MÖTEN MED ONDSKAN: Rädsla och undanflykter

Mina blogginlägg är splittrade och säkerligen tämligen förvirrande, fast det roar mig att skriva som jag gör. Skrivandet blir ett äventyr, en vandring genom en labyrint där jag enbart anar vad som döljer sig bakom nästa krök.

Nyligen bläddrade jag i Michel de Montaignes Essäer. Även om han skrev dem för mer än fyrahundra år sedan gör den intima, personliga tonen honom till en samtida. Min stil och mina funderingar kan inte mäta sig med de som skrevs av en mästare som Montaigne, men jag känner igen mig när han hävdar att ”här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar” och han tillägger att hans essäer saknar en bestämd form, att han låter det ”oavsiktliga” skapa sammanhang och balans. 

Jag tycker att när Montaigne framställer sina åsikter som en bild av världen påminner han om Emile Zola som skrev att ”ett konstverk är ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament”. I de flesta av sina texter tog Montaigne sig själv som utgångspunkt. Gång på gång klargjorde han att det var Michel de Montaigne som förmedlade de insikter och tankar som ryms inom hans essäer. Allt vi skriver är subjektivt och därmed förvridet. Montaigne beskrev sina texter som monstruösa och fantasiska målningar, ett påstående som inte bör tolkas som om han ringaktade sitt verk. Läsaren upptäcker snart att Montaigne fascinerades av sådant som enligt hans mening var svårbegripligt och fantastiskt.

När jag läser Montaigne är det som om jag mött honom personligen. Han är som en god, gammal vän i meningen att han även efter en lång bekantskap ständigt förvånar mig. Oftast framstår Montaigne som klok och sansad, men han får också galna infall och har en hel del märkliga åsikter. Hans sätt att skriva ger intryck av ett långt, nattligt samtal som ledigt rör sig från det ena ämnet till det andra. Emellanåt faller han in i vad som tycks vara tämligen ovårdade funderingar, för att sedan bli både välstrukturerad och didaktisk. Montaigne samtalar med sin läsare och under samtalets gång söker, betraktar och funderar han.

Enligt Montaigne är tillvaron obeständig, som ”en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider ‒ de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning”. En sådan gungning tycks innefattas av ordet ”essä”, det har härletts till medeltidsfranskan och tycks vara besläktat med senlatinets exagium, som betydde “att väga”. Montaigne var den förste som använde ordet som titel på en bok och det är nog inte orimligt att betrakta hans essäer som en metod för att jämföra tankar och lärdomar för att därigenom komma fram till en väl avvägd åsikt. Kanske är det något liknande jag sysslar med i mina bloggar – genom att beskriva sådant som intresserar mig söker jag en egen position och därigenom en utgångspunkt för ett samtal med min läsare. I likhet med Montaigne vill jag uppfatta mina bloggar som ”betraktelser”, beskrivningar av vad jag funnit i min livslabyrint.  

Redan som barn var jag besatt av bilder. Jag minns den svindlande känsla som emellanåt grep mig när jag ingående betraktade illustrationer i Fars eller Morfars böcker. Givetvis fanns där Dorés bibelillustrationer, exempelvis bilden av Syndafloden där en väldig tigerhona med sin unge i käften tronar på en ensam klippa mitt i ett upprört hav . Kring henne kravlar spädbarn som tydligen lyfts dit av ett par nakna föräldrar som ohjälpligt är på väg att glida ner i havsdjupet. 

Som så många andra barn före mig försjönk jag i Dorés främmande världar och även andra bibelillustrationer sitter som fastspikade i skallen på mig. Speciellt illustrationerna av en för mig okänd William Hole som fanns i en Bibel för barn som jag fick av min morfar kort efter det att jag lärt mig läsa och som jag sedan slukade från pärm till pärm. En bild som jag speciellt fäste mig vid hade titeln Profeten Jesaja går fram bland Jerusalems sorglösa invånare och visade hur en strängt allvarsam, vitklädd och barfota Jesaja med en bokrulle i ena handen vandrar fram mellan köpslående män och kvinnor i exotiska klädnader. Mager och med djupt liggande ögon, kal hjässa, långt, rödbrunt hår och skägg påminner Jesaja om en gammaltestamentlig Rasputin. Då jag likt de flesta barn blivit retad av elaka skolkamrater, eller okänsligt tillrättavisad av oförstående lärare, tänkte jag ofta på bilden av Jesaja - mannen som rakryggad gick sin egen väg bland pladdrande och schackrande människor. En missförstådd profet som till skillnad från sin omgivning insett tillvarons djup och allvar.

