Sommaren har inneburit en hel del rotande bland gamla ting, mycket har varit papper och mer eller mindre bortglömda böcker. En verksamhet som gör att minnen dyker upp, associationer tar fart, medvetandet börjar spinna, en tanke leder till en annan. Tänkte ta dig längs en tämligen snabbt framforsande, vindlande och omfattande tankeström.
Jag sitter åter morgontrött på tåget till mitt arbete i Växjö och tankarna jag nu skriver ner tog sin början för några dagar sedan då jag fann en hög tidskrifter som blivit kvar efter min far. De hade namn som Horisont eller Tvärsnitt, när Far slutade sitt skift som nattredaktör brukade han ta med sig hem sådana småskrifter hem för att läsa ett par rader innan han kröp i säng. Tidskriftsfyndet dök upp strax efter det att jag i ett gulnat exemplar av Norra Skåne läst en minnesruna över Far, som bland annat berättade: ”I varje tum var han den klassiske journalisten med klädsamma bohemiska stänk i sin personlighet och med ett förhållningssätt till arbetsuppgiften som formats av nattens brödraskap där han tillbringade otaliga kvällar och nätter tillsammans med typografer och tryckare i spänd väntan på de första exemplaren. Då kunde timvisaren ha nått fram till både tre och fyra på natten. Inte sällan avslutade han nattpasset med att följa med någon arbetskamrat hem till dennes trädgård där morgondaggens fräschör avnjöts i en prunkande blomsterrabatt. Så vårdade han hela livet igenom en varm kärlek till naturen”.
Det hände att jag vaknade under nattens småtimmar, smög mig ut i vardagsrummet och fann Far sittande i sin fåtölj och i läslampans gula ljuskrets röka sin pipa, alltid stoppad med Hamiltons Blandning, alltmedan han bläddrade i någon av de där tidskrifterna jag nu funnit. Förgäves har jag bland dem sökt efter den som fascinerade mig mest. På dess omslag fanns en bild av en korridor med märkvärdiga valv och ett mystiskt, strimmat ljus. Antagligen konfronterades jag med bilden innan jag kunde läsa ordentligt, det tog nämligen många år innan jag visste vad den föreställde. Jag hade dock begripit att det rörde sig om en slags helgedom belägen på en okänd, men exotisk plats. Jag var bekant med olika bibelillustrationer och antog att korridoren hade samband med de märkvärdiga platser jag mött genom bilderna – fast på riktigt. Det fanns ingen människa under valven och då jag inte inte hade något att jämföra med antog jag att valven var höga. Jag fantiserade om vart gången ledde – till en skattkammare, ett monsters håla, eller en gapande avgrund? Att jag hade sådana funderingar vet jag med säkerhet eftersom jag fann en barnsligt gjord teckning av just den där korridoren och i slutet av den öppnar sig ett rovdjursgap.
Det var först långt senare jag fann att den mystiska gången ledde till sibyllans orakel i Cumae, beläget i ruinerna av en stad norr om Neapel. Hon anses vara den mystiska sierska som historikern Dionysos från Halikarnassos berättar om i sina Romerska Fornminnen, skrivna några årtionden före Kristi födelse: ”En kvinna som inte var född här i landet kom till tyrannen för att sälja honom nio böcker fyllda med sibyllinska orakel, men när Tarquinius [en romersk kung som dog 495 f.Kr] vägrade att köpa dem till det pris hon begärde gick hon bort och brände tre av dem. Inte långt därefter erbjöd hon sig att sälja de återstående sex böckerna för samma pris. Men när kungen ansåg henne för att vara en dåre och hånade henne för att hon begärde samma pris för ett mindre antal böcker, gick sibyllan bort och brände hälften av de som fanns kvar och för de kvarvarande begärde hon återigen samma pris. Tarquinius började undra över kvinnans syften och rådfrågade sina bekanta. En del av dem hade sett järtecken som tydde på att han hade förkastat en gudasänd välsignelse och förklarade för honom att det var en stor olycka att han inte hade köpt samtliga böcker. De uppmanade honom att för de återstående oraklen betala kvinnan alla de pengar hon begärde. Efter att ha levererat böckerna och förmanat honom att ta väl hand om dem, försvann hon från människornas skara.
Tarquinius anförtrodde omhändertagandet av böckerna till två betrodda tjänstemän, men när en av dessa män, Marcus Atilius, svek förtroendet, Tarquinius fick veta vad som skett genom andra tjänstemän, beordrade han att oduglingen skulle sys in i en säck och likt en fadermördare kastas i havet. Efter det att kungadömet avskaffats tog Republiken på sig ansvaret för oraklen och gav betrodda män i uppdrag att vaka över dem. Det var ett livstidsuppdrag och ämbetsmännen befriades från värnplikt och alla andra offentliga pålagor. De tilldelades slavar som skulle hjälpa dem med deras uppgifter och ingen tilläts konsultera oraklen om det inte skedde i förtroendemännens närvaro. Kort sagt, det fanns inget uppdrag, heligt eller profant, som av romarna ansågs vara mer hedrande än vakandet över de sibyllinska oraklen. De rådfrågades då Senaten tvingades fatta svåra beslut, då Staten hamnat i klorna på partistridigheter, när någon stor olycka, som krig och andra hemsökelser, drabbat Republiken, eller då svårtolkade tecken och uppenbarelser visat sig. Fram till det marsiska kriget [bundsförvantskriget, 91 - 87 f.Kr.] förvarades oraklen i en stenkista under golvet i Jupiter Capitolinus tempel, ständigt bevakade av tio betrodda män. När templet brann ner efter den hundrasjuttiotredje olympiaden [83 f.Kr.], en brand som vissa trodde var anlagd och andra ansåg vara en olyckshändelse, förstördes oraklen tillsammans med alla de gåvor som vigts åt guden.”
