I SKYMNINGSZONEN: Spöken och en grotta på Sardinien

Vår första lägenhet i Rom var hemsökt. Rose tyckte inte om att vistas ensam i salongen. Salen hade en öppen spis och nedre hälften av väggarna var ekboaserade, medan den övre var klädd med beigt råsiden. Det var ett ganska mörkt, men trots allt var det ett vackert rum. Själv tyckte att det var trivsamt där inne, men Rose kände allt som oftast en obehaglig ”närvaro”. Min yngsta dotter klagade ibland över att hon fick sin sömn störd av ”en dam som såg otäck ut”.

Huset hade en portiere, en portvakt, en trevlig man som hette Mario. Han var sard, alltså från Sardinien och född i en liten stad i distriktet Sassari, en plats där de talar en spanskinfluerad italienska som gjorde att jag hade lättare att förstå honom än italienare i allmänhet. Mario hade varit sjöman och jag satt ibland och pratade med honom vid bordet i entrén, där han brukade hålla till. En dag frågade han mig om vi hade märkt av henne.

- Vem? undrade jag

- Pojkarnas mor.

Mario undrade om jag visste att lägenheten vi bodde i ursprungligen varit del av en större lägenhet som delats på mitten. Det visste jag. Vår lägenhet hade blivit avdelad från den som brodern till vår värd bodde i, något som var förklaringen till att vårt kök var ovanligt litet. Det som ursprungligen varit lägenhetens kök låg nämligen i den del som nu tillhörde vår granne; värdens äldre bror som arbetade på ett företag som dubbade filmer.

- Nej, vi har inte träffat deras mor, svarade jag och undrade i tysthet  vad Mario menade med ”märkt”. Skrek och väsnades damen ovanligt mycket, eller var hon otrevlig? Mario log hemlighetsfullt:

- Hon är död.

- Jag förstår inte

Mario berättade att ”pojkarna” hade förlorat sina föräldrar i en bilolycka och sedan delat lägenheten mellan sig. Vår unge värd hade flyttat från sin del och hyrde nu ut den till oss.

- Deras mor var mycket nervös av sig, förklarade Mario. Hon var inte så lätt att tas med. Det är därför jag frågar om ni märkt av henne.

- Hur då märkt?

- Jag har hört sägas att hon, eller snarare hennes ande, finns kvar i huset. Jag har aldrig sett henne, men hon lär finnas hos er.

Jag kan inte förneka att jag blev lätt uppskakad, fast samtidigt fascinerad. Mindes hur jag för flera år sedan varit med om en voodooseans i Dominikanska Republiken. Den ägde rum hemma hos en välkänd bruja, voodooprästinnna, som kallades Doña Blanca. En imponerande och omtumlande upplevelse. Mitt under ceremonin, hon och hennes vitklädda assistenter hade virvlat runt kring altaret i vita klänningar, griper Doña Blanca tag i mig och svänger våldsamt runt mig flera gånger. Hon är besatt av en manlig luase, en voodoogud, och hennes röst är därför mörk och grov. Efter vår svängom griper hon mitt ansikte mellan sina händer, stirrar mig stint och hotfullt rakt in i ögonen och väser:

- Du gillar det spirituella. Inte sant?

Hon hade rätt. Jag är fascinerad av vad italienarna kallar Aldilà, Det Utanför, det som finns bortom vår vardag. Till skillnad från min familj lockas jag av spöken, mörker och märkliga ting. Men, till skillnad från dem saknar jag det som haitier kallar connaissance, kontakt med och kunskap om ”den andra världen”, den som finns omkring oss – i drömmen, i fantasin, där lwas, andarna och de döda bor.  Den värld som är mäktigare än vår, eftersom den är gränslös. Det var säkert min brist på connaissance som var orsaken till att jag inte känt närvaron av pojkarnas mor. En brist som dock inte hindrat att jag upplevt en del märkliga ting. Men spöken?