Det hände också att jag blev skräckslagen av bilder jag fann, som en fågelspindel i färd med att äta upp en fågel i Alfred Brehms Djurens Liv och än värre – Arachne, halvt spindel, halvt människa, som oväntat dök upp bland Dorés illustrationer till Dantes Gudomliga Komedi. 

Sådana möten blev bränsle till mardrömmar, men de var inget mot de fotografier från Warszawas ghetto som jag konfronterades med i en av min fars böcker Adolf Eichmann: Mannen som försökte utrota ett helt folk . 

Jag drabbades av dem när jag var sju år och blev nästan fysiskt illamående. Vad var detta? Fotografier på människor som gjorde obeskrivligt hemska saker. Gång på gång drogs jag till boken och snart begrep jag att det var mannen på bokens framsida som låg bakom det fruktansvärda som visades på bilderna. Snart blev bilden av honom värre än de jag såg i boken.  Omslagsporträttet av Eichmann var beskuret så att allt som syntes var dödsskallen på hans uniformsmössa, den otäcka blicken och de spetsiga öronen. För mig blev Eichmann en helvetesdemon, inte någon sinnebild för Ondskans Banalitet

.

Långt senare läste jag Leonard Cohens dikt om Adolf Eichmann och förstod så att vad som skrämt mig som barn var påtagligheten, eller snarare den skräckens alldaglighet som fotografierna av massbegravningarna och porträttet av Eichmann berättade om.

ALLT SOM FINNS ATT VETA OM ADOLF EICHMANN

ÖGON:………………………………….…Medium

 HÅR:………………………………………Medium

VIKT:………………………………………Medium
LÄNGD:………..…………….……………Medium
IGENKÄNNINGSTECKEN………………..…Inga

ANTAL FINGRAR:……………………….…..Tio
 ANTAL TÅR………….………….………….…Tio
INTELLIGENS……………………….Medelmåttig

Vad väntade du dig?

Klor?

Extremt långa huggtänder?

Grön saliv?

Galenskap?

Skräcken, inte som dikt och saga utan som verklighet. Eichmann var en människa, precis som jag och det var där det förfärliga gömde sig. Att betrakta Eichmann var som när Dorian Gray genom mötet med sitt avskyvärda porträtt konfronterades med en bild av sitt inre. Sitt sanna jag. Människan som monster.

Jag vet nu att Adolf Eichmann inte var direkt ansvarig för illdåden i Warszawas ghetto, det var juristen och SA-generalen Ludwig Fisher, men det gör ingen skillnad, även generalen var en människa. Sedan jag lärt mig läsa har jag ofta sökt mig till sådant som oroar och skrämmer. Sådant jag inte begriper. Det är lättare att föreställa sig ett offers situation och känslor än en gärningsmans motivation och själsliv. 

Någon gång under vintern 1973 var det dags igen. Jag gjorde min militärtjänstgöring som telegrafist och hade nattjänstgöring. På vinden till en kasern satt jag ensam vid en telegrafiapparat och för att hålla mig vaken rökte jag och bläddrade i en tidning. Militärtjänsten var den enda gången i mitt liv som jag rökt mer eller mindre regelbundet och jag gjorde det enbart under nattskiften. Jag vände blad och när jag konfronterades med ett pulitzervinnande fotografi av den legendariske krigsfotografen Horst Faas blev jag kall inombords. ”Gerillakämpar i det nyligen självständiga Bangladesh använder den 18e december 1971 bajonetter för att inför en folksamling tortera och döda fyra män, misstänkta för att samarbeta med pakistansk milis”. Kanske en rättmätig hämnd på ogärningsmän, men bildernas känslolösa kyla har stannat hos mig och blivit en symbol för mänsklighetens uselhet. Det var speciellt åskådarnas intresse som berörde mig illa. De stod lugnt och betraktade hur milismännen pressade bajonetter genom offrens bukar.

