SKAPELSENS MYSTERIER Att se ljud och höra färger

Äntligen! Våren är här. Det tröstlösa regnandet har upphört. Värmen får naturen att explodera i frisk grönska. I lövsalar hörs koltrastarnas arior, grönsångare sjunger bland snåren, stenskvättor vid mosstäckta gärdsgårdar, alltmedan göken hörs i fjärran. Ljus, färg och ljud i en obeskrivlig kombination. Skulle det gå att tolka, att återge något sådant? Skapa konst av det? När jag kom hem efter morgonpromenaden funderade jag kring färg och musik. Finns det ett samband?

Inom musik talas det om kromatik, ett ord som kommer från grekiskans chroma, färg. När notskriften utvecklades under Medeltiden färgades vissa nottecken för att ange om en ton skulle hållas kortare tid än vad som angavs av en ofärgad not. Dessvärre spelar jag inte något instrument. I min barndom kämpade jag med en fiol, men någon violinist blev jag aldrig. Jag minns dock att det finns en diatonisk musikskala som består av sju hela toner och en kromatisk sådan som innefattar halvtonerna. Precis som när man kombinerar färger kan skalorna blandas så att olika harmonier uppstår. Robert Schumann skrev: ”En utbildad musiker kan ha lika mycket nytta av studiet av en madonna av Rafael, som en målare kan ha av en symfoni av Mozart”. 

Det har spekulerats om förhållandet mellan färg och ljud, målarkonst och musikkomposition. Goethes betraktade sig som en vetenskapsman och trodde att i framtiden skulle hans färglära visa sig vara värdefullare än hans diktning. Tidigare begrep jag inte alls varför Joseph Turner döpt en av sina målningar till Ljus och Färg (Goethes Färgteori), med tillägget Morgonen efter Syndafloden – Moses skriver boken om Genesis. Men nu har jag läst hans förklaring till den kryptiska titeln. Enligt Turner är Gud en oöverträffad konstnär, ständigt i färd med att skapa och förvandla. Som en del av sin skapelseprocess sände han Syndafloden och bestämde att Noa skulle överleva, sedan gav han Moses befallning att skriva Genesis, som bland annat innehåller en berättelse om hur Gud bar sig åt för att skapa världen. Gud skapade genom ord och ljus. Enligt Turner hade Goethe genom sin färglära kommit Guds metoder på spåren.

Goethe beskrev färger som olika former av ljus. För honom är exempelvis gult ”ljus dämpat av mörker, medan blått är mörker försvagat av ljus”. Färgerna är nyckeln till förståelsen av Guds skapelse. Genom att forska kring förhållandet mellan färg och ljus sökte Goethe ljus och mörker i naturen. Liksom Turner var Goethe fascinerad av förhållandet mellan skapelse, ljus och vatten. De var givetvis väl bekanta med hur skapelseprocessen beskrivs i Genesis. En skildring av Gud som en skapande konstnär:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten». Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Enligt Goethe använder konsten kontrasterna mellan ljus och mörker för att skapa en bild av människorna och vår plats i naturens mångfald. Det finns lagar som styr hur ljus och mörker blandas, hur färger uppkommer. Goethe vägrade dock att koppla ihop musik och färg, även om han antog att de utgick från samma källa.

Kanske var Goethe inte tillräckligt musikaliskt begåvad? Det framstår som märkvärdigt att han inte gillade sättet på vilket Schubert tonsatt hans dikter, utan istället föredrog versioner av nu bortglömda kompositörer som Zelter och Reichart. Kanske skrämdes Goethe av Schuberts musik? De omtumlande känslor den skapar hotade kanske den balans och harmoni Goethe eftersträvade i sin diktning. Det bör dock poängteras att Goethe var mycket musikintresserad. Som många av tidens förmögna överklassmänniskor kunde han spela, både piano och cello, och emellanåt drabbades han av ”musikens oerhörda makt”.

