MONSTREN MITT IBLAND OSS: Valet mellan samarbete eller motstånd

05/27/2014 20:57

Jag skriver på tåget mellan Hässleholm och Växjö. Det är en blöt och kulen dag, utanför ett regnstrimmat fönster rusar det småländska landskapet förbi; sjöar, kalhyggen och dimbeslöjade ängar. Läste nyss en kort roman Den Svarta Spindeln, som skrevs 1842 av en schweizisk, tyskspråkig präst vid namn Jeremias Gotthelf.  En märklig bok.  Det är svårt att avgöra om det är den dystra sinnestämningen frambringad av det trista vädret, eller om boken verkligen var bra, som gjorde att jag greps av historien. Den skrevs flera årtionden efter det att Romantiken ebbat ut, men den har likväl bevarat mycket av det gotiska fantasteri man finner i böcker som Munken och Melmoth, vandraren, eller tyska konstsagor som Friedrich de la Mottes Undine

 

Jag har slukat åtskilliga gotiska skräckhistorier med början i Poes sällsamma berättelser som spökade i skallen på mig efter det att jag funnit dem i Hässleholms numera rivna, gamla stadsbibliotek. Ursprunget till min läsfeber står nog att finna i denna försvunna skattkammare med sina knarrande brädgolv och den alldeles speciella doften från böcker inbundna med Bibliotekstjänsts röda och blå klotband. 

 

Den Svarta Spindeln kan nog kallas för en gotisk skräckroman. Men den är mer än så, framför allt är den mer tankeväckandee än de klassiska skräckförfattarnas alster, möjligen med undantag för Frankenstein, eller den nye Prometheus och liksom den romanen kan Den Svarta Spindeln tyckas profetisk.

 

 

Språket är lättläst och ganska effektivt, efter en tämligen seg inledning som skildrar en dopfest i en bukoliskt förtjusande alpdal stramas stilen åt när författaren kastar sig in i ett febrigt återberättande av en medeltida legend där en dyster och despotisk ordensriddare från sin väldiga stenborg håller underkuvade bönder i ett järngrepp präglat av nyckfullt tyranni och självcentrerad okänslighet. För att inte förstöra läsupplevelsen skall jag inte återberätta historien, enbart peka på vad som överraskade och grep mig.

 

Den hänsynslöse slottsherren får en idiotisk idé och med hot om ytterligare, fullständigt oförtjänta plågor tvingar han bondstackarna att ta itu med en omöjlig uppgift.  I sin förtvivlan gör bönderna ett avtal med djävulen. Egentligen är det en självständig och djärv ung kvinna som ger sig i kast med djävulen och personligen ingår pakten med honom, något bönderna villigt accepterar, samtidigt som de fjärmar sig från kvinnan som så osjälviskt löste deras problem. Den sensmoral som berättelsen kretsar kring är att hur berättigat det än kan tyckas vara, på vilka goda grunder det än kan ha skett, så leder varje avtal med orättfärdighetens representanter obönhörligt till katastrof. Till och med rakryggade och ovanligt modiga människor som tar till vapen mot ondskan och vägrar följa sina grannars underkastelse, går under och dör. Ondskans inkarnation är en monstruös spindel, som avlats och vuxit upp mitt i bygemenskapens och därefter med jämna mellanrum sprider sin vedervärdiga avkomma över bygden. Oftast agerar dock odjuret självständigt, med en kyligt beräknande rovdjursdrift. Kanske för att den skrevs på tyska fick Gotthelfs skräckvision mig att tänka på hur det tyska folket sjuttiofem år efter den schweiziske prästens berättelse drabbades av naziregimens vansinne. Spindeln tycks kunna dyka upp när och var som helst och de flesta av dalens invånare är oförmögna att konfrontera sig med hemsökelsen, efter hand blir de många av dem förgiftade eller dör.

