SQUID GAME: Koreanskt våld, loserskap och kapitalism
Jag har alltid fascinerats av film och minns flera av mina tidiga biobesök på någon av Hässleholms tre biografer: Park, Grand och Metropol. Alltifrån barndomens matinéer då en hord barn pressade på varandra vid trappan ner till Metropols biosalong. Om jag inte minns fel var John Fäldt, biografvaktmästare även där och kämpade med att hålla styr på alla ungar som trängdes vid dörrarna och som då de slagits upp på vid gavel rusade in för att ockupera de bästa platserna. Vi hade då fickorna fyllda med godis – små karamellaskar med Salta Katten och Tutti Frutti och plaströr med Bronzol, halstabletter med mild lakritssmak, som vi inte köpte så mycket för smakens skull utan för att plastlocken gick att poppa upp så vi kunde skjuta dem i nacken på de som satt framför oss.
Vi vek biobiljetterna för att få dem att tjuta då vi blåste i dem och skrek av jubel då vinjetterna till Disneys tecknade kortfilmer dök upp på duken.
Men vi betraktade även begeistrade serier med Zorro, Kapten Blod och Tarzan, äldre äventyrsfilmer som dessa var under matinéerna ofta uppdelade i olika avsnitt. Vi höll andan då Tarzan simmade under vatten, vilket han ofta gjorde, inte för inte var Johnny Weismuller olympisk guldmedaljör i simning och på hemväg fäktades vi som Zorro och glömde inte att då symboliskt rista in hans märke på dem vi besegrat.
Biointresset avtog inte då jag blivit äldre och precis som när jag fått byta mitt gröna lånekort för barn mot ett gult för vuxna var jag salig då jag äntligen fyllt femton år, kunde köpa moped och komma in på barnförbjudna filmer. Redan då hade jag börjat tjäna extra pengar genom att jobba på posten och sysselsätta mig med andra ströjobb. Fast redan innan dess hade jag nästlat mig in på barnförbjudna filmer, innan John Fäldt, som annars jobbade som banktjänsteman och kände min far, hade tagit mig och Dan Göransson bar gärning och i förhör efter det att vi sett Apornas planet på Grand. Vi bedyrade att vi fyllt femton, men Fält sladdrade för Far och jag blev under flera månader portförbjuden på Hässleholms biografer, tills dess jag kunde bevisa att jag verkligen fyllt femton. Men sedan var det fritt fram och det hände till och med att jag kunde få se en och annan film gratis, efter det att jag tillsammans med sonen till Kaj-Ewe Jönsson, ”Biokungen”, som ägde samtliga biografer i Hässleholm, sprungit med filmrullar mellan Grand och Park så att Kaj-Ewe på båda biograferna så gott som samtidigt kunde visa populära filmer som Woodstock, Catch 22, Gudfadern och Cabaret. Ingen av Biokungens biografer finns längre kvar, han dog 2002 och då var biografernas storhetstid sedan mer än 20 år tillbaka blott ett minne, speciellt sedan Hässleholms två regementen lagts ner. Kaj-Ewe var född i Hässleholm och familjen bodde i en lägenhet ovanför Metropol.
Med min vän Claes Toft var jag under en tid inblandad i ett projekt som jag tror hette Film Annorlunda, vilket innebar att en filmförening för en billig slant kunde hyra in filmer från Svenska Filminstitutet, något som gjorde att vi kunde avnjuta japanska, tjeckiska, italienska, franska, polska och ryska klassiker och storfilmer. Då Claes och jag hamnat i Lund hände det att vi under en dag kunde se flera filmer och emellanåt åkte vi in till Malmö och Köpenhamn för att där stilla vårt stora filmbehov.
Det var när jag förstrött ligger i soffan och zappar mellan olika TVkanaler som jag kom att minnas min ungdoms filmbehov. Det har inte stillats med tiden, men numera tillredställs det inte så mycket genom biobesök (fast visst förekommer även det). Jag har genom åren samlat på mig en ansenlig samling DVD:s som jag emellanåt återbesöker, en och annan gammal film kan jag också få tag på genom Youtube, men mycket av det jag minns och gärna vill se finns inte där.
Främsta källan till mitt filmtittande har blivit Netflix, Amazon Prime och Disney – i den ordningen. Mycket av utbudet är tämligen ointressant, men ibland gnistrar något till och jag kan fastna i serier som Game of Thrones eller Dexter, tidigare följde jag med fascination samtliga avsnitt av Lost och Twin Peaks, fast nu tröttnar jag allt som oftast på serierna när de nått fram till Season 2.
Efter det att japanska – och i viss mån kinesiska filmer – de senare i mer begränsad omfattning, emellanåt har lyckats nå fram till europeiska filmdukar så har sydkoreanska filmer för närvarande rönt stor uppskattning, först i Orienten och senare i Väst. Det har skett i en sådan omfattning att man nu talar om Den koreanska vågen och Netflixs programutbud är i det närmaste dominerat av så kallade Kdramer. För min del började jag uppmärksamma fenomenet genom den orientaliskt kusliga En berättelse om två systrar från 2003.
Jag skrev “orientalisk” eftersom japansk skräck tidigt grep mig med klassiker som Onibaba och Kwaidan från sextiotalet, sedan följda av de verkligt otäcka Ringen 1 och 2, Mörkt vatten, The Grudge, Illviljan, och den milt sagt underliga Marebito som handlar om monstruösa, blodsugande varelser, deros, som lever i Tokyos underjordiska labyrinter.
Det handlar om modern storstadsskräck där vardagen enbart hjälpligt täcker en urgammal, skräckfylld verklighet. Jag antar att skillnaden mellan japanska skräckfilmer och deras amerikanska motsvarigheter kan bero på att flera japaner, till skillnad från européer och amerikaner, verkligen tror på en besjälad omvärld bland annat befolkad av ondskefulla andeväsen, som yurei och yokai. Det är möjligt att samma förhållande råder i Sydkorea, exempelvis så bygger Berättelsen om två systrar på en gammal legend, som även återberättats i tidigare filmversioner. Det är denna otäckt nervkrälande, oförklarliga närvaro och djup-psykologiska skräck som gör att jag uppskattar japanska ohyggligheter betydligt mer än amerikanska filmer som har en tendens att frossa i slashereffekter och alltför ytliga försök att skrämma upp biopubliken.
Fast det finns inom västerländsk filmkonst givetvis undantag som förmår skapa ordentliga skräckkänslor, exempelvis hos mästare som Hitchcock, Sam Raimi (Drag Me to Hell), Polanski och Guillermo del Toro.
Sydkoreanska regissörer har lärt sig från filmhistorien och åstadkommer nu skickligt, kinematografiskt hopkomna filmer, ofta med intrikata manus. Exempel är Park Chan-wooks sofistikerade Old Boy och Sympathy for Lady Venegance, som inte står Tarantino efter då det gäller komplicerat, blodbemängt drama, fast kanske med en mindre dos av lättsam humor än vad som är fallet med Tarantino. Lika intressant är Bong Joon-hos Parasiten, som vann såväl Oscarstatyetter i Hollywood, som en Guldpalm i Cannes. Fast jag tyckte att hans tidigare Minnen av ett mord var ännu bättre, med sin lösligt, lätt förvirrande historia kring ett ouppklarat mord.
En överraskning var Husjungfrun, en ytterst elegant och sofistikerad film som kretsade kring perversitet, svek och Japans ockupation av Korea mellan 1910 och 1945.
Även Husjungfrun har inslag av sådant som kommit att karaktärisera en hel del av de så kallade Kdramerna som inte drar sig för att framställa LBTQproblematik, extremt våld och skräckbemängda inslag.
Bakom dessa filmer skymtas även samtidens plågade sydkoreanska samhälle, dess kluvenhet mellan lyx och fattigdom, ekonomisk framgång och hopplöshet och inte minst det ständiga hotet från grannen och syskonlandet i norr. En nation styrd av en av världens underligaste, mest vansinniga regimer, innesluten i sig själv och galet misstänksam mot alla länder förutom Kina, som tillhandahåller Nordkorea med 85 procent av dess import och tar emot 85 procent av dess export. Till landets vänner kan möjligen även Ryssland räknas. Det är inte helt lätt att förstå dessa nationers intima samverkan, faktum är dock att Nordkorea sänt uppskattningsvis 10 000 soldater för militär träning i Ryssland och att en del av dem redan deltar i strider i Kurskregionen.
Den fullkomligt felaktigt självbetecknade Demokratiska Folkrepubliken Korea uppvisar samtliga kännetecken på en galen diktatur. Dess befolkning hålls i oavbruten fruktan för godtyckliga arresteringar, tortyr, mord, skådeprocesser, koncentrationsläger, korruption och andra totalitära förskräckligheter som minner om Hitlers och Stalins skräckvälden och liksom fallet var med dem ägnas dess Käre ledare en absurt devot dyrkan. Av allt att döma har landet minst 150 000 politiska fångar, inneslutna i väldiga arbets- och omskolningsläger, bakom vars stängsel och taggtrådar flera av deras barn tillbringat hela sin levnad.
Fram till 1945 var den koreanska halvön under sekler en enad nation, om än emellanåt under utländskt välde, med en unik och rik kultur. Likt sina betydligt mäktigare grannländer hade Korea en egen skapelsemyt. År 2333 f.Kr sände Himmelens Härskare sin son Hwanung till jorden. Himlens son steg ner till berget Paektu varifrån han välsignade sitt rike efter att genom sitt giftermål med en gudinna, som tidigare varit en björn, ha avlat sonen Dangun Wanggeom, koreanernas anfader.
