MOR OCH FAR: Den stora och den lilla världen

Mitt liv har varit långt och ofta obegripligt. Det finns brister bland mina minnen. I vissa fall kan det vara lindrande att glömma handlingar och händelser, en del minneshål är dock djupt oroande, kanske skrämmande. I det mörker som omger dem framstår flera minnen i blixtsken. Lars Andersson har i sin roman Snöljus beskrivit sådana tillfällen:

Minnet brukade vara som en hundgård där han kände alla hundar vid namn: han ropade på dem och de kom och la sin bit av historien framför fötterna på honom. Han kunde ropa på en hund som hette ”Gällivare 1948”

- Apport!

Och hunden kom och daskade sin bit av historien i backen intill hans fötter, den biten handlade om hur han fick sitt första långvariga arbete långt hemifrån …

Dessvärre har minneshundar gnagt ordentligt på de minnen de lagt inför mig, emellanåt vet jag inte ens om de fått fatt på de korrekta bitarna. Att hunden rotat rätt på något som faktiskt inte är mitt minne, utan något jag hört, läst eller helt enkelt inbillat mig. Det händer även att minneshundarna inte alls dyker upp då jag kallar på dem.

Jag befinner mig i Hässleholm, i huset dit jag tillsammans med mina föräldrar flyttade då jag var sexton år. Far var då femtiofyra år, nästan tio år yngre än vad jag är nu och mor var fyrtioåtta. Jag sitter på nedre våningen, tittar i fotografialbum och finner bilder från tiden när jag föddes. 

Mor var då trettiotre år, drygt ett år yngre än min äldsta dotter och en vacker kvinna. Det är hon fortfarande, vid nittiosex års ålder. I lådor jag inte öppnat på flera år finns Super8filmer. Sista gången jag såg en del av dem var då jag riggat upp visningsutrustningen på andra våningen. Vid det tillfället blev min yngsta dotter sorgsen:

- Det är skrämmande. Du är yngre än jag är nu. Jag existerade inte då.

Den slamrande projektorn som i ett mörklagt rum framställde flackande ljusbilder från en gången tid kom mig att tänka på några rader i Torgny Lindgrens Minnen:

Innerst inne i mig står en sliten, vanvårdad filmprojektor. Kuggar har lossnat, motorn slirar, den stora filmrullen är skev, celluloiden har brustit. Men för något flyktigt ögonblick fungerar allt som det ska och en bildruta, en enda, blir synlig. Sedan rasslar den trasiga projektorn vidare.

Dagligen besöker jag min mor på sjukhuset, där hon blev intagen för en långt gången lunginflammation. Jag fick sedan veta att hennes lungor till stor del har blivit obrukbara; svåra ärrbildningar gör att hon inte längre kan andas utan en ständig tillförsel av syrgas.  Mor är trött, har ingen aptit och det smärtar mig att se hur hon med en skrämmande hastighet har försämrats. Hennes minne har påverkats och när jag ser min vackra mor i all sin hjälplöshet inser jag att även jag, om jag får leva så pass länge, kommer att få ett allt svagare minne. En orsak till att jag skriver dessa rader. Jag vill minnas mina bilder av Mor och Far, betrakta mina inre projektioner innan de förvanskas och försvinner.

För drygt ett halvår sedan slutade Mor i stort sett att läsa, innan dess hade hon i genomsnitt läst tre romaner i veckan. Hon har en mycket bestämd litteratursmak som i mångt och mycket överensstämmer med min. Efter min fars död för tjugo år sedan slutade hon spela piano. Mor är musikalisk och tyckte om att spela, inte minst svåra stycken av Beethoven och Schubert. Hon påstod att viljan saknades och reumatismen hade börjat angripa hennes händer. 

Men, Mor fortsatte glädja sig åt sin prunkande trädgård och målade flitigt, både i olja och akryl – exempelvis porträtt av min dotter Janna och min far.

Mor reste också en hel del, bland annat besökte hon mig då jag 2011 bodde i Paris. Som alltid fylld av energi, intresserad och nyfiken.

Det fanns ett stråk av estetik hos både Far och Mor. De älskade sin trädgård. Far gick mest omkring med sin pipa och njöt av blomsterprakten, det var i allmänhet Mor som krattade och lukade rabatterna. Far var teoretikern som läste frökataloger och trädgårdsböcker, köpte fröer och plantor. Han kunde under vissa tider av intensiv aktivitet anlägga en kompost, beskära ett träd eller klippa gräset, men det dagliga, mer vardagliga slitet med trädgården föll på Mor, som stortrivdes med sådan verksamhet.

Då Mor blev äldre började hon måla och kunde tidvis komma upp i en ansenlig produktion. Hon hade en naturlig talang och målade fritt och obehindrat landskap och porträtt.

Då Far var yngre arbetade han som nattredaktör och dök upp i hemmet först efter midnatt och då hade han om sommarnätterna ofta gjort en avstickare till en av typografernas trädgård för att se solen gå upp, lyssna  till fågelsången och promenera längs rabatterna.

