Ibland ser jag filmer flera gånger och kan då förvånas över hur jag fullständigt har glömt bort flera scener, även om det enbart gått ett par månader sedan jag sist såg dem. Men, det kan också vara tvärtom. Decennier kan ha passerat innan jag ser om en film och då finner hur bra jag minns vissa scener. Exempelvis floden Pos dimhölja flodbankar, Emilias vidsträckta leråkrar och glesa poppelskogar från en film om Antonio Ligabue som jag så på svensk TV någon gång i slutet av sjuttiotalet.
Jag hittade filmen på nätet nu då jag här i Prag sitter barnvakt för min äldsta dotters lilla flicka, mitt första barnbarn. Att jag letade rätt på filmen berodde på att jag för en vecka sedan i Rom såg en utställning med Ligabues konst och blev då lika imponerad som när jag första gången konfronterades med hans tavlor för sjutton år sedan, även den gången i Rom. Sedan dess har jag läst en hel del om Ligabues märkliga livsöde och även sett en av hans tavlor i ett privathem i Rom – en katt med en råtta i gapet.
Filmen Ligabue, speciellt den första delen i en serie med tre avsnitt som producerades av RAI 1977, skildrar eftertänksamt och poetiskt en utanförstående särlings ensamma liv. Den börjar med att den tjugoårige Ligabue 1919 i sällskap med två gendarmer kommer till staden Gualtieri på Poslätten. Det är mitt i vintern, rått och fuktigt och han förs till ett kommunalt hem för ”husvilla tiggare”. I filmen talar han utmärkt italienska, men i verkligheten kunde Ligabue inte säga ett ord på det språket.
.jpg)
Han var född i Schweiz och hade sedan han var ett år bott hos tysktalande fosterföräldrar och även i olika omgångar vistats på mentalsjukhus. Det var hans fostermor som begärt att han skulle utlämnas till Italien, eftersom hans styvfar kom därifrån, närmare bestämt Gualtieri. Fostermodern skrev flera brev till myndigheterna i Gualtieri och förklarade att bortsett från sina återkommande anfall av okontrollerbar ilska var Ligabue en snäll och harmlös människa. Eftersom han var vuxen kunde hon inte längre ta hand om honom, eller handskas med hans utbrott. Ligabues styvfar fanns inte i Gualtieri och även om han hade varit där skulle Ligabue säkerligen ha undvikit honom. Han hatade sin styvfar som han med visst fog under hela sitt liv anklagade för att ha förgiftat hans mor och tre yngre bröder. Officiellt dog de alla av matförgiftning efter att ha levt i ”smuts och armod”.
Filmen Ligabue utstrålar ett ”neorealistiskt”, melankoliskt stämningsläge som vi känner igen från Vittorio de Sicas oförglömliga mästerverk Cykeltjuven och Umberto D. Det är ingen tillfällighet eftersom det var Cesare Zavattini som skrev manus till Ligabue och dessutom till så gott som samtliga av da Sicas filmer och även en mängd andra italienska filmer från neorealismens storhetstid. Zavattini, som kom från samma område av Emilia Romagna där Ligabue levde, hade vid flera tillfällen träffat konstnären och skrev 1966, ett år efter Ligabues död en diktcykel om hans tragiska liv.
Zavattinis filmberättelse om Ligabue är ett exempel på en berättelse om det missförstådda geniet, fast i Ligabues fall var det värre en så. Han var ful och talade hela sitt liv en märklig blandning av tyska och italienska. Våldsamma utbrott och självstympning gjorde att han vid flera tillfällen tvångsintogs på mentalsjukhus. Under många år isolerade han sig fullständigt från människor och levde som en eremit med sina kaniner och hundar i en primitiv hydda han byggt vid Pos strand. Eländigt klädd och frånstötande undvek folk honom, speciellt som han brukade spionera på tvätterskorna vid floden och ibland, till deras förskräckelse, kom ut från buskarna och enträget bad om ”en liten kyss”. Han hade under något år arbetat tillsammans med de utfattiga män som hämtade lera från flodens stränder, men blivit så illa hånad och häcklad att han valde att leva skild från människor. Han älskade djur mer än människor och sa senare i livet att han hellre hade velat bli född som ett djur än leva som människa.
En gripande dokumentärfilm av Raffaele Andreassi från 1962 visar hur Ligabue med en spegel kring halsen vandrar längs Pos stränder medan han med jämna mellanrum utbrister i djuriska tjut, han låter som fåglar och rovdjur. Emellanåt tar han upp spegeln och betraktar sig i den som för att minnas hur han såg ut då han brast ut i ett visst skri.
Andreassi visar också i en lång sekvens hur Ligabue gick tillväga då han målade. Först klädde han sig till kvinna, med förklaringen: ”Jag tycker om det. Jag känner mig fri.” Sedan gick han fram till stafflit, hukade sig och kröp ihop för att efter någon minut stäcka på sig igen. Ligabue tycktes plågas och brast ut i djuriska skrin. Ritualen upprepades flera gånger innan Ligabue grep penseln och började måla. Helt utan synlig förebild. Det var ett självporträtt han arbetade med och liksom i alla sina porträtt började han med ögonen. Då man ser den verklige Ligabue förstår man att Zavattinis film är en skönmålning av denne ytterst märklige och uppenbarligen galne konstnär. I filmen Ligabue får man uppfattningen att Ligabue successivt bryts ner av sina erfarenheter av fattigdom och utanförskap och det kan givetvis ha haft en destruktiv inverkan på hans psyke, men det tycks som om han var tämligen obalanserad och med grava psykiska problem redan vid unga år.