Klockan var fyra på morgonen, jag satt i min uniform inom en liten ljuskrets omgiven av kompakt mörker. Röken blev kväljande, jag fimpade cigaretten och har sedan dess rökt ytterst sällan, i varje fall aldrig ensam. Röken får mig att minnas den tidiga morgonen för mer än fyrtio år sedan. Det var inget unikt med bilden från Bangladesh, liknande våldsdåd sker dagligen någonstans på jorden. För många människor är skräck och vånda deras enda verklighet.

Mer än hjältar är det den rädda människan jag identifierar mig med. Han som i omsorg för eget liv och välbefinnande hamnat på fel sida. Som felat i sitt moraliska ställningstagande. Jag oroar mig för hur jag skulle reagera om jag hamnat i svåra valsituationer. Skulle jag likt Josef Schulz, en tysk soldat på Balkan, slänga mitt gevär och ställa mig bland de offer han beordrats avrätta?. Givetvis blev han skjuten, fast hans offerdöd har liksom österrikaren Otto Schmieks liknande död betvivlats. 

Eller skulle jag likt den italienske karabinjären Salvo D´Aquisto oskyldig ta på mig skulden för ett attentat och genom min död rädda 22 män från att avrättas? Skulle jag som polack ha riskerat mitt liv genom att gömma en jude? Dessvärre tror jag inte det. Jag antar att jag skulle agera precis som någon av de miljontals rädda män som valde fel sida. Uppriktigt sagt ser jag misslyckande som mer typiskt för människor än hjältemod. Det är antagligen därför som jag läser om bödlar och krigsförbrytare, för att söka orsakerna till deras politiska, militära och framförallt moraliska misslyckanden.

Hur beskriver man ett illdåd? Finns det något sådant som en objektiv redogörelse? Visst går det att redogöra för militära strategier, strategiska mål, trupprörelser, säkra landvinningar, långsiktig planering, minskning av egna förluster och bestraffningsräder. Det finns ett otal förklaringar till vad som i verkligheten ofta inte är annat än skräckslagna, blodtörstiga, maktberusade och beväpnade män som löper amok. Som när den tyske författaren Ernst von Salomon beskrev hur han och hans kamrater inom en tysk frikår drog sig tillbaka från Lettland 1921:

”Sista framstöten … Vi drev letter framför oss som harar och satte eld på varje hus och pulveriserade varje bro och knäckte varje telefonstolpe. Vi slängde liken i brunnar och kastade handgranater. Vi slog ihjäl allt som kom i vår väg, vi brände allt som var brännbart. Vi såg rött, vi hade inga mänskliga känslor kvar i våra hjärtan. En väldig rökpelare lämnade vi bakom oss. Vi hade satt eld på en sophög, men där brann mer än döda saker, där brann våra förhoppningar, vår längtan, där brann den borgerliga, civiliserade världens lagar och normer.”

Bara ett av miljontals liknande exempel tillgängliga över hela världen. När jag skriver de här raderna, eller när du läser dem, sker liknande övergrepp någonstans på jorden. Galna, unga män dödar, våldtar och förstör. Kanske gör de det i namn av någon religion, någon ideologi eller kanske enbart av vinningslystnad eller självhävdelse, troligast är att de agerar som offer för någon form av kollektivt vansinne.

Varje exempel är godtyckligt och det finns ett oändligt antal att välja mellan. För något år sedan såg jag i Paris en omskakande film Nanking! Nanking! av den kinesiske regissören Lu Chuan, den hette City of Life and Death på engelska och jag vet inte om den har visats i Sverige. Den hade premiär 2009, som en av många filmer och en hel del böcker som producerades och skrevs till minne av en massaker 1937.

