För lite mer än en månad sedan satt jag tillsammans med min gode vän Örjan i trädgården utanför huset i Bjärnum. Vi hade avslutat en omfattande middag och njöt i fulla drag av naturen omkring oss. Mätta och belåtna samtalade vi bland prunkande rhododendronbuskar, i ett milt skymningsljus efter en dag med klarblå himmel.
Som vanligt fladdrade samtalet från det ena ämnet till det andra. Nu påstod Örjan att en av hans bröder sagt att det är omöjligt att tänka medan man springer. För att kunna koncentera tankarna måste man stanna upp, eller möjligen promenera. Jag kunde inte hålla med. Jag inbillade mig att jag tänkte bäst medan jag sprang, eller låg i badet. Fanns det inte flera välkända böcker om tänkande löpare, exempelvis Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet eller Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning? Jag hade fått för mig att löpandets rytm, blodets genomströmning av kropp och hjärna, rörelsen genom ett skiftande landskap, allt sådant utgjorde stimulans för fantasin och att tankar oavbrutet kom och gick medan jag sprang.
När jag anlänt till Rom beslöt jag mig för att testa om jag haft rätt eller fel. Jag är periodare. Ett av mina stora fel är att jag under vissa perioder koncentrerar mig fult ut på vissa saker. Ibland kan de vara inkomstbringande och nyttiga, som avlönat arbete, ibland tämligen meningslösa ‒ exempelvis bloggskrivande. emellanåt har det rört sig om löpning. Har jag väl börjat jogga dagligen så gör jag det så gott som varje morgon, sedan lägger jag plötsligt av och det kan gå flera år innan jag springer igen. Sist jag hade en löpningsperiod var i Paris för mer är tre år sedan. Och innan dess var det väl i Rom, för kanske en tio år sedan ,då jag brukade göra min Ben Hur runda, dvs springa sju varv kring Circus Maximus, som låg i närheten av den lägenhet vi då bodde i.
Varför lägger jag av? Kanske beror det på att jag slukats av andra uppgifter. En löprunda tar inte lång tid, men då plikter hopar sig kan det kännas nödvändigt att skippa den. Egentligen är det ganska dumt. Trots allt innebär en löprunda en kraftansamling, en energiinjektion inför dagens uppgifter. Ofta är det också en välkommen paus bland bekymmer och dystra funderingar, speciellt om man har förmånen att springa genom ett spännande landskap. Eftersom löpningshysterin för tillfället sammanfaller med mitt bloggskrivande kombinerar jag nu de två, antagligen snart övergående, passionerna. Under dagens löpning tänkte jag ut följande blogginlägg, som jag nu bättrar på med uppgifter från nät och böcker.
Klockan halv åtta steg jag ut på gatan framför hyreshuset där vi bor, gick uppför en trappa och hamnade i det italienska sommarlandskapet, grönt och frodigt innan det under juli och augusti torkat och bränts av den obarmhärtiga solen. Mellan den täta grönskans olika nyanser av grönt lyser oleanderbuskarnas vita eller rosa blommor, medan fälten är översållade med blå och gula blommor, som jag inte kan namnen på. Emellanåt far en flock smaragdgröna papegojor genom luften, det rör sig om förvildade burfåglar som skaffat sig ett habitat i parkerna kring Via Appia.
Jag kryssade mellan hundar som rastas i parken framför vårt hus, snubblade nerför en brant backe och på höger sida dök det första fornminnet upp, det runda torn som utgör den i stort sett okände Titus Flavius Abascantos minnesmärke över sin än mer okända hustru, Priscilla. Längs Via Appia finns flera gravmonment resta över avlidna romerska matronor, mest känt är Cecilia Metellas imponerande mausoleum högre upp längs vägen, även hon en i stort sett okänd dam.
