NÄR POLEN RÄDDADE EUROPA: Om nationalism, kommunism och judar

Nyligen flög jag till min äldsta dotters masterspromovering vid Prags teaterakademi (DAMU) och mellanlandade då i Warszawa. Det var första gången jag var där på mer än tio år. I slutet av förra seklet och i början av det här arbetade jag i Stockholm, medan familjen bodde i Rom. På den tiden fanns det inga lågprisflygbolag och jag brukade i allmänhet flyga till Rom med LOT, vilket innebar en halv dags uppehåll i Warszawa, något som räckte för att äta middag i Gamla Stan eller besöka något museum, helst Nationalmuséet som då var ordentligt nerslitet. Det var också flygplatsen, men där fanns en alldeles utmärkt bokhandel med polska videofilmer med engelska undertitlar och en hel del polsk litteratur översatt till engelska och tyska, allt kompletterat med en vänlig dam som kunde engelska och gärna och livligt rekommenderade skivor, böcker och filmer. Jag missade inte något tillfälle att titta in till henne och komma ut med någon bok, CD eller film. Alltid lika intressanta.

Nu var allt förändrat. Jag hann inte in till stan och flygplatsen var fullständigt moderniserad. Den trivsamma bokhandeln hade försvunnit och W H Smiths internationella bokvaruhus sålde inte några polska böcker översatta till begripliga språk. Ingen kunde heller rekommendera några bra CD-skivor och jag begrep mig inte på filmerna. Eftersom jag hade ett par timmar att slå ihjäl och måste ha något att läsa köpte jag den enda bok om polsk historia som fanns på engelska, Warsaw 1920 av Adam Zamosky.

Då jag några dagar senare hade återvänt till Hässleholm fann jag boken på biblioteket och som vanligt förvånades jag över hur mycket litteratur från hela världen som faktiskt finns översätt till svenska och vilken fantastisk institution ett svenskt bibliotek är. Jag hoppas dessa härliga skattkamrar aldrig försvinner. Nåväl, vid en god öl och en ovanligt mustig polsk rätt började jag läsa Zamoskys bok som på svenska heter Warszawa 1920: Lenins misslyckade erövring av Europa.

Uppenbarligen har polackerna inte mindre är två gånger ”räddat” Europa i den meningen att polska trupper hindrat allvarliga erövringsförsök från Öst och då räknar jag inte med hur en stor mongolisk inavsionsarmé kämpades ned i slaget vid Legnica 1241.  Om de inte gjort det så hade den tid vi nu lever i antagligen tett sig fullständigt annorlunda. Den första gången polackerna lyckades hejda anstormningen av en väldig östarmé hade jag av en tillfällighet läst om enbart två veckor innan jag hamnade på Warszawas flygplats. Då hade jag på flyget från Rom plöjt igenom en serietidning av den italienske mästertecknaren Sergio Toppi, som skildrade hur Jan Sobieski med sina polska ryttare 1683 kommit den österrikiske kejsaren till hjälp.

Utanför Wiens portar stod då den albanske storvisiren Kara Mustafa med en 200 000 man stark armé. Det var den turkiske sultanen Mehmet IV som beslutat satsa allt på ett kort och med sina elittrupper, tillsammans med en brokig samling professionella krigare från hela osmanska imperiet, en gång för alla krossa det habsburgska väldet och underkasta Europa den sanna läran.

Tillfället var väl valt. Den katolske kejsaren Leopold den förste hotades av sin kusin Ludvig XIV i väst, av protestantiska arméer i norr, av en mängd upprorsmän inom sitt imperium och som sagt - av ottomanerna i öst. Under den flera månader långa belägringen sände kejsaren från Wien ut förtvivlade böner om hjälp till sina katolska trosfränder. Slutligen dök en 70 000 man stark polsk-tysk armé upp, under ledning av den polske kungen Sobieski.

Efter en dags blodiga infanteri- och artilleristrider mot de överlägsna turkiska styrkorna satte Jan Sobieski in den ditintills största kavallerichocken i Europas historia. 20 000 ryttare sprängde fram mot de turkiska styrkorna. De anfördes av en spjutspets med 3 000 lansbeväpnade och bevingade polska husarer, de hade fjäderskrudar fästade vid sina rustningar.  Likt en väldig kil sprängde de in i den osmanska hären, tätt följda av hela ryttararmén. Motståndet bröts, belägringen hävdes omgående och sultanens krigare skingrades i panik. 

Mer än tvåhundra år senare avslutades kavallerichockernas framgångsrika historia.  Även denna gång var det polackerna som utmärkte sig. De glesa skogarna och fälten utanför byn Komarów i sydöstra Polen var i slutet av augusti 1920 skådeplatsen för det största kavallerislaget sedan napoleonkrigen.  1 700 polska husarer angrep 17 500 beridna ryssar. Slaget slutade i katastrof för den Första Ryska Kavalleriarmén, eller som den också kallades - Budjonnyjs Röda Ryttararmé. Att Budjonnyjs kosacker blivit inringade av polackerna berodde till stor del på att Budjonnyjs närmsta befäl, Aleksandr Yegerov, hade låtit sig påverkas av sin politiske kommissarie, Joseph Stalin, och på hans inrådan inte följt de order som kommit från den sovjetiska offensivens överbefälhavare.

