NÅGONTING OM INGENTING

01/17/2015 17:46

En våldsam förkylning fällde mig som en fura och under flera dagar har jag likt en klubbad säl varit sängliggande med en sprängande huvudvärk och inte ägnat mig åt mycket mer än att titta på skator och småfåglar som hoppar kring bland grenarna på trädet utanför fönstret. Det regnar ofta och himlen har varje dag varit jämngrå.

I natt hade jag svårt att somna, hostade för jämnan och tänkte på ingenting. Ingenting? Var inte det ganska behagligt?  Inte alls och jag skall strax förklara varför. I morse vaknade jag utan huvudvärk och vid gott mod. Sjukdomen tycks ha besegrats och nu kan jag inte låta bli att ägna mina nyvunna krafter åt min favoritsysselsättning – bloggskrivande.

Igår kväll läste jag en bok, Nothing: From absolute zero to cosmic oblivion – amazing insights into nothingness,  ”Ingenting:  Från  den absoluta nollpunkten till kosmisk glömska - fantastiska insikter i intighet”. Den boken blev en bidragande orsak till min sömnlöshet. I min smärtande skalle surrade oavbrutet tankar kring intigheten.

Genom åren har jag läst en del som skrivits om ”den nya fysiken” och universums uppkomst, men dessvärre har jag inte begripit mycket och läsningen leder inte till annat än virriga funderingar. Jag skyller på att jag aldrig varit duktig i matematik.  Boken jag läste igår var en varierad kompott med insikter och tankar som tillsammans med hostan höll mig vaken. Jag vred och vände mig alltmedan jag funderade på olösliga gåtor. Prövade olika knep för att rensa skallen från snåriga tankar. Om jag tänkte på en bild skulle kanske plågsamma tankeverksamheten efter hand  försvinna? Men bilden som dök upp var en av Paul Gauguins tavlor: Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart går vi?

Titeln fascinerar mig, men jag kan inte koppla ihop den med målningens motiv. Gauguin gav flera förklaringar, till vad den föreställer, men tycktes likväl vilja att konstverket skulle upplevas känslomässigt och inte intellektuellt. När han avslutat tavlan trodde han att den skulle bli hans sista verk. Uppenbarligen var Gauguin inte välsedd av sin omgivning, han levde kaotiskt och promiskuöst, bland annat med en fjortonårig flicka. Under sitt febrila arbete med den stora duken var han febrig genom svår influensa, spottade blod och haltade, såren från en ankel han brutit vid ett slagsmål två år tidigare sprack upp och varade. I ett brev till Daniel de Montfried, som skötte hans affärer i Paris, påstod Gauguin att när han gjort tavlan färdig hade han försökt ta livet av sig, men arsenikdosen hade varit för hög och han spydde upp giftet. Gauguin går inte alltid att lita på, han var extremt narcissisitisk. Han sände tavlan, tillsammans med åtta andra verk till de Montfried med orden:

Jag tror att denna duk inte enbart överträffar alla mina tidigare verk, men även att jag aldrig kommer att åstadkomma något bättre, eller ens något jämförbart […] så, jag har alltså avslutat ett filosofiskt verk på ett tema jämförbart med evangeliets.

Då en belgisk symbolistpoet efter utställningen i Paris, "en kritisk och finansiell katastrof", skrivit en kylig recension, bemötte Gauguin från Tahiti hans kritik i ett långt brev. Han tillrättavisade Andre Fontainas, som kritikern hette, genom att påpeka hur meningslöst det var att söka konstverkets betydelse och grunda sin kritik på en bedömning om konstnären lyckats förmedla ett budskap, eller ej:

Min dröm kan inte gripas, den innehåller inte någon allegori. Som Mallarmé har sagt "är det snarare ett musikaliskt poem, det behöver inget libretto." Följaktligen är innebörden av ett konstverk opåtagligt och överlägset, det består exakt av "det som inte framställs, det skapas underförstått genom linjerna, utan färg eller ord. Konstverket är immateriellt."

Gauguin förklarade dock att hans konstverk var en dröm drömd av honom om det förflutna och framtiden, de levande och de döda, det sedda och det inbillade. Under mina försök att somna inbillade jag mig att titeln Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart går vi? hade med intigheten att göra. Frågornas svar kunde då vara  – ”ingenting”, i ordets rätta bemärkelse - "inget ting", alltså något som inte är ett påtagligt föremål.

