Saul Steinberg och rumänska absurditeter

Tiden forsar oavbrutet vidare, stora och små och stora förändringar påverkare dess skoningslösa flöde – födslar, dödsfall, förflyttningar, avslutade och nya uppgifter. Nu sitter jag exempelvis inte på andra våningen i den ombonade lokal där jag brukade skriva mina bloggar, utan i en fönsterlös källarlokal. Men, jag trivs även här, omgiven som jag är av mina böcker, CDs, DVDs och konstkort.

Jag är nu äntligen tillbaka till en av mina favoritsysselsättningar – bloggskrivande. Det har varit ett långt uppehåll. Inte så att jag drabbats av writer’s block, det händer mig aldrig. Intryck och infall duggar ständigt tätt. Det har snarare varit så att jag under mer än en halvårstid fastnat i en biografi över Ola Hansson. Jag började skriva en blogg om denne av mig under en livstid uppskattade skånepoet, men nästan omärkligt gled jag in i hans liv och samtid. Läste och skrev, läste och skrev och var snart uppe i mer än femhundra sidor. Vad jag skall göra med dem vet jag inte. Tror inte någon förläggare skulle vara intresserad av att ge ut en omfattande och tämligen okoncentrerad, personlig betraktelse över en poet som antagligen inte väcker något större intresse, inte en ens hos en läsande allmänhet.

Under en tid i värt hem i Göinge, vi delar vår tid mellan Italien, Sverige och Dominikanska Republiken, rotade jag en dag bland gamla papper och böcker som av någon förgäten anledning hamnat på vinden. Jag fann då att mössen kalasat på sjunde delen av Min Skattkammare. Det var illa. Boken var helt förstörd och jag blev något bedrövad, speciellt som boken innehöll Victor Hugos skildring av Gilliatts kamp med den väldiga bläckfisken, en skildring som sedan jag läst den i min barndom följt mig genom livet.

Medan jag satt där och sörjde över den förstörda boken föll ett blad ur den. Det var en teckning som jag någon gång under en för länge sedan förfluten tid rivit ur en anteckningsbok och lagt som markering just vid Victor Hugos skildring av kampen mot den fruktansvärda bläckfisken, i verkligheten är den förvisso en harmlös varelse. Av stilen att döma måste jag ha gjort den då jag var i tioårsåldern. Antagligen hade jag med hög feber legat till sängs under en av mina återkommande förkylningar och hade då återigen läst den för mig så fascinerande bläcksfiskskildringen. På den tiden ritade jag dagligen efter det att jag kommit hem från skolan. Oftast rörde det sig om fantasifulla, tämligen stora och omfattande färglagda scenerier kring sådant som fascinerade mig – bataljer, exotiska platser, bibliska eller antika historier, sagor och spökerier. Mera sällan kastade jag ner funderingar, likt den jag funnit i min Skattkammarbok (eller kanske den tillhört en av mina systrar, jag minns inte).

På bilden blickade jag upp mot en fana som fladdrade mot en solig himmel. Kanske jag tänkt på någon skolavslutning eller något liknande evenemang då Sveriges flagga hissats, ledsagad av patriotiska tongångar:

Flamma stolt mot dunkla skyar

lik en glimt av sommarns sol

över Sveriges skogar, berg och byar,

över vattnen av viol,

du, som sjunger, när du bredes

som vår gamla lyckas tolk:

"Solen lyser!

Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!"

Sådana pekoral är nu försvunna från den svenska läroplanen, men det hindrar inte att jag underligt nog fortfarande minns en del av dem. Flaggan på min bild var dock inte prydd med ett gult kors mot blåa skyar, utan ståtade med ett frågetecken, vajande högt över mig – kanske som en antydan om en oviss framtid, möjligen bragdfylld och spännande som de fosterländska sångerna? Tror inte det, inte ens på den tiden var jag anfrätt av någon överdriven form av patriotism.På teckningen finns även vad jag antar vara en annan personifikation av mig - på den tiden hade jag ett krulligt hårsvall som jag nu för länge sedan har förlorat. Denne för mig nu tämligen okände Jan befinner sig på bildens andra halva under ett regnmoln och blickar ner mot vad som tycks vara en avgrund – dåliga skolresultat, för mycket lathet och bristande intresse för matte och andra tråkigheter? Sådant som inte skulle leda mot en ljusnande framtid, utan snarare mot någon form av katastrof. Vet inte. Tycker mig inte minnas att jag oroade mig för framtiden, inte ens på den tiden – kanske rörde det sig snarast om en illustration av min fascination för lugubra ting, fjärran från patriotisk optimism lockades jag av skräckhistorier, drömmar om tämligen hemska, men likväl lockande äventyr, fjärran från vardagens leda och skolkonkurrens, något jag aldrig varit speciellt intresserad av. Jag saknar tävlingsinstinkt och har därmed även ett ytterst begränsat intresse för sport och hasardspel.