Resultatet blev att efter det att den ryska huvudarmén grundligt besegrats strax utanför Warszawa, så kollapsade nu även den södra invasionsarmén. Demoraliserade kosackhorder drog sig plundrande och mördande tillbaka mot Ryssland. Därmed hade Lenins dröm om att sprida kommunismen gått om intet. Drömmen var inte orimlig. Tyskland hade kapitulerat och dess trupper var i färd med att lämna Östeuropa. En mängd etniska grupperingar inom resterna av de habsburgska och ryska imperierna försökte organisera sig som nationalstater. Folk var slitna och trötta på krig, de saknade tillräckligt med vapen och arméer, men var likväl fyllda av entusiasm inför utsikterna att bli medborgare i självständiga nationalstater.

De västeuropeiska segermakterna förmådde inte engagera sig i något försvar av de nya nationerna och i detta tomrum kunde bolsjevikerna med full styrka kasta sig över de västra grannstaterna. Lenin trodde på framgång och anförtrodde Stalin: ”Jag anser att vi bör främja en revolution i Italien. Enligt min åsikt bör vi sovjetisera Ungern och kanske även Tjeckien och Rumänien”.  De misslyckade revolutionerna i Bayern, Berlin och den besegrade ungerska rådsrepubliken, liksom de avblåsta revolutionsförsöken i Österrike och Norditalien hotade att förlama spridandet av världssocialismen. Lenins plan var att inspirera en ny våg av väpnade revolutioner. Röda armén skulle inta Polen och Tyskland, samt främja revolutioner i Ungern, Tjeckien och Rumänien. 

Lenins planer var helt i linje med Lev Trotskijs idé om att revolutionen skulle “drivas framåt med bajonetter […] genom Kiev går raka vägen för en förening med den österrikisk-ungerska revolutionen, precis som förenandet med den tyska revolutionen går genom Pskov och Vilnius. Anfall på alla fronter!  Anfall på västfronten, anfall på den södra fronten, anfall på alla de revolutionära fronterna!”

Det tjugosjuåriga, militära geniet Michail Tuchatjevskij hade teorier som han kallade ”militära operationer på djupet” som innebar att Ryssland genom blixtanfall med snabbrörliga och tungt beväpnade förband – kavalleri, pansar, flyg - skulle bryta sig genom fiendernas linjer och sedan ”bakifrån” förstöra deras försörjningslinjer och förstärkningar. Tuchatjevskij lyckades också att med sina trupper snabbt slå sig fram till Warszawas ytterområden.

När jag gick i skolan var det vanligt att understryka att världens öden styrdes av socio-ekonomiska faktorer. Personliga insatser var inte avgörande. Behövdes ledare skapades de genom specifika sociala förutsättningar. Ofta har jag tvivlat på ett sådant resonemang. Hur skulle världen ha tett sig utan Hitler, Stalin eller Mao? Var dessa makthungriga galningar inget annat än resultatet av socio-ekonomiska konstellationer? Skulle Polen ha slagit tillbaka det ryska angreppet utan Józef Piłsudski?  Hade jag trott på teorierna om socio-ekonomins  allenarådande makt hade jag inte engagerat mig i läsningen av biografier om Stalin, Hitler och Mao.

Som så många betydande polacker, författare och statsmän, föddes Piłsudski i det nuvarande Litauen, i en glödande patriotisk, polsk adelsfamilj. Hans motstånd mot den ryska överheten ledde till att han relegerades från sina medicinstudier vid Vilnas universitet, han fängslades och tillbringade fem år i sibirisk fångenskap. Under Första Världskriget stred han mot ryssarna på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Då han vägrade svära dem en trohetsed fängslades han av tyskarna, men släpptes vid kapitulationen och valdes sedan till det fria Polens förste riksföreståndare.  Från början var Piłsudski socialdemokrat, men bildade en koalitionsregering som snabbt genomförde en rad reformer, som fri och obligatorisk skolgång, åttatimmars arbetsdag och kvinnlig rösträtt.

Piłsudski var en egensinnig och principfast man. Som befälhavare vördades han av sina underlydande och var känd för att agera först efter det att ha blivit grundligt informerad, men då han tagit ett beslut tvekade han sällan. En vanemänniska med kärv humor, som sällan bröt sina rutiner om inte situationen krävde det. Sina måltider intog han på en enkel, billig restaurang, levde mycket spartanskt och arbetade hårt tills långt in på nätterna. När han väl kommit till makten lämnade Piłsudski det socialistiska lägret, ogillade att bli kallad ”kamrat” och deklarerade: ”Jag tog socialismens röda spårvagn till stationen Självständighet, men där klev jag av”.

Piłsudski var en bister krigare, som tillbringat många år i fält. Principfast, butter och orädd stödde han social rättvisa och motarbetade krafter som hävdade att det fanns en polsk nationell särart, därmed kunde han inte betraktas som utpräglat konservativ, men han var knappast någon pacifist, utan hävdade att: ”nu äger enbart svärdet den rätta tyngden då det gäller att väga en nations framtida öde.”

När den överlägsna ryska armén närmade sig Warszawa lyssnade Piłsudski på olika rådgivare, men beslöt sedan på egen hand att nationen skulle följa en djärv plan. Han avdelade trupper och lät skapa medborgargarden till huvudstadens försvar, medan han själv gav sig söderut för att i ilmarscher föra upp de arméenheter som i sydöstra Polen skulle hindra ryska arméer från att invadera landet från Ukraina. Mot förmodan kunde de polska styrkorna engagera de ryska trupper som anföll huvudstaden från norr och öster så pass länge att Piłsudskis styrkor kunde falla de oförbredda ryssarna i ryggen. Snart flydde de ryska arméerna norrut, där de kapitulerade för tyskarna i Ostpreussen, eller drog sig in över den ryska gränsen, tätt följda av de triumferande polackerna.