Men även sådant som inte är påtagligt existerar – immateriella företeelser som språk, matematik och musik kan beskrivas och göras konkreta genom tecken och symboler, som text, siffror och nottecken.

Hur uppkommer konsten? Ur intet? Hur blir människan till? Svaret är enkelt - genom föreningen av en spermie med ett ägg. Men, vad kom först? Hönan eller ägget? Och spermien och ägget är långt ifrån tillräckliga för att skapa en människa. Till det krävs även framväxten av ett medvetande. För mig och alla andra utgör befruktningsögonblicket - den bråkdel av en sekund då vi kom till - ett tomrum i vårt medvetande. För oss existerar ingenting innan det livsavgörande mötet i modersskötet och det dröjer åtskillig tid efter det tillfället innan vi blev medvetna om vår egen existens.

Så, var kommer vi ifrån? Eller, snarare – hur uppkom livet? De flesta fysiker och astronmoer skulle i nuläget påstå ”ur ingenting”. Vid skapelsen av universum började en process som skulle leda till din och min existens. För 13 820 miljarder år sedan skapades, genom en våldsam explosion i intigheten, det universum vi alla är en del av. Fysiker och astronomer menar att det mest ödesdigra ögonblicket i skapelseprocessen ägde rum mellan den 10–43:a och den 10–36:a sekunden efter det som numera kallas för The Big Bang, Den Stora Smällen. Under en minimal bråkdel av ett ögonblick separerades de krafter som blev avgörande för den fortsatta utvecklingen.

Inte begriper jag något av det där och min största undran förblir obesvarad. Naturvetenskapsmännen kämpar för närvarande med att reda ut vad som hände under den obegripligt korta tid då universums existens inleddes, men jag vill veta vad som hände innan dess och det är då allt blir oerhört komplicerat. Genom The Big Bang skapades nämligen också tiden, den fanns inte tidigare. Tid och materia hänger samman. Utan materia finns ingen tid och tvärtom.

Kan något skapas ur intet? Existerar intet?  Ay, there's the rub som Hamlet säger – det är där som skon klämmer. Om nu vetenskapsmännen tvistar om och undersöker den minimala bråkdelen av universums första sekund, låt mig då som okunnig amatör fundera kring intigheten. Inte för att sådana funderingar har någon som helst betydelse, annat är att de de roar och inspirerar mig, antagligen på ett sätt liknande det som Gauguin anspelade på när han påstod att konstens mening inte kan fastställas. Det är inte någon förståelse jag söker, så långt kommer jag aldrig.

Det var bristen på en lösning på existensproblemet som höll mig vaken i natt.  Men vad har ett musikstycke för mening, hur förklarar man det, eller ett landskaps skönhet? Vad är meningen med ett förvirrat nattligt samtal i goda vänners lag? Annat än att det kan vara stimulerande och trevligt?  

I Paris bodde jag inte långt från Boulevard Saint Germain och passerade ofta kaféerna Les Deux Magots. Le Procopé och Café de Flore. De var alldeles för dyra för mig så jag gick aldrig in och satte mig där, men då jag såg turisterna som flockades där inne förstod jag att många av dem sökt sig ditin för att söka atmosfären kring den sjudande intellektuella verksamhet som en gång ägt rum på sådana platser, i kretsen kring intellektuella titaner som Simone Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Deras kotteri har blivit prototypen för stimulerande samtal vänner emellan.

Sartre skrev ofta om ingenting. Hans stora filosofiska avhandling hette L´Être et Néant, ”Varat och Intet”. I en sammanfattning av sina filosofiska grundtankar, Existentialismen är en humanism, slog han fast att

 

Om människan, sådan som existentialister ser henne, omöjligt kan definieras, så beror det på att hon från början ingenting är. Hon blir någonting först senare, och hon blir vad hon skapat sig själv till. Det finns sålunda ingen mänsklig natur.

Jag har haft svårt för Sartre, tycker att det vilar något instängt och osunt över honom. Han hade sin krets av beundrare och emellanåt är det han skriver bra och intressant. Som ung läste jag  fascinerad Äcklet, men tyckte likväl att romanen gav ett föråldrat intryck. Den utger sig  för att vara en ung mans dagbok och speglar hans svårigheter i tillvaron, men för mig kändes det som om en gammal lektor berättat historien.