Jo, en gång året innan jag börjat skolan, så jag måste ha varit sex år. Det var sommar och vi bodde i ett torp på Öland, ett fint ställe med en igenvuxen trädgård bakom vilket det fanns en förfallen lada med en vindflöjel som gnisslade kusligt. Den minns jag väl eftersom utedasset låg vid ladan och då jag satt där inne i sommarvärmen, medan soljuset strimlades av dörrens spjälor, lyssnade jag till flöjens gnissel; skrämmande, men dock spännande. Vi cyklade runt på ön och jag kommer ihåg hur väderkvarnarna såg ut i skymningsljuset. En tam kaja, som kunde säga ett par ord, flög in trädgården när vi åt frukost och lyssnade till Fars transistorradio, som berättade hur en pyroman härjade på Öland.

Jag och Annika sov i ett yttre rum, Far och Mor i ett inre. Mitt i natten vaknade jag och Annika samtidigt och kände hur ett kallt vinddrag drog genom rummet, strax efteråt kom Mor in i vårt rum och undrade oroat om vi sov – en plötslig kyla hade väckt henne och Far. Den hade under någon minut lägrat sig i rummet och sedan försvunnit. När semestern led mot sitt slut cyklade vi in till Borgholm för att lämna tillbaka nycklarna på stugförmedlingens kontor. Uthyraren undrade då om vi märkt något underligt med huset:

- Hur så? undrade Far.

- Tja, svarade mannen. Egentligen skulle jag kanske inte tala om det här för er, men mannen som skall hyra efter er uppgav att han ville hyra huset eftersom han ägnar sig åt att studera paranormala fenomen.

- Paranormala fenomen?

- Ja, skrattade mannen. Han påstod att han undersöker hemsökta hus och att torpet ni hyrde är känt för sina spökerier.

Vi har väl alla varit med om sådant, kanske var det något underjordiskt vattendrag som strömmade under husgrunden, eller en nattlig vindfläkt som letat sig in i torpet, men visst – det kan ju också hända att vi fick besök av en osalig ande, eller att en nattstånden gast börjat röra på sig. I mina hemtrakter berättas det att spöken som överraskats av gryningen blir stående som ett kallt luftstråk under dagen och kan inte röra sig igen förrän natten blir som mörkast.

Mario bodde med sin familj i en tjänstelägenhet på husets nedre botten. Hans hustru, Vivi, såg väl egentligen ganska bra ut, men eftersom hon sällan lämnade den dystra lägenheten och rökte som en skorsten gav hon ett glåmigt intryck och jag tyckte synd om henne eftersom hon tillbringade det mesta av sin tid nere i det lilla kyffet. Deras dotter Noemi, som var i tioårsåldern, var däremot en livlig och vaken flicka, som var flitig i skolan. Hennes lillebror som var en tre- fyra år, minns jag inte mycket av. Flera år senare fick han en cancersvulst i hjärnan, men mirakulöst nog opererades han och klarade sig med förståndet i behåll.

Tillsammans med Mario och Vivi upplevde vi ett par år senare en magisk afton på Sardinien, ett ögonblick, då gränsen mellan nuet och Aldilà utplånades och vi fick träda in i en tidlös skymningszon, the Twilight Zone.

There is a fifth dimension beyond that which is known to man. It is a dimension as vast as space and as timeless as infinity. It is the middle ground between light and shadow, between science and superstition, and it lies between the pit of man's fears and the summit of his knowledge. This is the dimension of imagination. It is an area which we call the Twilight Zone.

Det finns en femte dimension utöver vad som är känt för människan. Det är en dimension väldig som Rymden och tidlös som oändligheten. En plats mellan ljus och skugga, mellan vetenskap och vidskepelse, mellan skräckens avgrund och höjden av mänskligt vetande. Det är fantasins dimension. Ett område vi kallar Skymningszonen.

Så löd inledningen till en av de märkligaste TVserier som gjorts. Den hade sin storhetstid mellan 1959 och 1964 och även om två hyfsade återupplivningsförsök gjordes, kunde de inte överträffa originalet. Det var antagligen förenat med den mystik som då fanns kring TVapparaten. Efter vardagens slit och rutiner mörklades vardagsrummet, kvällstéet dukades fram medan familjen samlades framför TV:n. Dess blågrå ljus strålade mot oss som ur ett tittskåp, inom vilket märkliga världar nu öppnades. Den svart-vita världen där inne var väsensskild från vardagen, vi lockades ditin och stannade flera timmar – en Skymningszon.

