Jag är övertygad om att det händer att var och en av oss innerst inne tämligen ofta funderar kring vår självbild och då anar att den på gott och ont inte kan stämma överens med omgivningens syn på oss, eller närmare bestämt – att den varierar. En av de många chefer jag haft bekände en gång: ”Jan, ibland förvånas jag över hur bra och duktig jag faktiskt kan vara, men … så finns det ju andra tillfällen, ja, du vet … då det inte alls fungerar och …” Hon ryckte på axlarna och jag förvånades över hennes uppriktighet.
Som lärare är jag dagligen utsatt för kritisk gransking och blir därmed väl medveten om att jag inte håller måttet. Jag vet och känner att flera av mina elever upplever både mig och min undervisning som förvirrande och ostrukturerad, ”flummig” är möjligen det rätta ordet. Var finns den ”målinriktning” som Skolverket kräver? Att varje elev skall bedömas i enlighet med tidigare fastställda mål och krav. Det är lärarens uppgift att klarlägga dessa mål, samt att med jämna mellanrum informera eleven om var hon/han befinner sig förhållande till kraven och därmed måste även läraren även planera sin undervisning på ett sådant sätt att den följer de fastställda kriterierna.
Men, vid närmare eftertanke. Är det enbart jag som är flummig? Läroplanen fastställer att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart”, den skall ”bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala.” Unik egenart? Är inte alla egenarter unika? Vad är egentligen unikt? Det specifikt svenska? Skolan skall ”främja elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” Vetenskaplig grund? Beprövad erfarenhet? Är ”vetenskap” ett ovedersägligt begrepp? Vilken erfarenhet är inte ”beprövad”? Dessutom fastslår Skolverket att undervisningen ”aldrig [kan] utformas lika för alla”. Gäller det även lärare? Gäller det mig? Jag som dessvärre varken är speciellt klartänkt eller målinriktad.
Och så var det frasen om ”livslång lust att lära”, hur kan en sådan lust vara målinriktad och beprövad? För mig är det lustfyllt att söka mig fram, eller som Picasso sa: ”Jag söker inte, jag finner”. När jag skriver ett blogginlägg blir det som att träda in en skog där jag löper risken att gå vilse, men samtidigt upptäcker nya ting. Det är så jag lär mig.
Mina gymnasietreor har nyligen ägnat sig åt tolkning och kritik av ”sagor” och drabbades till slut av ett nationellt prov i ämnet. Jag cyklar hem från skolan och svänger in på MAXI Stormarknad för att handla med mig några småsaker hem, kommer ut från affären med Disneys Pinocchio, som jag köpte för tjugofem kronor och har nu sett filmen, långt ifrån för första gången. Den hade sina ljuspunkter, animationen är mästerlig och musiken fastnar i skallen. Jag uppskattar dock inte alls den smöriga ”Ser du stjärnan i det blå” och sångens odrägliga lögn om att ”allt du önskar kan du få”.
When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you
Det var istället de glättiga Little Wooden Heart och Hi Diddle Dee, som jag nu tyst nynnar för mig själv. Givetvis kom jag att tänka på provmaterialet som skickats ut från Skolverket, som antydde att Disney förvanskat och marknadsanpassat de klassiska sagorna, varigenom ursprungliga djup har slätats ut och mångförgrenade antydningar förenklats. Mja, jag vet inte så noga. Sagor är väl inte huggna i sten? Ingår det inte i sagornas natur att de är dynamiska och öppna för allsköns tolkningar och bruk? Varken de eller Skolverkets läroplaner är oföränderliga.
Men, Carlo Collodis Pinocchio är förvisso något helt annat än Disneys framställning av hans saga. Den besitter som alla sanna sagor något mystiskt och ogripbart. Tidtals är den skrämmande, ibland charmerande, understundom cynisk och hård, men ibland lockande och känslosam. De flesta barn och vuxna som läser Pinocchio attraheras av dess oförutsägbarhet, dess infallsrikedom, så även jag och min uppskattning förstärktes då jag i början av åttiotalet läste Italo Calvinos artikel, Pinocchio, the Evergreen Centenarian, ”Pinocchio den ständige hundraåringen”, i den på den tiden utmärkta Unesco Courier, en tidskrift som numera är en patetisk spillra av vad den en gång var.
Calvino påpekar att när Pinocchio skrevs var den unik inom italiensk litteratur. Bland annat är Pinocchio en pikaresk, som var en ovanlig genre bland italienska författare. Collodis barnbok är samma andas barn som de spanska Don Quijote och Lazarillo de Tormes, som består av korta episoder sammanhållna av en kringresande vagabond som konfronteras med ett stort persongalleri från olika sociala miljöer. Liksom de spanska romanerna utspelar sig Pinocchio för det mesta bland hungriga och fattiga människor; på sjaskiga krogar, kyrkogårdar och galgbackar.
Men i Pinocchio griper det sällsamma in i handlingen; talande djur med mänskligt beteende, vålnader, monstruösa ormar och hajar. Inte minst huvudpersonen är en abnormitet; en levande trädocka som behandlas både som om han vore en människa och ett objekt – vid olika tillfällen vill de han möter använda honom som ved eller mat, och några utnyttjar honom som vakthund och åsna.