Jag förknippar Sartre med sprit, droger och cigarretter: Visst, han hade sitt fria förhållande med Simone Beauvoir och skriver ofta om kärlek. På den tiden jag läste religionshistoria talades det mycket om Sartres kärleksbegrepp. Hur vi genom kärlek vill bli allt för den vi åtrår, samtidigt som vi vill att den eftertraktade fritt skall välja oss. Något som betyder att vi vill dominera föremålet för vårt begär. Det är dock omöjligt att tvinga någon till kärlek. Om kärleken skall vara sann måste den jag älskar välja mig av egen fri vilja.

Sartre var ateist, men han hans kärleksuppfattning för tanken till de monoteistiska världsreligionerna – judendom, kristendom och islam, inom vilka en förmodat kärleksfull Gud kontrollerar sin skapelse, samtidigt som han gett människan valet att älska honom eller inte. Detta symboliseras genom att Gud i Paradiset placerade Kunskapens Träd På Gott Och Ont samtidigt som han förbjöd människan att äta dess frukter. Som en kärleksfull varelse gav Gud människan därmed möjligheten att välja mellan att älska honom, eller att bryta mot hans vilja och söka tillfredställelse på egen hand.

Trots lovtalet till den fria kärleken tycker jag att det är något som inte stämmer. Vad som skrivits om Sartre avslöjar honom som en gubbsjuk förförare av unga damer; en särling och ensam man som fruktade beröring och för vilken kärleken var ett maktspel kretsande kring kontroll och underkastelse. Jag tycker det är som om Sartre rör sig inom unkna, trånga, rökfyllda rum, med brist på frisk luft och oförställd glädje. Han betraktar sin omgivning med en blick färgad av dolda komplex och självöverskattning.

Sartre skriver att känslan av intet, av meningslösheten, kan tjäna som en befrielse, en möjlighet att skapa sig en egen värld, utan Gud och utan undanflykter. En värld där du som individ har ett unikt ansvar för dina medmänniskors välbefinnande. Men, hela inställningen tycks bygga på ett äckel inför tillvaron, dess intighet och meningslöshet.

Sartres värld framstår för mig som som en förenklad tillvaro där människor förtingligas och kategoriseras. Där vi betraktar och bedömer varandra. Som när han i Varat och Intet iakttar en kypare och utifrån sina observationer av hans mekaniskt, professionella handlag formar sig en idé om kyparens syn på sig själv. En entomolog i verksamhet; som Jean-Henri Fabre i sina mästerliga skildringar av spindlars, bönsyrsors och skarabéers tillvaro.

Sartre vänder även sin skarpa iakttagelseförmåga mot sig själv. Jag antar att den ensamme och missnöjde Roquentin huvudpersonen  Äcklet har flera drag gemensamt med Sartre, som när han hamnat på en parkbänk, ser sig kring och äcklas över tillvaron, över den totala intigheten, meningslösheten:

Drömde jag denna oerhörda närvaro? Den var där över parken, nerramlad i träden, alldeles mjuk, alldeles klibbig, tjock som sylt. Och jag var inuti, ja, tillika med hela parken. Jag var rädd, men jag var framförallt rasande, jag tyckte att det var så dumt, så malplacerat, jag hatade denna gemena röra. […] Jag var inte överraskad. Jag visste mycket väl att detta var Världen, Världen i dess fula nakenhet som plötsligt visade sig och jag var nära att kvävas av vrede mot detta stora absurda vara. Man kunde inte ens undra över varifrån det kom, allt det där, och inte hur det kunde komma sig att det existerade en värld hellre än ingenting. Det hade ingen mening, världen fanns närvarande överallt, framför, bakom. Det hade ingenting funnits före den. Ingenting. Det hade inte funnits en stund när den inte kunnat låta bli att existera. Det var just det som irriterade mig: säkerligen fanns det inget skäl för att denna krälande larv skulle existera.  

Att insikten om Guds död och tillvarons meningslöshet leder till ett personligt ansvar för mänsklighetens välbefinnande kan vara väl så lovvärt. Men, likväl tycker jag att Sartres frihet inte är någon sann, positiv frihet, den känns instängd och predisponerad. Enligt mig tycks han dessutom ofta välja fel, flörtar med våld och emellanåt försvarar han uppenbarligen totalitarismen. Sartre liknar lite väl mycket sin läromästare Heidegger, en långt ifrån sympatisk man som gjorde felaktiga val.

