RÄLSEN SOM LÖPER GENOM LIVET

Flera av mina drömmar präglas av rörelse. Jag är innesluten av tågkupéer, båthytter eller flygplan. Ofta har jag glömt något, biljetten har försvunnit, bagaget är förlorat, eller så har jag hamnat på fel tåg, plan eller båt. Då jag vaknar vet jag ibland inte var jag befinner mig. Ser mig omkring. Är det ett rum? En tågkupé? En båthytt? Är jag i Rom, Stockholm, Santo Domingo, eller Hässleholm?  Är jag ensam, eller sover någon bredvid mig.

Jag är född i en järnvägsknut – Hässleholm, som växte upp och utvecklades kring järnvägen. Tåg har gång efter annan utgjort en del av min tillvaro. Under gymnasietiden lastade jag på kvällarna godsfinkor med paket och senare for jag med mina kamrater med Interrail ut i Europa. Då jag studerade i Lund arbetade jag som kypare på stockholmstågen. Sedan dess har jag med flyg farit fram och tillbaka över Atlanten, över Latinamerika, Asien och Afrika.

I mina drömmar ekar högtalarutrop i euoropeiska stationspalats eller på internationella flygplatser. Jag lystrar, stiger ombord, färdas mot äventyr, eller tillbaka hem. Var det nu kan vara? Resor har blivit ett mentalt tillstånd under vilka jag befinner mig i en liminal tillvaro, där jag har tid till eftertanke och kan då drabbas av dåligt samvete över vad jag gjort, eller försummat att göra. Vad väntar mig? Vad reser jag ifrån? Vad reser jag till? Resandets lockelse och förbannelse. Framtiden? Vad är det? En resa mot det okända. En flykt? Ett återvändande?

Slut eller början? Som så mycket annat som trängs i hjärnan illustreras mina tankar ibland av bilder jag sett och blivit påverkad av. Omslagsbilden på en av mina romaner är en detalj från en tavla av William Turner Den Kämpande Temeraire bogseras till sin sista ankringsplats för att huggas upp. En bild av en epok som går i graven, skapad av en konstnär som samtidigt var en framåtblickande modernist och en traditionell romantiker. HMS Temeraire var ett fartyg som blivit till en symbol för Storbrittaniens oinskränkta makt över haven. Dess kaptens och besättnings insatser under slaget vid Trafalgar hade varit av en så avgörande betydelse att deras fartyg blivit legendariskt och i det närmaste kommit att betraktas som en person. På Turners målning bogseras det väldiga segelfartyget av en ångbåt över ett mörknande hav, alltmedan solen sjunker under ett romantiskt färgspel.

Det är den nya tiden som bryter in i en romantiskt sagovärld, som när den tyske biedermeiermästaren Carl Spitzweg i en liten tavla låter en sagodvärg från sin grottmynning betrakta hur ett lokomotiv tuffar fram genom en dalgång.

De tunga ångloken som frustade fram genom städer och landsbygd på räls som med en tidigare oanad hastighet förde människor från en plats till en annan var en övertygande symbol för hur den nya tiden bröt in i en tillvaro som under årtusenden traskat fram i samma jämna lunk. En annan målning av WilliamTurner, skapad fem år efterTemeraire, visar den förbluffande kraften hos det nya transportmedlet. Regn, ånga och hastighet skildrar hur ett ånglok av modellen Firefly i en våldsam storm pressar sig fram över den nybyggda Maidenheadbron alldeles utanför London. Året är 1844 och lokomotiven kunde redan då uppnå en hastighet av 100 kilometer i timmen.

Det är inte märkligt att lokomotiv kom att utgöra ett vanligt motiv hos konstnärer, som försökt fånga inte enbart deras mäktiga kraft; hur de spränger sig in i och förändrar stadsbilden, som i Monets rökfyllda, atmosfäriska skildringar från Gare Saint-Lazare, men också deras betydelsebärande funktion av ankomst eller uppbrott, som när futuristen Boccioni använder sig av tåg för att framställa olika sinnestillstånd.

Det faktum att jag under så många av mina karaktärsdanande år befunnit mig i närheten av tåg har kanske gjort mig mottaglig för allsköns skildringar av dessa märkliga maskiner som i sina innandömen bär på människor. När jag för några år sedan brukade besöka Musée Marmottan i Paris, var den tavla som grep mig mest Monets målning Tåg i snö. Jag kände igen den tunga, mörka himlen, de nakna, svarta träden, den vitgrå blötsnön, tåget som strax skall avgå och hur dess lyktor lyser upp mörkret. Tycker mig känna doften av rök och natt, höra ljudet av hur loket ångar upp, visslingen som signalerar avgång.

Kanske är det för att jag under flera år arbetade med att hämta och lämna post vid järnvägsvagnar efter det att kvällsmörkret fallit, eller då jag arbetade som restaurangvagnsservitör tidigt om morgonen gick på tågen i Stockholm eller Malmö, som gör att jag nu grips av bilder och målningar som framställer nattliga bangårdar.

Och sedan finns den härliga känslan av äventyr när tågen för oss ut i världen. När de forsar fram genom märkliga områden – skogar, träsk, stora städer och höga berg. Den monumentala arbetsinsats som krävdes för läggandet av räls och konstruktionen av tunnlar och broar i vilda djungel- eller bergslandskap.

Resor är förändring; rytm och rörelse, likt blodet när det genom hjärtats slag färdas på sin kretsgång genom kroppen eller åldrandets sengångaraktiga förändringsarbete med kropp och själ. Hjulens rytmiska slag mot rälsen. Ångans, lokomotivens, rälsens berusning, som skildras i futuristen Filippo Tommaso Marinettis hyllning av farten och maskinerna i hans manifest från 1909, några år innan maskinernas massförstörelseverkan demonstrerades i det första världskrigets skyttegravshelvete:

Vi vill besjunga […] den vibrerande nattliga hettan från skeppsvarven och fabrikerna, upptända av våldsamma elektriska månar; de glupska järnvägsstationerna, som slukar rykande ormar; industrierna som är upphängda på molnen genom förvridna trådar av rök; broarna som likt väldiga atleter kastar sig över floderna, blixtrande i solen som knivar; de äventyrslystna fartygen som vädrar mot horisonten; lokomotiven med sina breda bringor som stampar på rälsen som väldiga stålhästar betslade med rör och aeroplanens glidande flykt, vars propellrar smattrar som fanor i vinden och applåderar som en entusiastisk folkhop.

Det var inte förstörelsen, det moderna livets strupgrepp på fantasi och öppenhet, utan framåtskridande, kraft, ljus och öppenhet som Marinetti hyllade. Förvisso kunde han brista ut i osmakliga hyllningar av våld, krig och kvinnoförakt, men Marinetti var, liksom Mussolini, som han stödde men ofta bråkade med, en posör som gärna vräkte ur sig ord och idéer med det erkända syftet att chockera.

I själva verket stödde Marinetti kvinnlig rösträtt och talade sig varm för kvinnors undertryckta uttryckskraft. Han avskydde Hitler och hans obehagliga hyllningar av krigets förnyelsekraft gjorde att han till skillnad från andra skrivbordsradikaler deltog i det. Han sårades vid fronten i det första världskriget och i det andra deltog han som frivillig på östfronten, där han trots sina sextiosju år stred direkt vid frontlinjen. 

Marinetti var besatt av sin egen virilitet, något som fick honom att definiera sig själv som “Europas koffein” och en mäktig förförare av kvinnor, demonstrerad genom den sjävbiografiska Como si seducono le donne, "Hur man förför kvinnorna". Men, likt sin föregångare Giacomo Casanova menade Marinetti att om en kvinna skulle vara värdig att förföras av en man av hans kaliber måste hon vara självständig och intelligent och han pläderade därför för kvinnors jämlikhet och ett avskaffande av “mannens legala rätt över kvinnor” och menade att kvinnor måste ha lika rätt till skilsmässa, barnavård och utbildning som män och givetvis även få rösträtt, lika lön och rätt att utföra varje form av arbete.

Samma passion fick Marinetti att hylla kriget som ett förverkligande av manlig vitalitet. Då han under Första Världskriget deltog i de hårda striderna i Gorizia på gränsen till det nuvarande Slovenien liknade han bombkrevaderna vid “manslemmar i erektion”. För en svensk kan det därför tyckas symptomatiskt, och kanske till och med lite skrattretande, att Marinetti sårades svårt av en granat då hans pluton försökte inta berget Kuk i Plava-Zagora.