Min morfar, som var fascinerad av allt romerskt och grekiskt, berättade historien om sibyllan för mig, långt senare fann jag och mina gymnasiekamrater henne i T.S. Eliots fantastiska dikt Det öde landet, inspirerad av kristna, grekiska och österländska myter som blandats med personliga minnen och intryck från en grådaskig engelsk vardag. På försättsbladet fanns en dedikation till Ezra Pound, skriven på latin och grekiska. I översättning blir det något i stil med: ”Jag har nämligen med mina egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne [på grekiska] ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.
Petronius som dog i Cumae 66 e.Kr. och som Eliot hämtade citat ifrån, var säkerligen bekant med historien om den vackra flickan som inte kunde dö och därför ständigt åldrades tills dess hon krympte samman så pass mycket att enbart hennes röst fanns kvar. Ovidius (43 f.Kr. till 18 e.Kr) låter i sina Metamorphoser Sibyllan från Cumae berätta sin tragiska historia. Den våldsamt förälskade Apollo sa till henne: ”Säg, vad du önskar, flicka! Allt du vill ha skall du få!” Då räckte jag guden en handfull sandkorn och önskade mig i min dårskap att leva födelsedagar så många i tal som korn i min sandhög. Men vad jag glömde var att be om oförvissnelig ungdom. Åren beviljade han, men en evigt blomstrande ungdom, blott om jag älskade honom igen. Jag avslog det sista.
Än har jag kvar min oskuld. Men nu har min lyckliga ungdom flytt, och med stapplande steg är min skröpliga ålderdom inne. Länge har jag måst dragas med den. Du ser, jag har levat sju århundraden nu. För att åren må bli såsom sandens korn, skall jag skåda ännu trehundra skördar på jorden. Men det skall komma en dag, då min långa levnad gör kroppen liten och svag, då lemmarnas hull tynar bort genom åldern, så att av mig knappt något är kvar. Man skall ej kunna ana att jag har älskats en gång av en gud. Kanske inte ens Phoebus känner igen mig då, kanske skall han förneka sin kärlek. Så skall min kropp tyna bort, jag blir helt osynlig, på rösten blott skall jag kännas igen. Den låter mig ödet behålla.”
När jag med mina döttrar, många år efter det att jag lagt de där historierna på minnet, badade vid Sperlongas sandstrand som nedanför gråa berg sträcker sig mellan ruinerna av kejsar Tiberius villa och en klippa med stadens vitkalkade hus. I fjärran skymtas den mullvadsgrå silhuetten av Kirkes ö och det är lätt att föreställa sig hur Odysseus och Aenas skepp i ett mytiskt förflutet seglade längs den värmeskimrande horisonten, oupphörligt på väg mot nya äventyr, som i de ofta citerade slutorden till Odysséens andra sång: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”.
När jag såg ut över havet kom jag att tänka på att Cumae låg inte så långt därifrån. Varför inte göra som Aeneas gjort – gå in i hennes grotta? Flickorna är alltid pigga på äventyr och tillsammans körde vi ner till den lilla kuststaden en och en halv mil norr om Neapel.
Det var en het dag. Bergsidorna var sönderbrända och snart skulle enbart taggiga buskar, cypresser och agavekaktusar uthärda torkan. Då vi passerat biljettskjulet vid entrén till Cumaeas tempelberg fann vi att vi var de enda besökarna och styrde raskt stegen mot sibyllans grotta.
En öppning, formad som ett falskt, mykenskt valv och huggen direkt ur den porösa tuffen, öppnade sig in mot grottan. Vi steg in och fann att jag hamnat i barndomens korridor! Samma mykenska valv och gula ljus som föll in från sidornas öppningar och strimmade gången. Jag ryste vid det oväntade återseendet, visserligen var valven lägre än jag tänkt mig då, men det var ingen tvekan om att jag hade återvänt till barndomens fantasiland och likt Aeneas i dikten skriven för två tusen år sedan var jag nu på väg till ett möte med sibyllan, hon som skulle föra honom ner i underjorden: ”I den euboiska klippans vägg är holkad en rymlig grotta, dit hundra portar för och hundra passager varur Sibyllans svar tränger ut med mångfaldig stämma. Tröskeln hade de nått då jungfrun ropar: ´Se guden, guden! Stunden är inne att be om orakel !´ ”
Visserligen fanns inte hundra portar och passager, men galleriet var uthugget direkt ur klippväggen och ljuset som föll in över gångens gulaktiga tuff kom från fem breda öppningar som med jämna mellanrum mynnade mot havsvidden och den klarblå rymden. Här hade Vergilius passerat på väg in mot ett bågformat valv som öppnade sig mot en nisch uthuggen direkt ur klippan. Den romerske diktaren hade skildrat hur sibyllan vänt sig mot Aeneas, ”plötsligt skiftar den talandes färg och anletsdragen förvandlas, flätat hår löses upp och bröstet flämtar, av vanvett sväller hjärtat vilt; det är som om hon vuxit och rösten har inte mänsklig klang, ty hon känner gudomen andas nära, och komma över sig nu.”