I min jakt på intighetens mening skulle jag istället vilja söka mig till Islam. Islam? "Men, det är väl knappast en religion som befrämjar öppenhet och spekulation kring intighetens betydelse," tycker jag mig höra flera av mina läsare protestera. "Islam är väl en lagisk religion om någon, präglad av en fundamentalistisk världsuppfattning? Islam är Islamiska Statens, Boko Harams och talibanernas religion. Varför skriva välvillgt om muslimsk teologi? Är inte det i själva verket en form av förtäckt försvar för terrorguppernas avskyvärda våldsideologi?"

Jag begriper inte varför just religion inte kan betraktas som ett mänskligt fenomen. Att religion tvunget skall särskiljas från all annan mänsklig verksamhet. Vilken religion det än vara månde så betraktas den oftast som en odelbar helhet, som ett begrepp hugget i sten: ”Muslimer tycker si och kristna tycker så.” ”Islam är av ondo!”  ”Islam är en fredens religion!”. ”Åh, är det är alltså en religiös tradition som får dig att ifrågasätta de mänskliga rättigheterna? Förlåt mig, jag förstår nu att jag måste vara försiktig så att jag inte sårar dig genom att påstå att dina åsikter är skadliga och ditt beteende galet.”

Så fort religion skall diskuteras förvandlas de flesta av oss till todologos, allvetare, även om vi inte alls är religiösa och egentligen inte intresserar oss för vad religion egentligen är; vad den betyder för den enskilda människan. Vi förringar ofta religionens betydelse för den enskilde troende, samtidigt som vi förblindas av dess betydelse för samhället. Varför använder människor religion för att attackera varandra? Om vi stirrar oss blinda på religionen som ett sätt att utrycka desperation, eller för att försvara våra handlingar, så undviker vi att fundera på sådant som fattigdom, arbetslöshet, korruption, politiskt förtryck, miljöförstöring, usel resursfördelning, avsaknad av utbildning och medbestämmanderätt. 

Givetvis förekommer bland religiöst motiverade människor både ondska och godhet, fundamentalism och öppenhet, förstockelse och tolerans. När jag nu skriver om "tomhet" och sufism är jag inte alls ute efter att ge en bild av den trosinriktningen, utan söker enbart efter sådant som fascinerat mig när jag läst vad författare skrivit om sufiska filosofers och poeters förhållningssätt till begreppet ”intet”. 

Jag tar shahāda, den muslimska trosbekännelsen som utgångspunkt. Ordet betyder ”att observera, att vittna om, eller intyga” och själva trosbekännelsen kan översättas som: "Det finns ingen gud utom Gud och Muhammad är Guds sändebud". Om du i närvaro av två muslimska vittnen uttalar dessa ord på arabiska, med djupt känd uppriktighet och förståelse, samt helt utan tvång, anses du i allmänhet av troende muslimer ha konverterat till islam.

Bekännelsen talar om Guds allmakt och Profetens förkunnelse av denna makt. De två delarna kompletterar varandra; den första förkunnar dogmen om absolut monoteism (tawhīd) och handlar om den allomfattande verkligheten, medan den andra introducerar Budbäraren, profeten som till människorna på ett begripligt sätt förmedlar sanningen om skapelsen och dess villkor.

Sufiernas tolkning av Shahāda innebär att Gud är den enda verkligheten, allt annat är en chimär. En djupt troende människa bör befria sig från sina anspråk och drifter och bli ”fattig”, faqīr på arabiska och darwīsh på persiska, termer som kan användas som synonymer för şūfī och muslim. Ordet muslim betyder egentligen “att vara hel, intakt” men brukar översättas i enlighet med en definition av den sufiske filosofen Ibn Arabi: ”En muslim är en person som riktar all sin dyrkan till Gud. Islam betyder att göra sin tro och religion tillhörig Gud allena”, något som gjort att begreppet likställts med ”underkastelse”.

Genom att utplåna sin själviskhet kan en muslim nå kännedom om sanningen (al-Haqq) bakom tillvaron Om du uppriktigt erkänner din ringa betydelse, svaghet och ditt beroende av andra människor så lär du dig att se din omgivning i sitt rätta ljus och inser att Gud är närvarande i allt och alla. Enligt sufismen är universum Guds uppenbarelseform. Om vi skiljer mellan Gud och hans skapelse förnekar vi Guds allomfattande odelbarhet. Gud befinner sig aldrig utanför universum. Universum är en del av honom. Därigenom blir också människan en del av Gud. 