Pinocchio är också en sällsynt italiensk representant för de gotiska berättelserna, sådana som skrevs av mästare som Edgar Allan Poe och E.T.A. Hoffman. Som hos dessa skräckens habituéer är döden sällan långt borta i Collodis saga, även landskapet kan vara hotfullt. Ibland rör sig huvudpersonen genom ett ogästvänligt, vintrigt landskap där, som i en romantisk dikt ”nattens bleka ande hemsöker den kalla jorden”. En talande gräshoppa som Pinocchio tidigare slagit ihjäl kommer tillbaka från döden och dyker upp mitt i natten. En vålnad som förvandlats till trädockans samvete. Den påminner honom om att ”timmen är sen”, men Pinocchio svarar vresigt:
”Jag vill fortsätta.”
”Natten är mörk.”
”Jag vill fortsätta.”
”Vägen är full av faror."
”Jag vill fortsätta.”
Men vid som så många andra tillfällen kastar sig skräcken snart över den tanklöse Pinocchio. Han jagas genom en nattsvart, snårig skog av mördare som döljer sig under svarta kolsäckar och med blottade knivar förföljer honom likt ”gastar” som tar långa, ljudlösa steg. I mörkret får trädockan syn på ett vitt hus som glimmar mellan träden. Han rusar dit och bankar förtvivlat på en tillbommad port:
Då visade sig en söt flicka i fönstret. Hon hade ljusblått hår och hennes ansikte var vaxblekt. Med slutna ögon och händerna i kors över bröstet och utan att röra läpparna sa hon med en röst så svag, att den tycktes komma från en annan värld.
”I det här huset bor ingen. Alla är döda.”
”Men, du kan öppna dörren för mig.” bad Pinocchio gråtande.
”Jag är också död”
”Död? Men vad gör du då där i fönstret?”
”Jag väntar på kistan som man ska bära bort mig i.”
När hon sagt detta försvann hon och fönstret stängdes ljudlöst.”
Det finns flera sublima, drömlika scener i Pinocchio, där de döda återvänder i ett landskap som liksom hos en schizofren människa omärkligt kan övergå från verklighet till en orimlig fantasivärld. ”Smörmannen” dyker upp på kuskbocken till en vagn vars hjul är omvirade med trasor och piskar sina gråtande åsnor, som i själva verket är förvandlade småpojkar, vars hovar täcks av skor. Svarta kaniner dyker upp bärande på en likkista och för honom okända förövare dyker upp i avsikt att döda Pinocchio, genom att hänga honom eller kasta honom i havet.
Sagan är skriven på ett språk som gör att ord och scener etsar sig fast i minnet, som om det rörde sig om poesi. Collodi tycks ha vinnlagt sig om att undvika varje formulering som han befarat kunde förmedla ett livlöst, abstrakt intryck. Texten är livlig, sparsmakad och späckad med överraskande dialoger.
Och - givetvis, det är en saga, med mångbottnade betydelser, som ytterst sett tycks skildra en slags initiationsrit, med mystiska och religiösa övertoner, syftande till att göra en sann, ansvarskännande människa av en slarvig och tanklös trädocka.
Calvino framhåller att likt andra stora sagoberättare tykcs Collodi vara frånvarande i sin text. Vi förnimmer visserligen hans röst, men personen Collodi är inte där. Det tycks som om hans berättelse redan funnits någonstans, klar och färdig hade den legat gömd i väntan på att bli upptäckt. Likt det talande vedträet som under träsnidaren Gepettos händer blev till Pinocchio, en varelse som redan existerade inom trästocken, men behövde en form för att bli delaktig i människornas värld. På liknande vis förhåller det sig när Pinocchio har förvandlats till en åsna. Han finns innesluten i djuret och när ett stim fiskar glufsat i sig den döda åsnans kött blottas trädockan, som fortfarande lever.
Sådana förvandlingar får mig att tänka på hur Aristoteles förklarar hur brons kan formas till en staty. Eftersom konstnären har en idé om vad han vill uppnå kan han förändra bronsens form, en klump, till en annan - en staty. Collodi var kanske medveten om att att en sådan process på grekiska hette hylomorphism, där hyle betyder trä och morphe form.
När jag läste Italo Calvinos artikel fann jag att ingenting som var nytt för mig, men han lyckades klargöra och gestalta mycket av det jag gripits av då jag läste sagan. Calvino var säkerligen den rätte mannen att gräva fram de dyrbarheter som göms i Pinocchio. Likt Collodi var Calvino en samlare och återberättare av italienska folksagor. Calvino är en författare vars verk får läsaren att tänka på argentinaren Jorge Luis Borges, även han en kännare av Pinocchio och liksom Calvino en entusiastisk slukare av myter och sagor, samtidigt som han själv skapade sådana. Borges påstod sig sträva efter att inte bli ihågkommen som författare. Han ville skapa berättelser med ett liv bortom personen Borges. Författaren kunde försvinna och glömmas bort, men verket skulle bestå och leva ett eget liv. Calvino kallar Pinocchio för den evige hundraåringen. Det är Pinocchio som lever, inte Carlo Collodi.