Båda arméerna var väl medvetna om att en vapenvila måste ingås. Polackerna insåg faran i att ta sig alltför långt in i Ryssland och ryssarna kunde inte hålla stånd om deras trupper fortsatte att slaktas alltmedan de tunnades ut genom massdeserteringar. För polackerna gällde det att så snabbt som möjligt återta all förlorad mark, medan ryssarna måste häva flykten och hejda de anstormande fienderna. Den desperate Lenin beordrade överbefälhavaren för Republikens Väpnade Styrkor, Sergey Kamenev, att till varje pris slå tillbaka det polska anloppet, vilket betydde att han inte behövde ta hänsyn till eventuella mänskliga förluster. Reservtrupper skickades mot den ständigt vikande fronten, men då Kamenev klagade att de inte hade tillräcklig beväpning och att flera av de nyanlända soldaterna saknade uniformer svarade Lenin: ”Jag bryr mig inte om ifall de slåss i sina kalsonger, men slåss måste de!”

Piłsudski hade inte bara samma slokmustasch och bistra utseende som sin hjälte Jan Sobieski, han hade också likt denne hejdat ett omfattande invasionsförsök riktat mot ett försvagat och förvirrat Europa. Det hade faktiskt sett ut som om Lenins önskan om ett socialistiskt Europa varit på väg att förverkligas. Men, mot alla odds besegrade Polen Ryssland och det var inte förrän Stalin ingått sin pakt med Hitler som Ryssland på allvar åter kunde utsträcka sina gränser mot väst.

När jag flyger tillbaka från Prag och blickar ner mot det i stort sett obrutna slättlandet som täcker Polen söder om Östersjön och norr om Karpaterna, så förstår jag varför arméer genom sekler dragit fram och tillbaka över det bördiga landet, vattnat det med blod och åstadkommit ett oerhört lidande.

Enbart under Andra Världskriget tvingades 5 till 6 miljoner polacker, varav över 3 miljoner av judiskt ursprung, till koncentrationslägren, där de skoningslöst mördades. 2,8 miljoner fördes som slavarbetare till arbetslägren i Tyskland. Målet för den nazistiska ockupationen av Polen hade varit att utplåna den polska civilsationen, att förvandla polackerna till en illiterat arbetskraft, att tilintetgöra hela den polska intelligentian.

I maj 1940 skrev Heinrich Himmler ett memorandum till Hitler, Några tankar kring behandlingen av den främmande befolkningen i Öst, i vilket han bland annat skrev att ”den icke tyska befolkningen” i ”de östra territorierna” skulle förslavas och inte tillåtas lära sig mer än 

enkel aritmetik, inte länge än upp till 500, skrivande av sin namnteckning, en doktrin om att det är ett gudomligt påbud att lyda tyskarna, att vara ärliga, hårt arbetande och dygdiga. Jag anser det inte vara nödvändigt att de lär sig läsa.

Hitler uppskattade uppenbarligen Himmlers vansinniga åsikter och sa till honom att han fann det hela gut und richtig, bra och korrekt.

På den sovjetiska sidan av det ockuperade Polen avrättades tillfångatagna polska militärer, av dem 4 500 officerare i en massaker i Katynskogen i västra Ryssland. Uppskattningsvis 20,000 till 30,000 polska fångar likviderades av NKVD (Folkkommissariatet för inrikes ärenden, dvs. den sovjetiska säkerhetstjänsten), alltmedan mellan en och en och en halv miljon invånare i de till Sovjet anslutna provinserna, huvudsakligen polacker och judar, men även ukrainare och vitryssar, deporterades till Sovjets inre områden. Av dem dog 350 000 av svält och umbäranden. Ungefär en halv miljon polacker fängslades, eller sändes till Gulag. Samtidigt stred polacker på samtliga krigsarenor i Europa, Nordafrika och på Atlanten. Vid krigets slut kämpade 250 000 polacker på västfronten och närmare 400 000 angrep vid den sovjetiska arméns sida Berlin.

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg besökte jag medan jag bodde i Paris flera gånger Verduns slagfält och upplevde där den kusliga stämning som efter hundra år fortfarande vilar över den plats där hundratusentals unga män slaktades helt i onödan. Det helvetiska skyttegravskriget på västfronten är välkänt genom en mängd mästerliga skildringar av sådana som överlevde det gyttjiga infernot med dess oavbrutna bombardemang, ruttnande lik, löss och glupska råttor. Östfronten är inte så välkänd även om lidandet knappast var mindre där.

Galizien, där det stora ryttarslaget mellan Budjonnyjs kosacker och polska lansiärer ägde rum, var en lika omfattande slaktplats som Flanderns och Lorraines lerfält. På nästan exakt samma plats som slaget 1920 ägde rum hade 1914 en österrikisk-ungersk armé 1914 hejdat en rysk invasionsstyrka på 200 000 man och tagit 20 000 ryssar till fånga.

Två år senare attackerades Galizien av Rysslands södra armégrupp, under befäl av generalen Aleksej Brusilov och drev tillbaka de österrikisk-ungerska styrkorna. De ryska förlusterna uppgick till 1,4 miljoner man och centralmakterna förlorade 800 000. Något som gör brusilovoffensiven till ett av de blodigaste slagen i både Första Världskriget och historien.

Det var i Galizien som författaren till Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, Jaroslav Hašek överlämnade sig till ryssarna, blev krigsfånge, sedermera sovjetkommisarie, innan han slutligen förenade sig med de tjeckiska legionärerna som blivit instängda i Sovjetunionen och vars öden jag skrev om i mitt blogginlägg om jazzen i Shanghai.