Sufiern Yūnus Emre, som på tolvhundratalet blev en av de första som först skrev på turkiska och vars bild finns på turkiska tvåhundralirasedlar skrev:

Jag visste inte att Du var ögat inuti mig,

inte att Du var det innersta väsendet i min kropp och själ

Jag bad Dig visa mig hur jag kunde vittna om Din närvaro.

Plötsligt förstod jag då att Du är hela universum.

 

 

Ondska föds ur bristen på en sådan insikt, den är det “det omöjligas möjlighet” – ett förnekande av Guds allomfattande närvaro i allt och alla. Att begå onda gärningar är inget annat än en tro på Guds frånvaro, framkommen ur självhädelse och förakt för andra varelser. Ondska är godhetens negation och eftersom Gud är identisk med kärleken måste ondskan bekämpas. Guds allmakt omfattar allt, även intigheten. Ondska är frånvaron av godhet och har skapats genom människans fria vilja, som är en förutsättning för kärleken till Gud. 

 

Det gäller att uppleva och möta Gud i hela hans skapelse, inklusive inom oss själva och dit når vi endast genom ödmjukhet, inte genom att sätta oss själva på Guds plats och döma våra medmänniskor i hans ställe.

Vi måste också inse att Gud manifesterar sin närvaro i enlighet med varje varelses sanna natur. Det betyder att jag inte får tvinga andra att tro och agera på samma sätt som jag. Istället måste vi visa varandra tolerans, välvilja och barmhärtighet. Eftersom du inte kan vara säker på Guds avsikter, annat än att han i grunden är kärleksfull, är det bäst att göra din barmhärtighet och välgörenhet så öppen och gränslös som möjligt, istället för att försöka begränsa godheten.

All begränsning avlägsnar oss från Gud och för oss närmre ondskan. Vi måste öppna oss för Guds kärlek.  En sufier har skrivit att ”det är enbart när du känner dig betydelselös som du kan uppleva det oändliga”, det är inte självförakt han talar om, utan att det är först när du upphör att känna dig som en unik individ som du kan finna det gudomliga i dig själv och andra.  En liknande tankegång speglas i en sufibön: ”O Herre, skänk oss ett tillstånd av hjälplöshet, uselhet och intighet”.

När vi talar om religion är det viktigt att begrunda att den likt alla andra mänskliga föreställningar tar emot intryck från olika håll. Islam och inte minst sufismen växte fram längs urgamla handelsvägar, där inte enbart varor utan även tankar utbyttes. Därigenom kan man exempelvis inom sufismens tankar om intighetens betydelse förmodligen finna spår från hinduismens idé om śūnyatā (på pali suññatā), som kan översättas som ”tomhet”, ”ogiltighet” eller ”öppenhet”. Med tomhet menas då att du accepterar tillvaron som “det är detta”, att det inte finns någon skillnad mellan dig och din nästa, att du är ett med tillvaron.Tat twam asi, "Det är du", ett uttryck som betyder att atman, ditt jagmedvetande eller individuella själ, är identisk med Brahman, världssjälen eller det absoluta.

Tanken om jagets utplåning som en väg att nå frälsning/befrielse och bli ett med helheten kom att få en ännu större betydelse inom buddhismen än inom hinduismen. Inom flera av budhismens olika inriktningar har suññatā, fått en slags påtaglighet, ett värde i sig själv, speciellt i dess manifestation som annatta, icke-jag. Inom zenbuddhismen har det till och med blivit vanligt att framställa ”ingenting” i skönskrift, varigenom ”intet” blir ”något”.

I en sådan tankemiljö som betraktar intigheten som en slags verklighet, utvecklades konceptet att noll är ett tal och inte enbart som en symbol, eller en markering av ett tomt utrymme som kan användas för att separera siffror, som exempelvis när 215 genom nollan blir 2015. Den första bevarade text där noll skrivs som en cirkel, betecknas som śunya, tom, och används inom aritmetik och algebra är Brahmaguptas bok Öppnandet av Universum från 628 e.Kr. Brahmagupta införde också användandet av negativa nummer och placerade noll i skärningspunkten mellan positivt och negativt. 

Att nollan utformades som en cirkel beror antagligen på att hinduismen använder sig av en cirkel med en punkt i mitten för att  visa hur jaget omfattas av världsalltet. Framställningen kallas för bindu.  Tomrummet mellan cirkeln och punkten symboliserar intigheten, om punkten avlägsnas skapas en bild av tomheten, alltså noll. Nollan kan då också betraktas som ett tecken som innefattar alla mosatser, alltså en bild av världssjälen – Brahman.

