dess folk kommer att blicka ner i dess djup och där skymta stenarna som den gamla staden lämnat efter sig, hon som en gång trott sig vara dess härskarinna.

Berättelserna jag nämnde är alla en slags mardrömmar, där stadens förfall, labyrintiska gränder och stinkande kanaler utdunstar död och moraliskt förfall, förenat med en underton av sensualitet: mörka drifter, förbjudna lockelser. Venedig tycks alstra begär och död, som i Heinry James roman Duvans vingar  med dess nyanser av ensamhet och återkommande apati, i samklang med ett kyligt och delvis dolt budskap om att när det gäller pengar, sex, kärlek och död är de flesta av  oss beredda att acceptera långt mer än vad vi är villiga att erkänna. 

Inte för inte var Venedig Casanovas födelsestad och hemstad för den moderna pornografins fader - Pietro Aretino, Michelangelos och Tizians god vän, som emellanåt försörjde sig genom olika former av utpressning. I modern tid finner vi i staden Tinto Brass, skapare av en mängd mer eller mindre konstnärliga pornografiska filmer och gift med dottern till Giuseppe Cipriani, grundare av Harry´s bar, som genom decennierna varit ett venetianskt stamställe för män som Toscanini, Chaplin, Hemingway, Hitchcock, Capote, Orson Welles, Onassis och Woody Allen, samt en mängd celebritetsspanande turister.

Staden liknas ofta vid en kvinna och kallas La Serenissima, Den Lugnaste, men kan även framställas som nyckfull och nervös. Henry James skrev 1882:

Det är genom att leva där från dag till dag som du lär känna omfattningen av hennes charm; som du förmår ta till dig hennes utsökta inflytande och sjunka in i hennes varande. Varelsen skiftar som en nervös kvinna, som du lärt känna först då du blivit bekant med alla aspekter av hennes skönhet. Hon kan vara på gott humör eller deprimerad, blek eller rödflammig, blekrött kylig eller het, fräsch eller skämd, allt beroende på vädret, eller tiden på dygnet. Hon är alltid intressant och nästan alltid melankolisk; men hon skänker tusentals tillfälliga oväntade gåvor och skapar ständigt lyckliga sammanträffanden.

Sällan framställs Venedig som en matrona, en trogen hustru. I de av maskulina fantasier dominerade venedigskildringarna liknas staden allt som oftast vid en lockande, men lättfärdig älskarinna, något som möjligen kan ha att göra med stadens rykte som ett näste för synd och prostitution.

Venedigs yppiga, loja hetärer skildras på mästerverk av Tizian, Giorgione och Veronese. Redan 1358 deklarerade Il Gran Consiglio di Venezia, stadens styrelse, att prostitution är "absolut nödvändig för världen" och öppnade statsunderstödda bordeller i flera större italienska städer. Legal prostitution var en av Venedigs attraktioner, en av lockelserna under dess tid som världsmetropol, centrum för handel och sjöfart.

Siffror är givetvis svårt att finna. Den vanliga uppfattningen att en tiondel av stadens kvinnliga befolkning, under en stor del av Republikens existens, var prostituerade är antagligen överdriven, men kvinnors sociala position var knappast aktningsvärd och deras politiska inflytande obefintligt. Som motvikt till den omfattande prostitutionen kan ställas att under femtonhundratalet var uppskattningsvis 60 procent av Venedigs kvinnor från adel och högre borgerskap nunnor. Flera av dem mot sin vilja, tvingade till klosterlivet av skäl som att föräldrarna inte funnit passande äkta män till dem, inte förmått betala hemgift eller för att något snedsteg gjort dem oattraktiva på äktenskapsmarknaden.

Kopplingen mellan kvinnlighet och Venedig var så stor att staden kunde uppfattas som en konkurrent till andra kvinnor, exempelvis hustrun till en av La Serenissimas största beundrare - John Ruskin, en på sin tid mycket inflytelserik konstkritiker, konstnär, mecenat, poet och författare som ägnade Venedig en passion gränsande till resignerad kärlek. Hans unga, ovanligt attraktiva och levnadsglada hustru, Euphemia ”Effie” Gray, ägnade sig åt ett intensivt sällskapsliv, flirtade och dansade med de österrikiska officerare som hennes make fruktade skulle demolera de palats och kyrkor han noggrant dokumenterade med kamera och ritstift.

I sitt omfångsrika verk The Stones of Venice, ”Vad Venedigs stenar lära: tankar om arkitekturens förfall”, i tre band från 1851 till 1853, skildrar Ruskin detaljerat inte mindre än åttio venetianska kyrkor och spårar i dem vad han ansåg vara av största betydelse för en sant mänsklig arkitektur, nämligen offer, sanning, kraft, skönhet, liv, minne och lydnad. Byggnaderna, som omsluter människors liv och verksamhet, speglar mänsklighetens hopp och strävan, därmed har de också enligt Ruskin ett eget liv och en speciell karaktär.

Venedig lever, dess stenar talar till oss, med det är en trött, gammal stad som hotas av döden. På Ruskins tid var det dessutom en erövrad och förnedrad stad som 1849 hade kapitulerat för österrikiska arméer, efter månader av belägring, svält och ett hänsynslöst bombardemang från land och från luften.