Men, det är också en sann film. Ligabue plågades av sin omgivning och sökte sig till djuren som han kände väl. Redan innan han började måla tog Ligabue lera från Pos stränder och med vatten och saliv formade han förbluffande realistiska skulpturer av olika djur, flera av dem gjöts i brons efter det att han blivit berömd.
Då han bodde som enstöring i sin hydda retade sig jägare och fiskare på att han ibland störde dem och försökte hindra dem från att skjuta änder, fasaner och vaktlar, eller rusade fram och slängde tillbaka fångade fiskar i vattnet. Han omgav sig alltid med hundar och kaniner. Det spred sig snart att han på träden kring sin hydda med kol och annat material målade kvinnor och djur på trädstammarna och omgav sin boplats med sina imponerande lerskulturer, något som gjorde att Gualtieris inom bygden mest kände konstnär, skulptören Marino Renato Mazzacurati som senare blev känd för sina minnesmärken över partisaner och soldater, 1928 sökte upp den udde luffaren, som i den lilla staden var känd som Al Matt (Galningen) eller Al Tedesch (Tysken).
Mazzacurati lyckades förmå Ligabue att flytta in i ett uthus vid sin bostad och under flera år kom Ligabue att använda det till hem och bostad. Mazzacurati gav Ligabue pannåer och oljefärger och snart blommade Liagbues konst ut på ett ofattbart sätt. Redan från början var han en skicklig, om än något osäker artist. Hans första verk utmärker sig genom att han använde färgen tunt, uppblandad med terpentin. Till en början målade han exotiska djur, i allmänhet med inspiration från tidningsurklipp, böcker som Alfred Brehms stora volymer om vilda djur, eller samlarkort från köttextrakstfirman Liebig.
Oftast låter han djuren spela huvudrollen, men ibland skymtar han själv i bakgrunden, som i nedanstående tidiga målning där vi ser honom i bakgrunden, iförd tropikhjälm och i sällskap med en afrikanska.
Snart började Ligabue använda allt tjockare lager med oljefärg på ett sätt som kan påminna om van Gogh, Han frigör sig från sina förlagor och börjar djärvt måla direkt på dukar och pannåer. Han söker motiv från sina schweiziska minnen, med diligenser som med kraftiga hästar störtar fram genom alplandskap, eller så målar han bondgårdar och husdjur från sina omgivningar i Po.
Relativt välkänt är hans tidiga porträtt av en död grannflicka som han målade med hennes mor som förlaga.
Men oftast är det dramatik Ligabue söker. Hästar som skräms av blixtar eller djur som anfalls av rovdjur. Medan han målar lever han sig in i djurödena – morrar, gläfser, gnyr och gnäller.
Även om det kan finnas människor med i bilden är det dock i allmänhet djuren som Ligabue identifierar sig med. Som i hans målning av ett par aggressiva gorillor, med inspiration från ett Libiegkort, som rövat bort en kvinna.
Eller så skildrar han sig som djuret utanför gemenskapen, exempelvis som en räv som stulit en höna.
Mest patetisk och suverän blir Ligabue då han stiger in i sin fantasis djungler och förvandlar sig till tiger eller lejon.,ofta anfallna och till synes även plågsamt besegrade av boaormar eller enorma jättespindlar.
Ligabues produktion är av ojämn kvalité, men allt som oftast är målningarna noggrant utförda och förbluffande välgjorda, speciellt med tanke på hans bristfälliga undervisning och svåra mentala och fysiska handikapp. Som störst är han i sina djur- och djungelskildringar, därmed inte olik den störste av alla naiva konstnärer tullnären Henri Rousseau - exotism, djärvhet, realism.
Fast i verkliga livet var Ligabue en kämpande man, pinad och missförstådd. Ständigt på jakt efter en kvinna, men avvisad genom sin misär, fulhet och galenskap. Andreassi skildrar plågsamt och närgånget i sin dokumentärfilm Ligabues flirt med sin ”älskade” Celestina, dotter till ägarinnan till ett matställe, bar och enkelt härbärge i Gualtieri där Ligabue brukade hålla till och även bodde under en tid. Vi ser hur Ligabue kurtiserar Celestina och förtvivlat ber henne om en kyss, men hur hon drar sig undan, även om hon inte direkt avvisar sin patetiske beundrare. Hon är väl medveten om Ligabues berömmelse, han ger henne teckningar och målar av henne. Konstverk som snart kommer att betinga höga priser.
Ligabue är ett oförklarligt, konstnärligt fenomen; en naturbegåvning. Folk började, till hans stora förtvivlan, men även stolthet, att ansätta honom med begäran om konstverk. Förtvivlan eftersom det för Ligabue var både en plåga och njutning att måla. En rituell handling som krävde tid, koncentration och komplicerade, magiska förberedelser. Men hans eftertraktade verk betydde också upprättelse. Han visste nu att det hån och förakt som tidigare riktats mot honom neutraliserades genom den smickrande uppmärksamhet han åtnjöt från press, konstetablissemang och relativt förmögna magnater. Hans självporträtt blev allt monumentalare, även om de bevarade sitt sin skoningslösa klarsyn.
