RIVERBED: Yttre och inre landskap

Regnet forsade ner och omöjliggjorde ett besök i Louisianas park. Eftersom vi anlände en dryg timme före stängningsdags till konstmuséet utanför Helsingør i Danmark tvingades vi välja mellan Emil Nolde och Olafur Eliasson. Noldeutställningar har jag sett tidigare och jag hade från en av mina systrar fått den vackra katalogen. Det var bäst att spara Nolde till nästa besök, men jag var nyfiken på Eliasson. Jag hade läst en del om utställningar där han återskapat naturupplevelser. Efter att ha skyndat genom regnet var min familj, samt en svägerska och en av mina döttrars pojkvän, inte så speciellt attraherade av att trängas bland mängder av besökare för att i snabb följd titta på tavla efter tavla. Det lockade mer att besöka vad som enligt förhandsreklamen skulle vara ett stycke isländsk natur fångad inom Louisianas galleriväggar. Eliasson hade från Island forslat ner flera ton grus och sten, för att sedan tippa alltihop i tre rum och därefter leda en konstgjord bäck med oavbrutet rinnande vatten genom det hela. 

Vi skyndade bort till utställningspaviljongen. Eliassons installation visade sig vara vad den utgett sig för att vara – 180 ton grå, lätt nerdammad sten och grus fyllde tre stora salar. En långsamt slingande kö av besökare ringlade från rum till rum, en bäck sorlade mellan grus och stenar, den kom antagligen från en kran gömd under något stenröse. Uhhmm, detta var alltså ett konstverk. Vita väggar omslöt mjukt ondulerande grushögar och grupper med stenbumlingar. Allt arrangerat på ett sådant sätt att det skulle framstå så naturligt som möjligt – ett stycke isländskt landskap, men enbart bestående av grus och sten och den där lilla rännilen med kranvatten. Jag begrep inte innebörden. Lyssnade till samtalen och retade mig på folk som ansträngde sig för att finna innebörder, tecken, upplevelser. Detta var ju konst, men liksom jag tycktes människorna omkring mig inte se mycket mer än högar med grått och svart grus. Min fru klagade på att småstenarna förstörde klackarna på hennes skor.

Någon bredvid mig tog foto efter foto.  En äldre man utropade entusiastiskt på danska: ”Et landskab omgivet af hvide vægge. Glimrende!” En annan man muttrade på svenska: ”Mer än hundra spänn för det här eländet! Det är ju inte klokt.” Damen som i höga klackar snubblade fram vid hans sida muttrade: ”Men Nolde ingick ju i priset”.  ”Ja och han var inte heller värd det”. ”Det menar du väl ändå inte”. ”Ja, jo, en del var ju helt OK och det där var i varje fall konst. ” Åen giver det liv”, konstaterade den äldre herrn som hade en väldig, vit hårman. ”Det er imidlertid ikke sandt”, svarade damen vid hans sida, en elegant, mycket mager och fårad dam i en klänning som var djärvt mönstrad i svart och gult.  ”Grus är grus, var man än lägger det”, muttrade mannen som ondgjort sig över att ha betalat över hundra kronor för att se eländet.

Jag saktade in på stegen. Trodde att om människorna omkring mig försvann så skulle kanske konstupplevelsen infinna sig. Min familj skyndade vidare uppför en trätrappa vid slutet av de isländska grushögarna. Kön glesnade, men även om lokalen blev öde infann sig ingen omtumlande upplevelse. Jag gav upp, gick uppför trappan och kom in i ett rum utanför vars glasväggar Öresund bredde ut sig – grått mot en grå himmel. Det var krabb sjö och de vita vågkammarna lyste i gråheten. Rummet var varmt, fönsterglasen stod som skydd mot den råkalla, fuktbemängda luften därute. Jag blev stående vid fönstret, fascinerad av landskapet, av den grå havsvidden som bredde ut sig framför mig och som vid horisonten nästan omärkligt förenade sig med den likaledes grå himlen. Det var vackert. Från rummets ombonade värme kunde jag njuta av det kyligt fuktiga landskapet. Började ana att upplevelsen hade förstärkts av vandringen över det isländska gruset i lokalen bakom mig. Jag betraktade ett landskap som låg utanför ett rum, efter att ha vandrat genom ett landskap som var inneslutet av rum. Landskapet därinne var lika sant som det där ute. Det hade hämtats från Island och levde nu inom Louisianas väggar. Levde? Det var ju bara grus och sten.

Jag gick tillbaka. Lokalerna var nu folktomma. Jag såg hur det isländska landskapet bredde ut sig mellan väggarna, det liksom flöt in i rum efter rum. Det hängde samman, alltmedan väggarna växte upp ur det. Efter att ha sett det regnkalla Öresund hade landskapet mellan de vita väggarna ändrat karaktär. Det hade vuxit och tagit rummen i besittning. Jag gick ner bland stenar och grus och ställde mig vid en vägg för att betrakta det inneslutna landskapet. Jag kunde nu se och höra hur bäcken sorlade mellan stenarna, tystnaden fick allt att vidga sig. Det var magi, landskapet fick liv och började andas. Men så kom en grupp besökare in i rummet, precis som tidigare samtalade de, tog foton, såg sig omkring, deras fötter fick gruset att knastra, rummet krympte; gruset blev grus, bäcken en ström kranvatten. Förtrollningen försvann. Men när gruppen lämnat rummet hördes åter vattnets porlande, stenar och grus blev åter natur och tog rummet i besittning.