Nåväl, då jag nu betraktar den där barnsliga teckningen kommer jag att tänka på Saul Steinberg, en konstnär som betecknat sig som en ”författare som tecknar”. Med mig blev det tvärtom. Då jag i sextonårsåldern helt slutade med att måla och teckna började jag istället skriva. Hade jag fortsatt teckna skulle jag önskat att jag gjort det i Saul Steinbergs anda. Han var begåvad med en förundrad och samtidigt skarpsynt blick på allt som omgav honom. Kanske fanns det, i all sin amatörmässiga uselhet, i den där barnsliga teckningen med dess pil och frågetecken en ansats till något som ofta förkommer hos Steinberg.

Steinberg var, till skillnad från mig, en mästare i att förenkla. Jag är alltför verbal, ofokuserad och barock. Det är inte utan att en av mina chefer, trots sina sanningsord var den värsta jag haft, sa mig att: ”Jan du måste lära dig att redigera dig själv.” Något jag inte gör, varken då jag talar eller skriver. Utan större eftertanke forsar orden ur mig. Steinberg har gjort en utmärkt illustration av min speciella art av personlighet. En man som uppfylld av ett nystan av barocka tankar obehindrat för ned dem på ett papper:

Som den författare genom teckningar som han är lyckas Steinberg utan svårigheter sammanfatta en talad situation i träffande bild:

Steinberg gör ofta ord till bild och i sådana bilder lyckas han ofta på ett enkelt sätt uttrycka ofta komplicerade tankegångar. Som här i ett omslag till The New Yorker, där han ställer individen mot massan:

Hans ordlekar är rikligt förekommande, roande och tankeväckande, som när han uppmärksammar främlingsfobier:

Raggig text, eller dito djur och människor uttrycker hos Steinberg olika former av fara, eller rentutav ondska, som i denna bild av Hitler som varg. Både nosen och baken bär diktatorns drag.

Steinberg illustrerar hur en explosivartad entusiasm bränner upp sig själv som ett fyrverkeri och sjunker ner i ett träsk av hopplös försening:

Eller hur ett en positiv inställning kollapsar mot en mur av negativitet:

För mig framstår Steinbergs förmåga att sammanfatta, komprimera och därmed även förenkla som hans främsta kännetecken som stor konstnär. Betrakta exempelvis denna mästerliga teckning av en man som väntar på ett tåg:

I mångt och mycket var Steinberg en underfundig minimalist och han kan kunde gå mycket långt i sina förenklingar, som dessa män och en pojke som betraktar månen:

En man i tunnelbanan:

Ett par som på en nattlig terrass förenas i en kyss:

En man i en fåtölj, avnjutande en drink och en cigarrett:

Steinberg var skicklig i att framställa små scener, som hämtade ur en film, eller kanske ett personligt minne:

Häri påminner han om sin 18 år yngre efterföljare och kollega som New Yorker illustratör, fransmannen Jean-Jacques Sempé, som uppenbarligen var inspirerad av Steinberg.

The New Yorker är en populär tidskrift med internationell spridning och det skulle inte förvåna mig att även svenska tecknare inspirerades av en storhet som Steinberg, möjligen kan man finna spår av honom hos Gurr och Ströyer.

Jag förmodar att Steinbergs konst även kan ha gjort nedslag i popkonsten. Tänker exempelvis på den på sin tid så populäre Peter Max.

Eller skaparen till Beatlesfilmen Yellow Submarine, Heinz Edelmann.

Definitivt rörde det sig om en ömsesidig påverkan mellan Steinberg och hans gode vän tyskamerikanen Richard Lindner, som ofta räknas in bland de s.k. popkonstnärerna. På en målning av Lindner skymtas Steinberg och hans hustru Hedda Sterne (längst till vänster):

Steinberg lämnade också ett bestående intryck på Pop Arts största ikon – Andy Warhol, som i sin ungdom ritade flera teckningar som tycks ha inspirerats av Steinberg,

och inte minst i de arbeten Warhol gjorde för reklamföretag, som hans serie med damskor.

Från början av 1970-talet fram till sin död 1999 hade Steinberg en ateljé i Dekker-byggnaden vid Union Square. Fem trappor ner fanns Warhols legendariska, och inom vissa kretsar ökända Factory. Steinberg stördes inte alls av de ofta märkliga händelserna i Warhols ställe. Tvärtom hände det att artisterna besökte sina respektive studios, de kallade varandra för Saul och Andy. Steinberg gillade särskilt Andys återgivningar av kor.

Det var i oktober 1941 som Steinberg från sin exil i Dominikanska Republiken sände in en teckning till The New Yorker och omgående fick den antagen. Sedan dess bidrog han genom åren med upp emot hundra framsidesillustrationer till The New Yorker och en stor mängd teckningar. Präglade som de var av hans skarpa och ofta säregna humor, passade de som hand i handske för The New Yorkers coolt sofistikerade outlook.