Likt Aeneas hade även jag mött besatta medier. Då jag bodde i Santo Domingo besökte jag ibland brujas, synska kvinnor som lät sig besättas av olika andar och gudomligheter. Speciellt minns jag en ung dam som kallades Doña Rosa. Vi satt tillsammans på varsin pinnstol framför ett altare inom den något besvärande intimiteten i hennes sovrum. Sängen var obäddad och altaret belamrat med det sedvanliga virrvarret av allsköns ting och helgonbilder. Hon frågade om jag ville ha ”kort eller andar”, det ville säga att jag kunde välja att få min framtid spådd genom en tarotlek eller att få höra den från en voodoogud. Givetvis svarade jag ”andar”. Doña Rosa suckade och virade en röd schal kring sina händer alltmedan hon började mumla holofrases, obegripliga ”heliga ord”. Med stigande intensitet rabblade hon upp fraserna alltmedan hon kastade med huvudet och stampade hårt i golvet. Rösten steg och orden blev till små skrik som lät som: ”Sassa sasssa sassa! Sassaaaa! Sassaaaaa!”. Hon knöt händerna bakom nacken och skakade våldsamt med huvudet medan fötterna slog mot golvet i en ökande stackatorytm. Det såg plågsamt ut. Efter fem minuter lugnade hon sig och började andas tungt och regelbundet. Då hon vände det mot mig glänste hennes mörka ansikte av svett. Ett cyniskt leende spelade på läpparna och rösten som steg ur strupen var fullkomligt förändrad; mörk och guttural. Hennes egen själ hade lämnat kroppen och dess plats hade intagits av Ogún Balenyó, stridsguden. Medan sibyllan stirrade mig stint in i ögonen undrade guden hotfullt och irriterat: ”Vad gör du här? Du tror ju inte på mig?”
När Aenas stod inför Cumaes sibylla, kände han då en oro liknande den som grep mig inför damen i Santo Domingo? Vergilius skriver att Aeneas och hans följeslagare skälvde ”djupt i ben och märg”. Medan jag och mina döttrar stod och betraktade sibyllans tomma nisch fann vi att vi fått sällskap. En raggig, svart hund hade oförmärkt smugit upp bakom oss och satt nu lugnt och betraktade oss med sina olikfärgade ögon; ett var brunt, det andra blått. I Cumaes grotta blev hundens närvaro oroande. Inom folktron antas att heterokromiska varelser är ”dubbelseende”, något som betyder att de ser och vistas i två världar; verkligheten och Aldilá, ”världen bortom”. Hundar var Hekates följeslagare, trolldomens, korsvägarnas och ingångarnas gudinna. Jämte Apollo var Hekate sybillernas beskyddare. Jag hade aldrig tidigare sett en hund med olikfärgade ögon. Varför dök han upp i Cumaes grotta? Kanske hade Hekate befallt den heterokromiska hunden att bevaka oss? Under vår vandring genom Cumaes tempelområde följde han oss troget. Då vi lämnade platsen blev han sittande vid entréskjulet och såg efter oss med sin underliga blick.
Heaktes hundar kunde tjäna som psykopomper, det vill säga att de följde nyligen avlidnas själar på deras vandring genom Underjorden. De levande känner inte De Dödas Värld och då vi dör måste vi därför ha med oss någon som visar vägen, någon som känner både de levandes och de dödas värld. Just därför är sibyllor bra följeslagare. Eftersom de människor vars kroppar ibland tas i besittning av gudar känner de både vardagens värld och den andliga sfären.
Inom voodoo kallas ett medium för häst (chwal eller caballo) eftersom man tänker sig att en gud kontrollerar henne, det är i allmänhet kvinnor som agerar som medier, likt en ryttare som tämjer en häst. En liknelse som Vergilius använder då han beskriver hur Apollo besätter sibyllan: ”Så ur det heliga rummets djup, i skrämmande gåtor talar Cumaes sibylla och höljer sanning i dunkel; grottan dånar av sierskans röst. Med sådana tyglar eggar Foibos den rasande, vrider i sidorna sporren [...] än ej tämd av Apollon rasar Sibyllan i grottans djup, söker skaka den den store guden ur bröstet; blott mer drar han åt det fradgande betslet, tvingar till lydnad med sporrars järn ett upproriskt hjärta.” Men, sibyllan är inte helt i händerna på Apollos godtycke, när extasen lämnar henne är hon sansad och klok. Lugn och klartänkt leder hon Aeneas genom den skrämmande Underjorden. Hon ger honom goda råd, skyddar honom från faror och samtalar med de monster och plågade själar de möter därnere. Utan sibyllan hade Aeneas varit förlorad.
Som ett villkor för att hon skulle ta med sig Aeneas till de dödas värld bad sibyllan honom att i en närbelägen skog, på den tiden var Italien täckt med lövträd, hämta en gyllene gren. Aeneas var angelägen om att ta sig ner i Hades för att där tala med sin döde far som kunde se in i framtiden och ge honom goda råd om hur han skulle bemöta de faror som väntade honom.
När Aeneas funnit den gyllene grenen förde sibyllan honom till Avernus, en vulkanisk sjö vars stank av svavel och fosfor hindrade fåglar från att flyga över den: ”Vidöppen gapar, skrovlig och djup, en jättelik grotta invid den svarta sjön, och skyddad av skogarnas mörker. Ingen fågel har ostraffad än sökt sträcka sin vinges pennor däröver till flykt – så vedervärdiga dunster strömmar det upp ur dess dystra svalg och stiger mot himlen.”
Efter att ha offrat fyra tjurar stiger Aeneas, tillsammans med den orädda och självsäkra sibyllan, ner i det osedvanligt otäcka Tartaros, de dödas boning: ”Sedan han nattliga altaren rest åt dödsrikets konung låter han bränna på dem de dödade tjurarna hela. Rykande inälvor dränker han i rikligt med olja”. Morgonsolen stiger över horisonten och marken skälver under dem när sibyllan manar på Aeneas att följa honom ner i djupet: ” Du, Aenas, beträd din väg, drag svärdet ur skidan. Nu krävs allt ditt tveklösa mod och ett orubbligt hjärta.” Hos Vergilius framstår sibyllan inte som en stillsam person, hon är både impulsiv och djärv ”rakt in i svalget störtar hon vild sen orden har utsagts. Han följer henne oförskräckt, med jämna steg, hennes fotspår.”