Det indiska räknesystemet och dess sifferbeteckningar anammades av araberna och 1202 skrev Leonardo Bonacci, även kallad Fibonacci:

Efter min fars utnämning som statlig tjänsteman [för Pisas stadsstat] i tullhuset i Bugia och med tanke på den nytta och säkerhet jag i framtiden kunde få av erfarenheten lät han mig som pojke under ett par dagar följa med honom för att därigenom lära mig hur man gör olika beräkningar. Som en följd av den undervisning jag då fick lärde jag mig uppskatta det indiska systemet med nio siffror, något som tilltalat mig mer än något annat.

Fibonacci inkluderade entusiastiskt bruket av nollan i europeisk matematik, men de flesta västerländksa matematiker hade under lång tid svårt för att acceptera dess stora betydelse. Något som säkerligen berodde på att västerländskt matematiskt tänkande fann sitt ursprung i antika, grekiska uppfattningar om att naturen undviker tomhet och att siffror enbart kan användas för att beskriva geometriska former och förhållanden. Eftersom ingen geometrisk form kan beskrivas med hjälp av en av nolla ansågs den vara värdelös vid beräkningar. Tomheten och nollan var ett hot mot den gudomliga världsordningen, där allt hade sin givna plats och styrdes av Gud. Det var först René Descartes koordinatsystem som på sextonhundratalet lyckades rucka på den väl ingrodda aversionen mot nollan.

Den antika, grekiska filosofin var länge så gott som allenarådande och stöddes av Kyrkan och Staten. Det har sagts att Västerlandets utveckling har drivits fram genom upprepade försök att vederlägga den världsbild som skapats av grekerna; där tomrummet inte existerar utan allt är uppbyggt av grundelementen jord, vatten, luft, eld och eter. Det femte elementet, det som kallades eter, ansågs fylla det universum som låg utanför den jordiska sfären.

Många filosofer ansåg att den flyktiga etern, som inte kunde upptäckas i ren form på jorden, i själva verket var identisk med Guds skaparkraft, som förenade och styrde de övriga elementen. Om man kunde finna och kontrollera etern skulle man från den kunna frigöra och kontrollera de övriga fyra elementen/krafterna, något som astrologer och alkemister under flera århundraden försökte göra. Sökandet efter etern kan därmed i viss mån jämföras med den moderna fysikens sökande efter vad som på svenska kallas den ”Storförenande Teorin”, eller på engelska The Grand Unified Theory (GUT), d.v.s. en teori, eller fett enomen, som i sig förenar alla existerande krafter till en enda. 

Det har sagts att den vetenskapliga revolution som under sextonhundratalet totalt förändrade vår världsuppfattning och möjliggjorde den enorma förändring av vår livsmiljö som vi nu genomgår, baserade sig på uppfinnandet av fyra mekaniska hjälpmedel. Mikroskopet som gjorde det möjligt för oss att utforska företeelser i tidigare fullständigt okända mikrovärldar. Teleskopet som i motsats till mikroskopet förde oss ut i det oändligt stora. Pendelklockan som gjorde att vi kunde mäta tid med en tidigare okänd precision. Och – vakuumpumpen. Vakuumpumpen? På 1640-talet lyckades två italienare i sin jakt på etern, som de ansåg borde kunna manifestera sig i frånvaron av de fyra andra grundelementen - jord, vatten, luft och eld. Genom att sänka ner ett glasrör fyllt med kvicksilver i en skål, som även den var fylld med samma ämne, fann de att kvicksilvernivån i glasröret, på grund av luftrycket, sjönk och efterlämnade ett lufttomt utrymme i övre delen av röret. De hade upptäckt vakuumet, tomrummet, ett utrymme som inte innehåller någon materia.

Snart utvecklades vakuumpumpen, som likt en omvänd cykelpump kunde dra luften ur en glasbehållare. Vad var det för speciellt med detta? Jo, den aristoteliska världsbilden slogs sönder. Aristoteles hade likt de flesta vetenskapsmän före och efter honom ansett att tomrummet egentligen inte existerade. Nu begrep man att det fanns överallt. Att det utgjorde avståndet mellan molekyler och atomer och att tomrummet därmed var en förutsättning för den skapande energi, rörelse, som är grunden till allt liv i universum. Tomhet alstrar liv, ingenting är förutsättningen för någonting.

