En natt föll min nittiotreåriga mor omkull i köket. Hon hade blivit yr och gripit tag i skafferidörren, som lossnade och föll över henne. Hon störtade in i spisen och när jag kom nerrusande från andra våningen fann jag henne liggande på golvet, med den stora dörren över sig. Som vanligt beklagade hon sig inte och ville absolut inte att jag skulle ringa efter hjälp, fast hon kunde inte gå och benet smärtade.
Jag lyckades få henne i säng. Eftersom smärtan inte gav med sig under morgonen fruktade jag att hon brutit benet och ringde därför efter ambulansen, som dök upp efter mindre än en halvtimme. Personalen var förbluffande effektiv och professionell. De skrev ner alla nödvändiga uppgifter – hur och när Mor fallit, vilka mediciner hon tog, hennes personuppgifter, bad mig packa toalettartiklar och läsning, alltmedan de tog flera prover. Vad som imponerade mest var hur lättsamma de var; vänliga, lugnande och upplysande. De hade med sig material och en sjukhussäng, vant och lätt lyfte de upp Mor i sängen och förde in henne i ambulansen. Snart satt jag framme hos chauffören och samtalade med honom medan vi for mot lasarettet i Kristianstad, tre mil från Hässleholm. Jag hörde hur mor talade och skrattade tillsammans med sjuksköterskan bakom oss. Hon var lika klar i huvudet och positiv som hon brukar vara.
Under resan berättade ambulansföraren om sitt yrke, som han stortrivdes med och hade ägnat sig åt i mer än tjugofem år. Han berättade hur ambulanspersonalens verksamhet blivit alltmer specialiserad och att det ankom på dem att utföra en hel del tester och förbehandlingar redan innan de fört patienten till sjukhus, detta för att förkorta väntetiden på akutmottagningarna. Således fanns det exempelvis mycket klart angivna rutiner för hur ett lårbensbrott skulle åtgärdas, det som drabbat min mor.
Vad som mest fascinerade mig under mitt samtal med ambulansföraren var när han berättade hur mycket tid han tvingades ägna sig åt att ta hand om missbrukare och misshandelsoffer. Att han tyckte att sådant blev värre för varje år som gick. Han berättade om den skrämmande misären som många människor lever i och hur samma patienter åker ut och in på sjukhuset. Hur han räddat livet på en missbrukare, enbart för att ett par dagar senare möta honom på Systembolaget och senare på kvällen åter ta hand om honom, efter det att han blivit nerslagen utanför en krog.
- Värst är det för barnen som tvingas växa upp tillsammans med missbrukare och kriminella. En del miljöer trotsar all beskrivning. Vad som plågar mig mest är när barn far illa. Hur de skadas för livet.
Han berättade om en parallel värld, som innan han blivit ambulansförare varit totalt okänd för honom.
Vi kom fram till akuten i Kristianstad där vi möttes med samma effektivitet, omsorg och vänlighet. Mor opererades och ligger sedan några dagar tillbaka på en rehabiliteringsavdelning. Där är ljust och rent, maten är god, personalen trevlig och tillmötesgående. Jag har sett sjukhus på andra håll i världen, inte minst ute på landsbygden i Afrika och Latinamerika, därigenom blev upplevelsen av den svenska sjukvården i det närmaste surrealistisk – renheten, moderniteten, den vänliga effektiviteten. Allt en väsentlig del av det folkhem som började byggas upp under nittonhundratalet. Ett samhällssystem där man försöker ta hand om alla och envar, där ingen utesluts, i varje fall inte i en sådan omfattning som jag erfarit på många platser utanför Sveriges gränser.
Det var detta som Gustav Möller varit med om att bygga upp. I mitt förra blogginlägg nämnde jag honom som en av det socialdemokratiska partiets mest betydelsefulla ideologer, hur han vurmade för folkbildning och som socialminister var med om att projektera ett framtida välfärdssverige.
Gustav Möller föddes 1884 på Möllevången i Malmö. Fadern var smed och dog i tyfus innan Gustav blivit ett år. Hans mor, som försörjde familjen som tvätt- och skurgumma, dog i lungsot när Gustav var fjorton år. De bodde vid Tallgatan, som ansågs vara en av de eländigaste adresserna i staden. I en tidningsartikel berättade Möller om sin barndoms gata;
Tallgatan i Malmö var en återvändsgränd, spärrad av ett högt plank, utanför vilket låg åkrar och köksträdgårdar. Där fanns endast sju fastigheter, alla tvåvåningshus. I folkmun gick den under namnet Tattragatan, vilket antydde att man ansåg gatan helt eller delvis var bebodd av tattarefamiljer. Det sades att bönderna från sydligaste Skåne skyndade på sina hästar av fruktan för överfall då de på södra Förstadsgatan körde förbi Tallgatan. […] En man och en kvinna utpekades som socialister; de levde ogifta tillsammans. Detta och deras politiska åskådning kom gatans övriga befolkning att betrakta dem med viss skygghet, icke helt fri från dold skräck. Längre hade arbetarrörelsen icke kommit på 90-talet, än att, i denna typiska proletärgata, där fattigdomen satt sin prägel på varenda människa utom bagare Pålsson, man såg ett par socialister såsom närmast konstiga avvikelser från normalmänniskan, säkerligen också farliga.
Det var inte ovanligt att flera av de tidiga socialdemokratiska politikerna kom från fattiga miljöer, liksom Gustav Möller hade de arbetat sig upp, studerat och blivit tongivande inom partiet. I en biografi över Möller konstaterar författarna att:
Hans mors svåra liv och förtidiga död var en drivkraft för honom att bli politiker. […] Bilderna blev en påminnelse: Bernhard och modern hade inte fått leva sina liv till slut och de hade haft det svårt medan de levde. Sådana öden måste förhindras.
Bernhard var Gustav Möllers äldre bror som emigrerat till USA där han slet ont och dog i cancer innan bröderna kunde återses.
Inte långt efter Socialdemokraternas segerval 1932, efter vilket Gustav Möller utsetts till socialminister, fick han besök av Uno Åhrén, den radikale arkitekten och medförfattaren till manifestet acceptera. Åhrén kom i sällskap med Gunnar Myrdal, nyutnämnd professor och sedermera nobelpristagare i ekonomi. Åhrén och Myrdal förslog att Gustav Möller skulle ge dem i uppdrag att göra en utredning och tillsätta en kommitté för att lösa den beklämmande bostadstandarden i Sverige och därigenom inleda en genomgripande moderniseringsprocess av hela det svenska samhället. Möller var avogt inställd mot de två entusiasterna och Myrdal skrev senare att:
I oss två såg han nog exemplar av ett släkte som den garvade arbetarpolitikern vant sig att inte ta på allvar. Unga idealister från den intellektuella överklassen utan praktisk erfarenhet.
