RÖDSKINN OCH BLEKANSIKTEN

11/13/2020 00:53

Howlin´ Wolf, d.v.s. Chester Arthur Burnett (1910-1976), var stor i flera avseenden. Inte enbart var han en och nittioåtta centimeter lång, vägde etthundratjugofem kilo och hade femtioett i skonummer. Howlin´ Wolf var dessutom en av tidernas största bluesgitarrister, hemmahörande på bluesens Parnass i sällskap med de främsta bland Delta- och Chicago-bluesmännen. Som Louis Armstrong var jazz, var Howlin´ Wolf blues; en rytmisk personifikation i en kedja som leder till en mängd andra musikformer. Inspiration för giganter som Bo Diddley, Chuck Berry, Bob Dylan och Iggy Pop, eller oförglömliga rockband som Led Zeppelin, Beatles och Rolling Stones. Det var den store stonesbeundraren Stefan Tell som då vi var klasskamrater introducerade mig till Howlin´ Wolf. Sedan dess har jag inte tröttnat på att lyssna varken till honom eller de andra bluesmästarna från hans generation – Robert Johnson, Muddy Waters, Elmore James och John Lee Hooker. Samtliga från Mississippi, med hårda liv bakom sig och rötter djupt ner i Söderns mylla och elände, vars styrka, smärta och djup de tolkade och spred genom sin magistrala musik.

 

 

Inte undra på att jag hajade till då jag för en tid sedan i en italiensk tidskrift fick syn på en teckning av Howling Wolf, men det visade sig att det inte var bluesartisten som skapat konstverket utan en cheyenneindian med samma namn. Vad Chester Arthur Burnett hade gemensamt med sin namne var kanske inte mycket mer än namnet Den Ylande Vargen, ett epitet som båda använde även om de hette något annat, cheyennens namn var Ho-na-nist-to. En annan förenande faktor var givetvis att de båda tillhörde befolkningsgrupper som blivit illa behandlade och dessutom föraktade av den ”vita” befolkningsmajoriteten i sitt land. Dessutom hade Chester Arthur Burnett, likt många andra svarta från The Deep South, indianskt påbrå – hans morfar var Choktaw, den största ursprungsbefolkningen i Mississippi.

 

Bilden jag såg hade Howling Wolf tecknat med tusch och vattenfärg på ett linjerat blad av samma typ som de som fanns i min barndoms skolas skrivböcker. Färgerna och de skarpa konturlinjerna påminde mig om de hundratals teckningar jag själv brukade sitta och plita med då jag kommit hem från skolan. En vana som jag säkerligen delade med en mängd andra barn i min ålder. Men Howling Wolfs teckningar var grundade i en alldeles speciell tradition och hade en elegant och ornamental särart som gjorde att de inte alls framstod som ”barnsliga”. De ingick i en genre som  hade utövats av fler artister än Howling Wolf. Det var tillfångatagna indiankrigare som utövat denna så kallade ledger art, så kallad eftersom de flesta av de bevarade teckningarna hade gjorts på sidor utrivna  från begagnade ledgers, kassaböcker.

 

Snart fann jag flera ledgerkonstverk och medan jag betraktade dem mindes jag min barndoms och tidiga ungdoms stora indianintresse. Jag började inte tala förrän efter det att jag fyllt tre och läsa lärde jag mig först vid sju års ålder, efter att ha börjat skolan. Men efter att jag börjat tala har jag sällan hållit tyst och jag har så fort jag fått minsta tillfälle till det, slukat bok efter bok.

 

 

Kort efter det att att jag lärt mig läsa fördjupade jag mig i ett allomfattande intresse för ”vilda djur” och ”indianer”. Jag steg långt in i den ena ”indianboken” efter den andra och hade snart fått i mig samtliga Edward S. Ellis böcker om Hjortfot. De som gavs ut av B. Wahlströms Ungdomsböcker och hade gröna ryggar för att visa att de var ”pojkböcker”. Flickböcker, som min yngsta syster läste, hade röda ryggar.

 

 

Jag ägde en fjäderskrud och var speciellt förtjust i ett litet gevär, ett sådant jag inbillade mig att Simon Kenton, en av hjältarna i hjortfotsböckerna haft då han i början av artonhundratalet tillsammans med sin vän, den kristne shawneeindianen Hjortfot, smög omkring i obanade urskogar längsmed floderna Kentucky och Ohio. Pälsjägaren och stigfinnaren Kenton och hans trofaste indianvän var ständigt hotade av opålitliga och mordiska krigare från de hedniska irokeserna, som till skillnad från den ädle Hjortfot hatade vita nybyggare, som de gladeligen slaktade så fort de fick tag på dem.

 

 

Minns hur jag över bokskogarnas torra löv försökte göra min steg lika ljudlösa som Hjortfots varit. Jag ritade scener ur indianböckerna och lekte med mina indianfigurer i de bergslandskap som min far av hönsnät och gips tilllverkat år mig. Eftersom Far var nattredaktör och därför höll sig hemma under dagarna hade han, då jag kom hem från skolan, tid att leka med mig.

 

 

Jag minns märkligt nog också hur jag första gången blev bekant med Hjortfot. Kort efter det att jag lärt mig läsa tillbringade familjen någon sommarmånad utanför Varberg, i ett hus som ägdes av en fiskare och som låg mitt emot Getterön. Då vi efter ett dopp i havet tillsammans gick tillbaka hem genom starrgräset berättade min mor hur hon som barn slukat böckerna om Hjortfot och hennes uppskattning fick mig att så snart som möjligt stiga in i Ohios och Kentuckys skogar.

 

 

Givetvis läste jag också Fenimore Cooper och Karl May och en mängd andra indianboksförfattare, men det var först då jag av min far fått Indianklubbens årsböcker som jag började inse hur indianerna verkligen varit och är. De där böckerna innehöll spännande och ofta upprörande verklighetsskildringar och ”indianerna” förvandlades gradvis till verkliga människor.

 

 

Jag läste även Indianklubbens specialutgåvor, exempelvis George Catlins fascinerande Medicinmän och krigare som skrevs 1841 och i vilken konstnären Catlin sympatiskt och insiktsfullt skildrade sina resor bland präriernas olika indianfolk, deras liv och tankar – öppet och nyfiket, fritt från paternalism. Då det 1846 ställdes ut i Paris imponerades ingen mindre än den store poeten och konstkännaren Charles Baudelaire av Catlins porträtt av Stu-mick-o-súcks, krigshövding för svartfotsindianernas Káínawaklan:

 

Mr. Catlin har på ett utmärkt sätt gestaltat den stolta och rättframma karaktären, det ädla uttrycket hos detta modiga folk. […] Genom sina vackra dag och sitt kroppsspråks frimodighet får dessa vildar oss att inse skönheten hos antika skulpturer. Då det kommer till färgen har den något mystiskt över sig som tilltalar mig mer än vad jag förmår uttrycka.

 

 

Hövdingens märkliga namn översattes med Bisonoxens Ryggfett, det är dock inte så underligt som det låter eftersom bisonoxens ryggpuckel ansågs vara en stor delikatess och namnet var därmed en hederstitel.

 

 

En annan av av ”Indianklubbens Bästa” var Albert Widéns Svenskarna och Siouxupproret, en bok som fördjupade vad jag tidigare läst om i Stig Ericssons tämligen enkla äventyrssoman Indianupproret. Då jag flera år senare gick in i Vilhelm Mobergs utvandrarepos bar jag med mig intrycken från Widéns skildring av kulturkraschen mellan svenska nybyggare och desperata siouxer. I Mobergs Sista brevet hem finns en gripande skildring av massavrättningen av trettioåtta dakotakrigare:

 

Det var en kall vintermorgon med en bitande nordanvind som från prärierna svepte in över fängelsegården. Fångarna fördes ut i en grupp med händerna bundna bakom ryggen. Ingen av dem yttrade ett trotsigt ord. Då de kommit ut på gården såg de framför sig galgarna vars rep vajade i vinden. En rysning for genom gruppen: De började sjunga. Alla samtidigt. Gemensamt sjöng de sin dödssång.

Ett kusligt genomträngande läte steg ur de dödsdömda fångarnas strupar; det lät som ett utdraget ij: Ijiji - ijiji - ijiji. En enda klagande stavelse, att beständigt, sorgligt ijijiji - ijijiji - ijiji - ijiji. Indianerna sjöng sin dödssång. Från trettioåtta mänskliga strupar steg trettioåtta varelsers slutliga yttrande: Ijiji - ijiji -ijiji.

 

 

Fångarna gick mot galgarna – järnringen med trettioåtta svängande rep – de sjöng oavbrutet medan de närmade sig, de sjöng hela vägen. De sjöng när de steg upp på schavotten, de sjöng medan de väntade under repen, de fortsatte sjunga då repen lades kring deras halsar. De sjöng under den sista minuten av sina liv.

 

 

Likt Mobergs berättande grundade sig Widéns indianskildringar på en gedigen förtrogenhet med bevarade källor kring den svenska amerikamigrationen – brev, dagböcker och vetenskaplig litteratur. Widéns berättarkonst är vitt skild från Mobergs och han förblir märkligt stereotyp. Något jag märkte först nu då jag läser om Widéns bok om siouxupproret och hans talrika artiklar i indianklubbsböckerna.

 

Jag får en känsla av att Widén även när han försöker nyansera äldre indianframställningar och förmedla en positiv bild av den amerikanska ursprungsbefolkningen så anas det bakom den lovvärda ansatsen att han har svårt för att att befria sig från seglivade schabloner. Ett visst mått av svenskchauvinism smyger sig också in genom hans ofta upprepade konstaterande att svenskar i allmänhet visade stor tolerans gentemot siouxer och andra ursprungsbefolkningar, något som säkerligen inte alltid var fallet. Likaså kan Widéns strävanden att nyansera den ”gängse bilden av indianen” förfalla till klichén av den ”den ädle vilden”. En tendens som även är märkbar i flera av essäerna i Indianklubbens årsböcker, som förutom att de var mansdominerade (jag har nu då jag bläddrat igenom samtliga 18 böcker i serien enbart funnit bidrag från två kvinnor – Yvonne Svenström och Anna-Britta Hellbom) även vinnlade sig om att vara spännande och lättlästa, vilket i och för sig är lovvärt.

 

 

Nåväl, Widén lyckas dock förmedla känslan av desperation hos svältande siouxer som upplevt hur bisonoxarna försvunnit från deras jaktmarker, alltmedan nybyggare högg ner skogarna, odlade marken, fiskade i deras vatten och sköt deras villebråd. Då handelsmän och politiker lurat dem på de traktatspengar och förnödenheter de utlovats då de gav upp anspråk på mark och lika rättigheter brast tålamodet hos flera sioux- och cheyennekrigare. En våldsvåg svepte fram över mellersta och södra Minnesota. Uppskattningsvis dödades 800 nybyggare, däribland flera svenskar och norrmän, alltmedan fler än 30 000 i panik flydde österut, bland dem 3 000 svenskar.

 

Den amerikanska centralregeringens motreaktion blev våldsam och skoningslös. Den ledde till flera massakrer på ursprungsbefolkningen och fängslande av ”upprorsledarna”. Efter en summarisk rättegång dömdes 303 dakotakrigare till döden. Efter en begäran om att ”nåd borde gå före rätt” lyckades Minnesotas anglikanske biskop Henry Whipple få president Lincoln att sanktionera den offentliga hängningen av ”enbart” 38 massmördare på torget i staden Mankato. Domen verkställdes den 26:e december 1862, Det är och var den största kollektiva massavrättningen som ägt rum i USA. Betecknande är att den drabbade en hel grupp individer, istället för enskilda personer. Det var ”indianer” som avrättades, inte männsikor som du och jag.

 

 

Det är inte lätt att finna individen bakom schablonerna, något jag antar att många medmänniskor tillhörande mer eller mindre maktlösa befolkningsgrupper känner: Detta att ständigt tvingas bära med sig en stämpel på hud och själ som indian, neger, kines, invandrare, med andra ord – en främling. Vine Deloria (1933-2005) som var sioux har i flera böcker beskrivit en sådan känsla:

 

Problemet med stereotyper är egentligen inte en fråga om vilken ras du tillhör utan grundar sig mer på bristande kunskap och ett begränsat perspektiv. Även om minoritetsgrupper genomlidit det vita samhällets förlöjligande karaktäristik av dem, bör det inte innebära att även de tvunget måste falla i samma fälla genom att helt enkelt vända på ett perspektiv som gjort dem till en kliché. Minoritetsgrupper bör bryta igenom en sådan retorisk blockad genom att inse att de är ett ”folk” som alla andra. Detta innebär skapandet av en ”ny” historia, ett nytt synsätt, inte enbart ett tillrättaläggande av en tolkning som redan givits av det vita Amerika.

 

 

Den andra volymen i bokserien Indianklubbens bästa var Thomas B. Marquis Sitting Bull-krigare i elden (originaltiteln var Wooden Leg: A worrier who fought Custer). Även den läsningen var jag förberedd på efter att ha läst en äventyrsbok om indianer. I det fallet hade det varit Harry Kullmans Buffalo Bill som faktiskt var mer effektivt och spännande berättad än hjortfotsböckerna.