Jag begrep nu vad mannen menat under min tidigare vandring genom rummen: ”Ett landskap inneslutet av vita väggar. Genialt!” Visst, det var en utställning. Ett sterilt landskap bestående av sten och grus förevisades inuti ett museum. Men just det faktum att det ställdes ut därinne gjorde mig och andra besökare uppmärksamma på att även grus och sten har liv, tillsammans bildade de ett landskap och som den vithårige mannen konstaterat var det vattnet som gav det hela liv. Jag stod i det tysta rummet, lyssnade till vattnets porlande och såg åter hur grushögarna andades.

Då dök min äldsta dotter upp. Hon hade också fått någon form av insikt i rummet med havsutsikten. Hon ställde sig bredvid mig och berättade att även hon blivit konfunderad av de intetsägande grushögarna. Inte minst genom det faktum att hon och hennes syster ganska nyligen varit på Island och vandrat över de ensliga vidderna däruppe i norr. Vad var det för mening att ta ner grus däruppeifrån om man ändå inte kunde återskapa den märkliga känslan av att befinna sig mitt inne i den isländska ödemarken? Hon hade tidigare sett Olafur Elissons berömda installation The Weather Project i Tate Moderns stora hall i London, där Olafur med konstgjorda medel återskapat en väldig sol som avgav både ljus och värme. Det hade inte enbart varit en mäktig upplevelse utan också en märklig viloplats mitt i det hektiska London, dit folk sökt sig flera gånger i veckan. Om Olafur åstadkommit ett så imponerande konstverk i London - vad menade han då med de här intetsägande grushögarna i Danmark?

I rummet med havsutsikten hade Janna bläddrat igenom de böcker och kataloger som låg utspridda på ett bord och i en av dem fann hon ett uttalande av Oalfur Eliasson: "Contact is content" kontakt är innehåll. Hon hade åter sett ut genom förnstret och betraktat det grådaskiga landskapet där ute. Hur beskriver man ett landskap? Hur förklarar man ett landskap? Hur upplever man det? Att betrakta det leder till en form av kontakt, en upplevelse och i den känslan finns landskapets innehåll. Kanske hade Eliasson tagit sten och grus från Island för att vi genom kontakten med dem skulle delges en känsla. Genom vårt samröre, vår kontakt med sten och grus skulle deras "innehåll" uppenbaras. Janna blev stående bredvid mig och tillsammans upplevde vi samma känsla som jag haft tidigare. Dessutom mindes Janna nu hur det hade känts på de isländksa vidderna. Landskapet hade varit stort och öppet men likväl hade hon och hennes syster fått en känsla av att himlen var låg, att den vilade över dem på ett helt annat sätt än då de befann sig i ett svenskt landskap: "Nästan som här, där taket vilar över gruset och stenarna." Janna gick vidare och ställde sig vid ett hörn i ett annat rum.

Så dök min svägerska upp, jag vinkade henne till mig och bad henne ställa sig bredvid, ville testa om min upplevelse enbart varit inbillning. ”Stå här bredvid mig, se och lyssna” bad jag henne. Efter ett tag konstaterade hon: ”Det är magiskt.” Utan att jag sagt det till henne upplevde hon samma sak som jag och Janna hade gjort; hur besökarnas närvaro fick rummet att krympa och förvandlade landskapet till grus och sten, men så fort de försvunnit inträdde den märkliga känslan av frid och natur igen. Vi upplevde nu alla, även Esmeralda och vincenzo som anslutit sig till oss den märkliga sensationen av att befinna oss i rum som inneslöt en levande natur. Riverbed kallar Eliasson sin installation och visst fann man vila därinne.

Var det inbillning? Var det för att det hela presenterats som konst som känslan av magi och vila infunnit sig? Hade vi upplevt något liknande det som grekerna beskrev som ”katharsis” - att konsten ”renar”, att den får oss att se saker och ting, tillvaron, på ett nytt sätt? Hade Olafur Eliasson förutsett allt detta? Kanske. Jag vet inte riktigt. Jag köpte katalogen och har läst den mycket noggrant. Visst finns det många tankar i den, ett sökande, parat med konstnärlig säkerhet, men jag fann ingen beskrivning av en upplevelse lik den som jag och min familj fick oss till livs. Ett faktum som fördjupar upplevelsen ytterligare. Var och en av oss ges av Olafur Eliasson en möjlighet att skapa oss ett personligt förhållningssätt till det inneslutna landskapet. Återigen hade jag sett Zolas påstående om konsten förverkligat: "ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament".