MIN MUSIK: Om violinister och fioler

Jag förvånade mina föräldrar då jag i tioårsåldern på egen hand anmälde mig till fiollektioner. Tror att det är betydligt vanligare att det är föräldrar som tvingar sina barn att spela. Mitt initiativ berodde inte på att jag har någon speciell musikalisk begåvning. Det var dessutom ett märkvärdigt initiativ med tanke på att det på den tiden, och antagligen fortfarande är så, bland de flesta av mina kamrater ansågs löjligt och nördigt att ägna sig åt något så mossigt som fiolspel då det fanns väsentligare ting att ägna sin tid åt, som rockmusik och fotboll.

För några år sedan stötte jag på en klasskamrat jag inte sett på femtio år och som sedan dess blivit en högt uppsatt kommunalpolitiker. Skrattande anmärkte han, som fortfarande var fotbolls- och rockfan, att "du var redan då en märklig typ som spelade fiol". Minns att han, då vi hamnat på gymnasiet, entusiastiskt introducerade mig för steroeffekterna hos Mike Oldfields Tubular Bells och Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road och hur vi tillsammans besökte Hässleholms Jazzklubb. Hans musiksmak var inte speciellt sofistikerad. Hans favorit var Glenn Miller, som han enträget försökte övertyga mig om att ha varit "en stor musikinnovatör", detta trots att jag envist hävdade att Miles Davis var betydligt häftigare. Jag kunde i mörker och ensamhet ligga och lyssna till hans So What, gång på gång.

Min far var inte heller speciellt musikaliskt begåvad. Min yngsta syster hade dock en vacker och tonsäker sångröst, medan även min mor hade ett gott gehör och spelade utmärkt piano. Utan svårighet kunde hon framföra avancerade stycken av Schubert och Beethoven. Själv var jag sorgligt musikaliskt obegåvad, något som inte hindrade att jag då liksom nu med förtjusning lyssnade på all möjlig musik.

Även om jag under flera års tid pliktskyldigt varje vecka gick till mina fiollektioner fann jag dem vara ovanligt plågsamma, speciellt genom att jag var dåligt förberedd och att mina framsteg därigenom i stort sett var obefintliga. Min förste fiollärare hette Kopsch. Jag har glömt hans förnamn. Eftersom jag var rädd för honom blev jag aldrig så god bekant med honom som jag blev med mina övriga fiollärare. Kopsch berättade underliga och ofta skrämmande historier som säkerligen fann sin grund i en makaber fantasi. Exempelvis berättade han om en tysk tenor som levde på sjuttonhundratalet. Han hade två ansikten och kunde sjunga i stämmor med sig själv. Jag begrep inte varför Kopsch berättade sådana historier för en liten kille som jag. Han använde sina beniga fingar, med sorgkantade naglar, för att hårt trycka mina fingrar mot greppbrädan. Därigenom ville han hos mig inpränta var jag kunde finna de rätta fingerställningarna. Kanske var det en effektiv metod. Tror inte att jag spelade speciellt falskt, dock lärde jag mig aldrig ett ordentligt vibrato och min taktkänsla förblev usel, för att kunna förbättra sådant krävs antagligen trägen och disciplinerad träning.

På väg till Kopschs undevisning gick jag med tunga steg förbi Bibeltrogna vänners dystra tegelhus och läste då varje gång skylten framför entrén – Betänk livets korthet, dödens visshet och evighetens längd, en uppmaning som jag inte fann speciellt uppmuntrande.

Kopsch höll till på Kyrkskolans vindsvåning och en bred knarrande trappa ledde dit. I väntan på min lektion satt jag på en träbänk utanför den stängda dörren och betraktade en reproduktion av Gaugins Ta Matete, Marknaden, som hängde på väggen mitt emot. Genom dörren hördes välljudet från flickan som spelade före mig. Hon var skickligare än jag, gjorde sina hemläxor och samtliga medlemmar i hennes familj spelade något instument. Hon satt bredvid mig bland ungdomsorkesterns första fioler. Inte kunde jag begipa varför jag hamnat bland de bästa fioleleverna, så usel som jag var på att hålla takten.

Kanske var orkesterledaren Leif Jansson enig med Kopsch som brukade påpeka: Jan, du är en uschel Schüler, med dåligt takt, men du hast en unbestreitbar schwung. De fiollärare som med tiden efterträdde Kopsch i nya lokaler – Ole Hylstrup och Ferenec Piller – klagade även de på mitt spel, men förklarade att min hållning och inlevelse, då jag lade manken till, var alldeles utmärkta. Vad jag minns så lärde jag mig enbart två stycken ordentligt – Bachs Air, inte den som spelas på G-strängen utan originalet från hans okestersvit i D-dur och Hjärtats saga av Wilhelm Åström:

Var skog har nog sin källa.
Var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga,
från flydda ungdomsdar.

Jag vet inte var Kopsch tog vägen. Han efterträddes av Ole Hylstrup som hade en fullkomligt annorlunda personlighet. En gamäng som kom mig att tänka på de kvinnotjusande handelsresanden som häckade på Stadshotellet. Hylstrup hade under flera år spelat i en restaurangtrio på amerikabåtarna. Han brukade förklara att jeg har været i Sverige i så lang tid, at jeg helt har glemt det danske sprog. Likt Kopsch tyckte även Hylstrup om att berätta historier, men till skillnad från den tyske fiollärarens mer lugubra skrönor var danskens historier mestadels tämligen poänglösa vitsar. Minns enbart en av dem: "Hvilken skadedyr går i pels? ... Inte en aning. En lus. Hylstrup skrattade hjärtligt åt sin vits, men det var först långt senare jag begrep den och den var inte alls rolig. Hylstrup delgav mig också en mängd mer eller mindre fantastiska affärsidéer. Inte begrep jag varför. Han sålde mig en fiol, vars billiga pris fick min far att undra om instrumentet verkligen kunde var så bra som Hylstrup försäkrat.

Året innan hade vi under en av våra campingsemstrar med familjens Renault Gordini passerat staden Mittenwald, som ligger på Alpsluttningarna strax efter Tysklands gräns mot Österrike. Efter att ha sett några skyltar om fiolförsäljning stannade vi bilen och besökte en butik som tillhörde en fiolbyggare. Den soignerade butiksinnehavaren tog artigt emot oss, men vi insåg snart att han omgående förstått att vi inte hade den blekaste aning varken om fioler eller deras värde. Vänligt småkrattande förklarade den skäggprydde gentlemannen att han inte sålde sina fioler till någon liten amatör som jag, utan till väldsberömda mästare, eller förmögna samlare. Därför blev jag förvånad då jag för någon månad sedan rotat fram min violin ur dess mer eller mindre förgätna skrymsle och då fann att lappen på klanglådans insida berättade att den var tillverkad i Mittenwald. Antagligen rör det sig om en förfalskning och jag skall ta med mig fiolen till min gode vän Per Rudebjer, som inte enbart är en skicklig fiolbyggare utan har många andra strängar på sin lyra. Han är exempelvis även jägmästare och FNexpert. Det är Per som inspirerat mig att skriva det här blogginslaget och även hjälpt mig med att finna en del fiolläsning.

Nåväl, trots att jag var en usel ensemblespelare så tvingades jag varje år spela solo på den kommunala musikskolans årliga uppvisning i Linnéskolans aula. Alltid Bachs Air och Hjärtats saga. Som min pianoackompanjatris valde man en i mitt tycke vacker flicka, som var några år äldre än jag. Hon kunde skickligt följa och släta över mina tillkortkommanden då det gällde takt och pauseringar och det var väl därigenom som jag vid flera tillfällen tillsammans med henne fick upprepa framförandet av de där två styckena.

Jag var obeskrivligt nervös inför de där uppträdandena, men så fort jag kommit upp på scenen kunde jag genomföra eldpoven. Trots att jag själv fann det obegripligt. Trodde att de var fullkomliga fiaskon, men var under själva uppspelningen omedveten om det. Tyckte knäna skakade okontrollerbart och att fingrarnas skälvande fick tonerna att svaja. Men, det var tydligen min personliga uppfattning eftersom man efteråt försäkrade mig om att det hela gått över förväntan. Kanske berodde det på att varje gång jag spelade upp mina två stycken inför en stor publik gjorde jag det som om jag befunnit mig i trance, långt bortom tid och rum, instängd i min egen lilla värld.

Av någon anledning försvann Ole Hylstrup och ersattes av Ferenc Piller (jag tror faktiskt att han stavade sitt namn så). Ferenc var av en annan kaliber än Hylstrup och betydligt allvarligare, han var även rabiat antikommunist och ville inte ens höra talas om ryssar som Stravinsky eller Sjostakovitj, som definitivt inte var några kommunister. Han husgud var givetvis Ferenc Lizt.

Då Ferenc dök upp och jag hörde honom spela, insåg jag att det fullständigt saknades möjligheter för min framtid som violinist och jag lade snart definitivt instrumentet på hyllan, eller rättare sagt – gömde det i djupet av en garderob.