Otroligt nog anspelar dagens hyllningar till den lille, nordkoreanske tjockisen Kim Jong-il, tredje generationens diktator, på denna myt genom att beteckna honom som ”Den strålande stjärnan från Paektuberget”, ”Den store mannen som steg ned från Himlen”, ”Den käre ledaren, som är den perfekta inkarnationen av allt det som kännetecknar en stor ledare”.
Mellan 1950 och 1953 rasade ett våldsamt krig mellan de Sovjet- och Kinaallierade kommunistiska nordkoreanska trupperna och den USA- och FN-stödda sydkoreanska armén. Kriget övergick snart i ett dödläge och de stridande styrkorna enades om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd, som råder än i dag. Då hade Sydkorea förlorat cirka en miljon människor och Nordkorea ungefär samma antal. Kina hade troligen förlorat cirka 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Gränsen mellan Nord och Syd följer idag den 38:e breddgraden.
Sydkoreas huvudstad, megametropolen Seoul med 25 miljoner invånare, ligger enbart 56 kilometer från den 38:e breddgraden och är därmed inom räckhåll för Nordkoreas artilleri. Längs hela breddgraden har nordsidan placerat minst 10 000 tunga artilleripjäser, väl skyddade i bunkrar och grottor. Dessutom har den nordkoreanska armén en mängd missiler, av vilka en del är kärnvapenbestyckade. Under en timmes tid skulle Nordkorea kunna beskjuta Seoul med 500 000 projektiler och sedan storma staden med en 100 000 man stark specialstyrka. Seoul skulle knappast kunna bjuda något effektivt försvar för att kunna bemöta en sådan attack.
Pyongyang, Nordkoreas huvudstad ligger betydligt längre bort från den 28:e breddgraden och är dessutom skyddad av bergsområden. Kontrasten mellan de båda huvudstäderna är enorm. Seoul är en internationell metropol, ett konsumtionssamhälle med ett febrilt natt- och nöjesliv och en sjudande kulturell verksamhet.
Pyongyangs centrum är visserligen modernt, men affärstomt, hårt kontrollerat och tämligen öde och dystert.
Någon som tycks ha fångat Pyongyangs absurda ödslighet är den franske serietecknaren Guy Delisle. Hans Pyongyang är visserligen från 2003, men jag antar att dess skildring av Nordkoreansk surrealism fortfarande är giltig.
Det är mot denna bakgrund av ständigt hot och stora sociala skillnader och orättvisor som flera av de sydkoreanska filmerna och TVserierna utspelar sig. Dock vänder en hel del av dem uppenbara problem ryggen och hänger sig åt harmlös underhållning och glittrande glamour. Den så kallade Hallyu, Vågen från Sydkorea, har dock producerat flera mästerliga filmer som medelst kinematografisk perfektion lyckats belysa mycket av den sociala misären bakom Sydkoreas ekonomiska mirakel. Ta exempelvis den ovannämnda Parasiten som följer hur en fattig familj på ett utstuderat sätt infiltrerar en förmögen familj och därigenom blottlägger sociala avgrunder i det kapitalistiska klassamhälle som Sydkorea har utvecklat sig till. En film som på ett sofistikerat, underhållande och skickligt sätt lyckas med konststycket att leverera en svidande social kritik, som är såväl berättartekniskt som kinematografiskt iscensatt och därmed också beundransvärd och intresseväckande.
Min favorit inom denna sydkoreanska genre är Bränd. Den påminner genom sitt speciella handlag om flera filmer jag fascinerats av i min ungdom, som Truffauts Jules och Jim, en film som även den handlar om ett ménage à trois, men med ett helt annat filmspråk, såväl lättsammare som mer sofistikerat, med en avspänd voice over/berättarröst, liknande den som Scorsese med samma mästerskap använde i sin Maffiabröder. Jules och Jim är en fransk kärlekshistoria, tragisk – men i avsaknad av sociala hämningar och problem.
Vad jag tycker att Bränd mest av allt liknar är Antonionis filmer, speciellt Äventyret, L'eclisse, Feber (egentligen Förmörkelse) och Blow Up, Förstoringen – samma märkliga känsla av alienation och vilsenhet. Ett fruktlöst sökande efter någon slags befrielse, gestaltat genom ett bilder som under lång tid fastnar i medvetandet. Av någon märklig anledning får Yoo Ah-ins rollgestaltning i Bränd mig att minnas Jack Nicholson i en tämligen förgäten men utmärkt film av Sean Penn – The Pledge, Löftet, från 2001 och Ian Holm i Atom Egoyans The Sweet Herafter, Ljuva morgondag, från 1997. De tycks manifestera ett slags ifrågasättande utanförskap. Som Jong-su förklarar i Bränd ”Jag förstår ännu inte tillvarons mysterium”.
Precis som Nicholsons och Holms detektiver söker Jong-su svar. Ett sökande som gör dem till utanförstående betraktare. Jag läste nyligen Natascha Wimmers efterord till Roberto Bolaños magnifika roman De vilda detektiverna i vilket hon beskriver vad jag funnit i Penns och Egoyans filmer:
Bolaño idoliserar detektiven som någon som upplevt mer fruktansvärda syner än någon annan, någon som aldrig vänder sig bort, aldrig överraskas. Han är ett vittne, en iakttagare, någon som söker sig till benmärgen, den bokstavliga blodiga kärnan. I en dikt ur samlingen Tres skriver han: ”Jag drömde att jag var en gammal, sjuklig detektiv som länge letat efter försvunna människor. Ibland råkade jag betrakta mig själv i spegeln och jag kände då igen Roberto Bolaño.”
Jag tror att Lee Chang-dong, som även är författare, likt Tarantino och Scorsese är en regissör som kan sin filmhistoria utan och innan, en kunskap som förenats med en mångårig verksamhet som författare av romaner och noveller med komplicerade intriger fyllda med symboliska/djuppsykologiska associationer, men likväl fast förankrade i en sydkoreansk vardag.
Exempelvis uppvisar Chang-dongs Vinterdag varje tecken på en perfekt novell – väl avlyssnad dialog, koncentrerad och välformulerad berättarstil, en särpräglad, perfekt beskriven miljö och en allmänmänsklig problematik. Likt Bränd handlar Vinterdag om outsiders. Huvudpersonen, som enbart kallads Den Menige är en tvångsrekryterad universitetsstudent som under en iskall vinternatt håller vakt vid en ensligt belägen militärförläggning. Till sällskap har han en brutal korpral, som likt andra av förläggningens soldater och officerare föraktar den intellektuelle, men tafatt klumpige Menige.
Medan jag läste novellen påmindes jag om en roman som jag faktiskt läste under min egen militärtjänstgöring – Aksel Sandemoses Vi pryder oss med horn. Romanen utspelar sig inom en segelskutas hårt slutna värld, där en liten grupp män under hårt arbete tvingas tillbringa dag och natt tätt tillsammans.
I ruffen samsas fyra man, en grov och råbarkad bjässe, en skicklig matros som föraktar svaghet, en undanglidande och svåråtkomlig kock, samt en före detta präst, plågad av ett eländigt förflutet, och vars intellektualitet inte alls hjälper honom då han klumpigt försöker fullgöra alla de plikter som åläggs honom ombord. Hans ohjälpliga tafatthet resulterar i kollegornas ohöljda förakt och hån.
Än värre går det för den pryde och tafatte pastorn Colley, som dessutom är outtalad homosexuell, då han i början av 1800-talet på en gisten skorv färdas mot Australien. William Goldings roman Sjöfarares riter skildrar hur den begränsande skeppsmiljön speglar hur stränga sociala skiljelinjer och förljugen moral leder till ett sådant hyckleri och översitteri som slutligen orsakar Pastor Colleys patetiska undergång.
I Lee Chang-dongs Vinterdag försöker den intellektuelle Menige i stort sett förgäves etablera kontakt med den buttert, brutale korpral som han tillsammans med tillbringar sin nattliga vakttjänstgöring. Korpralen öser sitt förakt över den Menige, men dras samtidigt motvilligt in i nätet av dennes frågvishet. Efterhand får läsaren en uppfattning om korpralens eländigt påvra bakgrund och hur den blir till ett svar på den Meniges fråga: ”Hur kommer det sig att du enbart lärde dig att förakta världen?” På frågan om var han bor svarar korpralen:
Fan också, du är fylld med värdelösa frågor. Är du inte? Vårt ställe ligger uppe på berget i Sadang-dong, i Seoul. Ett skitställe. Vi hade inte råd med annat än skit, men i den där låren fortplantade de sig som kaniner. Den var inte större än en äppellåda. En familj med sex ungar som krälade över varandra. Fan, vet du vad jag hatade mest av allt i världen? Min gubbe! Dag ut och dag in kom han hem, skitsur och pryglade upp oss ungar som om det varit en del av hans jobb. Käringen hans var också en syn för gudar. Hon kallade den där typen för sin man och framför honom spelade hon död, som en mus framför katten – inte ett pip. Det var fan ta mig patetiskt. Så, vem är den andra person som jag hatar mest av allt här i världen? Ingen annan än hon.