Venedig är den första stad i världshistorien som bombats från luften. Den österrikiska armén lät luftballonger driva in över staden från vilka tidsinställda bomber släpptes ner. Målen träffades på måfå, De flesta bomber som fälldes var splitterbomber med syfte att slumpvis skada och döda så många människor som möjligt, för att därigenom försätta befolkningen i skräck. Ruskin skrev om förstörelsen av stadens byggnader och känslan av uppgivenhet hos befolkningen, men vad han mest fascinerades av var det sakta framskridande hotet från havet, som gjorde att den sönderfallande staden obevekligt sjönk ner i lagunens gröna vatten. Likt en vacker kvinna som uppslukas av ålder och håglöshet.

Ruskin hade till en början tänkt skriva enbart om arkitektur. Venedig är en alltigenom mänsklig skapelse, men Ruskins redogörelse för Venedigs byggnader utvecklades till så mycket mer. Som utsökt, men odisciplinerad, stilist hade han en förmåga att förlora sig i en mängd olika ämnen, något som för en läsare kan leda till både fascination och desperation:

I hans sinne, liksom i ögat hos en impressionistisk konstnär, reflekterades i stort sett allting i allting annat; när han anstränger sig att vara fokuserad och enkelspårig går mycket av hans färgsättning förlorad. Men, det måste erkännas att efter trettio års ålder blir hans oförmåga att hålla sig till ett ämne ganska frustrerande och i hans senare skrifter slår i stort sett varje mening över till ett nytt spår och han försätter därmed sin läsare i ett tillstånd av hysterisk frustration.

Det var alltså inte så märkligt att Ruskin fascinerades av Venedig, dess närhet till det ständigt skiftande vattnet som får ljus och färger att skimra och förändras från minut till minut.

En av de funderingar Ruskin exponerar i sin Stones of Venice är att staden långsamt har korrumperats. Genom övergivandet av den sanna kristna tron hade dess kulturella landvinningar äventyrats och hela samhällskroppen skadats. Därmed kunde stadens sorgliga öde utgöra en varning för att alltmer förflackat England.

Enligt Ruskin hade fröna till Venedigs undergång såtts när staden blomstrade som mest. Förträffliga renässanskonstnärer hade arrogant vänt sig från Gud i hednisk dyrkan av sin förmåga att framställa bländande skönhet och därmed hade den moraliska och andliga hälsan hos ett en gång vitalt och kraftfull samhälle vittrats sönder av övermod och njutningsjakt. Ett vällustigt leverne ledde till skapandet av en indolent överklass, marginaliserade arbetare och en mängd arbetslösa lösdrivare.

Ruskin beskriver hur det i trappuppgångar och pelargångar ligger drivor med sysslolösa män, ”likt ödlor i solsken”, alltmedan deras smutsiga avkomma springer vind för våg; skriker sig hesa, svär, stjäler, tigger, slåss och spelar om småslantar genom att ”kasta slitna centesimi mot kyrkornas marmorväggar, alltmedan framställningar av Kristus och hans änglar ständigt blickar ner mot dem”. Venedigs historia och förfall får Ruskin att reflektera över sin samtids samhällsutveckling:

Vi eftersträvar att skapa en människoart som exklusivt ägnar sig åt funderande, och en annan som alltid arbetar, någon som tillhör den första kategorin kallar vi ”en gentleman”, de som tillhör den andra betecknas som ”arbetare”; men arbetaren bör allt som oftast tänka och teoretikern bör arbeta, då blir de båda män i ordets bästa bemärkelse. Nu är gör vi båda orätt, hos den ene skapas avund, hos den andre förakt och samhället består av skröpliga tänkare och eländiga arbetstagare. Det är enbart genom arbete man blir sund och frisk och det är endast i förening med tanken som arbetet blir meningsfullt, de två kan inte ostraffat skiljas åt.

Det var ljus och vatten som förfört de av Ruskins så högt beundrade renässanskonstnärerna:

Eftersom Tizian trodde på Madonnan är Jungfru Marie Himmelsfärd [altartavlan i Frari basilikan] en ädel målning. Men han framställde henne inte för att få någon annan att tro på henne. Han målade henne som han gjorde på grund sin förtjusning i överflödande mängder av rött och blått och ansikten dränkta i solsken. 

Givetvis en generalisering, men det kan inte förnekas att de venetianska renässansmästarna fascinerades av överdåd, färg och ljus. Tizians madonna är fulländat utförd, med slående färgharmonier; hennes dräkt i olika nyanser av rött, omvirvlad av en böljande blå mantel med mörka skuggor, mot en bakgrund av guld och solgult, allt skapat för att betraktas på avstånd.

Samma generösa briljans är uppenbar i Veroneses konst, speciellt om man får lyckan av att se hans tavlor i all sin bländande fräschör, befriade från den smuts och svärta som med tiden vanställt så många oljemålningar. Som den väldiga Bröllopet i Kana i Louvren med dess turbulenta och asymmetriska virrvarr av luxuöst klädda aristokratiska figurer i en extravagant miljö, fylld med fantasifulla och spännande detaljer. Dessvärre missar nog en hel del museibesökare möjligheten att njuta av mästerverket. Det täcker nämligen väggen mitt emot Mona Lisa och många är säkerligen så angelägna om att tränga sig fram för att betrakta hennes välkända ansikte så att de inte uppmärksammar den extravaganza som befinner sig bakom dem.

