I mina bokhyllor står böcker stillatigande år ut och år in. När jag ser dem undrar jag när jag köpte dem, alltmedan jag tänker att en dag skall jag läsa dem. När jag för några veckor sedan reste till Prag tog jag, utan någon annan tanke än att ”nu kan det vara dags”, fram David Karps roman Mannen som tvivlade. Jag brukar skriva mitt namn på försättsbladet och när jag såg att namnteckningen inte var så oläslig som den blivit genom åren, förstod jag att boken köptes medan jag fortfarande gick i skolan. Kanske fascinerades jag av texten på omslaget:
Vet ni vad jag tänker göra med Burden? Jag tänker pulverisera hans identitet, reducera honom till en siffra, från ett till noll, till ingenting.
David Karp? Även om flera av hans böcker publicerades av Penguin Books tycks han numera i stort sett ha försvunnit in i det förflutnas dimmor. Mellan 1952 och 1964 skrev Karp elva romaner, sedan ägnade han sig åt att skriva manus för TV-serier.
Även om Karps romaner fick bra kritik är det numera märkligt tyst kring författaren, som på många sätt tycks ha varit arketypen för en ”typisk, framgångsrik amerikan” – född under fattiga förhållanden på Manhattan, där han drog sig fram som restaurangdiskare, gatuförsäljare och teaterinkastare innan han deltog som telegrafist i kriget i Stilla Havet och vid sin återkomst läste litteratur vid någon högskola och kunde slutligen börja som freelanceförfattare för olika Tv-bolag. Karp gifte sig när han var 22 år, flyttade sedermera till Los Angeles och fick två söner. 1999 dog han i lungcancer – för mycket rökning. Det är i stort all information som jag på nätet kunde vaska fram om David Karp.
Kanske uppfattade han sig som någon av de karaktärer som dyker upp i hans böcker. Romanen Leave Me Alone, ”Låt mig vara”, skriven 1956, har jämförts med TV-serien Mad Men och skildrar enligt en bloggskrivare
den svåra situationen för milt begåvade personer som belastas med konstnärlig känslighet och drabbats av en smärtsam, växande insikt om sin egen medelmåttighet.
Den beskrivningen passar in på Professor Burden i Mannen som tvivlade, verksam som litteraturvetare på ett landsortscollege i en framtida stat som dock påminner om femtiotalets USA. Professor Burden lever tillsammans med en vacker, kärleksfull hustru och två lagom okynniga pojkar i en villa, omgiven av snarlika hushåll med diskret, vänliga invånare. Det är en lugn, välordnad tillvaro och Burden tycks vara nöjd med sitt liv. Med små medel lyckas dock Karp smyga in att allt inte står rätt till i den alltför påfallande idyllen.
När Burden kommer hem från sitt rutinerade föreläsande drar han sig efter kvällsmaten tillbaka, går in i sitt ombonade arbetsrum, stoppar och tänder sin pipa. Exakt klockan åtta börjar han skriva sin dagliga rapport till Departementet för granskning av interna förhållanden. I allmänhet kunde han avsluta rapporten inom en timme, vilket gav honom tid att lugnt läsa igenom den för att därefter ta den till brevlådan, i god tid för den sista tömningen, klockan tio.
Burdens rapport är en noggrann skildring av hans dagliga intryck av sina kollegor, deras allmänna beteende och ett och annat uppseendeväckande uttalande. Det var mer än tio år sedan han kallades till Departementet för granskning av interna förhållanden och fick sin speciella uppgift. Som andra rapportörer ombads han att hemlighålla sin verksamhet även för sin familj och blev också meddelad att han blivit vald efter en noggrann granskning av hans karaktär och eventuella pålitlighet.
Burden trivs med sin uppgift. Han tycker om att skriva och uppdraget att ingående betrakta och bedöma sin omgivning har skärpt hans iakttagelseförmåga och även gynnat hans verksamhet som litteraturbedömare. Han har också lärt sig att läsa andras läppar. Burden tycks inte alls reflektera över det faktum att hans rapporter kan skada kollegorna, att han i själva verket är en spion. Snarast betraktar han sina rapporter som en slags litterär syssla och de utvecklar sig till välskrivna noveller om hans vardagsupplevelser. När han sitter vid skrivmaskinen och förnöjt puffar på sin pipa funderar Burden kring den unga, men för honom okända dam, som läser hans alster på Departementet för Granskning av Interna Förhållanden.
Okänt för Burden samlas varje kväll lastbilslaster med tonvis av rapporter in och dumpas av på den väldiga ramp som tillhör ”den yttersta avgränsande enheten” till Departementet för Granskning av Interna Förhållanden. Ett väldigt byggnadskomplex där rapporterna etiketteras och arkiveras. En rapportdossier lyfts fram enbart då brott eller konspirationer misstänks, ungefär som när övervakningskamerors inspelningar granskas först efter det att ett brott begåtts eller misstänks. Dock görs med jämna mellanrum ett och annat stickprov något som gör att Burdens rapportsamling plockas ut och hamnar hos en av tusentals sekreterare på Avdelningen för Speciella Uppgifter, som sedan skickar den vidare till den piprökande, korpulente och uppenbart godmodige Conger, som trots det skenbara gemytet är en cynisk och vältränad människokännare vars uppgift det är att spåra ”kätteri” hos den person vars rapportdossier hamnat på hans bord.