Det var en vådlig färd de gav sig in på. Med ett smidigt, nyansrikt språk skildrar Vergilius Tartaros otäcka, svavelimpyrda atmosfär. De tränger längre och längre in i Underjordens dystra världar och Aeneas möter såväl vänner och bekanta, som monster och kallhamrade syndare. Som få dödliga före dem lyckas sibyllan och Aeneas med den den gyllene grenens hjälp förmå den otrevlige demonen Charon att ta dem över floden Styx. Under färden står Aeneas upp i båten, ”den sömmade farkosten kvider under hans tyngd. Och träskets dy forsar in genom läckor. Välbehållna når de till slut den motsatta sidan och sätts iland bland mörkgrön säv i en vämjelig gyttja”.
Under århundanden har gångar och grottor karvats ur den mjuka tuffen och travertinen kring Vesuvius och flera av dem har pekats ut som den väg Aenas valde för att ta sig ner till Hades. Om du färdas längs sjöns södra del kan du exempelvis på en mur få syn på en handmålad text och en pil som visar på en grusväg till Grotta dela Sibilla. En äldre och mager man med käpp, Carlo Santillo, tjänar som vägvisare ner i det invecklade tunnelsystem som sträcker sig minst 250 meter under jorden och enligt traditionen en gång förenade Averno med en annan sjö, Lucerno, som ligger vid kusten någon kilometer längre söderut.
Carlo ger dig ett stearinlus och tillsammans för han dig genom en del av den underjordiska labyrinten och visar mot gångar och trappor som i mörkret leder ner till stillastående vattensamlingar. Ingen vet längre varför de högs fram ur tuffen och travertinen, kanske var de en del av en mysteriekult, eller så gjordes de av militära skäl, eller kanske för bad och fiske? Kanske leder någon av gångarna ända ner till Helvetet. Ingen vet om det rör sig om grottsystemet som Vergilius inspirerades av då han om Aenas färd genom Hades. Eftersom hans vän och gynnare Maecenas hade skänkt honom en lantvilla i närheten var Vergilius väl förtrogen med området kring Avernosjön.
Och klippgalleriet och Sibyllans nisch i Cumae, är de verkligen autentiska? Var det där hon tog emot besökare som ville veta något om sin framtid och sökte hennes råd? Det är Vergilius som först nämner sibyllan som ett orakel i Cumae. Dionysos från Halikarnassos text som jag citerade ovan namnger inte sibyllan som sålde böckerna till Tarqinius.
Den äldsta idag existerande texten som nämner sibyllan i Cumae är av den grekiske poeten Lycophron som i sin dikt Alexandra skriver ”Phoebus berg där jungfruprästinnan Sibyllan har sin hemska boning, en gapande klyfta, täckt med välvda klippor”. Men hänvisningen är tveksam. ”Apollos berg” kan syfta på gudens kända helgedom i Cumae, men det är långt ifrån säkert. Alexandra är skriven som ett orakel framsagt i profetiskt raseri av den trojanska sierskan Kassandra och har beskrivits som ”bland det mest oläsliga som finns inom klassisk litteratur". Eftersom dikten nämner hur Rom dominerar hela världen har det antagits att det i själva verket inte har skrivits av Lycophron, som levde på 300-talet före Kristus, utan av en betydligt sämre poet som långt senare dolde sig bakom hans namn.
Den grekiske geografen Strabon, som var verksam vid mitten av hundratalet före Kristus, nämner ett orakel i samband med trakten kring Cumae, men ingen sibylla: ”Folk före min tid gjorde Avernus till platsen för den fantastiska historien om den homeriska 'Necyia' [Odysseus färd till Hades] och, vad mera är, författare säger att det faktiskt fanns ett ´De Dödas Orakel´ här och att Odysseus besökte det."
Uppenbarligen fanns det vid Vergilius tid ett orakel i Cumae och det är inte speciellt märkvärdigt om folk i en trakt med så många grottor, underjordiska gångar och svaveldoftande klyftor tänkte sig att det någonstans kunde finnas en ingång till Hades. Att det dessutom fanns ett berömt och välbesökt Apollotempel i Cumae är också känt och sådana tempel hade ofta orakel med sibyllor knutna till sig. En tradition som för övrigt var vanlig i södra Italien. Så har exempelvis Jupitertemplet i Terracina, strax norr om Sperlonga, under sig en valvbågad nisch nästan identiskt lik den som finns i Cumae och traditionen säger att en sibylla var verksam även där.
Det var först 1932, när en stor pizzaugn i närheten av Apollotemplets ruiner skulle rivas, som man fann ingången till sibyllans imponerande galleri. Att det varit okänt under flera hundra år är något märkligt med tanke på att de fem stora, igenmurade öppningarna som kantar gången faktiskt hade varit synliga från havet. Det anses nu som bevisat att galleriet och nischen haft samband med ett orakel. De mykenska valven tyder på hög ålder och man vet att Augustus vid samma tid som Vergilius skrev sin Aeneid lät restaurera både Apollotemplet och Sibyllans grotta. Det är alltså högst troligt att Vergilius vandrat genom samma gång som jag och mina döttrar. Det är också mycket troligt att Vergilius mäktiga diktverk innebar en nytändning för romarnas intresse för Cumae och att platsens präster förvandlade stället till en veritabel turisattraktion. Något som Petronius paragraf, som citerades av T.S. Eliot, tycks tyda på.