Ligabue fick råd att köpa en bil och betala en chaufför, men mest njöt han av friheten att få fara genom Emilia Romagna på sin röda motorcykel. Den blev också början till hans undergång och död. 1961 körde Ligabue omkull och blev ordentligt skadad, något som antagligen ledde till en partiell förlamning några månader senare. Han blev oförmögen att röra sin högra sida. Ligabue kunde inte länge måla och blev fram till sin död 1965 sängliggande på ett sjukhem.
Speciellt i Italien har Ligabues berömmelse ökat för varje år. Han fick en ståtlig stadsbegravning i Gualtieri, som nu hyser ett välbesökt museum tillägnat minnet av stadens store son.
När jag ser Ligabues konst och tänker på hur folk undvek samröre med honom, hans förtvivlade vädjan om en kyss från kvinnor, dyker två minnen från min militärtjänstgöring upp. Ett är när jag och ett gäng kamrater i uniform dansade på ett ställe som hette Sjöstugan och en höggradigt berusad stackare, med rödflammigt ansikte och grova drag satt på en stol, sträckte ut armarna efter varje flicka som dök upp inom räckhåll och på bred göingska ropade: ”Ge mej en liden puss!”
Vid ett annat tillfälle kom jag sent tillbaka till regementet, på den tiden hade vi inte kvällspermission. På väg till kasernen, det var mitt i vintern och mycket snö, stötte jag på en tanig kille som vankade fram och tillbaka i nattmörkret. Han kom fram till mig och sa: ”Du verkar vara en hygglig kille. Kan du inte hjälpa mig?” ”Med vad då?” ”Följ med mig till logementet så att de ser att jag har en kompis”. ”Vad menar du?” ”Jag är så förbaskat ensam och de andra plågar mig hela tiden.” Givetvis följde jag honom till logementet och sa adjö till stackaren med ett hjärtligt handslag. Det fanns åtta mannar i varje logement och de övriga sju låtsades sova.
I flera månader plågades jag av den där ensamma killen. Han ville så förtvivlat gärna vara min vän, men han gick mig på nerverna, hur synd jag än tyckte om honom. Speciellt irriterande var det när han undrade hur man kom i kontakt med ”brudar”. Han såg ett samband mellan sin kontaktlöshet med plågoandarna och sin oförmåga att attrahera kvinnor. Hans beklämmande framtoning fick det att vända sig i magen på mig.
En del av de utanförståendes förtvivlan är deras insikt om sin särart, samtidigt som människorna omkring dem hyser skräck för svagheterna de finner inom sig själva. Plågandet av särpräglade individer, eller försöken att hålla dem på behörigt avstånd, grundar sig nog på det faktum att vi finner våra egna drag hos dem. Sådant vi inte vill kännas vid inom oss själva. Kanske är det även orsaken till alla dessa filmer och böcker om misskända, galna genier som väcker vår sympati. Tack och lov befinner de sig på behörigt avstånd från oss, hade de varit alltför nära hade de antagligen blivit lika besvärande som min ”vän” på regementet.
De riktigt galna genierna. De som satt inspärrade på mentalsjukhus, har liksom ”primitiva” konstnärer haft en stor inverkan på den moderna konsten. Vid förra sekelskiftet skrevs det mycket om ”ursprungskraften”. Man sökte efter svar på kreativitetens gåta och redan innan Freud anade man att det hos skapande konstnärer fanns ett undermedvetet källsprång Det fanns artister och författare som ansåg att exempelvis konstnärer som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, som fortsatte sitt skapande efter sammanbrott och mentalsjukdom, genom sjukdomen hade befriats från sina begränsningar och därmed kunde ge fritt utlopp åt sin skapande fantasi.
I ett berömt avsnitt i Strindbergs nyckelroman Götiska Rummen kastar en dam en ros till en italiensk sångare på estraden av en Stockholms finare krogar. Men rosen når inte fram utan hamnar på Syrachs bord, en man med en ”något bisarr klädsel” och fez på huvudet. Han sätter rosen i knapphålet, men tycks inte känna igen de tidigare vännerna som hojtar åt honom. Damen som kastat rosen säger något ofördelaktigt om den stackars konstnären, verklighetens Ernst Josephson:
– Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad, skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och dina vederlikar blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av honom, den gången du vet!
Därpå vänd till Sellén:
– Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi anar, och han känner för övrigt icke igen oss!
En konstnär i sällskapet vill resa sig upp, utbringa en skål och högljutt hylla Sveriges störste konstnär. Men tilltaget avstyrs när de andra påpekar att det:
… fanns ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda fez och sina besynnerliga åtbörder.
Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen, liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina drömbilder dem han icke kunde visa andra.
Spruckna genier som beundrats för sin sjukdomskonst är exempelvis de geniala diktarna Friedrich Hölderlin, Gérard de Nerval, Antonin Artaud och Sigbjørn Obstfelder, eller konstnärer som Richard Dadd, Charles Meyron och Lars Hertervig. Alla dessa var, liksom Josephson och Hill, skickliga artister även före sin galenskap, medan många andra så kallade utanförskapsartister, outsider artists, började uttrycka sig i konst först efter det att de blivit psykiskt sjuka.
Gemensamt för de flesta av dessa mentalsjuka konstnärer är inte att de som Strindberg skriver hade det bättre i ”sin drömda värld”, snarare ansattes de svårt av både av yttre och inre kval. Då jag en sommar arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus slog det mig hur många av patienterna som ansåg sig vara psykiskt sjuka. Hur flera av dem led av plågsamma vanföreställningar och kände sig uteslutna från de ”normalas” värld. Galenskap är knappast en befrielse, snarast ett svårt lidande, något som inte minst Ligabues tragiska livsöde visar.