Marinettis inställning till rasfrågan, som drevs till sin spets då Mussolini 1938 införde antisemitiska lagar, präglades av samma stridbara virilitet. Den futuristiska grupp han ledde var den enda italienska organisation som öppet angrep den officiella rasismen och deklarerade att de som fria konstnärer omöjligt kunde acceptera att rasfrågan skulle tillåtas begränsa kulturella uttryck. Marinettis olust inför rasismen var dels ett resultat av hans ilska över att nazisterna ansåg att den moderna konst han företrädde skulle vara ett utslag av “judisk dekadens”, dels det faktum att flera av hans nära vänner var judar. Inte minst den av honom mycket beundrade arkitekten Antonio Sant'Elia, som tjugoåtta år gammal hade dödats vid samma frontavsnitt där Marinetti skadats. Nedan ses den mustaschprydde Marinetti tillsammans med Sant'Elia och den geniale konstnären Umberto Boccioni, som också dog vid krigets början, trettiofyra år gammal.

Vid ett möte i Rom där konstnärer protesterade mot raslagarna dök Marinetti upp med en laddad kulspruta som han lade på bordet framför sig medan han pläderade för demokrati och konstens frihet. Dessvärre hindrade inte hans inställning i dessa frågor att Marinetti anslöt sig till Mussolinis nazistiska marionettregim i Salo. Trots att han i stort sett var trogen fascismen in i det sista, han dog av en hjärtattack 1944, var Marinetti övertygad demokrat. Redan i början av 20-talet hade han avsagt sig medlemskap i fascistpartiet, som han ansåg vara alltför konservativt. Bland Marinettis politiska åsikter fanns fri, statligt finansierad och obligatorisk utbildning åt alla och garanterad välfärd för varje medborgare, något som enligt honom skulle bekostas genom försäljning av Italiens konstskatter. När någon anmärkte att det skulle utarma den italienska kulturen svarade han: “Tvärtom, det skulle sprida den över världen, samtidigt som vår nation skulle bli rikare och lyckligare, något som skulle innebära att vi kan producera bättre konst och kultur”.

Fascismen slutade i katastrof, slakt och mord. Hyllningarna av rörelse, förändring och modernisering, som så många totalitära system ägnar sig åt, slutar oftast så. Sådan propaganda griper lätt den enskilda människan, men driften att bryta upp, att finna ett nytt liv kan leda till ett fruktlöst sökande som aldrig mättas.  

Sirenernas locksång, förevigad i berättelsen om alla äventyrares förebild – Odysseus, som vilsekommen och förbannad av gudarna en gång lyssnade till sirenernas sång och sedan dess för evigt fängslades i resandets lockelse. Dante mötte honom i Helvetet där Odyssevs innesluten i en eldslåga plågas av sökandet efter något som ligger bortom hans existens.

Jag är inte någon Odysseus. Jag trivs i allmänhet bra där jag råkar befinna mig. Nu lever jag i Rom, men jag har andra hem i Bjärnum och Santo Domingo. Jag har inget fast jobb och känner mig ständigt hotad av en osäker framtid, men jag har min familj, goda vänner och mina minnen. Sirenernas sång tystnar inte. Högtalarnas rop: “Tåget till Berlin kommer strax in på spår fyra!”, "Flight SK 204 to Bogotá arrives at gate No. 4". “Jag lystrar och lyder, villigt stiger jag ombord, fylld med oro, förväntan, eller lättnad. Vad söker jag? Lugnet bakom allt? Livets mening? Den slutliga samvaron – den perfekta kärleken; tillhörighet, familj.

När jag för snart femtio år sedan satt i min posttruck på perrongen i Hässleholm och väntade på att den sista postfinkan mot Ånge skulle anlända, strax efter klockan tio på kvällen, svällde hjärtat i bröstet när Berlinexpressen gjorde ett kort uppehåll, följd av de dundrande, slamrande godstågen med långa släp av vagnar vars påklistrade lappar berättade var de kom ifrån, eller vart de var på väg – Paris, Berlin, Belgrad, Aten. Natten har sedan dess för mig varit förenad med järnvägen. Den febrila verksamheten i gula lampors sken, doften från järn mot järn, trä, metall och smörjolja. Men också – emellanåt – en sällsam stillhet i månsken och elektrisk belysning.

Hässleholm, en tämligen tråkig småstad, har sin existens att tacka för stambanan, som 1855 började byggas i Malmö tills dess den under det tidiga 1894 nådde Boden varefter hårdföra svenska rallare spred sig  över världen. Några av dem dog av tropiska febersjukdomar medan de lade räls i Amazonas eller Kongos urskogar.