Ett bestående värde av min misslyckade tid som violinist var att mina framträdande blåste bort all min oro för att uppträda inför publik. Fiolen var som en utväxt på min kropp, minsta sinnesfönimmelse, minsta fysiska skälvning, rörelse eller kroppställning påverkade instrumentet. Jag antar att en violin, mer än än en cello och än mer än ett blåsinstrument eller piano, besitter en sådan egenskap. Det är väl antagligen ett av skälen till varför violinen mer än något annat instrument har blivit så legendomspunnet och till och med demoniserat.

Under alla förhållanden fann jag att så fort jag slapp att inför en åhörarskara uttrycka mig genom fiolen så blev jag en fri och obekymrad man. Det kändes underbart, så otroligt lätt och enkelt att inte behöva anstränga sig med hanterandet av ett så ytterst känsligt instrument som en fiol. Enbart prata på, inget kunde vara enklare. Sedan dess har jag inte hyst minsta oro inför att uttrycka mig offentligt. Även om jag vid sådana tillfällen kan häva ur mig en mängd dumheter finner jag inte detta vara lika pinsamt som det gnissel och de falska toner min fiol kunde åstadkomma.

Vid närmare eftertanke var det nog den mystiska kraft och mystik som  tycks finnas förborgad inom violinmusik som för snart sextio år sedan förde den där tioåringen till fiollektionerna. Tanken slog mig då jag nyligen lyssnade till The Danish String Qartets CD: Prism II, Beethoven, Schnittke, Bach, som jag genom en impuls hade köpt strax innan Coronaviruset isolerade oss i hemmet. Trios och stråkkvartetter har alltid utövat en sällsam dragningskraft på mig. Genom åren har jag fascinerat lyssnat till speciellt Schuberts kammarmusik, I all min omusikalitet har jag även lockats av stråkmusik från moderna mästare som Sjostakovitj, Schönberg och Alban Berg.

The Danish String Quartet var en spännande bekantskap. På min CD framför de en fuga från Bachs solostycken för piano, Das Wohltemperirte Clavier, arrangerad för stråkkvartett av Beethovens gode vän Emanuel Förster. Den leder över till Alfred Schnittkes Tredje stråkkvartett från 1983 och CD:n avslutas med en av Beethovens sista stråkkvartetter, Nr 13 i Ess-dur. De fyra unga danskarna beskriver sin CD som “en musikstråle bruten genom Beethovens prisma” och förklarar att den är ett resultat av deras närkamp med Beethovens till synes enkla, men i själva verket ytterst komplicerade och mångfasetterade sena stråkkvartetter. Det där begriper jag inte mycket av, men finner det spännande hur musiken förs från en nivå till en annan, från epok till epok, mellan olika harmoniska system och mellan sådant som är såväl välbekant som okänt. Därigenom skapas dynamik och spänning, emellanåt sönderriven och förnyad genom överraskande dissonanser.

Det var Alfred Schnittkes namn mellan Bachs och Beethovens som fick mig att köpa CD:n. Allt jag visste om den kompositören var att han var en ”modern” ryss, en mästare i den av mig mycket uppskattade Sjostakovitjs efterföljd. Detta berodde på att jag redan hade en samlingsCD med rysk filmmusik där Schnittkes vackra, lätt romantiska musik fanns sida vid sida med Sjostakovitjs lika välljudande toner. Jag anade att Schnittke varit nästan lika kapabel som Sjostakovitj att åstadkomma dynamisk och förbluffande kammarmusik. The Danish String Quartets CD visade att jag inte hade misstagit mig. En ny, dramatisk bekantskap vars styrka jag tidigare varit obekant med och vars verk jag hädanefter skall söka upp.

Alfred Schnittke (1934-1998) visade sig vara ett utmärkt val av kammarmusiker. Hans musikstycke är likt ett hus vars dörrar öppnar och stänger sig; ironi, sentimentalitet och förvirring efterträder varandra. Musiken stiger och sjunker, lugnar sig för att i nästa ögonblick kasta sig över lyssnaren. Där finns all den dynamik som gör kammarmusik spännande och lik upprörda, lätt tillfyllnande, nattliga samtal, fyllda med upprepningar och inspiration.

Arthur Schnittke var en av dessa märkligt sammansatta europeiska gestalter som i sin person och genom sitt ursprung sammanfattade en mängd intryck och upplevelser från krigets, konstens och det kalla krigets Europa. Något som antagligen även förlänade honom med en svartsyn liknande den som Sjostakovitj hyste. Schnittke konstaterade att ”mänsklighetens historia inte alls har uppvisat någon utveckling från det värsta till det bättre”.

Schnittke föddes i Engels, en hamnstad vid Volgas strand. Den grundades 1747 av chumaker, ukrainska oxdrivare och handelsmän, och kallades då Pokrovskaja. Katarina den Stora (ursprungligen tyska och systerdotter till den svenske kungen Adolf Fredrik) inbjöd speciellt tyskar att bosätta sig i hennes glesbefolkade imperium. De garanterades skattelättnader, självstyrelse, undantag från militärtjänstgöring, fri språk- och religionsutövning, samt tilldelades 30 hektar jordbruksland. Vid slutet av 1800-talet fanns det fler än hundra så kallade tysk-byar längs Volga och i det närmaste en miljon tysk-ryssar. År 1941 dekreterade Högsta Sovjet att samtliga ”volgatyskar” skulle deporteras till Sibirien, där många dog. Efter Sovjetunionens fall emigrerade två miljoner ”tyskar” från Ryssland, medan 800 000 ”tyskättlingar” finns kvar, de flesta bosatta i Sibirien.

Liksom flera andra intellektuella, som vuxit upp i Ryssland under det tjugonde århundradet är Alfred Schnittkes liv unikt och märkligt. Hans far, Harry Schnittke, härstammade från flera generationer av baltiska judar och hade som barn tillsammans med sina föräldrar emigrerat till Tyskland. Som ung författare och journalist dök han han upp i Pokrovskaja, som av Stalin 1931 hade döpts om till Engels. Då alla ”tyskar” i Engels skulle deporteras till Sibirien lyckades Harry Schnittke bevisa att han var jude. Hans familj tilläts därigenom stanna kvar i staden medan han själv, för att skydda dem, tog värvning i den sovjetiska armén. Som både tyskar och judar gick hans kvarvarande familj ett hårt öde till mötes, men lyckades överleva och återförenades efter kriget med Harry Schnittke i det sovjetisk ockuperade Wien, där han arbetade för landets första tyskspråkiga dagstsidning efter kriget – Österreichischen Zeitung, som hade både tyska och sovjetiska medarbetare. Tidningen existerade ända fram till 1955.

Under de två år han vistades i Wien förändrades den unge Alfred Scnittkes liv – han upptäckte musikens trollkraft:

Där kände jag att varje ögonblick var en länk i en historisk kedja, en del av en multidimensionell helhet. Det förflutna manifesterade sig som en värld av evigt närvarande andevarelser. Jag upphörde med att vara en barbar och förvandlades till en medveten förvaltare av meningen med mitt liv.

Det var så Schnittke kom att skapa sin polystilistiska musik som inom sitt ramverk anspelade på och bevarade intryck från tidigare musik och emellanåt även reproducerade brottstycken från tidigare musikverk:

Främst existerar det en påfallande enhetlighet mellan konstnärens värld (vad han ser) och dess mening (det vill säga hur han tolkar vad han ser). Det finns en slående känsla av tidens mångdimensionalitet inom vilken evigheten och ögonblicket egentligen är en och samma sak, alltmedan verklighetens många aspekter befinner sig mellan dem. [...] Polystilitiska tendenser existerar idag inom all musik, men i en mer eller mindre uppenbar form. Stilistiskt steril musik är död musik.

Givetvis har Schnittke anklagats för plagiat, men i så fall är en stor modern och samtidigt klassisk mästare som Igor Stravinsky även han en plagiator. Eller Johannes Brahms, som i tjugo års tid kämpade med sin Första symfoni, ständigt omarbetande den alltmedan han drog sig för att uppföra den. Till en vän skrev Brahms: ”Du kan inte ana hur det känns att höra fotstegen från en gigant bakom ryggen på dig”. Giganten var Beethoven, som med sin Nionde symfoni hade brutit ner alla de barriärer som tidigare byggts till skydd för den klassiska symfonin och därmed öppnade Beethoven slussarna till Romantikens flodvåg. Och mycket riktigt – då Brahms äntligen fått sin Första symfoni uppförd fick han lida smäleken av få den benämnd Beethovens Tionde, någon han dock innerst inne var stolt över. Då det påpekades hur stora likheterna var med Beethovens Nionde symfoni fräste dock Brahms irriterat: ”Das bemerkt ja schon jeder Esel! Det lägger ju varje åsna märke till!”

Att i sina verk anspela på en beundrad mästare är inte liktydigt med att plagiera, snarare en tolkning och ibland till och med en förbättring. Som Picasso en gång påpekade ”skickliga artister kopierar, stora konstnärer stjäler.” Skapar en konstnär ett mästerverk innehåller det i allmänhet allusioner till och inspiration från andra verk. En symfoni är en väldig, en omfattande skapelse, eller som Gustav Mahler påpekade: ”En symfoni måste vara som världen. Den måste omfatta allt.”