Vid ett par tillfällen träffade Goethe Beethoven och beskrev honom som ”mer sammanbiten, energisk och innerlig” än någon annan han mött under sitt långa och omväxlande liv. Beethoven var fascinerad av Goethes diktning, men ansåg poeten vara alltför svag för ”hovluften” och befläckad av en ”beklaglig fallenhet för löjliga virtuoser”. Musiken var tydligen ett de få områden där Goethe kunde framstå osäker och tafatt. Det var istället ett annat geni, Isaac Newton, som lyckades sammanlänka färg och musik. Genom sina experiment lyckades han sönderdela solljuset i olika färger och blev därmed övertygad om att det måste finnas ett samband mellan vad han uppfattade som de sju färger som framträder när ljus passerar genom ett prisma och den diatoniska skalans sju toner.

Flera konstnärer har varit på jakt efter färgernas musik, bland andra Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt och Mark Rothko. Vasilij Kandinsky skapade förutom sina abstrakta tavlor ”scenstycken” utan dialog, med namn som Lila gardin, Svart och vitt, Den gröna klangen och Den gula klangen. I samarbete med kompositören Thomas von Hartman ville han omsätta musik till färg och tvärtom. Den gula klangen består av sex tablåer inom vilka ett barn klätt i vitt och en vuxen man i svart representerar livet och döden, där finns också fem ”intensivt gula jättar (så stora som möjligt)” och ”svagt röda varelser som på något vis antyder fåglar”.

György Ligety beskrev sin musik som ”ljuspolyfony” och flera andra kompositörer har sökt sambandet mellan färg och ton, som Nikolai Rimsky-Korsakov, Aleksandr Skrjabin, Bela Bartók, Arnold Schönberg, Olivier Messiaen och Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner kom dit genom Schopenhauers förmedling, den kontroversielle kompositörens favoritfilosof hade nämligen ägnat sig åt djupsinniga spekulationer kring Goethes färglära.

Det är möjligt att en del av de där konstnärerna och kompositörerna varit ansatta av synestesi, ett ärftligt, neurologiskt tillstånd som innebär att sinnena överlappar varandra. Synsinnet hos en synestet omskapar ljud på ett sådant sätt att istället för att enbart höra en symfoni ser han hur färger skapas av instrumenten. Det sägs att musiker som Billy Joel, Itzhak Perlman och Hélène Grimaud, liksom den engelske målaren David Hockney, har diagnostiserats med synestesi.

Antagligen är synestesi ett harmlöst och smärtfritt tillstånd. Hos somliga tycks det dock yttra sig som en besatthet, farligt nära sinnessjukdom. Den färgbesatte kompositören Alexander Skrjabin befann sig antagligen på fel sida om vad som kan kallas normalt, som när han yrade om att:

Jag är frihet. Jag är liv, jag är en dröm. Jag är leda, men jag är också brinnande besatthet. Jag är salighet, jag är vansinnig passion. Jag är ingenting, jag är en vibration ... Jag är ett kreativt crescendo av ömma omfamningar, som förbluffar, som bränner, förstör och levandegör. Jag är våldsamma vindkast av okända känslor. Jag är den yttersta gränsen, det högsta krönet. Jag är ingenting.

Skrjabin fann ”ljus i musiken, berusning, flykt och en andlös lycka” och deklarerade att han var oförmögen att skapa enbart musik. Vad han åstadkom var själsförändrande uppenbarelser, vägar skimrande av ljus och färger, där varje detalj deltog i en ”kosmisk dans”. I Skrjabins femte symfoni, Prometheus: Ett poem av eld, hade varje ton en färg angiven - C var rött, ett höjt C violett, D gult, ett höjt D som ”glittrande stål”, E ”pärlevitt och månsken”, F mörkt rött, ett höjt F var ljusblått, G ”orange med röd lyster”, ett höjt G var purpurfärgat, A var grönt, ett höjt A hade samma färgton som ett höjt D, men med en annorlunda lyster, H var ”pärleblått”.

Skrjabin föreställde sig sin död som del av ett makalöst skådespel, ett gnistrande fyrverkeri, en orkan av färg och toner. Kulmen på ett liv av berusande skaparkraft, kombinerat med långt gången hypokondri, bacillskräck och ångest inför ett fortlöpande åldrande, manier som kompletterades med ett tvångsartat förförande av kvinnor, något som upphörde först då han lämnat hustru och fyra barn för en vacker pianoelev. ”Jag gör det som ett offer för min konst”, deklarerade han inför sin övergivna familj.