Givetvis är minnet också en skymningszon och det kan också, likt en kamera, bevara vad som finns där inne. Jazzkännaren Eric Hobsbawm, har med böcker som Banditer och Massproducerade traditioner ibland varit min ciceron i Skymningszonen och pekat ut flera av de farliga myter som frodas där inne. Inte minst den otäcka form av nationalism som återigen försöker strypa Europa. Han förklarade hur patriotism skapats uppifrån, av sociala ingenjörer, historiker och skrupellösa politiker, för att sedan sprida sig bland ”vanligt folk”. Sug på den karamellen – Sverigedemokrater! Nåväl, som den skicklige historiker Hobsbawm var påstod han en gång att hans liv varit ”en protest mot glömskan”. Att bevara minnet och fantasin och förmedla det till andra är kanske kulturens kärna – musiken, litteraturen, filmen och konsten, antagligen även dataspel, fast det är en värld jag inte känner till. Ibland inbillar jag mig att min blogg är en minimal del av en sådan gärning – att bevara och förmedla fantasins och minnets världar. I varje fall för mig själv. Dessvärre är min litterära förmåga inte så stor som den borde vara och mitt minne kunde vara betydligt bättre

Exempelvis så skulle jag vilja minnas namnet på staden där Mario var född och där hans generösa föräldrar bjöd oss på en fin middag och givetvis också namnet på det märkliga kapell som han senare tog oss till och som förde oss  in Skymningszonen. Som dominikanska bönder har förklarat för mig är nämligen Skymningszonen en högst påtaglig plats:

En gång levde indianerna på hela ön, det var deras ö. Här hade de sina åkrar, sina byar och kungadömen, men så kom conqiustadorerna. De vita dödade indianerna, förslavade dem och gav dem sina sjukdomar i utbyte mot deras guld. Landet var indianernas, men för att bevara det hade de inget annat val än att flytta ner under jorden. Där bor de fortfarande och de äger den kraft som ger liv åt marken. De vita har byggt städer, huggit ner skogarna och förgiftat jorden, men vi bönder vet att om du vill ha kraft ur marken måste du gå till indianerna och ge dem vad de vill ha – vackra, glittrande ting, rom och sötsaker. Gå till källorna och floderna där livskraften bryter fram, gå ner i grottorna, de är närmre underjorden, där indianerna bor. Bli vän med dem, ge dem vad de tycker om och de kommer att hjälpa dig.

Det finns två topografier, en vardaglig och en helig, den ena täcker den andra, men det betyder inte att det heliga inte finns och att det inte kan tränga in i vardagen. Det heliga ger sig till känna genom drömmar och konst, men också genom ideologier och fanatism.

Marios familj flyttade tillbaka till Sardinien och en sommar hälsade vi på dem där. Förändringen var förbluffande. Den tidigare grå och kedjerökande Vivi hade blommat upp och visade sig vara en spirituell och sprudlande källa till sardisk kultur. Hon kunde sitt folks sånger, berättelser och historia och hade läst allt av deras nobelpristagarinna Grazia Delleda. Vivi berättade om traktens nurager, de imponerande monument som öns invånare byggde mellan 1700 och 1400 f.Kr. Ingen känner deras syfte. Var de försvarsanläggningar, fursteborgar eller tempel, eller kanske allt det där samtidigt? Numera är de en del av Sardiniens märkliga landskap, där de lätt kan misstas för de klippformationer som oväntat reser sig ur den stora öns inre bergslandskap, en besjälad värld där fattiga herdar och banditer under sekler levt nära sina mystiska gudomligheter.