Den trettonde december 1937 erövrade den japanska kejserliga armén nationalistkinesernas huvudstad Nanking och under de sex veckor som följde dödades mellan 100 000 och 300 000 civila och avväpnade soldater i en ofattbar blodsorgie. Trots att det finns tillförlitlig dokumentation har massakerns omfattning, tidsram och antalet döda livligt debatterats och givetvis även orsakerna och skuldfrågan. Av de sju dödsdomar som Tokyotribunalen avkunnade 1948 var tre riktade mot politiker och officerare som ansågs vara skyldiga till blodbadet i Nanking.

Att just Nankingmassakern blev känd, det förekom nämligen en mängd liknande övergrepp på befolkningen i flera andra kinesiska städer, beror delvis på att utländska medborgare blev kvar i stadens ”säkerhetszon” inom vilken det snart trängdes omkring 250 000 internflyktingar. Långt efter massakern publicerades två detaljerade dagböcker, en av tysken John Rabe och en av amerikanskan Minne Vautin där de detaljerat beskrev det groteska vansinnet med dess massvåldtäkter och omotiverade massmord på män, kvinnor och barn.

Den amerikanska historikern och journalisten Iris Shun-Ru Chang skrev 1997 boken Nanjing: massakern på en kinesisk stad och det är till stor del hennes förtjänst att historien om Nanking har lyfts fram ur glömskan, dock bör det påpekas att den definitivt inte varit glömd i Kina. Boken blev en internationell framgång, men kritiserades snart från många håll, bland annat för slarv med fakta och en tendens att överdriva det japanska förnekandet. Det senare är dock ett faktum som är svårt att förbigå. Changs bok har inte publicerats i Japan och i juni 2007 förnekade 100 jurister från Japans regeringsparti, Liberaldemokraterna, i en officiell skrivelse att massakern ägt rum, detsamma gjorde Nagoyas borgmästare 2012, följd av Tokyos guvernör en månad senare och i februari i år upprepades samma åsikt av direktören för Japans statliga TVbolag.

Trots att Iris Changs bok knappast kan betecknas som orimlig eller dåligt underbyggd kom förödande kritik från olika håll. Det var främst akademiker som karaktäriserade Changs arbete som präglat av "rent slarv, historiska felaktigheter, och skamlösa plagiat" eller att ”hon är inte en utbildad historiker och genom att försumma rikedomen av engelska och japanska källor kring händelsen har hon hamnat på fel spår genom att exempelvis kraftigt överdriva Nankings befolkning”. Efter att ha läst Changs bok känns sådan kritik som onödigt trångsynt och framstår som märkvärdiga försök att förringa ett brutalt folkmord. Changs redan instabila psyke tog hårt vid sig av påhoppen och 2004 tog hon sitt liv, enbart 36 år gammal.

Kanske var det inte 300 000 människor som massakrerades i Nanking, möjligen rörde det sig enbart om 40 000, som vissa forskare hävdar (däribland sinologen Björn Kjellgren). Enbart 40 000? Inte fler? Under sex veckor? Skönt att veta att det var så få oskyldiga som slogs ihjäl. Den här typen av jämförande dödsstatistik är säkerligen både korrekt och nödvändig, men borde likväl inte stå utan kommentarer. Förringar antalet döda ett brott? Som om människoslakt kan kvantifieras likt antalet fotbollsmål i Allsvenskan, eller sammanräkningen av poäng under Eurovisionsfestivalen. 40 000 massakrerade människor är betydligt mindre än 300 000 oskyldiga slaktoffer. Men, förminskar de lägre siffrorna brotten? En legendarisk massmördare som Henri Landru mördade tio änkor, medan Jack Uppskäraren söktes för fem mord. Faktum är också att, som jag redan beskrivit i en annan blogg, offren i en stad som Shanghai vid samma tid uppgick till långt över 200 000, siffror som sällan har förnekats.

Vad säger dödssiffror? 40 000 människor dödades under de allierades flygräder mot Hamburg mellan den 24:e juli och 3:e augusti 1943, USAs bombningar av Tokyo, Nagoya, Osaka och Kobe mellan den 10:e och 17:e mars 1945 krävde 300 000 liv. Från och med våren 1943 dödades dagligen 8 000 människor i Auschwitz, tidigare hade kapaciteten i medeltal varit 4 400 personer per dygn. Sammanlagt avlivades en miljon judar i Auschwitz, plus 100 000 polacker, romer och ryska krigsfångar.