Den franske författaren, Bernard av Morlaix, tycks ha varit inne på liknande tankegångar då han på tolvhundratalet skrev Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus ”Av gårdagens ros finns enbart namnet kvar, vi har behållit det nakna namnet”. Den italienske författaren Umberto Eco använder Bernard av Morlaixs ros i titeln på sin roman Rosens namn. I ett förord till romanen påstår Eco att den bygger på ett manuskript skrivet av en benediktinermunk vid namn Adso från Melk och berättar sedan en rövarhistoria om sin jakt på manuskriptet. Bland annat skriver han:
Om inget nytt hade inträffat skulle jag förmodligen sitta här och undra över varifrån Adsos från Melk historia härrör, men 1970 under ett besök i Buenos Aires, när jag gick omkring och snokade bland hyllorna i ett litet antikvariat vid Corrientes […] fick jag i min hand en spansk version av en bok av Milo Temesvar, Om användningen av speglar vid schackspel.
Eco påstår att han i den boken, en förment översättning av ett försvunnet georgiskt original, fann olika utdrag från Adsos manuskript. Givetvis är Ecos historia inte sann. Det existerar inte något manuskript av Adso från Melk, men faktum tycks vara att det var i en bokhandel i Buenos Aires som Umberto Eco fick uppslaget till sin bok, nämligen i den engelsk-tyska bokhandeln Librería Pigmalión. Jag har en gång promenerat på Calle Corrientes och tittat in i flera av dess bokhandlar. Dock inte Librería Pigmalión, som så många klassiska finns den inte längre, den slog igen 1979, långt innan jag kom till Buenos Aires.
Bokhandeln hade i början av 1940talet grundats av en tysk flykting, Lili Lebach, och låg tillsammans med många andra boklådor vid Calle Corrientes, som fortfarande är centrum för Buenos Aires intensiva natt- och bohemliv. Librería Pigmalión hade, likt många andra boklådor vid den tiden ett eget bokförlag och blev en mötesplats för såväl vindrivna européer, som argentinska intellektuella.
Ecos kryptiska antydan om användandet av speglar vid schackspel kan vara en anspelning på att Lili Lebach 1942 gav ut originalupplagan av Stefan Zweigs novell Schack, enbart några månader efter det att den redan då världsberömde författaren begått självmord i staden Petrópolis, inte långt från Rio de Janeiro.
Schack handlar om Dr. B. som av rädsla för nazisterna håller sig dold och försöker bevara sitt förnuft genom att försjunka i en stulen bok som redogör för schackturneringar mellan stora mästare. Avskuren från samhället ägnar han sig åt att spela schack med sig själv, något som får till följd att Dr. B. mentalt klyvs i två personligheter - Jag (Vit) och Jag (Svart). Denna psykologiska konflikt bryter ner Dr. B. och han blir tvångsintagen på ett mentalsjukhus, där en läkare, genom att förklara honom obotligt sinnessjuk, på nytt räddar Dr. B. från att interneras av nazisterna.
Dr. B. hamnar på ett fartyg med kurs på Buenos Aires, världsmästaren i schackspel befinner sig på samma skepp. Det är en arrogant och otrevlig herre i centrum för en grupp inbitna schackspelare som ständigt kuvas av honom, tills Dr. B. dyker upp och grundligt besegrar översittaren. Världsmästaren söker revansch, men är väl medveten om att han inte kan besegra Dr. B. Mästaren har dock upptäckt att eftersom hans geniale motspelare spelar och tänker förbluffande snabbt betyder det att han i tankarna ligger flera drag före sina motspelare. Världsmästaren spelar därför oerhört sakta, något som leder till att Dr. B. i sin hjärna hinner tänka ut så många möjliga drag att det leder till en mental kortslutning. I ett anfall av vansinne gör Dr. B. ett felaktigt drag som gör att förlorar partiert, men istället för att bli nerslagen botas Dr. B. från sin besatthet och befrias från tvångstankarna som gjort att han betraktat hela tillvaron som ett gigantiskt, förutsägbart spel.
Umberto Eco delade med Italo Calvino och Borges respekten för både Schack och Pinocchio. I ett förord till en engelsk översättning av Collodis bok skriver Eco:
Först av allt måste jag konstatera av även om den skrevs på artonhundratalet är den ursprungliga Pinocchio fortfarande lika lättläst som om det hade skrivits i det tjugoförsta, så klar och enkel i sin prosa och så musikalisk i sin enkelhet [...] men även om den är skriven på ett enkelt språk är Pinocchio ingen enkel bok. Den begränsar sig heller inte till en enkel, grundläggande moral, utan behandlar snarare flera lärdomar.
Just mångtydigheten och variationerna är uppenbara i Pinocchio. Som så många andra 1800tals romaner skrevs den ursprungligen som en följetong i en tidskrift. Den italienske politikern och förläggaren Fernando Martini fick 1881 idén att publicera en tidning enbart för barn, Giornale per i bambini, och bad då sin gode vän Carlo Lorenzo, som skrev under namnet Carlo Collodi, att skriva en följetong i stil med de franska sagor som han nyligen hade översatt och försett med ett moraliskt budskap som skulle var behjälpligt för att fostra italienska barn till goda samhällsmedborgare. Både Martini och Lorenzo var italienska patrioter som aktivt hade deltagit i kampen för Italiens enande.