I Petronius roman Satyricon är det Trimalchio som yttrar de bevingade orden om den förkrympta sibyllan. Av sammanhanget är det svårt att föreställa sig att den kultiverade Petronius låter Trimalchio yttra dem som tecken på subtilitet eller skarpsinne. Den stenrike, vulgäre och olidligt skrytsamme Trimalchio framställs i romanen som ett monster av smaklöshet och hans groteska middagsbjudning är en orgie i prålig tarvlighet, där gästerna överbjuder sig själva i ohejdat smicker av sin uppblåste och oavbrutet skrävlande värd. Trimalchio skryter med att han har tre bibliotek, ett för grekiska och två för latin, men när han försöker framstå som en bildad man åstadkommer han inte annat än pinsamma plattityder och groteska missuppfattningar: ”Säg mig, käraste Agamemnon, minns du Herkules tolv stordåd eller historien om Odysseus, hur cyklopen stukade sin tumme på en tjurskallig kofot? När jag var pojke brukade jag läsa de där homerosberättelserna. Och sedan finns det ju Sibyllan: Jag har nämligen med egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.” Det kan hända attTrimalchio återberättade minnet av en tvivelaktig turistattraktion.
När Pausanias (110 – 180 e.Kr.), som kallats Antikens bäste reseguide, besökte Cumae visades han av prästerna runt på platsen. Inne i Apollos tempel presenterade han för ”en urna” i vilken Sibyllans aska förvarades. Han skrev ingenting om att han hörde henne profetera. Antingen fanns det vid hans tid inte längre någon sybilla i Cumae, eller så kunde det hända att prästerna, som i Trimalchios historia, lyckades ge besökarna intrycket av att hon talade till dem inifrån en urna, eller ampulla, flaska, som Petronius skriver.
Guider, som på grekiska kallades periegetai var vanligt förekommande på välbesökta platser och nämns flera gånger i samband med sibyllan i Cumae. Justinus Martyren (100 – 165 e.Kr.) beskriver hur han av guider visades runt i Cumae och då bland annat besökte ”sibyllans stora basilika huggen direkt ur klippan”. En kristen författare som besökte Cumae i början av 300 –talet berättar också hur han guidades runt på platsen, förvisades en ”bronsflaska” i vilken Sibyllans ”rester” fanns förvarade och även besökte ”en stor basilika huggen direkt ur klippan, ett stort och mycket beundransvärt arbete”. Guiderna återberättade ”sina förfäders traditioner” och förevisade den anonyme kristne författaren ”basilikans” inre rum medan de beskrev hur Sibyllan efter en rituell tvagning satte sig på en tron på en hög plattform som placerats mitt i rummet och därifrån ”yttrade sina profetior”.
I Antikens romersk-grekiska värld fanns flera sibyllor och frågan är varför Vergilius valde att göra en så stor affär av sibyllan i Cumae. Man har antagit att det kan ha haft samband med Augustus sökande efter ett gudomligt mandat för sitt styre. De sibyllinska spådomsböckerna hade tjänat som en gudomlig garanti för den republikanska regimen, men efter det att de brunnit upp 83 f.Kr fanns det inga gudsord som regeringsmaketen kunde stödja sig på. Då Augustus blev överstepräst, Pontifex Maximus, år 12 f.Kr. organiserade han därför en ”återinsamling” av de sibyllinska böckerna På senatens bekostnad skickades ”experter” till olika orakler inom imperiet för att samla in allt skriftligt material man kunde få tag på, muntliga vittnesbörd skrevs ner och bidrag från privatpersoner välkomnades. Det sägs att Augustus lät bränna tvåtusen av de insamlade skrifterna. De som han fann vara mest ”tillförlitliga” placerade han i två gyllene bokskåp, vilka placerades under sockeln till den palatinska Apollonstatyn. Apollos tempel på Palatinen var den plats som kom att bli kejsarmaktens absoluta centrum.
Genom att koppla Vergilius berättelser om den cumaeiska sibyllans profetior om en gyllene tidsålder och dessutom sammanställa henne med de rekonstruerade sibyllinska böckerna lyckades Augustus framstå som gudarnas gunstling. Makten blev personlig. Vergilius som Redan under hans livstid hade Vergilius mäktiga berättelse blivit populär bland ledande kretsar i Rom. Vergilius förvandlar skickligt Sibyllan och Aeneas till individer. Han visar hur det gudomliga manifesterar sig i personer. De sibyllinska böckerna hade inte varit mer än böcker, om än med gudomligt ursprung, och de måste å senatens vägnar tolkas av en grupp utvalda experter. Sibyllan var däremot mer än så, hon var en person som manifesterade gudarnas och ödets oundvikliga vilja. Det faktum att varken hon eller Aeneas inte längre existerade och kanske aldrig hade funnits gjorde ingenting, det kanske till och med gjorde deras budskap än mer effektivt. De var myter och deras förkunnelse förvandlades även den till en myt som stärkte Augustus makt, som dessutom gjordes påtaglig genom de sibyllinska böckernas närvaro i Apollostatyns sockel.
Varför det blev sibyllan i Cumae som valdes till gudarnas språkrör är svårt att veta, men det är mycket möjligt att det var Vergilius val. Han hade i många år bott i närheten av hennes helgedom, kände väl till de lokala traditionerna och hade säkerligen vid flera tillfällen besökt oraklet. Vergilius, som var personligt bekant med Augustus, lyckades skapa stor och beständig dikt genom sin levande fantasi, sitt stora kunnande, sin politiska vilja och det utsökta konstnärskap som krävdes för att skapa både förträfflig lyrik och effektiv politisk propaganda.
Intressant är också det kvinnliga element som Vergilius förde in i sitt budskap. Sedan urgamla tider har spådomskonst främst varit ett kvinnligt privilegium, kanske beroende på att kvinnan i sin egenskap av barnaföderska bär framtiden i sitt sköte. Kvinnor kan ge upphov till något nytt. Spådomar handlar om framtiden, om sådant som skall bli något, sådant som växer. Visserligen finns det manliga spåmän inom exempelvis voodoo och nordisk shamanism, men sådana män har ofta betraktats med stor misstänksamhet.