I Alice i Underlandet samtalar Alice med en högdragen, vattenpiperökande fjärilslarv som framställer sig som en allvetare. I Disneys härligt surrealistiska version av sagan, som inte slaviskt följer originalet, börjar Alice läsa upp en dikt, men larven avbryter henne:

– Oh ... jodå, Herrn. ”Hur kunna det flitiga lilla biet förbättra varje …”

– Sluta. Det där var inte ordenteligt talat. Så här låter det: ”Hur förskönas inte den skinande svansen på lilla krokodilen, då vatten stänker på hans gyllne fjäll medans han simmar i Nilen. Hur glatt han tycks le, så vitt tänderna glimmar, då han hälsar de små fiskarne som in i gapet simmar.”

– Jag måste nog tillstå att jag inte hört den på det viset tidigare.

– Jag vet. Jag fööörbääättrade den.

Det är antagligen en sådan hämningsfri, överraskande lätthet och elegans jag söker och ofta tror mig finna i kammarmusik. Kanske är det något liknande jag omedvetet eftersträvar i mitt skrivande – infall, dynamik, utvikningar och återvändandet till en röd tråd – allt för mitt eget höga nöjes stund, glömsk av läsaren. Som när jag i min späda ungdom spelade inför en publik som jag inte alls märkte av. Fast, skriva är som sagt betydligt enklare än att spela fiol. Tangentbordet är inte som en del av min kropp och medan jag skriver är det ingen som kan kritisera mig för vad jag gör. Det är först vid ett senare tillfälle som kritik kan tänkas dyka upp, men då är jag beredd på den, väl medveten om att mina texter inte alls möter alla de krav som kan och bör ställas på dem. Jag är ingen mästare och det är jag helt tillfreds med. Som en fotbollspelare som njuter av sitt spel i lingonserien och inte hyser någon som helst ambition att hamna i landslaget. Spelet är glädjen, inte konkurrensen och pengarna.

Allt skapande är intimt förknippat. Många har dock frestats att amtörmässigt blanda olika genrer, en våghalsig verksamhet som lätt kan sluta i katastrof. Det finns gott om musikaliskt välljudande dikter, men inte så många romaner. Kommer att tänka på Birger Sjöbergs sommarfriska, ohöljt nostalgiska och lättsamt roande småstadsskildring Kvartetten som sprängdes. Visserligen spelar i den romanen inte musiken någon huvudroll, men boken är skriven i samma anda som Sjöbergs utsökta visor. Liksom i de där förrädiskt romantiska sångerna finns i Kvartetten som sprängdes i det närmaste omärkliga, mörka underströmmar.

Musiken står däremot helt i centrum i Vikram Seths An Equal Music, Kärlekens musik, en tragisk kärlekshistoria mellan en manlig, egocentrerad violinist och en kvinnlig pianist, som är gift och dessutom på väg att bli döv. En mängd stråkkvartetter, främst bland dem Beethovens Piano trio, opus 1, spelar en stor roll i romanen, som i sin prosa emellanåt tycks vilja fånga musikens makt, mystik och andlighet. Något som Seth, som även liksom Birger Sjöberg är en melodisk och ofta rimmande poet, faktiskt kan anses ha lyckats ganska bra med. Dock blev romanen genom sin uppenbara skicklighet, inte minst genom en trovärdig, djuplodande skildring av huvudpersonerna och stor inlevelse i professionella musikers tillvaro, lite väl sofistikerad för min smak. Likväl är kanske An Equal Music en av de bästa romaner som skrivits om musik. Det är onekligen ytterst svårt att i ord fånga ett så väsensskilt fenomen som musik, utan att bli sentimental, svulstig och ofta fullkomligt ovederhäftig.

Jag kom att tänka på dessa romaner eftersom jag med viss förväntan nyligen plockade fram Violin skriven 1997 av Anne Rice. Enligt reklamtexten på dess omslag skulle romanen handla om en förtrollad stradivariviolin, en demonisk, rysk, aristokratisk gengångare och en dam från New Orleans, som tillsammans färdas genom tiderna och till olika städer, som Wien och Venedig, där de stöter på kompositörer som Paganini och Beethoven. Enligt en recension på omslaget skulle Rices roman ”flyta som blod – av det livgivande, livsbejakande slaget”. Det lät onekligen töntigt, men kunde kanske likväl vara spännande.

Kanhända Violin var något i stil med filmen The Red Violin, som under fem sekel följer en röd Cremonaviolin då den vandrar hand ur hand – från fiolbyggaren till hans föräldralösa dotter för att sedan hamna hos ett tyskt underbarn på samma barnhem som den nu döda föräldralösa flickan. Underbarnet, som blir en fullfjädrad virtuos, för fiolen med sig till Wien. Efter den unge fiolspelarens död hamnar instrumentet hos kringvandrande romer som tar den med sig till Oxford, där en vacker romsk fiolspelande flicka blir älskarinna till en engelsk aristokrat. Då denne tagit livet av sig förs violinen av hans kinesiske tjänare till Shanghai där den dyker upp under Kulturrevolutionen. Efter den förföljde ägarens död sänder kinesiska myndigheter fiolen till Montreal för utvärdering och försäljning. Utvärderaren stjäl fiolen från ett auktionshus, efter att ha bytt ut den mot en kopia. Innan dess har han funnit att fiolens röda färg beror på att fiolbyggaren blandat sin döda hustrus blod med lacket. Filmen slutar med att violinutvärderaren berättar för sin dotter att han har en present till henne.

Det är en vacker film som möjligen hjälps upp av ett ljudspår inspelat av den sympatiske virtuosen Joshua Bell, men trots det fann jag John Coriglianos musik märkligt intetsägande och filmen grep mig inte. Den framstod som en mängd tidsmässiga tablåer, utan inre och yttre spänning och djup. Annat är det med ett frodigt mästerstycke som Miloš Formans Amadeus. Den är liksom hans Hair en riktig, dynamisk och mångbottnad musikfilm – med magnifika scenerier, en spännande, historia, späckad med oförglömliga scener och träffsäkra yttranden som stannar kvar i minnet. En härlig rytm i bildsekvenserna och gedigna skådespelarprestationer. Allt i harmoni med en rikligt flödande musik och ett strålande skaparhumör. Den och Joseph Loseys Don Giovanni är mina absoluta favoritfilmer kring klassisk musik.

Tillbaka till Anne Rices Violin. De fåniga omslagsrecensionerna borde ha avskräckt mig. Men efter att jag 1976 hade tagit med mig hennes Interview with the Vampire på en tågluffarresa hade jag blivit uppriktigt fascinerad av den romanen. Det var innan den stora vampyrfascinationen bröt in några år senare, men jag var redan väl förtrogen med Dracula och en mängd andra vampyrhistorier och hade fortfarande Polanskis Vampyrernas natt i gott minne. Rices bok var alldeles lagom kuslig och depraverad. Senare läste jag också hennes The Mummy, Mumien, som jag också fann vara mysigt, viktorianskt underhållande.

Violin började bra. En HIV-AIDSsjuk miljonär dör i ett åderdomligt mansion. Hans otröstliga hustru tillbringar galen av sorg flera förvirrade dygn tillsammans med det ruttnande liket. Trianas hallucinatoriska tillstånd kom mig att tänka på Sadegh Hedayat's surrealistiska roman Den blinda ugglan i vilken en opierusig pennskrinsmålare vimsar runt i en förvriden drömvärld, besatt av skuld och död befinner han sig uppenbarligen i närheten av det ruttnande liket av sin egenhändigt mördade hustru.

I Violin presenteras läsaren med en mängd lösryckta, suggestiva antydningar från Anne Rices eget liv; hennes alkoholism, modern som dog av akut alkoholförgiftning och hennes dotter som dog i leukemi vid sex års ålder, allt mot bakgrunden av ett fuktångande New Orleans. Men snart rasar det hela samman ihop i ett olidligt sammelsurium av uppstyltade dialoger, odrägligt överlastade drömvisioner, fåniga klichéer med en besatt, sensuell violinvirtuos, som dessutom är död, usla försök att beskriva musikupplevelser och pinsamt gestaltade, personliga möten med kända kompositörer. Vad hade tagit åt den där Anne Rice? Hur hade hon kunnat åstadkomma ett sådant mischmasch? Schmaltz av pinsammaste sort. Jag orkade inte läsa ut eländet.

Jag hade faktiskt väntat mig något intressant från en av mig tidigare uppskattad skräckförfattarinna. New Orleans är ju inte så långt från trakterna där deltabluesen föddes och blues var djävulens musik. Musiketnologen Alan Lomax hade konstaterat:

I själva verket hade varje blues-speleman, banjoplockare, munspelare, pianoklinkare och gitarrist uppfattningen, både enligt honom själv och hans polare, att han var ett djävulens barn, en följd av den svarta åsikten att den europeiska dansomfamningen var extremt syndig.