Collodi började skriva en egen saga vars inledning publicerades i Giornale per i bambinis första nummer: Storia di un burattino, ”Historien om en marionett”. Tidningen och sagan blev en omedelbar succé och 36 kapitel följde. Varje avsnitt var enbart några sidor långt och bestod av en kort, mer eller mindre fristående historia, med en cliffhanger på slutet som fick de små läsarna att med spänning vänta på nästa nummer av tidningen. Detta tillvägagångssätt är säkert en bidragande orsak till berättelsens spännande dynamik – vid slutet av varje episod vet varken vi eller Pinocchio vad som skall ske. Skall han göra ett förnuftigt val, eller kommer hans dåliga karaktär återigen att leda honom på villospår? Hamnar han på rätt spår i riktning mot det han eftersträvar – att förenas med sin far, få gå i skolan och bli en riktig pojke – eller kommer något oförutsett elände att återigen sätta käppar i hjulet för trädockans goda intentioner? Även när han mot slutet av boken går i skolan och bor hos sin vän den Blå Féen som är som en mor för honom och han är mycket nära att bli en "riktig pojke", gör Pinocchio dåliga val som är nära att störta honom fördärvet.
Historien växer fram på ett sätt liknande det som sker när jag skriver min blogg. Som i en labyrint där jag rundar ett hörn enbart för att uppleva hur nya tankar dyker upp. När jag nu skriver om överraskningarna i Pinocchio kommer jag att tänka på en bok som jag läste för några veckor sedan - Bärnstenskyssen av Peter Glas, en roman där läsaren själv påverkar handlingen genom att vid olika tillfällen välja mellan två alternativ. Vi följer en huvudperson som ständigt hamnar i olika valsituationer. Skall han välja kärleken eller karriären? Skall han hålla fast vid tryggheten eller vara äventyrlig och djärv? Historien utvecklar sig till en bild av en tillvaro där en mängd möjligheter står oss till buds. Ett ögonblicks beslut eller tvekan kan bestämma om vi i framtiden kommer att möta lycka eller elände. Samtidigt kopplas alla dessa beslut och möjligheter till ödesdigra avgöranden hos andra individer och våra val sammanlänkas med deras. Följden blir uppkomsten av ett universum där allt är sammankopplat, men likväl oförutsägbart, något som nu leder mig tillbaka till Buenos Aires.
Några månader innan Schack kom ut publicerades El jardín de senderos que se bifurcan, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”. En novell skriven av Jorge Luis Borges, en bibliotekarie som också ägnade sig åt att skriva små historier och artiklar i veckotidningar.
Berättelsen utspelar sig i England under Första Världskriget där kinesen Tsun arbetar som spion för tyskarna. Han har lyckats få reda på en ort i norra Frankrike där engelsmännen inför en förestående attack har koncentrerat en mängd artilleri. En engelsk agent är dock kinesen tätt i hälarna, Tsun vet att han har blivit avslöjad och inte har lång tid kvar att leva. Han har förlorat kontakten med sina tyska uppdragsgivare, men känner att innan han dör måste han finna ett sätt för att vidarebefordra sin information.
Tsun beslutar sig för att besöka Doktor Stephen Albert, en tillbakadragen sinolog som är expert på en av Tsuns förfäder - Ts'ui Pên. Tsun har under större delen av sitt liv kämpat med att lösa gåtan med Ts'ui Pêns kvarlåtenskap och innan han dör hoppas Tsun att Dr. Albert skall kunna förklara för honom vad Ts'ui Pêns efterlämnade skrifter egentligen betyder. Förfadern hade av kejsaren fått i uppdrag att konstruera en labyrint i “vilken alla människor skulle gå vilse” och samtidigt skriva en bok som skulle förklara labyrintens hemlighet. Boken skulle hjälpa kejsaren att kontrollera sina undersåtar.
Efter tretton års intensivt arbete dog Ts'ui Pên, ingen kunde finna labyrinten, men han lämnade efter sig en bok som dessvärre var obegriplig. Tsun trodde sig veta att kanske labyrinten existerade någonstans i Kina, men att den med tiden hade vuxit igen och förenats med risfält, berg och floder.Tsun tas vänligt emot av Dr. Albert med orden: ”Jag förmodar att ni kommit hit för att se min trädgård”. ”Er trädgård?” ”Ja, trädgården med gångar som förgrenar sig.” Men, istället för att föra sin gäst till en trädgård tar Dr. Albert honom till sitt väldiga bibliotek och visar honom där Ts'ui Pêns omfattande bok. Tsun rycker på axlarna och säger att han gett upp sina försök att förstå den. För honom är boken ett sammelsurium av motsägande berättelser och påståenden ”i tredje kapitlet dör hjälten, i det fjärde lever han, du kommer till ett hus, som sedan inte finns, en vän i det förgångna blir din fiende i framtiden och tvärtom.” Tsun ber att Dr. Albert skall lägga boken år sidan och istället förklara var labyrinten finns.
Dr. Albert förklarar att labyrinten och boken är samma sak. Genom boken har Ts'ui Pên skapat en labyrint. Men boken är mer än så, den är också en bruksanvisning som kejsaren kan använda för att förstå ”ödet” och därmed styra sitt folk. Boken är en trädgård med gångar som delar sig, varje gång leder till en ny framtid. Labyrinten existerar inte som en plats, utan i form av tid. Tiden skapas genom labyrinten. Den som finner bokens mönster kan skaffa sig en överblick och förstå hur universum fungerar. Dr. Albert försöker förklara:
I alla skönlitterära verk konfronteras du med flera alternativ, hos Ts'ui Pêns väljer du ett alternativ och därigenom elimineras de andra. Du är fast i labyrinten, men Ts'ui Pên, skaparen, finns samtidigt överallt. Genom sitt verk har han frambragt olika tider som förökar sig genom delning. [...] Din förfader trodde inte på någon enhetlig, absolut tid. Han trodde på en oändlig serie av tider, som genom en växande, svindlande process, divergerar, konvergerar eller rör sig parallellt. Ett nätverk av gångar som närmar sig varandra, klyvs, bryts, är synliga, eller osynliga om vartannat, glider fram och tillbaka, alltmedan de omfattar olika tidsmöjligheter. Vi kan inte samtidigt befinna oss i samtliga tidsdimensioner; i vissa finns du, men inte jag; i andra jag och inte du; i andra möts vi. I detta nu har ett gynnsamt öde fört dig till mitt hus; i en annan tidsdimension passerar du längs en annan stig i trädgården och finner mig död. I ytterligare en annan tid yttrar jag dessa ord, men där är jag ett misstag, ett spöke. Tiden klyver sig ständigt i otaliga riktningar.