Inom forn-nordisk religion kallades magi och spådomskonst sejd. Det var kvinnlighetens sinnebild, den norröna kärleksgudinnan Freyja som lärde ut sejden till asarna, de nordiska gudarna. Sejd utövades mestadels av kvinnor. Trollkarlarna, eller sejdmännen, var för det mesta stigmatiserade av ett socialt utanförskap, som kunde ha sin grund i etnisk tillhörighet eller homosexualitet. Medan sejdkvinnor fuktades och uppskattades gavs sejdmän öknamn som seiðberendi, där berendi år synonymt med en koslida, eller skratti, svaga stackare. I dikten ”Loketrätan” attackerar Loke gudarnas härskare Odin med orden: ”Man säger att du sejdade på Samsö och slog på trumma samman med völvor, som en trollkarl for du vida över världen. Det tycks mig omanlig sed!”
Som en god hustru skulle den nordiska seidkvinnan, eller Medelhavets sibylla stå de modiga krigarna bi, ge dem kraft och stöd, precis som Sibyllan stödde och skyddade Aeneas. En roll som med kristendomen övertogs av Madonnan och även i det avseendet dyker Sibyllan från Cumae upp.
Herden av Hermas är en kristen skrift från början av hundratalet. Av flera kyrkofäder betraktades den som en kanonisk skrift och inkluderades därför i flera fornkristna bibelutgåvor. Den sades vara skriven av en kristen, grekisktalande slav vid namn Hermas och består av fem visioner, tolv bud och tio liknelser. Hermas berättar bland annat om en vision han fick då han vandrade mot Cumae: ”Och medan jag sov uppenbarades detta för mig, bröder. En vacker ung man talade till mig: "Den gamla damen, från vilken du fick boken, vem tror du att hon är?" Jag svarade: ”Sibyllan”. ”Du tar fel”, sa han, "det är inte hon." "Vem är hon då?" undrade jag. Han svarade: "Hon är Kyrkan." Här skymtar uppfattningen om Kyrkan som en modersgestalt, en kvinnlig varelse som omsluter och skyddar de som tyr sig till henne, något som för många katoliker skulle bli Madonnans roll. Inom den katolska världen, speciellt inom dess folkliga yttringar. Många tror också att Madonnan, precis som Sibyllan, kan vända sig direkt till de troende med dunkla profetior. Då Madonnan genom visioner tros tala direkt till de troende kan det betraktas som fortsättningen av en tradition som innebar att det var kvinnor som siade om framtiden, det är dessutom betydligt fler kvinnor än män som ges nåden att få uppleva visioner av den Heliga Jungfrun.
Liksom Augustus använde de kristna Sibyllan från Cumae som stöd för sitt politiska och andliga ledarskap. Lactantius Divinae institutiones (från omkr. 250 e.Kr.) var den första framställningen på latin av den kristna tron i sin helhet och för att bevisa kristendomens förträfflighet använde sig författaren av både kristna och antika författare. Bland annat tolkade han Vergilius’Fjärde Eklog som om den vore en profetia om Kristi ankomst.
Den trettioårige Vergilius skrev sina Ecologae, Skisser, tio år innan han påbörjade Aeneiden. I sin milt sagt dunkla fjärde eklog nämner Vergilius en profetia som fått namn efter Cumae. Han skriver inte uttryckligen att den härstammar från Sibyllan men det antas allmänt att han hänvisar till en av hennes välkända, men numera bortglömda, förutsägelser: ”Nu har slutskedet av den Cumaeanska Profetian infallit. Århundradens ordning har åter etablerats. Nu återvänder till och med Jungfrun och Saturnus välde upprättas. Nu sänds en ny generation ner från de höga himlarna. Enbart du, kyska Lucina, kan gynna nedkomsten av den pojke under vars välde Järnåldern äntligen skall upphöra och en gyllene tidsålder åter skall råda i världen. Din egen Apollo härskar nu.”
Som Vergilius skriver i Aeniden hör det till saken att Sibyllans utsagor ”höljde sanning i dunkel”, men för dem som insatta i den krångliga romerska politiken lär profetian ha framstått som tämligen lättbegriplig. Vergilius syftar på det nyligen ingångna äktenskapet mellan Octavianus (Augustus) syster och hans politiske medtävlare Marcus Antonius. Om barnafödandets gudinna, Lucina, välsignar paret med en son kommer en gyllene tidsålder att inledas och ”Jungfrun”, dvs. Rättvisan, kommer att återvända till jorden. Vergilius hade tidigare skrivit att den jungfruliga Rättvisan hade lämnat världen eftersom hon inte stod ut med att människorna ignorerade henne.
De kristna tolkade dock profetian på ett helt annat sätt. Lacantius räknade upp de sibyllor han ansåg ha förutsagt Kristi ankomst, däribland Sibyllan i Cumae. Han menade att alla de sierskor han nämnde hade förkunnat existensen av en enda, allsmäktig Gud. Han menade också att sibyllorna hade proklamerat att det finns en enda, var allsmäktig Gud och därmed kunde Lacantius harmonisera romerska och kristna profetior på ett sådant sätt att romare ku nde övertygas om att de, och inte bara judarna, sedan gammalt var en integrerad del i Guds stora frälsningsplan för hela mänskligheten. Enligt Lacantius skulle det Romerska Imperiet spela en avgörande roll i förverkligandet av Guds rike.
På liknande sätt som Sibyllans ord tolkades av fornkristna församlingar har i modern tid troende människors visioner av Madonnan och deras återgivande av hennes ord tolkats som politiska budskap och tecken på att världen kommer att förbättras. Berömda exempel är Vår Fru av Fátimas tre hemligheter som tre portugiska bondebarn trodde sig ha hört från Madonnans läppar 1917 och som många katoliker har uppfattat som profetior om kommunismens fall och påven Johannes Paulus helgonstatus.