Någon som haft stor betydelse för utanförskapskonstens genomslag var den tyske psykiatrikern och konsthistorikern Hans Prinzhorn (1886 -1933), som så många samtida landsmän svårt märkt av sina krigsupplevelser. 1919 fick han uppdraget att vid Heidelbergs universitet systematisera och utöka en konstsamling som uteslutande bestod av verk gjorda av mentalsjuka patienter, som samtliga hade diagnostiserats av Emil Kraepelin (1856 – 1926). Kraepelin var en pionjär inom försöken att diagnostisera och systematisera sinnessjukdomar. Det är han som gav upphov till diagnosen manisk-depressiv pyskos, som sedermera fick beteckningen bipolärt syndrom, och dementia praecox ett tillstånd som Paul Bleuler döpte om till schizofreni. Vad Prinzhorn förde med sig till tolkningen av mentalpatienternas konst var en bakgrund som konsthistoriker och en livsfilosofi präglad av filosofen Ludwig Klages och antropologen Leo Frobeneius.
Klages systematiskt sammanställda arbeten kring grafologi, alltså hur individers personliga egenskaper avslöjas genom deras handstil, har haft stor betydelse. Klages var påverkad av Nietzsches tankegångar kring en motsats mellan människans själ (Seele), hennes ursprungliga driftsliv och en disciplinerande medvetenhet, som Klages betecknade som ”ande” (Geist). För honom kunde driftslivet jämställas med Seele, d.v.s. den ursprungliga livskraften hos människan, hennes karaktär, och det var den som framträdde i handstilen.
Socialantropologen Leo Frobenius, som bedrivit fältforskning i Rumänien, Sudan och olika platser i Nordafrika, införde begreppet paideuma, kanske något i still med ”kontrollerande” eller ”ägande”. Vad Frobenius antog var att varje ”kulturkrets” domineras av vissa tankemönster med en speciell form/karaktär som han benämnde - Geist, ett sätt att skapa en ordning i tillvaron, ett mönster varje medlem i en kulturkrets kunde relatera sig till.
För Prinzhorn blev de mentalsjukas konst liktydig med försök att skapa ordning i ett personligt kaos, men dessa försök tyglades inte av något disciplinerande medvetande,Geist, utan var istället relaterade till deras Seele, deras förvrängda driftsliv, precis som handstilen inte speglar en kultur, utan en personlighet
I sin inflytelserika och rikt illustrerade bok från 1922, Bildnerei der Geisteskranken, ”De mentalsjukas artisteri”, skriver Prinzhorn att de verk han presenterar kan betecknas som konst i den meningen att de präglas av en extrem, ursprunglig skaparkraft och uttrycksfullhet:
Ju grundligare uttrycket är förankrat i individens särpräglade tänkande, desto kraftfullare blir framställningen och därmed blir det också svårare för forskaren att beskriva och förstå vad det egentligen rör sig om.
Det är livskraften hos den skapande konstnären som styr uttrycket, inte medlen. För mentalpatienten är uttrycket a och o. Genom sin konst kämpar hon/han för att få fotfäste i tillvaron, ordna den, skapa ett paideuma att förhålla sig till. Rembrandts användande av olika färger förklaras inte genom en analys av deras kemiska sammansättning, en violinists virtuositet förklaras inte genom de olika tonhöjderna.
För att förstå de mentalsjukas skaparkraft bör vi söka oss tillbaka i tiden, till ursprungligheten. Till barnets lek som speglar dess tänkande, till den primitiva människans användande av konsten som ett besvärjande av tillvaron. Prinzhorn rekommenderade sina läsare att försöka sätta sig in i de sinnessjukas föreställningsvärld genom att till exempel fundera över hur vi har för vana att klottra då vi tappar koncentrationen under ett möte eller en föreläsning. Hur vi skapar mönster av molnformationer eller smutsfläckar på en mur. De mentalsjuka skapar sina egna kontrollmekanismer, men de är befriade från vår kontrollerande verklighet, vår kulturkrets, vår paideuma.
Prinzhorn tappade själv successivt greppet om tillvaron. Vetenskapsmän var skeptiska mot hans teorier och han erbjöds aldrig en hett eftertraktad universitetstjänst. Efter tre havererade äktenskap började Prinzhorn visa tecken på psykisk ohälsa. Han drog sig tillbaka från världen, flyttade in hos en moster i München och började skriva omfattande och uppskattande böcker om nazismen tills han dog i tyfus 1933, strax efter Hitlers makttillträde.
Visade vetenskapsmännen i allmänhet ett bristande intresse för Prinzhorns verk så blev konstnärer desto mer gripna av det. Dadaisten och surrealisten Max Ernst hade med sig ett exemplar av Prinzhorns bok till Paris och intresset spred sig som en löpeld bland surrealistkretsarna och den lästes av Breton, Bellmer, Dali och många andra som greps av dess budskap. Läsningen blev livsavgörande för Jean Dubuffet som lanserade begreppet L´Art Brut, Rå konst. Han besökte Prinzhorn och flera mentalsjukhus och skaffade sig efterhand en stor samling utomståendekonst, som blev stommen för ett museum i Lausanne. Dubuffet lät sig också inspireras av de mentalsjukas konst och barnteckningar.