Trots sin sömniga provinsialism härbärgade Hässleholm två regementen som förlänade en äventyrlig anda till min barndom. Relativt ofta dundrade tunga stridvagnar förbi över kullerstenarna utanför våra fönster. En gång blev en ung rekryt halshuggen av järnvägsviadukten som löpte över gatan några hundra meter längre ner. Soldaten hade suttit som utkik vid den öppna luckan på stridvagnens kanontorn, men hade varit vänd åt fel håll och inte sett viaduktens skarpa betongkant, som slet huvudet av honom Det var i varje fall vad min granne Roland berättade för mig. Hans far var underofficer vid T4, där han arbetade som gymnastikinstruktör.

Jag litade inte riktigt på Roland, han var bra på att dramatisera tillvaron och hade en imponerande samling leksakssoldater som vi brukade leka med i hans rum, eller ute i gårdens sandlåda. Bland Rolands soldater från Andra Världskriget fanns en figurin som jag skulle vilja ha haft, det var en soldat som ur ett eldrör sprutade ut en dramtisk eldkvast. Roland berättade att sådana vapen användes för att bränna ihjäl soldater instängda i betongbunkrar. Mest imponerad var jag dock av en figur som iförd en blå uniform red på en kamel.

Ibland cyklade vi ut och lekte på P2:s eller T4:s övningsfält. Det var givetvis förbjudet, men det ökade enbart spänningen och då vi efter att ha krupit under taggtrådshinder, gått armgång över vattenfyllda diken och medelst tjocka rep försökt ta oss uppför omöjligt branta brädväggar, vilade ut i en sandgrop kunde Roland berätta för oss hur han sett den halshuggne soldatens huvud rulla över stenläggningen, eller hur det varit när en kille från en granngård sönderbränd hade förts i ambulans till sjukhuset efter att från en annan järnvägsbro ha kissat på en högspänningsledning.

Järnvägen löpte genom min barndom. Det imponerande stationshuset var stadens centrum. Stationsklockan reglerade min tid och tågsätten rasslade genom mina drömmar. Två gånger om året tog tåget mig till Stockholm, där kungen och min morfar bodde, hans prunkande trädgård var en sagovärld som följt mig genom livet. Och från stationen kunde man resa ännu längre bort - till Berlin, Prag, Paris och Rom. Från skolbänken kunde jag genom det dammiga fönstret se hur wagon lits for ner mot kontinenten. I skymningen kunde vi ta oss ner till bangården och smyga in i de olåsta kupéerna och där inne insupa den kvadröjande lukten från rengöringsmedel, metall, dammiga säten och dofterna från parfym, tobak och okända resenärer, som minde om en avlägsen, lockande värld. 

Under varma sommardagar vandrade vi kilometer efter kilometer längs rälsen som tog oss genom skogar och fält, långt bortom lands- och motorvägar. Vi hamnade mitt i naturen, där blommor och djur var oss närmre än någon annanstans, där dofterna från träd och växter blandades med lukten från tjärade syllar och banvallens solheta stenar, hettan fick rälsen att skimra. Med oss fanns det ständiga hotet från plötsligt uppdykande tågsätt och likt siouxerna vi sett på söndagsmatinéerna lade vi emellanåt örat mot rälsen för att urskilja det sjungande, svängande ljudet av lokomotiven med deras släp av dundrande, skramlande person- eller godsvagnar.

Bakom förbiilande fönster skymtade vi eleganta damer som vi inbillade oss var på väg mot nattklubbar i Berlin, fashionabla, parisiska restauranger, eller kasinot i Monte Carlo, eller också unga män med biljetter till sjudande storstäder, eller livliga hamnar. Där fartyg väntade på att ta dem över haven till brännande öknar, skyhöga berg eller djupa djungler. Tågen försvann och åter kunde vi höra fågelsången, råmandet från korna, eller ett avlägset hundskall. Runtomkring fanns sommaren med sina drivande skyar över en klarblå himmel.  

Sedan dess har jag i Vietnam sett hur väldiga lok med fladdrande röda flaggor i fören ångat fram över smargadgröna risfält, medan vit rök bolmade ur deras skorstenar. I Peru och Bolivia har jag suttit på träbänkar i överfyllda kupéer medan stånkande lokomotiv mödosamt har dragit oss fram mellan snötäckta bergstoppar. I i djungler I Latinamerika och Afrika har jag sett övervuxna järnvägsspår med rostande ånglok, som täckta av slingrande djungelväxter liknat dinosaurieskelett.