Och det var fler bluesmen än den store Robert Johnson som lärt sig spela av Fan själv. Kanske var det likadant där i Mississippideltat som i de svenska skogarna, nämligen att varelser som den svenska Näcken, vad de nu än kallades där i The Bajou – Djävulen, Papa Legba eller Baron Samedi, under förutsättningen att de sålde sin själ till dem lärde folk spela vid korsvägar eller på gravstenar, eller kanske till och med skänkte dem sina egna fioler eller gitarrer.

De förhäxade fiolerna kunde antagligen där som i Sverige ställa till allsköns elände. Som i Hårga i Hälsingland, där en sen lördagskväll, någon gång under sjuttonhundratalets mitt, en spelman med vidbrättad hatt och ”glödande” ögon under en yster logdans klev fram ur skuggorna. Han spelte en låt som fick alla att träda in i dansen. Ingen kunde sluta. Då dagen grydde, strax innan kyrkklockorna ringde in gudstjänsten, hade de efter spelmannen dansat upp till Hårgaberget där de fortsatte dansa ända tills deras benknotor hoppade runt på marken. Att det var Djävulen som lett dem dit visste man eftersom en flicka fallit till loggolvet och blivit trampad på. Då de andra dansat bort hade hon skadad legat kvar och kunde sedan berätta att hon tydligt sett hur spelmannen stampat takten med sin bockfot.

I Stravinsky´s suggestiva septet L'Histoire du soldat, Historien om en soldat, där Djävulen bland annat uppträder som violinvirtuos, är förhållandet det motsatta. I den spelade historien är det Djävulen som betvingas av soldatens fiolspel. Djävulens makt över soldaten ligger inte förborgad i musik utan i penning- och maktbegär.

Annars var det i Sverige oftast, precis som i USA, inte Djävulen själv som förhäxade folk med sitt spel eller sin fiol, utan en spelman som lärt sig spela av Djävulens tjänare, det diaboliska naturväsendet Näcken – den främste spelemannen av alla. Denne ondskefulle, men tragiskt ensamma gestalt, lockade med sitt spel människor att dränka sig i sjöar och brunnar. Givetvis var det frestande för en spelman att lära sig spela av Näcken och denne ställde villigt upp om du kunde locka dig honom till dig. Det fanns ett otal metoder för att få Näcken att visa sig och inleda lektionerna. Bästa tiden var midsommarnatten, men med rätt tillvägagångssätt gick det att så gott som varje torsdagsnatt att få kontakt med honom vid kanten av en å eller sjö.

Lämpligt var det då att ta med sig sin egen fiol och spela för Näcken, än mer effektivt kunde det vara att naken sitta på en sten vid strandkanten och föra stråken över en fårfiol, ett enrisrökt fårlår, som du sedan gav till Näcken då han dök upp. Den farlige vattenanden undrade då i allmänhet om han fick låna fiolen av spelmannen. Näcken undersökte den sedan noga innan han frågade:

– Skall jag stämma fiolen efter fingrarna, eller fingrarna efter fiolen?

En klok spelman valde givetvis det första alternativet. Då vred och bände Näcken hårdhänt på fiolen innan han lämnade den tillbaka. Trots Näckens ovarsamma behandling såg instrumentet oförändart ut, men sedan Näcken hanterat den behövde fiolen aldrig stämmas och den spelade väldigt fint.

Det hände också att Näcken fick spelmannen att skänka sin själ till ondskans makter, ofta genom att byta fiol med honom. Han tog då spelmannens fiol och bad honom vända sig bort. Då spelmannen på Näckens uppmaning åter vände sig om och blickade ner mot marken fick han där se två identiska fioler. Valde spelmannen rätt så fick han tillbaka sin magiskt stämda fiol, men valde han fel fick han Näckens fiol med sig hem och han var då vigd till Helvetets eviga eld.

Näckens fela var livsfarlig, spelmannen kunde lätt mista kontrollen över den, komma i extas och spela som besatt. Då kunde det hända samma sak som i Hårga – att spelmannen inte kunde sluta spela och folket inte sluta dansa. Innan gryningen kom hade spelmannen dansat sig själv och sina åhörare ner i ett träsk eller en sjö, där de alla drunknade. En gång räddades dock vid ett sådant tillfälle både spelmannen och dansarna. En stendöv men rådig dräng såg vad som var på färde och lyckades skära strängarna från den besatte spelmannens fiol.

Näcken, eller Djävulen, kunde även skänka violinisten ett musikstycke, exempelvis den legendomspunna och kusligt, trollska Näckens polska. Mest berömd inom den genren är säkerligen Giuseppe Tartinis (1692-1770) sonat i G-moll, den så kallade Djävulsdrillen (Il trillo del daivolo). Tartini berättade tre år före sin död för Jérôme Lalande, en fransk astronom och dagboksskribent, hur musiken kommit till honom:

En natt drömde jag att jag gjort en pakt med Djävulen och att han var till min tjänst. Allt skedde i enlighet med mina önskemål som samtliga uppfylldes av min nye tjänare. Då slog mig tanken att jag kunde överräcka min violin till honom, för att höra om han kunde spela en vacker aria för mig. Stor blev min förundran då jag hörde honom spela en sonata, enkelt framförd, men på ett så överlägset och intelligent sätt att jag var oförmögen att föreställa mig något liknande. Jag förtrollades, förflyttades till en annan dimension och erfor en sådan hänryckning att den tog andan ur mig. Jag väcktes mitt under detta känslorus och grep genast min fiol i hopp om att kunna återge det välljud jag hört. Men, det var förgäves. Det stycke som jag därefter komponerade var, även om det är det bästa jag skrivit, långt undermåligt då det gällde att fånga den våldsamma hänförelse som gripit mig. Jag skulle ha kunnat slå min violin i bitar och för alltid lämna musiken därhän om det kunde ha befriat mig från minnet av den hänryckning som grep mig.

Enligt ett italienskt seriemagasin, Dylan Dog: Sonata Macabra, plågades Tartini under resten av sitt liv av sin oförmåga att korrekt återge musiken han hört i sin dröm. Ständigt kämpade Tartini med att skriva om sin Trillo del diavolo. I mitt tycke är Pasquale Rujus seriemagasinberättelse mer sofistikerad än Anne Rices tillkrånglade opus. Hos Rujo manipuleras en ung och vacker rysk violinist av en grupp satanister, som inbillat sig att de med hennes hjälp skall kunna rekonstruera den ursprungliga Djävulsdrillen och därmed finna ett språk genom vilket Djävulen själv kan uttrycka sig. Genom denna magiska musik tror de sig kunnna förändra allt till sin fördel. Vägen till sådan fulländning av Djävulens verk här på jorden leder givetvis över en mängd olika våldsbrott som inspireras och befrämjas av en diabolisk miljonär. En inte helt oäven kombination av ingredienserna i en sann skräckhistoria kring magiska violiner, girighet, överjordiskt skickliga och vackra violinister och Djävulens ständiga ränksmidande, som till slut, i vanlig ordning går om intet.

Föreningen av kropp och själ kan möjligen speglas genom kopplingen mellan en violinist och hans/hennes fiol. En symbios där instrumentet blir till ett uttryckmedel som förmedlar violinistens inre vara, kanske även hans/hennes vilja att vara någon, att synliggöras inför sin omgivning. Det är kanske därför inte enbart musiken utan även estetiken kring instrumentet och dess användare som förlänas en stor betydelse. Fiolen är ett vackert bruksföremål, men dess utformning, exemplevis snäckan och den de svarta intarsieränderna, greppbrädans ebenholts, lackens lyster och flera andra detaljer har egentligen inte en så stor betydelse för ljudet som de har för estetiken. Det samma kan ofta komma att gälla även för musikern som hanterar instrumentet och man lägger emellanåt stor vikt vid hans/hennes utseende och framträdande.

Exempelvis så tycks en del manliga violinvirtuoser vinlägga sig om en slags outsider image, som exempelvis David Garrett och Nigel Kennedy, som uppenbarligen odlar en bild av sig själva som excentriska genier. Det var säkerligen ingen slump att Bernard Rose valde David Garrett för att framställa Niccolò Paganini i sin film The Devil´s Violinist.

Paganini anses vara urtypen för en demonisk violinist med fatal dragningskraft på kvinnor. Hans fysik var inte helt normal. Uppenbarligen led han av Marfans syndrom, en ärftlig bindvävssjukdom som påverkar hjärt-kärlsystemet, skelettet, lederna och ögonen. Åkomman gjorde så att Paganini var mager, med långa armar, fingrar och tår. Den gjorde också så att han hade ytterst rörliga leder, en egenhet som antagligen bidrog till hans otroliga skicklighet då det gällde att handskas med en violin.

 

Som så många andra underbarn piskades Paganini fram av sina föräldrar och blev vid unga år en fullfjädrad violinist, efterfrågad vid furstehoven i norra Italien, fast han han skaffade sig främst beundran och inkomst genom bejublade turnéer över hela Europa. Paganini var erkänd som en ojämförligt talangfull violinist, men många retade sig på hans flagranta effektsökeri under konserter som lockade horder av betagna groupis. Ständigt ansatt av sjukdomar, inte minst tuberkulos och syfilis, kompenserade Paganini sina fysiska tillkortakommanden och komplex genom att för sig själv och andra spela rollen som demonisk kvinnoförförare, samtidigt som han missbrukade alkohol och opium och drabbades av återkommande, svåra depressioner. En del av hans image bestod i att underblåsa ryktena att han ingått en pakt med Djävulen, något som ledde till kontroverser med den katolska kyrkan och bland annat gjorde att hans kristliga begravning fördröjdes i Genua. Det var inte förrän 1870 hans lik fick en sista viloplats i Parma.