Då man läser skildringar från Östfronten är det iögonfallande hur rörlig den var i förhållande till Västfronten, här finns inte så mycket av den långa, tröstlösa plågan i översvämmade skyttegravar under ständig beskjutning. Truppstyrkorna rörde sig allmänhet över stora områden. Švejks äventyr utspelar sig exempelvis under ständiga tågförflyttningar fram och tillbaka innan han slutligen hamnar vid frontlinjerna i Galizien, som också skiftar oavbrutet.

Döden kom plötsligt och våldsamt i form av stora slag på öppna fält eller plötsliga attacker på små, ofta isolerade, truppenheter. Isak Babels märkliga roman Budjonnyjs röda ryttararmé bygger på hans upplevelser tillsammans med stridande kosacker. Språket är både enkelt och målande i en stil som får mig att tro att Hemingway måste ha känt till och imiterat Babel. Han tycks återge rytmen hos de travande hästarna då trupperna ständigt rör sig mellan de eländiga och utplundrade galiciska byarna.

Striderna var under det första världskriget och det efterföljande polsk-sovjetiska kriget skoningslösa. De polska trupperna sköt i allmänhet infångade sovjetkommissarier utan någon form av rättegång. De sovjetiska trupperna sköt i sin tur tillfångatagna polska officerare och skar halsen av präster, godsägare och hyresvärdar. Båda sidor mördade judar. Stämningen var bäddad för illdåd. Soldaterna rörde sig ofta i små enheter, omgivna av misstro, förvirring och allmän otrygghet. De hamnade i djupa skogar, eller ute på förrädiska träskmarker och slog läger bland skräckslagna och utsvultna bybor, vars språk, seder och eventuella lojalitet eller fiendskap de inte förstod sig på. En överraskningsattack kunde komma närsomhelst, från varje tänkbar riktning. Enskilda enheter kunde finna att frontlinjen flyttat sig framåt eller bakåt och att de oförmodat hamnat i fiendeland. Små nervösa missuppfattningar kunde leda till blodbad och hämndaktionerna var grymma och skoningslösa.

De som råkade speciellt illa ut var judarna. Galizien var en del av det ryska judiska bosättningsområdet som också kallades för Pale, efter det ryska ordet för påle, dvs. gräns.  Under Medeltiden, då judar förföljdes av fanatiska korstågsanhängare, anklagades för Digerdöden och drevs ut från flera länder, fick de en fristad i det polsk-litauiska samväldet.  Då Polen-Litauen styckades upp under 1700-talet hamnade en stor del av den judiska befolkningen under ryskt herravälde och 1835 beslöt tsaren Nikolaj I, med sin skräck för revolutionärer och ”inre fiender”, att judar inte fick bosätta sig utanför Pale, en bred ”korridor” som sträckte sig från Lettland i norr till Ukraina i söder.

Vid Första Världskrigets utbrott bodde drygt fem miljoner judar inom området, de flesta i städer eller shtetls, byar. Judarna utgjorde ungefär 12 procent av Pales befolkning och i städerna kunde nära hälften av invånarna vara judar.

Eftersom judar i allmänhet var förbjudna att äga mark hamnade många av dem i städerna där de verkade som köpmän, hantverkare, skräddare eller inom ”intellektuella” yrken som läkare, advokater och tandläkare. Eftersom det var deras religion som genom sekler utmärkt dem var många judar också strängt religiösa och Pale blev ett livaktigt centrum för judisk teologi. Många judar tillhörde trosriktningar och sekter som påbjöd dem ett speciellt levnadssätt och en särpräglad klädedräkt. 

Schackrande judar med kaftaner och skruvlockar som säljer illegal sprit och ägnar sig åt allsköns småkriminell kohandel dyker emellanåt upp i Den tappre soldaten Švejks äventyr. Även om många av de soldater och officerare som hamnade i det för dem främmande Galizien ofta inte var speciellt antisemitiska hade de likt många européer, inte minst svenskar, en djupt ingrodd syn på judar som smarta och lismande affärsmän. Något som inbegrep även fattiga, desperata shtetlinvånare som under decennier utsatts för grymma pogromer. Typisk är inställningen hos den ungerske konstnären Béla Zombory-Moldován, som lämnat efter sig en ovanligt välskriven dagbok om sin tid som officer vid den galiciska fronten. Efter att ha sårats svårt förs han på en kärra bort från frontlinjen. Foran gör ett uppehåll i en shtetl där befolkningen plundrats och misshandlats av truppenheter från såväl den ryska som den österrikisk-ungerska armén:

Vi anlände till en utfattig by med några eländiga, små hus. Gatorna var övergivna, invånarna höll sig inomhus, utom synhåll, men vi kunde genom några fönster se hur de kastade nyfikna blickar mot oss. En ensam jude, klädd i kaftan, hade samlat tillräckligt med mod för att stå vid vägkanten och hålla upp ett vinglas fyllt med en gulaktig vätska. Jag antog att det var lemonad och kallade på honom. Ivrigt sprang han upp längs kärran där jag låg: ”Limonade?” ”Ja, ja, sehr fein.” Han sträckte med sin beniga hand fram glaset till mig. Jag tog tacksamt emot det, utan att ägna någon större tanke åt dess innehåll svalde jag allt i en klunk. Det kändes välgörande. Vad det än kunde ha varit så var det i varje fall vätska. ”Ich danke” sa jag och gav tillbaka glaset. Han stirrade på mig med ett uttryck av förvåning och besvikelse. Då begrep jag: hans handling var inte motiverad av barmhärtighet. Han ville att jag skulle betala. Ilskan fyllde mig. Förbannade blodsugare! Han hade mage att pressa pengar ur en stackars sårad soldat som hade undkommit döden med en hårsmån och förlorat allt han ägde. Jag skrek åt honom: ”Försvinn! Jag har ingenting!” Han kastade sig åt sidan i dödlig skräck, sprang sin väg med galet fladdrande korkskruvslockar och försvann in i ett av de små skjulen. Jag log: här fanns en man som till och med jag, i mitt sorgliga tillstånd, kunde skrämma. Jag begrep inte hur det kunde vara möjligt.