 

 

Kullman hade fått mig att läsa Marquis bok, som byggde på intervjuer med flera åldrade cheyenner som deltagit i striden vid Little Bighorn 1876, då samtliga 235 soldater från en av Det Sjunde Kavalleriets tre bataljoner, samt deras ledare, Överstelöjtnant George Armstrong Custer, nedgjordes till sista man. I den bataljen deltog även Hunkpapa-Lakota siouxernas ledare Gall, som Kullman i sin roman felaktigt påstod hade blivit jagad och slutligen dödad av Buffalo Bill. I själva verket undkom Gall den amerikanska arméns hämnd genom att fly till Kanada där han faktiskt kontaktades av Buffalo Bill som erbjöd honom att uppträda i hans Wild West Show. Till skillnad från Sitting Bull tackade Gall nej till erbjudandet med konstaterandet att: ”Jag är inte ett djur och kan därför vägra att låta mig exponeras inför en betalande publik”. Gall återvände sedermera till USA och blev såväl bonde som domare innan han dog 1895.

 

 

Det var när Thomas Marquis arbetade som läkare i olika reservat för ursprungsbefolkningen i Montana som han kom i kontakt med cheyenner som deltagit i det så kallade det Stora siouxkriget som bland annat innefattade slaget vid Little Bighorn. Flera av Marquis informanter var utmärkta berättare och hans redogör för deras upplevelser och en mängd egen forskning kring cheyennernas seder och bruk.

 

Marquis kom i början av 1922 till indianagenturen Lame Deer där han öppnade läkarpraktik. De flesta av hans patienter var utfattiga, vid dålig hälsa, uppgivna och illusionslösa, dessutom dök Marquis upp under en ovanligt omfattande tuberkulosepidemi som under hans tid i reservatet under flera års tid skördade en mängd dödsoffer.

 

Till en början var cheyennerna misstänksamma gentemot den vite läkaren, men då Marquis visat dem förståelse och respekt och dessutom intresse för deras seder och historia vann han förtroende bland flera av dem. De som kunde tala engelska satte Marquis i kontakt med gamla krigare som kunde berätta om det som intresserade honom mest av allt – deras krig mot den amerikanska armén. Snart kunde Marquis tala cheynnernas språk, skrev ner de gamlas berättelser och började publicera böcker om deras liv och historia. Nedan ett foto taget av Marquis som visar hur veteranerna Little Sun, Wolf Chief, Big Beaver och Richard Wooden Leg studerar en karta över området kring Litttle Big Horn. Samtliga hade varit var med vid drabbningen, i händerna har de ”solfjädrar” framställda av örnvingar.

 

 

Då jag i dessa COVIDtider läser om Marquis finner jag att det var dess dödliga föregångare Spanska sjukan, som mellan mars 1918 och juni 1920 skördade mellan 50 och 100 miljoner dödsoffer världen över, som förde Marquis till Montana. Som ung läkare anmälde han sig som frivillig till det som skulle bli det Första världskriget, men istället för att sändas till Frankrike fick Marquis omedelbart gripa in för att ta hand om rekryter som dog som flugor i ett läger vid staden Lytle i Georgia.

 

I Haskell County, en kommun med 1 720 invånare, hade läkaren Loring Miner i februari 1918 funnit att en mängd av hans patienter insjuknat i en aggressiv influensa som hos flera av dem utvecklades till en form av lunginflammation med dödlig utgång. Loring misstänkte att sjukdomen spreds från insjuknade grisar och meddelade till myndigheterna sin oro i en utförlig rapport. Han misstänkte att att han upptäckt källan till vad som kunde bli en ytterst smittsam och dödlig epidemi. Lorings varningar ignorerades.

 

Femtio mil från Haskell låg det väldiga miltärlägret i Funston med fler än 56 000 rekryter som väntade på att skeppas över till de franska slagfälten. Flera haskellbor besökte söner och släktingar i lägret och snart började soldater dö i lunginflammation. Den 18:e mars nådde smittan lägren Camp Forrest och Greenleaf i Georgia och det var dit armén sände Thomas Marquis.

 

 

Då Marquis i augusti 1918 slutligen kom till Europa skickades han som ”expert på Spanska sjukan” till de stora hotell på Franska Rivieran som nu tjänade som sjukhus för dödligt sjuka soldater. Då Marquis i juni 1919 kom tillbaka till USA var även han svårt sjuk i den dödliga influensan. Då han tillfrisknat ville Marquis komma så långt bort som möjligt från soldater och massdöd och hamnade därmed i det avlägsna Montana.

 

Hos cheyennerna fann Marquis den präriekultur som blivit till arketypen för folks uppfattning av den nordamerikanske indianen, detta trots den stora variation av olika kulturer, seder och språk som innefattas av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det rörde sig om en nomadiskt grundad buffeljagande hästkultur som utvecklats under sexton- och sjuttonhundratalet och kommit att prägla tillvaron för befolkningsgrupper som siouxer, svartfötter, apacher, arapahoer och … cheyenner.

 

 

Tänker folk i allmänhet sig en ”indian” ser de framför sig en beriden gestalt med en magnifik fjäderskrud som i sin äventyrligt romantiska framtoning har blivit till sinnebilden för en ädel, obunden och vältalig uppenbarelse som lever i nära kontakt med naturen, men den skapelsen har även en motsatt nidbild som framställer indianer som tjutande vettvillingar vars besinningslösa mördande och skalperande bestialitet drabbade harmlösa nybyggare, som i bästa fall kunde undsättas av blårockar i tjänst hos USAs oförvägna och hjältemodiga kavalleri.

 

 

Hästen och bufflarna hade radikalt ändrat cheyennernas livsföring. Likt flera anda prärieindianer hade de tidigare levt i skogsområden söder om de väldiga sjöarna Michigan och Erie där de livnärt sig på odlingar med majs, zucchini, bönor och rissamt fiskat, jagat och samlat vad de funnit i skogen. De hade dock under sextonhundratalet börjat röra sig västerut, antagligen tvingade att göra så på grund av stridigheter och folkomflyttningar som orsakats av de välorganiserade irokesernas expansion från sina ursprungsområden.

 

Stridigheter mellan grupperingar inom den amerikanska ursprungsbefolkningen var uppenbarligen endemisk och en del av deras ”krigarkulter” präglades av raider in i grannfolks territorier, kidnappningar, rituell tortyr och enviger som kunde ta sig uttryck i hänsynslös grymhet. Detta hindrade dock inte att ”fiendefolk” under längre perioder umgicks i fredlig samlevnad. Liksom på flera andra håll i Amerika levde cheyennerna i grannskapet av andra grupper med för dem obegripligt språk och skilda traditioner något som likväl inte omöjliggjorde giftermål, samt utbyte av idéer, erfarenheter och varor.

 

Liksom flera andra grupper av nordamerikanska ursprungsbefolkningar var det enligt cheyennerna en profet som fått dem att ändra sina levnadsvanor. Tomȯsévėséhe, Upprättstående Horn, hade fått en vision som sagt honom att cheyennerna liksom stäppernas folk måste förena sina krafter och söka styrka hos Solen och vid vårens slut varje år samlas för att söka insikt genom den rening och kraft den skänker. Efter att ha genomgått en sådan prövning blev Tomȯsévėséhe medicinman och hade därigenom insett att cheyennerna måste lämna de hyddor av flätverk och lera som de bodde i och istället tillverka konformiga tipis gjorda av buffelhudar som de kunde föra med sig då de följde bisonoxarnas vandringar. Hädanefter skulle cheyenner äta buffelkött, istället för fisk och grönsaker. De skulle bli fruktade krigare och hänge sig åt den tillförsikt och styrka som Soldansen gav.

 

 

Då de vandrade ut över stäpperna var det få cheyenner som sett en vit man, men de hade hört att de vita männsikornas ankomst fört med sig stora förändringar och dödat de olyckliga människor som drabbats av deras förödande närvaro. Det var inte enbart genom sitt antal och de nya vapen som de vita förde med sig som dödade och trängde undan de rättmätiga ägarna till jorden, utan främst ond medicin. Smittkoppor, influensa, kikhosta, tyfus och en mängd andra tidigare okända sjukdomar skördade mängder med offer bland ursprungsbefolkningarna. Med för dem obegriplig hastighet utraderades hela byar.

 

 

Då cheyennerna och andra folkgrupper i större mängder rörde sig ut över prärierna fann de där väldiga hjordar med bisonoxar. Uppskattningsvis 60 miljoner bufflar rörde sig i flockar som kunde innefatta hundratusentals enskilda djur, som då de skrämdes upp och besinningslöst började rusa framåt fick marken att vibrera. Ljudet från de panikslagna djurens råmande och deras galopperande hovar kallades av slättfolken för Präriens åskmuller. På savannerna betade även hjordar med förvildade hästar som spritt sig från områden som söderöver hade erövrats av spanska conquistadorer. Utan naturliga fiender och rikligt med föda hade hästarna snabbt förökat sig. De kallades mustanger, från det spanskans mesteño, vilsen, och det dröjde inte länge förrän indianerna lyckats tämja dem och på förbluffande kort tid hade de flesta präriefolk blivit skickliga ryttare som från hästryggarna effektivt jagade de talrika bufflarna. Snart hade präriefolken anpassat hela sin kultur och livssyn till denna nya tillvaro.

 

 

Lakota-medicinmannen John Tȟáȟča Hušté; Den lama eldshjorten, (1903-1976) förklarade:

 

Buffeln gav oss allt vi behövde. Utan den var vi ingenting. Våra tipis var gjorda av hans hud, som också blev vår säng, vår filt, vår vinterrock. Den var våra trumskinn, trumman som ljöd nätterna igenom; levande, helig. Av hans hud gjorde vi vattensäckar. Hans kött stärkte oss, blev kött av vårt kött. Inte den minsta del av hans kropp förslösades. Då vi lagt en glödhet sten i den blev hans mage vår soppkokare. Hans horn blev skedar, benen blev knivar och våra kvinnors sylar och nålar. Av hans senor tillverkade vi bågsträngar och tråd. Hans revben formades till slädar för våra barn, hans hovar blev till skallror. Hans mäktiga skalle, med fredspipan lutad mot den, blev vårt heliga altare. Då buffeln utplånats dödades indianen – den sanna, naturliga, "vilda" indianen.

 

 

Det fanns inom indianernas religiositet ett framträdande inslag av mystik som innebar att de i drömmar, i ensamhet, genom fasta och olika former av självplågeri sökte kontakt med de andevärldar de trodde sig vara omgivna av. En erfaren shaman kunde träda in och ut mellan olika världar. En pawnesång:

 

Heliga visioner:

Nu tröskeln de överskrider, mjukt de glider

till innanrummet hän,

mjukt de glider – heliga visioner!

– Till innanrummet hän.

 

Det rörde sig om ett sökande efter livets mening och vår plats i tillvaron:

 

Låt oss se, om detta är verkligt,

låt oss se, om detta verkligt,

livet jag lever?

Ni gudar, som finns överallt,

låt oss se om detta är verkligt,

livet jag lever.

 

 

I Andevärlden mötte visionären hjälpare och demoner och kunde själv förvandlas till sådana. Som i denna ledgerteckning från 1880 av lakotakrigaren och shamanen Čhetáŋ Sápa', Svarta Höken. Den föreställer Heyókȟa, en trickster och åskgud som buffelbehornad rider på en hästliknande varelse, även den med buffelhorn och örnklor. Varelsens svans har formen av en regnbåge som leder till andevärlden. Punkterna på demonhäst och ryttare representerar hagel. Heyókȟa var motsatsernas ande och representerade därmed både kyla och värme. Bredvid bilden har Svarta Höken skrivit: "Drömmen om, eller visionen av mig själv då jag förvandlats till en förgörare som rider på en buffelörn."

 

 

Som andra mysteriekulter var präriefolkens religion mångfacetterad och svårbegriplig, speciellt för någon som inte själv erfarit några visioner. Deras gudsuppfattning hade ett panteistiskt och samtidigt undrande drag, som i följande förklaring till sin tro som osageindianen Lekfulla Kalven gav Francis La Flesche. La Flesche (1857-1932) vars farfar varit fransman, därav namnet, blev USAs förste indianske, universitetsutbildade etnolog.

 

 

Min son ... de gamla, No-ho-zhi-ga, gav oss i sina sånger wi-ge-i. Som är ceremonier, symboler och allt sådant som de lärt av de omgivande mysterierna. Om detta fick de kunskap genom den makt som finns i wa-thi-ghto, makten att söka med själen. De talade om ljusets mysterier som om dagen strömmar ner över jorden och livnär allt som lever; om nattens mysterier som för oss öppnar synerna till den övre världens himlakroppar, hur de färdas, var och en på sin stig, utan att vidröra varandra. De sökte, länge, efter källan till allt liv och kom till sist fram till tanken att allt strömmar fram ur en osynlig kraft, som de gav namnet Wa-kon-tah.

 

Wa-kon-tah som hos Osage var namnet på den allsmäktiga skaparkraften, kan möjligen i stort sett likställas med cheyennernas föreställningar kring Ma´heo´o. Osage var liksom cheyennerna prärieindianer och liksom dem ägnade de sig åt Soldansen. Solen är inte liktydig med Ma´heo´o, men har på dennes uppdrag skapat jorden.