Berömd blev hans ofta återgivna ”perspektiv” från New York, ut över hela USA, bort mot Stilla Havet och världen bortom det.

The New Yorkers omslag har i allmänhet en koppling till livet i den stora metropolen, exempelvis Steinbergs tjutande polisbil.

Ytterst typisk för New York och ett av de ljud jag drar mig till minnes då jag tänker på min tid i den väldiga staden, som jag för övrigt lärde mig att tycka om. Steinberg skildrar också andra typiska New York företeelser, som den stora mängden gula taxibilar. Få invånare i New Yorks centrum håller sig med egen bil; parkeringsplatser är sällsynta och parkeringsböterna höga. Det förvånade mig hur effektiva trafikpoliserna var, speciellt med tanke på att det under vår tid i New York var dåligt bevänt med brottsförebyggande åtgärder. Inte så att jag någonsin råkade ut för något otrevligt intermezzo. Jag fann att New York-borna i allmänhet var både vänliga och artiga.

Den tjutande polisbilen erinrar dock om en annan sida av New York, som jag dock aldrig fick uppleva under de mer än två år vi bodde och arbetade där, men som jag påmindes om av en granne som var stolt medlem av NRA, National Rifle Association, och förvisade mig sitt vapenskåp med gevär och pistoler. Då jag undrade varför han var så överdrivet beväpnad svarade han att han måste skydda sin familj. Mot vad? Vem? undrade jag, varvid han svarade att : ”There are a lot of weirdos running around in New York”, det finns en mängd knäppgökar som springer omkring i New York. Jag minns detta då jag betraktar en annan bild med en polisbil i vilken Steinberg skildrar ett helt menangerie av monstruösa varelser som tycks befolka New Yorks gator.

Och värre blir det i en mängd teckningar från mitten av sjuttiotalet då Steinbergs New York tycks ha ockuperats av beväpnade spöklika varelser.

Steinbergs uppskattade särprägel gjorde att han också tilläts att på The New Yorkers omslag skildra scener, tankar och egenskaper som inte direkt kunde kopplas till varken USA eller New York.Ett tema som slår mig nu då jag betraktar Steinbergs konst och kopplar den till min egen ålder är hur ofta han skildrar ett motiv som brukar kallas för Ålderstrappan, dvs vår väg från vaggan till graven. Motivet fanns förr i svenska stugor ofta som oljetryck.

Och förekom i olika varianter, och under olika tider, lite varstans i världen.

I minst ett New Yorker cover hänvisar Steinberg till ålderstrappan. Här använde han sig av evolutionsläran och lät människan successivt retardera till att bli en snäcka.

Jag har i olika böcker av och om Steinberg funnit minst tjugo variationer på temat, som den här som får mig att tänka på min egen tillvaro i Dominikanska Republiken, där det händer att jag allt som oftast hamnar på stranden, även om min tillvaro där allt som oftast även kan komma att präglas av plikter och annan stress.'

Vid ett annat tillfälle låter han kvinnomodet genom tiderna speglas i en feminiserad ålderstrappa.

Vid ett annat tillfälle blir mannen i en märklig, och för mig delvis obegriplig, teckning abstraherad och förvandlas till en boll som studsar ner mot döden.

En kusligare variant är en trappa som visar mannens väg ner genom åldrarna och hur han stillasittande successivt utplånas.

Portföljbärande män klättrar uppför ålderstrappan för att slutligen störta ner i döden.

Eller vandrar obönhörligt mot sin förintelse.

En enformighetens tristess som får mig att dra till minnes ett yttrande av Stephen King:

Det finns en idé om att Helvetet är andra människor. Min idé är att det kan röra sig om ett ständigt upprepande.

I en teckning tycks Steinberg upprepa M.C. Eschers evighetstrappor.

Det är inte alltid som Steinberg skildrar liv och åldrande som en trappa. Bilden av mannen som steg för steg utplånas framgår exempelvis i en illustration som kanske kan kopplas till någon i min egen ålder. Man existerar på basen av en gången tid där jag finner barnet, ynglingen, den förvärvsarbetande mannen, familjefadern, men alla dessa roller förbleknar i minnet, blir till andra män och här sitter jag i ett ovisst nu. Jag existerar, men det förflutna glider bort.

Hur svaga karaktärer tycks försvinna och suddas bort är ett vanligt förkommande tema hos Steinberg. Som Kandor och Ebbs mästerliga sång i deras musical Chicago – Mr. Cellophane.

Cellophane,

Mister Cellophane

shoulda be my name.

Mister Cellophane:

”Cause you can look right through me,

walk right by me

and never know I’m there.