Judarnas skräck var milt uttryckt förklarlig. Under Första Världskriget rasade striderna fram och tillbaka över Pale och det blev inte bättre efter fredsfördraget mellan ryssar och tyskar. Striderna fortsatte och de som drabbades allra värst var judarna. Våldsamma pogromer, ofta tolererade och ibland till och med understödda av tsardömet hade ägt rum redan före kriget och tillståndet förvärrades under inbördeskriget, då speciellt Denikens vitryska trupper härjade vilt bland judiska shtetls. Både Alexander III och Nikolaj II hyllade ortodoxi, autokrati och nationalism och var i grunden antisemiter, liknande åsikter florerade bland den ryska överklassen och inte minst flera av ledarna för den ”vita armén” betraktade judar som lägre stående varelser. Det var inte mycket bättre bland officerare och manskap inom den Röda Armén, även om den leddes och organiserades av en jude – Lev Trotskij. Exempelvis så var den store härföraren Tuchatjevskij som ansvarade det framgångsrika anfallet på Polen en fanatisk antimsemit. I ett samtal med en fransk officer hävdade Tuchatjevskij:

Judarna förde kristendomen till oss och det är ett tillräckligt skäl för att avsky dem. De tillhör en lågt stående ras. Det kan inte ni förstå, ni fransmän, för vilka jämställdhet är en dogm. Juden är en hund, son till en hynda och han sprider sina loppor över hela världen. Det är han som mer än någon annan har injicerat oss med civilisationens pest och som gett oss moral; penningens moral, kapitalets moral … De stora socialisterna är judar och den socialitsiska läran är en gren av kristendomen - jag avskyr alla socialister, alla kristna och judar.

Tuchatjevskij ledde visserligen en bolsjevikisk armé, men mellan skål och väg erkände han:

Varför skulle jag bry mig ifall det är under en röd fana eller ett ortodoxt kors som jag erövrar Konstantinopel?

Judarna var och förblev främlingar. Många unga judar såg socialismen som en utväg från shtetlens trånga värld och bolsjevikerna hade 1918 utfärdat ett dekret som fördömde antisemitismen, samt uppmanade arbetare och bönder att bekämpa den. Likväl ansåg många bolsjeviker att judarna var en svårassimilerad och potentiellt farlig folkgrupp.  Exempelvis gav Lenin 1919 i ett direktiv om ”Målsättningar för Ukraina” order om att:

Judar och stadsbor i Ukraina måste behandlas med igelkottshandskar, skickas att kämpa vid fronten och skall aldrig tilldelas några administrativa befattningar (utom som en försumbar procent, i exceptionella fall och under vår klasskontroll).

De revolutionära oroligheterna i Ryssland och Ukraina, samt de stora pogromer som utfördes av enheter ur de vita arméena och kosackhorder inom de ukrainska befrielsestyrkorna fick mängder med judar att fly in över den polska gränsen. Mellan 1918 och 1921 förekom mer än 1 300 pogromer i Ukraina, under vilka mellan      30 000 och 70 000 judar massakrerades. Pogromerna präglades av besinningslös hänsynslöshet. Tusentals kvinnor våldtogs, hundratals shtetls plundrades och judiska kvarter lades i ruiner. Över hälften av dessa grymheter begicks av enheter anslutna till Petliura's Ukrainska nationalarmé, detta trots det faktum att den Ukrainska Folkrepubliken under Symon Petliura's kortlivade regim garanterade judar full jämlikhet och autonomi och dessutom inkluderade flera judiska ministrar. Likväl kunde regeringen inte kontrollera sin egen armé, med dess hårda kärna av kosacker välkända för hysa ett ingrott hat gentemot judar. Omkring tjugo procent av de ukrainska pogromerna iscensattes av Deniken's Vita Armé, som bekämpade både ukrainare och bolsjeviker.

I sin propaganda utnyttjade bolsjevikerna dessa masslakter och beskyllde främst polackerna för de begångna grymheterna. Den judiske författaren och journalisten Isak Babel följde Budjonnyjs ryttararmé när den ryckte i den polska delen av Galizien. I sina tidningsartiklar skildrade Babel ingående hur polackerna förgrep sig på den judiska befolkningen:

I byn mötte oss en judisk befolkning som plundrats in på bara kroppen, som sablats ner och sårats svårt. Våra kämpar som hade varit med om både det ena och det andra, och för vilkas svärd månget huvud rullat, ryggade tillbaka av fruktan inför den syn som mötte dem. I ömkliga kojor, sönderslagna till grunden, låg sjuttioåriga åldringar badande i pölar av blod från skallar som krossats med yxor. Ofta fanns det överlevande små barn med avhuggna fingrar. Våldtagna gummor med uppsprättade bukar hade segnat ner i hörnen och deras ansikten hade stelnat i en vild outhärdlig förtvivlan. Bredvid de döda krälade levande, trängdes bland de sönderskurna liken, blötte ner händer och ansikten i kladdigt, illaluktande blod och fruktade att krypa ur sina hus, eftersom de trodde att allt inte var över. […] Det här är vårt svar på polska Röda korsets klagorop om ryska illdåd. Hundarna som slitit sönder många nog har stämt upp sina hesa skall. Mördarna som inte har slaktat nog har krupit upp ur sina gravar. Slå ihjäl dem, kämpar i ryttararmén! Vi måste spika igen locket som lyft sig över deras stinkande gravar!