 

 

En legend hos Siksika, Svartfötterna, berättar om ursprunget till den första Soldansen. En ung man vid namn Payoo, Det sårade ansiktet, var djupt förälskad i en vacker flicka, men hennes far förklarade för honom att hans dotter sagt honom att hon inte tillhörde sin far utan Ki´sómma, SolenFör att kunna gifta sig med den av honom åtrådda flickan måste Payoo genomgå en prövning för att avgöra om han verkligen var värdig henne. Efter stora vedermödor kom Payoo fram till Solens boning. Solen hyllade Payoos efterlängtade aakíí wa, kvinna, som visat sig vara så vis att hon insett att hon, liksom alla människor, tillhörde Solen. Himlens och jorden härskare förklarade också att det var de uppoffringar han gjort för sin kärleks skull som nu gjort Payoo värdig att gifta sig med sin älskade.

 

Solen förde sedan Payoo till Himlens rand och visade honom därifrån världen medan han berättade hur den var uppbyggd och allt som är viktigt att förstå. Bland annat förklarade Solen:

 

Vilket av djuren har mest Nat-ó-ye, Helig solkraftDet har buffeln. Av alla djur älskar jag honom mest. Han är gjord för folket. Han är er föda och ert skydd. [...] Vad är bäst? Hjärnan eller hjärtat? Det är hjärnan. Hjärtat ljuger ofta, men aldrig hjärnan.

Solen ber Payoo att han tillsammans med den aakíí wa som han nu skänker honom skall uppföra den första soldansarenan. Den skall bli som himlen och jorden. Solen förklarar också varför människorna måste dansa till hans ära:

 

Jag är den enda hövdingen. Allt är mitt. Jag gjorde jorden, bergen, prärierna, floderna och skogen. Jag skapade människorna och alla djuren. Det är därför jag säger dig att det är jag som är hövding över allt. Jag kan aldrig dö. Det är sant att vintern gör mig gammal och svag, men varje sommar blir jag ung igen och det blir lättare om ni stödjer mig i det. [...] Hälften skall vara röd. Det är jag. Den andra hälften skall vara svart. Det är natten.

 

 

De flesta av cheyennernas olika klan- och stamledare var visionära mystiker som genom den karisma de skaffat genom drömmar och visioner vördades som medicinmän. Ordet medicin har gett upphov till förvirring hos de oinvigda. Det är en övergripande översättning av en mängd olika ord för ett begrepp som tycks delas av medlemmarna i olika stamgemenskaper, med vitt skilda språk. Kanske kan medicinbegreppet i viss mån kan förklaras genom att konstatera att det rör sig om närvaron av en andlig kraft som manifesteras i en person, på en plats eller genom en händelse, i ett föremål, eller som naturfenomen. Ordet har blivit till ett samlande begrepp för andlighet, makt, energi och i stort sett alla oförklarliga, men likväl sanna insikter. En medicin, ja … även en medicinman, innesluter i sig och bevarar sådan kraft. Medicinen kan komma som en gåva från andra sfärer, men måste i allmänhet sökas och förtjänas.

 

 

Ett sätt att nå insikt om huruvida du är värdig att mottaga en medicin kan ske genom ditt deltagande i Soldansen. I allmänhet tar en sådan ceremoni formen av en gemensam ritual, men det förekom också att en enskild person kunde söka visshet om sin kallelse genom att offentligt undergå en plågsam soldansritual. Den ovannämnde George Catlin beskrev hur han bevittnat en sådan prövning som kallades Se-in-i-solen.

 

En man enbart iförd ett ländskynke stack i köttet mellan varje bröstvårta och nyckelben in fingertjocka spetsade träbitar vid vilka rep av bisonoxhud fästes och anslöts till spetsen av en lång, kraftig, men böjlig slana som stadigt förankrats i marken. Mannen lutade sig sedan bakåt så att repen spändes och den långa stången böjdes mot honom. I ett hårt grepp höll han i ena handen sin medicinpåse och i den andra heliga pilar. Han började med blicken stelt riktad mot solen röra sig kring den hårt spända slanan. Mycket sakta följde han från gryning till kväll med ett steg i taget, till de entonigt rytmiska slagen från en trumma, solens färd över himlavalvet.

 

 

Hans vänner stod kring honom, sjungande lovsånger till hans styrka och dygder, alltmedan fiender och skeptiker skrattade och okvädade honom. Om han lyckats genomlida prövningen utan att svimma eller falla omkull innebar det att han hade ”god medicin” och förtjänade sina stamfränders tillit. Om han däremot inte lyckats uthärda sina plågor gavs honom ingen annan chans och han betraktades därefter som en ”svag man som trott mer om sig själv än han verkligen visat sig vara värd”.

 

Likt Israels folk, som hade sina lagtavlor och sin heliga ark, hade cheyennerna ett föremål, en medicin, som förborgade skapargudens kraft – Maahotse, Byltet med de heliga pilarna. Det rörde sig om fyra pilar; två för krigslycka, två för buffeljakt, och de hade av Ma´heo´o, kanske någon gång i början av sjuttonhundratalet, givits till medicinmannen Motsé'eóeveMa´heo´o var källan till universums energi, Ex´Ahest´Otse, som även den symboliserades av de fyra pilarna som då motsvarade Ex´Ahest´Otses fyra andeförvaltare. Dessa mäktiga andar härskade över de de fyra väderstrecken, månen, djuren, fåglarna och fiskarna. Solen som gav liv åt allt var Ex´Ahest´Otses främsta manifestation på jorden – det finns förutom jorden sju andra "sfärer". Genom fasta, bön, offer och deltagande i de heliga ceremonierna kunde en människa få del av Ex´Hest´Otses kraft.

 

 

Ex´Ahest´Otses kraft var inte alltid lika stark, likt naturen ändrade även den sig och den var som svagast under vintern, därför måste den förstärkas med hjälp av Solen vid den tid på året då den var som mäktigast. Då måste också Maahotse tillföras ny kraft, liksom männen i cheyennernas fyra krigarförbund, och detta skedde oftast i samband med Soldansen.

 

Den som av Ma´heo´o hade utsetts att undervisa cheyennerna om allt detta var Motsé'eóeve, vars namn härrör från motsé'eonȯtse, sött gräs, en växt som användes i de flesta av prärieindianers religiösa riter och som de även gned in sig i som en slags deodorant. Flera som mött dem har berättat om den speciella doft prärieindianerna hade.

 

Som förvaltare av de heliga pilarna kunde Motsé'eóeve förutsäga hästarnas tämjande, samt de vita männens och kornas ankomst. Han organiserade cheyennernas fyra, främsta krigarförbund, fastställde deras lagar och instiftade en styrande och lagstiftande församling bestående av fyra véhooó, ledare för var och en av de tio manahos, klanerna, som under firandet av den gemensamma Soldansen utsåg fyra Äldste till att vara hövdingar för hela cheyennenationen.

 

 

Soldansen förbereddes under månader, dess grunder och ideologi var samstämmig men dess karaktär skilde sig i detaljerna beroende på den Äldste som arrangerat den, men då han väl fastställt varje detalj kunde ingenting ändras. Soldansen samlade stammens samtliga medlemmar, men tidpunkt och orsak kunde variera. Dock var Soldansen i allmänhet en årligt förekommande ceremoni som ägde rum:

 

När bufflarna är som fetast.

Då timjans groddar är som längst.

Då häggens bär mognar.

När månen månen stiger och solen sjunker.

 

Ceremonierna varade i fyra dagar. Det var en tid för att samla styrka och återfå förlorade krafter, men också för att demonstrera mod och personlig uppoffring. Intentioner som återspeglades i en av de böner som förvaltaren av Maahotse ledde folket i vid Soldansens inledning:

 

Stora solmakt! Jag beder för mitt folk, att de må bli lyckliga under sommaren och att de må leva genom vinterns kyla. Många är sjuka och behövande. Hav medlidande med dem och låt dem överleva. Giv att de må leva länge och ha överflöd! Må vi utföra dessa ceremonier riktigt, så som du lärde våra förfäder i gångna dagar. Om vi gör ett misstag, hav förbarmande med oss. […] välsigna våra barn, vänner och besökare med ett lyckligt liv. Må våra vägar ligga raka och jämna framför oss. Låt oss leva och bli gamla. Vi är alla dina barn och ber om detta med goda hjärtan.

 

Efter bönerna gick männen till tipin där Maahotse vilade och visade den sin vördnad. Kvinnorna tilläts inte gå in utan stannade sjungande kvar utanför. De män som valt ”att skåda solen” befann sig då sedan en tid tillbaka i Noceom, Den ensamma tipin, där de instruerades av en medicinman.

 

 

Under de fyra dagar av dans, festande och ceremonier som Soldansen innefattade fastade de män som valt att underkasta sig Prövningen och under den fjärde dagen då denna ägde rum måste de tiga.

 

Området hade rensats från onda makter. För att fördriva dem ryttare hade galopperat fram och tillbaka. Man hade med stor omsorg valt det högsta och kraftigaste poppelträdet, minst tjugo meter högt; kvistat, rest och målat det med de fyra väderstreckens färger; svart, rött, gult och vitt. Den höga mittpålen dekorerades med färgade band, skalper tagna från fiender, skallar och hudar från bisonoxar. Överst redde man av grenar och örter ett näste åt Åskfågeln som övervakar den övre världen, medan man på marken målade symbolen för den Behornade ormen, underjordens väktare.

 

 

 

Innan den kringgärdande tältduken av buffelhudar restes kring dansplatsen, hängdes från mittpålen en docka, antagligen symboliserande tvedräkt och ondska. Krigare red fram för att ge dockan hårda slag med sina kuppstavar och sände sedan pilar mot den, eller besköt den med gevärseld.

 

 

Sedan följde en låtsasstrid mellan olika krigarförbund och efter det att en symbolisk fred slutits restes slutligen tältduken, men vid Åskfågelns bo lämnades en vid öppning så att solens strålar kunde nå hela inhägnaden. Hest´Osanest´Oste, Det nya livets arena, stod klar och inväntade på fjärde dagen de män som skulle skåda solen.

 

Det finns gott om motstridiga uppgifter om vad som händer under den sista dagen av en Soldans och de som deltagit berättar ogärna om vad som skett. Det är prärieindianernas allra heligaste ceremoni och flera av dem fruktar att utomstående kan solka ner dess heliga status, ödelägga dess mysterium. Enligt deras tro vore det fatalt om en Soldans inte in i minsta detalj fullföljdes på det sätt som dess förvaltare fastslagit. Minsta misstag, eller brott mot traditionen, skulle rubba den balans som Ma´heo´o vakar över.

 

Vad som sker kan inte beskrivas eller skrivas ner av någon som inte själv har skådat solen och även de tiger i allmänhet om vad de upplevt. Dessutom har USAs styresmän gjort allt för att utplåna Soldansen och därmed även tillintetgöra cheyennerna. Soldansen totalförbjöds 1883 och det var inte förrän 1978, genom American Indian Religious Freedom Act, som det inte längre var straffbart att organisera eller deltaga i en Soldans.  

 

Vi saknar därmed i stort sett skildringar av vad som ägde, och äger rum. Undantag finns dock, exempelvis den ovannämnde George Catlin, som efter att ha målat ett porträtt av en Äldste ansvarig för en Soldans fick denne att deklarera att konstnären genom sitt mästerskap var i besittning av mäktig medicin och därmed gav Catlin tillstånd att bevittna en Soldans. Catlin skrev mycket noggrant ner vad han sett och publicerade sin beskrivning, något som dessvärre blev en bidragande orsak till att soldanserna fyrtio år senare förbjöds av USAs regering.

 

 

Traditionen dog dock aldrig ut och soldanser fortsattes att praktiseras mer eller mindre i hemlighet. Under 60- och 70 talen bevistades exempelvis flera soldanser av jesuitprästen Paul Steinmetz, som 1980 försvarade sin doktorsavhandling om Oglala Lakota-siuoxernas religion och samarbete med katolska kyrkan, något som märkligt nog ägde rum vid Stockholms Universitet, fjärran från South Dakota. Steinmetz nämnde i sin avhandling att det hänt att vita män bett att få "skåda solen", men fått avslag med orden: "Ni har förstört er egen religion och vi vill inte att ni gör det samma med vår."

 

Catlin och Steinmetz beskriver med mer än hundra års mellanrum hur de som skall initieras i soldansens innersta mysterium prepareras för sin prövning. De målas över hela kroppen med gul- eller vitfärgad lera, förses med en krona av örter eller örnfjädrar, får en bukett salvia i ena handen och i den andra bär de sin personliga medicinpåse. De förs sedan in bland män som tidigare deltagit i soldansen och som nu väntar på dem i Hest´Osanest´Oste.

 

 

Efter sin långa fasta är de unga männen påtagligt omtöcknade. De ledsagas av rödmålade  medicinmän, även deras fotsulor och handflator är röda, medan såren som visar att de tidigare uthärdat Soldansen är täckta med vit lera. Medicinmännen har skarpslipade knivar i händerna och bär mask så att initianderna inte skall kunna se vem det är som tillfogar dem såren. Med knivarna snittar medicinmännen parallella sår i hud och kött på initiationernas bringor och ryggar, vidgar dem försiktigt och för in spetsade spjälor. Smärtan måste vara i det närmaste outhärdlig.

 

Catlin skrev att det förvånade honom att de sårade männen inte blödde ymnigare – kanske beroende på att fastan drivit blodet in i deras kroppar? En ung man som upptäckt att Catlin intensivt antecknade allt han såg bad att medicinmännen som att få bli placerad på en matta framför den vite mannen. Initianden rörde försiktigt vid konstnärens axel och tecknade med två fingrar åt honom att han skulle blicka honom djupt in i ögonen alltmedan medicinmännen skar i honom. Catlin lydde och såg hur den leende mannen under den plågsamma operationen inte visade minsta tecken på smärta.