I Mannen som tvivlade möter vi en framtid utan de eviga krig, slogans, videoskärmar, elektronisk övervakning, regimtrogna soldater och tortyrkammare vi känner från klassiska dystopier som 1984, Kallocain eller Vi. Det finns inga tekniska finesser i Karps roman; inte mycket tycks skilja miljön från femtiotalets amerikanska medelklassvärld; där finns papperstidningar, vanlig postgång, villor, familjefrid, lunchsamtal och kontor där man använder skrivmaskiner. Det är en detaljreglerad, men uppenbart trygg värld där man undviker konflikt, kritiskt tänkande och avvikande åsikter och beteende. Man tar semester, åker ut på landet, läser kiosklitteratur och tittar på TV. Men, dolt för de flesta, finns en väldig statskontrollerad byråkrati som håller uppsikt över alla avvikelser från vad som anses vara ett normalt, samhällbefrämjande tänkande.
Romanen skrevs 1952 och har givetvis jämförts med 1984 och då bedömts som en blek kopia av den hyllade romanen. Men, trots ett fåtal likheter är Mannen som tvivlade en helt annan bok än 1984 och det välvilliga, konformistiska, men ack så andefattiga samhället i Karps roman får mig mer att tänka på femtiotalets idealamerika än en totalitär, stalinistisk framtidsstat.
Karps väldiga Departement för Granskning av Interna Förhållanden tycks motsvara drömmen om en allomfattande undersökningsenhet som förmår spåra varje hot mot den egna nationens säkerhet. Terminologin påminner om United States Department of Homeland Security (USA:s Departement för Inrikes Säkerhet), ett amerikanskt federalt regeringsdepartement som instiftades efter terroristattacken den 11 september 2001 och som leds av en minister för inrikes säkerhet. På Karps tid fanns, liksom nu, den Federala Utredningsbyrån (FBI), som under J. Edgar Hoovers ledning (1924 – 1972) alltmer kom att ägna tid och energi åt att undersöka politiska aktivister, som inte misstänktes för några brott, utan registrerades i omfattande arkiv genom avvikande åsikter och handlingar.
1947 upprättade Harry Truman ett Federal Employees Loyalty Program, ”Lojalitetsprogram för federalt anställda”, inom vilket lojalitetsprövningsnämnder fastställde graden av "amerikanism" hos federalt anställda personer och rekommenderade omedelbar uppsägning och bestraffning av statsanställda som tvingats erkänna spioneri för Sovjetunionens räkning, eller misstänktes för "oamerikansk verksamhet". En allmän kommunistskräck bredde snart ut sig och resulterade i vad som har kallats The Second Red Scare, ”Den andra röda skräcken”.
Den första röda skräcken dök upp i början av tjugotalet, som en reaktion på fackföreningsverksamhet, den ryska revolutionen och anarkism. Den ledde bland annat till deportationer av radikala ”element”, skärpta immigrationslagar, speciellt riktade mot asiater, sydeuropéer och flyktingar från Ryssland och Östeuropa, ökad rasism (det var Ku Klux Klans storhetstid) och statlig registrering av personer som antogs utgöra en samhällsfara.
Den andra röda skräcken var också en period präglad av aktivt politiskt förtryck av kommunister, skräckkampanjer från högerkrafter och såväl välgrundade som grundlösa påståenden om sovjetiskt spioneri inom regeringskretsar, den akademiska världen och näringslivet. Perioden av åsiktsregistrering, angiveri och allmän rädsla för allt främmande sägs ha varat mellan 1947 och 1957, men lever givetvis vidare, inte minst nu då kommunisterna ersatts med muslimer som ett hot mot ”civilisation” och samhällsordning.
Professor Burden i Karps roman är stolt över sina rapporter och tror att en order om att inställa sig hos Departementet för Granskning av Interna Förhållanden betyder att han kommer att lovordas för sina insatser, eller kanske till och med få en utmärkelse. I själva verket har Conger, som tar emot den obetydlige lektorn på sitt kontor i det inre av departementets labyrinter, inte läst ett ord ur Burdens rapporter. Conger frågar stillsamt sin besökare:
- Har ni någon aning om anledningen till att ni kallats in?
Burden dröjer nervöst med svaret, men efter en stund får Conger honom att erkänna:-
- Jag hade en ganska barnslig tanke om att jag skulle … lyckönskas officiellt för mitt arbete.
Conger leker med Burden som katten leker med råttan. Burden tycks tro att han är en speciell person, förmer än andra medborgare – en grov synd i en nation där alla bör uppfatta sig som jämlika. En längre diskussion utspelar sig och Conger övertygas om att Buden är en självständigt tänkande individualist - en kättare:
- Och er personliga inbilskhet gör att ni har en känsla av att vara en av Departementets mera framstående rapportörer?
Den förvirrade Burden kan inte svara. Han vet inte att hans rapporter inte blivit lästa. Utan omsvep ljuger den leende Conger:
- Era rapporter har befunnits vara ett gott steg under medelnivån såväl beträffande bedömning och uppfattning, som i noggrannhet och utformande överhuvudtaget.
Litteraturprofessorn förmår inte dölja sin upprördhet och avslöjar därmed höga tankar om sig själv. Burden hålls kvar inom Departementet och romanen skildrar detaljerat den systematiska hjärntvätt han utsätts för. Ingen öppen tortyr, men ett stillsamt, tålmodigt nedbrytande av Burdens självkänsla, som egentligen är minst lika oroande och skräckinjagande som de diaboliska nedbrytningsprocesser som skildras i så många andra framtidskildringar.