Så länge vi bott vid Via Roberto Scott har Priscillas gravtron varit omgivet av rostande byggnadsställningar och det omkringliggande parkavsnittet avstängt medelst ett högt staket och en järngrind med en bastant kätting och ett tungt lås. En skylt meddelar att byggnaden skall restaureras under 2002. Jag vek runt hörnet och passerade en namnlös trattoria. I början av nittonhundratalet var det ett välbesökt ställe då fotvandrande turister sökte sig till katakomberna utanför Roms murar. På den tiden hette stället Aquataccio, Stilla Vatten och ägaren lagrade sina berömda, hemgjorda ostar inne i Priscillas gravkammare. Numera finns det inte så många fotvandrare längs Via Appia, utom på söndagarna då vägen är befriad från biltrafik.
Så snart det blivit ett kort uppehåll i den täta trafiken av turistbussar och taxibilar på väg till Ciampinos flygfält, eller privatbilister på väg till Frascati, Grottaferata, Albano eller IKEA, kilade jag snabbt över Via Appia och passerade kyrkan Quo Vadis, som fått sitt namn genom skriften Petri Gärningar, som skrevs någon gång vid mitten av 200-talet. Den underliga boken berättar bland annat om hur aposteln uppväcker inte enbart en ung man från döden, utan även stekta fiskar, får hundar att tala och hyllar Gud för att han förlamade hans egen dotter så att hon inte blev gift med en hedning. Apostelns närvaro i Rom förklaras med att han sökt upp en viss Simon Trollkarlen för att bevisa att denne är en gudlös charlatan. Petrus gör det ena miraklet efter det andra och lyckas slutligen utmana Simon till en trollkarlsduell värdig Harry Potter. Som stor final på duellen flyger Simon över Rom, men med Guds hjälp får Petrus honom att störta och efter en tid dör Simon av sina skador. Petrus får dock problem när flera kvinnor slutar ligga med sina män efter det att de blivit "kyska kristna" och för att undvika att bli avrättad smyger Petrus ut ur Rom, enbart för att på Via Appia möta den avlidne Jesus. Skrämd och förvånad frågar Petrus honom: Domine, quo vadis? Vart går du Herre? Jesus svarar honom: ”Jag går mot Rom för att bli korsfäst än en gång”. Petrus förstod då att han för andra gången hade svikit sin vän och mästare och återvände skamsen till Rom och sin avrättning.
Om man får tro andra källor är Quo Vadiskyrkan felplacerad. Petrus bodde nämligen längre ner längs vägen, på platsen där St Sebastians kyrka nu ligger. Man har nämligen i katakomberna under den kyrkan hittat en mycket gammal marmorplatta med inskriften Domus Petri, dvs Petrus Hus.
Inne i kyrkan Quo Vadis finns en marmorplatta infälld i golvet i vilken man ser två djupa fotavtryck. Legenden säger att det är Jesu fotavtryck. Just där stod han då han mötte Petrus. Det är möjligt att kyrkan ersatte ett romerskt tempel där fotavtrycken fanns. Vi vet från andra håll i Rom att sådana marmorplattor är votivgåvor. Romerska legionärer, som efter långa år av hård fältjänstgöring återvänt till sina hemstäder, skänkte till sina favorittempel marmorplattor i vilka deras fotavtryck huggits in som en gärd av tacksamhet för att de hade överlevt allt elände och som ett tecken på att nu hade de kommit hem och skulle aldrig mer lämna hembygden.
Sådana läsefrukter fro runt i skallen medan jag passerade muren kring fälten ovanför San Callistos katakomber. Ett antal arbetare var frenetiskt sysselsatta med att skrubba mossa och lavar från den skrovliga murväggen, en av dessa obegripliga aktiviteter som jag ofta bevittnat i Rom. Istället för att rusta upp de fallfärdiga monumenten runtomkring, eller plocka upp högarna med skräp hade ett gäng kommunalarbetare beordrats att skura en lång mur som dessutom var vacker i sin skrud av hängväxter, lavar och mossor i olika färger.
Jag svängde in på den smala gatan mot Caffarellaparken, till höger skymtade jag en rund byggnad som jag tidigare inte hade uppmärksammat, men nu tänkte jag att för mitt framtida bloggbidrag borde jag undersöka vad det var för en slags struktur. Jag stannade alltså upp och läste en av de skyltar som Kommunen satt upp framför flera av minnesmärkena kring Via Appia. Dessvärre är många av dem numera oläsliga genom att graffittifanatiker tydligen får någon slags klick av att spraya ner dem med svart eller röd färg. Titeln på den här skylten gick att läsa: Edicola di Cardinale Pole, Kardinal Poles lilla hus, men den förklarande texten hade gjorts oläslig genom en ful graffittikrumelur.