I sin bok presenterade Prinzhorn ingående studier av tio ”schizofrena mästare” ur den samling han sammanställt och systematiserat. Han använde pseudonymer, men samtliga konstnärer och deras sjukjournaler har identifierats med hjälp av Prinzhorns välordnade arkivmaterial. Som exempel på en schizofren mästare presenterad i Prinzhorns bok kan tas den före detta elektrikern August Natterer, som 1907 skakades i grunden av en psykisk kollaps, av honom tolkad som ett andligt uppvaknande:
Jag såg en vit fläck bland molnen helt nära - alla moln upphörde röra sig - då flyttade den vita fläcken sig och stod sedan hela tiden kvar som ett riktmärke på himlen. På samma plats, eller skärm, eller scen, uppenbarade sig i blixtsnabb följd, under en halvtimmes tid, ungefär 10 000 scenerier ... Gud själv uppenbarade sig, häxan, som skapat världen - mellan världsliga visioner: bilder av krig, kontinenter, minnesmärken, slott, vackra slott, all världens märkligheter - men allt detta manifesterade sig i överjordiska bilder. De var minst tjugo meter höga, tydliga att betrakta, nästan utan färg, som fotografier ... Bilderna var uppenbarelser av den Yttersta domen. Kristus kunde inte fullfölja frälsningen eftersom han korsfästes alltför tidigt ... Gud uppenbarade allt för mig eftersom det var jag som skulle frälsa välden.
Det krävande uppdraget fick till följd att Natterer kände hur Guds blick ständigt följde honom (han målade flera versioner av den). Natterer gjorde flera självmordsförsök och fördes under sex år från mentalsjukhus till mentalsjukhus, alltmedan han tecknade sina märkliga versioner. Bland annat finner vi bland dem landskapskildringar där Natterer framställer den ondskefulla häxans ständiga närvaro i sin skapelse. Natterer dog i tyfus samma år som Prinzhorn.
En del av galenskapens tragik är säkerligen ensamheten. Svårigheten att göra sig förstådd är kanske en del av styrkan i flera av de mentalsjukas konst. Eftersom de är galna lyssnar ingen på dem, men i sin konst kan de uttrycka sig och ostört förkunna sina idéer för omvärlden. De kan genom sin konst visualisera sina tankar. Det tycks som om de galna inte alls skyggar för att visa sin konst. De flesta av dem tycks vara stolta över att få den uppmärksammad och beundrad.
På försättsbladet till sin bok presenterar Prinzhorn en reproduktion av en ”strypängel” målad av Franz Bühler. Att konstverket liksom hos mentalsjuka artister som Josephson eller Hertervig visar på ett grundläggande kunnande beror på att Bühler liksom de var konstnärligt utbildad. Han var lärare i konsthantverk vid Strasbourgs högskola för konst-, design och konsthantverk, men efter tre års anställning fördes han på högskoleledningens begäran till mentalsjukhuset i Breitenau i Schweiz. Olyckligtvis togs han senare till mentalsjukhuset i Achem i Tyskland. Där tillbringade han trettio år tills han 1940 gasades ihjäl med kolmonoxid, som en del av nazisternas eutanasiprogram, som mellan september 1939 och augusti 1941 ledde till att, enligt myndigheternas bokföring, 70 273 mentalpatienter likviderades.
Franz Bühler trodde sig vara förföljd inte enbart av människor utan även av Gud och hans änglar. Hans världsbild påminner om slutorden i Alfred Kubins roman Die Andere Seite, ”Den andra sidan”, från 1909:
När jag vågat mig tillbaka till livet [efter att ha vistats en tid på ett mentalsjukhus], upptäckte jag att min Gud enbart till hälften behärskade världen. Inom det största och det minsta delade han makten med en motståndare. De frånstötande och de attraktiva krafterna är världens motpoler [...] årstidernas växlingar, dag och natt, svart och vitt – det är kamp. Det verkliga helvetet uppkommer genom det motsägelsefulla dubbelspel som detta tillstånd förpassar oss till. Själva kärleken har sin brännpunkt ”mellan avlopp och latrin". Sublima ögonblick förvanskas till löje, förakt och ironi. Skaparguden är en hermafrodit.
Alfred Kubin, liksom Kafka en tysktalande tjeck, var en på sin tid beundrad konstnär som under tjugotalet läste Prinzhorns bok och framförallt blev gripen av Bühlers konst och öde. Bühlers tavlor var liksom Kubins teckningar befolkade av monster och ofta hotfulla, underliga djur. I Die Andere Seite invaderas den sönderfallande staden Perle av en mängd ohyra, exotiska djur och insekter. Liksom Natterer när han drabbades av sin psykos kunde även Kubin ange den exakta tidpunkten då han överväldigades av skaparkraft och fick idén att skriva en ”fantastisk roman”.
Kubin hade haft en svår barndom. Fadern, som var officer och lantmätare var sällan hemma och hans mor, som var pianist, dog när han var tio år. Fadern tog dödsfallet mycket hårt och gifte om sig med den döda hustruns syster, men även hon dog efter ett par år och han gifte sig för tredje gången. Kubin drog inte jämt med sin styvmor och var i ständig konflikt med sin far. Han misslyckades med en militär karriär och som fotograflärling och försökte som nittonåring skjuta sig på moderns grav, men revolvern klickade. Fadern gick slutligen med på att skicka sin konstnärligt begåvade son till konstutbildning i München och Kubin blev snart en välkänd konstnär, uppskattad för sina morbida, dekadenta motiv.