Det är iögonfallande att Veronese inte grubblat över framställningen av en innerlig andaktsbild. När inkvisitionen bad honom om en förklaring till varför han i sin målning Festmåltiden i Levi hus lagt till en massa ovidkommande detaljer som "gycklare, berusade tyskar, dvärgar och andra sådana oanständighter" svarade konstnären:

Vi målare tar oss samma friheter som poeter och galningar, och jag framställde dessa legoknektar, en som dricker och en som äter vid foten av trappan, fast båda är redo att göra sin plikt, eftersom det tycktes mig lämpligt och att det var fullt möjligt att husets ägare, som jag hört var rik och storvulen, kunde ha haft sådana tjänare.

När inkvisitorn frågade Veronese om någon bett honom att måla "tyskar, gycklare och andra liknande figurer" svarade han:

Nej, men jag fick i uppdrag att pryda mitt verk med sådant  jag ansåg vara korrekt; och [duken] är ju mycket stort och kan därför innehålla många figurer.

Det vore dock orätt att anse de venetianska mästarnas uppskattning av färg, ljus, yppighet och extravagans som en brist på uppriktighet inför fromhet och medlidande. Betrakta den praktälskande Tiepolos framställning av Kristi väg till Golgata i Venedigs Sankt Alvise kyrka, där Jesus fallit till marken under sitt tunga kors, mitt i en virvlande hop av färgrikt klädda soldater, sörjande och dödsdömda. Färgprakten, den genomtänkta kompositionen och vitaliteten i rörelserna kring honom gör Jesu lidande ansikte än mer framträdande och gripande. Betraktaren kan inte undgå att identifiera sig med honom.

Färgerna hos såväl Tintoretto, Tizian som Veronese mörknade ju äldre mästarna blev och de tycks alltmer öppna sig för trons mysterium; dess djupare, mörkare aspekter.  I den åldrande Veroneses framställning av Jesu ångest i Getsemane har färg och penseldrag inte förlorat sin kraft och dekorativa verkan, men förlänats ett djupare patos än tidigare. Den uttröttade Jesus har sjunkit samman i famnen av en tröstande ängel, medan ett himmelskt ljus skär genom omgivningarnas dunkelt, rökblå färg.

För Ruskin hade Venedigs bebyggare gjort sig till herrar över sanka öar och sumpmarker och med en stark kristen tro som grund hade de genom hårt arbete omvandlat dem till ett sagorike av guldgnistrande mosaiker, magnifika kyrkor och palats. Enligt honom smög sig dock snart dekadens in i perfektionen och orsaken var samma element som gjort miraklet möjligt – vattnet.

På få ställen är kopplingen mellan vatten och konst så uppenbar som i Venedig. Lagunens gröna vatten är en mäktig källa till inspiration, men också ett ständigt hot om fortskridande förfall. Genom vattnets föränderliga kraft kopplas passion och död samman; i arkitektur, konst och inte minst i musiken. I Vivaldis friska klanger gör sig vattnets och vädrets förändringar ständigt påminda och Thomas Tranströmer erinrar oss om att det var i Venedig som Wagner dog. Månaden innan tonsättarens död fick han besök av sin svärfar, Franz Liszt, som för honom spelade ett tungt framskridande pianostycke.

Wagner var svårt sjuk, han led av plågsam kärlkramp. Liszt var inte närvarande då Wagner dog och hans vacklande hälsa hindrade honom från att hinna fram till begravningen i Bayreuth. Liszt led av astma, sömnlöshet och hjärtproblem och hade deklarerat att: “Jag bär i hjärtat e djup sorg som emellanåt måste bryta sig loss i toner.”

Det var när Liszt fick veta att den döde Wagner med gondol förts längs Canal Grande från Palazzo Vendramin  till järnvägsstationen Santa Lucia, som han döpte pianostycket han spelat för den döende Wagner till La lugubre gondola, Sorgegondolen. I sin dikt med samma namn för Tranströmer oss till Wagners dödsläger och låter oss lyssna till Liszts pianospel som finner inspiration och dödens närvaro i Venedigs stigande vatten:

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande

tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas

han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.

Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.

Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr

ansiktet en vit flagg. […]

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys. […]

Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.

Det är en förklädnad.

Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom –

djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte. […]

När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt

så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden. […]

Kvällen innan han dog hade Wagner suttit vid flygeln och spelat Rhendöttrarbas klagan  från finalen på sin opera Rhenguldet. På nattduksbordet låg Friedrich de la Mottes roman om vattenanden Undine. Såväl musik som valet av kvällslektyr för oss tillbaka till Venedigs kvinnliga väsen.

Rhendöttrarnas böljande klagosång över förlusten av sitt guld övergår efterhand till ett våldsamt crescendo, en förvarning om vattnets kraft och förstörelseförmåga, som slutligen förverkligas i Ragnaröks sista akt, då Rhen svämmar över sin bräddar och Rhendöttrarna återtar sin ring . De sensuella, vattenlevande Rhendöttrarna, nakna och med fritt hårsvall, är sinnebilden för kvinnlig lockelse, manifesterad genom vattnets nyckfulla obeständighet. Musikkännaren Lawrence Kramer har observerat att hos Wagner: “ersattes elden hos klassisk åtrå av det oavbrutet virvlande, oändligt rytmiska vattnet”.  Sexualiteten hade blivit ”flytande” och i konsten förvandlades erotiken från hetta till köld, driftslivet genomgick en metafors från eld till vatten; nakenhet och hår förenades till sinnebilden för sexuell lockelse.