Det var med viss förväntan jag såg fram emot The Devil´s Violinist, speciellt som jag uppskattat Bernard Roses tidigare film om Beethoven, Immortal Beloved, Min odödliga kärlek. En mycket musikalisk film där Gary Oldman gör en skicklig gestaltning av Beethoven. The Devil´s Violinist blev dock en besvikelse; en historisk tablå utan djup och spänning. Visserligen gör David Garrett en imponerande insats som den fiolspelande Paganini (https://www.youtube.com/watch?v=EjAzqZMLMHY), men som skådespelare är han näst intill katastrofal, speciellt jämfört med den skicklige Oldman. För mig föll filmen platt till marken, men Garretts fiolspel var trots en något ytlig prålighet väl värt biljettpriset.

The Devil´s Violinist spädde ordentligt på myten om den demonbesatte violinsten, men inte i lika hög grad som i den enda film som den mer än lovligt galne Klaus Kinski regisserade och gav namnet Kinski/Paganini. Det tycks som om Kinski i det närmaste fullkomligt hade identifierat sig med vad han trodde vara ett storhetsvansinnigt, himlastormande och gudsförnekande, sexbesatt och missförstått geni. Filmen är ett bisarrt hopkok, nästan utan dialog och fylld till brädden med frenetiskt fiolspelande och älskog med unga kvinnor. Två år efter filmen var Kinski död och den blev därmed till ett passande epitaf för denne ytterst märklige skådespelare.

Om en del manliga violinister vinnlagt sig om en oborstad geniframtoning så tycks flera kvinnliga virtuoser framträda som oklanderligt eleganta och svala skönheter, i stiliga acessoarer. Exempelvis är det vanligt att en virtuos som Ann-Sofie Mutter får komplimanger inte enbart för sitt oklanderliga violinspel utan även för sina specialgjorda klänningar från Chanel, Givenchy, Dior och Nicholas Oakwell, ofta i färger som matchar hennes Stradivarius.

Andra mycket skickliga, unga och kvinnliga violinvirtuoser som Hilary Hahn och Sarah Chang blir även de hyllade för sitt utseende och sina klänningar, något som en del musikfinsmakare ser som ett förfång för uppskattningen av deras stora talang. Det är kanske förståeligt, men musikuppträdanden är trots allt även de skådespel och många soloartister tycks i allra högsta grad vara medvetna om det.

Musikpurister kan också irritera sig på genreöverskridande tendenser som en del stora violinister ådaglägger. Hilary Hahn har exempelvis gjort sig känd för så kallat cross-genre samarbete med olika ”populärartister”. I än högre grad har Nigel Kennedy dragit på sig kritik för sina ”divalater” kombinerade med ett ”publikfriande popartisteri”. Den numera avlidne, men en gång ytterst inflytelserike ”kulturpersonligheten”, John Drummond med bas på BBC gav sig exempelvis på Nigel Kennedy då denne iförd en svart slängkappa och Draculalik make-up framförde Alban Bergs violinkonsert. Drummond angrep Kennedys ”självuppfunna” accent, hans ”löjliga klädsel” och slutade sin drapa med att utnämna Kennedy till ”nittiotalets Liberace”.

Det där bryr jag mig inte alls om. För mig är Nigel Kennedy den store entertainern på en av mina absoluta favoritskivor – East meets East. Utseende och scenframträdande betyder egentligen ingenting för mig. Den stöddige och ytterst kraftfulle David Oistrakh, med sin fylliga, kärnfulla och träffsäkra spelstil är och förblir min favoritviolinist, helt oavsett hans utseende.

Men, fiolen? Sägnerna kring Näcken berättar hur betydelsefull den var för svenska bygdespelmän och filmen om Den röda violinen underströk också den enskilda violinens personlighet och styrka, liksom Stravinskys L'Histoire du soldat.

David Oistrakh spelade på minst sju Stradivarivioliner, givetvis var samtliga den sovjetiska statens egendom. Under tio år var en Conte di Fontana Stradivarius, byggd 1702, Oistrakh´s favoritinstrument, men 1966 bytte han den mot en Marsick Stradivarius från 1705, som han spelade på fram till sin död 1974. Det finns två Marsick Stradivari, de kallas så eftersom de ägdes av en belgisk violinist vid namn Martin Pierr Marsick, som dog 1924. Den ena violinen hamnade i Ryssland, den andra ägs nu av den amerikanske violinsamlaren David Fulton, som äger åtta Stradivari (varav en cello) och sju Guaraneri del Gesù. Fulton lånar ut sin Marsick Stradivarius, som byggdes 1715, till den kanadensiske violinvirtuosen James Ehnes. Varje känd Stradivari och Guaraneri del Gesù har sin egen väldokumenterade historia.

Av de violinster som jag nämnt ovan ägde Paganini i olika omgångar flera Stradivari, liksom violiner gjorda av andra mästarlutherie från Cremona, som Antonio och Niccolò Amati, samt den mästare han uppskattade mest – Giuseppe Antonio Guarneri del Gesù. Det var inte alltid som Paganini behöll sina violiner. Han både köpte och sålde dem och flera spelade han bort. Paganini var en notorisk spelare. Han behöll dock sin favorit, en Guarneri del Gesù som han fått till skänks och kallade Il Cannone. Den förvaras nu i Genuas Stadshus och tas fram vartannat år då den spelas av vinnaren av Paganinipriset, som tilldelas lovande, unga violinister. Då Paganinis älskade Il Cannone behövde repareras sände han den till Jean Baptiste Vuillaume i Paris, som också gjorde en exakt kopia av den. Inte ens Paganini kunde skilja originalet från kopian, som nu ägs och spelas av Hilary Hahn.

Joshua Bell spelar på en legendarisk Stradivari kallad Gibson ex-Huberman. Även den med sin egen historia, långt mer fascinerande än Il Cannones. Hubermanviolinen tillverkades 1713 av Antonio Stradivari och ägdes av Bronsilaw Huberman, en uppburen polskfödd violinvirtous som turnerade världen runt, ackompanjerad av pianisten Siegfried Schultze. Huberman hade köpt sin Stradivari från en välkänd, engelsk violaspelare vid namn Alfred Gibson. Den var redan då ett berömt instrument och kallades Gibsonviolinen.

Då Schultze och Huberman uppträdde i Wien 1916, blev violinen stulen från Hubermans hotellrum. Efter tre dagar lyckades polisen dock gripa tjuven och återbörda stöldgodset till sin rättmättige ägare. Den 28:e februari 1936 gav Huberman och Schultze en konsert på Carnegie Hall i New York. Huberman hade nyligen köpt en Guarneri del Gesùviolin och beslöt sig för att använda den istället för Gibsonviolinen, som han lämnade kvar i sin loge. Då han kom tillbaka var hans Gibson stulen. Visserligen ersattes Huberman av Lloyds försäkringbolag med 30 000 USD, men han tog förlusten mycket hårt och olyckorna fortsatte. Huberman var vid den tiden bosatt i Wien, men då Österrike anslöts till Tyskland den 12:e mars 1938 var han som jude tvungen att fly till Schweiz. Senare samma år nödlandade flyplanet han befann sig på, under en asiatisk turné, på Sumatra och Huberman bröt vänster handled och två fingrar. Kort därefter hindrade Andra Världskrigets utbrott honom från att återvända till Schweiz, dit han kunde återvända först efter freden 1945. Huberman dog i Schweiz två år senare, deprimerad och utmattad efter sina vedermödor. Gibsonviolinen var och förblev försvunnen.

Den tycktes dock föra med sig tur för sin tjuv, nattklubbsviolinisten Julian Altman. Han spelade klädd som en kosack  på den Ryska björnen, en restaurang intill Carnegie Hall. Han var en tämligen skicklig, ung musiker som efter sina spelningar på The Russian Bear brukade titta in bakom scenen på Carnegie Hall. Kvällen när Huberman gav sin konsert lyckades Altman ta sig in i Hubermans  loge under förvändningen att han hade ett meddelande till virtuosen. Väl inne i logen bytte han ut Gibsonviolinen mot sin egen betydligt billigare fiol. Eftersom Altman alltid hade med sig sin fiollåda då han besökte Carnegie Halls backstage så misstänkte ingen att dess innehåll var annorlunda då han gick ut än då han kom in.  

Altman behöll Hubermans Gibson och spelade på den i mer än femtio år. Han var  under en tid anställd som försteviolinist vid National Symphony Orchestra i Washington D.C. och försörjde sig under hela sitt liv som professionell violonist, dock aldrig i de högre sfärerna. Ständigt oroad över att bli avslöjad som fioltjuv hade Altman mörkat "sin" Gibson med med skokräm. På sin dödsbädd 1985 avslöjade Altman för sin hustru att hans älskade violin var en stulen Stradivari. Hon lyckades från Lloyds utverka hittelönen på 263 000 USD. Lloyds sålde därefter violinen vidare till den engelske violinisten Norbert Brainin för 1.2 miljoner USD och slutligen kunde Joshua Bell år 2001 köpa den för lite under 4 miljoner USD. 