Kardinal Stolpe? Vem kunde det har varit? Hemkommen kollade jag upp det hela och fann att Cambridges siste katolske biskop, Reignald Pole, hade bekostat uppförandet av det runda, lilla kapellet. Det fanns två teorier till varför han gjort det. Den ena var att han ansåg att kyrkan Quo Vadis var felplacerad och den andra att han byggde kappellet på en plats där han överlevt en attack från Henrik den VIII:s lejda mördare. Kardinal Pole hade nämligen haft ett helvete på grund av den engelske kungens ständiga skilsmässor och bröllop.
Till en början hade biskop Pole motsatt sig Henriks giftermål med Katarina av Aragon eftersom hon varit gift med hans bror Arthur, Prinsen av Wales. Dessvärre hade Arthur dött efter enbart fem månaders äktenskap. När Henrik genom broderns frånfälle blev kung gifte han sig med dennes änka. Reignald Pope tillrättavisade Henrik genom att hänvisa till Tredje Mosebokens förbud: "Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva". Givetvis blev Henrik VIII rasande och när han sedan ville skilja sig från Katarina sa han till biskop Pole att ett villkor för att han inte skulle förbli hans fiende var att han försvarade skilsmässan inför en grupp teologiska experter som kallats till Sorbonneuniversitet i Paris för att diskutera om en kung kunde skilja sig eller ej. Pole vann Henrik VIII:s uppskattning genom att sköta sin uppgift alldeles utmärkt, samtidigt som han också bevisade att bibelord kunde användas till än det ena, än det andra. I Paris försvarade Pole först Henriks giftermål med sin brors hustrugenom att hänvisa till Mattesuevangeliet: "'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder". Sedan påpekade Pole att Karatrina inte kunde få några barn och att det därför var den eneglske kungens plikt att skaffa sig en ny hustru. Henrik den VIII blev givetvis förtjust över kardinalens insats och belönade honom med ett antal hedersbetygelser.
Men när Henrik VIII gifte sig med Anne Boleyn och påven vägrade erkänna bröllopet förstod Pole att han måste välja mellan kungen och påvemakten. Trots att Pole försvarat kungen valde han påven och flydde till Rom. En rasande Henrik VIII dömde biskopens mor och äldre bror till döden, men ångrade sig och låste in dem ett par år i Towern istället. Pole började publicerade hetska attacker mot Henrik VIII, reste runt och försökte inspirera katolska potentater att anfalla England och med enbart tre röster emot sig förlorade han 1555 möjligheten att bli påve. Det var kanske inte var så underligt att Henrik VIII försökte få Reignald Pole mördad på den plats jag nu sprang förbi.
Jag fortsatte längs den smala gatan och passerade den kinesiske ambassadörens residens, en exklusiv tennisklubb och flera av de underliga ruckel man finner lite varstans i Rom; förfallna kåkar vars söndervittrade murar har bättrats på med korrugerad plåt och presenningar, omgivna av vildvuxna trädgårdar med bilvrak, getter och höns. Ibland verkar det som invånarna i dessa sjaskiga bostäder, med parabolantenner och uppallade husvagnar, äger marken runtomkring, ty där syns ibland en tjudrad häst eller en och annan mager ko.
Jag sprang genom éntren till Caffarellaparken och medan en tupp gol i närheten kom jag in under ett svalt och skuggigt valv av täta bladkronor. De knotiga träden vid grusvägens sidor förenar sina kronor över löparnas huvuden. När jag varvade några vältrimmade, unga damer tvingade jag mig att sträcka på ryggen och lägga ner mer spänst i stegen, fast det var inte lätt. Jag började redan bli ansträngd och hade kommit in i den andra andning som min vän Stefan beskrivit som ”dammsugardraget”. Jag tycker bäst om att springa ensam, men under min tid i Lund, för en så där trettio år sedan, sprang ofta i sällskap med Stefan ute i Skrylleskogen. Vi hade gett underliga namn till de olika sträckor vi avverkade, exempelvis Leshoto, eller Gastelyckan, det senare var en krök där det av någon okänd anledning alltid fanns ett svalkande vinddrag.