A human being is made of more than air,

with all that bulk, you’re bound to see him there,

unless that human bein’ next to you

is unimpressive, undistinguished

you know who …

Helt i enlighet med sitt konstaterande att han är en tecknande författare excellerar Steinberg i sin förmåga att gestalta personligheter genom att tecknar dem.

Steinberg tycks vilja se mänskligheten i dess olika former och varianter, som när han tecknar ett party, något han ofta gjorde:

En liknande faiblesse för att teckna generaliserade karaktärer var den stora mängd av olika par som han tecknade, genom vilka han lade an på skillnaderna mellan de män och kvinnor han framställde.

Steinberg kunde även finna och satirisera över sådant som förenar många av oss, som självhävdelse och egoism och visa hur även sådant tar sig olika uttryck som i denna parad med narcissister:

Saul Steinberg föddes 1914 den rumänska staden Râmnicu Sărat inte så långt från den nuvarande gränsen till Moldavien och skrev 1932 in sig vid Bukarests universitet för att studera arkitektur. Redan efter ett år sökte han sig dock till det Polytekniska universitetet i Milano där han 1940 utexaminerades som arkitekt, innan dess hade Steinberg etablerat sig som karikatyrtecknare i den populära skämttidningen Bertoldo.  

Det finns en mängd teckningar som antyder Steinbergs stora arkitekturintresse. Det kan röra sig om ett otal varianter av hus och broar.

Ibland dyker minnen från hans ungdoms Milano upp:

I flera av hans arkitekturinfluerade teckningar finner jag en återklang av italiensk arkitektur så som den gestaltade sig under fascistregimen (1923-1945), som bortsett från en del kitschiga avarter för mig ofta framstår som estetisk tilltalande.

Kanske fascinerades även Steinberg av denna stil, men han antydde samtidigt dess fascistiska anknytning.

Emellanåt lämnade Steinberg sina strikta, ofta minimalistiska arkitekturtolkningar och hängav sig åt viktoriansk extravaganza.

Han tyckte om att kontrastera överbelastad smakförvirring med estetisk minimalism och påpekade ofta att en av hans stora konstnärliga förebilder var Piet Mondrian.

I Milano tecknade Steinberg flitigt, såväl för Bertoldo som för olika reklamfirmor och verksamheten påverkade menligt hans studier. Han kunde dock koncentrera sig mer på dem då Mussolinis regim i september 1938 hindrade judar från att ta del i en mängd verksamheter, bland annat journalistik och Steinbergs kontrakt med Bertoldo upphörde. Nedan är den sista teckningen som han under eget namn publicerade där:

Texten lyder: ”Med det här perfekta teleskopet kan jag se Europa, min stad och genom fönstret kan jag se mig själv medan jag betraktar världen genom teleskopet alltmedan jag talar med dig, men jag kan inte höra vad jag säger.” Humorn är onekligen ganska underlig och jag vet inte om jag begriper det roliga i den.

Steinberg trivdes i Italien och tänkte bosätta sig där, men de tunga orosmoln som lägrat sig över Europa hade gjort sig påminda även där. Steinberg avskydde och skrämdes av den fascistiska regimen och detta med all rätt eftersom han som jude i Rumänien fått känna av fascismens otäcka nationalism, som där redan under tjugotalet fått en ytterst otrevlig antisemitisk anstrykning.

Trots yrkesförbudet som portförbjudit honom på Bertoldo kunde han emellanåt får en och annan teckning antagen där, men då under antaget namn. Likaså arbetade han vidare med italienska reklamfirmor som publicerade hans annonser i namn av andra tecknare, och ofta i en stil som inte kunde associeras med honom, betalningen vidarebefordrades till honom.

Steinberg målade även i några barer färgglatt livliga fresker. De har faktiskt lite tycke av Mirós konst:

Några år senare målade Steinberg och Miró väggmålningar på samma plats – Cincinattis Terrace Plaza Hotel, där de 1947 dekorerade olika väggar i hotellets Skyline Restaurant.

Terrace Plaza Hotel finns inte längre, men väggmålningarna som Steinberg och Miró gjort räddades och fördes till Cincinattis konstmuseum. Under arbetet på hotellet blev artisterna goda vänner och Steinberg rekommenderade Miró att börja arbeta för The New Yorker. Den spanske konstnären tnappade dock inte på förslaget. Men tio år efter hans död bad The New Yorker Javier Mariscal att fira sin landsmans minne på ett omslag, han kallade det Juan Miró in the City och det tycks framstå som en kombination av Miró och Steinberg.