Hjärntvätten utförs inte av några systemtrogna grobianer, utan av intelligenta personer. Outsiders väl förtrogna med kätterska tankegångar, som den klartänkte, cyniske och ytterst vänlige Lark:
Varken en fullvuxen man eller en yngling. Han var varken vetenskapsman eller mystiker. Han var något oerhört mycket subtilare, någonting oerhört mycket visare – kvinna, orm, magiker, siare, dåre. Departementet hade sina specialister, sina förhörsledare, sina medicinska tekniker, sina psykologer, sina politiker, sina administratörer […] Men, där fanns enbart en hundraprocentig inkvisitor. Lark var Departementets hjärna och märg – ett faktum som praktiskt taget ingen visste om. Han hade varken motsvarande titel eller lön, eller ens inflytande. Han var i besittning av den verklige inkvisitorns själ, av hans skarpsinne och av hans intuitiva fattningsförmåga.
Med hjälp av sina underlydande plockar Lark sönder Burdens själ och medvetande för att sedan bygga upp honom igen – till en god samhällsborgare, utan familj eller förflutet. Lark räddar Burden från likvidering, ett öde som för det goda samhällets bästa väntar ohjälpliga kättare.
Burden är en ”obetydlig” medborgare, till skillnad från Rubashov som Arthur Koestler i sin roman Natt klockan tolv på dagen låter innefatta flera välkända kommunistledare och några av Koestlers vänner, som utplånades och avrättades i samband med skenrättegångar och skådeprocesser i Moskva mellan 1935 och 1938. Främst inspirerades Koestler av de tre veckor han tillbringade i en cell i Sevilla i väntan på att av Francos fascister bli avrättad som kommunistspion, vilket han i själva verket också var. Nikolai Bucharins öde genomsyrar också hela romanen. Han var vid sitt gripande uppskattad ledare för Komintern, det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning, men bröts ner under Stalins utrensningar och avrättades 1938 efter en av Stalins många ”skådeprocesser”. Samma år som Koestler lämnade kommunistpartiet och påbörjade sin roman.
Innan Rubashov avrättas har han tillintetgjorts av sitt dåliga samvete över vad han gjort i trohet mot ett parti som nu tvingar honom till grundlösa bekännelser och förgör honom i namn av en ideologi vars giltighet och berättigande han innerst inne har svårt att förneka, samtidigt som han handgripligt och mentalt utsätts för oavbruten tortyr.
Burden, behandlas mildare och mer subtilt och tycks genom sin uppriktiga strävan efter att bli ”normal” villigt medverkar i hjärntvätten. Läsaren frågar sig varför Staten gör så stora ansträngningar för att ”reformera” Burden. Vi blir dock inte förtrogna med denna Stat, vars närvaro är betydligt diskretare än 1984s Big Brother. Karps Stat är inte inbegripen i några krig, dess propaganda är inte iögonfallande, i dess samhälle råder fred och jämställdhet.
Kan det kanske vara så att Burdens fall enbart är ett av tusentals andra? Lark är möjligen enbart en av många andra inkvisitorer. Kanhända är Karps Stat lika stor och allomfattande som Borges spegelvärldar? Kanske handlar Burdens roman, som på engelska heter One, inte alls om någon framtid utan om en tillvaro där många människor, liksom nu, lever utan att vara medvetna om sitt värde, om sin ändlösa förmåga att fantisera och drömma. Just därför är det inte så underligt att Penguin inkluderade romanen i sin prestigefyllda klassikerserie, men det är likväl förvånande att den i flera avseenden unike David Karp förblivit i stort sett okänd, precis som sin huvudperson Burden.
Jag läste Mannen som tvivlade medan jag låg i bäddsoffan i min äldsta dotters nya lägenhet i Prag. Emellanåt lyfte jag blicken från boksidorna och såg då genom de vackra, kubistiskt inramade fönsterna, hur mörka moln tornade upp sig utanför.
Karp skrev sin bok 1952, den tredje december samma år hängdes på Pankrácfängelsets innergård, mellan klockan tre och kvart i sex på morgonen, elva män (på samma plats hade 234 män avrättats under den kommunistiska statskuppen fyra år tidigare). De avrättades kroppar fördes direkt till ett krematorium och askan hälldes sedan i en potatissäck. Två poliser och en chaufför beordrades att sprida askan över ett fält utanför Prag, men det var mycket kallt och vägarna var glashala. Så fort de kommit utanför staden gick de tre männen ur bilen och strödde ut askan direkt på vägen. När de senare avlade rapport skrattade chauffören och sa att han aldrig haft fjorton personer i sin bil – de tre levande och de elva döda i säcken. Tidningarna publicerade en lista över de avrättade, efter namnet på tio av de elva angavs ”av judisk börd”.
En del av de avrättade, men långt ifrån alla, var medskyldiga till andras död. Under åren mellan 1945 och 1948 hamnade 90 miljoner medborgare i Östeuropas länder under kommunistiskt välde. Under förhandlingar under Andra världskriget garanterade de allierade Sovjetunionen att i länder som befriats av Röda Armén hade ryssarna rätt att kräva upprättandet av regimer som var vänskapligt inställda till Sovjet och de skulle ha fria händer att ingripa mot fascistiska grupper. Stalin gav sig själv rätten att bedöma vad som var ”fascism” och enligt honom blev det i stort sett en benämning på allt och alla som stod i opposition till Stalins tolkning av ”kommunism”.
Till skillnad från fallet i de flesta andra ”befriade” öststater var flera tjeckoslovakiska medborgare relativt välvilligt inställda till sina inhemska kommunister och inte minst Sovjetunionen, som vägrat underteckna den skamliga Münchenöverenskommelsen som bredde vägen för Nazitysklands blodbad och terrorvälde i Tjeckoslovakien. Vid valen i maj 1946 fick kommunisterna 38 procent av rösterna, medan den socialdemokratiske och populäre Edvard Beneš valdes till president. Beneš ville knyta Tjeckoslovakien, som fortfarande var en av Europas ledande industrinationer, närmare till Väst, men han hade en svaghet – han ville till varje pris fördriva den tyska befolkningen från Sudetenland, som under århundraden varit en integrerad del av Böhmen, Tjeckoslovakiens kärnområde.
Denna politik hade starkt stöd hos kommunisterna och var även populär hos majoriteten av den tjeckiska befolkningen, Den var en bidragande orsak till att armé och polis kom att domineras av kommunister, liksom jordbruksdepartementet som fördelade det land som beslagtogs från de 50 000 tysktalande sudeter som nu med hjälp av armé och polis fördrevs från landområden som under hundratals år brukats av deras förfäder.
Beneš socialdemokrater förhandlade om handelsavtal med England och deltog 1947 i de parismöten som skulle leda till att USAs Marshallhjälp kunde användas för att bygga upp ekonomin i flera krigsdrabbade länder. Detta misshagade Sovjetunionen som tvingade Tjeckoslovakien att avstå från samarbete med västmakterna. Tjeckoslovakiens principfaste och populäre utrikesminister, Jan Masaryk, son till Republikens grundare Tomáš Masaryk, hittades död under sitt kontorsfönster, uppenbarligen utslängd av kommunisternas hemliga polis. Mordet ägde rum en månad efter det att den kommunistiske premiärministern Klement Gottwald ställt sig i spetsen för en militärkupp och avsatt Edvard Beneš, som dog av naturliga orsaker åtta månader efter kuppen. Den så kallade Pragkuppen ledde till förföljelser och summariska avrättningar av motståndare till kommunisterna. De dödade stämplades som ”fascister”, även om de flesta av dem varit våldsamma motståndare till naziväldet.
En grundbok för denna tumultartade tid är Heda Margolius memoarer. Hon var änka efter en av dem som avrättades den tredje december 1952. Hennes bok är skriven med en driven, lättläst, sparsmakad, ironisk, men samtidigt djupt gripande stil. Heda Margolius skildrar sina umbäranden i helvetena i ghettot i Lodz och Auschwitz. Hur hela hennes släkt utplånades. Hur hon lyckades fly under dödsmarscherna mot Tyskland och under brinnande krig tog sig till Prag där hon möts av kalla handen från skräckslagna vänner. Efter att utsvulten ha sovit på gatorna och försökt ta livet av sig räddas hon till livet av några trogna vänner och återförenas med sitt livs stora kärlek, Rudolf Margolius, som överlevt ghettot i Lodz, Auschwitz och Dachau.
Heda och Rudolf Margolius går med i kommunistpartiet, hon betydligt mer tveksamt än sin make, men som Heda skriver:
Vår välvilliga inställning till revolutionen sökte sitt ursprung i koncentrationslägren. [...] Kommunisterna uppförde sig där ofta som om de tillhörde en högre ordning av mänskligheten. Deras idealism och partidisciplinen gav dem en styrka och uthållighet som resten av oss inte kunde visa prov på. De var som vältränade soldater mitt i en skara hjälplösa barn.
De som återvänt från omänskliga förhållanden, där de varje dag kämpat för att bevara sina liv och mänskliga värdighet, behövde något att ty sig till, något att tro på:
När kriget äntligen tog slut, förvandlades vår glädje snart till en känsla av antiklimax, en längtan att fylla tomrummet som intensiteten av förväntan och viljeansträngning hade skapat inom oss. I koncentrationslägren hade en stark känsla av solidaritet utvecklats, tanken att individs öde var på alla sätt knutet till gruppen, till dina medfångar, hela nationen, eller till och med hela mänskligheten. För många människor hade en önskan om materiella varor i stort sett försvunnit.
Sådana känslor gjorde att många skadade och vilsna människor lockades av kommunismens budskap om solidaritet och rättvisa för alla. De drogs med i marscherna med fladdrande fanor och gemensamt, uppoffrande, uselt betalt arbete för återuppbyggandet av krossade samhällen.
Juristen Rudolf Margolius såg det som sin plikt att delta i Tjeckoslovakiens uppbyggnad, läste nationalekonomi och blev slutligen, mot sin hustrus vilja, vice finansminister och chefsförhandlare för handelsavtal med England. Efter sina hårda umbäranden fann sig Heda Margolius plötsligt inom den tjeckisk-kommunistiska nomenklaturans priviligierade sfär, med chaufförsdrivna limousiner, storartade fester, oftast i samröre med vulgära hustrur till kommunistpolitruker, samtidigt som tidigare okända personer vördnadsfullt började svassa kring henne, detta efter det att hon några år tidigare hade varit en jagad uteliggare på Prags gator.
Allt detta oroade den idealistiska och sofistikerade Heda Margolius och inte minst den växande personkulten kring kommunistkoryféerna. ”Stalins vän och förtrogne”, den plufsige och alkoholiserade Klement Gottwald fick heroiserande monument uppförda till sin ära och var ständigt omgiven av ett hov med fjäskande undersåtar.
Gottwalds korpulenta hustru, som tidigare varit hemhjälp och fått kämpa för att få dottern Martha erkänd av den ovillige Gottwald, som för sin karriärs skull efter tio år gick med på att gifta sig med den obildade Martha. Dottern gifte sig sedermera med en viss Alexej Čepička som utnämndes till justitieminister och ägnade sig åt en skoningslös förföljelse av regimmotståndare.
Efter några år blev Čepička (det betyder liten mössa) en oduglig försvarsminister och gynnade kulten kring Gottwald genom att låta balsamera svärfaderns kropp och likt Lenins lik ställa ut den till allmän dyrkan i ett överdådigt mausoleum. Čepička avsattes 1958, anklagad för en mängd övergrepp. Čepičkas situation förbättrades inte genom att han var homosexuell. Drabbad av en hjärtattack avpolletterades han till en undanskymd tillvaro.