En depression som drabbade honom när hans fästmö dog mildrades då Kubin1904 gifte sig och ärvde ett gods i byn Zwickledt i norra Österrike, dit han drog sig tillbaka med sin sjukliga och alltmer morfinberoende hustru. Då fadern dog 1907 drabbades Kubin av en svår skaparkris och drogs in i nattsvart melankoli. Under ett försök till återhämtning anlände han med en god vän till Gardasjön i Italien där ett oväntat stort lugn infann sig. En störtsjö av mentala bilder drabbade honom, men Kubin fann sig totalt oförmögen att fästa dem på papper, istället började han ett febrilt skrivande och under dagar och nätter i tolv veckor skrev han sin första och enda roman, Die Andere Seite.
I tomheten som följde efter romanskrivandet kom Kubins konstnärliga skapakraft tillbaka och under de följande veckorna illustrerade han sin roman, som kom ut 1909. Han var nu en förändrad man, befriad från sin tidigare ångest och med en helt ny tecknarstil, fast han bevarade sin svartsyn som han använde för att illustrera böcker av författare som Edgar Allan Poe, Gérard de Nerval, E.T.A. Hoffman och – Kafka, ”som sedermera skulle bli så berömd”.
Då jag för flera år sedan läste Den andra sidan blev det en omtumlande upplevelse som sedan följt mig, kanske för att den var en bildkonstnärs roman, fylld med märkliga bilder och visioner. Som när berättarens hustru tycker att hon plågas av en hotfull närvaro och berättaren finner en dörr som leder ner till fuktiga katakomber, där han överraskas av en vilt framrusande, blind vit häst som han springande förföljer genom de underjordiska gångarna tills han hamnar på sin stamkrog. En scen som påminner mig om en dagboksanteckning av Kafka från den 27:e maj 1914 där han beskriver en drömscen med en ensam vit häst som travar genom en öde stad. Det slår gnistor kring hovarna när de träffar stenläggningen på de skymningstomma gatorna. Demoniska hästar spelar också en viktig roll i Kafkas mardrömsberättelse En läkare på landet, som Kubin illustrerade 1920, fyra år innan Kafkas död.
Det finns flera sammanträffande mellan Kubin och Kafka. När jag nu åkte till Prag hade jag med mig en utgåva av Kafkas Dagböcker 1909 – november 1911, i dem dök Alfred Kubin upp på flera ställen. I Kubins självbiografi som jag läst innan jag for hit skriver han att han under ett par månader under 1912 återvände till Prag, en stad som han inte besökt sedan sin barndom – Kubin var född i en liten stad fyra mil norr om Prag. Men, bland Kafkas dagböcker fann jag att Kubin misstagit sig, det var 1911 han var i Prag och då träffade han ofta Kafka och hans vänner, tillsammans med vilka han besökte krogar och bordeller.
Det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad Kafka egentligen tyckte om Kubin. Kafka var en skarpsynt och kritisk iakttagare. Intrycket är att Kafka använde sina dagböcker som förlagor till sitt skönlitterära skrivande, något som de detaljerade beskrivningarna av ansikten och kroppsrörelser, liksom ofta ovidkommande scener och detaljer, tyder på. Då han skriver om Kubin är det med en blandning av fascination och irritation.
Det framgår att Kafka beundrade den sex år äldre och väletablerade artisten. Die Andere Seite,var utkommen sedan ett år tillbaka och recenserad i flera tidskrifter. Den måste ha varit känd och läst av flera av Kafkas tyskspråkiga vänner. Det vore inte långsökt att anta att även Kafka läst romanen, speciellt som det finns flera beröringspunkter inte enbart mellan Kubins dimhöljda, sönderfallande drömstad Perla och Prag, utan också att flera av romanens stämnigslägen och beskrivningar tycks återspeglas i Kafkas författarskap.
Liksom fallet är med platserna i flera av Kafkas berättelser är Perla insvept i en gråmelerad drömatmosfär, med obestämda konturer och absurda sammanträffanden. Stadens grundare och skapare, Claus Patera, har från alla Europas hörn och kanter fört med sig byggnader och människor till det inre av Asien där han låtit bygga upp kosmopolitisk stad som likt Prag ligger vid en flod fjärran från havet.
Likt en galen demiurg, skapargud, har Patera åstadkommit en miljö som speglar hans själsliv. Då Patera skakas av epileptiska anfall skakar hela staden, då han insjuknar sprider sig pest och ångest. Claus Patera framstår som ett förebud om galna diktatorer som Hitler och Stalin, vars förvrängda känsloliv kom att prägla de samhällen de skapade omkring sig. Claus Patera är dock ingen revolutionär, utan stockonservativ. Hans stad, med sina kaotiska kanslier, sotiga järnvägsstationer, patriciervillor, katakomber, illa hopfogade hyreskaserner och sjabbiga nöjeskvarter, är ett konglomerat av ett Europa fjärran från utveckling och modernisering.
Alla de som lockats dit var udda personligheter. De bättre bland dem var människor med överdriven finkänslighet. Likväl frodades bland samtliga Perlas medborgare tvångstankar; samlarbegär, läsfeber, spelmissbruk, religiös fanatism och alla de tusentals former av beteenden som skapas av svaga nerver och ger upphov till märkliga drömtillstånd. Kvinnohysteri var ett vanligt fenomen. Medborgarna tycktes ha blivit utvalda på bas av sina egenheter, något som även innefattade kroppsliga defekter [...]. Det var iögonfallande att så många fysiskt handikappade personer hade hamnat i Drömlandet, därav de många missbildade näsorna och puckelryggarna.