Myrdal och Åhrén lät sig dock inte hindras utan sökte omedelbart upp finansministern, Ernst Wigforss, som lät sig övertalas och lovade skjuta till den finansiering som krävdes. Ett år senare tog Gustav Möller kontakt med Åhrén och Myrdal, när de mötte honom förklarade han ”med ett illmarigt leende” att regeringen beslutat tillsätta en kommitté med namnet Bostadssociala Utredningen och att han förväntade sig att Åhrén och Myrdal så snart som möjligt skulle kunna lägga fram ett förslag rörande de svenska städernas ”framtida bostadsförsörjning”. Det var startskottet till en socialdemokratisk bostadspolitik som skulle prägla samhällsutvecklingen under flera decennier.
Samma år hyrde Gunnar Myrdal tillsammans med sin hustru Alva en stuga bland de norska fjällen, där ägnade de sommaren åt fotvandringar och författandet av en bok som skulle slå ner som en bomb i den svenska samhällsdebatten – Kris i befolkningsfrågan.
Vad Alva och Gunnar Myrdal åstadkom tycktes nästan som ett mirakel och förvandlade dem till det beryktade ”paret Myrdal som vänder upp och ner på allt”. De tycktes acceptera vad konservativa krafter under flera år predikat, nämligen att den sunda, svenska folkstammen var i färd med att försvagas, samtidigt som befolkningsminskningen var katastrofal, men istället för att gå i den bruna fällan och rekommendera en nazistinfluerad politik baserad på tvång och diktatur, drog paret Myrdal en diametralt motsatt slutsats:
Befolkningsfrågan har förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället.
Myrdalarna beskrev i skrämmande ordalag, rikligt underbyggt med statistik och vetenskapliga undersökningar, hur Sverige sjunkit ner i apati och fattigdom, där hälften av alla barn bodde i överbefolkade, usla bostäder, något som hämmade deras fysiska och psykiska utveckling. Skulden till sakernas sorgliga tillstånd låg hos konservativa och kyrkliga mörkmän som hävdade att all förändring var av ondo, att familjer luckrades upp och moralen förflackades, alltmedan kvinnors och barns situation ständigt förvärrades genom det sedliga förfallet.
Alva och Gunnar Myrdal tvekade inte att kritisera sina motståndare som ovetenskapliga, mindre begåvade, till och med oärliga. Enligt dem var det idiotiskt att svamla om ”gamla goda tider” och inbilla sig att det vore möjligt att hindra ett sunt samliv och kvinnors rätt till sin frihet och sina kroppar. Att försöka lagstifta bort preventivmedel vore både ineffektivt och i strid med familjernas rättmätiga krav på frihet, respekt och kärlek. Istället för att påtvinga en uppifrån beslutad ”moral” på de närande klasserna, gällde det nu att öppna upp och vädra ut samhället och därigenom skapa lika möjligheter för varje medborgare, man som kvinna. Det uppväxande släktet skulle erbjudas bättre skolor, arbetare och tjänstemän måste få drägliga arbetsförhållanden och alla svenskar människovärdiga bostäder.
Istället för att predika och hota med bestraffningar borde beslutsfattare stimulera breda sociala reformer till stöd för kvinnors och barns möjligheter och rättigheter. Varför skulle svenska folket sätta fler barn till världen om majoriten tvingades vistas i undermåliga bostäder, med ett rum och kök och oftast utan egna badrum? När utbildning och arbetsförhållanden var usla, när det saknades tillräckligt med inkomst för livets nödtorft? När kvinnor tvingades välja mellan hemslaveri och barnlöshet ute på arbetsmarkanden?
Kris i Befolkningsfrågan andades samma gränslösa optimism och tvärsäkra självtillit som de radikala arkitekternas manifest acceptera. Alva och Gunnar Myrdal trodde sig veta så oerhört mycket, till och med hur framtiden skulle gestalta sig. Deras tro på förnuftets slutgiltiga seger var bergfast. De skriver att hela den svenska samhällstrukturen står inför en omvälvande övergång från en ”förkapitalistisk tradition” till en ”mer planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap byggd på bredast möjliga demokratiska grund”.
För att möjliggöra ett sådant samhälle krävdes ett föredömligt ”människomaterial” skapat och uppbyggt genom ett fritt, starkt och sunt samhällssystem. Varje individ måste garanteras möjligheten att fritt få välja sitt liv och anpassa sig till en ny tids krav. Nästan alla reformer som kom att karaktärisera det svenska Folkhemmet tycks vara beskrivna i Kris i befolkningsfrågan, men det var främst det personliga tonfallet, de konkreta förslagen och övertygelsen om vad kvinnor, män och barn verkligen krävde och behövde som gav boken dess stora genomslagskraft.
Kritiken mot Kris i befolkningsfrågan blev mycket hård, det var främst konservativa och kyrkliga krafter som gick hårt åt paret Myrdals kontroversiella bok. Vad som mest upprörde var deras plädering för kvinnors frihet, att barnomsorg borde vara ett statligt, kommunalt åttagande och främst att preventivmedel borde vara fritt åtkomligt för alla och envar. Vad som dock sällan nämndes i tidens debatt var de åsikter som nu anses vara de mest kontroversiella, ja rentutav människofientliga, nämligen att förekomsten av arbetsodugliga, omoraliska eller sinnesslöa individer tärde på statskassan och/eller vidarebefordrade såväl genetiska som socialt skadliga anlag och egenskaper och därför måste begränsas, främst genom sterilisering.
Att Gustav Möller slutligen accepterade Gunnar Myrdals och Uno Åhréns planer på en omvälvning av svensk bostadspolitik och vittgående social ingenjörskonst var inte så märkvärdigt. Myrdal var nationalekonom och ansåg att de traditionella ideologiernas kamp om makten nu var passé, vad som gällde var att på ett effektivt och praktiskt sätt tjäna allmännyttan. I tidskriften Spektrum skrev han 1932:
Denna nya socialpolitiska ideologi bär inom sig starkt radikala och i viss mån revolutionära möjligheter. Den är intellektualistisk och kyligt rationalistisk, medan den gamla, som ännu regerar, var åtskilligt sentimental […] Den är i hög grad befriad från de liberalistiska bromsklossarna. […] den är ´saklig´. Dess romantik är ingenjörens.
Redan 1920 hade Gustav Möller hävdat att man måste anlägga ett ”praktiskt” synsätt på utvecklingen. Det är inte tillräckligt att störta förtryckande maktstrukturer, det gällde att få motståndarna att inse att ett allmänt välstånd gynnar alla. Man skall inte begränsa människors möjligheter, det bromsar utvecklingen, däremot skall samarbete och forskning ”höja det allmänna tillståndet”, det är vidgning och tillväxt som bör gälla, inte tvång och begränsningar:
Produktionsapparaten måste begagnas så, att en större avkastning kan avvinnas än den kapitalisterna förmått uttaga ur densamma. […] Det är denna rationella organisation, skapandet av denna högre form för vår produktion, som är socialiseringsprocessens högre syfte.