Korpralen berättar också att innan han sökte sig till armén hade arbetat på ett badhus och då väckt vreden hos en kvinna vars sexuella inviter han avvisat. Vad hon utsatt honom för hade fått korpralen att förakta alla kvinnor. Den Menige berättar som motvikt till korpralens hätska utfall mot allt och alla hur han själv förälskat sig i en blyg och uppenbarligen tafatt flicka, som tillsammans med en kör besökt förläggningen. Den Meniges känslor hade besvarats och utan hans vetskap har den lilla fabriksarbeterskan färdats med buss och genom snön under timmar vandrat för att söka upp honom. Hon väntar nu vid huvudporten för att få komma in och träffa honom.
Korpralen fnyser åt den Meniges historia: ”Djävla idiot! Du sa du skulle berätta om hur du träffade en brud och så kommer du upp med det där. Fan så tråkigt.” Korpralen hade väntat sig en historia med sex och kvinnoförakt. Upplösningen på novellen blir oväntad, våldsam och tragisk. I Vinterdag finner vi en mängd teman och uppslag som även förekommer i Bränd, framförallt utanförskapets tragik. Vinternatt griper, liksom Bränd gör med sin betraktare, läsaren i ett stadigt grepp. Kanske beror det på en egenskap som Lee Chang-dong besitter – hans känsla av kontakt och gemenskap med den som ser hans filmer, eller läser hans böcker. Om sitt skrivande har Chang-dong sagt:
Jag skriver alltid för en person, för någon som tänker och känner på samma sätt som jag. Det känns nästan som om jag skriver ett kärleksbrev till denna mycket speciella person, någon som förstår vad jag skriver och delar mina känslor och tankar.
I Bränd möter vi Jong-su, en tystlåten ung man med en universitetsexamen i litteratur. Hans hemstad, Paju, ligger i en av de många småstadsregioner som i Sydkorea genom en våldsamt accelererande urbanisering har drabbats av överväldigande förändringar, som utarmat landsbygden och fått småbruk att försvinna. Jong-sus trista, nerslitna landsortsby ligger alldeles vid gränsen till Nordkorea och megafoner från andra sidan den 38:e breddgraden basunerar ständigt ut sin propaganda.
Jong-su pendlar mellan Seoul, där han försörjer sig med olika ströjobb, och faderns nergångna bondgård. Hans mamma övergav familjen när Jong-su var barn. Då han efter kontaktlösa 16 år söker upp henne finner han en självupptagen kvinna som under samtalet ägnar sig åt att picka på sin mobil och ber sonen om pengar. Efter att ha misshandlat en lokal myndighetstjänsteman sitter fadern i fängelse i avvaktan på sin dom. Han har lämnat Jong-su med det försummade lantbruket och en kalv, det enda som finns kvar efter en större kreatursbesättning. Ett ingen-mans-land av lort och elände.
Jong-sus tillvaro tycks präglas av en självpåtagen passivitet, en slags försvarsmekanism som hindrar honom från att överväldigas av ekonomisk misär, ofullgångna författardrömmar, olösta familjekonflikter och kärleksbrist. En dold ångest som manifesterar sig i den eländiga miljön – den förfallna bondgården, den smutsiga, sönderrostade pick-uppen han färdas i; rummen översvämmade av disk och instant-ramen kartonger och solkiga fotografier som väcker uppskakande minnen.
Jong-su skriver på en roman med Faulkner som förebild och inspiration. Faderns advokat försöker förmå honom att skriva faderns livshistoria, den skulle kunna användas som en försvarsinlaga i dennes hopplösa rättsfall. Istället skriver Jong-su en inlaga till myndigheterna i vilken han hyllar sin far och ber om benådning, detta trots att han i själva verket tycker illa om den våldsamme och kränkande fadern, som då modern lämnat dem tvingat Jong-su att bränna upp allt hon lämnat efter sig. Jong-su får beröm för hur välskriven hans inlaga är, men den leder ingenvart och fadern döms till ett och halv års fängelse.
Jong-su vinner kärlek hos sin barndomsbekant Hae-mi (som han först inte känner igen eftersom hon genomgått plastik-kirurgi) men han förlorar snart denna spirande romans till en förmögen stadsbo vid namn Ben. Vi vet egentligen ingenting om Hae-mis romans med Ben, annat än att hon mött honom under en resa till Kenya. Vi ser dem tillsammans endast genom Jong-Sus blick.
Vi finner dock att Hae-mi är en fantasifull, fascinerande ung kvinna, något av vad tyskarna kallar en Luftmensch, en luftvarelse. Det är hon som tar initiativet då Jong-su mister sin mandom och blir hopplöst förälskad i henne. Hae-mi lever i samma obestånd och misär som Jong-su. Hon överlever genom ströjobb, saknar ordentlig utbildning och en fast förankring i tillvaron.
Då Hae-mi försvunnit söker Jong-su upp hennes mor och syster som kommer från samma landsbygdsområde som han. De driver en tämligen eländig nudelrestaurang och är inte speciellt oroade av Hae-mis försvinnande. De menar att hon håller sig dold på grund av stora kreditkortsskulder och hävdar att hon ständigt hittar på historier. Bland annat en om att hon en gång som barn ramlat ner i en brunn och där befunnit sig under flera timmar i ensamhet och ångest. De bedyrar att det inte alls fanns någon brunn på den plats som Hae-mi påstått sig ha trillat ner i en sådan. Något som motsägs av Jong-sus mor, som säger att visst fanns det en brunn där, men då han söker efter den kan Jong-su inte finna den.
Hae-mi och Jong-su lever som främlingar i ett limbo, i en splittrad värld. Precis som Syd- och Nordkorea. Precis som Bens ”överklasskrets” som existerar i en osäker bubbla av artificiell, känslokall verklighet. Bens lägenhet är luxuös, smakfull, men kall och opersonlig och det tycks även han själv och hans familj och oengagerade vänner vara. Chang-dongs film antyder att Sydkoreaner tycks sakna valmöjligheter, någon fast hemhörighet. Det tycks som om ”den andra sidan” – Nordkorea, eller andra samhällsklassers strävan och problem inte angår dem, de vill inte tänka på dem, inte engagera sig. Då Jong-su frågar Ben vad han sysslar med svarar han:
Jag är här och jag är där. Jag är i Paju och jag är i Banpo. Jag är i Seoul. Samtidigt är jag i Afrika. Även om jag förklarade det, skulle du inte förstå. För att uttrycka det enkelt – jag spelar.
Även Hae-mi är en gåta, men en fantasifull och säregen sådan. Hon tycks leva innesluten i en självskapad fantasivärld bortom andras vardag, oåtkomlig, eller ignorerad, av de som lever inom den. En sökare som satsar sina mödosamt hopskrapade besparingar på en resa till Kenya. För Bens oförstående jet-set vänner förklarar hon:
Känner ni till bushmännen i Kalahariöknen i Afrika Det sägs att Bushmen innefattar två typer av hungriga människor … lite hungrig och stor hungrig. Små hungriga människor är fysiskt hungriga, de stora hungriga är personer som hungrar efter överlevnad. Varför lever vi? Vad innebär det att leva? Det finns människor som ständigt söker efter svar på dessa gåtor. En sådan person är alltid hungrig, hon har en stor hunger.
I en lyxig restaurang inför Jung-su, Ben och hans besvärade vänner börjar Hae-mi dansa. En scen som får mig att tro att Lee Chang-dong kan ha inspirerats av en scen från Antonionis L’Eclisse i vilken Monica Vitti i en romersk överklasslägenhet, dekorerad med ”exotisk” konst utför en ”afrikansk” dans. Den belevade, uppenbart irriterade, värdinnan avbryter dock dansen med orden: ”Nu får det vara slut med att leka negrer”, varvid en sårad Vitti tar av sig sina ”afrikanska” utsmyckningar.
https://www.youtube.com/watch?v=5aOUh64TETo
En liknade scen utspelar sig då Hae-mi, Jung-su och Ben röker marijuana utanför Jung-sus bondgård. I skymningen utför en barbröstad Hae-mi därefter en pantomimisk dans. Denna dans blir till klimax och vändpunkt i filmen. Hypnotiserande och sensuellt dansar Hae-mi för sig själv alltmedan hon framför solnedgången, på gränsen mellan de två Korea, stillsamt rör armar och händer i egensinniga rörelser till tonerna av Miles Davis suggestiva, tålmodigt framåtglidande Générique (som var en del av det legendariska ljudspåret till Louis Malles Hiss till galgen från 1958). Då musiken tystnat glider kameran över landskapet, vi hör vinden, Hae-mis fotsteg och en kos råmande. Verkligheten gör sig påmind. Lee Chang-dong har förklarat hur han tänkt sig scenen;
Den äger rum under solnedgången. Du ser hur ljus och mörker samexisterar. Du ser månen på himlen och hur gräset vajar i vinden, ser boskapen, gården och, naturligtvis, den koreanska flaggan, som symboliserar politik. Du ser alla dessa element som representerar aspekter av våra liv – till och med Miles Davis-låten. Jag tänkte att jag skulle kunna skildra och kombinera alla dessa element på ett så filmiskt sätt som möjligt, så att publiken verkligen kan känna biografens potential som medium och filmens unika estetik. Så från början till slutet av scenen ville jag inte att det skulle kännas som om den var regisserad eller iscensatt. Jag ville att det skulle kännas som om vi kunde fånga denna del av livet under en kort tid och därmed även skildra Hae-mis strävan efter frihet
Det är efter den scenen som Hae-mi försvinner och filmen går in en annan dimension då Jung-su söker efter den försvunna Hae-mi och skuggar Ben, som han med visst fog misstänker vara en serial killer. Sista gången Jung-su ser sin älskade Hae-mi är då hon efter marijuana-intermezzot (fortfarande ett allvarligt brott i Korea) kliver in i Bens Porsche och han tar avsked från henne genom att säga att vad hon gjorde är sådant som enbart horor gör.