 

Medan snitten gjordes sänktes remmar ner från den väldiga hyddan tvärslåar, eller från toppen av mittpålen och fästes sedan vid de spetsade pinnar som förts in genom initiandernas kött. Sedan hissades solskådarna upp tills dess deras fötter svävade fritt någon meter ovanför marken. Brösthuden spändes och vid remmar som fästs vid ryggen hängdes buffelskallar vars tyngd skulle hindra männen från att åla sig i smärta.

 

 

Medan initianderna hissades upp sjöng männen som satt, eller stod, omkring dem lugnande sånger. De hängande männen visade ingen smärta, men tårar rann utmed deras kinder alltmedan de stelt blickade upp mot solskivan som lyste ner i Hest´Osanest´Oste från den breda öppningen vid Åskfågelns bo. De hängde till synes slappt livlösa och efterhand svimmade de, en efter en. Det var då som visionerna grep dem.

 

Då jag läste detta kom jag att tänka på hur vikingatidens Odin sökt visdom genom att hänga från ett träd ”offrande sig åt sig själv”:

 

Jag vet att jag hängde i vindomsusat träd

i nio nätters tid

i nio nätter,

sårad med uddstav, åt Odin given,

själv åt mig själv.

 

Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd –

jag spanade noga neråt,

runor tog jag upp,

ropande tog jag dem

sedan föll jag ned.

[…]

Då började jag frodas och fatta allt,

växa och trivas väl;

jag letade ut ord utav ord,

en gärning gjorde den andra.

 

 

Soldansarnas huvuden hängde framåt och nedåt. Då någon hamnat i detta tillstånd ropade de församlade: ”Död! Död!” och den livlöse mannen sänktes ned. Tiden för hängningen var mellan femton till tjugo minuter och under den tiden hade de kringsittande höga dignitärerna med stort allvar betraktat initianderna för att avgöra vemav dem som visat störst mod och sinnesfattning. Vem som längst hade uthärdat smärtan utan att klaga, eller svimma. Iakttagelser som sedan låg till grund för vem som kunde tänkas att leda en krigsräd, eller så småningom besätta höga poster inom klanernas förvaltning.

 

 

Att visa styrka, oförväget mod och uthärda smärta var för varje cheyennekrigare begärliga egenskaper. Var och en som aspirerade på att få upptas i något av de prestigefyllda  Nótȧxévėstotȯtse, krigarförbunden – Hjorten, Skölden, Räven eller Bågsträngen – måste ha genomlidit Soldansen. Inom dessa sällskap kunde de även öka sin prestige genom att samla coups, från franskans ”slag/kupp”

 

 

En coup som bevittnats av andra krigare innebar att den som utfört en sådan bedrift kunde fästa en fjäder vid sin fjäderskrud, där varje fjäder antydde olika former av coups – exempelvis att skrudens bärare hade dödat en fiende, blivit sårad i strid, tagit en skalp, eller utfört den djärvaste kuppen av dem alla – närmat sig en beväpnad fiende och enbart slagit till honom med en kuppstav och därefter oskadd kunnat återvända till sina stridskamrater. Nedan en kuppstav, en ledgerbild som återger hur en cheyennekrigare ger en coup till en gevärsbeväpnad Crowkrigare och ett fotografi med en krigsberedd Nótȧxévėstotȯtsekrigare med sin kuppstav.

 

 

Medlemmar av Bågsträngens brödraskap använde sig ofta av en pilbåge, istället för en kuppstav. Nedan syns en av Bågsträngens legendariska krigare, kanske den högt beundrade Woo-ka-nay, av de vita kallad Den romerska näsan, utföra en ovanligt djärv coup genom att slänga pilbågar på två beridna blårockar, d.v.s. U.S. Army kavallerister. Vi ser också hur Howling Wolf hoppat av sin häst och rusat fram för att ge en coup mot en pilbågsbeväpnad pawnekrigare.

 

 

Då de gemensamt drog i strid mot sina motståndare bar cheyennekrigare med sig det heliga pilbyltet Maahotse och fram till 1830 hade det skänkt det dem styrka och seger. Det året red Wakingan Ska, Vitt åskmuller, ut i strid mot pawnerna, Vid Wakingan Skas sida red hans hustru med Maahotse fastbunden vid sin rygg. Under ritten mot slagfältet blev de överraskade av fyra pawnekrigare och Wakingan Ska föll från sin häst. Han lyckades dock rusa fram till sin hustru och slita till sig Maahotse som han sedan slängde över till krigs-shamanen Tjuren, som omgående band fast den vid sitt spjut. Pawnekrigarna förstod att cheyennerna ännu inte hunnit att yttra de maktord som var nödvändiga för att strax innan striderna aktivera Maahostses styrka. En dödligt sårad pawne såg nu sin chans att genom en hjältemodig coupe vinna tillträde till de Sälla jaktmarkerna. Han rusade fram mot Tjuren som stötte sitt spjut i honom, men innan pawnekrigaren dog hade han lyckats slita loss Maahotse från Tjurens spjut och slänga den till sina medkämpar. På så vis förlorade cheyennerna Ma´heo´os beskydd och deras olyckor hopade sig. 

 

 

Vid ett möte 1835 lyckades cheyennerna köpa tillbaka en pil från Maahotsebyltet, det kostade dem hundra hästar och 1843 köpte de för samma pris hela byltet från lakotakrigare som erövrat det från pawnerna, men då saknades två pilar. Det tycks som om lyckan stått dem bi innan cheyenennerna förlorade sin Maahostse. Visserligen fortsatte de skoningslöst bekriga speciellt Crow-, Kiowa- och Comanchefolken. Men, de slöt förbund med siouxerna, de sydliga apacherna och framförallt Arapaho, som blev deras brödrafolk. Nedan skildrar Howling Wolf hur ledarna för de två folken ingår sitt för all framtid bestående avtal.

 

 

 

 

Striderna med Crow och Kiowa var också framgångsrika. Här syns hur Woo-ka-nay med sina krigare återvänder med skalpprydda spjut efter en batalj med Kiowas.

 

 

Men ... då Maahotse förlorats blev tecknen på olycka allt vanligare. Inte mindre än 48 bågsträngskrigare dödades 1836 vid ett bakhåll arrangerat av kiowakrigare. Hämnden blev gruvlig då cheyenne- och arapaho krigare anföll ett kiowaläger 1838, men striden blev så blodig att samtliga parter förskräcktes och slöt fred 1840. En raid för att stjäla boskap i Mexiko som 1853 gemensamt utfördes av forna fiender bland kiowa-, arapaho-, cheyenne- och apachekrigare slutade dock i katastrof då en stor mängd av dem nedgjordes av enheter ur den mexikanska armén - de fruktade lansiärerna. 

 

 

En långt värre katastrof var dock i annalkande. Det Amerikanska inbördeskriget som utkämpades mellan 1861 och 1865, ledde till att fyra miljoner slavar befriades och att USA slutligen enades till en framgångsrik nation, men det innebar också indianernas slutgiltiga och definitiva kapitulation inför den hänsynslöst rasistiska anstormningen av USA regering, som nära nog ledde till deras slutgiltiga förintelse.

 

På grund av behovet av snabba trupptransporter hade under kriget järnvägsnätet i Nordstaterna, utvecklats med en tidigare oanad hastighet och effektivitet. För att knyta de västliga regionerna tätare till krigsansträngningarna och underlätta tillgången till naturresurser längre västerut började Unionsregeringen 1862 bygga en transkontinental järnvägslinje som skulle knyta östkusten till västkusten och längs sin väg leda till konstruktionen av städer som skulle utveckla omkringliggande områden.

 

 

Ett initiativ som kopplades till den så kallade Homesteadlagen som i maj 1862 fastslog att varje amerikansk medborgare som uppnått myndig ålder, eller var familjeförsörjare, och under fem års tid förpliktigade sig att odla, eller på annat sätt produktivt utnyttja, en areal på högst 160 acres (65 hektar), skulle därefter vara dess rättmätige ägare. Detta initiativ ledde efterhand till att invandringen från Europas fattiga jordbruksområden ökade, inte minst från de nordiska länderna. Efter inbördeskriget ökade även jordbruksproduktionen lavinartat, något som även gynnade livsmedels-, vapen- och textilproduktionen.

 

 

Långt innan kriget hade USAs regeringar betraktat indianerna som ett stort hinder för en sådan utveckling. En tanke som tydliggjordes av Donald J. Trumps store idol Andrew Jacksons i hans installationstal 1830:

 

Flera medborgare har beklagat det sorgliga öde som drabbat nationens ursprungsbefolkning. Man har med välvilja under många år förgäves sökt finna en lösning för att hindra denna utveckling. En efter en har den ena mäktiga stammen efter den andra försvunnit från jordens yta. Att följa sin sista rasfrände till graven och vandra över utdöda folks gravar väcker melankoliska reflektioner. Men en djupare reflektion kring sådana förändringar väcker insikten om att vad som sker är som när en generation försvinner för att ge plats åt en annan. Vilken välvillig person skulle kunna tänkas föredra ett land täckt av obanade skogar med ett tusental fritt kringströvande vildar, istället för vår omfattande Republik, fylld som den är av städer, byar och välmående jordbruk?

 

Enligt Pesident Jackson måste indianerna bort och under hans ledning lagstadgades den så kallade Indian Removal Act, som möjliggjorde tvångsförvisningen av ursprungsbefolkningar från sina förfäders marker. Under Jacksons ledning fördrevs mer än 45 000 indianer med våld från sina bosättningsområden. En skoningslös politik som fortsattes under efterträdaren Martin van Buren, vars första åtgärd som president var att iscensätta den av Jackson planerade "omplaceringen” av Cherokéer, vilken innebar att mer än 4000 män, kvinnor och barn miste livet under den så kallade Trail of Tears, Tårarnas väg, då en hel befolkningsgrupp tvingades bosätta sig på betydligt magrare jordar och fullständig buffelfattiga områden. Nedan ser vi Donald J. Trump i det porträtt som han, då hans presidentskap avslutats, funderar på att pryda Vita Huset med. I bakgrunden skymtar en kopia av Andrew Jacksons ryttarstaty, som nu är placerad framför Vita Huset. Förutom USAs ursprungsbefolkning som med goda skäl betraktar honom med avsky, är Jackson heller inte speciellt populär bland USAs svarta befolkning. Han var plantageägare och ägare till en stor mängd slavar, av vilka 150 skötte hans whiskeybryggeri, givetvis oavlönade och utsatta för godtyckligt våld.

 

 

Inbördeskrigets segrande general Ulysses S. Grant blev president 1869 efter det att Andrew Johnson, som tagit över presidentämbetet efter mordet på Lincoln 1865, hade schabblat bort sitt mandat genom en mängd skandaler som lett till hans impeachment. Grant var inte indianfientlig, men ärvde en politik som spärrat in en trilskande ursprungsbefolkning i reservat där de blivit beroende av nyckfullt anländande mattransporter, något som vi sett fick förödande effekter i Minnesota 1862.

 

Som en djupt kristen person, deklarerade Grant vid sitt makttillträde, kunde han omöjligt acceptera åsikten om att Gud skapat människor för att de som trodde sig vara starkare hade rätt att förgöra dem som de ansåg vara svagare. Grant hade i Kalifornien och Oregon haft samröre med indianer och ansåg att de blivit offer för hur statligt anställda tjänstemän skamligen lurat dem på de förnödenheter och rättigheter de utlovats genom en mängd olika traktater. Dessutom hade de decimerats av smittkoppor och mässling som drabbat dem genom de vitas närvaro.

 

 

Ulysses Grant tillsatte sin vän indianen och advokaten Ely S. Parker, var ursprungliga namn var Ha-sa-no-an-da, som Högste Kommissionär för Indianska Angelägenheter och utarbetade tillsammans med honom en politik som syftade till göra medlemmarna av USAs ursprungsbefolkning till likaberättigade amerikanska medborgare. Dessvärre var Styrelsen för Indianska Angelägenheter till största delen sammansatt av förmögna entreprenörer som var rabiata motståndare till sin ordförande och ledare. Speciellt en uttalat rasistisk ledamot, William Welsh, ledde en hetskampanj mot Ely Parker, som han betraktade som en vilde som varit fräck nog att ställa sig in hos USAs president, gifta sig med en en vit kvinna och nu tilläts utöva ett partiskt inflytande över angelägenheter som rörde hans "rasfränder". Welsh såg till att Parker anklagades för förskingring av statliga medel och även om ett kongressutskott friade honom från samtliga misstankar var skandalen ett faktum. Parker avgick och Grants indianpolitik kom att lida stora nederlag, speciellt efter det att en indianledare, modochövdingen Kintepuasch, som tillsammans med sina stamfränder hade fördrivits från sitt ursprungsområde och då han återvänt tvingats förhandla med medlemmar ur amerikanska armén i deperat förtvivlan sköt ner huvudförhandlaren, General Edward Canby.