Skrjabin påstod att han skulle dö en ovanlig död – hans andning skulle upphöra under den extas som skulle gripa honom när hans slutgiltiga mästerverk, Mysterium, uruppfördes vid en spegelblank sjö i det inre av Indien. Ett allkonstverk med dans, musik, fyrverkerier, processioner och heliga riter. Men, istället genomled Alexander Skrjabin en smärtsam dödskamp i blodförgiftning, orsakad av en infekterad läppböld.

En annan extrem synestet var Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, som blivit något av en nationalhjälte i Litauen. Čiurlionis var ett musikaliskt underbarn och emellanåt en inspirerad och inspirerande målare, men dessvärre pendlar flera av hans verk mellan banal New Ageartad kitsch och utsökt abstraktion.

Då gränserna mellan måleri och musik överskrids finns det risk för banalitet, som i Disneys Fantasia, som trots sina brister likväl, inom sin art, kan anses vara ett oöverträffat mästerverk. Disney lockade synesteter som Oskar Fischinger och Bill Tytla till det stora produktionsteam som möjliggjorde den märkliga filmen.

Nåväl, Čiurlionis tavlor har namn som Sonata, Fuga eller Preludium och en del av dem tycks i sin djärvhet, balans och originalitet vara profetiskt moderna. Men, liksom hos en hel del andra överkänsliga konstnärer kollapsade slutligen Čiurlionis psyke. Han blev intagen på mentalsjukhus där han dog av lunginflammation 1911, enbart trettiofem år gammal.

Kopplingen mellan syn och ljud finns också hos konstnärinnan Sophie Calle. Hennes utställning Les Aveugles, De Blinda, visade fotografier av blinda personer, varje porträtt ackompanjerades av två inramade tavlor, en med en text genom vilken den blinde beskriver vad “skönhet” är Om någon exempelvis skrev att gräs är vackert, eftersom det är mjukt och doftar gott och att människor sagt henne att grönt är vackert, så visade Calle ett färgfotografi av gräs, likaså ett hav när någon skrev att havet måste vara vackert, eller fiskar när någon skriver att han tror att fiskar måste vara vackra eftersom de är okända för honom eftersom han varken kan röra vid eller höra levande fiskar.

När jag arbetade på Sida i Stockholm hade jag en blind kollega. Hans jobb bestod i att överföra olika tal, debatter och annat inspelat material till brailleskrift. En gång reste vi hem tillsammans i tunnelbanan och jag frågade honom då om han brukade läsa romaner. Han svarade att det gjorde han ofta och jag undrade hur han, som var född blind, föreställde sig beskrivningar av människor och landskap, Han förklarade att han tänkte sig färger som toner, eller grader av varmt och kallt. Han tillade att lika omöjligt som det måste vara för en seende att begripa hur det är att vara blind, lika ofattbart var det för honom att förstå vad som menas med rött eller blått. Musik kunde kanske användas som en slags förklaring. Musik sägs ju kunna framställa landskap, men landskap spelar ju inte. Min blinde kollega påstod att för honom påminde landskap som beskrevs i romaner och dikter om musik. Han omsatte bilderna till sin egen verklighet där vardagen präglades av olika känslor, som irritation, sorg eller glädje, konsistensen hos sådant han kunde röra vid och ljud, mycket ljud. Han berättade att folk ibland frågade honom om blindhet var som att leva i mörker. Men, hur skulle han kunna svara på en sådan fråga? Han hade upplevt varken mörker eller ljus.

Jag frågade honom vad blått var för honom. Var det kallt eller varmt? Han svarade att han föreställde sig att blått hade olika grader av kyla och likt en ton kunde färgen antagligen ha olika nyanser, speciellt med tanke på i vilket sammanhang den dök upp. Han var tydligen musikalisk och berättade att han trodde att blått var besläktat med ett H, en ganska hög ton, nära ett högt C, men att färgnyansen kunde variera på grund av sammanhanget i vilket den dök upp. Som när en roman beskriver en himmel eller ett hav, så beskrivs de i allmänhet i olika nyanser av blått. Han fortsatte att berätta att intrycket av ett landskap bestod av så mycket mer än det som synen kan ge oss.  Han visste hur sådant som kommer från himlen kändes, som solsken och regn, eller hur gräs och träd doftar, liksom snö och våta trottoarer, allt det sådant förenade sig i föreställningar om olika landskap.