Far var stolt över sin eleganta hustru och då jag var liten brukade vi alla om lördagarna klä upp oss för att tillsammans promenera genom småstaden vi bodde i. Trots släktens motstånd hade Mor stått fast vid sitt beslut att gifta sig med en sex år äldre frånskild man och hon respekterade honom alltid. Far var också synbart förälskad i Mor.  

Då jag nyligen frågade henne om Far brukade säga att han älskade henne svarade Mor:

-Nej, det gjorde han sällan. Men, han brukade säga att jag räddat honom.

Bland mina tidigare minnen finns upplevelsen av att ha klivit upp ur min säng sent om natten och finna Far i den varma ljuskretsen kring fåtöljen bredvid bokhyllan, piprökande och djupt försjunken i en tidning eller en bok. Han prenumererade på All världens berättare (som 1956 gick upp i Bonniers Litterära Magasin), Vi och Veckojournalen, läste recensionsexemplar som kommit till tidningen och var en flitig bibilioteksbesökare.

I sin tidiga ungdom hade Far arbetat som en slags sekreterare hos skånepoeten Gabriel Jönsson. Som journalist hade han senare, tätt följd av tidningsdöden gått från tidning till tidning, från Skåne till Norrland. I Stockholm hade han vid flera tillfällen mött Nils Ferlin och då han under ett par år arbetade på Cimbrishamnsbladet (som lades ner 1944) hamnade han i kretsen kring den legendariske danske vicekonsuln Gunnar Ohlsson, som innefattade poeten Theodor Tufvesson, författare till den oförglömliga dikt vars början Far ibland citerade:

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och där fanns även den mästerlige Fritjof Nilsson Piraten. Far tillbringade ofta sina fria stunder på stadsbiblioteket, där han liksom jag oplanerat brukade sluka vad som kom i hans väg. Hans favoritförfattare var William Faulkner.

Det faktum att Far under lång tid av sitt yrkesverksamma liv arbetade under natten gjorde att vi fungerade något annorlunda än våra grannfamiljer. Vi åt exempelvis middag vid tretiden, då jag kommit hem från skolan och Far hade sedan tid att ägna sig åt mig och mina systrar. Kanske mest åt mig. Han gjorde landskap av gips för mina cowboys och indianer, med berg, floder och blockhus. Hos Morfar, som hade en snickeriverkstad i källaren, gjorde han husarer och indianer i trä, medan Morfar byggde mig en hel bondgård.

Far berättade för mig om vad han läste och han kryddade ofta sina redogörelser med märkvärdiga anekdoter från bygden, som han fångat upp genom sitt arbete på tidningen. Han fick mig därigenom att för mina kamrater bli en berättare av spökhistorier; i kojor i skogen, på vindar och i källare - då älskade jag att vara i centrum, annars var jag också en enstöring, som ensam kunde sitta i timmar och ägna mig åt läsning och tecknande.

Far lyssnade gärna på musik och vi hade en skivsamling med Edith Piaf, Lena Horne, Frank Sinatra och liknande artister, samt en hel del klassiskt, men han var liksom jag inte så musikalisk som min Mor och yngre syster, som båda hade en vacker sångröst. Min tolv år äldre halvsyster, Nunno, dotter till konsul Olssons dotter Disa, som far tidigare varit gift med, var heller inte så musikalisk, men hade tidigt en samling fin jazz med exempelvis Miles Davis. Vad jag delade med mina systrar och föräldrar var ett stort intresse för konst. Mors bror Gunnar var konstnär och vår lägenhet var fylld med hans konst. Far kunde under sin tid som nattredaktör under dagen ägna sig åt att skulptera i lera. Han brände inte sina alster och de flesta av hans verk har med tiden fallit i golvet, eller smulats sönder. Han snidade också små skulpturer. Fars inflytande har säkert haft betydelse för att såväl jag som mina systrar är stora bokslukare och att vi tre sedermera läste konsthistoria på universitetet, medan min äldsta syster blev bibliotekarie.

Liksom Mor, var Far fascinerad av djur och natur. De hade alltid hund, efter det att de skaffat den milt sagt vildsinte dobermannen Lord, stilig och stark. Tack och lov var Lord trogen sin familj, annars var han aggressiv mot omvärlden, sedermera följdes han av milda labradorer. Varje helg gjorde familjen med kaffekorg utflykter i det skånska landskapet och senare skaffade vi ett torp i göingeskogarna, där vi tillbringade veckosluten och stora delar av sommaren. 

Till en början cyklade hela familjen ut på landet, fast det hände också att jag eller min yngsta syster Annika for ut ensamma med Far, sittande bakom honom på hans knallert. Mors och Fars äventyrslusta ledde till att familjen efter det att vi 1962 skaffat bil tältsemestrade ute i Europa. Far skaffade aldrig körkort och det var Mor som körde, medan Far på sitt något nyckfulla och oorganiserade sätt dirigerade hela företaget.