 

 

Ursinnet hos Grants motståndare kände inga gränser. Efter hårda strider fångades Kintepuasch in och avrättades. Än värre blev det dock efter Custers nederlag vid Little Bighorn, som Grant skyllde på "taktiska misstag under ett regelrätt krig". Grants presidentskap vacklade inför den allmänna opinionens hets mot hans "misslyckade" indianpolitik, påspätt med irritation över korruption och maktmissbruk som blivit endemiska under Grant presidentskap, fast han uppenbarligen gjorde allt för att stävja det. Presidenten fick krypa till korset och överlät "indianfrågans lösning" till sin krigskamrat General William Sherman och hans underlydande, den notoriske indianhataren General Philip Sheridan, även han en hjälte från Inbördeskrigets Unionssida.

 

Om nu Grant verkligen var välvilligt inställd till USAs ursprungsbefolkning så framstår det som något märkligt att han tillsatte Sherman som militäriskt ansvarig för allt territorium väster om Mississippifloden och därmed huvudansvaret för skyddet av järnvägsbygget mot väst och de nybyggarkaravaner som förde med sig bönder som kommit i åtnjutande av homesteadlagen. Shermans uppdrag skulle tveklöst föra med sig konfrontationer med prärieindianerna, av vilka flera motsatte sig järnvägsbygget väl medvetna om att det var ännu ett steg mot utplånandet av deras livsföring.

 

Redan innan Grant blivit president hade Sherman skrivit till honom att en förutsättning för järnvägsbyggandet vore att inte låta några "stjälande, sjabbiga indianer hindra och sätta stopp för de framsteg som järnvägen för med sig". Då Gerillakrigaren Crazy Horse som ledare för ett band med 10 sioux-, arapaho-, och cheyennekrigare 1866 lurat in 81 amerikanska soldater i ett bakhåll och nedgjort dem till sista man skrev Sherman till Grant och rådde honom att så fort han blivit president "måste agera med hämnande beslutsamhet mot siouxerna även om det innebär ett utrotande av dem; män, kvinnor och barn." Det kan omöjligt tolkas som en indianvänlig handling att utse en sådan man som befälhavare över USA västliga militärstyrkor.

 

 

När Grant slutligen gav upp sina planer att tillerkänna ursprungsbefolkningen amerikanskt medborgarskap tillkännagav han motvilligt att "reservatslösningen" antagligen var det enda som kunde leda till indianernas "pacificering":

 

Man får hoppas att de som där föredrar att följa sina traditionella levnadsvanor [inom reservaten] kan respekteras och tas hand om på ett sådant sätt att de inser att om de vill undvika ett fullständigt utrotande så är detta den enda möjligheten som står dem till buds

 

En ytterst olycklig utveckling av Grants reträtt var att hans "fredspolitik" tillät utrotandet av bisonoxarna som en metod för att tvinga prärieindianerna till att bli jordbrukande och boskapsskötande medborgare. Blev man av med de väldiga buffelhjordarna skulle de heller inte hindra tågens framfart och förstöra böndernas odlingar.

 

 

General Shermans val för att sköta ”indianernas pacificering” var General Philip Henry Sheridan. Han var enbart 165 cm lång, men kompenserade sin oansenliga längd med en hård attityd och fallenhet för smicker. Under Inbördeskriget blev Sheridan en hjälte genom sina djärva operationer, exempelvis så spreds över Nordstaterna en våldsamt populär hyllningsdikt om honom – Sheridans ritt av en viss Thomas Buchanan Read:

 

Hurrah! hurrah for Sheridan!
Hurrah! hurrah for horse and man!
And when their statues are placed on high,
Under the dome of the Union sky,
The American soldier's Temple of Fame;
There with the glorious general's name,
Be it said, in letters both bold and bright,
"Here is the steed that saved the day,
By carrying Sheridan into the fight,
From Winchester, twenty miles away!"

 

 

Under Inbördeskriget var Sheridan den som mest framgångsrikt använde sig av Den brända jordens teknik, det vill säga att förstöra fiendetruppernas möjlighet att utnyttja de naturresurser de behövde för sitt underhåll. En teknik han sedan använde i kampen mot indianerna. För honom innebar det främst bufflarnas utrotande.

 

Det Transkontinentala Jänvägskompaniet hade deklarerat krig mot bufflarna. Jägare som Buffalo Bill anställdes för att leverera buffelkött till rallarna och dessutom döda så många bisonoxar de kunde. Då järnvägen stod klar 1869 intensifierades slakten. Tusentals jägare anlände västerut för att ägna sig åt nöjesjakt. Det fanns till och med speciella buffeltåg från vilka jägare från fönster och tak sköt oräkneliga 700 kilos djur, vars kadaver lämnades att ruttna på prärien. Till skillnad från indianerna som dödade bisonoxar för mat, kläder och skydd dödade dessa nöjesjägare djuren för sitt nöjes skull.

 

 

Inte undra på att tågen ofta anfölls och det går heller inte att förneka att de allt större skarorna med nybyggare även de betraktades som ett hot av flera indiankrigare som anföll deras vagnskolonner och bosättningar. Nybyggarfamiljer slogs ihjäl, men betydligt fler indianfamiljer dödades av den amerikanska armén och dess övermakt och effektivitet var hundrafalt större än spridda indianska krigarenheter.

 

 

Då lagstiftare från Texas i Senaten lade fram ett lagförslag för att stoppa bufflarnas totala utrotning, motsattes förslaget av General Sheridan med hänvisning till att om bisonoxarna försvann skulle indíanproblemet vara löst. Han passade på att hylla buffeljägarnas insatser:

 

Dessa män har gjort mer under de senaste två åren och kommer att göra än mer nästa år för att lösa den irriterade indianska frågan. De har åstadkommit mer än vad hela den ordinarie armén har uträttat under de senaste fyrtio åren. De förstör indianernas födkrok och det är ett välkänt faktum att om en armé förlorar sin försörjning hamnar den i ett olösligt nödläge. Skicka dem mer krut och och blly; för en bestående fred … låt dem döda, flå och sälja allt, tills dess bufflarna har utrotas. Först då kan prärierna täckas med fläckiga nötkreatur.

 

 

 

När indianhövdingen Tosawi 1869 inför Sheridan beklagade sitt folks öde och bedyrade “Jag Tosawi. Jag god indian”, svarade Sheridan att “den enda goda indianen är en död indian".

 

Vid slutet av 1800-talet levde enbart 300 bisonoxar i naturligt tillstånd. Kongressen beslöt då att den enda överlevande buffelflocken till varje pris skulle skyddas. Den befann sig i Yellowstones Nationalpark som instiftats 1872 och som bland sina initiativtagare räknade med ingen mindre än General Sheridan. Fem år senare poängterade han i sin Årsrapport till Kongressen järnvägens roll i kriget mot indianerna och klämde då även fram ett par krokodiltårar över deras sorgliga öde genom att påpeka att de fördrivits till reservaten utan någon annan kompensation än löften om religionsundervisning och leveranser av mat och kläder – löften som sällan hade infriats:

 

Vi tog ifrån dem deras land och försörjning, förstörde deras levnadssätt, spred sjukdomar och förfall bland dem. Det var därför de tog till strid, det var därför de förde krig. Vad annat kunde man förvänta sig? Hur kan man över huvud taget fråga sig vad det indianska dilemmat består av?

 

Med tiden hade Sheridan blivit ordentligt hatad av sin klasskamrat från West Points officersakademi, General George Crook, som här sitter till vänster om honom på ett kort taget under deras tid vid akademin.

 

 

Till skillnad från Sheridan var Crook ingen indianföraktare utan pendlade i sitt samröre med ursprungsbefolkningen ständigt mellan förhandlingar och strid, mellan medlidande och attack. En del av Crooks taktik var att utnyttja indianernas inre stridigheter och ständiga fienders ömsesidiga kunskap om varandra. Hans vänskap med flera indianer och utnyttjandet av dem som spejare och manskap retade hans chef General Sheridan, men väckte även avsky hos de indiankrigare som bekämpade dem. Cheyennerna hade exempelvis svårt att förlika sig med de pawnes som ofta kämpade på Crooks sida och gav dem sällan någon nåd om de kom i deras krigares händer.

 

 

Trots Sheridans hårda kritik av sin underlydande blev Crook 1888 militärbefälhavare väster om Mississippi. Crook hade då blivit alltmer bitter över vad han medverkat till, ansåg att ansvaret för indiankrigen låg i en fullkomligt felaktig politik från USAs regeringsmakt och gjorde sig slutligen till talesman för indianska rättigheter.

 

Till skillnad från Crook har Sheridan förblivit en av Nationens Hjältar. Om han visste vem Sheridan var, vilket inte är helt säkert, är jag övertygad om att Donald J. Trump skulle inkludera honom bland de amerikanska stormän han hyllade i sitt tal på USAs nationaldag och vars minne enligt honom måste vördas och inte besudlas:

 

Vårt är Andrew Jacksons, Ulysses S. Grants och Frederick Douglass land. Vi är Wild Bill Hickocks och Buffalo Bill Codys land! [...] och likväl, nu då vi träffas här ikväll, hotar en en växande fara alla de välsignelser som våra förfäder kämpat så hårt för att de skulle bli verklighet, som de kämpade och blödde för. Vår nation bevittnar nu en hänsynslös kampanj för att utplåna vår historia, förtala våra hjältar, radera våra värderingar och indoktrinera våra barn.

 

Kampanjen” Trump hänvisade till är försök att nyansera en självförhärligande patriotism som förnekar de skuggor som kastats av folkmord, slaveri och rasism. Jag skriver detta den sjunde november 2020, dagen då vi äntligen kunde skymta ljus vid slutet av den mörka tunnel av idioti, kvinnoförakt och chauvinism som USA hamnat i under Donald Trumps välde.

 

Den amerikanska urbefolkningens förgörare, General Philip Henry Sheridan, har porträtterats på frimärken och hans imponerande ryttarstaty pryder centrala torg i storstäder som Chicago och Albany.

 

 

Tillbaka till Ho-na-nist-to, Howling Wolf, och ledgerteckningarna:

Attacken kom strax före gryningen. Ljudet bärs långväga över den trädlösa och oftast öde prärien. Redan innan ryttarna blivit synliga vid horisonten hade flera av lägrets invånare samlats kring Mo'ôhtavetoo'o och spanade tillsammans med honom oroat ut över grässlätten över vilken skira dimslöjor förgylldes av den uppgående solen. Slaglinjen med snabbt galopperande blårockar blev synlig, i full karriär sprängde de fram mot det hundratal tipis som slagits upp vid kanten av Sand Creeks så gott som uttorkade bäckfåra. Hövdingen Mo'ôhtavetoo'o, Svarta kitteln, hade bredvid sin tipi, som låg alldeles i utkanten av lägret, hissat Stars and Stripes och han bad nu sina stamfränder vifta med vita tygbitar för att visa att de inte var fientligt sinnade. Mo'ôhtavetoo'o förstod att det var meningslöst och var djupt oroad. De flesta av stammens krigare var ute på jakt efter ett fåtal bisonoxar som dagen innan siktats några kilometer bortom lägret.

 

 

Några veckor tidigare hade Mo'ôhtavetoo'o haft ett möte med officerare vid militärförläggningen strax utanför Denver och de hade då bedyrat honom att hans svältande folk inte behövde oroa sig så länge de slagit läger på den plats de blivit anvisade. Det var inte sant. De som skulle ha skyddat dem stod nu i begrepp att attackera dem. De blåklädda ryttarna, som snabbt närmade sig, hade från hästryggarna redan öppnat eld. Med utsträckta händer gick Mo'ôhtavetoo'o fram emot det anstormande kavalleriet, men deras ledare avlossade sin revolver rakt mot den obeväpnade hövdingen.

 

 

Medan helvetet bröt ut omkring dem flydde Mo'ôhtavetoo'o och hans hustru Ar-no-ho-wok mellan vilt skjutande soldater och skräckslagna kvinnor och barn. Först då han kastat sig ner i ett dike strax utanför lägret upptäckte Mo'ôhtavetoo'o att Ar-no-ho-wok inte längre var bakom honom.

 

 

Han rusade tillbaka in lägret där soldaterna galna av blodlust rusade in i tipis, kvinnor våldtogs, och män skalperades. Mo'ôhtavetoo'o fann hustrun blödande på marken, skjuten inte mindre än nio gånger. Mitt i allt tumult lyckades han bära Ar-no-ho-wok i säkerhet och som genom ett under överlevde hon.

 

Massakern vid Sand Creek var kulmen på en tid av våldsam spänning mellan cheyennerna, ledarna för nybyggarsamhällena i Colorado, som inte skulle erkännas som en delstat förrän tolv år senare, och en kavallerienhet som nyss anlänt till Denver. Soldaterna stod under befäl av den burdust hänsynslöse före detta predikanten John Chivington, som för sina insatser under det ännu inte avslutade Inbördeskriget nyligen blivit befordrad till överste. Chivington var en bjässe; nästan två meter lång, vägde 100 kilo och var fylld med tillförsikt efter sina framgångar mot sydstatstrupperna. Han hoppades nu vinna nya lagrar genom bekämpandet av indianerna och siktade på att bli vald till Kongressen.

 

 

Då Chivington anlände till Denver var nybyggarna gripna av skräck, oro och hat efter det att en vit familj hade dödats strax utanför staden. Brottet tillskrevs plundrande cheyenne- eller arapahokrigare. Den territoriella guvernören, John Evans, hade uppmanat Denvers män att organisera medborgargarden för att ”döda och tillintetgöra fientliga infödingar” samtidigt som han såg till att Chivingtons 3rd Colorado Cavalry förlades till staden.