I sin studie Makten hos kvinnors hår i viktoriansk föreställningsvärld konstaterade Elisabeth Gitter att eftersom tidens mode gjorde så att hår och ansikte i stort sett var de enda exponerade och synliga delarna av en kvinnas kropp så behäftades de i maskulin fantasi med en ”överdriven” sexuell lockelse.  Fritt svallande hår sammanställdes med vatten. Den nakna sjöjungfrun med sitt böljande hårsvall blev inom konsten en symbol för kvinnlig, ohämmad sexualitet – en hotfull lockelse. Så gott som varje vattenlevande fabelvarelse har inom folklore betraktas som lockande och dödlig. I sin roman Fåfängans Marknad nämner William Thackeray sjöjungfrurna som :

onekligen ter sig lockande där de på klippor sitter med sina harpor eller kammar sitt långa hår. Men, då de sjunker ner i sitt ursprungselement, som de är beroende av, blir de ondskefulla och vi bör vara på vår vakt mot dessa fientligt inställda, havskannibaler, som avnjuter och festar på sina infångade, hjälplösa offer.

Den mest skräckinjagande kvinnliga vattenvarelsen av dem alla är Medusa, som genom sitt fruktansvärda hår av levande, slingrande ormar av en del psykoterapeuter har tolkats som sinnebilden för manlig skräck inför det kvinnliga könsorganet. Inte minst har John Ruskins skilsmässa från den vackra Effie Grey orsakat en mängd spekulationer, även under hans egen livstid. Ruskin hade något kryptiskt förklarat att skilsmässan orsakats av att han hade föreställt sig att kvinnor skulle var helt annorlunda skapta än vad han sett Effie vara. Effie förklarade i ett brev till sin far anledningen till varför hon fortfarande var jungfru:

Han [Ruskin] angav en mängd olika skäl, att han inte tyckte om barn, religiösa motiv, en önskan att bevara min skönhet och slutligen, under det senaste året, erkände han sitt verkliga skäl ... att han hade tänkt att kvinnor var helt annorlunda än vad han sett att jag var och att anledningen till att han inte gjorde mig till sin hustru var att han äcklades av min person första kvällen, den 10:e april.

Ruskin var uppenbarligen inte homosexuell och Effie som sedermera gifte sig med konstnären Millais, med Ruskins gillande, var knappast oattraktiv och blev dessutom mor till åtta barn, Ruskins underliga beteende och förklaringar har därför tolkats på en mängd olika sätt. Vanligast ärnumera att betrakta det som en form av ”genitalskräck”. En feministisk litteraturvetare, Sharon Weltman, har tolkat Ruskins livslånga fascination och skräck för ormar som ett utslag av fruktan för kvinnlig sexualitet:

Den falliska symbol, som ormen utgör, blir för Ruskin feminin […] som när han skildrar dess sensuella kurvor och kvinnliga skönhet. Ormens betydelse finns för Ruskin inte enbart i dess förmåga överskrida genusgränser utan att den för honom representerar en klichéartad feminin egenhet, nämligen förändring och förvandling.

Ormar blir till manifestationen av ett kvinnligt hot. I många mäns fantasi kopplas ormar till vatten och därmed till hotande, kvinnliga vattenvarelser. Sjöjungfruns hår blir till en snara för de män hon fångar in och hennes fiskstjärt, beviset på hennes dubbelnatur, blir till en kvävande ormkropp. Det stämmer onekligen att Ruskin i sina ofta återkommande beskrivningar av ormar sammanställer dem med kvinnor och vatten.

Betrakta hur sakta den rör sig – en våg, men utan vind! En ström, men utan fallhöjd! Hela kroppen rör sig samtidigt, dock med en del år ena hållet, en del åt det andra, […] allt med samma lugna obeveklighet och på samma sätt – inget hopdragande, ingen förlängning; ett ljudlöst, ringlande framåtskridande, en spöklik rörelse av fläckig jord, med hot i sina huggtänder och förvirring i sina slingor. Skräm den – den vindlande bäcken blir till en pil – vågen av förgiftat liv far likt ett kastat spjut fram genom gräset.

Den nätta, troskyldiga havsvarelsen Undine i boken med samma namn, som låg på Wagners nattduksbord, är däremot en helt annan kvinna än lockande, men mordiska, sjöjungfrur och rhendöttrar. Hon är en elementarande som söker sitt ursprung i alkemistisk spekulation.

För några år sedan besökte jag en klinik i Rom vid namn Paracelsus. Ett något märkligt namnval med tanke på att Paracelsus i allmänhet betraktas som en charlatan och kvacksalvare. Ansluten till Paracelsuskliniken var en grupp läkare med erkänd medicinsk expertis och jag undrade hur det kom sig att de verkade i namn av en alkemist och förment undergörare.

Theophrastus Bombastus von Hohenheim (1490 – 1541) kallade sig för Paracelsus, ”Överlägsen Celsus”, en alkemist verksam under första århundradet efter Kristus. Paracelsus som påstod sig vara ”medicinens Kristus” var en lärd man, nära vän till Erasmus av Rotterdam. Han tjänade en mängd europeiska furstehus, bland annat bodde han som livläkare åt Kristian II (Kristian Tyrann) en tid i Köpenhamn och Stockholm.

Paracelsus ansåg att noggrann analys av patienten, sjukdomsförloppet och dess samband med närmiljön var avgörande för fastställande av ett effektivt botemedel. Antagligen berodde hans övertygelse på de erfarenheter han fått som läkare inom den tyska gruvindustrin. Han var den förste som fastställde orsaken till silikos och som genom kemiska analyser kom fram till förekomsten av olika metaller i dricksvatten.