Jag läser ibland böcker i vilka författare riktar våldsamma anklagelser mot sina föräldrar, ett beteende som är mig främmande. En del kan dock ägna sig åt en form av panegyrik som helgonförklarar fadern och modern. Ofta är det då modern som framstår i ett madonnelikt skimmer. Vid Mors sjukbädd har jag läst Frank Heller, som i sina minnen skriver:

Jag läste en gång en irriterad artikel av en dansk författarinna, vari det stod: ”Alla män inbillar sig, Gud hjälpe mig, att deras mödrar har varit helgon!” Och meningen var, att eftersom dessa mödrars döttrar långtifrån voro några helgon, så borde männen begripa vilken falsk madonnakult de hängav sig åt […] Men jag framhärdar inte desto mindre i en ologisk och otidsenlig dyrkan av min mor. Låt så vara att hon hade ytterst jordiska sidor och var så helt kvinna som någon kunde begära, det stod i alla fall en sådan atmosfär av fromhet, av blidhet, av hjärtegodhet, av omsorg för andra, av förståelse och förlåtelse omkring henne, att hon i sina närmastes minne måste komma att stå med något av helgongloria kring sig.

Jag instämmer, sådan är min mor. Då hon ligger på sin sjukbädd klagar hon sällan över sin situation, hon kan undra ”skall jag dö nu?”, eller klaga ”luft, luft, jag behöver luft!”. Men annars oroar hon sig mest för andra. Hon frågar hur mina döttrar har det, om min fru inte saknar mig då hon nu är ensam i Rom. En gång berättade Mor för mig:

- Då jag var ung påstod några att jag var dum. Kanske är jag det, jag kanske inte vet allt sådant man borde förstå och känna till.

Denna usla självbild är långt ifrån sanningen. Mor följde med vad som hände i världen och omkring sig. Hon utbildade sig till sjuksköterska vid Röda Korsets elev- och sjuksköterskehem på Sabbatsbergs sjukkhus och verkade som sjuksköterska vid flera sjukhus, innan hon då jag var i tioårsåldern vidareutbildade sig till skolsköterska och sedan arbetade vid ett par skolor i Hässleholm.

Kanske är det Mors varsamma nyfikenhet, uppenbara skönhet och förmodade eftergivenhet som bedrog folk omkring henne och fick en del att inbilla sig att hon var naiv. Hon är absolut inte dum, utan försedd med en skarp och rättfram människokännedom. En säker intuition som, även om hon inte alltid visar det, gett henne förmågan att bedöma människor omkring sig. I allmänhet långt tidigare än sin omgivning upptäcker hon falskhet eller ärlighet. Fast ibland kan hon hon trots sin skepsis bli lurad, mest därför att hon medvetet anstränger sig för att inte tro ont om någon.  En känslighet som avslöjar sig i hennes pianospel och djärva måleri. Utan tvekan fångade hon i sina snabbt och tveklöst utförda, oskolade målningar ljusskiftningar och uttryck.

Dessutom är hon tolerant och alltid förlåtande: ”Skadan är skedd. Det är inget att göra åt den, annat än att glömma. Att det gick illa är straff nog.” Kan det kallas dumhet? Knappast.

I barndomsskildringar framhärdas ofta den ena föräldern på bekostnad av den andra. En förälder, far eller mor, blir centrum för en tidigare uppdämd ilska och förbittring, medan den andra förvandlas till helgon, eller skuggestalt. Mestadels är det fäder som med all rätt hamnar i skottlinjen – förstockade figurer som låst in sig i ålderstigna, patriarkaliska rustningar. Som låtit sina frustrationer hagla över hustru och barn. I ett för barnen obegripligt raseri misshandlar de sin familj genom olika former av psykiskt och fysiskt våld, ibland underblåst av droger och alkohol.  Dock är inte alla skildringar misogyna i meningen att det är fadern som är den store skurken, ibland drabbas även mödrar av bannstrålen och framställs som förtryckande odjur.

En otäck följd av föräldrars övergrepp kan vara att du med skräck och undran finner samma beteenden hos dig själv. Vid ett tillfälle hörde jag och min fru, tillsammans med en grupp andra människor, hur en tårögd kvinna bekände:

- Min vansinniga mor kunde ibland jaga mig kring köksbordet, med en kniv i högsta hugg.

Efter att ett sus av skräckslaget tvivel gått genom församlingen, konstaterade hon:

- Och nu beter jag mig själv på samma sätt gentemot mina döttrar.

Emellanåt har jag blivit uppskakad då vänner och förtrogna, som jag tidigare inbillat mig ha haft en fullständigt normal och harmonisk barndom, har berättat om det våld, förakt och försummelse som de varit utsatta för från sina föräldrars sida. Givetvis är sådana skildringar fullkomligt sanna, men likt mina egna minnesbilder skapas de utifrån betraktarens ögon. Det finns flera exempel på hur en författares skildring av sina föräldrar har motsagts av syskonen. Några välkända svenska exempel är Jan Myrdals barndomsskildringar, Felicia Feldts bok om sin mamma Anna Wahlgren, eller P. G. Gyllenhammars dotter Cecilia von Krusenstjernas skildring av sin uppväxt.

