Jag är ej mera. En gång var jag.
Bort i min längtans flammor flög jag.
Den lätta askan yrde genom luften
Och sjönk – så ljust och sakta
Till dina fötter.
Gå ej hårt – mitt hjärta lever ännu.
Jag förstår inte persiska och kan därför inte avgöra om Erik Blombergs dikt är en korrekt tolkning av Hafez. Antagligen inte. Blomberg kunde inte heller persiska utan översatte dikten från en tysk tolkning gjord av en viss Hans Jürgen Bethge, vars kunskaper i en tysk uppslagsbok något kryptiskt beskrivs på följande sätt: ” även om han inte behärskade kinesiska, arabiska, persiska, eller något annat orientaliskt språk, så förstod han dem”. Möjligen rör det sig inte ens om en kärleksdikt, kanske är det en slags religiös hymn. Jag har inte den blekaste aning, men trots sina brister förblir den för mig en kärleksdikt som varit med mig sedan jag för snart femtio år sedan först läste den.
Efter att i engelska och tyska översättningar ha läst andra hafezdikter anar jag att Hafez (Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz) säkerligen var en av de stora författare vars kärlekslyrik lyser upp världslitteraturen. Inom alla språkområden finns troligen tusentals dikter som med ömhet och passion skildrar kärlekslängtan och önskeuppfyllelse. Och ja - många av dem är skrivna av män. Formfulländade kärlekssånger av Petrarca och Shakespeare samsas med operettmelodier, som den här av Sigmund Romberg:
Älskade, var kan du vara?
Den kom till slut, kärleken hade sin dag
Men den dagen är nu förbi, du har gett dig av
Mitt enträgna hjärta sjunger:
Ӏlskade, kom tillbaka till mig
Jag minns varje liten sak du brukade göra
Jag är ensam
Varje väg jag vandrar,
Har jag gått med dig
Inte underligt att jag är ensam .”
På den tiden jag dagligen arbetade med jämställdhetsfrågor läste jag och lyssnade till den ena historien efter den andra om mäns gränslösa grymhet gentemot kvinnor; deras maktmissbruk, förakt och sadism. Om mäns fixering vid brutal sex och machismo, om deras fruktan för att visa ömhet och kärlek. Brutala manschauvinister, devota beundrare av krigare, playboys och maktberusade kungar and chefer. Kränkande förebilder som framställs som ledstjärnor för världens män. Allt detta är verklighet och närvarande, men likväl … myntet har en andra sida som i vissa miljöer tycks lika frånvarande som månens baksida. Jesus, Den Helige Franciskus och Gandhi var män. Det kan inte förnekas att vi inom alla kulturer finner kvinnomisshandlare, men likt fåglar i urskogen kan vi även finna poeter som insiktsfullt och känsligt lovprisar kärleken mellan kvinna och man. Alla kan vi en och annan sång om kärlek och ömhet, som skrivits av en man. Genom ett sådant yttrande vill jag varken förminska vidden av mäns ondska, eller prisa manligheten, enbart påpeka det faktum att flera män har lyckats beskriva kärlek på ett insiktsfullt sätt, likt sången som i filmen Casablanca sjöngs för Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, banal men likväl minnesvärd:
Månsken och kärlekssånger blir inte omoderna
Hjärtan fyllda av passion, hat och svartsjuka
Kvinnan behöver sin man och mannen sin kvinna
Det kan ingen förneka
Det är ständigt samma gamla historia,
En kamp om kärlek och ära
Att agera eller dö
Världen välkomnar de som älskar,
Medan tiden flyr.
Under de år jag arbetade med jämställdhet inom FNsystemet, bilateralt bistånd och icke-statliga organisationer, så hörde jag sällan, … nej, aldrig, någon som med allvar talade om kärleken mellan kvinna och man. Aldrig nämndes ord som ”kärlek” eller ”medlidande” under något av alla de oräkneliga möten och sammankomster jag bevistade. Om jag någon gång i tal eller skrift försökte nämna sådana ord censurerades och utplånades de omgående. Tröstande, kärleksfulla ord ansågs “pinsamma”, “falskt emotionella”, “nedvärderande” eller “sentimentala”. Jag undrar varför det var på det viset? Behöver vi inte kärleken? Behövs inga positiva förebilder i könskampen, bortsett från handlingskraftiga kvinnor? Varför talas det förresten alltid om kamp och strid, istället för om fred, förhandlingar och kompromisser? Vi strider för kvinnors rättigheter och för till och med kamp för freden.
Allt du kan göra, kan åstadkommas
Ingen blir frälst som inte kan frälsas
Ingenting du kan göra, annat än lära dig vara du medan det finns tid
Det är inte svårt
Allt du behöver är kärlek
Allt du behöver är kärlek
Allt du behöver är kärlek, kärlek
Kärlek är allt du behöver.”
Numera hör vi om kärleken mellan man och man, om kärlek mellan kvinna och kvinna. HBTQ har blivit en del av jämställdhetsagendan och för mig är det helt OK. Likväl, baserat på egen erfarenhet, tycks det mig som om officiellt tal om kärlek mellan kvinna och man anses vara pinsamt. Är det inte politiskt korrekt att tala om sådant? Jag vet verkligen inte. Faktum är att i den fortlöpande jämställdhetsdebatten nämns sällan ord som ”kärlek” – alltså inte i meningen sexuell tillfredsställelse, utan som ett allmänt, övergripande begrepp – och ”ömhet” eller ”medlidande”. Jag vill hoppas att det inte vore så besvärande att tala om kärlek. Och kanske vore det inte så illa att påpeka att det faktiskt finns goda män. Att det förekommer positiva, manliga förebilder, positiva mansroller.