Inom vissa kretsar, som personalen vid Paracelsuskliniken i Rom, grundar sig Paracelsus goda rykte på hans uppfattning om att alla botemedel måste ta hänsyn till både kropp och själ. Han antog nämligen att allt är besjälat och hans elementärlära bygger på tron att hela skapelsen är uppbyggd av de fyra elementen; eld, jord, luft och vatten. Det är där som hans spekulationer lämnar vetenskapen och blir alltmer fantastiska. I en av sina många avhandlingar beskrev Paracelsus elementarandarnas liv – de lever inom sina respektive element, där de äter och dricker, arbetar och strider, föds och dör. Gnomerna i jorden, sylfer i luften, salamandrar i elden och undiner i vattnet. Paracelsus livliga och fantastiska beskrivningar av elementarandarnas liv har inspirerat en mängd poeter och författare, inte minst Goethe.

I den preussiske officeren Friedrich de la Motte Fouqués utmärkta saga Undine från 1811 är den troskyldiga och vackra Undine en elementarande, som mest av allt önskar sig en själ, något en ande enbart kan få om hon/han gifter sig med en människa. Undine lyckas få riddaren Hildebrand att gifta sig med henne. Men, liksom de flesta varelser med ett omänskligt ursprung förmår hon inte behålla sin makes kärlek. Orsaken är att vi dödliga fruktar allt som är annorlunda. Hildebrands avståndstagande gentemot Undine förvärras genom elementarandens falska väninna Bertalda, som blir orsaken till att den älskliga Undine slutligen förskjuts av Hildebrand och återvänder till sitt rätta element – vattnet. Men, vattenandens kärlek till Hildebrand kan inte stillas och riddaren kan heller inte glömma henne. En natt stiger Undine upp ur slottets brunn och söker upp sin Hildebrand, som välkomnar henne med en kyss, som dock leder till hans död. Kombinationen kvinnlighet, vatten, passion och död är alltså närvarande även i sagan om Undine.

I Undine finns som i de flesta bra sagor, kalla stråk av skrämsel och förvirring, som när Ruskin beskriver hur fuktigt, kyliga nätter får Venedig i sitt grepp och ensamma nattvandrare förlorar sig i dess labyrinter av smala gränder, broar och kanaler, medan de med stigande panik irrar kring i cirklar utan att finna någon utväg. Rädda för att bli överfallna eller falla ner i någon av dess kalla, smutsiga kanaler, utan hopp om räddning i en stad som genom sin fantastiska särart inte tycks vara verklig. En vilsen besökare kan känna sig som om han hamnat i en sfär bortom alldaglighet. Jeanette Winterson skriver i sin märkliga roman Passionen:

Detta är den labyrintiska staden. Du kan varje dag ge dig av från samma ställe till samma plats och likväl aldrig slå in på samma väg. Om du skulle göra det, vore det av misstag. Din blodhundsnos kommer inte att vara dig till någon nytta här. Din kurs i hur man följer en kompass kommer att svika dig. Dina självsäkra instruktioner till förbipasserande besökare kommer att sända dem vilse till torg de aldrig har hört talas om, över kanaler som inte nämns i några böcker.

Boken jag läste på tåget in mot Venedig tycktes bekräfta att jag var på väg mot en främmande sfär. Den hette Resa i månljus och var skriven av Antal Szerb, en kosmopolit med rötter i Budapest, beundrad och framgångsrik greps han 1944 och fördes som jude till koncentrationslägret i Balf, där han efter en månad blev misshandlad till döds.

Jag hade tagit med mig boken eftersom jag läst att det skulle röra sig om en resa genom Italien, skriven med magisk realism. Och romanen var förvisso en märklig bekantskap. Inte minst med tanke på inledningen där romanens huvudperson befinner sig på ett tåg. Han heter Mihály och är för första gången på väg till Venedig i sällskap med sin hustru, som han nyss gift sig med. Förundrad lyfte jag huvudet från boken, såg mig omkring och blev förundrad medveten om att även jag satt på ett tåg på väg till Venedig, i sällskap med min hustru, min äldsta dotter och hennes pojkvän. Han är från Tjeckien och heter Michal, den tjeckiska motsvarigheten till Mihály, för första gången var han på väg till Venedig och skulle om några månader gifta sig med min dotter.

Några dagar senare vandrade jag ensam genom Venedigs gränder, det var i slutet av december, grått och kallt. De övriga vilade sig på hotellet, men jag hade gett mig ut för att leta rätt på en sybehörsbutik jag sett tidigare och som sålde broderade linnetyger. Jag tänkte få tag på julklappar. Butiken låg vid sidan om de vanliga allfarvägarna och underligt nog fann jag den utan större besvär.

Butiksinnehavaren var en vänlig, liten dam från Klagenfurt i Österrike. Hon gillade uppenbarligen mina försök att tala en tämligen usel tyska. Hon hade bott i Venedig i mer än femtio år och sa sig trivas alldeles utmärkt.

-       Men, det är inte som förr. För flera år sedan var de flesta av mina kunder venetianare och kanske en femtedel var turister. Nu är det alldeles tvärtom. De ursprungliga venetianarna flyttar. Hyrorna har blivit alldeles för dyra. Husen renoveras och folk vars förfäder har bott här i århundraden har inte längre råd att bo kvar. Allt har förändrats. Venedig har förlorat sin folkliga särprägel. Befolkningen sjunker. Grannsämjan och glädjen försvinner. Men det är likväl en underbar plats. 