Det är numera inte så allmänt känt att Rumänien, redan innan det blivit en verklighet i Tyskland, led under en ytterst mordisk variant av antisemitism. Den rumänska regimen hade redan innan de tyska nazisterna systematiskt börjat marginalisera, attackera och slutligen försökt utplåna judarna och på eget initiativ inlett en mordisk rasistisk politik, allt i nationalismens tecken. En slå-sig-för-bröstet, självhävdande nationalism/patriotism är mig högst motbjudande och detta har inom parentes sagt fått mig att avsky och distansera mig från ett politiskt parti som Sverigedemokraterna, med sina rötter inom svensk nazism och ett ständigt återkommande predikande om svensk särart. Något som svensk patriot får mig att äcklas.

Antisemitismen var djupt rotad inom vida kretsar av den rumänska befolkningen, speciellt efter upprättandet av det rumänska kungadömet 1859 och efter det 1878-års Berlinkongress speciellt hade riktat sig till Rumänien och krävt att dess regering skulle garantera lika medborgerliga rättigheter för judar och romer, något som den vägrat göra. Strax innan han kom till makten 1941 konstaterade Ion Antonescu att

om vi inte drar nytta av den rådande internationella och nationella situationen och använder oss av den för att rena det rumänska folket, kommer vi att missa den unika situation som historien nu erbjuder oss … Jag kan föra Bessarabien [nuvarande Moldavien] till oss och även Transsylvanien, men om vi inte rensar upp bland Rumäniens befolkning kommer vi inte att ha någotdera, eftersom det inte är några gränser som gör ett folk starkt, utan homogeniteten och rasens renhet. Detta kommer att vara mitt främsta mål.

Så fort han kommit till makten igångsatte Antonescu sin etniska rensning som i stort sett gick ut på att utplåna judar och romer med en hänsynslöshet som till och med gjorde Hitler förundrad. Den 19:e augusti 1941 konstaterade Tysklands Führer:

Då det gäller judiska frågan kan man nu med säkerhet konstatera att en man som Antonescu för en långt mer radikal politik på detta område än vad vi hittills har gjort.

Antonescu och hans mordiska hantlangare såg till att inte enbart judiska män utrotades, utan även kvinnor och barn. Än så länge hade den nazistiska terrorn gått in för att mörda enbart judiska män, men det skulle Himmler och Heydrich snart råda bot på genom att systematiskt se till att varje jude som deras underhuggare kunde få tag på utplånades, oavsett kön, ålder och social ställning.

När Rumänien skapats, genom sammanslagningen av de två furstendömena Moldova och Valakiet, blev varken judar eller romer medborgare i den nybildade staten (som fortfarande lydde under det Osmanska väldet). Under det Rysk-turkiska kriget (1877-78), en ovanligt blodig historia då det ryska imperiet under pretexten att skydda sina slaviska bröder från muslimskt förtryck försökte expandera i sydväst. De europeiska stormakterna som fruktade ett allt starkare Ryssland hade ställt upp på turkarnas sida.

Då fred slöts under Berlinkongressen 1878 gick det Osmanska riket med på att Rumänien, Bulgarien och Serbien skulle bli självständiga, under förutsättningen att de ryska trupperna drog sig tillbaka och freden garanterades av övriga europeiska stormakter.  En förutsättning var att alla medborgare i dessa nyetablerade länder skulle få lika, lagstadgade rättigheter, oavsett etnicitet eller religion. Det rumänska parlamentet tog motvilligt bort den så kallade konstitutionsartikeln som hindrade judar och romer från att bli medborgare, med det hindrade inte att dessa folk formellt måste begära att bli medborgare, något som krävde parlamentets godkännande i alla enskilda fall. 1Mellan 1866 och 1904 tillerkändes enbart 2000 personer med judisk tro medborgarskap och av dess var 900 veteraner från det rysk-turkiska kriget.

Efterhand lättade restriktionerna mot judar och efter 1924 garanterades de fullt medborgarskap. Detta upphörde dock 1936 då en “revision” fråntog 26 procent av den judiska befolkningen dess medborgarskap och samtliga judar beskattades separat från andra rumäner.

1940 tvingade fältmarskalk Ion Antonescu kungen Karol II att abdikera. Antonescu utnämnde sig själv till enväldig conducăto och ingick allians med Hitlers Tyskland. from 1940 to 1944. Under Antonescus diktatur mördades mellan 380 000 och 900 000 rumänska judar främst i distrikten Bessarabia, Bukovina and Transnistria. Steinbergs teckning visar hur Japans kejsare betraktar hur Hitler, i släptåg av Finland, tvingar Mussolini, Ungerns Miklós Horthy och Ion Antonescu att delta i vad Steinberg redan då ansåg vara ett självmordsangrepp på Sovjetunionen.

De främsta organisatörerna av de rumänska massmorden på judar och romer var medlemmar av Rumäniens Järngarde, en nationalistisk, fascistisk, antikommunistisk och antisemitisk politisk rörelse som vuxit sig stark under tjugotalet. Trots att dess ledare Corneliu Codreanu 1938 hade avrättats på order av den nazifientlige kungen Karol II blev den mordiska rörelsen allt starkare. 