Inom psykoanalys tycks det vara kutym att uppfatta sina föräldrar som hotfulla, despotiska och irrationella. Minns hur jag för många år sedan hamnat hos en psykoterapeut som på fullt allvar menade att jag ljög då jag påstod att min föräldrar så gott som alltid agerat kärleksfullt och förstående gentemot mig. Att jag uppfattat Far som en god kamrat och Mor som ett ideal av godhet och tolerans. Psykoterapeuten betraktade mig tvivlande och lade fram två fotografier. Ett föreställde en man som öste ovett över ett försvarslöst barn:

-Känner du igen dig i den här bilden? Kunde inte din far uppföra sig så ibland?

- Aldrig. Inte mot mig i varje fall. Det hände att han kunde bli våldsamt förargad på min yngsta syster. Men vad jag kan minnas höjde han sällan rösten mot mig. Han ville hellre lyssna, förstå, förklara och förhandla.

- Jag har svårt att tro dig. Din mor då?

Hon lade fram ett annat fotografi som visade en konfrontation mellan mor och son.

- Nej, uppriktigt sagt har jag svårt att minnas att Mor någonsin betedde sig så mot mig.

- Du har antagligen förträngt alltihop.

- Det tror jag inte alls. Visserligen kan mitt minne ibland ljuga för mig, men det kan inte förnekas att jag alltid känt mig nära mina föräldrar. Jag är övertygad om att vårt förhållande grundade sig på en ömsesidig respekt som gjorde att både jag och mina föräldrar för varandra kunde erkänna att vi ibland begick misstag.  

- Vem stod dig närmast? Din mor eller far?

Där dök den där irriterande frågan upp igen! Jag har alltid avskytt jämförelser. Påståenden om att någon är bättre än någon annan, eller det hopplösa uttrycket ”alla andra”. Alla andra tycker si eller så, alla andra tänker på det viset, alla andra uppför sig så. Fullkomligt idiotiskt. Vad vet du eller jag om ”alla andra”. Jag minns tydligt hur jag i andra klass utsattes för vad jag uppfattade som ett lömskt angrepp från min fröken:

- Hur är det barn? Är det inte så att ni trots allt tycker mer om er mamma än er pappa. Han är säkert snäll han också, men visst älskar ni er mamma mest. Är det inte så, Jan?

Jag blev våldsamt upprörd. Här skulle jag inför mina klasskamrater uppmuntras att svika min far. Jag hade inte graderat kärleken till mina föräldrar. Enligt min uppfattning älskade jag dem lika mycket. Visst var de olika personer och uppförde sig olika, men för mig var de likvärdiga. Hur kan man gradera sin kärlek? Allas blickar riktades mot mig. Jag hade blivit röd i ansiktet, kinderna hettade och det kokade inom mig. Med okontrollerad stämma vräkte jag ur mig:

- Hur kan Fröken fråga så!

Visserligen kunde Fars nyfikenhet ibland kännas påträngande, han var journalist och hans strävan att vara omtyckt av sin familj kunde bli besvärande. Han hade vid två års ålder förlorat sin egen far och min äldre halvbror hade då jag var sex år avlidit efter en bilolycka som under ett år lämnat honom förlamad, ett djupt sår vars effekter Far sällan avslöjade. Mors vänliga fördragsamhet kunde också vara lite väl omfattande. Mina föräldrars överdrivna intresse för vad jag och min yngsta syster hade för oss och vilka våra kamrater var, deras krav på att vi alltid skulle sätta familjen främst, kunde bli irriterande och mer än jag reagerade min syster genom att envist hävda sin självständighet. Därigenom kunde hon komma i konflikt med Far, som hon dock liknar genom att Far ofta var upprorisk mot auktoriteter, ständigt hävdade sin journalistiska integritet och uppfostrade oss att ifrågasätta maktspråk och allmänt accepterade uppfattningar: ”Tror de att de har satt mig på pottan så tror de fel.” ”Man kan inte försvara ont med ont,” var deviser som han emellanåt yttrade.

Mina föräldrars stora intresse för vad deras barn gjorde och tänkte kunde ibland slå över i ett tanklöst kontrollbehov och illa genomtänkta handlingar. En gång var jag förälskad i en vacker klasskamrat och skrev en dag en glödande kärleksförklaring till henne. Jag skrev den på ett av de konstkort som jag redan då hade en stor samling av. Det framställde hur en svävande Chagall gav sin fästmö en kyss. Tvekande om jag verkligen skulle skicka något sådant till henne lät jag kortet vila på mitt skrivbord. Då jag kom tillbaka från en inter-rail resa fann jag att mina föräldrar funnit konstkortet och skickat iväg det till flickan. Jag blev rasande och förtvivlad, men anklagade dem inte för deras idiotiska tilltag. Flickan sa heller aldrig att hon fått kortet, men jag vet att hennes intresse för mig inte alls blev lidande genom mina föräldrars fullkomligt oförsvarliga tilltag. Jag kunde dock inte förlåta dem för deras respektlöshet.