Efter att med lätta steg ha passerat ännu ett par damer började jag tänka att för att vara sextio år gamml var jag faktiskt vid ovanligt god vigör, men då skymtade jag framför mig en bredaxlad herre, med en underligt, snedvriden löpstil. Vi hade nått en tröttsam raksträcka över ett fält och solskenet blänkte på mannens kala hjässa, som baktill begränsades av en yvig, vit hårkrans. Jag gissade att löparen var betydligt äldre än jag. På hans svarta T-shirt stod det med vita bokstäver Istituto Sacro Cuore, så jag antog att den spänstige åldringen måste vara präst. Jag kunde absolut inte låta en gammal gubbe slå mig i spåret och ökade därför takten, men det gjorde också prästen och han började till och med dra ifrån mig med sin underligt skruvande löpstil.
Jag kände hur det smärtade i ena foten. En undanflykt för att kunna dra ner på takten eller att varsel om att det skulle komma att bli svårt att gå och springa under morgondagen? Skulle jag ge upp? Nej, nej, jag kunde inte med självuppskattningen i behåll ge upp inför utmaningen från en gammal, skruttig präst. Fast dammsugarandningen brummade allt värre och det började flimra för ögonen. Jag la av och stannade. Låtsades att jag intresserade mig för synen framför mig och det gjorde jag faktiskt också. Andades lugnare, läste den förklarande skylten och betraktade sceneriet.
Framför mig reste sig Egerias skogsklädda kulle, under den finns en grotta där kamenerna håller till. Kamener är nymfer som sedan urminnes tider skyddar källan vars vatten fortfarande ur ett illa medfaret marmorlejons gap faller ner i en damm vars vattenyta är täckt av ljusgröna alger. Över det förfallna valvet, som spänner över källan och dess marmorstaty av en vilande gud, floden Almones genius med avhugget huvud, väller ett sjok av tät grönska. Vad som fanns framför mig var resterna av Herodes Atticus Nymphaeum.
Ett nymfeum är en grott- eller källhelgedom som vigts åt de nymfer man tror bor i och beskyddar ett källflöde. Under Antiken utvecklades hela anläggningar med fontäner, bassänger och bankettsalar kring vissa nymféer. Så hade det säkert varit på den tiden när nutidens Caffarellapark var Herodes Atticus palats, Tripio. Herodes Atticus var en stenrik, grekisk aristokrat och filosof som kallats till Rom för att uppfostra kejsaren Antonius Pius adopterade son, Marcus Aurelius, som blev en legendarisk kejsare och författare till den eviga bästsäljaren Självbetraktelser. Vi skymtar honom i inledningen av storfilmen The Gladiator.
Herodes Atticus gifte sig med en släkting till Antonius Pius fru, den fjortonåriga Aspasia Annia Regilla som ägde den mark som sedemera blev Caffarellaparken. Vid giftermålet var Herodes Atticus fyrtio år gammal, en ansenlig ålder på den tiden, men han försäkrade omvärlden om att han älskade sin Regilla och i deras gemensamma namn uppförde Herodes en mängd imponerande byggnadsverk över hela Imperiet, bland dem väldiga sportanläggningar, teatrar och badhus i bland annat Athen, Korint, Delfi och Thermopylae och givetvis de byggnaderna i Tripio av vilka det nu enbart återstår det sönderfallna nymféet och ett tempel som Atticus byggde till minne av sin Regilla.