David Garretts Stradivari kallas San Lorenzo, medan Nigel Kennedys heter La Cathédrale och hans Guarnerifiol La Fonte. Ann-Sofie Mutter spelar på en Stradivariviolin kallad Emelianen och en annan vid namn Lord Dunn-Raven. Sara Chang har en Guarnerifiol som hon köpt av Isaac Stern.

Repskterade violinverkstäder och violinförsäljare, som den legendariska W.E. Hill & Sons,grundad 1880 i London och exempelvis violinauktionsfirmor som Tarisio i New York, håller noggrann koll på alla Strads som passerar deras firmor och försöker även hålla reda på världens kända bestånd av dessa värdefulla instrument, fast givetvis håller en och annan stradivariägare sitt innehav hemligt. En vanlig uppskattning av världens stradivaribestånd är att det uppgår till ungefär 600 exemplar, inklusive celli och viola som Stardivari tillverkade betydligt färre av än violiner.

Den Stradivari som anses värdefullast och mest fulländad är den så kallade Messiah som ägs av Ashmoleanmuséet i Oxford. Dess berömmelse vilar inte enbart på dess ljud utan främst på dess väbevarade tillstånd. Den är i det närmaste oförändrad sedan den tillverkades 1716, men inte helt orörd. Halsen har blivit något förlängd, medan skuvarna, stallet och stränghållaren byttes ut under 1800-talet. Lacken är däremot nästan oskavd och snideriet helt intakt. Dess utmärkta skick beror på att The Messiah alltid har varit ett samlarobjekt och därmed nästan ospelad. Dess berömda ägare, Cozio di Salabue, en av Stradivari söner, Luigi Tarisio och Jean-Baptiste Vuillaume förevisade The Messiah i en glaslåda. Den inköptes sedermera av W.E. Hills and Sons i London, det är de värdefullaste violinerna från deras samling som nu hamnat hos The Ashmolean.

Då den så kallade Hammerviolinen 2006 genom Christies försorg såldes för 3.4 miljoner USD antog man att auktionspriserna för stradivarivioliner mer eller minde hade stabiliserats. Men, de fortstatte stiga, 2010 sålde Tarisio en Stradivari, Molitor som hade ägts av Napoleon, för 3,6 miljoner USD. Alla rekord slogs 2011 då stradivariviolinen Lady Blunt av Nipponkoncernen genom Tarisio såldes till en okänd köpare för 15.9 miljoner USD. Det var en våldsam värdestegring, 1972 hade Lady Blunt sålts för 200 000 USD. Nipponkoncernen donerade köpesumman till en fond för återuppbyggnaden efter den japanska tsunamikatstrofen samma år. Lady Blunt hade precis som The Messiah varit i Vuillaumes ägo och var liksom den mer av ett samlarobjekt än ett bruksföremål och därmed också i utmärkt kondition.

Hammerviolinen fick sitt namn efter att en gång ha varit ägd av den norsk-svenske storsamlaren Christian Hammer (1818-1905). Han var guldsmedsmästare verksam i Stockholm och förvarade Skandinaviens största privatsamling i ett stort träskjul i närheten av Skansen i Stockholm; konst, konstindustriella föremål, porslin, vapen och mycket mera, bland annat 150 000 böcker. Efter Hammers död såldes det hela genom Bukowskis försorg.

Egentligen är det inte så underligt att en utmärkt violin betingar ett högt pris. Det är en av de mest formfulländade, effektiva och komplicerade hantverksprodukter som finns. För att få en viss uppfattning om en fiols komplicerade tillkomstprocess kan man exempelvis på Youtube titta på Galen Hartley Builds a Violin (https://www.youtube.com/watch?v=xejx48lZVhQ).

En fiol består av kropp, hals och skruvlåda. På kroppen monteras en stränghållare, från vilken strängarna spänns upp via stallet till stämskruvarna. Halsen avslutas med en spiralformad dekoration kallad snäcka. Fiolens ihåliga kropp skapar resonans och förstärker tonen, dess övre del kallas lock och den undre botten. Locket tillverkas i allmänhet av gran från Alpernas dalgångar. Granvirket skall ha täta, jämna årsringar och vara avverkat under hösten. Locket måste vara starkt för att motstå spänningar, men också hyvlas så tunt att det kan vibrera. Två f-formade hål släpper ut ljudet ur resonanskroppen. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, oftast lönn, som av estetiska skäl bör vara ”flammig”; den vackraste anses komma från Bosnien. En viktig detalj avsedd att fördela ljudvibrationer mellan lock och botten är ljudpinnen, som placeras mellan lock och botten strax bakom stallet under E-strängen, den så kallade diskantsidan, på den motsatta bassidan limmas en basbjälke, som på botnens insida nästan löper längs hela dess längd. Basbjälken stagar upp bottnen och förstärker bastonerna.

Fiolens hals är vanligtvis tillverkad av lönnträ och på dess ovansida placeras en greppbräda av ebenholz, ett ovanligt hårt träslag för att tåla slitaget från strängarnas vibrationer och musikantens fingrar. Halsens och greppbrädans form är violinistens länk till musiken, en kritisk detalj i violinens design. Vid slutet av halsen finns skruvlådan med sina stämskruvar, ofta av ebenholz eller buxbom, kring vilka strängarna spänns och slackas. Det gäller också för violinbyggaren att förläna sitt verk en estetiskt tilltalande karaktär och även lacken har en stor betydelse för både utseende och ljud. Stråken är en historia för sig och den tillverkas även den av mästarhantverkare, oftast specialiserade på stråktillverkning.

Och stradivarivioliner? Varför har just de blivit så eftersökta och anses vara så speciella? Den historien tar sin början i Cremona omkring 1530. Staden ligger vid floden Pos strand och är omgiven av bördiga marker. Tillgång till jordbruksprodukter och goda transporter har sedan urminnes tider fått folk att bosätta sig där. Den store romerske poeten Vergilius hade en gård vid stadens murar. Den var tidigt välkänd för sin goda mat och fick under Medeltiden ett rikt musikliv.

Under 1400-talet hade norra Italien varit uppdelat mellan en mängd olika stadsstater som ständigt bekrigade varandra – Milano, Florens, Pisa, Siena, Genua, Ferrara, Mantua, Verona och Venedig. Cremona erövrades av än den ena, än den andra av dessa krigförande småstater. Speciellt hamnade staden mitt i kampen mellan Milano och Venedig. Efter fredsavtalet i Lodi 1454 upplevde dock området en tid av relativ fred och ett alltmer ökande välstånd. Men, 1494 invaderade Frankrike Norditalien, trettio år av krig följde och eländet avtog inte förrän 1530 då den habsburgiske kejsaren Karl V definitivt besegrade fransmännen. 

Det var under det spanska, habsburgiska väldet som Cremonas fioltillverkning började blomstra. Redan innan femtonhundratalets mitt fanns flera instrumentmakare i staden, men det var först när fred och lugn inträdde som musiklivet tog ordentlig fart och instrumentproduktionen ökade alltmedan växande orkestrar vid hov och kyrkor i hela Italien krävde alltfler och än mer sofistikerade instrument.

Cremonas instrumentmakare var inte organiserade inom skrån utan hantverkstraditionen gick i arv inom familjerna. Andrea Amati (1505-1577) var av adlig familj och utvecklade tidigt ett stort intresse för att utveckla och fullända fioltillverkningen, bland annat introducerade han en fjärde sträng och arbetade med att utforma violinens alla detaljer tills dess han åstadkommit den form som violiner i stort sett har bevarat tills idag. Amatis utsökta hantverk uppmärksammades alltmer av violinister vid Italiens olika hov. Efter 1560-talets mitt tilverkade hans verkstad fioler för Frankrikes Karl IX:s och påven Pius V:s hovorkestrar. Fram till 1740 förvaltade och vidareutvecklade Andreas ättlingar hans arv. Hans sonson Niccolò Amati hade bland sina lärlingar de blivande mästarna Andrea Guarneri och Antonio Stradivari (fast det har varit en del kontroverser kring frågan om han verkligen var en Amatielev), som var och en grundade en fiolbyggardynasti.

Den främste företrädaren för Guarneriklanens hantverksskicklighet var Bartolomeo Giuseppe Guarneri, kallad del Gesù (1698-1744) vars violiner anses vara på samma höga nivå av fulländning som stradivariviolinerna, flera anser dem till och med överlägsna sina rivaler och hänvisar då till deras ”mörkare, mer robusta och fylligare ton”. Det är likväl Antonio Stradivari (1644-1737) som förblir fixstjärnan på fiolmakarnas himmel.