De var alltså när sökarna efter intet pressade samman materia i ett rör som de fann vakuumet - tomheten. Detta för oss tillbaka till sufierna. Översättare av den inflytelserike poeten och filosofen Rumi (1207 – 1273) måste kämpa med den sufiska poesins symbolspråk och den mångtydiga persiskan. Redan de första raderna i Rumis stora lärodikt Masnavi skapar problem.

Lyssna till rörflöjten, hur den klagar och uttrycker sin sorg över att ha blivit fördriven från sitt hem: ”Ända sedan jag slets bort från min flodbank har min klagosång rört män och kvinnor till tårar”.

I sin bok Intet föreslår musiketnologen Anders Hammarlund att det inte enbart är en flöjt som åsyftas i Masnavis inledning utan även ett vassrör. Det persiska ordet nay som Rumi använder sig av betyder både "vassrör" och "rörflöjt", men också ”intet” eller ”ingen”. Inledningen till Masnavi blir därmed en bild av människan, musiken, det oändligt stora och det oändligt lilla, Guds allomfattande storhet och kraft.

Vassröret har skilts från sin plats i naturen, men genom det passerar luft som skapar en melodi som förmår att röra människor till tårar. Enligt Shahāda, trosbekännelsen, är Profeten det språkrör som Gud använder för att hans ord skall nå fram till oss människor. Muhammad är ”ingen” i den meningen att han likt alla andra människor är framsprungen ur Guds skapelse och därmed lik de andra ”vassrören” som växer i strandkanten. Men Gud valde Muhammad att bli hans instrument. Som när en herde skär ett vassrör och omformar det till en flöjt med vilken han sedan framför sina melodier.

Likt flöjten som i sitt ”tomrum” fångar herdens utandningsluft, fångade Muhammad upp Guds ruh, ande/vind som genomfar hela skapelsen och som Gud en gång använde för att väcka människan till liv. Ur Muhammads mun kom Guds ande och budskap, liksom en flöjt fångar flöjtspelarens andedräkt och melodi för att sedan föra den till människorna. För att melodin skall bli så klar som möjligt måste flöjten vara perfekt formad Likaså var Profeten så perfekt som en människa kan bli och det var därför som Gud valde just honom till att bli hans språkrör. Muhammad var inte gudomlig, enbart en människa, precis som ett vassrör är ett vassrör, men ett vassrör måste ha alldeles speciella egenskaper för att bli en bra flöjt. 

Musik är meningslös, den är inte som språket betydelsebärande. Det är en av orsakerna till varför musik i allmänhet är förbjuden i moskéer. Eftersom Gud talar direkt till människorna genom Koranen är den arabiska på vilken den är skriven också helig.  Genom att lyssna till ljudet av Koranens ord och känna den rytm med vilken de framförs kan man således förnimma Guds närvaro. Koranrecitation, qirā´a, innebär i allmänhet att recitatören (ordet al-qur'ān betyder ”recitationen” på arabiska) försöker framföra Guds ord så vackert och klart som möjligt. Koranrecitation  blev därmed  tidigt en speciell konstform inom Islam, precis som skönskriften. Det ledde dock till slut till så många förkonstlade utsirningar att budskapet kunde gå förlorat i det estetiska uttrycket. Folk kom till moskén inte för att lyssna till Guds budskap, utan för att njuta av mästerskapet hos en skicklig koranrecitatör. Ett gripande framförande kunde föra fram den skönhet som finns förborgad i Guds ord, i hans skapelse, hur hans rur omger och styrker oss. Budskapet låg inte längre i förståelsen utan i upplevelsen, som när Gauguin beskrev värdet i sin konst: ”kärnan i ett konstverk, är opåtagligt och överlägset, det består exakt av det som inte framställs”.

Flera muslimska teologer ansåg att Koranens budskap kunde bli lidande genom musiken, om den överskuggades av musikens känslosamma laddning löpte förkunnelsen risken att gå förlorad. Även om det inte nämns i Koranen så finns det en stark tradition, onämnd i flera hadither, d.v.s. rapporter om Profetens uttalanden och handlingar, att Muhammad ogillade musik i sakrala sammanhang. Två skäl brukar anges för hans åsikt, nämligen att de otrogna använde musik i sina ritualer och att den starkt emotionella musiken kunde döva förnuftet och därmed leda till olovliga utsvävningar.