Tsun kastar en blick genom fönstret och ser då hur Kapten Madden närmar sig huset, han är den agent som skickats för att döda honom. Tsun tar upp sin revolver och skjuter Dr. Albert. Leende inväntar han Madden, som kommer att skjuta honom. Tsun är nöjd eftersom han har lyckats fullfölja sitt uppdrag. Han vet att hans tyska uppdragsgivare i den engelska pressen kommer att läsa att en kines vid namn Tsun dödat en viss Dr. Albert. De kommer då att förstå att deras kinesiske agent har sänt dem ett meddelande – Albert är nämligen namnet på den stad i norra Frankrike där engelsmännen har koncentrerat sitt artilleri.
Liksom Umberto Eco besökte den då så gott som fullständigt blinde Borges Librería Pigmalión, men han brukade dyka upp flera gånger i veckan. Det var i den bokhandeln han träffade en tonåring vid namn Alberto Manguel, som arbetade där under helger och skollov. Borges imponerades av den unge mannens kunskaper och hans stillsamma, välartikulerade sätt att tala och undrade om han inte kunde avsätta några timmar under ett par dagar varje vecka för att läsa högt för honom, något som Manguel kom att göra varje vecka mellan 1964 och 1968.
Samvaron med Borges var en bidragande orsak till att Manguel utvecklades till en av världens främsta kännare av ”fantastisk” litteratur. Då han senare kom att bo och arbeta i Milano skrev han tillsammans med Gianni Guadalupi den spännande Dictionary of Imaginary Places, en tjock bok som med kartor, rikliga illustrationer och detaljerade beskrivningar skildrar imaginära platser som beskrivits av författare från Homeros fram till våra dagar.
Efter ett par år på Tahiti bosatte sig Manguel i Toronto där han skrev en artikel om Pinocchio, som jag kom att tänka på medan jag funderade på min lärarroll och Skolverkets Läroplan, samt alla de irriterande och mycket detaljerade matriser och riktlinjer som jag tvingats läsa för att kunna bedöma och betygsätta mina elevers uppsatser i enlighet med de direktiv som gäller för min lärartjänst.
I How Pinocchio Learned to Read, ”Hur Pinocchio lärde sig läsa”, berättar Manguel om sin livslånga fascination för Pinocchio, Hur sagan skildrar den urgamla paradoxen om en utanförstående individs försök att bli en integrerad del i de ”normalas” samhälle, samtidigt som han strävar efter att förstå vem han själv är - inte hur han framstår i andras ögon, utan i sina egna. Pinocchio vill bli en ”verklig pojke”, men inte vilken pojke som helst, inte en undergiven version av den ”ideale samhällsborgaren”, utan den spontana varelse han vet sig vara under den målade träytan. När sagan börjar är Pinocchio ett stycke trä som kan tala och tänka, men som likväl vill bli formad och fostrad av samhället, men på sitt sätt.
Manguel betraktar Pinocchio som ett av världslitteraturens mästerverk. En utbildningens Odyssé där Pinocchio blir till en Odysseusgestalt som ständigt drivs ur kurs under sin färd mot en hägrande bildning. Likt Odysseus kommer Pinocchio på fall både genom yttre omständigheter och egna svagheter, men som Odysseus vill återvända till sitt Ithaka, vill Pinocchio komma till skolan för att där lära sig att bli ”en riktig pojke”. Trädockans svaga karaktär, hans äventyrslystnad och svaghet för snabba klipp lockar honom dock ständigt på avvägar. Men, Pinocchio säger sig allt som oftast atthelst av allt skulle han vilja gå till skolan:
Idag när jag kommer till skolan ska jag genast lära mig läsa. I morgon lär jag mig skriva och i övermorgon att räkna. För mig som är så intelligent blir det sedan lätt att tjäna en massa pengar och med mina första pengar på fickan ska jag genast köpa en fin yllerock åt pappa. Men vad säger jag? Ylle? Jag ska köpa en som är helt i silver och guld och har knappar av briljanter. Det är faktiskt vad den stackars mannen förtjänar. För att jag ska kunna börja i skolan går han nu omkring i bara i skjortärmarna - i den här kylan! Det är bara pappor som gör sådana uppoffringar.
Ett yttrande som är typiskt för trädockan som tycks tro att allt kan ske snabbt och utan ansträngning och därför alltför lätt faller för enkla lösningar. När en lömsk räv och en impulsiv katt lockar med en metod att få pengar att växa på träd nappar Pinocchio på kroken. På deras inrådan gräver han ner sina fyra guldmynt på ett ”mirakelfält” vattnar dem och undrar sedan:
”Är det något annat jag ska göra?”