Att den japanska arméns framfart i Kina var ovanligt skoningslös har länge varit känt och vttnesmål från enskilda japanska soldater är i regel fruktansvärda, på gränsen till det outhärdliga. Azuma Shiro berättade för den holländske journalisten Ian Buruma att ”det sexuella begäret är mänskligt. Eftersom jag hade en könssjukdom gjorde jag det aldrig med en kinesisk kvinna […], men de andra gjorde det med alla kvinnor som kom i vår väg. Det var inte så farligt i sig. Men sedan dödade vi dem. Du förstår våldtäkt var emot reglementet, så vi var tvungna att förstöra bevisen. När kvinnorna blev påsatta betraktades de som människor, men när vi dödade dem var de bara grisar. Vi kände ingen skam över det, ingen skuld. I så fall hade vi inte kunnat göra vad vi gjorde. Det första vi gjorde varje gång vi kom in i en by var att stjäla mat, sedan brukade vi ta kvinnorna och våldta dem, och till slut brukade vi döda alla män, kvinnor och barn för att se till att ingen rymde och berättade för de kinesiska trupperna var vi var. Annars skulle vi inte ha kunnat sova på natten.” Azuma var med i Nanking och mindes vad som hände i den staden som ”scener från helvetet”.

Än värre än Azumas vittnesbörd är vad Masuyo Enomoto berättade för den brittiske journalisten Laurence Rees. Genom sin enkla saklighet är Matsuyos berättelse lika kväljande som fotografier från massakrer och övergrepp: ”Hon [den kinesiska kvinnan] gjorde motstånd, men sådant motstånd påverkade mig inte alls. Jag lyssnade inte till vad hon sa. [Efter våldtäkten] högg jag ner henne med ett svärd ‒ på TV ser man hur en massa blod forsar fram, men så är det inte i verkligheten … Jag har huggit ner flera människor med svärd, men har inte alls blivit nerstänkt med blod. Min erfarenhet säger mig att sådant inte förekommer. Du blir inte alls nersölad med blod, som du ser på bio. Om du hugger av nacken på någon ser du visserligen lite blod, men det är inte alls som på film”. Masuyo var frusen och hungrig. Under den kinesiska kampanjen var han ständigt hungrig. Vi det här tillfället hade han och hans kamrater inte ätit kött på nio dagar. Kvinnan var död. Varför inte äta henne? Masuyo styckade henne: ”Jag valde bara de kroppsdelar där det fanns mest kött”. Sedan bar han köttbitarna till sina plutonskamrater och de delade dem mellan sig. Efteråt bekände Masuyo vad de gjort för sitt närmsta befäl, men han hade inget att invända. ”Köttet var fint och mört. Det smakade bättre än fläskkött – det var i varje fall vad jag tyckte då. Att våldta henne, äta henne, döda henne – jag kände ingenting av det. Och det gällde allt jag gjorde [i Kina]. Det var först efteråt som jag verkligen kom att känna ånger.”

Jag skall förskona läsaren från fler detaljer från det japanska fälttåget i Kina, men den dokumentation som finns tillgänglig är frånstötande, exempelvis kring de ofattbart skoningslösa kemiska och biologiska experiment som utfördes på människor inom ramen för den så kallade enhet 731 i Manchuriet. Allt detta är obeskrivligt omänskligt, värst av allt är att jag tvekar inför att använda ordet ”omänsklig”, kanske ett sådant avskyvärt beteende trots allt är som Nietzsche säger ”mänskligt, alltför mänskligt”.