Något Perla delar med flera av Kafkas berättelser är en galen och i det närmaste ogenomtränglig byråkrati, som Kubins berättare också drabbas av då han försöker få kontakt med sin före detta skolkamrat, multimiljonären Claus Patera, Drömlandets obestridde härskare. Det är Patera som har skickat efter berättaren och hans hustru och han har även betalat deras resa. Men då berättaren vill träffa diktatorn, möts han liksom Kafkas huvudpersoner i Den försvunne, Processen och Slottet av en mängd byråkratiska besvär och hinder:
För att erhålla biljett till en audiens behöver ni utöver ert födelsecertifikat, dopattest och vigselbevis, er fars examensdiplom och er mors vaccinationsintyg. Gå till vänster i korridoren, tjänsterum 16, och redovisa era tillgångar, utbildningsintyg och meriter. Bevittnat intyg av er svärfar är önskvärt, men inte nödvändigt.
Berättaren möter efter flera besvär den mäktige Claus Patera och ber honom om tillstånd att få lämna Drömlandet tillsammans med sin hustru. För att få kontakt med sin gamle skolkamrat undrar berättaren om han är lycklig. Istället för att svara skriker Patera: ”Ge mig en stjärna! Ge mig en stjärna!” Han tycks befinna sig i ett trancetillstånd och ansiktet ändrar utseende. Först tycks det tillhöra en person, sedan en annan. Snart verkar det som en sky av ansikten sveper över Pateras skalle, ja - kanske till och med visioner av hela världen. Hans ögon blir till två tomma speglar som reflekterar oändligheten och berättaren tvivlar på om hans före detta vän verkligen är i livet. ”Om de döda kunde se skulle deras blick var just sådan.” Berättaren rusar ut från Pateras residens.
Kafkas intryck av Kubin tycks spegla en liknande obestämbarhet, Kubin tycks var ogripbar, skiftande. Han lyssnade uppmärksamt till vad människor i hans omgivning hävdade och upprepade det sedan med gillande, enbart för att vid andra tillfällen hävda fullständigt motsatta uppfattningar, något Kafka fann vara ytterst irriterande. Kubin gillade att berätta uppseendeväckande historier. Kafka var fascinerad, men skeptisk. Då Kubin berättade om ett möte med Hamsun och hur underligt den norske författaren betedde sig, undrade Kafka över sanningshalten och hävdade i sin dagbok att hundratals liknande historier kunde vem som helst hämta från Hamsuns berättelser, enbart för att därefter skildra dem som om de vore egna upplevelser tillsammans med författaren, något han misstänker att Kubin gjort sig skyldig till:
När man sitter och lyssnar på alla hans historier glömmer man lätt hur betydande han är. Plötsligt erinrar man sig det och blir alldeles förskräckt.
I ena stunden kunde Kubin vara livlig och glad enbart för att nästa ögonblick sitta försjunken med hängande kinder och ”måste väckas till liv”. Efter att ha vaknat till deltog han i samtalet, men fick snart svårt att finna de rätta orden och gled åter bort. Kafka betraktade honom ingående och Kubin tycktes likt Claus Patera skifta utseende:
Väldigt kraftig, men lite uttryckslöst ansikte, samma stela mimik oavsett vad han pratar om. Ser äldre eller yngre ut beroende på om han sitter eller står, har kostym, eller överrock.
Kubin var ytterst vänlig mot Kafka, tog honom under armen då de promenerade, gav tips om magvärk och förstoppning, ett problem de delade och var nästan skrämmande uppriktig om sitt kvinnotycke och sin sexualitet. Kafka fascinerades av den delen av Kubins historieberättande. De delade ett stort intresse för den sexuellla driften och döden. I dagboken berättade Kafka hur Kubins fascination för korpulenta kvinnor med stora bröst fann sitt ursprung då han vid femton års ålder hade blivit förförd av en skolkamrats mor.
De tycktes dela en skräckblandad fascination inför sin sexualitet och kvinnlighetens mysterium. Jag antar att det kunde bero på tidens bordellkultur. "Kärlekens" solkiga, känslokalla driftskaraktär, sida vid sida med uppriktig kamratskap, ömhet gentemot och uppskattning av kvinnor. I Kafkas fall mer så än i Kubins. Även om Kubin var uppriktigt fäst vid de två kvinnorna i sitt liv och gjorde stora uppoffringar för dem, var han samtidigt en chauvinistisk kvinnojägare och hade även mer permanenta förhållanden med storvuxna älskarinnor, av vilka han förevisade skabrösa nakenkort för den intresserade Kafka.
Riktigt nära varandra tycks Kubin och Kafka inte ha kommit. Den 22:e juli 1914 skrev Kafka ett högtravande vykort till Kubin. Världskriget hade nyss brutit ut och Kafka hade genomgått en omskakande separation från Felice Bauer, som en vecka tidigare kulminerat i ett uppträde på ett hotell i Berlin där Kafka tvingats stå till svars för Felice, hennes syster och en väninna. Då han skrev till Kubin hade Kafka inlett vad som brukar kallas hans andra ”skaparfas”, ett intensivt skrivande dag och natt som varade i ett halvår.
Ärade Herr Kubin,
Stort tack för kortet som nådde mig mitt i en ännu inte helt övervunnen, galen tid, därför har jag
inte svarat förrän nu. För tillfället far jag fram och tillbaka till Östersjön. Ni befinner er säkert nedsänkt i lugn och arbete på ert vackra lantställe. Kanske vore det lämpligt att än en gång försäkra er om hur mycket detta arbete betyder för mig.