”Nej, ingenting annat mer," svarade Räven. ”Nu kan vi gå vår väg. Kom sedan tillbaka hit om en tjugo minuter, så skall du få se att trädet redan har skjutit upp ur jorden och att grenarna är alldeles översållade med guldmynt."
Den stackars Pinocchio var alldeles utom sig av glädje. Han tackade om och om igen Räven och Katten och lovade dem en stilig present.
”Vi vill inte ha någa presenter”, svarade de båda skojarna. ”För oss är det tillräckligt att veta att vi lärt dig hur man ska bli rik utan ansträngning. Det gör oss glada som spelemän.”
Därefter sa de adjö till Pinocchio, önskade honom god skörd och gick åt sitt håll.
Innan han vuxit till i erfarenhet föreställer sig Pinocchio en framtid med lätt införskaffade rikedomar, där till och med kunskap är något som kan fås till skänks och konsumeras, som om det rörde sig om att glufsa i sig läckerheter. Han önskar sig ett ”helt bibliotek proppfullt med konfekt, tårtor, kakor, mandelbakelser och gräddstrutar”.
Den impulsive trädockan hamnar efter flera misstag, villovägar och fruktansvärda upplevelser till slut i skolan där han blir lärarens favoritelev, men likväl förblir en trädocka. Han lär sig läsa, han lär sig skriva och han lär sig räkna, men enligt Manguel når Pinocchio aldrig den insikt och känsla av befrielse som leder till en ”verklig existens”, nämligen lärandets svåraste, farligaste och mäktigaste nivå – att använda skrift och läsning för att klartänkt, fantasifullt och praktiskt kunna införskaffa kunskap om oss själva och vår plats i den värld som omger oss.
Det är först när Pinocchio inser att det hårda liv han har fört har gett honom insikter utöver de som skolan ger, som han blir en ”riktig pojke”. Pinocchio flackar genom ett samhälle inom vilket han svälter, fryser, blir slagen och utnyttjad, upplever oförklarligheter, förvägras sin barndom och blir ständigt förmanad om att vara lydig och finna lyckan genom att tjäna andra. Men, Pinocchios i grunden oregerliga natur för honom bort från idealen, samtidigt som han uppriktigt strävar efter att bli en del av det han tror vara det mänskliga samhället. Skolans värsta busfrön uppfattar snart hans förtvivlade strävan efter bildning och konformitet, hånar honom och säger att ”dockor växer aldrig, de föds dockor, de lever och dör som dockor”. Bildning kommer inte att hjälpa Pinocchio, enbart förvärra hans utanförskap:
Därför att de som är flitiga i skolan alltid brädar sådana som inte har lust att plugga. Men vi vill inte bli brädade.Vi har väl också någon stolthet!
Sju av de värsta mobbarna lurar Pinocchio att skolka genom att säga till honom att de vid stranden sett den monsterhaj som har slukat Gepetto. När de väl kommit fram och lägger märke till hans oro och förtvivlan skrattar de ut Pinocchio. De omringar honom och retar honom för att han är en plugghäst och lärarens favorit:
"Du ska också tycka illa om skolan, läxorna och magistern, våra tre stora fiender."
"Men om jag skulle vilja fortsätta att plugga då?"
"Så kommer vi inte att titta på dig ens. Det skulle stå dig dyrt."
"Jag får verkligen mest lust att skratta åt er," sa Pinocchio och skakade på huvudet.
"Hör du, Pinocchio!" skrek den störste av pojkarna och gick alldeles inpå honom. "Kom inte hit och var mallig. Kom inte hit och var stöddig! För om du inte är rädd för oss, så ska du veta är vi inte heller är rädda för dig. Kom ihåg att du är ensam och vi är sju ."
"Sju, precis som dödsynderna," sa Pinocchio och skrattade gott
De kastar sig över honom, men Pinocchio lyckas försvara sig. Hans skalle är av trä, armbågarna vassa och fötterna tunga. Då pojkarna inte kan komma honom in på livet börja de kasta sina skolböcker på trädockan, de duger ju ändå varken till mat eller nöje. Någon rycker till sig PInocchios böcker och slungar med våldsam kraft matteboken mot honom, Pinocchio duckar, en annan pojke får den i skallen och faller avsvimmad till marken. Pojkana flyr fältet och lämnar Pinocchio och den avsvimmade pojken ensamma kvar. Pinocchio blir snart farretseras av ett par karabinjäre,r eftersom det var hans bok som fällde pojken. Pinocchios besvär och plågor fortsätter, det tycks som om varken bildning eller fräckhet skall kunna frälsa honom från sitt utanförskap. Kommer han någonsin att kunna bli en "riktig pojke".
Collodis Pinocchio saknar Disneyfilmens gemyt, där finns ingen rar liten katt, vacker guldfisk eller sentimental Gepetto. Det är en kall, fattig och hård värld som skildras och Pinocchio är sannerligen inte någon gullig, liten rundkindad filur, även om han ibland grips av dåligt samvete och kan bli både snäll och ömsint.