Atticus reste ofta mellan Grekland och Rom, där han innehade en mängd viktiga politiska uppdrag och agerade som kejsarnas förtrogne och rådgivare. Under sin tid i Rom kopplade han säkerligen av i de svala, öppna salar som omgav nymféet. Då dagarna blev heta och kvalmiga drog sig Atticus tillbaka med sitt hushåll till bassängerna och de porlade bäckarna vid Egerias lummiga kulle. Det var kanske här som Regilla brutalt sparkades ihjäl under en av makens tjänstresor. Det var Alcimedon, en av Atticus frigivna slavar som enligt vittnen oförmodat börjat misshandla sin arbetsgivares hustru, hon dog när Alcimedon riktade en våldsam spark mot hennes mage. Vi vet inte längre vad orsaken till attacken var, men då Herodes Atticus kom tillbaka anklagades han för anstiftan till mord av Regillas bror, som för tillfället agerade som förste konsul. Det var enbart kejsaren Marcus Aurelius ingripande som räddade hans gamle lärare från att bli avrättad. Resten av sitt liv ägnade sig Herodes Atticus åt att instifta olika tempel till sin unga hustrus ära, varav ett finns kvar i Caffarellas park.
Jag började springa igen. Pausen vid nymféet hade gjort mig gott och förnyat vigör och kämpaglöd. Jag sprang tillbaka längs ån Almone, kom över en bro och nådde Vaccareccia, det som en gång var Caffarellifamiljens residens. Efter att ha bott där sedan Medeltiden finns de inte längre kvar. Palatset och de omkringliggande markerna såldes i början av 1800-talet och 1853 sålde familjen även sitt stora palats på Capitolium. Det var preussarna som köpte det och palatset fungerade som Tysklands ambassad fram till april 1915 då det konfikerades i samband med att Italien förklarade krig mot Tyskland. Caffarellifamiljen hade inte så många framstående medlemmar som de andra romerska adelsläkterna - Orsini, Colonna, Borghese, Odelschalchi, Ludovisi eller Torlonia. Caffarelli levde främst på rikedomarna från sina gårdar, något som deras förfallna palats i Caffarellaparken fortfarande tycks vittna om. Det ger ett lantligt intryck och det tycks som om folk fortfarande bor i det nergångna Vaccareccia.Gården är gården fylld med allt möjligt skräp, lösa hundar springer kring bland höns och får och underliga strukturer i korrugerad plåt och hönsnät. Jag undrar hur livet tedde sig inne i den stora byggnaden, när förfallet hade tagit sin början. Fanns där ålderstigna ungmör och skröpliga gubbar som likt spöken stapplade kring bland dammiga möbler i halvt övergivna rum och korridorer, medan kycklingar och katter snodde krirng fötterna på dem?
Det är inte mycket bättre bevänt med ån Almone, När jag passerade en bro upptäckte jag att strömfåran var blockerad av en mängd skräp, framförallt PETflaskor och plastdunkar. PETflaskor tycks vara en av vår världs stora förbannelser. Folks ovana att dricka buteljerat vatten, till och med i Rom med alla dess fontäner med friskt och gott vatten, skapar överallt ett elände. Det är numera totalförbjudet att föra in PETflaskor i Venedig, där de har blockerat och förstört flera kanaler. De är i det närmaste totalt oförstörbara och där de flyter på vattenytan samlar de på sig allsköns avfall och annan skadlig dynga.
När jag arbetade som lärare i Växjö fann jag att årets nationella prov i engelska innehöll en text om båten Plastiki, en arton meter lång katamaran gjord av 12 500 PETflaskor som 2010 byggdes av ett gäng ungdomar och som de sedan använde för att segla över Stilla Havet, från San Francisco till Sydney. Långt ut till havs fann de väldiga vidder täckta med plastfragment, mestadels PETmaterial. För närvarande finns 46 000 plastbitar per kvadratkilometer av världens hav. Varje år dödas en miljon sjöfåglar och 100 000 marina däggdjur av den kvävande plasten och allt elände den för med sig. Den sorgliga åsynen av skräpet i Almone gjorde mig bedrövad och jag undrade vad de antika romarna skulle ha tänkt om de sett sin heliga å förnedrad på ett sådant sätt.