https://www.facebook.com/watch/?v=581041849373350
Repliken antyder att trots sin fascination och förälskelse har Jung-su svårt att begripa sig på Hae-mis världsfrånvända livssyn, fantasins frigörande inverkan på en tyngande vardag. En annan pantomimisk framställning illustrerar Hae-mis tankesätt. I början av sin bekantskap sitter Jung-su och Hae-mi mitt emot varandra i en pojangmacha, en typisk sydkoreansk företeelse som kan beteckna antingen att utomhusstånd som säljer street food, eller en husvagn med samma funktion. Hae-mi berättar att hon för sitt eget nöjes skull lär sig pantomim. Hon skalar en imaginär klementin och förklarar för en förbryllad Jong-su: ”När jag känner för att äta kan jag alltid äta en klementin.” Pantomimen blir en väg till ett fantastiskt överflöd av resurser – genom den kan man äta oändliga klementiner och därigenom fly från ekonomiskt och socialt trångmål.
https://www.facebook.com/watch/?v=2106248149500583
Finns här reminiscenser från Chaplins Den stora guldruschen i vilken den svältande vagabonden i ett iskallt Alaska med till synes stor uppskattning kalasar på sin sko? Den fattiges och uthungrades ständiga dröm om mat. Frågan är om fantasi under sådana förhållanden verkligen kan bli till en hugsvalelse?
https://www.youtube.com/watch?v=92kcJeOcOTM&ab_channel=CharlieChaplin
Ben, blir till Jung-sus förmögna motsats: med sitt vänligt överseende leende, sitt vinnande utseende, sin Porsche, eleganta lägenhet, fina viner och sociala sammanhang. Till skillnad från Jung-su har Ben en vänskapskrets och vi skymtar honom i kyrkan och tillsammans med familj och släktingar (han är dock ogift). Ben representerar, som Lee Chang-dong påpekat i en intervju, en ny generation av unga människor:
Många förmögna, unga människor som du nuförtiden konfronteras med tycks vara bortkopplade från ett mänskligt livs andra verkligheter, förhållanden som på ett komplext vis är sammankopplade med deras rikedom och handlingar. Kanske tjänar de pengar genom fastigheter eller fondförvaltning, i samma ögonblick som de skriver något på sitt tangentbord kan det leda till massuppsägningar och/eller beröva människor deras inkomst och kanske även deras livsuppehälle. De som faktiskt tjänar pengar sitter nu bakom ett skrivbord och knackar på sina tangentbord, för dem blir allt siffor. De har ingen känsla för andra eller känner någon skuld över konsekvenserna av sitt handlande.
Medan Hae-mi sover sitter Ben och Jung-su och dricker vin på verandan framför Jung-sus förfallna bondgård. Jung-su berättar om sin kärlek till Hae-mi och om sin olyckliga barndom. Ben är oberörd och ger ingen kommentar, annat än att han faktiskt inte kom till Paju enbart för att besöka Jung-su. Den främsta anledningen till besöket var att söka efter förfallna växthus och han har till sin glädje funnit att det finns flera sådan i Jung-sus grannskap. Den förbluffade Jung-su undrar varför Ben intresserar sig för sådant och denne förklarar då att han var fjortonde dag bränner ner ett växthus. En tillfredställande, men helt ofarlig sysselsättning emedan “den koreanska polisen inte bryr sig om sådant”. Han planerar nu att bränna ner ett växthus inte så långt från Jung-sus gård.
Under den tid som följer löper den förbluffade Jung-su upp och ner längs vägarna vid sin gård för att se om något av de talrika växthusen har brunnit ner och även om Ben försäkrar att han antänt ett av dem kan Jung-su inte finna något nerbränt växthus. Samtidigt inser Jung-su att Hae-mi inte har betytt något för Ben.
Kanske brände Ben ner växthus för att se något brinna utanför sig själv. Ben brinner tydligen inte för någonting. Jung-su följer i sin skrotfärdiga pick-up Bens Porsche, som till synes mållöst färdas fram och tillbaka över Sydkoreas highways eller övergivna landsvägar, enbart för att stanna på någon gudsförgäten plats så att dess förare kan gå ut och orörlig betrakta ett intetsägande landskap. Vad vill Ben? Vad kan han? Vad tänker han? Kanske värmer han sin frusna själ vid de brinnande växthusen? Kanske har han förgripit sig på Hue-mi för att därigenom för ett ögonblick kunna bryta sig genom sin egen oberörda kyla?
Ben omger sig med kvinnor, kanske är han kapabel att bruka och sedan förstöra någon av dem? Varför skulle han annars visa sig så oberörd inför Hae-mis försvinnande? I Bens våning finner Jung-su på toaletten i en låda en mängd kvinnosmycken och efter Hae-mis försvinnande ligger där ett armbandsur som Jung-su gett henne. I Hae-mis nu övergivna och märkligt välstädade lägenhet står hennes tomma resväska kvar. I Bens toalettskåp där Jung-su fann smyckena fanns även en sminkväska, som ger ett avancerat, professionellt intryck.
I förbigående har Ben sagt till Jung-su att han varit övertygad om att Hae-mi älskat honom och att det varit den första och enda gången i sitt liv som Ben känt svartsjuka. I en scen, om jag inte missminner mig den enda där Jung-su inte är närvarande och alltså inte betraktas utifrån hans utgångspunkt, ser vi hur Ben öppnat sminkväskan och med tålmodig omsorgsfullhet sminkar den kvinna han är tillsammans med efter Hae-mis försvinnade. Varför gör han så? Vill han förvandla henne i enlighet med sina önskningar, sitt begär? Förbereder han sig för att offra henne? Som så mycket annat i Lee Chang-dongs film är scenen gåtfull. Han arbetar med distans, med utanförskap. Filmen är likt Antonionis mästerverk distanserad, fylld med innebörder som inte uttalas med någon klarhet, symboler som förblir oförklarade, bilder som väcker minnen och associationer, borrar sig in i den uppmärksamme betraktaren.
Lee Chang-dong har förklarat att hans film är fylld med gapande hål i händelseutvecklingen. Det saknas bitar/avsnitt, något som gör att syftet med det hela, sanningen bakom gåtorna, inte blir ordentligt klarlagda. Lee Chang-dong söker skildra den mystiska tillvaro vi alla lever i, de djup som döljer sig under den diffusa och osäkra ytan. Vi känner att något är fel, men kan inte sätta fingret på vad problemet verkligen är.
Ben kan med ett överseende lugn obehindrat spinna sina lögner, kanske även begå obeskrivliga brott, alltmedan Hae-mi och Jong-su har av ett orättvist samhällssystem tvingats överge sina drömmar, hindrats från att fritt få utveckla sina konstnärliga ambitioner. De förmår inte bryta sig loss från sin andliga och lekamliga fattigdom. De är väl medvetna om att något är fel här i världen, men det är svårt att inse vad det är som gjort att allt är skevt, att upptäcka vad som döljer sig under ytan.
Betraktaren följer Jong-su genom filmen, men det är svårt att identifiera sig med honom. Distansen mellan honom och biopubliken är alltför stor, samtidigt möjliggör den kanske ett kyligt betraktande av såväl honom, som det samhälle han lever i
Slutet på Bränd blir som så ofta inom sydkoreansk film oväntat, ytterst brutalt och samtidigt mystiskt, betydelsemättat och öppet för olika tolkningar.
Vad ligger då bakom den Koreanska vågen, en blomstrande underhållningsindustri som inte enbart har lett till en massiv export, inte enbart av filmer och TVserier, men även musik, mode och kulinarisk konst? Det var efter att ha överlevt 1997 års djupgående asiatiska finansiella kris och ett mångårigt militärstyre med omfattande censur som Sydkorea förvandlades till en av världens större exportörer av populärkultur.
Våldet som är ständigt närvarande i Park Chan-wooks filmer och som efter att ha legat dolt under den alienerande ytan i Bränd plötsligt exploderar i filmens slutscener vittnar om att allt inte står rätt till i Sydkorea. Det är inte enbart hotet från norr som håller befolkningen fången i nervositet och stress; hård konkurrens och ekonomisk orättvisa gör även sitt till. En spänning som med all tydlighet framträder i nobelpristagarinnan Han Kangs romaner, speciellt i hennes roman Levande och döda, som kretsar kring 1980års massaker i Gwangju, en tragedi med en lång förhistoria och ett samhällsförändrande efterspel.
Efter kriget mot Nordkorea var Sydkorea ett härjat, fattigt och hungrande land. Människor kämpade för att klara livhanken alltmedan främmande nationer, politiska och religiösa organisationer, spirande kapitalism och en mäktig armé lade sig i medborgarnas liv.
1961 störtade en militärkupp ledd av generalen Park Chung-hee det Demokratiska partiet och inrättade en militärjunta under namnet Högsta rådet för nationell återuppbyggnad (SCNR). En femårsplan etablerades med syfte att utveckla landets ekonomi genom expansion av jordbruk, kol och elkraft; utveckling av basindustrier för framställandet av kemisk gödsel, cement, järn och stål. Vägar, järnvägar och hamnar byggdes alltmedan sysselsättningen snabbt ökade, snart steg exporten och främjandet av vetenskap och teknik började ge resultat.