Rumänien deltog på Tysklands sida i den stora Operation Barbarossa mot Sovjetunionen och i takt med att dess armé avancerade mot de sovjetiska styrkorna mördades och deporterades judar en masse. ”Deportation” var en eufemism, eftersom en del av processen involverade massmord av judar innan de deporterades i vad som kallades ”dödens tåg”, i allmänhet långa utmattande marscher till fots österut. Det uppskattas att från juli till september 1941 mördade den rumänska armén, i samarbete med järngardes och ukrainsk milis, samt tyska Einsatzgruppen mellan 45 000 och 60 000 judiska civila enbart i Bukovina och Bessarabien.

Dödsläger upprättades i Trasnistra. I samarbete med SS Einsatzkommandos och tyskvänlig ukrainsk milis fortsatte massmorden i Transnistra och södra Ukraina, ibland som regelrätta massakrer, ibland genom svält. Det var vanligt att mängder med judar som deporterats från Rumäniens centrala delar inhystes utan varma kläder och mat i strängt bevakade svinstior och lador.

Rumänien är ett av de länder som tillsammans med medlöpare i Frankrike får bära skammen av att i stort sett på egen hand, fast givetvis med benäget stöd av Nazityskland, genomföra massmord på sin egen judebefolkning. Bilden visar hur ett tåg gör ett uppehåll på väg från Iasi, där en stor massaker genomförts, för att lasta av kropparna av de som överlevt, men dött på väg till ett dödsläger Transnistra.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Eller Aharons Appelfelds minnen från en fruktansvärd barndom. Han föddes i en by nära staden Chernivtsi, som numera ligger i sydvästra Ukraina, men som på den tiden hette Czernowitz då var belägen i det rumänska Bukovina.  Appelfelds minnesbok Berättelsen om ett liv handlar bland annat om brutal barndom under vilken tioårige Aharon får uppleva hur hans mor mördas, för att sedan tillsammans med sin far interneras i flera olika läger, eller tvingas vandra till okända destinationer.

Under en sådan dödsvandring förlorar Aharon sin far, hur det gick till är ren märklig historia – pojken stannade för att förundrad betrakta ett äppelträd. Karavanen med utsvultna frusna judar drar vidare och pojken glömdes kvar. Fadern blev kanske tvingad att stappla vidare, någon gång mördades även han. Aharon vet inte när och hur. Under någon månads tid vandrade pojken kring i skogarna och livnärde sig på bär och svamp tills han togs om hand av en uppenbarligen sinnessjuk kvinna. Då hennes eländiga stuga fallit samman i en våldsam storm, jagade hon bort Aharon, som sedan, ofta med fara för sitt liv, hjälpligt lyckades klara livhanken genom att slita ont hos olika bönder, alltmedan han tvingads bevittna hur andra judar förföljdes och mördades runtomkring honom.

Berättelsen ses ur ett barn ofta förvirrade och oförstående perspektiv och de former av mänsklig ondska den manar fram är i det närmaste olidlig läsning, exempelvis hur levande barn kontinuerligt kastas in i burarna hos galna hundar, medan roade vakter betraktar hur de slits i stycken och slukas.

Här följer Appelfelds beskrivning av hur han fängslades av åsynen av äppelträdet.

Jag minns inte när jag gick in i skogen, men jag minns ögonblicket då jag stod inför ett träd fyllt med röda äpplen. I min stora förvåning tog jag några steg bakåt. Mer än vad mitt medvetna sinne gör, tycks min kropp komma ihåg dessa steg bakåt. Om jag någon gång gör ett felsteg, eller helt oväntat snubblar bakåt, ser jag trädet med de röda äpplena. Det hade gått två dagar utan att någon mat passerat mina läppar, och här stod ett träd fyllt med äpplen. Jag kunde räcka fram handen och plocka dem, men jag stod frusen i förundran och ju längre jag stod där, desto djupare blev tystnaden rotad i mig.

Till sist satte jag mig ner och åt ett litet äpple som hamnat på marken, det var delvis ruttet. Efter att jag ätit upp det måste jag ha somnat. När jag vaknade hade himlen mörknat. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gick upp på knä. Även i denna position, på knäna, kan jag känna än i dag. Varje gång jag står på knä, minns jag solnedgången som glödde genom trädstammarna och jag känner mig lycklig.

Kanske kan framställningen tyckas vara alltför fantastisk och fantasifull. Men en judisk vän till mig, som överlevt Holocausten hos polska bönder, som med fara för sitt liv tog hand om honom, konstaterade en gång:

Varje jude som i Öst överlevt den där fruktansvärda tiden har en otrolig historia att berätta. Det är därför de överlevde. Alla de andra, miljoner av dem, dog.