Er F. Kafka
Sedan jag kom till Prag för ett par dagar sedan har jag sent om kvällarna skrivit på det här blogginlägget och givetvis också tänkt en hel del på Kafka och undrat hur jag återigen hamnat hos honom efter att ha skrivit om Ligabue. I förrgår följde jag min dotter och min dotterdotter på ett läkarbesök. Det visade sig att mottagningen inte låg långt ifrån den nya judiska kyrkogården där Kafka ligger begravd. Den gjorde ett kusligt intryck där den låg öde i skymningsdiset, med träd och gravvårdar täckta med murgröna. Inga blommor eller ornament, enbart nattsvarta eller grå gravstenar. Kafkas grav var lätt att finna, flera skyltar visade vägen.
På kvällen for jag till IKEA för att köpa julmat och en del husgeråd. Som vanligt granskade jag titlarna på böckerna som dekorerade bokhyllorna. Var du än är i världen rör det sig alltid om svenska böcker och jag har med stor förvåning funnit alldeles utmärkta svenska klassiker på IKEA, såväl i New York eller Santo Domingo, som i Singapore. Nu slogs jag med häpnad då jag fann att mitt bland 20 exemplar av Katarina Mazettis Tarzans tårar och fem exemplar av Lars Ahlins Om stod ett exemplar av Torstens Ekboms Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka . Här på IKEA i Kafkas stad fanns en utmärkt bok förnedrad till dekorativ utfyllnad i bokhyllan Billy.
Efter att ha läst hans böcker om Beckett och Stravinskij har jag länge velat läsa Ekboms Kafkabiografi och nu dök den upp när jag som bäst behövde den . Efter att ha läst Bildstorm och Experimentfälten som jag anser vara de bästa essäsamlingar jag läst, gick jag länge och funderade på om jag inte skulle skriva och tacka denne mästerlige introduktör av europeiskt avantgarde inom konst, musik och litteratur. Men det blev aldrig av och nu är Torsten Ekbom död.
Jag bläddrade i boken och fann ett kapitel med titeln ”Kafkas djur”. Här fanns kopplingen till både Ligabue och Kubin - identifikationen med olika djur. Jag närmade mig ett butiksbiträde och undrade om jag kunde köpa boken. Men, han skakade på huvudet: ”No English”, men han tog boken och försvann. Kanske han tänkte fråga efter någon som kunde tala engelska. Jag väntade och efter någon minut kom biträdet tillbaka och gav mig boken med orden: ”Take book”. Jag tittade frågande på honom. Han log brett och sa ”Present”. ”Sure?” undrade jag osäkert. ”Sure”, svarade han: ”Christmas present from IKEA”. Varm om hjärtat slukade jag boken då jag kommit hem och den uppfyllde alla mina förväntningar.
Här fanns de alla. Kafkas hästar, apor, hundar, möss, skalbaggar, mårdar, gamar, grisar, gråsuggor och mullvadar. Fabeldjur som enhörningar, gröna drakar och känguruliknande varelser med människoansikten och flera meter långa svansar. Hybrider mellan får och katter. Apoteksbiträden med ekorrsvansar och Odradek som är odödlig och varken ting, djur eller människa. Kafka identifierade sig med dem, inte likt Ligabue som föreställde sig vara olika rovdjur; tigrar, falkar eller rävar. Inte heller Kubin som i sina teckningar förvandlade sig till driftsdrivna monster. Till skillnad från dem levde sig Kafka in i tillvaron för en oansenlig, hotad eller jagad varelse. Eller någon som är fängslad - ”var och en lever bakom det galler han bär inom sig.” ”Jag, en fri apa, böjde mig under oket.” Där finns också de förnedrade eller bortglömda varelserna: ”När man ideligen blir behandlad som en hund, tror man till slut att man verkligen är det.”
Ligabue rytande vid sitt staffli, Kubin sublimerande sin skräck och sexualitet genom att teckna skräckinjagande djurgestalter och Kafka som gång efter annan stiger in i en djurhamn, får mig att tänka på barnprogrammet Fablernas värld där Jakob Uggla i inledningen läste ur en bok och sjöng:
Här står vad djuren gör och tänker,
djur har också mänskors känslor,
djuren är väl också mänskor.
Ja det är just vad de är,
I fablernas värld, i fablernas värld.
Danchin, Laurent (2006) L´art brut: L´instinct créateur. Paris: Gallimard. Ekbom, Torsten (2004) Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka. Stockholm: Natur och Kultur. Kafka, Franz (2003) Dagböcker 1909 – november 1911. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2007) En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Lund: Bakhåll. Kubin, Alfred (1973) The Other Side. Harmondsworth: Penguin Classics. Kubin, Alfred (2004) Demoni e visioni notturne. Milano: Abscondita. Parmiggiani, Sandro och Segio Neri (2016) Ligabue. Milano: Skira Editore. Prinzhorn, Hans (1972) Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. New York: Springer. Serafini, Giuliano (2005) "Ligabue", Art Dossier, No. 211. Strindberg, August (2002) Götiska rummen: släkt-öden från sekelskiftet. Stockholm: Norstedts.
Andreassi, Raffaele (1962) Il vero naif.
https://www.youtube.com/watch?v=8OpJLvlJJ-U
Nocita, Salvatore (1977) Ligabue, mini-seie in 3 puntate, RAI