Men, Park Chung-hee var militär och militärer gillar inte opposition, speciellt inte hårdföra officerare som nyligen genomkämpat ett ytterst blodigt krig. Chung-hees SCNR var en enpartiregim vars valkrets begränsades till militären och en liten styrande elit. Sydkoreas ekonomiska återupprättande prioriterades på bekostnad av mänskliga rättigheter och baserades på utnyttjandet av ett rikligt utbud av billig arbetskraft. För att hålla oppositionen på plats instiftades en fruktad säkerhetspolis Koreas centrala underrättelsetjänst (KCIA), som kombinerade såväl inhemska som internationella underrättelseaktiviteter. KCIA förtryckte all inhemsk opposition och ägnade sig åt avlyssningsverksamhet, godtyckliga arresteringar och tortyr. Organisationen arbetade bakom kulisserna och var involverad i politiska manövrar, dolt samarbete med storkapitalet, mutverksamhet, utpressning och infiltration av varje försök till regeringsopposition. Med mer än fyrtiotusen ordinarie anställda och en miljon rapportörer kontrollerade KCIA hela Sydkorea. Strejkande arbetare, demonstranter eller undertecknare av enkla petitioner fick långa fängelsestraff, ofta efter att ha genomlidit tortyr.
KCIA utvecklade sig snart till en stat i staten och Park Chung-hees dramatiska död skulle kunna vara hämtad ur en av Sydkoreas blodigare thrillers. Kim Jae-gyu som av Park Chung-hee tillsatts som chef för KCIA hade länge varit en av hans närmaste vänner och under denne allmänt fruktade och ogillade mans ledning hade KCIA byggt upp en imponerande maktposition. Parallellt med armén hade Jae-gyu sett till att KCIA försetts med egna trupper, stridsvagnar och helikoptrar.
Den sjätte oktober 1979 bjöd Jae-gyu in Chung-hee till middag på KCIAs högkvarter i närheten av Det blå huset, Sydkoreas presidentresidens. Ett gräl utbröt mellan säkerhetschefen och landets president, plötsligt slet den hetlevrade Jae-gyu upp en Walther PKK pistol som han förvarat i byxlinningen och avfyrade från två meters håll två skott mot Chung-hee, som träffades i bröstet. För att ge honom ett nådaskott riktade Jae-gyu pistolen mot presidentens huvud, men pistolen klickade och han rusade ut från rummet.
Skottlossning utbröt mellan Presidentens entourage och KCIAmän. Under tumultet återvände Jae-gyu, nu beväpnad med en Smith & Wesson som han avfyrade rakt i ansiktet på Chung-hee, som dog omedelbart. Kim Jae-gyu och hans underordnade övermannades och dömdes sedermera till döden, deras motiv är fortfarande omstridda. Park Chung-hees våldsamma död innebar inte slutet på Sydkoreas militärdiktaturer och arméns inbördes strider.
I efterdyningarna efter mordet uppträdde översten Chun Doo-hwan som landets mäktigaste politiska kraft. Han hade tidigare tillsammans med likasinnade vänner bildat en hemlig militär klubb, Hanahoe, och i tumultet efter Presidentens död iscensatte de en militärkupp två månader efter mordet och ett halvår senare ytterligare en kupp som konsoliderade Chuns makt. Han dekreterade en ”allmängiltig krigslag” och upprättade ett koncentrationsläger för ”renande utbildning”. Detta skedde med stöd av Sydkoreas ekonomiska elit och under Chuns regim växte ekonomin med den högsta takten någonsin, 1986 uppnåddes landets första handelsöverskott.
Det är intressant hur internationell press så gott som genomgående betecknade Nordkoreas hänsynslösa, totalitära ledare som ”diktatorer” alltmedan Sydkoreas likaledes icke folkvalda militära ledare betecknades som ”presidenter”.
Strax efter Chun Doo-hwans andra militärkupp spärrades omkring 42 000 människor in i Samchungs omskolningsläger för att där genomgå sin ”renande utbildning”, bestående av hårt straffarbete och en skoningslös regim, som ledde till en mängd dödsoffer. Mellan augusti 1980 och januari 1981 arresterades fler än 60 000 människor, inklusive många oskyldiga medborgare. Bland dem inte enbart oppositionsmedlemmar och regimkritiker utan även en mängd ”lösdrivare” och fullständigt oskyldiga människor som oförskyllt hamnat i KCIAs nät.
Många medborgare upprördes av den militära närvaron i deras städer och byar, samt en skoningslös introduktion av hård censur och godtyckliga regler som bland annat fastställde hur långt hår män kunde tillåtas ha. Den 18:e maj 1980, dagen efter Chun Doo-hwans konsoliderande militärkupp, inledde studenterna vid staden Gwangjus Chonnams Nationella Universitet en demonstration mot militärregimen. Motreaktionen blev våldsam. Chun beordrade att demonstrationen till varje pris måste kvävas i sin linda och beordrade att militära elittrupper med stridsvagnar och helikopter skulle återta stadshuset, som ockuperats av studenterna. Detta ledde under de kommande två dagarna till en blodig massaker. Några Gwangju-medborgare hade tagit till vapen och bildat miliser. De plundrade lokala polisstationer och vapenförråd och kunde ta kontroll över stora delar av staden innan militärjuntans soldater återintog staden och slog ned upproret. Medborgare besköts, dödades, våldtogs och misshandlades. Chuns regim hävdade att 165 människor dödats i massakern, men dagens uppskattningar ligger mellan 600 till 2 300 offer. Chuns militärdiktatur stämplade händelsen som ett ”upplopp” anstiftat av ”kommunistiska sympatisörer och upprorsmakare” som agerat på uppdrag av den nordkoreanska regimen.
Han Kangs romaner, speciellt hennes Levande och döda har präglats av denna omskakande episod i Sydkoreas historia. Han Kang föddes 1970 som dotter till Han Seung-won, en känd författare som tills några månader före massakern hade varit lärare vid Chonnam Universitetet, men lämnat sitt arbete för att flytta till Seoul för att där uteslutande ägna sig åt sitt framgångsrika författarskap. År 2014 publicerade Han Kan sin roman Levande och döda.
Romanen inleds med en scen som beskriver hur en ung man, Kang Dong-ho, bland de döende och döda offren från Gwangjumassakern i en stor gymnastiksal söker efter en vän som han antar är ett av offren. Han Kang besparar inte sin läsare upprörande detaljer för att levandegöra blodbadets otäcka efterspel. Gymnastiksalen stinker i värmen, avskurna halsar blottar uppsvällda tungspenar, från lakan sticker svartnade tår fram ”likt tjocka ingefärsstumpar”.
Han Kang använder sig av flera tidsplan och olika berättarröster. Kang Dong-ho som vi mött i romanens inledning försvinner in i den väldiga skaran av demonstranter och blir en av många ”försvunna” vars öden förblivit okända, därmed kan hans liv inte återberättas på ett enkelt sätt, där en händelse leder till en annan. Detaljer kring Kang Dong-hos levnad sprids därför ut genom hela romanen, som består av minnesfragment, berättelser om hans vänners livsöden och vittnesmål från överlevande.
Det första kapitlet följer Kang Dong-ho vid tiden för majupproret, samtidigt som människorna i hans liv introduceras. Människor som i följande kapitel ofta framträder som berättare, en författarteknik som får mig att tänka på Bolaños De vilda detektiverna som jag nyligen läst. Ett annat utmärkt och mer samtidigt exempel är den indiska författarinnan Devika Reges Quarterlife, som för mig vunnit en än större aktualitet efter Trumps fruktansvärda seger. Till skillnad från Bolaño engagerar sig Devika Rege i en starkt politisk skildring och olikt Bolaño låter hon helt skrupelfritt röster från höger och vänster fritt och på sitt eget språk uttrycka sina åsikter. Hon gör det mästerligt och likt Bolaño inleder hon varje vittnesmål med att ange personens namn och den plats där det avlagts. Detta grepp hindrar dock inte att romanen blir till en sorglig skildring av Narendra Modis Indien, som likt Trumps USA nu tycks behärskas av en skadlig patriotisk chauvinism. Ett Låt oss göra Indien stort igen, som under religiösa banér hyllar ett utopiskt Indien som aldrig existerat, samtidigt som Islam och Kristendom förnekas och förringas som ”västerländsk import”. Vart är vår värld på väg?
Levande och dödas andra kapitel följer Dong-hos vän Jeong-dae, som dog i upproret. Huvudpersonen i det tredje kapitlet är Eun-sook, som tillsammans med Dong-ho efter upproret samlat in de döda kropparna. Det fjärde kapitlet följer Kim Jin-su, som fängslades för sin inblandning i Gwangju-upproret och är den enda överlevande av romanens manliga huvudpersoner. Han är dock oförmögen att bära sin skuld och tar sitt liv tio år efter upproret. Berättaren i det femte kapitlet är Seon-ju, en kvinna som under upproret utsattes för fruktansvärd sexuell tortyr och nu är verksam som aktivist för upprättandet av Gwangjus offer som sanna patrioter och ersättning för de som överlevt tortyr och internering. Det sjätte kapitlet består av ett samtal med Dong-hos mor och i romanens epilog framträder författaren själv.
Nutidens Sydkorea har i stort sett betraktat Gwangjus martyrer som avgörande för vad som skulle bli upprättandet av ett fritt och demokratiskt Sydkorea. Flera monument hedrar nu deras minne.