Arbetarrörelsen skulle inte försöka agera som Robin Hood genom att försöka röva från de rika och ge bytet till de fattiga, det gällde istället att med gemensamma krafter göra hela kakan större. Det agrara Sverige var döende, föråldrat som det var avgav det nu en stank av förruttnelse och försummelse. Författaren Ludvig ”Lubbe” Nordström ville vädra ut stanken från ett sönderfallande Sverige. Han retade sig på Turisföreningens broschyrer med bilder av pittoreska fäbodvallar och gamla kyrkor. Lubbe ville riva Gamla Stan i Stockholm och istället för gamla, inpyrda fäbodstugor ville han hylla elektricitetverk och moderna valsverk. För Sveriges Radios räkning gjorde han en reportageresa genom hela Riket och beskrev vad han kallade det gamla Lort-Sverige, som enligt hans mening borde rensas bort så snabbt och effektivt som möjligt.
Nordströms välfärdsutopi var kliniskt ren och högeffektiv, utan bjäfs och onödiga ornament, hyllandet av solnedgångarnas skönhet var överdriven och ”glad” färgsättning en förljugenhet:
Grått! Det är ju den moderna färgen över alla. Och två ting finnas i denna moderna värld, vi nu levande vuxit upp i, som starkare än annat i sig förtätat vår mentalitet: järnvägsbroar och krigsskepp, och de två tingen äro därför också de skönaste ett modernt öga kan se.
Tidens intellektuella elit vinnlade sig om att utstråla energi, framåtanda och en nästan febrig aktivitet. Det är förbluffande vilken ihärdighet och ambition som exempelvis Alva och Gunnar Myrdal tycktes utstråla. Alva kastade sig med liv och lust in i de radikala arkitekternas verksamhet för att förändra svenskarnas levnadsvillor. Fattigdom och elände skulle byggas bort. Lort-Sverige skulle utplånas.
I Rom bor vi nära Garbatella, en arbetarstadsdel som uppfördes under 1920-talet. Kvarteren är nu misskötta och nerslitna, men det är likväl en märklig känsla att promenera genom dem, speciellt i skymningen, då lugnet sänker sig över platsen. Arkitekturen i Garbatella var ursprungligen inspirerad de engelska ”trädgårdsstäderna”, vilket innebar att husen skulle vara avsedda för arbetare och lägre tjänstemän, ha goda förbindelser, ligga nära stadens centrum och vara försedda med grönområden och kolonilotter. Varje kvarter skulle ha tillgång till speceributiker, barer och restauranger, gemensamhetsslokaler och barndaghem. Till en början vinnlade man sig om att förläna bostadområdet ett varierat intryck. Man undvek ett rätlinjigt gatunät utan lät istället trafiklederna kröka sig mellan husen, som utsmyckades med diskreta ornament, loggior och kolloner. I Garbatellas centrum fanns en väldig skolbyggnad, en kyrka en teater och en sportanläggning med bland annat en inomhuspool.
Till en början byggdes små villor och tvåvåningshus, men när fascisterna började riva och bygga om i Roms innerstad förflyttades mängder med husvilla arbetare och lägre tjänstemän till stora gemensamhetshus i Garbatella. Planeringen av området genomgick en drastisk förändring, grönområdena minskades och de ursprungliga planerna på att Tibern skulle breddas och fördjupas ända ut till kusten så att en hamn kunde anläggas i Garbatella skrinlades definitivt. Jättelika bostadskomplex uppfördes i form av så kallade kollektivhus, eller bostadshotell, där lägenheterna hade minimala kök, men stora gemensamma matsalar, de saknade badkar men alla hyresgäster hade fri och obegränsad tillgång till Garbatellas gemensamma bad- och sportanläggningar. Det var främst flerbarnsfamiljer som bereddes plats i kollektivboendet. På bottenvåningarna fanns barndaghem bemannade med kommunalt ansällda barnvårdare.
Mest berömda av dessa ”familjehotell” var de tre röda, vita och gula byggnaderna som byggdes 1929 och gemensamt rymde mer än tusen människor som tvingats flytta från Roms centrum. Deras stora matsalar hade välvda tak, liknande det som välvde sig över det antika Pantheon och det fanns gemensamma tvättstugor och torkkrum. Centralbyggnaden, det ”röda huset” hade läkarmottagning, polis, frisörsalonger och mödravårdscentral. Men, lägenheternas kök och badrum var alltför små och romarna föredrog La Mammas eller La Nonnas kokkonst framför den som utövades i de gemensamma köken; matoset, trångboddheten och det allmänna väsendet kom snart att känneteckna kollektivhusen, som dessutom blev till drivhus för den radikala oppositionen mot fascisterna, inte enbart av den orsaken att huvuddelen av befolkningen bestod av arbetarfamiljer som vräkts från Roms centrum, utan även att familjefäderna för att få tillgäng till en bostadsrätt måste deklarera sin tro på de fascistiska principerna. Underligt nog tycktes myndigheterna ha trott på dessa lojalitetsdeklarationer och snart placerades politiskt suspekta individer ut bland de förment trogna fascistanhängarna i Garbatellas kollektivhus. Tanken var att de skulle övervakas av sina grannar och med tiden förvandlas till goda samhällsmedborgare. Effekten blev den motsatta - kollektivhusen kom snart att betraktas som centrum för det kommunistiska och socialistiska regimmotståndet. Men, innan dess förevisades dessa experiment i fascistiskt gemensamhetsboende stolt för besökande potentater, inte minst för en imponerad Mahatma Gandhi.
Arkitekten Innocenzo Sabbatini hade redan 1927 börjat uppföra liknande ”bostadshotell” och snart fanns hans omfattande bostadskomplex på flera andra platser i Roms förstäder, men de tre byggnaderna i Garbatella var de största.
Jag vet inte om Alva Myrdal kände till de omfattande fascistiska satsningarna på kollektivhus för arbetare och ensamstående mödrar, men hon vurmade för idén som ett medel för att underlätta hemarbetet för kvinnor. Ett föredrag som Alva höll på Yrkeskvinnornas Klubb i Stockholm 1937 ledde till att en kommitté bildades för att verka för ”en radikal omläggning av familjelivet enligt kollektivhushållningens principer”. Alva konstaterade under sitt anförande bland annat:
Ta ett stadshus där man i små kök, över och bredvid varandra lagar köttbullar, där många små barnkammare hyser varsin tynande och instängda människotelning – ropar inte det efter en planmässigare organisation, en organisation i kollektivismens tecken?