Jag vet att de flesta föräldrar emellanåt beter sig oövertänkt och självsvåldigt gentemot sina barn, inte minst begår jag idiotiska misstag i mitt förhållande till mina döttrar. Med osmak minns jag idiotiska saker jag sagt till dem, hur jag utan avsikt sårat dem genom min stora käft och impulsivitet. Säkerligen betraktade andra människor mina föräldrar på ett annat sätt än jag gjorde, men jag kan uppriktigt sagt inte finna att deras uppträdande gentemot mig var inkorrekt, eller att min kärlek till dem någonsin har brustit. Vem kan vara perfekt? Är inte perfektion en styggelse? Mina föräldrar dolde varken sin känslosamhet eller sina tillkortakommanden. Och som fallet är för de flesta av oss har deras inverkan på mitt liv varit mycket stor.

Jag tänker på det nu då jag besöker Mor och konfronteras med hennes hjälplösa bräcklighet. Tvingas bevittna hur ålderdomen till slut bryter ner oss, besegrar våra tankar och kroppar. Men, likväl består hennes inre, ljusa karaktär. Hennes klarblå blick har grumlats, huden är skrynklig och hänger lös, men sådant är enbart yta. Bakom hennes ibland förvirrade tal, ansträngda andning och darrande händer förnims värmen från hennes omtanke och godhet. Kanske borde jag känna mig bitter och ledsen då jag nu konfronteras med hennes ökande förfall, men all den glädje hon gett och den omsorg hon ägnat mig under ett helt liv betvingar sorgen. Då jag betraktar henne är hon mig inte alls avlägsen. Jag känner hur starkt hennes kärlek lever inom mig.

Jag tycker inte det är tid för Mor att lämna mig och jag hoppas innerligt att hon skall leva några år till. När våra föräldrar åldras förbereder sig antagligen de flesta av oss på deras bortgång. Hur det skall bli när de inte längre finns hos oss. Tomheten de kommer att lämna efter sig. Jag är inte beredd på mors försvinnande. Inte än och tanken smärtar mig. Det är sällan min egen död skrämmer mig, men det händer att den kyla som tomheten efter nära och kära sprider omkring sig kan vara svår att bemästra.

Det finns en skarp skiljelinje mellan det som står oss nära och allt annat. Mellan den stora och den lilla världen. Mellan omvärlden och familjen. När jag ser Mor på sin sjukbädd minns jag en artikel av Sara Lidman, en av våra stora proletärförfattare som hyllats som en ovanligt god människa, nästan som ett helgon. Karl Vennberg skrev exempelvis i en recension 1969 att ”Jag tycker hon är ett helgon och att hennes kärlek och vrede är som de stora profeternas kärlek och vrede.”

I en artikel ”Kärlek lever av att kärlek se” skrev Sara Lidman 1979 kärleksfullt om sina föräldrar. De hade efter nittio år, varav femtionio tillsammans, blivit intagna på sjukstugan i Jörn i Västerbotten, där de enligt dottern förberett sig för slutet genom att ”dels tala om döden, dels återuppleva det förflutna.” Hon berättar med ömhet om värkbrutna bönder som efter arbetstyngda liv stoiskt inväntar döden. Hur deras ålderssköra kroppar uppvisar spåren efter en hård tillvaro och den respekt och mjuka omvårdnad som personal och släktingar visar dem. Lidman skildrar hur åldringarnas kroppar genom slit och avmagring fått en sällsam skönhet, då ”kroppen förloras framstår dess byggnad som ett allt större under”, lemmarnas knotighet, skallens form, rynkornas vittnesbörd. 

Då hon lämnat sjukstugan och på järnvägsstationen inväntar rälsbussen hem till Missenträsk får Sara Lidman syn på en bioaffisch - Benknäckargänget. Med tankarna kvar hos sjukvårdarna och föräldrarna på sjukstugan läser hon med förskräckelse reklamtexten som skall locka folket till kvällens bioföreställning på Folkets Hus i Jörn:

1.      Du väljer ut fängelsets hårdaste förbrytare!

2.      Ger dom en lektion i att bryta sönder människor med bara händerna!

3.      Bildar ett lag av dom och påstår att dom är obeskrivligt intresserade av världens hårdaste sport!

4.      Det är inte sant!

5.      Deras enda intresse är att bryta armar och ben och om möjligt sparka ut tänderna på

sina motståndare: männen de hatar mest av allt, sina egna fångvaktare.

Publikjubel över filmen som slår alla rekord i action, våld, svart humor, osmakligheter och olidlig spänning. Publiken jublar.

Istället för respekt, förundran och vördnad inför det mirakel en mänsklig varelses liv och kropp utgör hyllar den västerländska underhållningsindustrin människoförakt och våld:

Kärlek lever av att kärlek se, men tänk om också misshandel lever av att misshandel se – i film efter film efter film – tills ett människoansikte först och framför allt blir något att slå på. Vi kan tydligen förvandlas till sadister bara man ihärdigt nog utmanar vår skadeglädje, skämmer vår smak, kittlar vår lust att förödmjuka. Plågandet av medmänniskor blir högsta nöje, underhållning.