I den dagbok som Babel förde under sin tid med Budjonnyjs trupper är han ärligare och medger att den Röda Arméns kosacker var minst lika grymma mot judarna som polska och ukrainska soldater: ”Det är samma hat, samma kosacker, samma grymhet, olika arméer, vilket nonsens. Livet i shtetlen, det finns ingen räddning!” Under återtåget från nederlaget utanför Komarów bevittnar Babel hur ursinniga kosackhorder störtar in i den lilla staden, där de misshandlar och slår ihjäl judar. De rider in i synagogan, slänger ur de heliga torarullarna ur sina "mantlar", guldbroderade fodral, som de sedan använder som sadeltäcken.

I sin roman är Babel betydligt uppgivnare och lugnare än i sina tidningsartiklar och dagboksanteckningar, men en hård puls förnims bakom texten, Själv jude vet han att hans folk drabbats av oförrätter från alla håll och även om han stolt bekänner sig till bolsjevismen märks tvivlet bakom hans pose som revolutionär hårding. När hans berättare (Babel döljer sig bakom en fiktiv gestalt) under sabbaten besöker ett solkigt gäng chassidiska rabbiner och sent på natten talar med dem, lyser hans respekt och vördnad för dem igenom den hårdkokta ytan. Han ger ordet till en gammal antikhandlare och talmudlärd:

Men polackerna sköt, snälla herrn, för att dom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att ni är revolutionen […] Goda människor gör goda gärningar. Revolutionen - det är en god gärning av goda människor. Men goda människor dödar inte. Alltså är det onda människor som gör revolution. Men polackerna är också onda människor. Vem kan tala om för Gedali, var revolutionen är och var kontrarevolutionen är? […] Vi är inga okunniga människor. Internationalen … vi vet vad Internationalen är. Och jag vill ha en International av goda människor och jag vill att man ska registrera varje själ och ge den en ranson av den första kategorins föda. Se där, människosjäl, tag för dig och ät, njut livet. Ni vet vad man föder Internationalen med, herr kamrat …

En annan natt sitter berättaren i en övergiven lada och röker tillsammans med en rysk bonde, vad den beväpnade bonden anförtror honom tycks vara profetiskt, Budjonnyjs röda ryttararmé skrevs 1924:

Bonden tvingade mig att tända en cigarrett på hans stump: "Judarna är skulden till allt", sa han, "både hos oss och hos dom andra. Efter kriget kommer det inte att finnas många kvar av dom. Hur många judar finns det i hela världen?" "Tio millioner", - svarade jag och började betsla min häst. "Det kommer bara att finnas tvåhundratusen kvar", utbrast bonden och grep min hand, rädd att jag skulle gå min väg. Men jag hoppade i sadeln och red bort till den plats där staben befann sig.

När det gäller Polen var bondens förutsägelse tämligen korrekt. Före det Andra Världskriget levde inom vad som nu är Polens gränser 3.5 miljoner judar, i juni 1946 fanns ungefär 220 000 kvar, resten hade dödats.

Förvisso hände det att polackerna slaktade försvarlösa judar, men faktum är att de polska myndigheterna i högre grad än ryssarna bestraffade de övergrepp som kom till deras kännedom. De polacker som främst utmärkte sig när det gällde övergrepp mot den judiska befolkningen var vissa enheter ur den så kallade Blå Armén. Det var polacker som vid Västfronten tjänat under fransmännen och som under befäl av generalen Józef Haller von Hallenburg kom att ha ett avgörande inflytande över de polska insatserna under det polsk-ryska kriget. Det visade sig att de flesta som begått grymheter mot judar var vissa element ur de 24 000 frivilliga polsk-amerikaner som värvat sig i den Blå Armén, något som skylldes på deras känsla av utsatthet i en ovan miljö och deras avsky för kommunismen. Redan under det polsk-ryska kriget hade konservativ propaganda över hela världen likställt östjudendomen med kommunism och det talades allmänt om ”judebolsjevismen”.

Inte alla galiciska judar var djupt religiösa och levde isolerade i små världsfrånvända shtetls. Det fanns en stor grupp unga judar som strävade efter att bryta sig ur “ghettomiljön” och avancera både intellektuellt och karriärmässigt. Det är inte utan orsak som Galizien producerat inte mindre än fyra nobelpristagare: Isidor Isaac Rabi och Georges Charpak i fysik, Roald Hofman i kemi och Shmul Agnon i litteratur. Flera unga judar sökte sig till kommunismen som för dem utgjorde en ny form av assimilering – de behövde inte omvända sig till en annan religion eller förvandlas till nationalister, utan kunde istället känna sig som medlemmar i en global rörelse för social rättvisa, oavhängig ras, religion eller nationalitet.

Det är ett faktum att flera judar anslöt sig till bolsjevismen, men av de 23 000 medlemmar som partiet hade efter kuppen 1917 var enbart 364 judar, även om flera män i ledningen hade ett judiskt ursprung – Grigory Zinoviev, Mosiei, Uristsky, Yakov Sverdlov, Grigory Sokolnikov och Lev Troskij. Flera andra bolsjeviker utpekades som judar, även om de inte var det. Med undantag för Uritsky och Sverdlov, som dött innan 1920, likviderades de ovanstående efterhand på Stalins order. Under större delen av1920-talet var mindre än sex procent av den sovjetiska ledningen och adminstrationen av judisk härkomst.