Då jag återvände virrade jag bort mig och kände mig då som Mihály i Antal Szerbs roman:

Trånga smågator förgrenade sig i smalnande gränder och ju längre han vandrade bland dem ju trängre och mörkare blev de. Om han sträckte ut sina händer kunde han röra vid väggarna på husen på varsin sida om honom, med deras stora tysta fönster bakom vilka, han förställde sig att sällsamt intensiva italienska liv låg och slumrade. Medan han vandrade genom dessa nattliga gator var känslan av intimitet nästan som ett intrång. Varifrån kom denna sällsamma lockelse, denna särpräglade hänryckning, som grep honom bland gränderna? Varför kändes det som om han kommit hem? Kanske för att barn drömmer om sådana platser, barnet som vuxit upp i en ombonad stuga med trädgård och som fruktar det öppna fältet.

Bland Venedigs gränder påminns den tillfällige besökaren om att det i Venedig finns mer än turister och miljonärer, palats och kyrkor fyllda med konst. Där bor även människor som tillbringar sin vardag i staden, med allt vad den innebär av matlagning, varuinköp, sophämtning, läckande rör och problem med elektricitet och räkningar.

Den milt sagt märklige Frederick Rolfe, en bedragare, förment avsatt, katolsk präst och före detta munk, men av många ansedd som en genial författare som dog i Venedig 1913, slutade sitt liv i bottenlöst elände, ohjälpligt intrasslad i en undre, kriminell värld inom vilken han tydligen trivdes som fisken i vatten. Han var nämligen en vattenvarelse som såg Venedig som sitt rätta element. Han bodde på en båt och simmade flera timmar om dagen kring i stadens kanaler:

Jag måste ha djupt vatten – så djupt som möjligt – jag är som venetianarna säger ´Apassionato por aqua´.

Rolfe beskrev i ett av sina brev hur han om natten brukade ro långt ut i lagunen, han hade av gondoljärerna lärt sig handskas med deras svårmanövrerade farkoster:

att glida tyst överbord för att i en timmes tid simma i ljuset av en stor gyllene måne  – plenilunio – eller bland stjärnornas böljande återspeglingar. (O, banne mig, vilken himmelsk plats är inte det). 

Men, den homosexuelle Rolfe var också likt de mytiska vattenvarelserna ett känslokallt rovdjur som drog unga män med sig ner i djupet och övergav dem där. Han var en bedragare, en svikare av förtroenden och en kopplare. Hans biograf A.J.A. Symons skriver i sin fascinerande biografi över Rolfe, utgiven 1934, att han blev mycket illa berörd när han fick tag på en del av Rolfes brevkorrespondens:

Vad som chockerade mig i dessa brev var inte bekännelserna om frossandet i sexuella perversiteter, sådant förvånar inte en härdad historiker. Men, att en bildad man, en idealist, nära nog ett geni, så fullständigt samvetslöst kunde avnjuta ödeläggandet av ungdomlig oskuld, att han mot betalning gjorde sig skyldig till koppleri, att han ställde all sin kunskap om den italienska stadens undre värld till förfogande, att han med en sådan feberaktig frenesi följde sin lusta och sina begär, sådant försatte mig i ett tillstånd av ilska och ömkan.

Trots att han allt som oftast lyckades lura till sig stöd, husrum och pengar från diverse välgörare, vars välvilja han snabbt förbrukade, sjönk Rolfe allt djupare ner i misär och sjukdom:

Desperat kasande utför, oförmögen att betala för kläder, ljus eller mat; levde han likt en råtta på botten av en båt, kringsmygande i gränderna, förlorad i ett elände av frustrerad begåvning, missade möjligheter, utan pengar i fickan och kött i magen …   

Fredrick Rolfes otäcka öde, den värld han levde i, måste ha tett sig som fullkomligt främmande för de välbärgade turister som samtidigt avnjöt Venedigs glittrande charm.

För många turister kan insikten om att det finns en hel del fattigdom och brottslighet i Venedig kännas chockerande. Den påträngande närvaron av en proletär miljö var antagligen mer framträdande i början av förra seklet. I Leslie Hartleys kortroman Simonetta Perkins, blir bokens huvudperson, Lavinia en rik ung dam från Boston, vittne till ett knivslagsmål vid Rialtobron. Hennes följeslagare förkunnar entusiastiskt att han är glad över att få uppleva det hela. ”Så typiskt italienskt” utropar Stephen, en av Lavinias kavaljerer:

”Din sanne italienare”, deklarerade han medan han härmade rörelsen, ”hugger alltid nerifrån. Så här!´”

Lavinia ryser vi åsynen av de upphetsade åskådarna, Stephens entusiastiska blodtörst och vid tanken på att hon fått en skymt av den mörka, fattiga, kriminella sidan av Venedig.

Hartleys berättelse spelar på denna boskillnad mellan det fattiga Venedig och de förmögna turisthoparna. Lavinia blir imponerad av skönheten hos en gondoljär och senare hopplöst förälskad i honom. Hennes mamma tjatar oavbrutet på henne och påminner Lavinia om att hon nu är mer än giftasvuxen och inte längre kan avvisa förmögna friare eller undvika att socialisera sig med de förmögna människor hon vill att dottern skall umgås med.