Varje år vallfärdar mer än en miljon katoliker till den lilla staden Medjugorje i Bosnien där Madonnan i juni 1981 visade sig för sex barn. En av dem, Vicka Ivanković, förkunnar att hon likt en modern sibylla ständigt får olika budskap från Vår Fru av Medjugorje och hennes utsagor sprids fortlöpande inom den globala katolska kommuniteten. Ivanković har deklarerat att: ”Vår Fru är här hos oss. Hon vill locka alla till sin son. Det är anledningen till att Hon har varit här så länge och kommit så ofta. Här känner alla hennes närhet och Guds kärlek."
Antikens mariadyrkan fann uppenbarligen inspiration från flera av de religioner som vördade och dyrkade vad som har kallats ”Den Stora Modern”, av vilka flera hade orakel knutna till sig. Det verkar som en officiell mariakult inleddes först efter Rådet i Ephesus 431 e.Kr. och därefter växte den sig allt starkare, speciellt inom folklig religiositet. Vid samma tid blev mariuppenbarelser och profetior i hennes namn allt vanligare. Tillförlitlig skriftlig dokumentation av fenomenet finns dock inte förrän på 1000-talet.
Det var i samband med den ökade mariakulten som Oracula Sibyllina dök upp. De samlades och fick sin nuvarande form någon gång på sexhundratalet. De utgörs av en tämligen kaotisk kollektion av profetior som delats upp i 12 böcker, som vid olika tider har skapats av författare med skilda religiösa uppfattningar. Augustus sibyllinska böcker förstördes under 400-talet av vandalerna, men flera teologer uppfattade felaktigt Oracula Sibyllina som tämligen tillförlitliga kopior av originalen.
När man under Renässansen återupplivade romerska och grekiska författare och filosofer som moraliska föredömen och åter försökte förena deras idéer med den kristna läran väcktes Oracula Sibylinna till liv samtidigt som Vergilius cumaeiska Sibylla åter hyllades som en profet som för romarna siat om Kristi ankomst. Man hänvisade till Lacantius lista på antika sybillor och påstod att liksom de judiska profeternas förutsägelser varit grunden för upprättandet av Davids tempel och etablerandet av Jerusalem som världens centrum, så kunde sibyllernas förutsägelser, nu när det judiska templet var förstört och försvunnet, användas som argument för påvedömets triumf. Rom var Jerusalems sanna arvtagare som Världens Centrum, Caput Mundi, och liksom den cumaeiska sibyllan hade gett sitt stöd till Augustus, Roms och hela väldens kejsare, så var påven kejsarens arvtagare och en garant för att den gyllene tidsålder som Sibyllan profeterat om nu skulle förverkligas.
En som trodde blint på Lacantius sibyllor var påven Julius IIs rådgivare Egidio da Viterbo. Egidio Antonino, som han egentligen hette, var en allvarsam man med ostyrigt hår, korpsvart skägg, likblek hy och en brännande blick. Alltid klädd i svart kunde han med sina predikningar trollbinda vilken publik som helst, till och med Julius II som i allmänhet somnade om en predikan varade längre en två minuter. Egidio som läste och skrev flytande latin, grekiska, hebreiska och arabiska hade som sin specialitet att tolka antika utsagor som profetior om Julius IIs storhet.
Egidio hade besökt Sibyllans grotta i Cumae (egentligen Grotta di Coccio en mer än kilometerlång tunnel som höggs på fyrtiotalet f.Kr. och förenar Cumae med Avernosjön) och hade då övertygats om att det var de stinkande underjordiska ångorna som hos Sibyllan skapat den trance som Aeneas bevittnat. I sin rapport om sitt besök tillade Egidio att var säker på att den gyllene tidsålder som Sibyllan siat om nu skulle förverkligas av Julius II.
Egidios uppgifter entusiasmerade påven och han deklarerade att en tre dagar lång fest skulle firas som tacksägelse för att Gud genom den cumaeiska Sibyllan förutsagt Julius II:s triumf. Michelangelos mäktiga takmålning var en del av allt detta och i samband med firandet av Sibyllan av Cumae började Michelangelo måla hennes bild i Sixtinska kapellets tak. Uppenbarligen delade han inte all denna entusiasm inför hennes påstådda spådom, ty märkligt nog lät han en av pojkarna som står bakom den väldiga, åldriga sierskan (han som håller handen över kamratens axel) göra en fica, fikonets tecken, en ytterst obscen gest som utrycker djupt förakt för en person. Gesten kan knappt skönjas från golvplanet och det var nog inte många som observerade den, i varje fall inte Julius II eller Egidio da Viterbo.
På sätt och vis verkar det faktiskt som om Sibyllan är odödlig. Hon får i varje fall nytt liv i den ena berättelsen efter den andra. Det var inte enbart den officiella kulten av politisk makt som höll henne vid liv. En stark folklig tradition berättade att den odödliga, gamla profetissan någon gång under fyrahundratalet hade lämnat sin grotta vid Cumae och i förakt för den allt förkvävande kristendomen med sitt följe av tjänarinnor dragit upp i bergen norr om Rom och bosatt sig i en bergsgrotta någon mil utanför staden Norcia. Bergen där grottan ligger kallas nu de Sibyllinska Bergen och en invånare i Norcia kallas nursino, vilket är italienska för andebesvärjare eller svartkonstnär.
Förutom ett omnämnande från 286 e.Kr. av ett appeninskt orakel finns före 1391 inget nerskrivet om Sibyllans möjliga hemvist i de höga bergen norr om Norcia, men sedan dess har hennes grotta figurerat i ett otal versioner sjungna av genarationer av italienska cantastorie, folkiga historieberättare.