I New York bodde vi inte så långt från Grand Central Stations förgyllda palats och i Rom inte långt från Staziones Terminis eleganta fasciststruktur. På stationer i Hamburg, Berlin, Paris, Budapest och London har jag suttit på bänkar, lyssnat till högtalarna och betraktat magnifika, nersotade glaskupoler vilande på smäckra järnkolloner. Hur annorlunda är inte allt det där från alla de timmar jag suttit och småslumrat på obekväma vinylsäten omgiven av tax freeaffärer inom opersonliga och nästan identiskt lika flygplatshangarer.

Med pengar på fickan efter olika extraknäck steg jag och Claes på tåget i Hässleholm, dagen efter det att vi muckat efter ett års militärtjänst. Vi for direkt till Sicilien, så långt söderut vi kunde komma. Sedan dess reste jag och mina vänner varje sommar med tåg kring i Europa. En härlig tid, fylld med äventyr och vidgade vyer.   Kanske var orsaken till att mitt liv blev som det blivit att jag föddes i en liten stad vid järnvägsspår som ledde ut i världen. Med allt vad det inneburit av drömmar om resor och arbete vid järnvägen, som postarbetare och kypare. Vad vet jag? Men det kan inte förnekas att minnena är många och att de ständigt göder min fantasi.

Jag sitter nu och skriver på ett papper om migration och inser att människan är ett vandrande djur. Många av oss har av lust eller tvång piskats fram av en drift att röra oss från plats till plats. Jag kan dock omöjligt avgöra om så varit fallet med mig. Jag trivs för det mesta var jag än hamnar och har sällan haft tid eller möjlighet att fundera över varför jag ständigt flyttar kring som jag gör. Medan jag sitter här och skriver faller blicken på en bokhylla. De flesta av böckerna tycks handla om resor; Canterbury Tales, Divina Commedia, Don Quijote, Färden till Västern,  Kristens resa, Skattkammarön, Moby Dick, Pinocchio, Lord Jim, Huckleberry Finns äventyr, Resan till jordens medelpunkt, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – resor, resor.

Men inte alla tåg för oss till äventyr eller hem. Tåg kan vara hotfulla. Står vi vid bommarna och ser hur ett mäktigt tågsätt rusar förbi förstår vi att dess kraft kan döda, att dess framfart ligger fjärran från vår påverkan. Tågen följer sina fasta rutiner, sina tidtabeller, sina utlagda spår och de gör det med en svindlande hastighet, präglad av maskinell effektivtet, skulle de spåra ut blir följderna fruktansvärda.

Pär Lagerkvist har i en novell lyckats skildra hur mötet med ett tåg oväntat uppenbarar livets obveklighet för honom. I sällskap med sin far, den trygge och starke stationsmästaren som känner sin järnväg och sina tåg, har den tioårige Pär varit ute på äventyr i faderns barndomskogar. När de vandrat längs banvallen har fadern i förväg vetat när tågen är på väg och i god tid har han klivit åt sidan med sin son och sedan vinkat igenkännande till de väldiga ånglokens förare. I sin förtroendeingivande faders hägn känner sig den den lille Pär trygg och stolt. Natten faller, allt blir annorlunda och hotfullt, men fadern är trygg och försäkrar att sonen inte har något att frukta från mörkret. Men:

När vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte ner mig från banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lolomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut. Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banlinjen, vi skyndade hem.  Han sade:

- Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst.

Det var ett av de fruktansvärda ögonblick som kan drabba oss under barndomen, då vi  som genom ett slag i ansiktet konfronteras med en brutal verklighet och inser att vi oväntat har drabbats av en fruktansvärd insikt som kommer att förändra vårt liv och följa oss genom hela vår tillvaro.

Efter en dag av fin gemenskap med sin beundrade far inser Pär med plötslig skräck att han så småningom kommer att leva ett liv på egen hand, fjärran från faderns trygga, välkända och ordentligt organiserade vardag. Han kommer att slungas in i en okänd framtid. Det våldsamt framrusande tåget var ett illvarslande tecken:

Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.