Så fort Gepetto lyckats karva en mun ur vedträet som skall bli Pinocchio börjar det håna och förolämpa honom. När trädockan blivit klar sliter den peruken av Gepetto, sätter på sig den, sparkar honom på smalbenen och smiter sin väg. Då Gepetto fått fatt på den bångstyrige trädockan anklagar den honom för misshandel och får honom fängslad av karbinjärerna. Så blir det allt som oftast ofta, berättelsen hamnar ofta i rå förtvivlan.
Människor och djur dör och dödas, eller lemlästas. Pinoccchio biter exempelvis tassen av en katt, medan en kusk biter örat av en åsna. Folk stjäler, slåss och super. Pinocchio anmäler för en domare, som i själva verket är en orangutang, att han blivit lurad och bedragen, men blir istället själv kastad i fängelse, Domaren fastställer: ”Stackaren har blivit bestulen, släng honom i fängelset”. Samhället verkar vara nyckfullt och galet, läkarna är odugliga och polisens agerande obegripligt. Pinocchios värld är långt ifrån sockersöt, något som tydligt framkommer genom Roberto Innocentis skickligt utförda illustrationer till sagan.
Det är alltså en helt annan Pinocchio och en helt annan värld vi finner hos Disney, men även den har sin tjusning och mystik. Det är inte utan orsak som den numera anses vara en av de bästa animerade filmer som gjorts och har fått det mycket sällsynta betyget 100 percent fresh på den populära filmbedömningssajten Rotten Tomatoes. På det Amerikanska Filminstitutets lista över de genom tiderna bästa tecknade filmerna ligger Pinocchio på andra plats, efter Disneys Snövit, men med reservationen att den tekniskt och filmiskt anses överlägsen sin föregångare. Pinocchio blev dock ingen publikframgång och det hävdades att det berodde på att ”atmosfären ansågs vara för mörk och skrämmande”. Detta trots att Disneystudion arbetat hårt för att mildra originalets råa ton och realistiska skildringar av fattigdom och våld.
Walt Disney var själv intensivt engagerad i produktionen och han insåg tämligen tidigt att de första karaktärförslag för Pinocchio som hans team kom upp med måste modifieras. Exempelvis så hade konstnärerna tagit fasta på Pinocchios, i varje fall till en början, ganska fräcka framtoning och låtit sig inspireras av den på den tiden mycket populära, men cyniska och snabbvitsande buktalardockan Charlie McCarthy.
Edgar Bergen som skapat karaktären Charlie McCarthy var på sin tid mycket populär. Han fick 1937 en Oscar för sin gestaltning av Charlie McCarthy och paret hamnade 1944 på omslaget till Time Magazine. Charlie McCarthy har inspirerat flera filmer, bland andra The Great Gabbo med Erich von Stroheim från 1929 och Knock on Wood med Danny Kaye från 1954. Den store Gabbo är en skräckfilm där buktalaren blir galen när han låter sig behärskas av den allt ondskefullare natur han förlänat sin docka. Även Ta i trä som är en av Danny Kayes roligaste filmer, spelar på samma tema – buktalaren är en vänlig och oskuldsfull person, alltmedan hans docka är cynisk och elak. Dockor som får liv och hotar sina skapare eller ägare är ett vanligt motiv inom skräckgenren, från E.T.A. Hoffmans Coppelia , till den mordiska dockan Chucky som är ”huvudperson” i en rad skräckfilmer.
Disney insåg att ett otäckt drag lurade hos levande trädockor som Pinocchio och instruerade sina tecknare:
En svårighet med Pinocchio är att folk känner historien, men de gillar inte huvudkaraktären. Det gäller att mildra Pinocchio och öka den Blå Féens och syrsans roll.
Orignalets suggestiva atmosfär bevaras dock i en del avsnitt, fast de är betydligt annorlunda än bokens framställningar, exempelvis när Pinocchio hamnar hos marionettisten Stromboli, som heter Mangiafucco i boken, eller när pojkarna förvandlats till åsnor på Pleasure Island. En hel del av den bevarade mystiken i Disneyfilmen kan nog hänföras till den svenske konstnären Gustaf Tenggren som var huvudansvarig för filmens utseende och som i en tidningsartikel beskrev flera av gestaltningssvårigheterna, exempelvis scenen när Pinocchio i Strombolis vagn blir instängd i en bur:
Det var svårt att få Pinocchio övertygande och levande, för han har förstås en själ av trä. Ändå har jag här lyckats att få honom rädd. Han är upphängd i en fågelbur i Strombolis vagn och ni ser de här svarta formerna av marionetter som hänger runt buren som figurer i en galge.
Disney, som inför förberedelserna av både Snövit och Pinocchio hade gjort en rundresa i Europa på jakt efter inspiration, hade egentligen velat ha en artist som John Bauer i sitt team, men denne hade dött mer än tio år tidigare och det var då Disney fann Gustaf Tenggren som en värdig ersättare. Tenggren hade i sina tidiga illustrationer varit starkt påverkad av Bauer.
På tal om svenskar så är ett av glädjeämnena med att skriva en blogg, utan alltför stark målinriktning, allt sådant som dyker upp under skrivandets gång. Jag fann exempelvis att buktalaren Edgar Bergens far hette Johan Berggren och var född i Vanneberga utanför Vinslöv, medan hans mor, Nilla Svensdotter, föddes i Rättelöv vid Stoby, byar som ligger några kilometer utanför min hemstad Hässleholm. Edgar Bergen föddes i Chicago, men kom med sina föräldrar tillbaka till Sverige när han var fyra år och bodde tills han var elva i Rättelöv, något som gjorde att han under hela sitt liv talade en alldeles utmärkt göingska.