Ledande inom initiativet för uppförande av kollektivhus blev Alva Myrdal och arkitekten och designern Sven Markelius, en av författarna till arkitekturmanifestet acceptera. Tanken var att man skulle börja massproducera en lägenhetstyp som Markelius redan 1932 och 1933 hade föreslagit för Alvik och Kungsklippan, det rörde sig om tiovåningsfastigheter med plats för hundratals familjer, men Stockholms Stad som ägde områdena fann projekten alltför vanskliga. Det var först när Markelius kunde presentera en lista med intresserade hyresgäster som en privat byggnadsfirma gick med på att bygga ett kollektivhus med 57 lägenheter vid Norr Mälarstrand.
Det blev en elegant byggnad där naturligt ljus och fina utsiktsmöjligheter maximerades, samtidigt som vinkelställda fönster och balkonger minimerade insyn från grannarna. Lägenheterna var små men de gemensamma utrymmena var väl tilltagna, där fanns restaurang, centralkök och en barnavdelning placerades på bottenvåningen. På taket fanns en stor terrass med plaskdamm, sandlåda och dusch. Tvätten kunde man få hjälp med och på varje våningsplan fanns ett tvättnedkast. Ville man inte äta i restaurangen kunde man laga sin mat själv i ett litet lägenhetskök, eller få den färdiglagad och uppskickad medelst en mathiss. Huset tillhandahöll fast anställd personal och 1938 servades de boende av 21 personer. Varje våning hade en ambulerande städerska och barndaghemmet förestods av en professionell barnpsykolog, med psykoanalytisk träning och det fanns även en annan psykoanalytiker och en läkare boende i fastigheten som ställde sina tjänster till förfogande för hyresgästerna.
De som valt att bo i kollektivhuset var en tämligen exklusiv samling. Sven Markelius både bodde i huset och hade sin studio där och det hade även flera andra tongivande arkitekter och en del konstnärer. Andra kändisar var exempelvis den radikale karikatyrtecknaren Bertil Almquist, som varje vecka under 35 år tecknade och skrev i den under kriget nazistanfrätta och senare socialdemokratiska Aftonbladet en populär dagspolitisk skämtsida kallad ”På Tapeten”. Almquist skrev även visor och de underfundiga, skickligt tecknade böckerna om Barna Hedenhös, som jag som barn slukade gång på gång. Det var Almquist som skapade bilden och devisen ”En svensk tiger” som blev populär under beredskapsåren.
I huset bodde även Erland Hofsten, en statistiker som under många år ledde TV:s valvakor. Erlands far var Nils von Hofsten, rektor för Uppsala Universitet och mellan 1945 och 1953 styrelseordförande i Statens Institut för Rasbiologi. Erland Hofstens granne var Skå-Gustav Jonsson, den legendariske läkare som introducerade en human barn- och ungdomsvård för unga kriminella. Skå-Gustav var gift med Esther Lamm, dotter till den framstående judiske litteraturvetaren och akademiledamoten Martin Lamm.
Vid ett tillfälle vände sig Alva Myrdal i sin förtvivlan till Skå-Gustav och undrade vad hon skulle ta sig till med sin ”vanartige” son, Jan. Skå-Gustav erbjöd då att Jan kunde få bo en tid hos honom och hans familj i kollektivhuset. Jan Myrdal skrev långt senare att han hade trivts tillsammans med Skå-Gustav och hans familj, men om hans uppförande gentemot sin mor blev bättre vet jag inte. Skå-Gustav var även var verksam inom familjeplanering och sexualupplysning, ofta i samarbete med Elise Ottosen-Jensen, kallad Ottar, som var stor idealist och grundare av RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning. Ottar hyrde en enrumslägenhet bredvid Skå-Gustavs familj och under kriget samlades hos henne många politiska flyktingar från kontinenten.
Med ”sexualradikala” hyresgäster som Skå-Gustav och Ottar betraktade många reaktionärer det exklusiva kollektivhuset som ett näste för samhällsomstörtande rucklare. I viss mån stämde det att huset var ett radikalt motståndsnäste. Under kriget sammanträdde en grupp antinazistister i Sven Markelius lägenhet. Han var ordförande i föreningen Kulturfront, som under kriget i stort sett var identiskt med det radikala Svenska Clartéförbundet som tillfälligt upplösts efter en konflikt mellan SSU och kommunisterna. Kulturfronts medlemmar kom så gott som samtliga från Clartéförbundet och de var främst socialdemokrater och kommunister, men även partilösa fritänkare deltog i mötena. Kulturfront gav ut en tidskrift med samma namn.
Det var varken påkostade kollektivhus likt det som fanns på John Erikssongatan 6 (numera är det kulturminnesmärke), eller sådana jättelika komplex som byggts i Italien, som Alva Myrdal, Sven Markelius och byggmästaren Olle Engkvist kom att reproducera på flera platser i Sverige, utan enklare bostäder uppförda efter samma serviceprincip och ofta anpassade till ”ensamstående kvinnor med eller utan barn”. Olle Engkvist var god vän med statsministern Per-Albin Hansson, som flyttade i ett av de funktionalistiska radhus som Engkvist uppfört längs Ålstensgatan i Stockholm.
Det var inte enbart kollektivhus som Alva och Gunnar Myrdal vurmade för. Tillsammans med sina arkitektbekanta var de också inflytelserika då det gällde att initiera och följa upp ett program för så kallade ”barnrikehus”. Barnrikehussatsningen var en direkt följd av den Bostadssociala Utredningen som Gunnar Myrdal och Uno Åhrén tagit initiativet till och som kan ställas samman med debatten som väckts genom Kris i Befolkningsfrågan. Bostadssociala Utredningen hade fastställt att 30 procent av alla barn under 15 år var trångbodda enligt tidens norm, som klassificerade fler än två personer per rum (inklusive kök) som trångboddhet.
Barnrikehusen byggdes för "mindre bemedlade", barnrika familjer. Satsningen innefattade fördelaktiga statliga lån till byggmästarna och bostadsbidrag till de familjer som flyttade in. Bidragen till barnrika familjer innebar att en familj med tre barn kunde få upp till trettio procents nedsättning av hyran. Med ännu ett barn ökade bidraget med 10 procentenheter, upp till fem barn då den maximala hyressänkningen var 50 procent.
Kommunernas medverkan i barnrikehusinitiativet blev framgångsrikt och ledde till att tio år efter det att Staten haft huvudansvaret för stadplanering och byggnation överfördes ansvaret på kommunerna.