Att se Mor i sin sjuksäng, hennes milda och tacksamma leende, hjälplösheten och skönheten som finns kvar efter ett långt liv, levandegör Lidmans ord. Sjukhuspersonalens vänliga omvårdnad står i skriande kontrast till sådant vi konfronteras med genom videovåld och dataspel. Det kliniskt rena och högeffektiva sjukrummet, med dess överflöd av diskreta hjälpmedel står i skarp kontrast till sådana jag sett i fattiga länder och de smutsiga, sönderbombade resterna av sjukhus i Aleppo, där sargade människor under svåra plågor inväntar död och lemlästning.

Den stora och den lilla världen. Hur svårt är det inte att relatera sig till andra människors lidande. Inte ens den godhjärtade Sara Lidman gick fri från det gift som gör att vi idealiserar sådant vi tror på och glömmer den enskilda människans närvaro i historien.

Senast för en vecka sedan träffade jag en vänlig, vietnamesisk dam, som tillsammans med sin make, en pensionerad kirurg från Aachen, hyrde vårt hus i Bjärnum. Damen, som var katolik, berättade hur hon, under den brutala jordreform som beordrats av Ho Chi Minhs Politbyrå, med sin familj 1955 hade flytt från Nordvietnam. I Saigon hade hon träffat sin make och 1979 hade de med sina små söner i en ranglig, fullpackad och öppen båt flytt från kommunisternas repression efter deras övertagande av Sydvietnam.

Då vi bodde i Hanoi under början av 1990-talet fick jag från vietnamesiska bekanta höra om den kommunistiska regimens brutalitet. Då jag cyklade genom staden hände det att folk glatt ropade gringo efter mig och gjorde tummen upp. Hur kunde dessa människor, av vilka många hade utsatts för de amerikanska terrorbombningarna och de själva, eller deras föräldrar, utkämpat en våldsam kamp mot det superteknologiserade, amerikanska imperiet, uttrycka sin uppskattning av någon som de antog vara representant för en sådan, mordisk regim?

Jag fick en förklaring från en veteran som flytt från Sydvietnam och därefter kämpat med FNL mot amerikanarna och deras vietnamesiska medlöpare. Han hade en gång med FNLstyrkorna varit innesluten i Hués fort och där fått bevittna hur flera av hans kamrater hade avrättats i enlighet med en lista som revolutionshjälten General Võ Nguyên Giáp, som själv kom från Hué, hade sammanställt, alltmedan de förtvivlat kämpade mot de amerikanska inkräktarna.

- Jag var buddhist och patriot, aldrig kommunist. Jag kämpade för min tro och mitt land, inte för en kommunistisk regim. Amerikanarna tog hand om sina stupade och sårade, medan vi vietnameser kunde av vår regim beordras att storma en kulle och dö som flugor, enbart för att våra trupper på ett annat håll framgångsrikt skulle kunna anfalla fienderna. Vi var kanonföda. Man räknade vår död som ett nödvändigt strategiskt offer för den kommunistiska idén och brydde sig inte om den enskilde soldatens väl och ve. De amerikanska pojkarna stred även de för en regim som villigt offrade dem för en idé de aldrig begrep. Många av dem visste knappt var de var, men som unga män faktiskt har för vana så lydde de sina överordnade. Jag var då en mogen man och likt mina kamrater gjorde jag ett medvetet val. Jag stred för min tro och mitt land, men absolut inte för någon förtryckande regim som bedrog mig lika mycket som de där stackars amerikanska pojkarna blev bedragna av sin regim. Varför skall jag då hata en vanlig amerikan?

Av någon anledning hörde Sara Lidman inte sådant då hon med början i 1965 fyra gånger besökte Vietnam, givetvis med guider och tolkar, och med all rätt angrep USAs vidriga krig. Istället hyllade hon en regim som med hennes älskade Ho Chi Minhs godtycke mellan 1953 och 1956, som del av en jordreform, kallblodigt avrättade ett i förväg fastställt antal ”jordägare”. Den fjärde maj 1953 fastställde ett politbyrådokument att avrättningar av “reaktionärer och ondskefulla jordägare” skulle uppgå till en per tusen invånare. Uppskattningsvis levde elva miljoner människor i de ”befriade områdena” och kvoten uppfylldes – under 1954 valdes minst 13 500 människor ut och sköts, slutsumman för de avrättade blev troligtvis fler än 15 000.

Författarinnan Le Minh Khue, som 1998 träffade Lidman på bokmässan i Göteborg, fann henne vara alldeles för naiv och allvarlig. Den svenska författarinnans brist på distans till krigets verklighet, dess grymhet och meningslöshet, hade enligt Le Minh hindrat Sara Lidman från att betrakta den vietnamesiska tillvaron med den cynism och humor som krävdes för att en aktivt kämpande kvinna som Le Minh skulle kunna överleva med förståndet i behåll.