Baserad på legender han hört kring Norcia skrev trubaduren Andrea da Barberino 1392 historien om Il Guerrin Mechino, Uslingen Guerin, som i äventyrslusta gav sig upp i de Sibyllinska Bergen där han möttte Djävulen som frestade honom att söka upp Féen Sibilla som bodde en grotta vid foten av det 2 400 meter höga berget Vettore. Sibilla kunde inte dö, men genom magi hade hon lärt sig att hålla sig och sina tjänarinnor evigt unga och hade förvandlat sin grottas inre till en stor blomstrande lustgård. Efter att ha dödat en hiskelig orm som vaktade den tog sig Guerin in i grottan som visade sig rymma en underskön trädgård och vackra damer som höll hov kring ingen mindre än den evigt ungdomliga Sibyllan från Cumae. Guerin lyckas dock undvika att falla för frestelsen att vara tillsammans med Sibyllan, mest på grund av att han en lördag fann sig ensam i grottans trädgård och då kom till en bergvägg, när han kikade in genom ett hål i den fick han till sin stora förskräckelse se Sibyllan och hennes tjänarinnor i deras rätta skepnad – ett gäng rysligt åldrade gamla häxor. Guerin lyckades fly och fick i Rom påvens välsignelse som skyddade honom mot all den besmittelse han kunde ha dragit på sig under sin vistelse i grottan.
Sibyllans grotta existerar verkligen. Jag och min fru fick veta det då vi en dag for genom dalgången som skär genom de Sibyllinska Bergens Nationalpark, en mystisk plats vars prunkande blomsterfält breder ut sig mellan höga berg. I byn Castelsantangelo fick vi veta att man tidigt på morgonen kunde hyra ett par mulåsnor för den flera timmar långa ritten upp till Sibyllans grotta, men då vi återvänt till Rom fann jag att tyvärr är grottöppningen numera spärrad av stenbumlingar och klippblock. Först blockerades den redan under 1500-talet av vidskepliga herdar och sedan dess har den flera gånger sprängts sönder av lokala lycksökare som försökt vidga ingången och grottans inre i jakt på de skatter som sägs finnas därinne.
När da Barberinos berättelse trycktes 1473 spreds den över Europa och blandades i Tyskland samman med legender om minnessångaren Tannhäuser som sades ha hamnat hos Venus inne i hennes förtrollade berg Hörsel mellan Gotha och Eisenach. Snart placerade berättelserna även den grottan till Sibyllinerbergen och Fru Venus förvandlades till Sibyllan från Cumae. Tannhäuser kom för övrigt inte så lindrigt undan som Guerin. Han lyckades visserligen smita från grottan, men då påven Urban IV vägrade hjälpa honom i hans nöd och förvirring återvände Tannhäuser till grottan i bergen. Uppenbarligen kunde han stå ut med att de vackra damerna varje lördag förvandlades till gamla häxor och lär därför fortfarande leva tillsammans med dem bakom rasmassorna framför grottmynningen högt där upp i Sibyllinerbergen.
Detta blev dessvärre ett ovanligt långt blogginlägg, men jag drogs hjälplöst med av tankeströmmen och alla fascinerande historier kring sibyllan och den makt och fascination hon utövat genom tiderna. Mycket mer återstår att skriva om kvinnlig spådomskonst, men jag måste begränsa mig.
Det är nu natt och jag skall krypa till sängs, men innan jag slutar min berättelse kan jag inte avhålla mig från att skriva om mitt sista möte med Sibyllan från Cumae. När jag på hemväg från stationen skyndade genom Pressbyrån föll min blick på en Kalle Anka Storpocket som hette Abrakadabra. På dess omslag fanns häxan Magica de Hex som fascinerat mig som barn. Hon var ingen otäck häxa, utan en attraktiv, farlig ankflicka med våldsamt humör och tuff attityd, mer förförerska än trollpacka. Detta berodde på att hennes skapare Carl Barks sagt sig vara inspirerad av Gina Lollobrigida och Sofia Loren, med en tillsats av Morticia Adams. Efter min djupdykning i Sibyllans historia kunde jag inte undgå att sammanställa henne med Magica de Hex som bor på en av Vesuvius sluttningar, inte långt från Avernosjön.
Återigen har ett blogginlägg tagit sin början i barndomen och jakten på en odödlig sibylla förde mig slutligen tillbaka till utgångspunkten – jag tror att Magica de Hex dök upp i Kalle Anka & Co ungefär vid samma tid som jag fick syn på Sibyllans grotta på omslaget till Fars magasin.
Buitenwerf, Rieuwerd (2003). Book III of the Sibylline oracles and its social setting. Leiden: Brill. Dionysius of Halicarnassus (1939). The Roman Antiquities, Vol. II. London: Loeb Classical Library/William Heinemann. King, Ross (2002) Michelangelo and the Pope´s Ceiling. London: Pimlico. Näsström, Britt-Mari (2009) Nordiska gudinnor: Nytolkningar av den förkristna mytologin. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Ovidius, Publius Naso (1969). Metmorphoser: Förvandlingar i femton böcker i fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Malmö: Allhems Förlag. Petronius Arbiter (1969). Satyricon i tolkning av Sven Collberg. Malmö: Fax-böckerna/Corona. Santanegelo, Federico (2013). Divination, Prediction, and the Fall of the Roman Republic. Cambridge: Cambridge University Press. Suetonius (2001). Kejsarbiografier, översatt från latinet av Ingemar Lagerström. Stockholm: Wahlstråm & Widstrand. Vergilius (1996). Aeneiden, tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur och mest fascinerande av dem alla – Warner, Marina (1995). From the Beauty to the Blonde: On fairy tales and their tellers. London: Vintage. Den bästa boken jag läst om madonnauppenbarelser är Blackbourn, David (1994) Marpingen: Apparitions of the Virgin Mary in Nineteenth Century Germany. New York: Alfred A. Knopf.
.jpg)
.jpg)