Efter det att trångboddheten i stort sett byggts bort under åren efter kriget minskade åter tillgången på bostäder succesivt och 1965 beslöt regeringen att avhjälpa den ökande krisen genom att bygga 100 000 lägenheter per år. Målet var att under tio år bygga en miljon bostäder för att avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden. Målet nåddes, men många av de byggbolag som genomförde satsningen frångick de kvalitetskrav som fastställts av trettiotalets idealistiska arkitekter, exempelvis att lägenheter skulle uppföras i hållbart material och på ett sådant sätt att varje rum försågs med stora fönster för att garantera tillgången på naturligt ljus. Inom miljonprogrammet användes däremot ofta billigt material och monteringsfärdiga byggelement, arbets- och utgiftsbesparande komponenter introducerades. De ofta mycket höga husen försågs i allmänhet med enbart ett hisschakt och smala brandtrappor, medan lägre byggnader fick hålla till godo med loftgångar utefter sidorna, mest beroende på att de statliga bidragen enbart täckte bostadsytor och inte trapphus och andra byggnadsdetaljer utanför lägenheterna. Byggnadsstilen kom att kallas brutalism och präglade även offentliga byggnader; antingen envåningsbarracker eller tunga betongkomplex där korridorer och kulvertar hade lågt i tak och där nakna rör, lufttrummor och kablar låg fria.
Man hade tidigare vinnlagt sig om att bostadshusen i görligaste mån skulle integreras med den omgivande naturen, något som innebar att skogsdungar, kullar och fristående träd skonades och blev till en del av bostadsmiljön. Trots sin reformiver vördade exempelvis accepteras författare naturen. Gunnar Asplund hade under sina Italienresor imponerats av hur klassisk arkitektur ofta samverkade med landskapet. På tal om de grekiska kollonadtemplen skrev han att det var deras läge i landskapet som förlänade dem deras skönhet. I sin dagbok skrev han: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden.” Liksom i Garbatella i Rom blandade man i sin stadsplanering dessutom ofta olika byggstilar och interfolierade stora bostadskomplex med mindre enheter, som villor och radhus.
Inom miljonprogrammet blev det dessvärre vanligt att stora, sterila och opersonliga miljöer skapades. Affärskomplex som Domus, EPA och Tempo tilläts ockupera städernas centrum, alltmedan sterila parkeringsplatser och fula industribaracker bredde ut sig och gamla byggnader hänsynslöst revs istället för att renoveras. År 2010 var ungefär 650 000 av de lägenheter som uppförts i anslutning till miljonprogrammet i behov av renovering.
För egen del valde makarna Myrdal inte kollektivtboende. Tillsammans med Sven Markelius planerade Alva en ultramodern villa där hennes idéer om ett varmt familjeliv och fruktbar intellektuell samvaro skulle tillämpas i praktiken. En barnkammare för de tre barnen, som vart och ett fick ett eget rum i anslutning till barnsköterskans och jungfruns rum, inplanerades på nedre våningen tillsammans med kök, matvrå och ett stort familjerum. Alla rum, inklusive köket hade tillgång till den stora trädgården. På övre våningen levde Alva och Gunnar i avskildhet med två stora sovrum med en skjutdörr emellan, två arbetsrum, ett arkivrum, ett rymligt och ljust ”amerikanskt badrum” och en stor terrass. Allt var specialdesignat – möbler, köksredskap, mattor – och på väggarna fanns exklusiv konst av svenska och utländska artister, bland de senare en teckning av Oskar Kokoschka.
Tidigt en morgon sitter den lille Jan Myrdal, han är fem år och skall snart fylla sex, på ett nybonat parkettgolv. Han är ensam. Ett blekt ljus faller in genom de stora fönstren. Han skulle vilja åka kana på den blankpolerade parketten men bör nog inte göra det. På det kalla golvet står sex svarta stolar med gula läderdynor, även de ser kalla och nakna ut. Stolarna har ritats av Sven Markelius, en gång hade Jan kissat på dem.
Detta är inledningen till en av Jan Myrdals självbiografier där han öser galla över sina föräldrar. De som enligt sonen sällan var ärliga, eftersom de var så ytterst måna om det yttre skenet, om det intryck av socialdemokratisk präktighet de ville förmedla till den svenska allmänheten. Enligt Jan Myrdal förmanade hans mor honom ofta att:
- Du får aldrig berätta något om oss för andra. Du får aldrig tala med några andra om familjen. Det vet du. Aldrig!
Men det har han gjort, i bok efter bok. Jan Myrdal skriver att han under sin barndom ofta lämnades bort. Att föräldrarna skämdes för honom, för att han var tjock, uppstudsig och svärbemästrad. Han passade inte in i deras värld. Världen där Alva var den ömma modern, expert på barnuppfostran och familjeliv, sval och oantastlig.
Likt många andra barn fantiserade Jan om att han var ett hittebarn:
Det jag upplevde som barn var att man inte bara höll mig undan och inte ville veta av mig utan att man tyckte direkt illa om mig. Jag var ett fel.
Kanske är det inte så ovanligt bland inflytelserika reformivrare att betrakta sig som väsensskilda från dem som de vill reformera. Alva Myrdal, experten på barn och barnuppfostran, längtade efter upprepade missfall intensivt efter att få barn, men likväl när hon fått två flickor och en pojke lämnade hon dem för det mesta med deras omtyckta barnjungfru. De hamnade inte på något av de kollektiva barndaghem som Alva 1932 så varmt förordat i en artikel i Tidskriften Tiden:
I denna skildring av kollektivhuset har ännu icke den största komplikationen införts: barnen. Men även ett privathushåll med två utearbetande makar äro de den verkligt stora komplikationen. Vad som sker med barnen i dessa hem är bäst att icke dröja vid. Vare sig de fösas omkring av en barnjungfru eller lämnas åt sig själva på gatan eller hur det än sker: någon konstruktiv uppfostran kan vi inte tala om.
Alva hade svårt för att etablera en riktigt god kontakt med sina barn. Hon arrangerade till och med familjebostaden så att hon och maken kunde leva ett liv separerat från dem.
Liksom Alva ivrade Gunnar för genomgripande reformer för att öka medborgarnas levnadsstandard, utbildning och möjligheter att medverka i demokratiska beslutsprocesser, men själv betraktade han sig som en intelligensaristokrat och var snabb att karaktärisera människor som idioter och okunniga. Ett sådant beteende kan komma sig av att reformivrare som Alva och Gunnar ofta blev utsatta för hänsynslös kritisk granskning, ovilja och även hat, något som ofta tog sig uttryck i personangrepp.
Människor som granskar sexualmoral kan lätt bli utpekade som slampor eller rucklare, medan de som ägnar sig åt familjepolitik blir utpekade som dåliga mödrar eller fäder. Ett förhållande som hos offren för förtalet lätt skapar ett tänkesätt präglat av ”vi och dom”. För dem kan människor upphöra att bli verkliga medmänniskor, de abstraheras, som i en sång i musikalen Hair:
How can people be so heartless?
How can people be so cruel?
Easy to be hard, easy to be cold
How can people have no feelings?
How can they ignore their friends?
Easy to be proud, easy to say no.
And especially people who care about strangers
Who care about evil and social injustice
Do you only care about the bleeding crowd?
How about a needing friend? I need a friend.
Hur kan människor vara så hjärtlösa?
Hur kan människor vara så grymma?