 

När den väl fått liv kan spindeln inte dö, enda sättet att få bukt med den är att gripa den med händerna och spärra in den i ett hål i en försterkarm som sedan säkras med en bastant träplugg som dränkts in med vigvatten. En akt som ofelbart leder till döden för den som ger sig i kast med den. Även om en osjälvisk människa lyckas med hjältedådet att spärra in spindeln, så upphör inte bygden att känna av dess ondskefulla närvaro och förr eller senare dyker det alltid upp någon galning som lyckas befria den, antingen genom sitt oförstånd, eller för att hon eller han tror sig kunna utnyttja den skräck som odjuret injagar i folk. Det finns även de som släpper ut ondskan på grund av en svårbegriplig drift att utmana det okända.

 

Givetvis kan det inte finnas något annat samband mellan boken och en avlägsen framtid annat än att den skrevs på tyska av en författare som tycks ha varit väl förtrogen med den mänskliga naturen och därför insåg hur lätt  masshysteri kan få varje samhälle i sitt gastkramande grepp och leda vem som helst till medlöperi, apati, desperation eller osjälvisk offerdöd.

 

När jag läst Gotthels roman kom jag att tänka på Franz von Stucks målning Den Vilda Jakten, som jag för många år sedan såg i Lehnbachhaus i München, där jag även besökte konstnärens härligt kitschiga hus. Von Stucks målningar är typiska för den tunga, något unkna men likväl praktfulla sekelskiftskonst vars mest lysande representant var schweizaren Arnold Böcklin, August Strindbergs favoritkonstnär. Von Stuck var, jämte neoklassikern Anselm Feurbach, den konstnär som den konstintresserade Adolf  Hitler uppskattade mest. Det var 1889, samma år som Adolf Hitler föddes, som von Stuck målade  Den Vilda Jakten som framställer hur Odin störtar fram på sin häst, följd av vad som tycks vara en hop dementa demoner. Redan på Hitlers tid var det många som i den mustaschprydde Odin tyckte sig känna igen den demoniske lille österrikarens drag. Hitler som under många år vistades i München var utan tvivel väl bekant med målningen. Om han uppfattade likheten med sig själv vet vi inte. Om så vore fallet kan det inte ha varit var speciellt smickrande för diktatorn att känna igen sig som ledare för en flock galna demoner.

 

 

Med ledare som Hitler, Goebbles och inte minst den vedervärdige Himmler och deras motbjudande följe av SA och SS män var det som om de germanska legenderna om en kringvandrande djävul och hans demonhorder förvandlats till verklighet. Likt Odin och hans dementa följe på von Stucks tavla störtade sig nazisternas mördarband över Europa och spred skräck och avsky var de än dök upp. Det är som en förlängning in i verkligheten från Grimms hemskaste sagor om djävulsavtal. En tradition som gav upphov till sådana mästerverk som Goethes Faust, Camissos Peter Schelemihl, Hoffmanns Djävulsexliret och inte minst Carl Maria von Webers opera Friskytten vars djävul och lantliga miljö påminner om Den Svarta Spindeln.  Thomas Mann inspirerades av sambandet. Han beundrade förresten Den Svarta Spindeln ”som inget annat verk i världslitteraturen”. Under sin exil i USA skrev Mann romanen Doktor Faustus i vilken han kopplade samman de tyska legenderna om djävulsavtal med de intellektuella som i hans samtid hyllat de suspekta ideologier som banat väg för nazisternas maktövertagande. Thomas Manns son Klaus skildrade samtidigt i sin roman Mephisto hur en artist, inspirerad av den store skådespelaren Gustaf Gründgens, försvor sin själ  till Hitler och nazisterna på samma sätt som ett otal tyska romanfigurer tidigare hade sålt sina själar till Djävulen.