Heda Margolius berättar om ett möte med Klement Gottwald:
Jag befann mig i en av de mindre salongerna tillsammans med en grupp av Rudolfs kollegor när Klement Gottwald kom insnubblande stödd på armen av Nationalförsamlingens förste talman. Republikens president var asfull och hölls i själva verket upprätt av talmannen. Gottwald fick syn på mig, stakade ut sin väg genom rummet, gjorde tvärstopp framför mig och sluddrade - "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?” Männen omkring oss signalerade frenetiskt efter en servitör och när en sådan dök upp med en bricka grep jag ett glas vin. Och det gjorde även presidenten. Vi drack upp vinet. Presidenten viftade med sitt tomma glas och efter att ha stirrat på det vände han sina blodsprängda ögon mot mig och sluddrade precis som tidigare: "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?"
Den tryggt piprökande Gottwald hade betydligt värre problem än sin alkoholism. Stalin försökte hålla ihop sitt nya, splittrade, oppositionsbesmittade kommunistimperium. Ryssland var ödelagt, industrierna i spillror, gruvorna i Donetsk stod under vatten. Stalin ansåg att enda vägen mot återuppbyggnad var en ännu strängare kontroll av samhällslivet. Ryssland och dess satelliter måste avskärmas från yttervärlden, så att denna inte störde rekonstruktionen av det skadade Systemet. Folket skulle inte få uppleva att medborgare i andra nationer hade det bättre medan de fick hålla till godo med en betydligt långsammare standardhöjning. Grannländerna som Sovjetunionen hade tvingat in i sin säkerhets- och intressesfär fick finna sig i att bli utnyttjade för den ryska återhämtningen. Deras intellektuella; akademiker, forskare och författare, måste anpassa sig, låta sig stängas in i den kommunistiska fållan. Propagandan fördömde ”folkfrämmande och borgerliga tendenser”.
Stalin fruktade det anglo-amerikanska inflytandet och den återuppväckta socialdemokratin, tänkesätt som enligt honom säkerligen smittat de kommunister som under kriget befunnit sig utanför den ryska sfären – i det spanska inbördeskriget, i Frankrike, England, USA, Mexiko eller Skandinavien. Detta hade varit fallet med flera av de tjeckiska kommunisterna. Där fanns också en fara för att den starka tjeckiska nationalismen kunde låta sig inspireras av jugoslavernas nationalistiskt självständiga hållning gentemot den sovjetiska jätten. En speciell fara utgjorde den solidaritet många tjeckiska kommunister visat det nygrundade Israel.
Stalins Sovjetunion hade till en början stött grundandet av Israel och till och med uppmuntrat Tjeckoslovakiens vapenexport till den nybildade nationen, utan vilken, enligt Ben-Gurion, Israel hade varit oförmöget att bjuda motstånd mot de fientligt sinnade arabstaterna. Snart tog dock Stalins paranoia överhanden. I Stalins nationellt inriktade kommunism kom judar att betraktas som högutbildade, flerspråkiga kosmopoliter som motsatte sig hans politiska likriktning, en uppfattning som säkert gynnats av hans rabiata hat mot sin ärkemotståndare Lev Trotskij. Stalin började rensa ut judar från sin närmaste krets, till och med hans trogne vapendragare Molotovs judiska hustru sändes till Gulag.
Ett sista utslag av Stalins paranoia var den så kallade läkarkomplotten, en påstådd konspiration som främst pådyvlades judiska läkare, som antogs försöka mörda kommunistledare genom att förgifta dem. Vansinnet inleddes 1951, men förvärrades oroväckande i början av 1953 då chefen för Ministeriet för Statssäkerhet, Mikhail Ryumin, rapporterade att den judiske ekonomiprofessorn Yakov Etinger, anklagad för “borgerlig nationalism”, hade fått judiska läkare att förgifta Zhadnov (som förhandlat med jugoslaverna, men enligt Stalin varit alltför eftergiven) och hans sekreterare, Aleksandr Shcherbakov.
Dessvärre dog Etinger under tortyren han utsattes för. Men, karusellen snurrade vidare. I en första omgång fängslades 32 läkare, men antalet steg snabbt till flera hundra, som under skoningslös tortyr började anklaga varandra för milt sagt absurda brott. Stalin klagade över att förhörsledarna inte lyckades åstadkomma en klar bild av hur läkarna förhöll sig till de sionistiska konspirationer som han ansåg sig vara utsatt för.
Då Stalins livläkare, Vladimir Vinogradov, i början av 1952 påtalade att den arbetsbesatte Stalin borde ta det lite lugnare blev denne fullkomligt rasande och lät omgående arrestera professor Vinogradov som misstänkt medlem i den judiska läkarsammansvärjningen. Läkarbristen och skräcken som omgav Stalin under hans sista tid i livet kan ha varit en av förklaringarna till varför ingen vågade gå in i ledarens arbetsrum i dachan i Kuntsevo utanför Moskva, där han efter ett slaganfall under natten till den första mars 1953 i tretton timmar ensam hade blivit liggande på golvet. Han hade hela tiden varit vid medvetande, men förlorat talförmågan. Ett par dagar senare dog Stalin.