Lätt att vara hård, lätt att vara kall.
Hur kan människor sakna känslor?
Hur kan de strunta i sina vänner?
Lätt att vara stolt, lätt att säga nej.
Och speciellt människor som ömmar för främlingar
Som bryr sig om ondska och social orättvisa.
Bryr ni er endast om den blödande massan?
Hur är det då med en vän i nöd? Jag är en vän i nöd.
Hur kan människor vara så hjärtlösa?
Liksom sina föräldrar utvecklade sig Jan Myrdal till en expert på det mesta och en i högsta grad offentlig person som inte kunnat avhålla sig från att skoningslöst kritisera sina, enligt hans åsikt, känslokalla, rollspelande och manipulerande föräldrar. Jan som framställer sig som ett offer för föräldrarnas brist på empati, kan likväl demonstrera en obegriplig kyla inför exempelvis offren för Pol Pots och Maos mordiska regimer. Liksom sina föräldrar har Jan Myrdal en tendens att abstrahera verkligheten, samtidigt som han betraktar sig som en ytterst kunnig och empatisk människa, vars livsföring och åsikter är exemplariska.
Han ger i en av sina böcker en bild av sina föräldrar som manipulerande skådespelare som emellanåt intensivt försöker dölja sina egna inte alltid så renhåriga beteenden och motiv. Alva ertappar en gång Jan med att snatta köttbullar ur kylskåpet och förklarar för honom att om han tvunget måste stjäla så bör han göra det på ett sådant sätt att han inte blir upptäckt. Hon uppmanar sonen att äta ännu en köttbulle och omarrangerar sedan de återstående köttbullarna på ett sådant sätt att stölden inte märks: ”Nu ser det naturligt ut. Nu kan ingen se att du tagit köttbullar olovandes”. Jan reagerar med avsmak, ”nu var köttbullssmaken en kall och fet hinna i munnen”.
De flesta analyser, förslag och ansatser som presenteras i Kris i befolkningsfrågan är lovvärda, logiskt framställda och praktiskt realiserbara. Utgångspunkten är hela tiden strikt samhällsorienterad. De föreslagna reformerna är givetvis ämnade att gynna varje samhällsmedborgare och är därmed ytterst berömvärda. Alla människor här rätt att behandlas likvärdigt. Ett synsätt som exempelvis präglar makarnas beskrivning av sjukvården, där de liksom de italienska fascisterna har en tendens att betrakta sjukdom och svaghet som främst socialt betingade fenomen, beroende på dålig miljö, fattigdom, bristfällig föda och framförallt okunskap om hygienska grundregler. Botemedlet var att genom en omfattande samhällsplanering åstadkomma en sund livsföring. Makarna Myrdal skriver exempelvis att systemet med privatpraktiserande läkare är hopplöst föråldrat, det hindrar läkare från att tillämpa en rationell, samhällsinriktad syn på sina aktiviteter:
De äro inställda på enskilda individers bekymmer men skönja mestadels blott ofullkomligt sociala orsaker och sociala verkningar; se i alla händelser däri sällan frågor, som i högre grad komma läkarkallet vid. Denna socialt begränsade inställning […] sammanhänger utan tvivel även med det faktum, att läkaren av det förhärskande systemet är satt såsom i första hand en privat företagare i stället för helt och hållet en samhällets förtroendeman.
Kloka, men samtidigt logiskt kyliga ord. Makarna Myrdal berör sällan individer i sin text, men de talar desto oftare om ”de bättre ställda klasserna”, ”arbetarkvinnor”, ”tränat folk”, ”befolkningsstocken”, ”folkmaterialet”, ”avfallsprocent av individer”, ”lindrigt sinnesslöa”, ”de kroppsdefekta”, ”höggradigt livsodugliga individer”, etc. Människor definieras genom sin kollektiva tillhörighet.
Det är i sådana sammanhang Myrdalarnas text blir obehaglig. Deras tro på teknik, på experter och möjligheten att med känslokallt förnuft gripa in i människors privatliv ter sig både troskyldig och skrämmande. Då de talar om ljus, frihet och hygien är det dessvärre inte enbart arbetsplatsernas och hemmens hälsa och vigör som åsyftas utan även det faktum att författarna vill göra hela den svenska folkstammen bättre. De pläderar för rashygien och då de gjorde så rörde de sig faktiskt inom en socialdemokratisk idétradition. Sveriges Riksdag var det första folkvalda parlamentet i världen som gav demokratisk legitimitet åt mänsklig eugenik genom att 1921 inrätta Statens Rasbiologiska Institut. Bland andra hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting undertecknat den motion som ledde till institutets grundande. Till synes oemotsagd kunde samtidigt en framträdande socialdemokrat som Arthur Engberg komma med påståenden som tycktes mer än lovligt lika sådana som hävdades av nationalsocialister:
Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper.
Vi reagerar med tvivel och obehag då vi finner att personer, eller politiska inriktningar, som vi beundrar och sympatiserar med, hävdar åsikter eller handlar på ett sätt som skrämmer och förvånar. I värsta fall kan vi förblindas av vår respekt för mentorer och förebilder och börja försvara dem, eller till och med omforma deras tänkande och agerande i positiv riktning. Ett exempel är när Drottning Silvia inför avslöjanden om att hennes älskade far utnyttjat en judes prekära situation för att därigenom skaffa sig personliga fördelar, slog ifrån sig och menade att det var omöjligt, att i själva verket hade Walther Sommerlaths beklämmande beteende varit en hjältemodig insats för att hjälpa en människa i nöd. Silvias agerande var förklarligt och inte alls ovanligt för någon av oss, men likväl är det inte rättskaffens - vi bör erkänna villfarelser och förkastliga handlingar även om de begås av människor som står oss nära. Till hjälp kan det kanske vara att sätta deras handlande och tänkande i relation till den tidsanda som rådde då de begick sina orättfärdigheter.
Den unga socialdemokratin präglades i hög grad av framtidshopp och vetenskapstro. Dynamik och förändring var tidens motto. Charles Darwin hade i Arternas uppkomst från 1859 framlagt övertygande belägg för att alla arter genom en process som han kallade för naturligt urval ha utvecklats från ett gemensamt ursprung. Karl Marx hade i Kapitalets första del från 1867 påvisat det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar och deklarerat sin tro på dess historiskt övergående natur. Samtidigt som dessa män, som redan under sin livstid blivit berömda, skrev på sina storverk arbetade en österikisk munk, Gregor Mendel, med att i klosterträdgården plantera och studera 29 000 ärtplantor. Genom att korsa olika ärtsorter kunde Mendel fastställa hur egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras i avkomman. Mycket av Mendels terminologi används fortfarande, exempelvis dominanta och recessiva anlag. Han publicerade sina upptäcker 1865, men det var inte förrän i början på 1900-talet som man förstod hur revolutionerade de var och genetiken blev en vetenskap som väl passade in i tidens dyrkan av vetenskap och förändring. Det stora intresse unga radikaler ägnade åt vetenskapliga teorier som påvisade möjligheten att förändra inte enbart samhället utan även människorna kan möjligen jämföras med den "rymdgalenskap" som grep många unga under sextiotalet, då astronomi och rymdfärder varslade om en ny spännande framtid.
Med vetenskapens hjälp skulle friskare och starkare människor skapas, något som två nya discipliner forskade kring; socialantroplogin och socialmedicinen. Man sökte efter samband mellan ras, social status, sjukdomar, goda eller dåliga seder. Uppfattningar som flera vetenskapmännen från de båda disiplinerna tycktes dela var farhågor kring industrialism och storstadsliv, medan en del också vurmade för "traditionella livsmönster" och bondekultur. Av betydelse för den framväxande "rashygieniska tanken" var författaren Arthur de Gobineaus åsikt att mänskliga raser hade olika begåvning och att den vita rasen var vida överlägsen de övriga. Följden av hans spekulationer - som i allmänhet bektraktades som korrekta, men "ovetenskapliga" - blev slutsatsen att rasblandning, eller "bastardisering" som Gobineau kallade det, obevekligt ledde till en försämring av "folkkroppen", till befolkningsminskning, fördummning och slutligen till mänsklighetens undergång.
Vetnskapsmän antog att Mendels genetiska teorier kunde tillämpas på Gobineaus teorier och undersökningar gjordes för att finna ut om "bastadisering" ledde till samhällsförsämring. Två undersökningar från 1913 ansågs vara speciellt värdefulla emedan de bevisade att Mendels ärflighetsprinciper kunde tillämpas på människor. Eugen Fischers undersökning av "halvblod" i Tyska Västafrika demonstrerade de mendelska lagarnas giltighet för hår- och ögonfärg. De slutsatser Fischer gjorde om "bastardiseringens" inverkan på "folkstammen" visade sig dock senare vara vetenskapligt ohållbara, speciellt som de liksom så mycken annan rasbiologisk forskning hade predsponerats genom forskarens grundinställning. Det sorgliga tillståndet i den tyska kolonin berodde säkerligen inte på någon "bastardisering" utan på att den hade varit skådeplatsen för ett av nittonhundratalets första folkmord då 80 000 av 100 000 hereros mellan 1904 och 1907 utplånades av de tyska kolonialmyndigheterna.
Samma år som Fischer tillkännagav resultaten från sin underökning publicerade Herman Lundborg en kartläggning av hur en ärftlig form av epilepsi hade spridit sig i Blekinge. Även denna undersökning visade sig var betydelsefull för fastställandet av de mendelska ärftlighetslagarna, men värdelös då det gällde slutsatserna kring rasens försämring. Likväl togs studier som Fischers och Lundborgs som intäkt för vikten av att genomföra eugeniska program i Sverige. Herman Lundborg blev 1922 professor och chef vid det nyinstiftade statliga institutet för rasbiologi. Den roll som modernismens förespråkare gav rashygienen bevisas bland annat genom det faktum att Lundborg inbjöds till Stockholmutställningen för att i paviljongen Svea Rike i montrar och på skärmar beskriva de senaste rönen inom svensk och internationell rashygien.
Lundborgs teorier fick stort genomslag i Sverige, hans böcker, med titlar som Svensk raskunskap och Västerlandet i fara fick en stor läsekrets utanför vetenskapmännens krets. Vid sidan av sin forskning och sitt författande reste Lundborg runt i riket med en utställning om rastyper. Lundborgs första urtställning Folktyper hade sponsrats Sven Hedin, Anders Zorn och Ellen Key. I dess stora urval fotografier ingick, liksom i den riksomfattande utställningen, ett fotogalleri med "undermålligt folkmaterial", såsom " zigenare, tattare, vagabonder och kriminella".
Radikalt vänsterfolk tycktes vara rörande överens om att barnbegränsning måste tillämpas med alla till buds stående medel, inte minst sterilisering, ja - till och eutanasi. Inom socialdemokratins vänsterfalang hävdade exempel politiker som Zeth Höglund och Hinke Bergegren att tärande folkelement måste begränsas. Zeth Höglund skrev i Stormklockan:
det är icke blott ansvarslöst och brottsligt att ge liv åt väsen, som ofta nog från moderlivet är mindervärdiga och dömda till en eländig tillvaro, själva klasskampen försvagas genom skapandet av en besvärlig tross av övertaliga.
Stridsropet för radikalerna och tidiga feminster som Elise Ottosen-Jensen var: "Bättre kärlek utan barn, än barn utan kärlek!" och även nationalekonomer som den inflytelserike och ovanligt stridbare Kurt Wicksell pekade på de kostnader som arbetsoföra och mindrevärdiga människor orsakade samhället. Något Hjalmar Branting tog fasta på då han 1926 skrev minnesrunan över sin vän:
han stod för åsikten att rent misslyckade människoexemplar, till exempel obotliga idioter, hellre bör smärtfritt avlivas än hållas vid liv som en börda för andra och sig själva.
I fråga om sterilisering och till och med eutanesi ingick alltså kulturradikalismen en allians med nyttomoral och mänsklig ingenjörsvetenskap. Människosläktet borde ansas och svaga exemplar rensas bort. En princip som inte enbart hyllades av vetenskapsmän och nazister, utan även av kulturpersonligheter som Ellen Key och läkare och folkbildare om Anton Nyström (som bland annat tidigt verkade för homsexualitetens avkriminalisering).
Det rasbiologiska institutets föreståndare var vid tiden då makarna Myrdal skrev Kris i befolkningsfrågan deras gode vän och Herman Lundborgs nära medarbetare Gunnar Dahlberg och rasförbättringsidéer bryter emellanåt fram i makarnas annars så klart skrivna och förnuftiga bok. Exempelvis:
I närmaste planet ligger så givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, något som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinneslöhet och sinnesjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsdrag.
En steriliseringslag infördes 1934, samma år som Kris i befolkningsfrågan publicerades. Lagen gav myndigheterna möjlighet att sterilisera personer ”med omfattande sinnessjukdom, sinnesslöhet, annan undermålighet eller asocialt levnadssätt”. Kriterierna tillämpades ofta godtyckligt. I praktiken steriliserades många kvinnor ur lägre samhällsskikt på slumpmässiga grunder, exempelvis kunde det räcka att en läkare bedömde dem som promiskuösa, eller som tattare. Mellan 1935 och 1976 tvångssteriliserades 60 000 svenskar. Över 90 procent av de drabbade var kvinnor.