Varje gång Lavinia lyckas undfly modern och sina påträngande beundrare och får ynnesten att tillbringa en stilla stund i gondolen som taktfast förs fram av den vackre, tystlåtne Emilio, är hon lycklig. Fast Lavina är också plågsamt medveten om att det är en omöjlighet att få gondoljären som make.

Lavinias förmögna omgivning antyder det olämpliga i att bli alltför intim med ”sin gondoljär”. Enligt Lavinias anglo-amerikanska bekanta är de flesta av de attraktiva gondoljärerna vulgära gigolos, ständigt beredda att mot betalning erbjuda sina amorösa tjänster. När Emilio sträcker fram sin hand för att hjälpa en engelsk dam ur sin båt, fräser hennes make:

 - Du vet väl att du rör där killarna på egen risk?

-  Nonsens, Henry, protesterade hans fru. Varför?

-  Åh, pest, smuts, sjukdom, svarade Lord Henry.

Lavinia blir också illa berörd då Emilio en dag kommer för att hämta henne på hotellet och hon i hotellets skoningslösa elektriska ljus för första gången ser honom som den fattige man han verkligen är. Han står med armarna osäkert hängande vid sidorna, avig och underdånig i den främmande miljön.

Vid slutet av berättelsen tar Lavinia mod till sig. Hon vet att hennes känslor gentemot Emilio är besvarade och i gondolens intimitet vänder hon sig mot Emilio, där han står, stilig och tystlåtet leende vid paddeln bakom henne: Ti amo! utropar hon. Men gondoljären låtas inte höra utan svarar med ett rutinmässigt: Commandi, Signorina! Befall Fröken, i meningen att hon skall tala om vart hon vill åka:

Med varje årtag skakade och darrade båten. Det V-formade bogsvallet kluckade och suckade mot husens söndervittrande murar. Tid efter annan slog fören mot vattnet med ett hackande ljud som varje gång smällde mot hennes nerver som slag mot örat.

För att förstå den ouppfyllda romansen mellan Lavinia och hennes gondoljär bör man veta att innan vaporettos och motorbåtar gjorde sin entré i Venedig var det vanligt att förmögna besökare under sin tid i staden hyrde en personlig gondoljär, som från hotellen eller palatsen där de bodde rutinmässigt tog dem på sightseeing och till olika evenemang.

Den intima närheten mellan en gondoljär och hans farkost blev klar för mig då vi en morgon vid en av stadens mindre kanaler såg en gondoljär ta av presenningen från sin gondol. Min fru gick fram till kajkanten och började förhöra sig om hans yrke. Glatt och beredvilligt berättade gondoljären att yrket ofta gick i arv från far till son, men vem som helst kan köpa sig en gondol och erhålla de nödvändiga tillstånden. Det går dock inte att köpa vilken gondol som helst, den måste måttbeställas från ett gondolvarv och byggas i enlighet med beställarens vikt och längd, annars blir den svårbemästrad:

-  Jag måste tänka på vad jag äter och hålla mig i form för att behålla den rätta vikten! skrattade gondoljären.

Det var fullmåne när jag ensam irrade kring bland gränder och kanaler. Mellan mörka huskroppar kunde jag emellanåt skymta kanaler försilvrade av månskenet. Det var fuktigt, kallt och folktomt. Oväntat hamnade jag på Campo dei Frari . Framför mig reste sig den väldiga Basilica di Santa Maria Glosiosa det Frari. Som Henry James skrev – Venedig ”skänker tusentals tillfälliga oväntade gåvor och skapar ständigt lyckliga sammanträffanden.” Månen stod stilla vid krönet av den mäktiga kampanilen. Hur hade något så stort, tungt och omfattande kunnat byggas på Venedigs sanka öar? Ett underverk. Jag stod på den folktomma piazzan, lycklig och överväldigad. Kan en sådan känsla delas med någon?

Det är sällan det storartade nämns i samband med Venedig, fast staden rymmer mycket som överväldigar och slår med häpnad. Det flesta skönlitterära skildringar jag läst koncentrerar sig på det intima, det sensuella och det skrämmande. Jag funderar på den oro inför det obegripliga och starka sensualism som är ett genomgripande drag i berättelserna jag nämnde i början av den här essän. Döden i Vendig där den febrige och döende Gustav von Aschenbach vacklar runt i gränderna på spaning efter den änglalikt vackre Tadzio. Eller det olyckliga paret i Titta inte nu som efter att ha förlorat ett barn försöker reparera sitt trasiga förhållande, hamnar i händerna på ett underligt par synska kvinnor och därefter irrar runt bland broar och kanaler. Hustrun lämnar sin make för att ta resa tillbaka till England, men mannen tror sig skymta hustrun i Venedig och även en rödklädd liten varelse som han vagt inbillar sig kan vara deras drunknade flicka, men det hela visar sig vara förebud om hans egen död. 

Eller det nygifta paret i Främlingargars tröst som söker varandra i en famlande, tafatt kärlek tills de går vilse i gränderna och fångas upp av ett rovgirigt par, som utnyttjar dem för sina egna perverterade syften. De tre historierna tycks utspela sig i en drömlik, parallell värld, fångad i den unga damens känslor i Främlingars Tröst:

För Mary samverkade sängens hårda madrass, den ovana hettan och den bristfälligt utforskade staden och skapade under hennes sömn ett tumult av bullrande, argumenterande drömmar, som hon klagande påstod trubbade av hennes vakna timmar; och de vackra gamla kyrkorna, altartavlorna, stenbroarna över kanalerna, föll håglöst över hennes näthinna som på en avlägsen filmduk.