Almone var nämligen en gång ett heligt och intensivt dyrkat vattendrag. Ån, som under romartiden hette Almo, var centrum för en av stadens absolut viktigaste högtider ‒ Attis Heliga Vecka. Det hela inleddes en vecka innan de egentliga festligheterna genom att korybanterna, Kybeles prästerskap, den femtonde mars skar den vackrast vuxna vassen de kunde finna vid Almos stränder och sedan bars den högtidligt upp till Kybeles och Attis tempel på Palatinen. Den 22 mars var det dags för Arbor Intrat, Trädets Inträde, då en stor pinje bars in i templet. Dagen efter, Sanguem, Blodets Dag, inleddes korybanternas vilda dans, då unga män under Arcigallos, översteprästens, ledning skar sig med skarpslipade svärd och lät sitt blod flyta ut över den svarta sten som var infattad på hjässan av gudinnans silverstaty. Det var under denna fest som de ungdomar som skulle viga sitt liv åt Attis och Kybeles tjänst kastrerade sig själva. De vilda danserna varade under två dagar. Efterföljande dag och natt, Hilaria, firade hela Rom och det dracks och dansades på gatorna, något som följdes av en välbehövlig Requetio, Vilodag. Kulmen kom dagen efter, Lavatio, den 27:e mars då Kybeles blodbestänkta silverstaty fördes genom Roms gator i en vagn dragen av två, vita, blomstersmyckade kvigor som följde efter gräddan av Roms festklädda och barfota aristokrati och de vilt dansande korybanterna.
Pocessionen lämnade staden genom Porta Appia, som finns kvar än idag och nu kallas San Sebastianporten, därifrån kom de ner till Almos strand där vagnen fördes ut i strömfåran och Archigallon till folkets jubel tvättade silverstatyn och dess svarta sten, sedan återvände processionen till Palatinen. Våren hade inletts.
Uppfylld av tankar på avfall och underliga religiösa riter sprang jag utan att lägga märke till det förbi Regillas vackra tempel, annars brukade jag stanna och genom staketet betrakta hur det ligger i skuggan av höga, välansade pinjer, samtidigt som jag retar mig på skylten som deklarerar att under sommarmånaderna kan man varje söndag besöka templet mellan klockan tio och fyra. Flera söndagar hade jag pallrat mig dit, men givetvis var grindarna låsta. Jag kommer nog aldrig att får se det inre av det där templet. Att jag så ofta kommer tillbaka för att se om templet är öppet får mig att tänka på att det även kallas för Redicolos tempel. ”Löjlig” är ridicolo på italienska, men templet är inte uppkallat efter en löjlighetens gud utan var under Antiken tillägnat Återkomstens Gud, från det latinska ordet för återkomst, redeo.
Idag hade jag bestämt mig för att i ett sträck springa hela vägen hem, utan att pausa, men det misslyckades. När jag kommit fram till Via Appia var jag tvungen att stanna. Två karabinjärer stod stelt uppsträckta på sina motorcyklar, som med roterande blåljus for förbi i halsbrytande hastighet, alltmedan karabinjärerna blåste gälla signaler i sina visselpipor. Kunde inte begripa varför de tvunget måste stå upp, det såg livsfarligt ut. Strax efter kom två andra motorcykelburna karabinjärer, fast de satt ner och efter dem kom i samma vansinniga brådska fem svarta limousiner, följda av ytterligare fyra motorcykelburna karabinjärer.
Någon hög dignitär eller ett par onorevole som förflyttade sig från plats till plats. Medan bilkortegen passerade avstannade all verksamhet; löpare, fotgängare, bilister och de mosskrubbande kommunalarbetarna följde den förbi-ilande karavanen med blickarna och skakade eftertänksamt på huvudena. Onorevole, aktningsvärd, är för övrigt en underlig beteckning på italienska parlamentsledamöter. Tror inte att det är speciellt vanligt bland italienare att respektera sina politiker. Alltför många, på hela skalan från vänster till höger, har gjort sina väljare besvikna genom att avslöja sig som lättkorrumperade figurer, som inte betraktat sig som förtroendevalda representanter för sina landsmän, utan snarare som innehavare av välbetalda befattningar. Italienare säger ofta att enda gången alla är eniga i parlamentet är när ledamöterna röstar för att höja sina löner och arvoden.