 

Evans beordrade alla ”vänligt sinnade indianer” att söka ”säkerhet” på platser som kunde kontrolleras av den amerikanska armén. Sand Creek var en sådan plats och Mo'ôhtavetoo'o hade utlovats att om han kunde hålla sitt folk lugnt skulle de svältande indianerna tilldelas matleveranser och av US Army få skydd mot eventuella anfall av den vita milisen. Försent insåg Mo'ôhtavetoo'o att det varit ett stort misstag att lita på de ”vita”. Guvernör Evans avsikt hade i själva verket varit att samla cheyennerna på en strategiskt lämplig plats så att Chivingtons kavalleri utan svårighet skulle kunna anfalla dem och ”lära dem en läxa”. Då Chivington genom sina pawnespejare fått veta att de flesta cheyennekrigarna från Sand Creek var på buffeljakt och det stora lägret låg så gott som oskyddat ledde han omgående cirka 800 man på en nattritt mot indianlägret.

 

 

Mitt under det blodiga tumultet i tältlägret återvände cheyennekrigarna från sin buffeljakt och red i full karriär mot soldaterna, som snabbt fattat posto vid lägerkanten. De anstormande cheyennerna hejdades tillfälligt av pawnekrigare som allierade med blårockarna hade ridit kring lägret för att varna om jägarna skulle komma tillbaka. Efter en kort skärmytsling under vilken en av cheyennekrigarna dödade en pawne som fallit från sin häst och tillsammans med sina krigarbröder flydde mot lägret.

 

 

Cheyennekrigarna jagade ”folkförrädarna” mor lägret där de amerikanska soldaterna i stort sett avslutat sina plundringar och dödandet av försvarslösa indianer och nu kunde gå i ställning vid lägrets rand, varifrån de öppnade en mördande eldgivning mot de anfallande cheyennerna som ledda av den unge Howling Wolf förföljde de flyende pawnerna. Så fort de beridna indianerna kommit inom skotthåll mejades flera av dem ner av kavalleristenas springfieldgevär och små Parrott Rifle kanoner.

 

Cheyenner kastades döda och sårade från hästryggarna, men en del nådde fram och lyckades döda och såra flera av soldaterna. Men övermakten var för omfattande, några krigare lyckades fly, bland dem Ho-na-nist-to, Howling Wolf. De bittra Bowstringkrigarna red bort för sedermera under befäl av Woo-ka-nay förena sig med arapaho och lakotakrigare i anfall på tåg, attacker på nybyggarboställen och vagnskaravaner, i en allt hopplösare kamp.

 

 

Charington och hans kavallerister brände ner den stora indianbyn och återvände i triumf till Denver, där de inför jublande stadsbor förevisade krigstroféer i form av skalper och andra kroppsdelar som de skurit från sina offer. Samma kväll lämnade Chivington in en skriftlig redogörelse till Guvernör Evans:

 

Vid dagsljus denna morgon attackerades Cheyennelägret med dess 130 boningar, mellan 900 och 1 000 krigare starkt. Mina män stred intensivt mot välbeväpnade och förskansade fiendestyrkor. Vi avgick med stor seger; flera hövdingars död, mellan 400 och 500 andra indianer och ett nästan fullständigt utplånande av hela stammen.

 

 

Kapten Silas Soules hade varit med vid förhandlingarna mellan Guvernör Evans, Chivington och Mo'ôhtavetoo'o och bevittnat hur myndigheter och militärer garanterat lägrets säkerhet. Han var även varit med under nattritten mot Sand Creek, men då Chivington givit order om anfall hade Kapten Soules och ett par andra kavallerister hållit in sina hästar, men de tvingades dock att med avsky och utan möjlighet att ingripa bevittna ett kaotiskt blodbad. Samma dag som Chivington lämnade in sin rapport skrev Soules ett brev till en god vän, en major som såg till att den nådde en kongressledamot:

 

Hundratals kvinnor och barn kom mot oss och föll på knä medan de bad om barmhärtighet, enbart för att skjutas och få hjärnan utslagen av män som anser sig vara civiliserade. Indianerna kämpade inte från diken, som Överste Chivington hävdat. De flydde över bäcken, eller grävde desperat ner sig i dess sandbankar för att skydda sig mor våra vilt skjutande soldater. Från den positionen försvarade sig, med gevär och pilbågar, några unga män sig så gott de kunde, tills de överväldigades av eldgivningen från karbiner och haubits. Andra jagades och dödades då de flydde över slätten. Uppskattningsvis dödades 200 indianer, förutom 60 män rörde det sig om kvinnor och barn. Flera av de döda blev inte enbart skalperade, från hövdingar skar man av öron och privata delar, även en del kvinnors blygd skars av som troféer. Det fanns ingen organisation bland våra trupper, de betedde sig som en fullkomlig pöbel, var man för sig. På grund av det kaos som rådde dödades några av våra män av vänskaplig eld.

 

Kongressen tillsatte en undersökningskommission som bland annat genom undersökningar på plats bekräftade samtliga uppgifter som givits av Kapten Soules och kom till slutsatsen att Chivington medvetet planerat och genomfört ”en regelvidrig och olycklig massaker, överrumplat och kallblodigt mördat indianer som hade all anledning att tro att de befann sig under [USAs] beskydd.”

 

Eftersom Chivington redan lämnat armén kunde han inte ställas inför krigsrätt och ingen lokal domstol befattade sig med fallet. Ingen straffades för delaktighet i massakern, men Silas Soules som gift sig och i Denver tjänstgjorde som militärpolis, blev två månader efter sitt vittnesmål inför en militärdomstol i Washington nerskjuten på öppen gata. Ingen pekade ut de välkända mördarna och mordet fick ingen rättslig efterföljd.

 

 

Filmen Soldier Blue från 1970, som på sin tid uppfattades som våldsamt upprörande och en protest mot Vietnamkriget, var inspirerad av Sand Creek massakern. Jag såg filmen då jag sexton år gammal sommararbetade som servitör i Torekov, blev gripen och köpte singeln med ledmotivet som skrivits och sjöngs av den kanadensiska creeindianskan Buffy Sainte-Marie.

 

Ooh, soldier blue, soldier blue.
can't you see that there's another way to love her.

This is my country.
I sprang from her
and I'm learning how to count upon her.
Tall trees and the corn is high country.
Yes, I love her
and I'm learning how to take care of her.

 

 

Med sin svårt sårade hustru och spillrorna av sin förnedrade, skadade och svältande stam drog Mo'ôhtavetoo'o österut till ett reservat vid floden Washita i Oklahoma. Trots svek och umbäranden förblev Mo'ôhtavetoo'o en pragmatisk man som insåg omöjliga i att trotsa övermakten och strida mot den amerikanska armén. Då han 1865 åter undertecknade ett fördrag med USAs regering deklarerade Mo'ôhtavetoo'o uppgivet:

 

Även om man gjort mig mycket skada har jag fortfarande hoppet kvar, men jag har inte två hjärtan … förr trodde att jag att jag var den ende av mitt folk som kunde uthärda smäleken av att vara den vite mannens vän, men då de kommit och utplånat våra tipis, hästar och allt annat har det blivit allt svårare för mig att lita på vita män.

 

 

Under 1868 attackerade cheyennekrigare i Kansas nybyggen, tåg och vagnskaravaner med 79 ”vita” dödsoffer som följd. Efter en regelrätt strid med en statlig arméenhet beslöt sig General Sheridan att det var dags ”åter lära cheyennerna en läxa”. Han återkallade Överstelöjtnant George Armstrong Custer, som några månader tidigare av en krigsrätt för ett år fråntagits sitt befäl på grund av ”misshandel av manskap”, och gav honom i uppdrag att ”straffa” cheyennerna. Sheridan menade att den lämpligaste tidpunkten vore under vintern då indianerna i stort sett var ”inaktiva” i sina läger. Custer valde att anfalla en en ”indianby” inom Washitareservatet som av kommendanten på Fort Cobb hade ”garanterats beskydd”.

 

Under natten till den 26:e november hade Custers kavallerienhet omringat ett godtyckligt valt tältläger. Han hade med sig sig Sjunde Kavalleriets fältorkester och till tonerna av den irländska marschen Garry Owen (https://www.youtube.com/watch?v=6IMFX6rEp7k&ab) anföll kavalleristerna det oförberedda lägret, som råkade vara under Mo'ôhtavetoo'os ledning. Den olycksdrabbade hövdingen hade i vanlig ordning utanför sin tipi hissat såväl Stars and Stripes som vit flagg. De flesta indianerna, inklusive ett tjugotal kvinnor och barn, dödades under den första attackvågen. Några cheyennekrigare lyckades bjuda motstånd, men efter någon timme var det hela över. Custer meddelade att 103 cheyenner hade dödats, bland dem Mo'ôhtavetoo'o och hans hustru Ar-no-ho-wok, som sköts i ryggen då de tillsammans på en häst försökte ta sig över den delvis isbelagda Washitafloden. Det var varken den första eller sista gången som Custer, ”hjälten från Little Bighorn”, överföll en oskyddad indianby och hans män kallblodigt dödade kvinnor och barn.

 

 

Då Custer kritiserades för att ha anfallit en vitflaggad indianbostättning inom ett reservat under regeringsbeskydd, försvarades han av General Sheridan som förklarade att det knappast kunde ha rört sig om ett ”oskyldigt” läger eftersom inte minde än tjugoen av Custers kavallerister hade dödats under ”slaget” och för övrigt: ”Om en by kommer under attack och kvinnor och barn dödas är det faktiskt inte våra soldater som är skuld till våldet, utan de vars brott nödvändiggjorde attacken.”

 

Av allt att döma fick de fredssträvande cheyennerna i Washita lida genom krigarsförbundens härjningar i Kansas, där Woo-ka-nays bågsträngskrigare slutit förbund med oglalakrigare. Den 10:e september 1868 hade de framgångsrikt hejdat och plundrat ett godståg på Kansas Pacific linjen och förföljdes sedan av en milis på femtio man som rekryterats av General Sheridan. 

 

 

En vecka senare överraskades uppbådet, som bestod av buffeljägare, färdledare för nybyggarkaravaner och andra guns for hire, av cheyenne- och oglalakrigarna. Flera av dem mejades ner av milismännens snabbskjutande Spencergevär, men ett tiotal av de kringrända skyttarna fick också sätta livet till innan de efter ett par dagar blev undsatta av en kavallerienhet. Den största förlusten för cheyennerna var Woo-ka-nays död.

 

 

 

Under vintern 1873-1874 var de södra prärieindianerna indianernas situation ytterst prekär. Den katastrofala minskningen av buffelhjordarna, i kombination med ett ökande antal nya bosättare och alltmer aggressiva militära patruller, hade tvingat de flesta av dem in i hårdbevakade reservat. Situationen för de siouxer, cheyenner, kiowa, apacher och arapaho som fortfarande befann sig på krigsstig var ohållbar. Den amerikanska armén bestod av krigsvana soldater och spejare, medan de allt hårdare trängda indiankrigarna färdades med kvinnor, barn och äldre.

 

Bågsträngskrigarna hade inte hämtat sig från förlusten av Woo-ka-nay och även om de inte gav upp inför övermakten gick de sällan till anfall, utan befann sig i stort sett under sju år på flykt undan sina förföljare. Washitamassakern var inledning till General Sheridans allt skoningslösare krig mot indiankrigarna och striderna kulminerade under vintern 1873 genom det så kallade Red River War. Grupper som resterna av Woo-ka-nays Bågsträngskrigare ansattes av en stor militärinsats bestående av Fjärde, Sjätte och Elfte Kavalleriet som lyckades driva ner ”de fientliga indianhoparna” till norra Texas, ringa in dem och systematiskt bekämpa dem med stöd av det Fjärde Infanteriet och enheter med indianspejare. Efter år av strider och förföljelser var de svältande indiankrigarna totalt utmattade. Bisonoxarna var utrotade, tåg och vagnskaravaner hade fört med sig en allt stridare ström med nybyggare och U.S. Army gav dem ingen respit.

 

 

På våren 1874 gav de flesta krigarna upp striderna, däribland Bågsträngsförbundet som med hustrur och barn infann sig vid Fort Sill i Lawton, Oklahoma, där medlemmar från olika stammar redan samlats. En del hade gett sig frivilligt, andra hade tagits tillfånga.

 

Bland fångarna valdes 35 cheyenner, 27 Kiowa, 11 Commanche och en Caddo ut för att utan rättegång och dom transporteras till Saint Augustine. General Sheridan beslöt att indianerna agerat som krigförande förband och därför inte kunde dömas som enskilda personer. De kunde heller inte betecknas som krigsfångar eftersom de enligt Sheridan var amerikaner och därmed inte kunde räknas som ”soldater i tjänst hos en främmande makt”. De skulle därför föras till en fästning österut och där utan dom ”hållas i fängsligt förvar tills deras vidare öden kunde fastslås på grundval av federal jurisdiktion”.

 

Kedjade fördes fångarna under 28 dagar till fots, med oxvagnar, tåg och ångbåt till fortet Marion utanför staden Saint Augustine i Florida. Under färden dit försökte två av fångarna begå självmord, en dog av lunginflammation och en annan sköts ”under flyktförsök”. Då fångarna anlände till sin slutdestination förskräcktes fängelsedirektören, Löjtnant Richard Henry Pratt, av deras eländiga allmäntillstånd :

 

Jag hade aldrig sett en mer ynkligt demoraliserad grupp än de efter resan uttröttade krigarna, hjälpligt insvepta i trasiga filtar.