Hur kunde detta vara möjligt? Är inte japaner som andra människor? Visst är de det. Det är just det som är det otäcka. Jag tror att vi ständigt måste konfrontera oss med ondskan, inte fjärma oss från den. Det sägs ofta: ”Sådant kan inte hända här”. Vilken tysk skulle innan det Andra Världskriget kunna tro att hans ättlingar, eller till och med han själv, skulle komma att sprida det ofattbara våld som drabbade hela Östeuropa? Vad vet vi om vad som kan hemsöka oss i framtiden? Vad vi själva är kapabla att göra oss skyldiga till? Det tog inte många år innan nazisternas vansinne fick en hel nation i sitt våld och skickade miljoner ut i krig och lidande. Innan slutet av 1870 räknades Japan som världens fredligaste nation, under långt mer än två hundra år hade landet inte befunnit sig i krig, varken internt eller externt. Inspirationen till att förvandla sitt land till en krigförande nation fick japanska politiker från Bismarcks Tyskland, deras nya målsättning formulerades som datsua nyūō, ”ta avstånd från Asien och sök sällskap med Europa”.

Jag tror inte att nutidens japaner är kapabla att göra vad tidigare generationer gjorde sig skyldiga till. En modern japan skulle antagligen känna sig främmande i den tid som i Japan ofta kallas kurai tanima, den mörka dalen, dvs åren mellan 1930 och 1945. En stor del av nutidens japanska lärarkår är känd för att vara ”vänsterorienterad” och pedagoger har vid upprepade tillfällen försökt uppmärksamma elever på vad som hände under kriget, fast sådana initiativ har ofta motarbetats av andra krafter. Exempelvis producerade man under nittiotalet flera dokumentärfilmer som skildrade japanska brott mot mänskligheten och då de visades för skolelever blev många djupt chockade. En vanlig reaktion var den som beskrevs av en fjortonåring: ”Vi hör ofta om nazisternas hemska sätt att mörda sina offer, men japanerna var rätt hemska de också. De där otäcka leendena i japanernas ansikten när de högg huvudena av kineser. Hur kunde de skratta medan de dödade människor? Jag ville titta bort när jag såg de avhuggna huvudena”.

Samhällen och människor förändras. Som Montainge skrev ”allt gungar oupphörligt”.  Ohyggliga brott mot mänskligheten iscensattes i Tyskland under nazisterna, i Sovjetunionen under Stalin, i Kina under Mao, i Indonesien under Suharto, i Kampuchea under Pol Pot och på många andra ställen under flera andra moraliskt urartade regimer, som gjort skillnad mellan människa och människa och därmed lämnat fältet fritt för mord och skoningslöst beteende. Inom sådana samhällssystem sprider sig vansinnet som en pest. Jag tror att Nietzsche hade rätt när han konstaterande att ”galenskap är sällsynt hos individer – men regel hos grupper, partier, nationer och under vissa epoker”. Det är just därför vi ständigt måste uppmärksamma och värna om den enskilda individen; hennes behov, ansvar, plikter och upplevelser. 

Visst finns det nationalkaraktärer, ideologier och religioner, men dessvärre är det inom det allmänna som vansinnet grasserar. För allas vårt bästa bör vi undvika att bunta ihop människor i stora grupper och döma individer utifrån kategorier som de har tilldelats av nadra eller själva anslutit sig till. Den svenska Läroplanen har sedan 1962 ändrats inte mindre än fyra gånger, men en del utmärkta formuleringar finns kvar, exempelvis att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse”.

1944 skrev den amerikanska antropologen Ruth Benedict på uppdrag av Förenta Staternas Kontor för Krigsinformation (the U.S. Office of War Information) en bok Blomman och Svärdet som ett försök att förklara japansk mentalitet för amerikaner. Resultatet blev en mekanistisk och i viss mån typiskt socialantropologisk analys som klargjorde ett helt folks beteende inom ramen för ett alldeles speciellt tänkande. Enligt Benedict har ”inom japansk etik skam [haji] samma auktoritet som ´ett rent samvete´, ´att vara tillfreds med sin relation till Gud´ och ´undvikande av synd´ har inom västerländsk etik”.  Inom en ”skamkultur”, som den som finns i Japan, försöker individerna anpassa sig till ”externa sanktioner” och bedömer sitt personliga handlande utifrån omgivningens uppskattning eller fördömande. Inom en västerländsk ”skuldkultur” har däremot individerna en internaliserad övertygelse om vad synd innebär. En ”västerlänning” har följaktligen ett samvete och ansvarar därmed själv för varje handling hon/han gör sig skyldig till.