Antisemitismen vilade tung över de högt uppsatta kommunisterna som anklagades i Prag. Säkerligen ville Stalin skrämma den tjeckiska kommunistledningen till underkastelse. Att peka på de relativt många judarna i partledningen och deras stöd till Israel var ett av flera effektiva medel. Stalin ville inte att det jugoslaviska fiaskot skulle upprepas, då Tito lyckades gå sin egen väg och befria sig själv och sina landsmän ur det stalinistiska järngreppet.Till att börja med var huvudanklagelsen att de åtalade deltagit i en sammansvärjning, inspirerad av jugoslavisk nationalism, judisk sionism och organiserad av anglo-amerikanska underrättelsetjänster, främst genom dubbelspionen Noël Field, som ansvarat för den internationella organisationen Unitarian Service Committee. Field hade gripits i Tjeckoslovakien och sedan varit huvudvittne vid flera ungerska skådeprocesser. Field var hela sitt liv, till en början utan sin hustrus vetskap, en övertygad kommunist. Efter det att han ”försvunnit” for hans hustru kring i Östeuropa på jakt efter honom och alla de personer hon varit i kontakt med i Prag greps senare. Noël Field dök upp Budapest och de ”avslöjanden” han presenterade förde många av hans vänner, bekanta och flera andra in i döden. Field dog som fri, ungersk medborgare 1970.
Kort efter sin arrestering fick den vice utrikesministern Artur London från sin brutale utfrågare Bohumil Smola höra:
Ni och er smutsiga ras – vi vet nog hur ni ska behandlas! Ni är allesammans likadana. Allt vad Hitler gjorde var inte lika lyckat, men att han gjorde sig av med judar var bra. Lite för många slank undan gaskamrarna, men vi tar hand om och avslutar det han inte hann med! Han stampar vilt i golvet: Tio meter under jorden ska ni, hela er stinkande ras!
Det var Artur Londons skildring av sin fleråriga tortyr i Tjeckoslovakiens fängelseinfernon som först gjorde mig medveten om kommunismens maktutövande. Medan jag fortfarande gick på gymnasiet engagerade jag och min vän Claes Toft oss i Hässleholms Filmklubb, vi tog till och med över ordförandeskapet, men till min skam måste jag erkänna att vi inte klarade av det och blev orsaken till att hela projektet klappade ihop. Dock lyckades vi få en del utmärkta filmer till Hässleholm. En som grep mig på djupet var Costa-Gavras film Bekännelsen från 1970. En noggrann rekonstruktion av Artur Londons bok med samma namn. Jag skulle gärna se om den filmen, men har inte kunnat få tag på den, däremot har jag läst boken.
Artur Londons detaljminne är förbluffande. Steg för steg för han oss genom kommunismens nattsvart hopplösa fängelsehelvete. Med dess nedbrytande fysiska och psykiska tortyr, utövad med en obegriplig brutalitet. London hade varit kommunist sedan fjorton års ålder och ägnat hela sitt liv åt Partiet, som motståndsman i Frankrike och Tjeckoslovakien, som soldat för den spanska republiken. Han hade suttit fängslad i Frankrike, klarat sig från koncentrationslägret i Mauthausen, studerat och bott i Moskva under den värsta terrorn, men aldrig tvivlat på att Partiet alltid har rätt, som i den östtyska kampsången:
Oh, Partiet, Partiet har alltid rätt
och kamrat, må det alltid vara så;
för den som kämpar för rättvisa
han har alltid rätt
gentemot lögn och exploatering.
Vem som än förolämpar livet
är dum eller ondsint.
Den som försvarar mänskligheten
har alltid rätt.
Vuxet ur Lenins ande,
härdat av Stalin:
Partiet – Partiet – Partiet.
Likt Josef K. i Kafkas Processen kan Artur London inte begripa vad han anklagats för. Kan hans torterare verkligen arbeta för kommunismen?:
Det finns samma anda hos dessa män som hos dem som 1941 sköt min bror Jan, deporterade min mor till Auschwitz och lät henne dö i en gaskammare tillsammans med min syster Julia och hennes man och ett tiotal andra av våra släktingar! Jag lyckades dölja mitt judiska påbrå för Hitlers lakejer. Borde jag ha gjort detsamma nu? I ett socialistiskt land!
Efter att under ett par veckor ha blivit skuggad genskjuts Artur Londons bil och han grips på öppen gata i Prag. Med förbundna ögon förs han från det ena fängelset efter det andra. Det är mitt i vintern. Han stängs in i en cell, 4 gånger 4 kvadratmeter, och tvingas att gå i cirklar. Så fort han stannar rusar vakter in och bankar hans huvud mot väggen. Allt dryper av kall fukt, kläderna blir genomsura, det finns inget fönster, istappar hänger från taket. Ljuset är tänt dag och natt, golvet är slipprigt av lervälling. Emellanåt slår vakterna honom inte om han stannar utan häller istället en hink iskallt vatten över honom.
När Artur London blivit fullständigt förvirrad av hunger och utmattning förs han till en torr cell. Där får han vila en tid, men sedan tvingas han åter vandra fram och tillbaka. Nu bestraffas han genom att emellanåt föras till en ny cell där utrymmet är något större. Men, genom ett slags avlopp i mitten väller då och då svart, äckligt vatten upp. Golvet översvämmas och han tvingas vandra kring i sörjan. Efter ytterligare några veckor förs London till en ny cell, med säng, filtar och latrin. Nu börjar han förhöras, 18 till 20 timmar utan uppehåll, med en strålkastare riktad mot ansiktet och alltid stående. Då han förs mellan cellen och förhörsrummet bär han motorcykelglasögon med svärtade glas. Bojorna har förvandlat händerna till svullna, smärtande köttmassor. Kläderna värmer inte. Tack vare de grova ”tofflorna” och det eviga vandrandet har fötterna blivit vanställda. Blåsor och svullnader får det att se ut som om han lider av elefantiasis. Huden mellan tårna spricker. Såren fylls med var.