 

När jag googlade Den Vilda Jakten, påmindes jag om en annan målning som också tycks framställa en diktator som dement demon. Plågad av ångest och dövhet täckte Fransisco Goya väggarna i sitt hem med skräckscener som han befolkade med häxor, demoner och idioter. På en av dessa målningar, kallad En pilgrimsfärd till San Isidro, tycker jag mig mitt i en grupp med otäcka figurer, som tycks vara på väg hem från en fyllefest, upptäcka Napoleon. Mannen som störtade Spanien ner i det helvete som Goya skildrar i sin berömda etsningsserie om krigets katastrofer. Den man som jag tror vara Napoleon har samma hålögt galna blick som Odin på Stucks målning och är dessutom försedd med Hitlers karaktäristiska pannlugg, dock vänd åt andra sidan.

 

Även om det befinner sig mitt i ett myller av människor känner vi genast igen monstret. Som koncentrationslägeröverlevaren Primo Levi skrev "Det finns monster, men de är för få för att verkligen bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna”.  Primo Levi hade säkerligen rätt, men jag tror likväl att vanliga människor blir farliga om de låter sig förgiftas av de få monster som finns i vår mitt. Likt den svarta spindeln i Gotthelfs berättelse syns de tydligt, frågan är dock om vi vågar eller orkar konfrontera oss med dem.

 

Gotthelf, Jeremias (1948) Den svarta spindeln. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.

 

BLOG LIST

Bilen är en utmärkt plats för att ensam försjunka i musik. Alltmedan tankar och intryck kommer och går känner mig som om jag befann mig inuti en musikanläggning. Lyssnade nyligen till Bob Dylans i allmänhet nerklassade och illa omtyckta Saved – för mycket predikande och hammondorgel, för...
For me reading and writing is an inescapable necessity. I cannot be without it. It is a source for harmony and joy. An escape valve. Unfortunately, it takes a lot of time. If it provided me with an income my urge could easily be justified and my happiness would be complete. Not the least could it...
För mig är läsande och skrivande en svårbemästrad drift, en källa till harmoni och glädje. Det tar dessvärre mycket tid i anspråk. Om det gav en inkomst skulle verksamheten rättfärdigas och lyckan vore fullständigt. Inte minst genom att jag för min närmaste omgivning därmed skulle kunna förvandla...
This year our Easter weekend became, at is often is, varied and inspiring. Good Friday – rainy and dark – ended up with the traditional procession in Civitavecchia, an expression of grief over the deceased Christ. It is told that the procession first took place in 899 AD, as a public, joint...
Årets påskhelg var i vanlig ordning omväxlande och inspirerande. Långfredagen – regnig och mörk ledde den fram till en traditionell procession i Civitavecchia, ett utryck för sorgen över den döde Kristus. Det sägs att processionen gick av stapeln första gången 899 e.Kr. och att den arrangerades på...
Two weeks ago we went to the beach at Sosúa. It was the first beach I came to after I as a newly married man had arrived to Dominican Republic from Puerto Rico in 1980. In those days Sosúa was a village consisting mainly of white painted, wooden houses. There was a synagogue and a dairy, which were...
För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som...
In January 1981, I was on my way from Santo Domingo to Copenhagen, at that time we used to change plans in New York. This time I flew alone. I do not remember why. Probably Rose worked at the Ministry of Agriculture in Santo Domingo while I taught at a high school in Sweden. Prior to the beginning...
Januari 1981 var jag på väg från Santo Domingo till Köpenhamn, på den tiden bytte vi plan i New York. Nu flög jag ensam. Kommer inte ihåg varför. Antagligen arbetade Rose på jordbruksdepartementet in Santo Domingo och jag på Pildammsskolan i Malmö. Inför vårens terminsstart var jag tvungen att vara...
Any memory is an interpretation, a rectification. Our existence, politics, world history are constructed by our own and others' memories, which find themselves in state of constant change. Not even our thinking is persistent. Things, like the nature, buildings and books are somewhat more...
Items: 131 - 140 of 330
<< 12 | 13 | 14 | 15 | 16 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com