 

 

Förhållandena var till en början usla. Fångarna sov direkt på cellernas golvet och under de första veckorna dog ytterligare två fångar. Pratt förbättrade dock efterhand situationen. Han erhöll arméuniformer, sängar och sängkläder, avskaffade bojor och lät cellerna stå öppna. Hos myndigheterna utverkade Kapten Pratt tillstånd för fångarna att få ”bära icke-operativa gevär”, samt organisera egen vakttjänstgöring och ordningsmakt.

 

Då de indianska fångarna dök upp utanför Saint Augustine hade den pittoreska småstaden sedan ett par år tillbaka börjat attrahera förmögna sommargäster. Flera av dem var nyfikna på Fort Marions exotiska interner, av vilka flera blivit ryktbara genom böcker och tidningsartiklar. Efterhand tillät Pratt utomstående att besöka fästningsanläggningen. Fångarna hade då uppnått ett ”visst mått av civilisation” efter att dagligen under flera timmar ha tvingats närvara vid lektioner i engelska, kristendom och allmän ”civilisation”, organiserades av damer från Saint Augustines societet.

 

Predikningar och gästföreläsningar gavs även av välvilligt inställda filantroper. Exempelvis kom Henry Whipple från Minnesota ofta på besök och predikade i kyrkan på Anastasiaön belägen mitt emot Fort Marion, dit fångarna fördes varje söndag. Denne Whipple var samme biskop som fått President Lincoln att benåda en del av siouxerna som skulle hängas i Mankota. Han och hans hustru tillbringade på grund av hustruns svaga lungor sommarmånaderna i Saint Augustine. Henry Whipple var nu känd som ”indianernas advokat ” och deklarerade att om de accepterade Jesus och ett civiliserat levnadssätt skulle de primitiva infödingarna bli ”lika anständiga som varje annan amerikansk medborgare”.

 

 

Howling Wolf, trogen anhängare till Woo-ka-nay och en överlevare från massakern vid Sand Creek, som kämpat in i det sista, lärde sig snabbt engelska, deltog entusiastiskt i samtliga lektioner och inför utomstående besökare klädde han sig i sin traditionella dräkt, dansade, instruerade dem i bågskytte och sålde signerade fotografier av sig själv, som nedanstående stereoskopbild.

 

 

Under de tre år som flertalet indianer vistades i Fort Marion blev de med tiden populära i San Agustine. De kallades allmänt för ”våra Florida Boys”och så gott som samtliga fångar vinnlade sig om att ge intryck av att vara hårt arbetande, disciplinerade och välvilligt inställda unga män som utan protester anammat ”amerikansk kultur”. Samtliga lärde sig engelska och även om de till en början motvilligt hade låtit sig instrueras av kvinnor fann de sig snart i den välvilliga behandling de fick av sina kvinnliga lärare. Här har en grupp hövdingar från olika stammar låtit sig fotograferas tillsammans med Kapten Pratt och Sarah Mather, god vän till Harriet Beecher Stowe, författarinnan till Onkel Toms stuga.

 

 

Richard Pratts välartade indianer blev en nationell succé, trots General Sherdians muttrande om att hela företaget inte var annat än Indian twaddle, indianskt nonsens. Sällskap för ”indiansk välfärd” bildades och flera skolor grundades för att utbilda unga indianer till ”samhällsnyttiga medborgare”. Flera välbärgade damer besökte Fort Marion. Exempelvis Alice Key Pendleton, gift med den inflytelserike senatorn George Hunt Pendleton. Alice ömmade speciellt för de före detta cheyennekrigarna O-kuh-ha-tuh, Caryl Zotom (Snakehead) och Ho-na-nist-to (Howling Wolf). Hennes väninna Mary Douglass Burnham, som var diakonissa vid den amerikanska  Episkopalkyrkan  och dessutomarbetade som lärarinna vid Fort Marion, såg till att Zotom och O-kuh-ha-tuh efter sin frigivning vidareutbildades med finansiellt stöd från Pendleton. De blev sedermera vigda till diakoner inom EpiskopalkyrkanO-kuh-ha-tah, blev1985 helgonförklarad av Episkopalkyrkan, medan Zotom tidigt övergav sin kristna tro, återvände till spillrorna av sin stam och återupptog sitt traditionella levnadssätt.

 

 

O-kuh-ha-tah tog sig då han blivit kristen namnet David Pendleton Oakerhater, antagligen som tecken på att han lämnat sin ursprungliga tro. Han tidigare namn betydde nämligen Soldansare och bland cheyennerna var han från mycket unga år ansedd som en ovanligt begåvad medicinman och som den yngste krigare som någonsin genomgått och uthärdat en hel soldansprövning. Redan som fjortonåring hade O-kuh-ha-tah blivit medlem av Woo-ka-nays bågsträngsförbund. Han var innan han fängslades en välkänd krigare som deltagit i striderna mot de fientliga Otoe - och Missouri stammarna. Efter att ha överlevt såväl Sand Creek- som Washitamassakrerna hade O-kuh-ha-tah under flera år stridit mot den amerikanska armén, innan han tillsammans med Howling Wolf kapitulerade och infann sig vid Fort Sill. Liksom Howling Wolf var O-kuh-ha-tah till en början stolt över sitt förflutna som en av cheyennernas yngsta och djärvaste krigare och som sådan framställde han sig i nedanstående ledgerteckning.

 

 

Även om de flesta av Fort Marions fångar visade sig vara förundransvärt anpassningsbara fanns det undantag. Exempelvis Mochi, Buffelkalven. Hennes blodiga förflutna och vägran att deltaga i undervisningen gjorde att såväl lärarinnorna som det vita vaktmanskapet fruktade och undvek henne. Julia Gibbs, en av lärarinnorna, skrev om Mochi:

 

Hon ägnade timmar åt att blicka ut över havet och vacklade aldrig i sin vägran slå in på den vite mannens väg.

 

 

Mochi hade varit tjugofyra år då en berusad soldat under massakern i Sand Creek trängde in i hennes föräldrars tipi, dödade hennes mor med ett skott i huvudet och våldtog Mochi, som sedan sköt våldsmannen med sin farfars gevär. Hon lyckades fly från blodbadet och gifte sig något år senare med medicinmannen Medicine Water, känd som en av Woo-ka-nays hårdföraste krigare. Under tio år slogs Mochi vid sin makes sida.

 

Paret stod högt på arméns lista över ”mordiska indianer”, 1874 deltog de i ett anfall på en ”spaningstrupp” ledd av Kaptenen Oliver Francis Short. Kaptenen och fem av hans manskap dödades och skalperades. En månad senare överföll Medicine Waters ”gäng” John German och hans familj, som med sin oxdragna vagn färdades genom Kansas. German, hans son och två döttrar dödades och skalperades. Mochi slog med en tomahawk ihjäl hans hustru Liddia. Fyra av det dödade parets döttrar skonades och överlämnades senare till ett fort där de kunde vittna om vad som hänt.

 

 

Både Medicine Water och Mochi vägrade samarbeta med någon i fortet. Enligt deras medfångar var Medicine Water öppet aggressiv mot kapten Pratt, som han ansåg vara en falsk manipulatör som använde hans stamfränder som brickor i ett politiskt spel ämnat att öka hans personliga prestige och karriär. Medicine Waters ”omedgörlighet” gjorde att han vid flera tillfällen placerades i isoleringscell.

 

Mochis och Medicine Waters bristande samarbetsvilja, liksom det faktum att flera av Fort Marions fångar efter sin frigivning valde att återvända till ett eländigt liv i reservaten, istället för att anamma civilisationens välsignelser, tyder på att Pratts projekt att omforma ”sina” Florida Boys till mönstergilla, amerikanska samhällsmedborgare inte var helt lyckat. Mönsterelever som Zotom och Howling Wolf återvände också efter ett par år som ”välanpassade amerikaner”, till sina fäders tro och liv. En ledgerteckning av Howling Wolf visar hur en grupp indianska elever uppmärksamt lyssnar till en entusiastisk lärarinna, alltmedan en något spöklik, indiansk andegestalt tycks småle åt spektaklet.

 

 

Vad som sällan påpekas i samband med så kallade ackulturationsprocesser är att de inte alltid leder till att så kallade ursprungsfolk antar ”moderna” levnadsmönster. Bland fångarna fanns en ”Kiowa”, en viss ”Dick” som var en f.d. förrymd svart slav från Sydstaterna. Julia Gibbs nämner också att en cheyennekrigare som i själva verket

 

var en irländare som hade rövats bort som barn – vi kallade honom för Irish och han var alltid fylld av gyckel och glädje.

 

En par andra cheyennekrigare var mestiser från Mexiko. På tal om ”Dick” kan jag nämna en utmärkt bok som ger en helt annan bild av Vilda Västern än den man är van vid, nämligen Willam Katz The Black West, om afroamerikanska cowboys, kavallerister, pälsjägare, nybyggare och ”indianer”.


I mellankrigstidens Europa fanns, precis som nu, ett spänt förhållande mellan internationellt/globalt inriktade grupper och nationalistiska/chauvinistiska ideologier. Den belgiske folkloristen Albert Marinus och den franske religionsantropologen Arnold van Gennep försökte övertyga Nationernas Förbund (NF) om att instifta en organisation som skulle befrämja kulturellt utbyte mellan världens alla länder. Speciellt van Gennep irriterades av vad han ansåg vara en farlig tendens inom europeisk populism. van Gennep vars studier kring rites de passage haft stor inverkan på en mängd beteendevetenskaper, inte minst religionshistoria och socialantropologi, var född i Tyskland med en tysk far och holländsk mor, men främst verksam vid universitet i Schweiz och Frankrike.

 

Vid den tiden och även nu, något jag upptäckte då jag för några år sedan arbetade vid UNESCO i Paris, var världens ledare väl medvetna om att kultur och makt är intimt förknippade och följaktligen ovilliga att acceptera kulturyttringar som de anser vara farliga för sina politiska agendor. Det dröjde därför länge innan NF var djärvt nog att stödja ett projekt som hyllade all världens olika kulturer och framställde dem som en strävan efter gemenskap, glädje och skaparkraft.

 

 

Under villkor att de absolut inte befattade sig med muntlig berättartradition och s.k. popular religion, folkreligion, 1928 gav NF klartecken för Commission des Arts et Traditions Populaires (CIAP) att sammankalla en kongress i Prag med deltagande från ett stort antal av väldens ledande etnografer och socialantropologer. Evenemanget blev ovanligt omfattande och framgångsrikt. Inte enbart forskare välkomnades utan även representanter för olika ursprungsbefolkningar, som behandlades med långt större respekt än vad som tidigare varit fallet vid internationella sammankomster.

 

 

Kongresssekretarietet mottog 230 etnografiska undersökningar varav 180 trycktes i en epokgörande bok – Art Populaire som 1931 publicerades i Paris. Skriften lade liksom kongressen tonvikten på konst och ett inslag som i Prag väckt stor uppmärksamhet var när en grupp prärieindianer och etnologer presenterat en samling ledgerteckningar från Fort Marion, gjorda av bland andra Howling Wolf, David Pendleton Oakerhater och Zotom. Howling Wolf och Zotom var döda och den åttiofyraårige Oakhalter kunde inte närvara, men deras konst eldade på en indianromantik som ända sedan Romantiken, med exempelvis François-René de Chateaubriands våldsamt populära Atala från 1801, varit närvarande i Europa.

 

 

Pragkongressen sammanföll med höjdpunkten för en rörelse som i Tjeckoslovakien kallades för tramping och som innebar att ungdomar sökte sig ut i den vildmark som fanns kvar i landet och där levde indianliv, främst inspirerade av Karl Mays böcker. Redan 1930 fanns det mer än 50 000 aktiva trampers i Tjeckien och rörelsen har fortlevt, något som jag för ett år sedan kunde konstatera under en specialutställning på det etnografiska muséet i Prag. Där återsåg jag bland annat Zdeněk Burians illustrationer till min barndoms Karl Mayböcker.

 

 

Ledgerkonstnärerna hade så gott som samtliga varit tillfångatagna indiankrigare som samtidigt och under en kort tid varit verksamma vid en mängd olika fängelseinstitutioner. I Prag upptäckte kongressbesökarna att ledgerkonstärerna skildrade en självupplevd verklighet och därmed erbjöd en unik insyn i hur USAs ursprungsbefolkning uppfattat sin tillvaro. Plötsligt satte man värde på lösrivna blad och skrivbokshäften som tidigare föraktas som tafatta försök att tjäna pengar på besökare som kommit för att begapa exotiska fångar På så vis blev ledgerkonsten en senkommen konstens seger över förtryckare som sökt påtvinga sina offer sin egen kultur.