Som så många andra förblindades den hyggliga Sara Lidman av sin ideologi och kunde inte se skönhetsfläckarna hos sina kommunistiska hjältar och det var väl av samma orsak som hon liksom många andra, inte minst Olof Palme, motsatte sig att vietnamesiska båtflyktingar skulle välkomnas till Sverige. Hon betraktade dem som till största delen förmögna människor och därmed motståndare till sin älskade kommunistregim, som hon inte kunde föreställa sig som en skoningslös förtryckare av människor med andra åsikter än den allenarådande Statens:

Om de rika i ett sådant land fråntas möjligheterna att propagera för sin egen livsstil störtar de rika i åskådarländerna till och skriar: "Se där! Åsiktsfriheten förtrycks! Detta Land måste straffas! Det förföljer sina oliktänkande!”

Sara Lidman var en alldeles utmärkt författarinna och hennes texter utstrålar medkänsla med samhällets olycksbarn, men dessvärre slukade hon tydligen Nordvietnams överträdelser mot de mänskliga rättigheterna med hull och hår. Uppenbarligen förblindades hon genom sitt berättigade ursinne inför USAs vansinniga krig och sitt engagemang för kommunistregimen. Därmed blev Lidman, i all sin milda medmänsklighet, dessvärre även en sinnebild för de människor som Joseph Conrad skildrar i sina romaner. Exempelvis Nostromo, där hans romangestalter går under genom att låta sig behärskas av antingen makt och girighet, eller förvillas av idealism:

En man som jagas av en fix idé är galen. Han är farlig även om denna idé gäller rättvisa.

Två miljoner vietnameser flydde Vietnam efter befrielsen, mellan 200 000 och 400 000 av dem (män, kvinnor och barn) dog på det öppna havet eller mördades av ”pirater”. Sverige tog emot 5 000 ”båtflyktingar", de flesta av dem Hoa, medlemmar av den relativt förmögna kinesisktalande minoriteten i Vietnam, som efter kriget blev speciellt hårt ansatt av den kommunistiska regimen.  Då jag under åttiotalet arbetade som lärare i Malmö var några av mina elever barn till vietnamesiska flyktingar, samtliga var ytterst ambitiösa. Jag minns speciellt två systrar, den ena talade efter enbart ett par år i Sverige perfekt svenska och var i samtliga ämnen bäst i klassen, den andra led svårt av sin systers briljans och kände sig dum och misslyckad. 

Den kanadensiska författarinnan Kim Thúys lyriska roman Ru, som bland annat skildrar hur hon som tioåring med sin familj flyr över havet, ger en skildring av båtflyktingarnas öde, fjärran från Lidmans ideologiskt baserade bedömning av dessa människor. Thúys roman är dock ingen regelrätt skildring av flyktingarnas öde utan snarast ett collage av lösryckta minnesfragment.

Den lilla världen. Mitt liv, ditt liv. Vi får inte glömma dem för de ”stora frågorna”. Jag tror att det är i medlidandet vi möts, genom att söka i oss själva finner vi varandra. Sådant som vi har gemensamt. Som döden. Vår egen död och andras död. Nu när Mor är så sjuk oroar jag mig för att mista henne. Det vore då andra gången jag mister en förälder. Far dog 1996 och innan dess fruktade jag ofta hur jag skulle känna inför hans död. Hur saknaden skulle te sig. Han drabbades av en svår sjukdom och det var speciellt hårt för min mor då hon tvingades genomleva hans långa kamp mot smärtan. Hon vårdade honom länge i hemmet och som hon alltid gjort under deras liv tillsammans gjorde hon allt för att han skulle må bra. Jag bodde i Rom och försökte emellanåt resa upp till Hässleholm för att besöka mina föräldrar, men det kändes inte bra att vara skild från dem under sådana förhållanden. Jag tror att Far var fullständigt på det klara med att han skulle dö. Han visste mer än vi andra när det skulle ske och jag fick aldrig uppfattningen att han fruktade döden.

Veckorna innan jul lades han in på sjukhus. Han fick rikligt med morfin och vi visste att han snart skulle dö. Efter nyår skulle han flyttas från sitt enskilda rum. Innerst inne tänkte jag att det kanske var bäst om han fick dö innan dess. Mor vakade natt efter natt hos honom. Innan nyår förstod vi att det inte var mycket tid kvar för honom och jag reste upp till Hässleholm. Dagen och natten innan det nya året vakade jag hos honom.

Ett sedvanligt svenskt sjukhusrum, en stor säng med droppflaska, en stol bredvid och ett nattduksbord. Det fanns också en annan säng i rummet. Det snöade utanför. Far var mycket trött och talade osammanhängande. De gav honom stora doser morfin mot smärtorna. Jag satt bredvid honom och då jag såg hans hjälplöshet kände jag en stor ömhet gentemot honom. Han hade varit snäll och omtänksam mot mig, stött och uppmuntrat mig. Han hade varit barnsligt förtjust över varje liten framgång som jag, mina syskon, Mor, deras barnbarn och andra som stod honom nära hade haft. Några tyckte säkert att han var lite väl skrytsam, men jag tolkade det som en genuin glädje över andras framgångar. Far var intresserad av människor.