Artur London tillbringade 27 månader i absolut isolering. Han såg enbart vakter och inkvisitorer. Vid flera tillfällen försöker han förgäves ta livet av sig, genom att svälta sig till döds eller svälja en stor mängd cigaretter som han lyckats stjäla från en förhörsledare. Det sista försöket resulterar i att han blir svårt sjuk, men hans plågoandar såg till att han botades. De ville till varje pris att Artur London skulle överleva för att vittna vid rättegången.
Förhören ändrar karaktär. Den brutale Bohumil Smolek byts ut mot den lugnare och tålmodigare, men lika grymme och oförsonlige Vladimir Kohoutek, som ber Artur London berätta sin livshistoria. En respit från de ständiga anklagelserna och London berättar gärna och länge. Under berättandets gång minns han alltmer från sitt omväxlande liv i Partiets tjänst. Då London berättat klart befaller Kohoutek: ”Ta om alltihop från början!” och så fortsätter det varje dag under ett par veckor. Två gånger, tio gånger, hundra.
Sedan börjar förhörsledaren gräva i minnena för att där finna Londons skuldkänslor. Kohoutek är väl medveten om att varje individ är fylld med skuldkänslor. De utgör en del av vårt samvete. Det finns både små och stora skulder, Kohoutek vet exakt vilka han skall välja för att kunna borra sig in i Londons undermedvetande. Samtidigt läser Kohoutek upp både sanna och falsa medgivanden, anklagelser och bekännelser från Londons osynliga medfångar. Kohoutek berättar för London att han fru svikit honom, att hon haft älskare och inte längre vill veta av honom. Allt är lögn. Förhörsledaren hotar att skada hans barn. Fångvaktarna utsätter honom för skenavrättningar.
Utan att själv begripa det försåg Artur sina plågoandar med en idé som de kommer att utnyttja för att få struktur och styrsel på den kommande rättegången. Hittills hade de enbart funnit lösryckta kontakter med israeler, jugoslaver och amerikanska agenter, samt en och annan förflugen anklagelse mot Partiet, men det hade visat sig omöjligt att knyta samman all information till en trovärdig sammansvärjning.
Metoden de hittills använt sig av var att nämna en grupp bekanta till den anklagade och sedan påstå att de var ”sionister”, ”spioner” eller ”trotskister” och sedan fråga om han kände dem. Givetvis svarade den anklagade ja och följdfrågan blev – då är också du sionist/trotskist, varför skulle du annars ha umgåtts med dem? ”Nej, jag är kommunist”. ”Kommunister umgås inte med sådant slödder, men du erkänner att du gör det. Alltså är du inte en sann kommunist.” Och så fortsatte det, fram och tillbaka, dag ut och dag in.
Andra förhörsledare hade ur Löbl, en annan anklagad som varit vice finansminister, lyckats pressa fram att han inte hade kunnat agera som han gjorde utan direkta order från Rudolf Slánský, jude även han och generalsekreterare i kommunistpartiet, något som gjorde Slánský till andreman i partiet, bakom president Gottwald.
Kohoutek tog fasta på Löbls oskyldiga anmärkning och pressade därefter Artur London genom att hota honom att återigen lämna ut honom till Bohumil Smoleks godtycke och de fuktdrypande cellerna: “Om du följer mina instruktioner kan du rädda ditt liv och komma ur den här hopplösa situationen. Annars kommer jag att släppa lös demonerna på dig igen.” Enligt förhörsprotokollen erkände den förvirrade London att han tillhörde en trotskistisk grupp, ledd av en annan person. Efter att ha blivit slagen, svulten och plågad nämnde London ”en gång” Slánskýs namn.
Ryska rådgivare som hela tiden rört sig i kulisserna fann att detta var ett utmärkt tillfälle för att testa president Gottwalds hundraprocentiga förtroende för den stalinistiska staten. Om den tjeckoslovakiske presidenten var beredd att utlämna sin närmaste man kunde man även i fortsättningen räkna med honom som en lojal stalinist som satte troheten mot kommunismen högre än sin fosterlandskärlek och vänfasthet. Gottwald gav med sig och offrade sin vän och förtrogne, vars roll som förföljare av oliktänkande var långt ifrån fläckfri.
Rudolf Slánský var inte speciellt omtyckt av sina medåtalade. Heda Margolius skriver:
Min make hyste en intensiv aversion gentemot Slansky. Han ansåg honom vara en dogmatisk extremist. En fåfäng och hänsynslös man, med en patologisk hunger efter makt och erkännande. Han hade alltid undvikit Slansky så mycket som möjligt och jag visste att han inte haft någon officiell eller personlig kontakt med honom.
Ryska rådgivare och tjeckiska politruker gick igenom de samlade bekännelserna och kokade ihop en historia om att de anklagade under ledning av Rudolf Slánský hade ägnat sig åt "trotskistiska-titoist-sionistiska aktiviteter i tjänst hos den amerikanska imperialismen”. Samtliga anklagade som nu torterats och hjärntvättats ordentligt, lärde sig sedan under ett par veckors tid sina vittnesmål utantill och samtliga uppförde dem mekaniskt och felfritt under rättegången, varefter de bad om den strängaste möjliga bestraffningen.
En otäck följd av skådeprocesserna var den sociala isolering och misär som drabbade de dömdas familjer. Deras hustrur vräktes från sina hem och miste sina arbeten, barnen förvägrades högre utbildning och samtliga familjemedlemmar utsattes dagligen för förakt och misstro. Heda Margolius skildrar hur hon vara nära att dö då hon under makens rättegång förvägrades ordentlig läkarvård och hur, precis som under kriget, de som hon trott vara hennes och makens vänner undvek henne. Precis som då var det enbart ett självuppoffrande stöd från ett litet fåtal individer som höll henne och hennes pojke vid liv.