Det finns tåg med skrämmande slutdestinationer - Auschwitz, Treblinka, Kolyma eller Norilsk. Tågen leder oss hem, eller till frihet, men ibland också till död och lidande. De för soldater till slaktfälten vid fronterna, de för fångar till svält, umbäranden och död.

En afton i Hässleholm, medan jag i en gul posttruck satt och läste i väntan på att tåget till Ånge skulle komma in, anlände ett av de stora, oranga RC-loken. Folk kom springande med trasor och hinkar, alltmedan tågförarna vacklade ut på perrongen. En av dem lämnade omedelbart perrongen medan den andre lutade sig mot en av pelarna som höll upp perrongtaket och tände en cigarett.

Män klädda i vita, långa rockar började plocka saker från lokets front och placera dem i röda plastspannar. Nyfiken klev jag ut ur posttrucken, men innan jag kommit fram till RCloket kallade den rökande lokföraren mig till sig:

-       Du, killen! Ja, du där, kom över hit ett slag.

Jag gick fram till lokföraren, som skakade fram en cigarett ur paketet och räckte utan ett ord fram det till mig. Jag avböjde vänligt:

-       Nej tack, jag röker inte och tar jag en cigarett blir det säkert flera.

Lokföraren skrattade:

-       Du är tydligen en bra grabb och därför borde du inte gå över dit.

-       Varför inte?

-       De plockar upp resterna av två gamla tanter som vi körde på utanför Tyringe. En skarp kurva och plötsligt var de där, helt oväntat, rätt ut från skogen. De gick väl och snackade på käringars vis. Blodet var över hela vindrutan, jag kunde knappt se något.

Skakad undrade jag:

    -       Är du inte chockad?

-       Ja, kör du in i något med full kraft blir det inte mycket kvar. Några benflisor och köttslamsor, det är allt.

-       Men, tycker du inte att det var otäckt? Varför följde du inte med din kompis?

-       Visst blir man skakis. Det är inget jag önskar min värste ovän. Men, för mig var det inte första gången. Värre var det för Stig. Han har inte varit med om det förr.

-       Stig?

-       Min kollega, de tog honom till sjukhuset. För att få i honom något lugnande.

Han nickade mot mig:

-       Visst, det är för djävligt. Men, man vänjer sig. Det är exempelvis ett helvete att köra genom en renhjord. Sikten går åt fanders. 

Han gjorde en kort paus medan han drog ett djupt halsbloss, efter att ha fimpat cigaretten fortsatte han:

-       Nu var det ett par gamla käringar, visst tänker jag mer på dem och deras släkt än jag tänker på några djävla renar. Men illa är det. Mycket illa. Enda sättet att komma över en sådan händelse  är att fortsätta köra, så snart som möjligt. Hoppas de har ett nytt skift åt mig, sedan skall jag hem och sova. Jag bor i Alvesta.

Ja, livsresan är lång och märklig. Tåget stannar vid en station. Du kliver inte av, du vet att du ännu inte har nått slutdestinationen. Jag har bott på många ställen, färdats från plats till plats. Ibland har jag inbillat mig att jag kommit fram – här trivs jag, här vill jag stanna. Men, tåget fortsätter och jag stiger inte av. Det finns alltid en destination. Eller – det här är slutet, längre än så här kommer jag inte, längre orkar jag inte. Men, tågvisslan ljuder, det rycker och gnisslar i kopplingarna och jag är åter på väg:

Då voro bokarna ljusa, då var ån av 
simmande vit ranunkels öar sållad, 
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat— 

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på 
glesa kronor. En vissling; tåget sätter 
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Adkins, Roy (2005) Trafalgar: The Biography of a Battle. London: Abacus. Daverio, Philippe (2012) Museo Immaginato: Il secolo lungo della modernitá. Milano: Rizzoli. Edwards, Folke (1987) Den barbariska modernismen: Futurismen och 1900-talet. Malmö: Liber. Ekelund, Wilhelm (2004) “Melodier i skymning (1902)” i Samlade dikter I. Stockholm: Svenska Akademin/Atlantis. Guerri, Girodano Bruno (2010) Filippo Tommaso Marinetti: Invenzioni, aventure e passioni di un revoluzionario. Milano: Oscar Mondadori. Lagerkvist, Pär (1965) “Far och jag (1924)” i Onda sagor. Stockholm: Aldus/Bonniers. Rolt, Lionel Thomas Caswall. (1970) Isambard Kingdom Brunel: A Biography. London: Pelican.