Ferstelsen då jag slagit in på en av stigarna i Borges trädgård med gångar som förgrenar sig är att jag upptäcker att det finns något bakom varje hörn av labyrinten. När jag igår publicerade mitt blogginlägg fick jag ett mail från min gode vän Örjan där han skrev:
En av mina gamla favoritbarnfilmer inrymmer både Benjamin Syrsa och Edgar Bergen! Den heter Fun and Fancy Free och är en Disneyfilm från 1947 - Edgar Bergen visas live i samma bild som den tecknade Benjamin Syrsa, tillsammans ramar de in två tecknade dryga halvtimmesfilmer, den ena är Jack och bönstjälken med Musse Pigg, Kalle Anka och Långben. Filmen i sin helhet är mycket tack vare inramningen fantastiskt lyckad.
Jag hade sett Jack och bönstjälken bland Disneykassetterna som såldes ut på MAXI och cyklade ner till affären för att se om den fanns kvar. Det gjorde den, den heter Pank och fågelfri på svenska, jag köpte även en annan av mina Disneyfavoriter, Alice i Underlandet. När jag kommit hem och tittade på filmerna fann jag att Alice hade ett bonuspår - One Hour in Wonderland, "En timme i Underlandet", en TVshow som visats på julafton 1950.
Kommersiell TV utvecklades på allvar i USA i slutet av fyrtiotalet då The National Broacasting Company (NBC) från sitt högkvarter i Rockefeller Center i New York började sända dagliga program. Företag som Coca Cola och Disney insåg tidigt det nya mediets stora reklampotential och deras gemensamma julshow var ett av de första stora evenemangen som sändes över hela nationen, det vill säga att den kunde ses av den exklusivaTVpubliken i storstäder som New York, Chicago och New York.
Öppningsscenen visar hur Edgar Bergen berättar för sin buktalardocka Charlie McCarthy att de är bjudna till ett tea party hos Walt Disney. Den alltid lika cyniske och och snabbvitsande Charlie har ingen lust att gå dit, men då han får höra att skådespelerskan Kathryn Beaumont kommer att vara där, klädd som Alice, blir han intresserad. I själva verket är Charlie en pojke, men han ser ut som och agerar i viss mån som en bon vivant från förra sekelskiftet. I bilen på väg till Rockefeller Center berättar Edgar Bergen om Alice in Wonderland som kommer att bli Disneys nästa storfilm. Väl framme får Edgar och Charlie tillsammans med de ditbjudna celebriteterna se klipp från olika disneyfilmer som presenteras av demonen från spegeln i Snövit. Den oförskämde Charlie börjar munhuggas med spegeldemonen, som han kallar för "inte mycket mer än en glorifierad TVapparat".
Charlies sätt att småkivas och tala var mycket uppskattat, något som gjorde att Edgar Bergen och hans docka var värdar i flera populära TV- och radioprogram. Det är uppenbart att de var en inspiration för Bergens gode vän Walt Disney. Jargongen kan kännas igen i Benjamin Syrsas sätt att tala och Bergen vitsade ständigt med det faktum att Charlie McCarthy, precis som Pinocchio, var en pojke gjord av trä. Som i en känd dialog med den frispråkiga Mae West:
Charlie: Sssscch, inte så högt, Mae, inte så högt! Alla mina flickvänner lyssnar på oss.
Mae: Oh, yeah! Varför skulle jag bry mig om dig, du är en meter lång och gjord av trä.
Charlie: Aha ...
Mae: Du var minsann inte så nervös och tafatt när du kom upp för att träffa mig i min lägenhet. Faktum är att du inte behövde någon speciell uppmuntran för att kyssa mig.
Charlie: Kysste jag dig?
Mae: Jo, det gjorde du sannerligen och jag har blåmärken för att bevisa det ... och trästickor också.
Ja, ja, så går det att fortsätta länge till, intryck följer på intryck inne i trädgården med gångar som förgrenar sig, men nu måste jag lämna den innan min blogg blivit alltför lång och tjatig.
Borges, Jorge Luis (2006) Ficciones. Buenos Aires: Alianza. Calvino, Italo (1982) ”Pinocchio, the Evergreen Centenarian”, i The Unesco Courier: Children of the Imagination, juni. Collodi, Carlo och Robert Innocenti (1988) Pinocchio. Stockholm: Bonniers. Dedola, Rossana (2002) Pinocchio e Collodi. Milano: Bruno Mondadori. Eco, Umberto (1983) Rosens namn. Stockholm: Brombergs Förlag. Eco, Umberto (2008) “Introduction” i Collodi, Carlo Pinocchio. New York: New York Review Books. Emanuelsson, Lars och Oskar Ekman (2014) Gustaf Tenggren – En biografi. Stockholm: Kartago Förlag. Glas, Peter (2015) Bärnstenskyssen. Lund: Bakhåll. Höjendal, Kristina och Torsten Karlsson (2013) Mitt Hässleholm. Hässleholm: Norra Skåne. Liedman, Sven-Erik (2006) Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Manguel, Alberto (2005) “How Pinocchio Learned to Read”, i Script & Print: Bulletin of the Bibliographical Society of Australia & New Zealand, No. 29. Skolverket (2011) Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskolan 2011:Lgy 2011. Stockholm: Skolverket. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström och Widstrand.