Att musik inte tillåts i moskén och helt har förbjudits av fanatiska talibaner betyder inte alls att den är frånvarande inom islam. Tvärtom, varje besökare i ett muslimskt land hör musik överallt. Sufiern Ibn Khurdādhbih hävdade under niohundratalet att musiken, ghinā, som uppkommer ur intet och inte är ett påtagligt föremål, återspeglar Guds närvaro i skapelsen. Enligt honom:

Skärper musiken intellektet, gör människans karaktär mer foglig och engagerar själen. Den skänker glädje och mod till hjärtat och upprymdhet och hopp till de som känner sig nertryckta. Den är att föredra framför talet, precis som hälsa är bättre än sjukdom.

Musik är som kun, det ursprungliga ljuset som från intet, från tystnaden och mörkret framkallade skapelsen. Den för Guds rur, ande, till människorna, fyller vårt medvetande och överbringar mening utan att föreställa något. Genom sin ”tomhet” speglar musiken hela skapelsen, vars mening en människa inte kan förstå, men vi kan alla gripas av dess kraft och storhet.

En sufier kan, likt Roqenuentin i Äcklet, känna sig omgiven av tillvarons meningslöshet, av tillvarons tomhet ”det hade ingen mening, världen fanns närvarande överallt, framför, bakom. Det hade ingenting funnits före den. Ingenting. Det hade inte funnits en stund när den inte kunnat låta bli att existera”, en känsla som hos Roqenuentin väcker avsmak, medan en sann sufier kan betrakta tomhet och meningslöshet som en öppning mot världsalltet, mot Gud. Att befrias från ett begänsande jagmedvetande väcker glädje och en känsla av expansion. En virvlande dervish glömmer sig själv medan han svävar runt i sin cirkeldans. Musiken lyfter honom bort från den mänskliga existensens begränsningar, han blir en del av tomheten, av helheten. Som den spanske poeten Jorge Guillen skriver: Ser nada màs. Y basta. Es la absoluta dicha.  "Att vara, inte mer. Och nog med det. Det är den absoluta lyckan", eller som hos Edith Södergran, fast än intensivare:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Eisenman, Stephen F. (1997) Gauguin´s Skirt. London: Thames and Hudson. Fabre, Jean Henri (1964) Insekternas liv. Stockholm: Natur och Kultur. Hammarlund, Anders (2010) Intet: Musiker, Medier, Mystiker. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Martin Smith, Grace (1993) The Poetry of Yūnus Emre, A Turkish Sufi Poet. Berkeley: Uiversity of California Press. Michon, Jean-Louis and Roger Gaetani (eds.) (2006)  Sufism: Love & Wisdom. Bloomington, Indiana: World Wisdom. Sartre, Jean-Paul (1964) Äcklet. Stockholm: Aldus/Bonnier. Sartre, Jean-Paul (1966) Existentialismen är en humanism. Stockholm: Aldus/Bonniers. Sartre, Jean-Paul (1992) Varat och Intet - I urval.Göteborg: Korpen. Sigler, Laurence (2002) Fibonacci´s Liber abaci: a translation into modern English of Leonardo Pisanos´s Book of Calculation. New York; Springer-Verlag. Södergran, Edith (2003) Landet som icke är: Ett urval av hennes dikter. Lund: Bakhåll. Webb, Jeremy (2013) New Scientist –Nothing: From absolute zero to cosmic oblivion – amazing insights into nothingness. London: Profile Books.

 

BLOG LIST

For me, who until now has been living in Rome for several years, a visit to Sweden - to meet friends and sisters there - is a time travel. For two years COVID-19 had isolated me in Italy, but now I was back in our house in Bjärnum where I invited former colleagues from my time in a school in nearby...
För mig, som nu sedan flera år tillbaka pendlat mellan Rom och Bjärnum  blir ett  återvändande till Sverige där jag möter vänner och systrar – en tidsresa. Under så gott som två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men...
I am a voracious listener to music and encounter favorites within almost any genre. However, I am also a forlorn amateur. Not a musician and far from being an expert. I am even bad at discerning the difference between minor and major. However, when it comes to that disability, I find solace in...
As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle. My oldest and...
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.   Min äldsta och konstnärligt begåvade...
To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during...
Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.   As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked:...
ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius...
Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.   Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta...
Items: 21 - 30 of 330
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com