Han Kangs roman blir till ett vittnesbörd om gångna tiders oförrätter, hur de lever kvar i människors minnen, hur de i samtiden fortsätter att göra sig påminda och emellanåt kan plåga de som överlevt eller andra som minns vad som skett. På så vis påminner Levande och döda om de upprörande vittnesbörd som holocaustöverlevare lämnat efter sig, främst bland dem möjligen Primo Levis Är detta en människa, men det finns förvisso en mängd andra ypperliga exempel på denna ytterst gripande litterära genre.
Det ständigt ökande allmänna missnöjet med Chun Doo-hwans blodiga kuvande av den spirande proteströrelsen i Gwangju tvingade honom att 1987 utlysa fria val och han efterträddes av sin gode vän Roh Tae-woo, även han en general och politiker, men den förste som blivit vald till sin post. Han visade sig snart vara korrupt och tillskansade sig en ansenlig personlig förmögenhet.
1996, dömdes Chun till döden för att ha beordrat Gwangjumassakern, samtidigt som Roh Tae-woo dömdes till sjutton års fängelse för korruption och förskingring av statliga medel. De två skurkarna benådades dock av den tillträdande, folkligt valde presidenten Kim Dae-Jung, som tjugo år tidigare dömts till döden av Chun, men då lyckats fly landet.
Med Kim Dae-Jung avslutades militärernas välde i Sydkorea. Under sitt presidentskap introducerade han Sydkoreas samtida välfärdsstat, skötte framgångsrikt landets ekonomiska återhämtning, införde en ny era av konkurrenskraftig, transparentare ekonomi och främjandet av en större roll för Sydkorea på världsscenen, inklusive ett fotbolls-VM 2002, gemensamt arrangerat av Sydkorea och den gamle ärkefienden Japan. Han verkade även för att minska spänningen med Nordkorea, men huruvida detta lett till några bestående resultat återstår att se.
Att dagens Sydkorea befriats från sitt dystra förflutna är ännu tveksamt och de stora klasskillnader och trauman som skildrats av Lee Chang-dong i hans film Bränd är även uppenbara i Hwang Dong-Huyuks världssuccé Squid Game. En TV serie som blev Netflixs genom tiderna mest populära satsning. Den lockade mer än 142 miljoner medlemshushåll och blev i 94 länder det populäraste TVprogrammet. Squid Game var så populär att exempelvis en New Yorker skämtteckning kunde anspela på den utan att förklara sin inspiration.
Till det yttre kan Squid Game möjligen betraktas som en uppföljare till förnedrande shower där människor tvingas göra bort sig i förhoppningen om stora penningpriser, eller filmer som bygger på liknande, fast mer dödliga koncept, som Hunger Games, Battle Royale och Cube. Men Squid Game är egentligen något helt annat. Den utspelar sig i ett samtida Sydkorea och har av sin skapare Dong-Huyuk beskrivits som en film om losers, om fattiga desperata människor som inte klarat sig i dagens hårda, konkurrensbetingade samhälle.
Jag ville skapa en berättelse som var en allegori eller snarare en fabel om det moderna kapitalistiska samhället, präglat som det är av en extrem konkurrens, något som blivit synonymt med det liv som så många av oss tvingats leva. Jag ville skildra karaktärer som vi alla har mött i det verkliga livet.
Mörka skuggor vilar över såväl Bränd som Squid Game – fattigdom, känslor av hopplöshet, alienation och loserskap. I Squid Game sammanställs allt detta med drömmen om att pengar, mycket pengar, skall lösa alla problem. Är detta speciellt uppenbart i Sydkorea? Kanske – speciellt med tanke på landets tumultartade historia, hur den har överskuggats av militärdiktaturer, ett ständigt hot om krig med sin nordliga granne och kanske mest avgörande av allt – en mäktig och ohejdad kapitalism.
Redan den japanska kolonialregeringen försökte samarbeta med lokala affärsmän och förmögna individer. En betydande minoritet av den koreanska industrin ägdes gemensamt av japanska och koreanska företag och det var under denna tid som grunden lades till flera koreanska chaeboler. Termen chaebol är besläktad med det japanska begreppet zaibatsu och kan sägas betyda ”en affärsgruppering”. I Sydkorea innebär en chaebol en företagsgrupp som huvudsakligen drivs av en mäktig familj, som utövar monopolistisk eller oligopolistisk kontroll över produktlinjer och industrier. Det vill säga att de, historiskt sett ofta i samverkan med totalitära regimer, hindrar nya företag från att komma in på marknaden och/eller tillskansa sig betydande marknadsandelar. Det var främst två faktorer som ledde till chaebolernas våldsamma tillväxt – utländska lån och speciella förmåner som olika, totalitära regimer tillhandahöll.
Chaebolfamiljermas grepp om Sydkorea fick en ordentlig skjuts framåt under Syngman Rhees regim. Rhee var den första presidenten i Republiken Korea, som grundats efter Andra världskrigets slut och efter befrielsen från Japan.
Rhee var den ende koreanske ledare som föll amerikanarna i smaken. Han kämpade för en omedelbar självständighet från Japan och mot inflytandet från kommunistiskt styrda nationer som Kina och Sovjetunionen. Rhees mål var landets enande och han byggde upp en politisk massorganisation som stöddes av armén, polisen och inte minst USA. Efter det att mer moderata ledare, som Song Jin Woo och Chang Duk Soo, mördats var Rhee Sydkoreas mest inflytelserika ledare och 1948, samma år som kommunisterna segrade i Kina och gav sitt fulla stöd till sitt koreanska, rabiat kommunistiska systerparti, blev Rhee Republiken Koreas president. Inför det kommunistiska hotet tillerkändes Rhee diktatoriska befogenheter och tolererade därmed inget inhemskt motstånd mot sin politik. Ledaren för oppositionens största parti, Cho Bong Am, avrättades för ”landsförräderi”.
Rhees regim gynnade chaebolerna som åtnjöt statligt stöd och vars ledare fritt kunde spendera sina inkomster utan att begränsas av skatter eller någon statlig budget, denna var i själva verket baserad på regeringens åtagande att gynna chaebolerna och friktionsfritt hålla igång deras verksamhet. Följden blev att en begränsad grupp höginkomsttagare snabbt samlade allt större rikedomar, inte minst genom sina korrupta relationer med presidenten Syngman Rhee
De efterföljande militärjuntorna fortsatte också att kring sig samla en mäktig grupp företagsledare, som uppnått sin rikedom och makt genom korrupta relationer med Syngman Rhee. Då Rhees regering 1960 deklarerade att den fått 90 procent av rösterna var valfusket så iögonfallande att det ledde till så landsomfattande och våldsamma demonstrationer att Nationalförsamlingen enhälligt beslutade om hans omedelbara avsättning. Ett beslut som stöddes av USA:s regering som såg till att Syngman Rhee avpolletterades till exil i Hawaii.
Även om Syngman Rhee med tiden försvann ur bilden så växte sig chaebolfamiljerma allt starkare under de följande militärregimerna, under vilka de behöll och förstärkte sin priviligierade ställning. Det fanns en hel del kännetecken hos chebolerna som tilltalade militärjuntorna. De var liksom armén toppstyrda och försedda med en strikt hierarki. Deras paternalistiska struktur gynnades och militärdiktatorerna underströk gärna att en företagsledare skulle vara som en far för sina anställda. Flera socialantropologer och ekonomer har sammanställt denna uppfattning med de konfucianska värderingar som under århundraden genomsyrat det koreanska samhället.
Tillväxten tycks ha gjort en del av chaebolerna alldeles för övermodiga. De expanderade och slukade den ena marknaden efter den andra. Det var inte förrän den asiatiska finanskrisen 1997 som systemets svagheter slog tillbaka mot flera av dem. Av de 30 största chaebolerna kollapsade elva mellan juli 1997 och juni 1999. Den värsta smällen drabbade Daewoo, som ägdes av Kim Woo-choongs familj. Under några år hade Woo Chong solat sig i glansen av sina framgångar:
Likt övriga chaeboler hade Daewoo gynnats av skattelättnader och billiga, statligt sponsrade lån, baserade på potentiella exportvinster. Daewoo koncentrerade sig till en början på en arbetsintensiv textilindustri, som gav höga vinstmarginaler genom Sydkoreas stora och billiga arbetsstyrka. Efterhand expanderade Daewoo in i andra marknader, flera av dem statssponsrade. Familjekonglomeratet koncentrerade sina ansträngningar på verkstadsmekanik, semiconducters, elektroteknik, skeppsbyggnad, petrokemi, konstruktion, telekommunikation, hemelektronik, hushållsredskap, oljeriggar, bilar, helikoptrar, flygplan och musikinstrument. Samriskföretag etablerades världen över. Daewoo tog stora risker och stora lån.
1997års finansiella kriser strypte regeringens billiga och i det närmaste obegränsade kreditgivning. Medan andra chaeboljättar försökte begränsa sitt låntagande och senarelägga avbetalningar, lade Daewoo fjorton nya företag till sina redan befintliga 275 dotterbolag och tog på sig 40 procent mer internationell skuld.
1999 var katastrofen ett faktum. Daewoo, Sydkoreas näst största chaebol med andelar i mer än 100 länder, gick i graven med skulder på mer än 90 miljarder USD. Strax efter konkursen flydde dess grundare och ledare Kim Woo-choong till Vietnam. Han återvände i juni 2005 och arresterades omedelbart, anklagad för bokföringsbedrägerier på 43 miljarder USD, olaglig upplåning av tio miljarder USD och för att ha smugglat mer än tre miljarder USD ur landet. I maj 2006 dömdes han till tio års fängelse för bedrägeri och förskingring.