Vivi och Mario tog oss till kyrkor och nurager, visade oss sitt bröllopsalbum och bjöd på mat. Efter middagen hos Marios föräldrar åkte vi bil på slingrande vägar genom ett vilt, främmande landskap, starkt belyst av en fullmåne som emellanåt doldes av drivande, vita moln. Efter en lång nattlig körning kom vi fram till en förfallen kyrka på en bergsplatå. Runtomkring den lyste eldar kring vilka sarder satt och delade vin och mat mellan sig. Det var en nattlig fest för att ära kyrkans skyddshelgon. Pilgrimerna, samtalade, sjöng och någon spelade säckpipa. De bjöd oss på mat och vin och vi kände oss välkomna. Jag frågade en skäggig, vänlig, kepskrönt man, som bjöd mig på vin, vad han pysslade med. Skrattande svarade han:

- Jag sysslar inte med någonting och det är jag stolt över. Jag är sard och lever bra. Det har min far gjort före mig och hans farfar före honom.

De tog oss in i kyrkan, den var mörklagd, men ur ett hål i muren bredvid altaret spred sig ett milt, gult sken. För att komma dit in var vi tvungna att krypa på alla fyra och därinne öppnade sig en fullkomligt oväntad syn - belysta av en mängd stearinljus, placerade på golvet, syntes döskallar, upplavade från golv till tak:

- Det är kristna martyrer, viskade Mario bredvid mig.

- Sardiska legionärer som blev omvända till kristendomen och sedan mördades av sina romerska officerare.

Förundrad betraktade jag skallarna, som tycktes röra sig i det flackande ljusskenet. Det var inte skrämmande, snarare högtidligt. Kände det som om jag hamnat i underjorden, i en av de indianska grottor jag besökt i Dominikanska Republiken. Samma närvaro av något heligt och gripande, som om jag passerat en tröskel och genom att krypa genom den trånga passagen hamnat i en förgången, men likväl evig tid. Det som den rumänske religionshistorikern Mircia Eliade kallat illud tempus, ”den tiden”, en “tid utanför tiden”, där allt förblir oförändrat, den tid där riterna utspelar sig, där det heliga finns.

Det finns människor som lever inom illud tempus. Jag träffade flera av dem längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken och jag förmodar att sådana personer även finns på Sardinien. På den södra delen av grannön, Korsika, finns en och annan mazzera kvar. Det rör sig om både män och kvinnor, men de flesta är kvinnor. Ordet mazzera kommer från latinets mactare, att döda, som har blivit till italienskans ammazzare. Mazzeran dödar dock inte i ”verkligheten” det mesta av hennes verksamhet sker i Aldilà, i Skymningszonen, i drömmens rike och därför kallas mazzeri ofta för drömjägare.

Jakten kan vara både enskild och kollektiv. En mazzera jagar antingen i sin vardagliga skepnad, eller i form av ett djur - en hund, en katt eller en kråka. Hennes rykte är ambivalent, oftast lever hon ett vardagligt, socialt liv och döljer noggrant sin sanna natur, men hennes grannar anar den. Det är oftast blicken som avslöjar en mazzera. Ögonen förmår inte  dölja de djup som finns inom henne och folk förstår att hon lever i skymningslandet mellan dröm och verklighet och att hon genom sin förtrogenhet med drömvärlden både kan hjälpa och skada sina grannar. Eftersom mazzari inte känner några gränser kan de med tanken krypa in under huden på andra människor och finna vad de gömmer i sin själ. De kan också locka andra in i sitt ”rike av mörker och död”. Det sägs att den som en gång klivit in i det riket aldrig kan bli fri. Därinne känner man dödens närhet och livets styrka. Även om mazzari kallas ”mördare” är de likväl fredliga varelser – det vill säga i vardagslivet.

Boken jag läst om mazzari skrevs av Dorothy Carrington, som under större delen  av sitt liv bodde på Korsika. Hon var dotter till generalen Frederik Carrington, känd för att i slutet av 1800-talet ha krossat Matabeleuproret i det nuvarande Zimbabwe, där Ndbele och Shona krigare förde ett hopplöst krig mot engelsmännens maxim guns, kulsprutor.  Dorothy var ung när hennes föräldrar dog, fadern då hon var tre år och modern då hon var åtta år, hon fann sin hemvist i Londons konstvärld. Hon kom först till Korsika 1948 och 1954 bosatte hon sig där. Dorothy Carrington dog 2002. Hon kom att utforska Korsika utan och innan, främst på jakt efter ”den mörka, hotfulla sidan av det korsikanska psyket”, det var så hon kom i kontakt med mazzari. Hon träffade enbart två av dem personligen, men hon studerade grundligt all folklore hon kunde finna om dem och deras verksamhet.