Likt Appelfeld fördes Norman Manea, jämte sina föräldrar, till ett koncentrationsläger i Transnistra och likt Appelfeld blev Maneas liv präglat av lägerupplevelserna. I sin självbiografiska roman The Hooligans Return beskriver Manea hur han efter sin ”återkomst till livet” upplevde vad han kallar för ”Världens under”:

Det var en tid av extraordinär och plötslig glädje, att återupptäcka vad jag kallar livets banalitet, de allra grundläggande sakerna: mat, kläder och speciellt skolan.

En av vår tids största poeter, Paul Celan, föddes i Czernowitz. Tillsammans med 50 000 andra judar packades han i augusti 1941 på Antonescus order in i ett ghetto som skapats i sumpmarkerna utanför staden. Två tredjedelar av dem deporterades sedan mellan oktober och början av följande år till Transnistra, där de flesta av dem dog.  

Efter en tids studier i Frankrike hade den nittonårige Paul kommit tillbaka till föräldrahemmet Czernowitz och blev nästan omgående placerad i ett ”arbetsläger”. Under han frånvaro fördes hans föräldrar till koncentrationslägret Bogdanovka, som upprättats vid floden Bugs övre lopp i Transnistra. Under 1941 fördes 54 000 judar och romer dit. Pauls mor mördades och hans far dog i tyfus.

Paul Celan blev kvar i arbetslägret tills de sovjetiska styrkorna den 30:e mars 1944 ockuperade Czernowitz. 1948 emigrerade han till Paris, där han tog sitt liv 1970, genom att dränka sig Seine. Celans Todesfuge, Dödsfuga, som han skrev på tyska strax efter kriget är den mest kända dikt som skrivits om Holocausten:

Svarta gryningsmjölk, vi dricker den om kvällen, vi dricker den om middagen och morgonen, Vi dricker den om natten. Vi dricker och dricker.

Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt. En man bor i huset, han leker med sina huggormar, han skriver i skymningen till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete.

Han skriver och går ut genom dörren och alla stjärnorna glimmar. Han visslar hit sina hundar. Han visslar fram sina judar, ställer dem i rad och får dem att gräva en grav i jorden. Han befaller oss att spela upp till dansen.

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten, vi dricker dig om morgonen och middagen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, han leker med sin huggormar, han skriver, han skriver när det mörknar till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt.

Han ropar gräv djupare i mullen, ni där, ni andra spel upp och sjung. Han griper efter järnröret i bältet, han svingar det, hans ögon är blå. Stick spadarna djupare, ni där, ni andra, spela vidare till dansen!

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen och morgonen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Han leker med sina huggormar.

Han skriker spela döden angenämare. Döden, är en mästare från Deutschland. Han ropar, stryk mörkare på fiolerna, tills ni stiger i rök till skyn, då får ni en grav i molnen, där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen. Döden är en mästare från Deutschland. Vi dricker om kvällen och morgonen. Vi dricker och dricker.

Döden är en Meister aus Deutschland. Hans öga är blått. Han träffar dig med kulan av bly. Han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Han hetsar sina hundar mot oss. Han ger oss en grav i luften. Han leker med sina huggormar och dag drömmer. Der Tod ist ein Meister aus Deutschland. Ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit.

Slående är rytmen, upprepningarna, musikaliteten i dikten. Något som får mig att tänka på att mitt i allt det nattsvarta barbariet i koncentrationslägren fanns ofta musik, i form av orkestrar och grammofoner. Nedan en bild av Musikkapelle Mauthausen.

Primo Levi kan inom sin prosa betraktas som en motsvarighet till Celans poesi. Mästerliga skildringar av det som enligt filosofen Theodor Adorno inte går att skildra. Ondskan och det mänskliga förfallet i anus mundi, världens rövhål, var så fruktansvärt att det ställer all konst i fråga:

 Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt. Det fräter till och med sönder frågan om det över huvud taget är möjligt att idag skriva poesi.

Det fanns dock poesi och musik även i dessa helveten. Primo Levi skriver om Auschwitz:

Taktfasta slag från trummor och cymbaler når oss kontinuerligt och monotont, men vindens nyckfullhet gör att denna väv av musikaliska fraser blir ofullständig. Melodierna är få, kanske enbart ett dussin och de är desamma från morgon till kväll: marscher och slagdängor som varje tysk gillar. De ristas in i våra sinnen och blir därmed det sista vi kommer att minnas från lägren – de är lägrens röst. Det påtagliga uttrycket för deras geometriska galenskap, ett tecken på deras önskan att utplåna oss som människor, sakta och säkert, beständigt.