Delar av hans imperium köptes upp av andra chaeboler, som sedan dess har vuxit avsevärt, men visa av skadan har de rört sig på betydligt lägre skuldnivåer än tidigare. Dessutom överlevde delar av Daewoos väldiga konglomerat som Daewoo-Electonics, -Motors, -Buses, -Shipbuilding and Marine Engineering, -Hotels, och -Securities.
De flesta av de gamla familjerna har behållit ett stadigt grepp över sina chaeboler och i de flesta av dem har en tredje generation familje- och företagsledare tagit över ledarskap och oinskränkt makt.
De tre största chaebolerna som, likt Daewoo gjort, nu kontrollerar en mängd olika industrier och branscher är familjen Lee Bying-chuls Samsung, familjen Chung Ju-yungs Hyundai och familjen Koo In-hwois LG.
Det är mot denna bakgrund av enorm rikedom och desperat loserskap som Squid Game utspelar sig. Det tog ett par år innan jag förmådde mig att se serien. Jag antog att den var fylld med sensationslystet våld och att den var en plagierande vidareutveckling av en film som Hunger Games, som inte riktigt fallit mig i smaken. Men … då jag väl börjat titta på serien hade jag fastnat på kroken och såg med spänning och fascination på kort tid samtliga avsnitt. Det rörde sig om den sortens filmskapande som det är svårt att slita sig från, med ett manus fyllt med överraskningar och oväntade antydningar, vars gestalter tilläts utveckla sig och fördjupas alltmedan de speglade dagens konkurrensbesmittade samhälle.
Dess skapare Hwang Dong-hyuk hörde inte till Sydkoreas etablerade regissörer, men hade 2011 rönt stor framgång med sin film Smältdegeln, som skildrade verkliga händelser från en skola för dövstumma vars elever behandlats med stor grymhet och sexuella övergrepp. Filmen sågs av fler än fyra och en halv miljoner sydkoreaner. Hans nästa film Fröken Farmor från 2014 var en komedi som handlade om hur en 74årig kvinna återfår sitt tjugo år yngre jag. Den sågs av fler än 8,5 miljoner.
Ursprunget till Squid Game hade utvecklat sig under ett annat skede av Dong-hyuks liv. Som ung, lovande filmskapare hade han haft svårt att få finna finansiering för sina filmmanus. För att hålla sig flytande tog han flera lån och då de inte räckte tog även hans mor och mormor lån för att stödja honom. Hans situation blev alltmer desperat under en tid då Sydkorea fortfarande befann sig i en omfattande skuldkris efter chaebolernas sammanbrott och han tillbringade mycket av sin fritid på ett manhwabang, ett sydkoreanskt manga-bibliotek där han fördjupade sig i det stora utbudet av japanska mangas som handlade om olika former av våldsbemängda överlevnadsspel, som Battle Royale, Lögnspelet och Apocalypsspelet: Kaiji. Han jämförde karaktärernas situation i dessa mangas med sin egen alltmer förtvivlade situation, som gjort att han till och med hade övervägt en idé om att deltaga i någon av TVshowernas många Storebrors- och överlevnadslekar för att därigenom kunna vinna pengar och ta sig ur sin alltmer kvävande skuldhärva. Det hela ledde till att han 2008 skrivit klart hela det manus som senare skulle bli grunden till Squid Game, en serie om skuldsatta människors ekonomiska kamp för överlevnad och Sydkoreas stora klasskillnader. Det var inte förrän 2019 som, Dong-hyuk, nu som väletablerad regissör, lyckades intressera Netflix för sitt manus, som en del av deras drive för att expandera sitt asiatiska programutbud.
Quid Game kretsar kring en hemlig tävling där 456 spelare, som alla befinner sig i djupa ekonomiska svårigheter, riskerar sina liv för att delta i en serie dödliga barnlekar för chansen att vinna ett pris på ungefär 140 000 USD, alltmedan varje deltagares död är värd 80 USD, något betyder att de överlevande kan räkna med att de som dör ökar deras chans att vinna.
Efter att på märkliga vägar ha blivit rekryterade av en mäktig, okänd organisation har de tävlande hamnat på en ö med en mängd sofistikerade installationer. De förses med nummer istället för namn och tilldelas identiska uniformer, sover i en stor gemensam sal och övervakas av anonyma, maskerade vakter, som på ett i det närmaste mekaniskt vis följer order från en osynlig högre instans. Dessa opersonliga vakter är beväpnade med automatvapen och dödar tveklöst spelens förlorare. Om någon av de tävlande bryter mot reglerna och/eller visar någon form av upprorsanda skjuts även de ner. Allt sker under skenet att alla deltager i spelen på frivillig basis. Om allmän konsensus råder avbryts spelen omgående.
Det första dödliga leken är Ett, två, tre rött ljus! känd av barn över hela världen består den av att lekledaren har ryggen vänd mot de tävlande och då hon/han plötsligt vänder sig om skall alla bli blickstilla, den som rör sig åker ut. I Squid Game är lekledaren en jättelik mekanisk docka som har en inbyggd rörelsesensor som registrerar minsta gest och omgående dödar den som rört sig. Spelarna hade inte begripit hur dödligt allvarlig leken var och de som överlevt masslakten vid den mekaniska dockan beslutar med en rösts övervikt att lämna ön och spelet och återvända till sina forna liv.
Ett, två, tre rött ljus! har tidigare använts i flera skräckfilmer, kusligast och mest minnesvärt i den spanska filmen Barnhemmet från 2007 där en barnhemsföreståndare genom leken manar fram en grupp vålnader av avlidna barn. En annan film, den tämligen usla japanska slasherrysaren Gudarnas vilja från 2014 utspelar sig i ett gymnasium där instängda elever, liksom i Squid Game, tvingas genomgår den ena barnleken efter den andra. Även den filmen inleds med Ett, två, tre rött ljus! även här med dödlig utgång. De instängda gymnasieeleverna tvingas sedan genomgå den ena barnleken efter den andra, samtliga med dödlig utgång för de flesta som genomgår dem.
Skaparna till Gudarnas vilja stämde sedermera Squid Games skapare, Dong-hyuk, för plagiat. Men denne lyckades bevisa att hans manus legat färdigt fem år innan Gudarnas viljas premiär och om det fanns likheter mellan de båda filmerna är det inte märkligt med tanke på att de som förlagor hade en mängd olika japanska mangas med samma dödliga tävlingsupplägg. Förutom detta var Gudarnas vilja ett spekulativt hopkok av japansk gymnasieskräck (som har blivit till en hel genre) och spektakulära blodbad, dessutom hade den, liksom den betydligt bättre Barnhemmet övernaturliga inslag, något som helt saknas i Squid Game.
Squid Games karaktärer är fint utmejslade och under seriens gång lär vi känna flera av dem. Anmärkningsvärt är att de liksom personerna i de sydkoreanska filmer jag tidigare nämnt framstår som mångfacetterade personligheter. De flesta av dem är varken onda eller goda. Det är omständigheterna som styr dem, deras sociala bakgrund. Även inom den groteskt, vansinniga miljö som råder i Squid Game, inom vilken flera av dem utvecklar en hänsynslös överlevnadsdrift som inte skyr mord på sina medtävlare, finns det andra deltagare som visar solidaritet och godhet gentemot sin nästa, även om de i allmänhet faller offer för en girighet som uppkommit ur deras prekära ekonomiska situation, sociala utsatthet och/eller ständiga otur.
Huvudpersonen Seong Gi-hun är personifikation av en fullkomligt misslyckad loser, besatt av en obetvinglig spelarlust, behäftad med ständig otur, men med en kärna av ömsint människokärlek som dock allt som oftast dock kapsejsar genom hans längtan efter de pengar som han tror skall lösa allt. Han spelas ytterst känsligt av Lee Jung-jae, som med små medel kan visa sin medkänsla, enbart för att emellanåt bryta ut i ett intensivt, affekterat spel som får mig att tänka på Toshirō Mifune, Kurosawas stjärnskådespelare.
Seriens andra episod låter oss följa en del av protagonisterna då de efter sina omtumlande upplevelser på den fängelseliknande ön återvänder till ett skoningslöst Seoul. Vi förses med tillräcklig bakgrundsinformation för att förstå hur dessa desperata människor hamnat i samhällets marginaler. Inte för inte kallas avsnittet för Helvetet emedan de ödesbetingade spelarna under sitt kortvariga återbesök finner att deras situation förvärrats ytterligare. Eller med Bob Dylans cyniska dictum: When you think you lost everything there is always more to lose, Då du tror att du förlorat allt finns det alltid mer att förlora. De återvänder samtliga till ön och fortsätter där att spela med i de dödsbringande lekarna.
Detta sker i en absurd parallell värld där den stora sovsalens våningssängar staplats som läktare kring ett dödligt spelfält. Allt ger intryck av att vara en slags förskola med lekverktyg, himmelsfärgade väggar och tak, och overkligt pastellartade färger som i trappgången där de tävlande ger sig av till de dödsbringande spelen. Den minner om Eschers evighetstrappor.
En färgsättning som även ger associationer till skyskraporna i Nordkoreas huvudstad Pyongyang.