Dorothy Carrington menar att det inte enbart var i drömmen som mazzari dödade. De kunde också samlas i grupp och under en gemensam, nattlig jakt döda ett djur, främst vildsvin. Om de i djurets drag kunde upptäcka en människas ansikte betydde det att han eller hon skulle dö inom tre dagar, möjligen senare, men säkerligen inom ett år och på ett ojämnt datum. Det var sällan en mazzara erkände att hon tillhörde det hemliga sällskapet. Andra kunde peka ut dem, men man varken undvek eller hatade dem, fast de, eftersom ”de kände döden”, var allmänt fruktade. Genom sin särställning deltog inte mazzari i politik och de var skyddade från blodshämnd och de våldsamma vendettor som under Carringtons tid på ön fortsatte att plåga den korsikanska landsbygden.

Jag vet inte om det finns, eller har funnits, mazzari på Sardinien, men även där berättas legender om nattjagande kvinnor. La Femmina Accabbadòra, Den Kvinnliga Förgörerskan, jagar antingen ensam eller i grupp och hon dödar inte djur, utan människor. En bitter änka som tagit på sig uppgiften att om nätterna, svartklädd och ibland i sällskap med andra beslöjade änkor, söka upp orkeslösa åldringar, eller kroniskt sjuka bybor, för att skoningslöst slå ihjäl dem. Vad som förenar La Accabbadòra med mazzari är hennes vapen, en mazza, den grova roten till en vinstock, som också är mazzaris favorittillhygge.

En del tror på historierna om La Accabbadòra och har framställt hennes verksamhet som en form av eutanasi i fattiga herde- och bondesamhällen, som inte har råd att försörja orkeslösa åldringar och andra människor som inte gör någon nytta. Det är svårt att tro på en sådan grym verksamhet, men sardisk folktro och en del märkliga traditioner kan ge ett hårt och primitivt intryck. Öns karnevaler är exempelvis allt som oftast skräckinjagande tillställningar, med sina zias och mauthones. De förstnämnda är  män utklädda till kvinnor, med groteska masker och svarta klänningar bar de omkring blodiga dockor som de räcker fram till unga kvinnor för att de skall de dem di. Mauthones är från huvud till fot iklädda väldiga fårskinnspälsar och även de bär groteska masker, ofta i form av olika djur. Mest imponerande är den väldige So Bue som bär en stilig oxmask och han har över sin omfattande fårskinnspäls hängt stora koskällor. Mannen som är klädd på det viset måste vara kraftig och atletisk; utstyrseln väger i allmänhet mer än trettio kilo. Innanför pälsen bär So Bue i vissa byar blodfyllda lädersäckar, eftersom han på karnevalens sista dag "offras" på torget och blodet då rinner omkring honom. En del etnografer har velat härleda de märkliga riterna tusentals år tillbaka, till tiden innan Sardinien kristnades och tidigare än så, fast det är en vansklig uppgift att bevisa karnevalens ålder, eftersom traditionerna inte är nedtecknade tidigare än 1800-talets början.

Dorothy Carrington antog att mazzari var del av en uråldrig tradition med rötter lång tillbaka i den neolitiska kultur som på grannön givit upphov till nuragerna och kanske hade hon rätt. Även på andra håll i Italien har antropologer och historiker beskrivit grupper av främst kvinnor som gett sig ut på nattliga jakter, främst i sina drömmar, men också i verkligheten. Mest känd är Carlo Ginzburgs skildring av benandanti, som genom rättegångsprotokoll redogör för förföljelserna mellan 1575 och 1675 av en grupp bönder som påstod att de under sömnen kunde lämna sina kroppar och kämpa mot ondskefulla häxor, för att därigenom skydda sina grödor.

Förhören med benandanti, som var verksamma i landskapet Friuli i norra Italien, är liksom mazzaris historier fyllda med berättelser om hur de företar nattliga resor, ofta i form av olika djur, liksom mazzari antog benandanti  i allmänhet skepnaden av små och ofarliga djur, som kattor, hundar och fåglar, till och med harar och kaniner.