Stradivari (Stradivarius är den laitiniserade formen av hans namn) var välkänd och uppskattad redan under sin livstid och blev även en tämligen förmögen man. Han var en ytterst samvetsgrann hantverkare, ständigt sysselsatt med att fullända och utveckla varje detalj av sina violiner. Exempelvis så förlängde Stradivari lockets f-formade hål, planade nästan omärkligt ut lockets och bottnens buktning och vinnlade sig om instrumentens estetik. Med andra ord utformade han sina violiner på ett sådant sätt att de blev så funktionella som möjligt och samtidigt framstod som fulländade konstverk.

Stradivarivioliner har värderats olika beroende på de år under vilka Stradivari tillverkade dem. De värdefullaste tillverkades mellan 1710 och 1720 då Stradivari ändrat sin modell från det så kallade Long Pattern till en variant som egentligen inte var kortare utan snarare något bredare i avsikt att genom ett vidgat luftrum inne i klanglådan ge större volym åt ljudet. Fiolkroppens svängda front och rygg gavs en ”kraftfullare” gestaltning, samtidigt som instrumentens lyster blev mörkare och ”rikare” än den varit hos de tidigare violinerna. Mellan 1700 och 1737 kom stradivariverkstaden att dominera fioltillverkningen i Cremona, inte enbart då det gällde materialets yppersta kvalité och violinernas allmänna perfektion, utan också kvantitativt. Kulmen nåddes mellan 1714 och 1716 då omkring 16 förstklassiga instrument tillverkades varje år.

Flera rigorösa, vetenskapliga undersökningar har gjorts av stradivarivioliner. Exempelvis mikroskopiska analyser av det använda virket. Stradivari använde de sedvanliga gran och lönn, fast det har hävdats att låga medeltemperaturer under hans storhetstid gjorde det använda virket speciellt kompakt och han visste att välja det bästa grundmaterialet. Mycket uppmärksamhet har också ägnats åt lacket; uppenbarligen liknande, om inte rentav av samma beskaffenhet som det som som brukades av andra cremonamästare.

Likt så mycket annat exklusivt italienskt hantverk, det kan gälla såväl möbler, instrument och sportbilar, som vin, olivolja och nötter, så räknar de italienska violinerna med en grupp beundrande finsmakare som bland dem söker och uppmärksammar diverse särskiljande och utsökta nyanser. Kräsna konnässörer fanns redan på de stora cremonasmästarnas tid och man kan ana denna stora uppskattning av instrumentmakarnas mästerskap redan i Evaristo Baschenis (1617-1677) utsökta stilleben, som i allmänhet avbildar olika stränginstrument. Baschenis, som levde i Bergamo, återger med en i det närmaste kärleksfull, sensuell omsorg ljusskiftningarna i de buktande instrumentens lackerade och slipade trävirke. Han fångar till och med kontrasterna i dammet som täcker en del av lutorna och fiolerna.

Men, är stradivariviolinerna verkligen överlägsna andra lika omsorgsfullt gjorda violiner? Det har gjorts flera blindtester för att fastställa deras överlägsenhet, inte minst med medverkan av kända violinvirtuoser. Resultaten visar att visst går det att skilja ljudet från ett omsorgsfullt tillverkat instrument från en sämre variant, men då det gäller skillnaden mellan de bästa, moderna violinerna och de klassiska cremonamästerverken har det visat sig att de flesta virtouser tar miste och kan i allmänhet inte finna någon skillnad mellan yngre och äldre skickligt tillverkade violiner

Men, som flera experter påpekat – kännare som betraktar och undersöker en violin försöker oftast förstå varför den vibrerar på ett visst sätt, hur dess mekanik fungerar, vad det är för specifika egenskaper som gör den så unik. Men, de ser enbart till utanverket. De förbiser instrumentets samverkan med individen, violinistens preferenser, känslor, sentimentalitet och nostalgi. Tanken på vem som tidigare ägt det unika instrumentet, använt och inspirerats av det. Vackra, värdefulla föremål har ett egenliv, de erhåller affektionsvärde, förlänas en närvaro. Om du letar efter ett föremåls rätta värde kan det ofta vara mer givande att söka det hos männikan bakom tinget än själva föremålet i sig. Vem skapade det? Vem använde det? Vem värderar och uppskattar det?

Genom min gode vän Per, som under en stor del av sitt liv byggt, spelat och läst om violiner, har jag förstått att såväl violinister, som fiolbyggare och violinförsäljare, lever inom en specifik värld där det liksom inom alla andra mer eller mindre begränsade intressesfärer vistas mästare, experter, tjuvar och bedragare. Inom violinernas habitat finner vi en mängd seriösa hantverkare, värderare och försäljare som gör allt i sin makt för att vimakthålla violinhantverkets höga kvalité och undvika bedrägerier och allsköns fiffel som kan dra ner marknadens och hantverkets goda rykte. Men, i en värld där det genomsnittliga värdet för en stradivariviolin sedan 1960 har stigit tvåhundrafalt kan vi givetvis också förvänta oss en hel del lurendrejeri, regelrätta stölder och girighet. 

En av världens mest framgångsrika stradivariförsäljare, Dietmar Machold, visste hur han skulle kunna tjäna en förmögenhet på en sådan enorm värdestegring. Han var också väl medveten om att mycket få männsikor vet vad en Stradivari är värd och att ett ännu större fåtal kan bedöma om en ”Stradivari” verkligen är en Stradivari. För det flesta är Stradivarius enbart ett guldkantat namn. Om namnet säljer, varför inte då döpa om en violin och kalla den för Stradivarius och därigenom göra instrumentet mångdubbelt mer värt? Hur kan en köpare förlita sig på att han/hon verkligen köper en Stradivarius? Säkrast är givetvis att rådfråga en expert. Genom att förse sig med den rätta jargongen och imponerande yttre accessoarer kan säljaren förvandla sig till expert. Om han dessutom kan dekorera sig själv och sin omgivning med tecken på imponerade rikedom blir de till bevis på hans framgång. Välstånd förvandlas till ett vittnesbörd om att du blivit en förmögen man genom uppskattningen av och förtroendet från en tillfredställd kundkrets.

Någon gång under 2010 inbjöds violinbyggaren och värderingsexperten Roger Hargrave till Sparkasse Bremen. Två banktjänstemän förde honom till ett rum där två violiner var utlagda på ett bord. De hade lämnats in som säkerhet för ett flermiljonslån och banken ville ha deras värde uppskattat. Hargrave undersökte noggrant fiolerna och antog att deras sammanlagda värde kunde vara högst 5 000 euros. De förbluffade bankmännen avslöjade då att violinerna lämnats in av Gegeigenbau Machold GmbH/Cadenza AG och att ägaren till den välrenommerade firman, med filialer i Wien, Zürich, Bremen, Berlin, New York, Aspen, Chicago, Seoul och Tokyo hade försäkrat Banken om att det rörde sig om två äkta Stradivari och att deras sammanlagda värde var minst 6 miljoner euros.

 

Hargrave kunde inte låta bli att småle. Han kände Dietmar Machold efter att ha arbetat för honom i fem år. Banktjänstemännen bad Hargrave att tiga om den pinsamma affären. För att vara på den säkra sidan kallade de senare in en virkesexpert som anlyserade det trä som använts för att framställa violinerna. Hon konstaterade att de granar som använts till fiolvirket hade avverkats långt efter Stradivari livstid och att de inte kunde ha kommit från de södra Alperna, något som skulle varit fallet om det rört sig om stradivarivioliner. Därmed avslöjades den största violinskandalen någonsin.

 

Dietmar Machold var vid det laget en världsberömd auktoritet då det gällde att värdera och saluföra antika violiner. Han var en välkommen gäst i TVstudior världen över och ofta anlitad som värderingsexpert. Machold deklarerade att han inte befattade sig med några “Musse Pigg-violiner”, hans beteckning på violiner värderade under en miljon dollar. Machold rörde sig inom globala jetset och hade 1997, efter att ha sålt tre Stardivari och en Guaraneri för en miljon Deutsche Mark köpt det sjuhundra år gamla slottet Eichbüchel utanför Wien, där den Andra Österikiska Republiken hade proklamerats efter Andra världskriget. Machold rustade upp slottet för en betydligt större summa än han köpt det för och i dess garage förvarade han 14 Jaguarer, 14 Bentleys, 10 Rolls-Royces, 7 Aston Martins och två Maserati.

 

Efter avslöjandet i Bremen störtade Macholds imperium samman över honom. Sammanlagt 46 stämningar lämnades in från Österrike, Australien, USA, Holland, Belgien och Tyskland. Machold krävdes på över 100 miljoner euros. Han hade trasslat in sig i en vansinning härva av bedrägerier där han lurat kunder att köpa violiner värda en bråkdel av vad han påstått. Han hade lånat ytterst värdefulla instrument eller tagit emot dem för renovering, enbart för att lämna dem som säkerhet för enorma banklån, som han sedan inte kunde betala tillbaka.