Inget är perfekt. Den socialdemokratiska hyllning till moderniteten som en samhällets förnyelseprocess har förvisso åstadkommit mirakler i Sverige och betytt mycket för framväxten av vår välfärd, men som vi sett fanns det även en hel del troll i maskineriet. Någon som tidigt såg faror dolda i en hejdlös, blind optimism var poeten Sten Selander, som märkligt nog valts att inleda Stockholmutställningen1930 med en mäktig festkantat som hyllade staden och moderniteten, tonsatt av kyrkomusikern Otto Olsson och framförd av "manskören ´De Svenske´ från ett tak vid Bengtas Lund”.
Valet var märkligt eftersom Selander tidigare hade ondgjort sig över "den vulgärt bullrande modernismen". Kanske berodde valet på att Selander var god vän med arkitekern Gunnar Asplund, en av initiativtagarna till utställningen. I varje fall var kantatens budskap att "allt kan besjälas. Allting bär det evigas skönhetsdrag" och avslutas med en önskan om att tradition och modernitet skall förenas i "förbundet med nuet och morgondag". Selander var "värdekonservativ", starkt antikommunistisk, men samtidigt var han antifascist och ateist, demokrat, men modernismfientlig. Som växtbiolog, han blev sedemera docent i ämnet, var Selander natursvärmare, men han ansåg att naturen måste försvaras och förbättras för människans skull.
Året efter sin festkantat skrev Selander, som ett svar på de framgångsoptimistiska arkitekternas manifest accepetera, boken "Modernt" (med citationstecken i titeln), en våldsam klagosång i vilken han gick till storms mot teknikdyrkan och maskincivilisation.Teknikens obegränsade möjligheter gjort att människan löper risken att bli besatt av kvantiter, av begär efter sådant som är större, bättre och effektivare. Fartblindheten kan leda till en hämningslös rovdrift på naturen, en omättlig aptit som leder oss bort från varandra och den glädje vi kan känna i nuet och lugnet. ”Varje reklamskylt och annons är ett bevis på det annonserades obehövlighet.” ”Människovärdet bedöms av siffrorna i taxeringskalendern.” Allt inriktas på tomma, ytliga prestationer och driftsutlevelser; sport, dans, börsspekulation, nöjen – ”en ständigt utökad massa, en ständigt stegrad hastighet, ständig tillväxt, ständigt nya rekord.” Allt skall mätas, vägas, bedömas och värdesättas. ”Människorna sliter sönder varandra som vilddjur i kampen om makt, pengar och kvinnor”, våra själar kvävs, medan kropparna mals sönder av stress, droger och alkohol. Naturen förvandlas till en vara och förstörs räddningslöst genom vår aningslösa rovdrift.
Proletärförfattaren Harry Martinson, med sina rötter i fattigdom, landsbygd och hårt arbete var mildare till sinnes och bejakade både utvecklingen och naturens värde. 1939 skrev han: ”Vi kommer att leva friare i framtiden än nu, rörligare, vettigare. Väsentligare. Mer av meditation plus mer av rörelse i världsrummet”. Han såg hur världen och tillvaron öppnade sig, att möjligheterna till ett drägligt liv blev bättre, men han kände också vördnad inför naturen och pekade på vikten att alltid sätta individen i centrum, hennes behov och möjligheter, samtidigt som vi måste harmonisera våra liv med naturen och uppskatta dess mirakel.
Ingenting är vitt och svart, allt har olika dagrar och nyanser. Inget är enkelt. Världen virvlar kring oss. Vi kastas fram och tillbaka mellan glädje och sorg. Kanske vi förblindas av alla intryck och ser till slut inte de glädjeämnen vi har tillgång till – vännerna, naturen, musiken, böckerna. Vi klagar, plågas och oroas, stirrar oss blinda på tillvarons mörker och uppfattar inte hur mycket vi trots allt har fått oss givet genom den trygghet och öppenhet som modernismen fört med sig.
Som när min mor faller omkull i köket och bryter lårbenshalen, ett sådant intermezzo kunde betytt döden för en fattig och gammal kvinna i många av jordens länder. Men till oss kom det en ambulans, med vänlig och effektiv personal, som tog henne till ett topputrustat rent och effektivt sjukhus, där hennes skada snabbt åtgärdades genom teknikens sista landvinn ngar, samtidigt som empatiska, professionella människor tog hand om henne. Kanske bör vi vara tacksamma för vad egotrippade, märkliga människor som paret Myrdal uträttade, tillsammans med flera av sina samtida, något som dock inte innebär att vi bör blunda för deras fel och brister. Trots allt var de människor som vi, på gott och ont och kanske vi även lever i ett mänskligt samhälle – på gott och ont.
Bok, Sissela (1987) Alva: Ett kvinnoliv. Stockholm: Bonniers. Hägg, Göran (2005) Välfärdsåren: Svensk historia 1945 - 1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Jonsson, Gustav (1985) Kanske kärleksroman. Stockholm: Tiden. Jönsson, Nine Christine och Paul Lindblom (1987). Politik och kärlek: en bok om Gustav Möller och Else Kleen. Stockholm: Tiden. Landgren, Bengt (2009) Sten Selander Lyrik och litteraturkritik 1916 - 1957. Möklinta: Gildlunds Förlag. Larsson, Nisse (2013) Boken om Bertila: Barna Hedenhös och mycket mer. Hägersten: Urax Förlag. Ljungström, Olof (2004) Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria, och rasforskning under sent 1800-tal. Möklinta: Gidlunds Förlag. Martinson, Harry (1986) Svärmare och harkrank. Stockholm: En bok för alla. Myrdal, Alva (1932) ”Kollektiv bostadsform” Tiden nr. 10, årgång 24. Myrdal, Alva och Gunnar Myrdal (1997, faksimil av upplagan 1934) Kris i befolkningsfrågan. Nora: Bokförlaget Nya Doxa. Myrdal, Jan (1982) Barndom. Stockholm: Norstedts. Myrdal, Jan (1989) Tolv på det trettonde: En berättelse. Stockholm: Norstedts. Möller, Gustav (1952) ”Socialister och frälsta skötsammast på Tallgatan” Tidningen Vi, nr. 15-16. Nordström, Ludvig (1984) Lort-Sverige. Stockholm: Tidsspegeln. Rivolta, Gianni (2010) Garbatella. Tra storia e Leggenda. Roma: Iacobelli editore. Svenning, Olle (2014) Hövdingen: Hjalmar Branting - en biografi. Stockhom: Bonniers. Sörlin, Sverker (2000) ”Förkunnare och förnekare: Modernitetsidén i svensk tradition”, i Utopi och verklighet: Svensk modernism 1900 – 1960. Stockholm: Moderna Muséet. Vinterhed, Kerstin (2003) Kärlek i tjugonde seklet: En biografi över Alva och Gunnar Myrdal. Stockholm: Atlas. Zaremba, Maciej (1999) De rena och de andra: Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. Stockholm: Bokförlaget DN. Åsard, Johan (2013) Drottningens hemlighet. Stockholm: Pocketförlaget.