I sin bok A Romance on Three Legs: Glenn Gould’s Obsessive Quest for the Perfect Piano beskriver författarinnan Katie Hafner hur den märklige Glenn Gould söker efter ett perfekt piano. Det märkvärdiga är att han slutligen fann ett sådant, en Steinwayflygel från 1944, bortglömd och dammig i en varuhuskällare i Toronto. Men, Glenn Gould behövde också någon som kunde rekonstruera och stämma hans fynd. Han fann faktiskt en sådan man, den i det närmaste blinde Charles Verne Edquist, som kunde “se” toner som färger. Verne Edquist uppfattade precis som min blinde kollega och Skrjabin H som en blå ton. För Verne Edquist var C ”gulaktigt grön”, A var vit, D var sandfärgad och då han förklarade för Glenn Gould att G var orange (precis som Skrjabin föreställt sig), “eller något i den stilen” svarade mästerpianisten: “Ja, jag vet”.  Liksom flera av de artister jag nämnt uppfattades Glenn Gould av många som alltför manisk för att kunna anses vara ”helt  normal”.   

Robert Schumann (vars verk Glenn Gould av någon anledning inte ville befatta sig med) vandrade in i galenskapen och gick ett tragiskt öde till mötes. Det började med att han hörde ett oavbrutet högt A som hindrade honom från att tänka och tala. Då tonen upphörde kom änglar och sjöng himmelsk musik för honom. Ibland lyckades Schumann skriva ner deras sånger, men allt som oftast stördes han i sitt arbete av skränande demoner, i form av hyenor eller tigrar, som hotade att släpa honom ner i Helvetet. Innan han bad om att bli intagen på mentalsjukhus försökte Schumann ta livet av sig. Han led oerhört. Hans älskade Clara berättade:

Min stackars Robert lider fruktansvärt! Minsta ljud, säger han, låter för honom som musik, en musik mer underbar och spelad på mer fulländade instrument än vad som någonsin hörts på jorden! Och naturligtvis ... han blir fruktansvärt upprörd av allt detta. Läkaren säger sig vara oförmögen att bota honom. De följande nätterna var fruktansvärda – vi kunde knappast sova ... Han försökte arbeta under dagen, men förmådde göra det enbart med yttersta ansträngning. Han upprepade ofta att om detta inte upphörde skulle det förstöra hans själ ... Anfäktelsen av hans hörsel har ökat till en sådan grad att han nu hör hela musikstycken spelas av en fulltalig orkester, från början till slut, och slutackordet ljuder tills dess Roberts tankar skapar ett nytt stycke. Ack, och ingen kan göra något för att befria honom!

För att avsluta dessa aningen vindlande tankegångar kring färg och ljud konstaterar jag att ljus kan brytas ner till färger, där varje färg och dess olika nyanser har sin speciella våglängd. Färgernas våglängder motsvaras av ljudfrekvenser och dessa frekvenser ligger exakt fyrtio oktaver under färgernas våglängder, alltmedan alfa-hjärnvågor ligger fyrtiosex oktaver under.  När jag läste detta hade jag inte en aning vad en hjärnvåg är för något. Jag har nu tagit reda på att hjärnvågor är de elektriska aktiviteter som uppkommer när nervceller kommunicerar med varandra. Det finns flera varianter av hjärnvågor. Alphavågor är de hjärnvågor som dominerar hos en avslappnad vuxen individ.

Allt hänger således samman. Vågrörelserna hos ljus, ljud och mänskliga hjärnaktiviteter är enbart ett fåtal av universums förbindelselänkar. Skulle konstnärer kunna kombinera vågrörelserna från färger, ljud och hjärnaktiviteter? Och om det vore möjligt, skulle de kanske upptäcka en ny konstform som försätter vårt medvetande i harmoni en universell dynamik? En sfärernas musik som Guds hela skapelse deltar i. Skulle vi då kunna uppfatta oss som en integrerad del av ett Universum som lever och skälver i allt skapat? Som hinduerna säger: Tat twam asi  तत् त्वम् असि – Det är du.