Verklighetens och Koreas sorgliga historia förmärks i Squid Game; det militaristiska, patriarkaliska synsättet som gjort att ett fåtal mäktiga ofta onåbara potentater har fjärrstyrt enskilda medborgare och deras förhoppningar, som om de vore kuggar i ett maskineri, alltmedan de drabbade individerna förtvivlat kämpat för att få en del den välfärd som skapats omkring dem.
De overaller som bärs av ”spelarna” i Quid Game påminner om de som bars av internerna i Sydkoreas notoriska Brödrahem, en inrättning som officiellt betecknades som en välgörenhetsinrättning, men som i själva verket fungerade som ett koncentrationsläger.
Inför Sydkoreas värdskap för de Asiatiska spelen 1986 och Olympiaden i Seoul 1988 ville den vacklande diktatorn Chun Doo-hwan att staden skulle ge intryck av ekonomisk framgång och välmåga och i början av åttiotalet ökade därför över hela landet arresteringar av ”lösdrivare”.
Redan 1975 hade Chuns föregångare instiftat en regeringsförordning för att ”rena gatorna”, känd som No.410 och Chun stärkte den nu genom att upprätta än fler ”institutioner” för att fånga upp de stora städernas ”lösdrivare”. En ansträngning som skärptes ytterligare mellan 1985 och 1988, då en mängd nya anläggningar öppnades för ”kringdrivande individer” som fångats upp genom statliga razzior, bland dem flera kvinnor och barn. Institutionerna hade som officiell uppgift att ge sina interner ”kompetensbaserad utbildning” innan de släpptes tillbaka ut i samhället.
Brödrahemmet var den största av dessa anläggningar och hyste 1986 i det närmaste 35 000 interner. ”Hemmet” drev mer än ett dussin fabriker som tillverkade pennor, fiskeutrustning, cocktailparaplyer, kläder, skor, träslöjd, metallarbeten och mycket annat. Internerna fick ingen ersättning för sitt arbete och även barnarbete förkom. De internerade straffades om de inte uppnådde de uppsatta, dagliga produktionsmålen.
Arbetsstyrkan var uppdelad i så kallade "plutoner" som hyste upptill 120 fångar som inhysts i kaserner med rader av våningssängar. De intagna utsattes för grymma kollektiva bestraffningar som delades ut av ”plutonledare”. Det kunde röra sig om så ringa förseelser som att ha tappat mat på golvet vid utbespisningen och det förekom att interner blev misshandlade med basebollträn.
Verksamheten övervakades och sköttes av den maktfullkomlige Park In-keun, en före detta militär och professionell boxare, som nertill ses avnjuta en middag tillsammans med sin hustru.
Park In-keun samverkade med sin bror, Lim Young-soon, prästvigd hos The General Assembly of Presbyterian Church in Korea, Sydkoreas största kristna samfund med 2,5 miljoner medlemmar. Park In-keun styrde sitt välde med järnhand och etablerade en hierarkiskt organiserad vaktstyrka, senare undersökningar har funnit att minst 550 personer under ouppklarade omständigheter hade dött i anläggningen, flertalet var säkerligen offer för misshandel och regelrätta avrättninga. Det antas att offren är betydligt fler och till dem kan läggas flera fall av bevisade våldtäkter och andra former av övergrepp.
I lägrets mitt uppfördes en väldig kyrkolokal med plats för 3 500. Klockan 05:30 basunerades en gudstjänst ut över lägrets högtalare. Samtliga fångar skulle då, iförda sina blå overaller, stå i givakt vid sina dubbelsängar och över barackernas högtalare lyssna till Pastor Lim Young-soons visdomsord. Söndagens obligatoriska gudstjänst följdes i allmänhet av en ”folkrättegång” under vilken missdådare brutalt ”tuktades” inför tusentals andra fångar.
Rykten sipprade snart ut om att det i Brödrahemmet förekom misshandel och dödsfall. En lokal åklagare lyckades ta sig in i anläggningen och fotografera hur män med bastanta slagträn bevakade arbetarna. Strax därefter lyckades åklagaren utverka ett tillstånd för husrannsakan. I Park In-keuns luxuösa bostad fann man i ett kassaskåp med fem och en halv miljoner USD. En stor del av dessa pengar härrörde antagligen från en omfattande människosmuggling. Från mitten till slutet av 1900-talet adopterades omkring 200 000 sydkoreanska barn och fördes utomlands, som en del av vad som tros vara den största adopterade diasporan i världen. Sedan 1953 till slutet av 1990-talet hamnade flera än 10 000 adopterade sydkoreanska barn i Sverige.
Flera av dessa barn anpassade sig väl till det svenska samhället, men andra råkade illa ut och kände sig inte hemma någonstans. Själv upplevde jag ett mycket tragiskt fall då en av mina elever, en charmig, allmänt omtyckt och intelligent kille, som efter att som spädbarn ha adopterats från Kora som tonåring uppleva hur hans fosterföräldrar skildes och därefter tvingades leva på en institution för ensamstående barn, enbart för att slutligen ta livet av sig.
Jag påmindes om detta genom Davy Chous film Tillbaka till Seoul som följer en ung kvinnas kamp att förlika sig med sitt okända förflutna. Hon har uppfostrats i ett uppenbarligen kärleksfullt franskt hem, som vi dock enbart glimtvis lär känna, men hon drabbas i Sydkorea, vid sökandet efter sina biologiska föräldrar, av en svår kulturchock.
Vi följer henne med flera års mellanrum. Hennes ömsesidigt ångestfyllda återseende med sin far, promiskuösa förhållanden till olika män och alkoholism i Seouls halvvärld, med nattklubbar och våldsamma ravepartyn. Vi möter även den glåmiga halvfattigdom som präglar Hwang Dong-hyuks och Lee Chang-dongs filmer, som jag nämnt ovan.
I Tillbaka till Seoul är alienationen extrem, förvärrad av filmens ovanligt autentiska, i det närmaste dokumentära anslag. Huvudpersonen, Frédérique ”Freddie” Benoît, är än mer en främling i sin tillvaro än Jomg-su i Bränd, och det vill inte säga lite. Även i Tillbaka till Seoul finns en scen där ”Freddie” glömmer sig själv och sin eländiga tillvaro i en självbefriande dansscen, det finns även minnesvärda scener som skildrar hennes såriga möten med sin biologiska far och än värre med sin mor.
Centrala för denna adpoptionsverksamhet var ”välgörenhetsinrättningar” och ”kyrkosamfund” som Brödrahemmet en institution som allmänt anses ha varit den ledande adoptionscentralen mellan 1976 och 1986. Park In-keun arresterades, åklagad för förskingring och olagligt frihetsberövande, och dömdes till ett längre fängelsestraff, men efter två och ett halvt år frikändes han och ställdes aldrig till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter. Det var uppenbarligen hans försänkningar hos vänner i myndighetsställning som gjorde att han kom så lindrigt undan. Park In-keun och hans familj kunde kort efter hans frigivande förena sig med hans bror, som i god tid tagit sig till Australien, medförande en betydande del av brödernas olagligt tillskansade förmögenhet. Mig veterligen lever de båda kumpanerna och deras familjer ett välbeställt liv i Australien och grundade där 1990 sin egen kyrka i Sydney, detta trots flera vädjande från deras offer om deras utlämnande till Sydkorea.
Då jag föddes 1954 hade kriget mellan Nord- och Sydkorea sedan ett år tillbaka avslutats med ett krigsstillestånd, ingen fred – ett spänt läge som fortfarande råder. Sedan dess har jag färdats och bott världen över, men aldrig hamnat i Korea. Även om jag föddes och växte upp i en liten, tämligen trist landsortshåla så nåddes jag redan där av hela världsalltet, bekantade mig med och greps av människoöden från hela världen. Detta skedde genom film och böcker och det var redan då ett magnifikt äventyr som ständigt lärde mig nya ting. Och så förblir det säkerligen tills jag mist syn och hörsel.
Vad vet jag om Sydkorea? Inte mycket, men jag tror mig likväl ha lärt mig känna en del av dess invånare och deras land. Det är filmernas och böckernas förtjänst (fast en av mina vänner har faktiskt varit diplomat i Pyongyang och några av mina elever hade adopterats från Sydkorea och senare besökt landet). Under de år jag verkade som lärare försökte jag förmedla den stora upplevelse som filmer och böcker gett mig. Vet inte om jag lyckades med det, men nu på min ålders höst hoppas att jag kanske nådde fram till en och annan av dem.
Bolaño, Roberto (2009) The Savage Detectives. London: Picador. Brezeski, Patrick (2018) “South Korea’s Lee Chang-dong on the Many Mysteries of ‘Burning’”, The Hollywood Reporter, December 10. Chang-dong, Lee (2023) “Snowy Day”, The New Yorker, March 6. Cuttle, Jade (2021). "Squid Game’s Jung Ho-yeon: 'The most powerful lesson I learnt was to have faith in humanity'", The Sunday Times, October 4. Delisle, Guy (2003) Pyongyang. Paris: Rozzoli Lizard. Golding, William (1997) Rites of Passage. London: Faber & Faber. Jolley, Mary Ann och Susan Kim (2021) “Secrets of South Korea’s house of horrors hidden in Australia”, Al Jazeera, December 10. Kang, Han (2017) Human Acts; A Novel. New York: Random House. Overdorfer, Don (2001) The Two Koreas. New York: Basic Books. Sandemose, Aksel (1973) Vi pryder oss med horn. Stockholm: Forum. Wood, James (2024) “Collision Course: A Début Novel Captures the Start of India’s Modi Era”, The New Yorker, November 18.