När jag efter det korta uppehållet åter började springa tänkte jag att det där spektaklet var nog mer av en maktdemonstration, än en säkerhetsåtgärd. Det hjälpte i varje fall inte Aldo Moro att ha någon eskort, när han kidnappades av De Röda Brigaderna sköts de fem karabinjärerna och polismännen som skulle skydda honom ihjäl. När jag svängde in mot upploppet på vår hemgata, Via Roberto Scott, passerade jag en kort gatstump kallad Largo Enrico Riziero Galvaligi, ännu en påminnelse om anni piombi, blyåren, dvs den tid då höger- och vänsterextremiska terrorgrupper höll Italien i skräck och landets premiärminister Aldo Moro mördades.
General Galvaligi hade som ung karabinjär förenat sig med partisanerna i deras kamp mot tyskar och fascister, sedan hade han tillsammans med den legendariske Carlo Alberto della Chiesa, som slutligen blev mördad i Palermo, bekämpat maffian. När Galvaligi utnämndes till general blev han huvudansvarig för säkerheten vid Italiens carceri speciale, ”specialfängelser”, dvs säga de anstalter där mafiosi och terrorister hölls inspärrade. Vid den här tiden, efter mordet på Aldo Moro 1978, ansågs vänsterterroristerna inom De Röda Brigaderna som det största hotet mot det italienska samhället och det var därför mest misstänkta ”brigadister” som satt inspärrade i specialfängelserna. Det var della Chiesa som sett till att de hamnat där och vänsterpressen pekade ständigt på de missförhållanden som rådde inom fängelserna.
Den tolfte december 1980 kidnappade Brigaderna Giovanni d´Urso, som inom justitieministeriet ansvarade för specialfängelserna. Brigaderna meddelade att de dömt d´Urso till döden och att han skulle avrättas om inte revolutionärerna som var inspärrade i specialfängelserna släpptes fria. Regeringen fruktade en ny Aldo Moroincident och flyttade omgående de terrorstanklagade fångarna från Asinara, det värsta specialfängelset, till mer drägliga anstalter. De fängslade maffibossarna blev dock kvar på den lilla fängelseön norr om Sardinien. . Inspirerade av framgången gjorde vänsterfångarna i Tranis specialfängelse uppror, tog 18 fångvaktare som gisslan och hotade att avrätta dem om inte alla "politiska fångar" omedelbart släpptes fria.
Istället för att förhandla sände Gavaligi den 29:e december in sina karabinjärer i en väpnad räd mot fängelseockupanterna, de blev totalt överrumplade, gav sig utan motstånd och gisslan kunde befrias utan blodspillan. Operationen kostade dock Galvaligi livet. På nyårsaftonen återvände Galvaligi med sin hustru efter att ha bevistat aftonbönen i församlingskyrkan i vårt kvarter. När de hängde av sig ytterkläderna ringde porttelefonen, någon meddelade att det var posten som sökte General Galvaligi, att en brevbärare väntade utanför porten med en officiell expressförsändelse. Då Galvaligi gick ner för att öppna porten till det hyreshus han bodde i möttes han av Remo Pancelli och Pietro Vanzi från de Röda Brigaderna, de öppnade eld med sina automatvapen och generalen dog omedelbart efter att genomborrats av sju kulor. D´Urso släpptes två månader senare, men det tog ytterligare sex år innan Italiens fängelsesystem reformerades, främst efter hårda påtryckningar från den katolska kyrkan.
Genomsvettig, men behagligt utmattad kom jag fram till lägenheten. Nu skulle jag, efter att ha duschat och pustat ut, slå mig ner för att skriva mitt blogginlägg. Jag ansåg det bevisat att Örjans bror haft fel ‒ visst går det att tänka medan man springer. Men, det kan förstås också bero på att springa i Rom utgör ett undantag. Kan man låta bli att inspireras av en stad där till och med ett så pass okänt och egentligen ganska misskött ställe som Parco Caffarella gömmer på så många märkliga skatter? Jag tänkte på vad min äldsta dotter sagt: "Om man tog alla männsikor från Rom skulle staden likväl leva, den skulle fortsätta att andas och tala till dig."
Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Kybele läste jag om i Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell. Om Italiens blyår kan man läsa i Cento Bull, Anna och Philip Cooke (2013) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.