Emellanåt vaknade han upp ur sitt morfinrus och hans medvetande blev då under några ögonblick alldeles klart. Som när han plötsligt vände sig om och fick syn på mig. Han sa något, men jag kunde inte uppfatta orden. Då tog han min arm och drog mig ner mot sig:

-Jan, jag tycker om dig, viskade han klart och tydligt.

Det låg en psalmbok bredvid sängen och jag minns hur Far en gång berättat för mig hur han vakat vid sängen hos Farbror Daniel, en av min mors farbröder som Far tyckte om. Han hade berättat att den snälle men barnlöse Daniel sagt till honom: ”Du är lycklig, du Axel. Du som har barn. Jag har inga och därför dör jag ensam.” Far hade också berättat att han läste psalmer för Farbror Daniel och jag slog därför upp psalmboken och läste högt den ena psalmen efter den andra. Far tycktes lyssna, men talade emellanåt osammanhängande. Plötsligt kvickande han till då jag läste en psalm, jag tror det var: "Morgon mellan fjällen. Hör, hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga: Gud är god." Han lyssnade intensivt och sedan sa han högt och tydligt: ”Den tyckte min mor mycket om.” Jag ville att han skulle vakna till igen och fortsatte därför läsa psalm efter psalm, men han reagerade inte. Då fick jag upp Vår Gud är oss en väldig borg. Jag visste att Far avskydde den psalmen och då jag kom till de fraser han tyckte mest illa om: ”Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred. Han rustar sig förvisst med våld och argan list,” slog han upp ögonen och hasade sig upp i sittande ställning:

- Läs den inte. Jag tycker inte om den.

Sedan lade han sig ner igen. Jag slutade läsa psalmer och betraktade honom. Jag kände varken sorg, smärta eller förtvivlan och det oroade mig. Det gick flera timmar och klockan passerade midnatt. Snön yrde utanför fönstret, vinden tilltog därute i mörkret. Det var varmt och ombonat inne hos oss. Far hade somnat. Hans andhämtning var oregelbunden. Han öppnade ögonen, vände sig om, såg på mig och lyfte ena handen som om han ville att jag skulle sänka huvudet mot honom, sedan sa han klart och tydligt:

- Jan, jag tycker om alla människor. Men, kan man älska alla?

Så vände han åter på huvudet och blundade. Jag tror att han somnade och gick och lade mig på den andra sängen. Kunde inte sova, utan låg och läste. Vid tre-tiden tystnade Fars andhämtning. Jag gick upp och såg att hans käke fallit ner. Han låg på rygg med slutna ögon. Han var död. Jag stod och betraktade honom. Min far fanns inte mer. Han såg ut som en skulptur. Helt utan liv. Men, jag tyckte att han var vacker. Han hade blivit till en bild av sig själv. Plötsligt kände jag glädje, istället för sorg. En tacksamhet över att ha fått ynnesten av att ha haft en fin människa som far. Allt var sagt och gjort mellan oss. Jag hade fått ynnesten av att lyssna till hans sista ord och nu fick jag se honom i sin död, vacker som en skulptur.

Tårarna rann över ansiktet. Jag gick ut för att säga till nattpersonalen att Far var död och sedan gick jag hem till Mor. Jag ville inte ringa och jag ville inte ta en taxi, utan gick hem i vad som nu blivit en snöstorm. Under vägen hem undrade jag varför jag fått uppleva vad jag nyss upplevt. Sedan dess har jag visserligen känt en djup saknad efter Far, men inte riktigt. Jag har också en stark känsla av att han lever i mig. Inte enbart genom mina minnen av honom, men på något märkligt sätt inuti min person. 

Nu inser jag att Mor också är på väg bort från mig. Jag hoppas att sorgen efter henne inte blir svårare än sorgen efter Far. En stor del av mitt liv försvinner med mina föräldrar, men jag vet att de lever vidare inom mig och förhoppningsvis även hos mina döttrar.

Andersson, Lars (1979) Snöljus. Stockholm: Månpocket. Conrad, Joseph (2014) Nostromo. Stockholm: Modernista. Heller, Frank (1940) På detta tidens smala näs. Stockholm: Bonniers. Khue, Le Minh (2009) Monsunens sista regn. Stockholm: Bokförlaget Tranan.  Lidman, Sara (1980) Varje löv är ett öga. Stockholm: Bonniers. Lind, Michael (1999) Vietnam, the Necessary War: A Reinterpretation of America´s Most Disastrous Conflict. New York: The Free Press. Lindgren, Torgny (2010) Minnen. Stockholm: Norstedts. Thúy, Kim (2011) Ru. Stockholm: Sekwa. Vennberg, Karl (1969) ”Sara Lidman: Vänner och u-vänner,” i Aftonbladet 28 mars.