I själva verket var majoriteten av den judiska kommuniteten religiös och konservativ. Om unga judar sökte sig till bolsjevismen skedde det ofta på bekostnad av att alla band skars av med familjer och tidigare trosfränder. Majoriteten av shtetlbefolkningen oroades av den bolsjevikiska ateismen, russifieringskampanjerna och predikandet av klasskamp.  Många flydde västerut och till USA, Australien och Argentina. I december 1920 röstade den judiska folkförsamlingen i Östra Galizien för en inkorporation med den polska staten.

Efter att ha kommit tillbaka till Sverige chockades jag den andra december av nyheten om att Sverigedemokraterna hade fällt Socialdemokraternas budget och att regeringen utlyst omval den 22 mars 2015. Chockad? skrattar några. ”Varför måla Fan på väggen? Sverigedemokraterna utgör väl ingen fara. De har ingen riskdagsmajoritet, de är inga nazister, det är ett demokratiskt parti." Allt det där kan möjligen stämma. Jag undrar dock om sverigedemokrater skulle anse att jag missuppfattat deras partiprogram om jag hävdar att deras parti  betonar värnandet om det nationella arvet och vänder sig emot ett mångkulturellt samhälle. Partiet vill sluta upp kring "Fädernas kyrka" och stärka dess ställning i samhällslivet, den bör dock bli betydligt mer offensiv i sin inhemska mission och inte tolerera utbredandet av främmande religioner på svensk mark. Invandring från "kulturellt avlägsna länder" bör motverkas. Uppförandet av gudstjänstlokaler avsedda för andra religioner än den kristna skall begränsas och helst inte få förekomma. Jag misstänker också att, trots ständiga försäkringar om motsatsen, att en hel del av sverigedemokraternas "gamla kämpar" även hyser ett visst agg gentemot judarna. Det är tveksamt om de uppfattar dem som "svenskar", eller ens assimilerade i den mening som partiet ger begreppet, nämligen  "tala flytande svenska, uppfatta sig som svensk, leva i enlighet med den svenska kulturen, se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation”. Visserligen är de flesta judar assimilerade, integrerade, sekulariserade och svenskatalande, men man kan aldrig veta - enligt tidigare sverigedemokratiska skrifter rör det sig om ett smart och lurigt folk som lätt kan ha fört de godtrogna svenskarna bakom ljuset.

Partiet kräver att undervisning i svensk historia skall få större utrymme och fördjupas i svenska skolor, som dessutom inte skall ansvara för modermålsundervisning i andra språk än svenska. Det svenska kulturarvet skall mer effektivt synliggöras i offentliga verksamheter. Invandrarföreningar och liknande verksamheter som stödjer ett främmande kulturinflytande skall inte erhålla vare sig statligt eller kommunalt stöd.

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, har studerat teologi, tror mig vara tämligen kunnig i svensk historia och är svensklärare, men det Sverige som tecknats ovan är definitivt inte det svenska samhälle jag vill leva i. Jag är övertygad om att ifall ordet "Sverige" under trettiotalet byttes ut mot "Polen", eller varför inte "Tyskland", eller "Lettland", så skulle sverigedemokraternas partiprogram ha passat som hand i handske för de extremnationella partier som under den tiden växte sig starka i dessa länder och som sedermera kom att skapa ett ofattbart elände. I Polen skulle "Fädernas kyrka" vara synonymt med den officiella katolicismen, men annars skulle allt vara sig tämligen likt. De "kulturellt främmande" elementen skulle utgöras av judar och andra minoriteter, av vilka många anlänt som flyktingar från repressiva regimer i omkringliggande länder.

Det misslyckade ryska anfallet mot Polen fick ödesdigra följder för judarna Då den amerikanska anarkisten Emma Goldman besökte Galizien 1920 chockerades hon av judarnas prekära situation och menade att även om flera judar anslutit sig till revolutionen drabbades de flesta av förföljelse enbart genom det faktum att de var små näringsidkare och ofta djupt religiösa. Deras landsmän som inte var kommunister ansåg att det faktum att bolsjevikerna i princip gav judarna större frihet enbart ökade hatet mot dem. Genom sina tvångsrekvisitioner, straffexpeditioner och tjekaterror väckte bolsjevikerna motvilja hos folk i allmänhet och eftersom många i Ryssland, Ukraina. Litauen, Belarus och Polen misstänkte att revolutionen gynnade judarna stegrades hatet och misstron. För att undgå misstanken att särskilt gynna judarna straffade bolsjevikerna dem hårdare än icke-judar. Jiddisch och hebreiska förbjöds som undervisningsspråk. Goldman konstaterade att bolsjevikerna tillät judarna att överleva ”rent fysiskt”, men kulturellt och andligt dömde de dem till döden.

Även om antisemitismen pyrde i Polen blev utvecklingen där, i varje fall till en början, annorlunda än i Sovjetunionen och flera grannstater. Kanske berodde detta till stor del på Józef Piłsudskis makt och inflytande. Han eftersträvade en politik baserad på vad han kallade Miedzymore, vilket betyder ”mellan haven”. Han hoppades på en stark federation mellan de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Därmed skulle ett band av självständiga stater sträcka sig mellan Östersjön och Svarta Havet och utgöra ett gemensamt skydd mot Sovietunionens expansiva strävan. Ett sådant ”band” skulle i stort sett sammanfalla med Pale det judiska bosättningsområdet och det var ett av skälen till varför Piłsudski var så välvilligt inställd till judarna.