Efter att under flera år ha arbetat som religionslärare och för mina elever försökt förklara hur kristna, buddhister eller muslimer tänker och handlar, borde jag antagligen inte alls känna mig illa till mods när jag läser hur en antropolog förklarar miljoner människors tänkande som om de vore en enda individ. Tänker och handlar jag som varje annan svensk? Vad är en svensk? Handlar en svensk utifrån en ”skamkultur”, eller utifrån en ”skuldkultur”.

Visst kan förklaringsmodeller baserade på nationalkaraktär i stort sett möjligen stämma, men personligen anser jag att det är ett farligt tänkesätt. Det låser in oss i kategorier och precis som när jag i en tidigare blogg ondgjorde mig över socio-biologisk determinism så tror jag att det kan vara farligt att relatera människor till diffusa kategorier som ”svenskar, japaner, muslimer, kristna, vita, svarta, män eller kvinnor”. Jag anser exempelvis att Samuel Huntingtons Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning från 1996 med dess farmhävande av skillnader mellan den ”muslimska” och ”icke-muslimska” världen har gjort betydligt större skada än nytta. Steget mellan hopklumpande av individer till rasism, fördomar och fördömande av andra människogrupper är faktiskt inte så långt. Jag minns refrängen från Beppe Wolgers ironiska revymonolog på Maximteatern 1968: ”Stockholmsjävlar, kärringar över 40, hottentotter, zigenare, finnjävlar, bunta ihop dom och slå ihjäl dom”.

Tillbaka till Montaigne som skrev att vad han än så var det ”mig själv jag målar”. Jag skulle vilja tillägga att vad jag än betraktar så är det mig själv jag ser. Om någon skriver om japanernas illdåd skulle jag, om jag vore japan, säkerligen besväras av vad som skett i mitt namn. Det är också möjligt att jag mot all logik skulle förneka grymheterna. Precis som många turkar mot bättre vetande förnekar att mer än en miljon armenier dödades 1915, eller att en hutu kan få för sig att förneka massakrerna på tutsis. Innerst inne vet vi dock att det var enskilda individer som i namn av en imaginär konstruktion trodde sig ha rätt att döda andra människor och därigenom även inbillade sig att de var befriade från personligt ansvar. Låt oss röra oss bort från alla mer eller mindre hjärndöda kategoriseringar och istället försöka betrakta varandra som enskilda, ansvarskännande varelser. ”Det är väl en chimär det också”, invänder någon.  Förvisso – men är tilltron på en illusion baserad på välvilja och jämlikhet värre än att inbillar sig att svenskar är bättre än andra, eller att kvinnor är bättre än män? Låt oss acceptera att tillvaron är betydligt större och mer mångfacetterad än så och i namn av vår individualitet ta ansvar för hur vi behandlar och dömer varandra.

de Montaigne, Michel (1986) Essäer I. Stockholm: Atlantis. Cohen, Leonard (1964) Flowers for Hitler. Toronto: McClelland and Stewart. Comer, Clarke (1960) Adolf Eichmann. Mannen som försökte utrota ett helt folk. Stockholm: Wahlströms. Ernst von Salomon citeras i Landin, Per (2009) Dietrich Eckarts onda öga. Stockholm: Atlantis. Chang, Iris (2007) Nanjing: Massakern på en kinesisk stad. Lund: Historiska Media. Om Japan kan man läsa i Ottosson, Ingemar och Ekholm, Thomas (2007) Japans historia. Lund: Historiska Media och Benedict, Ruth (1969) Blomman och svärdet. Stockholm: Pan/Norstedts. Om Japans krig med Kina läste jag i Buruma, Ian (2010) Skuldbördan: Hur Tyskland och Japan gjort upp med Andra Världskriget. Stockholm: Natur och Kultur, i Rees, Laurence (2007) Their Darkest Hour: People tested to the extreme in WW II. London: Ebury Press och i Harris, Sheldon H. (1994). Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-45 and the American Cover-Up. Northridge: California State University.