Är alla venedigskildringar lika alienerande? Handlar de alla om främlingar som irrar kring i stadens gränder? Om en stad som tycks vara ett levande, kvinnligt väsen? För några dagar sedan köpte jag för en euro en begagnad bok med titeln Julias ängel, den visade sig handla om en nyligen pensionerad, engelsk dam som på måfå ger sig av till Venedig och blir kvar där. Liksom de andra böckerna jag nämnt blir även i den romanen Venedig en medagerande personlighet och även om damen ifråga inte inleder något förhållande, eller är på jakt efter eller på flykt undan ett sådant, så finns det också i Julias ängel en underton av sensualism och förvirrad jakt efter kärlek.

Läste också nyligen om en tämligen charmig, nykter och saklig skildring av Venedig av James Morris, som med stor inlevelse berättar om staden, dess dagliga liv och historia. Författaren skriver inte så mycket om Venedigs kvinnliga charm och förförelsekraft, men förklarade att hans bok var ”en mycket subjektiv, romantisk impressionistisk framställning, den handlar mindre om en stad än om en upplevelse.”

Kanske hade ”upplevelsen” påverkat honom på ett omtumlande sätt, möjligen kunde det ha varit stadens feminina tjuskraft som fick honom att strax efter bokens publicering 1960 påbörja en hormonbehandling som tio år senare hade förvandlat honom till en kvinna. Han, eller mer korrekt hon, heter nu Jan Morris, fast på omslaget på min upplaga av Venice från 1974 heter hon fortfarande James.

James Morris könsbyte leder oss tiilbaka till den lesbiska Jeanette Winterson's roman Passionen i vilken hon beskriver Napoleontidens Venedig som en sexuellt överskridande och ständigt föränderlig stad, där erotiskt begär under karnevalstiden frigörs från alla fasta sociala koder, allt blir flytande, instabilt, labyrintiskt och amfibisk, alltmedan könskillnaderna löses upp.

Henry James undrar i inledningen till sin venedigskildring – Varför än en gång skriva om Venedig? Vet inte alla hur Venedig är? Hur staden ser ut? Har inte alla människor på tusentals bilder och genom ett oräkneligt antal krimskrams lärt känna dess kanaler, piazzor och gondoler? Likväl kunde Henry James inte undgå att än en gång skriva om Venedig. Gripenheten och förundran han kände i staden tvingade honom att göra det. Och han frågade sig vad det kunde vara för fel i att än en gång uppsöka sådant man tror vara välbekant, att återberätta gamla historier? Varför skall allt tvunget vara en nyhet? Det är få ting och upplevelser som är nyheter. Och trots allt – Venedig upphör aldrig att tala till oss. Varje gång vi kommer dit berättar staden något – nytt eller gammalt, det kvittar lika, ty hon förblir mitt i allt sitt förfall och trots smärre förändringar alltid densamma; mystisk och lockande. La Serenissma.

Auerbach, Nina (1982) Woman and the Demon: The Life of a Victorian Myth. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Clark, Kenneth (1967) Ruskin Today. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books.  Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. Dickens, Charles (1997) American Notes and Pictures from Italy. London: Everyman/J.M. Dent. de la Motte Fouqué, Friedrich (2012) Undine. Ljungby: Hastur Förlag. du Maurier, Daphne (2016) Fåglarna och andra noveller. Stockholm: Modernista. Gilmore Holt, Elizabeth (1982) A Documentary History of Art, Volume 2: Michelangelo and the Mannerists. The Baroque and the Eighteenth Century. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Gitter, Elisabeth G. (1984) "The Power of Women's Hair in the Victorian Imagination" i PMLA. Vol. 99, No. 5. Hartley, L.P. (2004) Simonetta Perkins. London: Hesperus Classics. Kramer, Lawrence (1990) Music as Cultural Practice. Berkeley: University of California Press. Mann, Thomas (2011) Döden i Venedig/Tonio Kröger. Stockholm: Bonniers. McEwan, Ian (1981) Främlingars tröst. Stockholm: Bonnier Alba. Nataf, Andrè (1988) Les maîtres de l´occultisme. Paris: Bordas. Morris, James (1974) Venice. London: Faber & Faber. James, Henry (1998) Duvans vingar. Viken: Bokförlaget Replik. James, Henry (1995) Italian Hours. New York/London: Penguin Classics. Ruggiero, Guido (1989) The Boundaries of Eros: Sex, Crime and Sexuality in Renaissance Venice. Oxford: Oxford University Press. Steer, John (1970) A Concise History of Venetian Painting. London: Thames and Hudson. Symons, A.J.A (1966) The Quest for Corvo: Genius or charlatan? An experiment in biography. Harmondsworth, Middlesex: Penguin. Szerb, Antal (2015) Resa i månljus. Malmö: Nilsson förlag. Thackeray, William Makepeace (1994) Vanity Fair. London: Penguin Classics. Tranströmer, Thomas (1996) Sorgegondolen. Stockholm: Bonniers. Vickers, Salley (2001) Julias ängel. Stockholm: Richters Förlag. Weltman, Sharon Aronofsky (1997) “Mythic Language and Gender Subversion: The Case of Ruskin's Athena” i Nineteenth Century Literature, Vol. 52, No. 3. Winterson, Jeanette (1988) Passionen. Stockholm: Gedin.