Piłsudski ansåg att Polens överlevnad som stat var beroende av insikten om att alla folkgrupper i Östeuropa borde samarbeta och visa tolerans gentemot sina minoriteter, annars skulle Sovietunionen snart utnyttja deras inbördes splittring och återigen anfalla dem. Fram till sin död 1935 bekämpade Piłsudski en riktning som i Polen kallades Żydokomuna. ”judekommunism”. En uppfattning som gick långt tillbaka i tiden och fann sitt upphov i en pamflett som skrivits redan 1817, men som publicerades först 1858. Titeln var År 3333, eller den otroliga drömmen och den förutspådde en framtid då judarna hade blivit så många och mäktiga att de skulle ta över Polen, döpa om Warszawa till Moszkopolis och förtrycka katolikerna.  Alltså en farhåga som inte tycks vara så vitt skild från det skräckscenario som flera sverigedemokrater målar upp kring det de kallar för islamiseringen av Sverige.

Uppfattningen om smygjudaiseringen av Polen hårdrogs av Nationaldemokraterna Endeks, också det något som låter märkligt välbekant. Endeks kritiserade hårt vad de ansåg vara Piłsudskis alltför liberala attityd gentemot Polens minoriteter, främst judarna. Under den stora depressionen i början av trettiotalet inledde Endeks en våldsam antisemitisk kampanj. Judarnas antal i Polen skulle begränsas drastiskt och ett antal omfattande bojkotter inleddes mot judiska affärer och företag. Då Piłsudski dog 1935, såg Endeks till att ”judefrågan” blev en alltmer överskuggande politisk prioritet och man spelade mycket på myten om att inte enbart var judarna lierade med kommunism och storkapital, utan att de låg också bakom det mesta av den grova brottsligheten i landet.

Endeks propaganda ledde till att flera kommuner begränsade judarnas tillträde till sportanläggningar och skolor. En del universitet och högskolor införde så kallade “ghettobänkar” där judiska studenter tvingades sitta och började även vägra judar tillträde till högre utbildning och forskartjänster. I början av trettiotalet hade judar utgjort omkring 20 procent av universitetsstudenterna, 1937 hade antalet sjunkit till 7,5 procent. Katolska fackföreningar uteslöt judar och likaså gjorde advokat- och läkarsamfund. Innan den tyska invasionen 1939 var judar så gott som uteslutna från statliga tjänster.

Folks attitydförändringar kan gå mycket fort. Som i Tyskland där det Nationalsocialistiska partiet växte från att få 2,5 procent av rösterna 1928 till 43,9 procent 1933. Det var ingen hemlighet att nazisternas högsta prioritet var ”lösningen av judefrågan” och att den utnyttjades hänsynslöst under valkampanjerna. När nazisterna väl kommit till makten gick det snabbt och relativt smärtfritt att få majoriteten av tyska medborgare att stillatigande acceptera eller aktivt medverka till den katastrof som drabbade judar och andra minoriteter.

Är faran över? Knappast, den gamle bitvargen Gerorge Bernard Shaw konstaterade att "vi lär oss från historien att vi inte lär oss någonting från historien." Det råder ingen tvekan om att en vidrig människosyn som baserar en människas värde på något så diffust som hennes ras och nationstillhörighet ledde till världshistoriens största och bäst organiserade människoslakt. Likväl forsätter vi att lättsinnigt värdera individer på bas av deras ursprung. Har ett dylikt beteende någonsin fört något gott med sig? Bevisa det den som kan. Motsatsen finns det gott om exempel på, nämligen att alla människor har en potential för att hjälpa andra och göra dem lyckliga, något som säkerligen är bäst för oss alla.

Jag slutar här genom att påminna om att den högerpopulistiska nationalismen är på stark frammarsch i Europa och planerar att splittra den europeiska gemenskapen, något som bland andra Putin och hans akolyter tycks uppskatta. Här är listan:

Sverigedemokraterna fick 12,9 procent i valet 2014, Sannfinnarna 12.3 procent 2014, Norska Fremskrittspartiet 16.3 procent 2013, Dansk folkeparti 12.3 procent 2011, franska Nationella fronten 13.6 procent 2014, holländska Partiet för frihet 15.4 procent 2012, Österrikiska frihetspartiet 21.4 procent 2013, ungerska Jobbik 20.5 procent 2014, det brittiska Självständighetspartiet 27.5 procent i EUvalet 2014, och belgiska Vlaams belang 3.7 procent 2014.        

Babel, Isak (1963) Budjonnyjs röda ryttararmé. Stockholm: Tiden. Babel, Isaak (2001) Det nya livet: Reportage, berättelser, dokument. Stockholm: Bokförlaget Tranan. Blomqvist, Håkan (2013) Myten om judebolsjevismen: Antisemitism och kontrarevolution. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Davies, Norman (2003) White Eagle, Red Star: the Polish-Soviet War, 1919-20. London: Pimlico. Hasek, Jaroslav (2005) Den tappre soldaten Svejks  äventyr under första världskriget. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Johnsson, Peter (2009) Polen i historien. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Ström Melin, Annika (2014) "Sveriges kris varning för Europa" i Dagens Nyheter, 8 december. Rees, Laurence (2013) The Dark Charisma of Adolf Hitler Leading Millions into the Abyss. London: Ebury Press. Toppi, Sergio (2010) Sulle rotte dellímaginario Vol. 3: Europee. Torino: Edizione San Paolo. Zambory-Moldován, Béla (2014) The Burning of the World: A memoir of 1914. New York: New York Review Books. Zamoyski, Adam (2010)  Warszawa 1920: Lenins misslyckade erövring av Europa. Stockholm: Dialogos Förlag.