Journalisten Otto Katz hade i sin slutplädering lagt till några ord som inte förelagts honom i de noggrant förberedda deklarationerna, men likväl kom med i rättegångsprotokollen, som översattes till sju språk och spreds över hela världen.
Katz hade varit en av Sovjets mästerspioner och infiltrerat exilförfattarmiljöer i Tyskland, Frankrike, Spanien och inte minst Hollywood, där han inspirerat flera filmsuccéer, bland dem Casablanca. Katz hade skrivit och redigerat en mängd böcker och artiklar till stöd och försvar för antifascister runt om i världen. Han hade en gång räddat Arthur Koestler från att bli avrättad av Francos fascister, men också i Mexiko varit inblandad i mordet på Trotskij. Katz hade antagligen hamnat på de anklagades bänk genom en föraktfull anmärkning som den ryske utrikesministern Molotov fällt om honom till Gottwald och Slánský under fredskonferensen i Paris 1946: ”Vad gör den där globetrottern här?”
Otto Katz var jude och hans omfattande internationella nätverk var säkert orsaken till att han dömdes till döden. Med böjt huvud hade Katz under rättegången deklarerat:
Jag är författare och därigenom en själens arkitekt. Vilken sorts arkitekt har jag varit? – Jag som har förgiftat människor själar? Jag hör hemma i galgen. Den enda kompensation för mina brott som återstår för mig är att tjäna som en varning för alla de som genom sitt ursprung eller sin karaktär löper risken av att slå in på samma väg som jag, vägen till helvetet.
Då Arthur Koestler läste uttalandet blev han illa berörd eftersom han tyckte att det påminde om Rubashovs slutord i Natt klockan tolv på dagen, som han en gång gett till Katz. Rubashovs tal är en nästan exakt återgivning av Nikolai Bucharins ”bekännelse” under skådeprocessen 1938:
Höljd av skam, tvingad i stoftet, färdig att dö, tänker jag visa för er en förrädares sorgliga bana, på det att den må vara till en varning och ett avskräckande exempel för vårt lands miljoner.
Koestler uppfattade Katz ord som en vädjan till alla de författare, filmstjärnor, bokförläggare och andra salongskommunister som en gång svärmat kring den stilige representanten för Folkfronten och som nu teg inför justitiemorden i Prag och kommunismens alltför uppenbara lögner. Lögner som även en man som Otto Katz trott på och offrat sig själv och andra för. Koestler skrev i sin dagbok: ”Jag kände mig sjuk, det värkte i magen och jag grät för min gamle vän.”
Under pragbornas lönlösa protester mot ryssarnas invasion 1968 skrev den tjeckiske exilhistorikern Jaroslav Orpat:
Det finns en märklig roman, känd över hela världen utom i vårt land, romanen ”Natt klockan tolv på dagen” av Arthur Koestler, som exakt beskriver mekanismen i de sovjetiska rättegångarna under andra hälften av trettiotalet, logiken hos förhörsledarna, åklagarna och de anklagade, vilka själva blev kollaboratörer åt undersöknings- och åklagarmyndigheterna […] Det är ett i hög grad tragiskt förhållande att dessa händelser ett decennium senare återupprepades med en naturlags obeveklighet.
Åter har en slingrande blogg nått sitt slut. Undrar över fascinationen inför det enskilda människoödet - den fiktive, obetydlige Burden, eller de högst verkliga Artur London, Rudolf Margolius och Otto Katz. All den omsorg som lades ner på att hjärntvätta och knäcka dem. Den ytterst långdragna Slánskýprocessen finner genom sin politiskt laddade betydelse motsvarigheter i processen i USA mot Sacco och Vanzetti mellan 1921 och 1927, som ägde rum under den Första Röda Skräcken och processen mot makarna Rosenberg 1950 till 1953, som ägde rum under den Andra Röda Skräcken, liksom Slánskýprocessen resulterade de rättegångarna i dödsstraff för de anklagade.
Artur London nämner att processen mot Sacco och Vanzetti övertygade honom om att kommunismen var den enda ideologi som kunde skydda mot sådana rättsövergrepp, likaså upprördes många kommunister genom avrättningen av Ethel och Julius Rosenberg. Detta medan stalinisterna gjorde sig skyldiga till minst 6 miljoner mord på icke stridande. Varje enskild person av dessa miljoner hade ett fruktansvärt livsöde bakom sig. Vad säger siffror?
Kaplan, Karel (1982) I centralkommiténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen. Stockholm: Ordfronts förlag. Karp, David (1967) Mannen som tvivlade. Stockholm: Rabén och Sjögren. Koestler, Arthur (1975) Natt klockan 12 på dagen. Stockholm: Askild & Kärnekull. Koestler, Artur (1988) Den osynliga skriften. Stockholm: Tidens Förlag. London, Artur (1970) Bekännelsen. I Prag-processens maskineri 1951-1952. Stockholm: Rabén och Sjögren. Margolius Kovály, Heda (2012) Under a Cruel Star: Life in Prague, 1941-1968. London: Granta. Miles, Jonathan (2010) The Nine Lives of Otto Katz: The Remarkable Story of a Communist Super-Spy. London: Bantam Books. Morgan, Ted (2004) Reds: McCarthyism in the Twentieth Century America. New York: Random House. Rayfield, Ronald (2003) Stalin and His Hangmen: An authoritative portrait of a tyrant and those who served him. London: Penguin Books. Snyder, Timothy D. (2010) Bloodlands: Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.
The Party Is Always Right - Song of the Socialist Unity Party of Germany https://www.youtube.com/watch?v=bqgvQ88KGLs
.jpg)