 

Kapten Richard Pratt och de försåtligt empatiska lärarinnorna på Fort Marion hade i all välvilja strävat efter att som Pratt uttryckt det i ett tal han höll på Georg Mason University 1892 ”Döda indianen och frälsa mannen”:

 

Det är ett stort misstag att inbilla sig att indianen för alltid kommer att förbli en obildbar vilde. Han är född lika oskyldig och okunnig som alla vi andra. Utlämnad till en barbarisk omgivning växer han upp till ett liv präglat av ett oartikulerat språk, vidskepelse och okunnighet Vi som omfattas av ett välordnat samhällsliv får utan större ansträngning oss till skänks ett nyansrikt, civiliserat språk, en stadgad tillvaro och ett syfte med våra liv. Om du lämnar ett vitt spädbarn i händerna på vildar kommer han att växa upp med ett råbarkat språk inom en vidskeplig och primitiv miljö. På samma sätt – om du placerar en liten vilde i civilisationens sköte kommer han att begåvas med ett civiliserat språk och omdömesgilla vanor. […] Om vi upphör med att inpränta i indianen att han är mindre värd än andra män och fullt ut förstår att han i alla avseenden är lika kapabel som vi och genom en sådan insikt ger honom samma möjligheter och privilegier som de vi fått oss till dels … då kommer det att bli möjligt för honom att hävda sin mänsklighet och manlighet.

 

 

Den idealistiske Richard Pratt insåg konstens viktiga roll som kulturbärare och förstod att om han ville få allmänheten att ömma för indianernas utveckling till ”amerikanska medborgare” måste han också få den att intressera sig för indiankulturens särart. Under vardagarna förbjöd han sina fångar tala sina respektive språk och tvingade dem under hot om bestraffning att tala engelska, de var även tvungna att bära sina fånguniformer. Under helgerna inbjöds dock besökare och då tilläts fångarna böra traditionella dräkter och vapen som de tillverkat i fängelsets textilateljé och verkstad. I en sådan mundering var de även tillåtna de röra sig relativt fritt i stan och de hade även tillåtelse att däe sälja sitt hantverk och sina teckningar. Pratt hade poängterat för fångarna att de stod dem fritt att i sina skrivböcker framställa drömmar och förhoppningar, men om han hoppats att de skulle teckna och måla förväntningar om en ”civiliserad” tillvaro tog han miste. Vad ledgerkonsten ger prov på är ett nostalgiskt återgivande av indianernas tidigare fria liv; deras riter, visioner, krig och historia.

 

 

Joyce Szabo, som skrivit om ledgerkonsten berättar att hennes upptäckt av den var

 

stor känslomässig upplevelse för mig. Jag insåg att teckningarna inte enbart skildrade jakt eller strid; de handlade om frihet. De var som blues. […] Pratt hade uppmanat dem att skapa bilder som skulle representera deras nya liv och upplevelser i Florida, men faktum var att männen skapade långt fler bilder av sina tidigare liv på prärierna, än de gjorde av sin fängelseexistens.

 

Hennes observation är i allra högsta grad tillämplig på Howling Wolfs teckningar. I stort sett målade och tecknade han enbart under sin tid som krigsfånge och han sålde samtliga verk, som så gott som samtliga var självbiografiska. Då han framställde sig själv gjorde han det tillsammans med en liten ”hieroglyf” föreställande en ylande varg. 

 

 

Han upprepade sig aldrig och flera av Howling Wolfs teckningar har en i det närmaste abstrakt ornamentik.

 

 

Marionfångarnas konst sprang inte fram ur intet. Den byggde på en lång tradition inom vilken främst kvinnor målade abstrakta, betydelsebärande mönster på kläder, mockasiner, tipis, sköldar och annat.

 

 

Män dekorerade sig själva och sina hästar med ”krigsmålningar”, skildrade sina bedrifter genom fjädrarna som de konstfullt arrangerade i sina magnifika war bonnets, krigsfjäderskrudar. På buffel- och hjorthudar höll de ”räkning på dagarna”; skildrade krigsscener och visioner.

 

 

Visserligen berättar de flesta ledgerteckningar om jakt och strider, ofta grymt framställda, men flera återger även nostalgiskt det lugna vardagslivet i cheyennebyarna.

 

 

Flera berättar också om romantiska möten och icke rituella danser, som här där Howling Wolf och hans vän Den Befjädrade Björnen försöker ställa sig in hos två flickor som hämtar vatten.

 

 

Cheyenner och siouxer framställs ofta som misogyna och blodtörstiga krigare, men i den poesi och konst de åstadkom finns det också gott om kärlekslyrik och skildringar av romantisk trånad. Som i den här sången som i början av förra seklet spelades in av musikantropologen Frances Theresa Densmore:

 

Jag ser henne i sin kanot,

mina förtjusta ögons jungfru.

Det porlande vattnet

som följer hennes paddel,

är ett tecken till mig.

Å, du min trånads jungfru,

bered mig plats i din kanot.

Räck mig din paddel och

jag skall föra dig varthelst du vill färdas.

 

 

Så gott som samtliga tillfångatagna medlemmar ur krigarsamfunden var visionärer som för att vinna tillträde till sällskapen hade genomgått den omvälvande och plågsamma Soldansen, kanske en orsak till att flera forna indiankrigare sedermera sökte sig till kristendomen, främst i sin katolska tappning som ofta lägger tonvikt vid den plågade Kristus som genom sin offerdöd på korset bevisade sin storhet. Hur han genom ett personlig offer övervann livets plågor och förnedring, samtidigt som han gav andra hopp om frälsning. En sann medicinman.

 

 

Medan han satt fängslad på Fort Marion försämrades Howling Wolfs syn och man fruktade att han skulle bli blind. Fortets läkare rekommenderade experthjälp som var tillgänglig i Boston, där en välkänd läkare utförde så kallade ”extrakapsulära kataraktextraktioner”. Alice Key Pendleton betalade för Howling Wolfs resa, behandling och uppehälle. Mot förväntan lyckades den på sin tid komplicerade operationen och Howling Wolfs syn förbättrades. Under sin flera månader långa konvalescens i Boston imponerades Howling Wolf av ”den vite mannens levnadssätt”. Han talade redan flytande engelska och spanska, klädde sig i europeiska kläder och då han efter sin återkomst till Fort Marion benådades efter fem månader flyttade han tillbaka med sin far,  Minimic,  Örnhuvudet, med vilken han delat sin fångenskap, tillbaka till ett reservat i Oklahoma, där de hade sina fränder.

 

 

Under fem år arbetade Howling Wolf i reservatet som lärare och polis, men då fadern, som aldrig uppgivit sin fädernetro och var en vördad medlem av Bågsträngsförbundet dog 1881, avsade sig Howling Wolf sin kristna tro, tog tillbaka sitt forna namn, Ho-na-nist-to, övertog faderns ledning över Bågsträngsförbundet och började propagera för sin stams återvändande till sina forna traditioner. Han skrev ett brev till Kapten Pratt på Fort Marion:

 

Du öppnade den vite mannens väg för mig och den var bra. På fortet gav du oss kläder, men efter ett år hade de slitits ner och nu är allt det där i stort sett borta … Förr jagade jag buffeln, jag var inte fattig. När jag var med dig saknade jag ingenting, men här är jag fattig. Nu önskar jag att åter kunna färdas ut över slätterna, där skulle jag vara fri och aldrig komma tillbaka.

Liksom sin far hade Ho-na-nist-to varit en stor beundrare av Woo-ka-nay, som av de vita kallades för en ”dålig indian”. Enligt Ho-na-nist-to hade Woo-ka-nay varit en stor medicinman. Han kunde ägna timmar åt att förbereda sin medicin, sitt sinne och sin ande.” En medicinman kallad Is hade gett Woo-ka-nay de första fjärdarna till vad som skulle bli en mycket imponerade fjäderskrud. Is, som sedermera kom att kallas Vita Tjuren hade försäkrat Woo-ka-nay att så länge han bar sin fjäderskrud i strid skulle han inte dödas, men det var på villkoret att han aldrig tog en vit man i hand och före en strid inte rörde järn.

 

 

På Fort Marion tecknade och målade Howling Wolf en mängd bilder med sin hjälte Woo-ka-nay. Som i nedanstående teckning där vi ser Howling Wolf längst upp till höger och Woo-ka-nay nere till vänster. Konstverket föreställer hur på en plats omringad av tipis gör Bågsträngsförbundet sig redo för strid. I mitten sitter sju krigare, sex av dem bär sällskapets heliga spjut och mannen i mitten dess kuppstav. Över dem vajar Stars and Stripes som ett tecken på att ceremonin äger rum inför en av krigarförbundets strider mot USAs armé.

 

 

Ho-na-nist-to, Howling Wolf, var med då Woo-ka-nay dödades under striden vid Beecher Island. Hövdingen hade då rört vid järn i meningen att han tagit emot ett gevär från en av sina anhängare. Under striden tappade Woo-ka-nay sin fjäderskrud och träffades kort därefter av ett gevärsskott mitt i bröstet. Någon som övertygat Ho-na-nist-to om att, trots allt, de gamla visionärerna hade haft rätt i sina övertygelser och spådomar. Då hans far dött beslöt sig därför Ho-na-nist-to att aldrig överge sina fäders tro.

 

 

Då han närmade sig sjuttioårsåldern insåg Ho-na-nist-to att hans familj led av sin kroniska fattigdom och beslutade sig för att utnyttja de vitas intresse för indiansk exotism som han upplevt under sin tid på Fort Marion. Tillsammans med sina söner organiserade Ho-na-nist-to en Wild West Show med dans, musik och hästuppvisningar. Den blev relativt framgångsrik och Ho-na-nist-to kunde skaffa sig både hus och bil. Det var då han körde hem till Oklahoma från en av sina shower i Houston, Texas, som han 1927 dog i en bilolycka.

 

 

Catlin, George (1963) Medicinmän och krigare. Stockholm: Lindqvists Förlag. Collinder, Björn (1972) Den poetiska Eddan. Stockholm: Forum. Deloria, Vine (1970) We Talk, You Listen: New Tribes, New Turf. New York: Macmillan. Densmore, Frances Theresa (1917) Poems from Sioux and Chippewa Songs. Washington D.C.: Ej angivet förlag. Erdoes, Richard (1972) Lame Deer, seeker of visions. New York: Simon and Schuster. Friberg, Gösta och Rolf Aggestam (ed.) (1975) Kretsloppet i primitiv & arkaisk diktning, Lyrikvännen, Nr. 1. Grinnell, George Bird (1962) Blackfoot Lodge Tales: Story of a Prairie People. Lincoln: University of Nebraska Press. Grinnell, George Bird (2019) The Fighting Cheyennes. Charleston, SC: Arcadia Publishing. Hultkrantz, Åke (1967) De amerikanska indianernas religioner. Stockholm: Svenska Bokförlaget. Hutton, Paul Andrew (1985) Phil Sheridan & His Army. Lincoln: University of Nebraska Press 1985. Katz, William Loren (1987) The Black West. Seattle, WA: Open Hand Publishing. Kopp, Robert (2004) Baudelaire: Le soleil noir de la modernité. Paris: Gallimard. Lind, Christer (1943) Stigen och Regnbågen. Helsingfors: Söderström. Littlefield, Daniel och James Parins (1998) Ke-ma-ha: The Omaha Stories of Francis La Flesche. Lincoln: Nebraska University Press. Marquis, Thomas B. (1963) Sitting Bull-krigare i elden. Stockholm: Lindqvists Förlag. Moberg, Vilhelm (1998) Romanen om Utvandrarna: Utvandrarna/Invandrarna/Nybyggarna/ Sista brevet hem. Stockholm: Bonniers. Pearce, Ron Harvey (1965) The Savages of America: A Study of the Indians and the Idea of Civilization. Baltimore: John Hopkins University Press. Powers, Thomas (2010) The Killing of Crazy Horse. New York: Alfred A. Knopf. Rogan, Bjarne (2006) ”Folk Art and Politics in Inter-War Europe: An Early Debate on Applied Ethnology”, Folk Life No. 45(1). Stenimetz, Paul B., S.J. (1980) Pipe, Bible and Peyote Among the Oglala Lakota. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Szabo, Joyce M. (2011) Imprisoned Art, Complex Patronage: Plains Drawings by Howling Wolf and Zotom at the Autry National Center. Santa Fe, NM: School for Advanced Research. Trump, Donald J. (2020) ”Remarks at South Dakota’s 2020 Mount Rushmore Fireworks Celebration,” https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-south-dakotas-2020 Turner, Frederick W. (ed.) (1977) The Portable North American Indian Reader. Harmondsworth: Penguin Books. Widén, Albin (1965) Svenskarna och siouxupproret. Stockholm: Lindquists Förlag.

 

 

 

Kongressen tillsatte en undersökningskommission som bland annat genom undersökningar på plats bekräftade samtliga uppgifter som givits av Kapten Soules och kom till slutsatsen att Chivington medvetet planerat och genomfört ”en regelvidrig och olycklig massaker, överrumplat och kallblodigt mördat indianer som hade all anledning att tro att de befann sig under [USAs] beskydd.”

 

BLOG LIST

For me, who until now has been living in Rome for several years, a visit to Sweden - to meet friends and sisters there - is a time travel. For two years COVID-19 had isolated me in Italy, but now I was back in our house in Bjärnum where I invited former colleagues from my time in a school in nearby...
För mig, som nu sedan flera år tillbaka pendlat mellan Rom och Bjärnum  blir ett  återvändande till Sverige där jag möter vänner och systrar – en tidsresa. Under så gott som två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men...
I am a voracious listener to music and encounter favorites within almost any genre. However, I am also a forlorn amateur. Not a musician and far from being an expert. I am even bad at discerning the difference between minor and major. However, when it comes to that disability, I find solace in...
As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle. My oldest and...
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.   Min äldsta och konstnärligt begåvade...
To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during...
Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.   As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked:...
ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius...
Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.   Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta...
Items: 21 - 30 of 330
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com