Liksom mazzari kunde speciellt kvinnor hävda att de träffades i verkligheten, att de då kunde dansa, dricka och festa och vid sådana tillfällen också få veta vilka i byarna som ”skulle dö inom ett år”. Den sortens skildringar har fått forskare som Norman Cohn att anse att "verkligheten" bakom benandantis skildringar har skapats av inkvisitorerna som förhörde dem. De  påminner nämligen mycket om liknande vittnesmål som dök upp under samtida  häxprocesser i så gott som hela Europa. Cohn tvivlar på att man som Carlo Ginzburg, och sedemera olika ”häxkulter” som vuxit upp inom New Agerörelser, skulle kunna anta att det rörde sig om uråldriga fruktbarhetsriter, något som även Dorothy Carrington också antog. Norman Cohn tvivlar inte på att folk som benandanti och mazzari har talat sanning då de berättat om sina upplevelser. De har säkerligen varit i  Aldilà:

Benandanti var övertygade om att deras erfarenheter var verkliga och att vad de gjort hade de gjort gemensamt; men inte för ett ögonblick påstod de att de gjort det kroppsligen - enligt dem kämpade även häxorna andligen.

Den "andra sfären" var för benandanti och mazzari en del av livet. Vad de upplevde i trance och drömmar var för dem verklighet, något deras domare inte kunde förstå:

Vad Ginzburg fann i sextonhundratalsarkiven var i själva verket en lokal variant av vad som under århundraden hade upplevts av anhängare av Diana, Herodias eller Holda. Det var inte resterna av någon uråldrig fruktbarhetskult, något som påståtts av Margaret Murray och hennes anhängare. Vad det visar är - återigen - det faktum att det inte enbart är en persons medvetna tankar, men också  trancetillstånd  och hennes drömmar som är grundligt påverkade  av de förställningar som råder inom det samhälle hon  lever och verkar inom.  

Jag tror Cohn har rätt, han talar inte om kulter och ritualer, utan om människor med connaissance. Sådana som tror sig känna en parallel verklighet, likt den över hundra år gamle Julian Ramos som en gång, långt ute på den dominikanska landsbygden, förklarade för mig:

-  Här finns två världar i en. En som värld som man kan ta på och en annan som är osynlig för män som du, sådana från länderna där borta, men den världen är mäktigare än den andra. Det är drömmens värld där luases och de döda bor. Jag känner båda världarna och jag vandrar mellan dem, som en man som går genom sol och skugga.

Ord som speglar vad mystiker över hela världen erfarit. Sveriges andeskådare, Emanuel Swedenborg, kunde påstå att han steg in och ut i andevärlden liksom vi går ut ur eller in i ett rum och att de som finns i den ”andra sfären” kan betrakta och bedöma ”vår” värld bättre än vad ”vi” kan göra.

Jag vet inte, men jag tror mig ha anat den där främmande världen inom konsten, i böcker jag läst och hos vissa människor jag mött. Men, eftersom jag saknar connaissance har jag aldrig själv lyckats kliva in i den och väl är väl det, ty risken finns att jag då, som mazzari säger skulle kunna förlora mig i Skymningszonen och förvandlas till en drömmare, någon som ”älskar ensamheten”.

Boselli, Mauro (2005) Dampyr: Le Terminatrici. Milano: Sergio Bonelli Editore. Bucarelli, Sergio (2003) Eutanasia ante litteram in  Sardegna. Sa femmina accabbadòra. Usi, costumi e tradizioni attorno morte in Sardegna. Calgari: Scuola Sarda. Carrington, Dorothy (1996) The Dream-Hunters of Corsica. London: Phoenix.  Cohn, Norman (1976) Europe´s Inner Demons. Frogmore, St Albans: Paladin. Ginzburg, Carlo (1991) Benandanti: De goda häxmästarna. Ågerup: Östlings Bokförlag Symposion. Hobsbawm, Eric (2002) Massproducerade traditioner. Lund: Arkiv förlag.