 

På mindre än ett år miste Machold sitt slott, sina lyxbilar, sina äkta violiner, sina antikviteter, sin hustru och sitt goda namn. Det visade sig att hans påstått flerhundraåriga violinfirma i Bremen var en bluff även den. Den hade grundats av Macholds far då han 1949 efter rysk fångenskap kommit tillbaka till Tyskland och 1951 öppnat en violinbutik/verkstad i Bremen. Machold hade studerat juridik, men då fadern med en ny hustru 1978 flyttade till Zürich, tog Machold över verksamheten i Bremen. När fadern dog 1995 öppnade Machold en violinbutik med bästa möjliga läge i New York – mittemot Lincoln Center. Här spelade han rollen som en femte generationens erfaren lutier, fiolbyggare och värderingsexpert. Han var verserad, kultiverad och en boren affärsman. Till kännare kunde Machold erbjuda äkta varor, de som var mindre kunniga fick nöja sig med att pådyvlas överprisade och falskskyltade violiner.

 

För sina förtrogna avslöjade Machold hur han funnit en gångbar affärsmodell. I Bremen hade en änka kommit till honom med sin avlidne makes violin. Machold såg genast att den var värdefull och bad änkan lämna den åt honom så att han noggrant kunde undersöka den. Sedan sålde han fiolen för 150 000 Deutsche Mark, behöll pengarna och gav änkan en annan fiol under förspegling att det var den som maken lämnat efter sig. Han beklagade att den dessvärre inte var så mycket värd. Det hela fungerade alldeles utmärkt. Snart kunde Machold skickligt fortsätta bedra sina kunder på olika sätt. Sakta men säkert drogs han dock ner i det träsk han skapat omkring sig och satt snart ohjäpligt fast i en kvicksand av lögner och undanflykter. Det var endast en tidsfråga innan han skulle slukas upp och kvävas. Vad som förbluffat mig är hur fort Machold lyckades berika sig – 1995 öppnade han sin butik på Manhattan, 1997 köpte han sitt slott utanför Wien, kort därefter var det renoverat, fyllt med antikviteter och med en mängd lyxbilar stående i garaget och 2010 var framgångssagan abrupt avslutad.

 

“Ni spelade högt och förlorade stort” konstaterade domaren efter det att Dietmar Machold gripits i Schweiz och förts till Österike, där han 2012 dömdes till sex års fängelse för bedrägeri och förskingring. I Zürich tog Macholds åttiotreåriga sekreterare, som suttit som spindeln i nätet för alla hans skumraskafärrer, livet av sig.

 

I mindre skala, men inte desto mindre tragiskt var ett fiolbedrägeri som ägde rum i Rom. Sergei Diatechenko var rysk violinist, elev till Herbert von Karajan och David Oistrakh och hade sedan tjugo år tillbaka etablerat sig i Rom där han skaffat sig en krets av elever som tacksamt studerade för en skicklig violonist som enbart begärde 20 euros i timmen för sina lektioner. Diatchenkos dotter Masha var en ambitiös konsertviolinist. Den ryske violinisten var också känd som expert på violiner. Han använde själv en Stradivari och sålde antika märkesvioliner.

 

Det var först efter flera år som det uppdagades att de violiner han sålt långt ifrån var så mycket värda som Diatchenko uppgett. En av hans koreanska elever hade tittat in hos Claude Lebet, en lutier vars butik vid Piazza Farnese jag ofta passerat, för att hos denne internationellt erkände expert få sin violin värderad. Till sin stora förskräckelse fick hon av Lebet veta att fiolen, som hon betalat 70 000 euros för, enbart var värd en tiondel av priset hon betalat. Snart fick en rullstolsbunden ung man, som också var elev hos Diutchenko, reda på att att han betalat 650 000 euros för en Guadagnini, en mästarlutier från första hälften av 1700-talet, som även den visade sig vara falskskyltad och värd en bråkdel av vad han hade betalat.

 

Diatchenko arresterades och polisen tog med sig Claude Lebet till violinistens hem för att där undersöka de mer än 200 violiner man funnit där. Det visade sig att de flesta var tysktillverkade och knappast värda mer än tre- till femtusen euros per styck. Man fann dock i en garderob en violin som kunde vara en Amati som någon gång under sjuttiotalet hade anmälts stulen. Efter att ha varit häktad i tre dygn återvände Diatchenko hem, där dottern dagen efter fann honom hängd.

 

 

Claude Lebet som figurerade i den sorgliga historien är också en märklig man. En erkänd expert på stråkinstrument, skicklig restauratör och utvärderare med en stor och oftast uppskattande kundkrets. Likväl tycks han dock dyka upp i sammanhang som får mig att undra om karlen är riktigt klok, kanske enbart tankspridd, eller möjligen utsatt för ondskefullt förtal. 

 

Precis som i fallet Dietmar Machold har Lebet vid upprepade tillfällen av olika människor blivit anklagad för ha snillat bort deras värdefulla violiner. Det tycks som om han utan ägarnas vetskap har sålt flera ytterst dyrbara stråkinstrument, sällsynta violiner och cellos av mästare som Stradivari, Guarneri och Guadagnini. Enligt flera olika tidningsuppgifter skall fler än femton högt värderade violiner ha försvunnit från Lebets verkstad. Bland dem en Pietro Guarneri violin från 1734, värd 800 000 euros, som lämnades in till hans verkstad av en spansk violinist och även en Guadagnini värd en miljon euros, inlämnad av en välkänd schweizare. Den senare violinen spårades av polisen till ett romerskt bankfack tillhörande Lebet. 

 

En del kunder hade bett Lebet förmedla försäljningen av sina instrument, något han tydligen också gjorde, men sedan har de varken sett pengar eller kvitton. Han anklagades även för att ha förfalskat äkthetsintyg. Ett uppmärksammat och märkligt fall rör en violin som Paganini använt som barn. Den är statlig egendom och restaurerades av Lebet inför en utställning på Castel Sant´Angelo i Rom. Den dök senare upp hos en samlare i Schweiz. Lebet hade stora svårigheter att förklara hur den hamnat där. ”Det hela var var ett misstag” förklarade han för fransk television. ”Min enda skuld bestod i att jag inte hade insett att tiderna förändras och lagstiftningen med dem.” Han förklarade också att han varit utsatt för ogrundat förtal och förföljelse och tillade att ”den enda rättvisa sak som drabbat mig var fallet jag dömdes för i Schweiz 2001”. Jag har inte kunnat ta reda på vad den domen gällde, om det nu inte rörde sig om en dom till fyra års fängesle för häleri och förskingring som en del italienska tidningar har nämnt. I så fall var det en villkorlig dom eftersom Claude Lebet var kvar i verkstaden vid Piazza Farnese. Han flyttade sedermera sin butik och verkstad till den närliggande Vicolo delle grotte nära Campi di Fiori. För fyra år sedan återvände Lebet till Schweiz, där han har sina rötter. Han är fortfarande skyldig en av mina vänner 18 000 euros.

 

 

Varje nisch av tillvaron är en värld för sig, ett habitat, en livsmiljö betraktad ur en arts perspektiv. Jag har nu kastat en blick in ett habitat som jag inte utgör en integrerad del av. Jag är varken violinist eller lutier. Trots mitt utanförskap finner jag dock violinernas värld vara ytterst fascinerande och beklagar att jag inte lärt mig spela fiol och inte heller förstår musikens grunder, lika lite som jag begriper mig på högre matematik och kemi. En bekant till mig som är fysiker påpekade att det är fullkomligt meningslöst att försöka förklara kvantmekanik för någon som inte kan räkna och jag kan förstå att en musikalisk människa kan tycka att mitt stora intresse för musik är både barnsligt och löjligt begränsat. Men, det hindrade mig inte från att redan som barn frivilligt anmäla mig till fiollektioner och som vuxen entusiastiskt lyssna till violinmusik och med stort intresse läsa om musikernas värld.

 

 

Batthyany, Sacha och Mathias Ninck (2013) ”Der Geigen-Spieler”, Süddeutsche Zeitung, 27 Mai. De Pascale, Enrico och Giorgio Ferraris (2017) ”Baschenis”, Art e dossier, N. 344. Hersh, Stefan (2013) Antonio Stradivari and the Lipínski Violin. https://aviolinslife.org/stradivari Holm, Carsten (2012) ”Ending on a Sour Note: How the World´s Top Stradivarius Dealer Misplayed,” Spiegel International, May 10. Holman, Peter (1992) Sleeve notes – The Locatelli Trio: The Devil's Trill & other violin sonatas. London: Hyperion Records. Ivashkin, Alexander, ed. (2002). A Schnittke Reader. Bloomington: Indiana University Press. Lomax, Alan (1993) The Land Where the Blues Began. London: Methuen. Lugli, Massimo (2008) ”Arrestato per la truffa degli Stradivari allievo di Karajan si uccide a Roma”, La Repubblica, 1 novembre. Mangani, Cristina och Adelaide Perucci (2012) ”La grande truffa degli Stradivari”, Il Messaggero, 21 ottobre. Rice, Anne (1997) Violin. New York: Ballantine Books. Ruju, Pasquale och Roberto Rinaldi (2006) Dylan Dog No. 235: Sonata Macabra. Milano: Sergio Bonelli Editore. Schoenbaum, David (2012) The Violin: A Social History of the World´s Most Versatile Instrument. New York: W.W. Norton & Company. Schön, Ebbe (1986) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Rabén Prisma. Seth, Vikram (1999) An Equal Music. New York: Broadway Books.