Överlevande från Auschwitz har berättat att den mest populära slagdängan som oftast spelades av lägerorkestern då fångar fördes till gaskamrarna var tangon Ostatnia Niedziela, Den sista söndagen, skriven av Jerzy Petersburski. En insjungning med Mieczysław Fogg, blev trots den allmänna polskfientligheten i Tyskland en stor succé även där. Med tanke på att den så ofta spelades i Auschwitz får sångens refräng en ovanligt kuslig innebörd:

Det är den sista söndagen.

Idag skiljs vi åt.

Idag lämnar vi varandra,

för alltid.

Det är sista söndagen

Så snåla inte på den, ge den till mig.

Se på mig med glädje idag,

för sista gången.

Du kommer att få tillräckligt av dessa söndagar,

vad som händer mig, vem vet?

Celans musikaliska upprepningar anspelar på den judiska skönheten. På Sulamit, Kung Salomos åtrådda kvinna i Bibelns Höga visa, Sångernas sång:

Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem, vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig! Varför vill ni se på flickan från Shulem, där hon dansar mellan leden? Dina sandalklädda fötter är så vackra, du furstedotter! Dina höfters rundning är som ett smycke, smitt av konstnärshänder. Ditt sköte är en kupad skål – må vinet aldrig saknas! Din buk är en hög av vete, omgärdad av liljor. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid. Din hals är ett elfenbenstorn, dina ögon som Heshbons dammar vid porten mot Bat-Rabbim. Din näsa är som Libanontornet, som vetter mot Damaskus. Ditt huvud höjer sig som Karmel, hårsvallet skimrar som purpur, en kung är fångad i lockarna. Vad du är skön och ljuvlig, min älskade, min vällust. Din växt liknar palmens, dina bröst är som klasar. Jag tänker: Jag vill upp i den palmen, gripa tag i dess krona. Dina bröst skall vara som druvklasar, din andedräkt som doften av äpplen, din mun som det finaste vin, som flödar över i min och fuktar läppar och tänder.

Men hos Celan är Sulamits gyllene hår askgrått, som de skräckinjagande högarna med dödade judars grånade hår som finns till beskådande i Auschwitz Det såldes för att användes som tätningsmaterial för ubåtar, för tillverkning av madrasser, peruker och olika tyger.

Den som hos Celan har gyllene hår är inte den judiska Sulamit utan den tyska jungfrun Margarete som åtrås och slutligen förgörs av Faust i Goethes epos, där hon blivit till urtypen för en genomsund, germansk skönhet. En romantikens sinnebild. Då Faust sett och tilltalat henne för första gången vänder han sig till Djävulens personifikation – Mephistofeles:

Vid Himlen! Hur vackert är inte detta barn! Jag har aldrig sett dess like. Så moralisk, så dygdig. Och dock … hon har något vass, dessutom. Dessa röda läppar, de ljusa kinderna, de skall aldrig förgätas. Hennes sänkta blick skar sig in i mitt hjärtas djup. Hur hon talade, så kort, skarpt, det var dock en märklig fröjd. Lyssna, du måste skaffa mig den där flickan!

Osedd betraktar Faust kort därefter hur Margarete flätar och binder upp sitt hår. Fausts blick faller på Margaretes säng.

Vilken rysning av glädje drabbas jag inte av! Här skulle jag kunna vara timme efter timme. Här, i naturens skira drömmerier vilade du, en okonstlad ängel. Här sov barnet, fyllt av sin värme. Här skapade Anden en gudalik gestalt.

Kommendanten, Döden, en mästare från Tyskland med blå ögon, leker med ormar och skriver till sin älskade Margarete, som lever längt borta i ett romantiskt Tyskland, Goethes land. Hans hus ligger vid fånglägret. Som Höss hus vid Auschwitz, minnesvärt skildrat i Jonathan Glazers film The Zone of Interest.

Amon Göth, kommendant över lägret Kraków-Płaszów, bodde i en villa inom lägret. Ralph Fiennes framställer i Schindlers List oförglömligt hur Göth från sin balkong, för sitt eget höga nöjes skull, skjuter ner sina judiska slavar. Vid den rättegång som ledde till hans dödsdom framgick det att Göth personligen skjutit minst femhundra personer till döds.

Celans kommendant kallar på sina hundar, hetsar dem och befaller sina judar att gräva och spela. De skall bereda sig själv en grav i himlen. De skall förintas, eldas upp, röken från deras brända kött skall stiga mot himlen.

Celans hustru, Gisèle Lestrange, illustrerade de flesta av makens dikter. Hon fångar deras unika rytm och ofta abstrakta bildspråk.

Den artist som annars förknippats mest med speciellt Celans Todesfuge är Anselm Kiefer, som vid flera tillfällen tolkat dikten på stora dukar där han förutom olja använt material som asfalt, jord, bly, krossat glass, aska, torkade blommar och andra växtdelar.

Celan, Appelfeld, Wiesel och Manea kämpade livet igenom med sina minnen från dödslägren. Hela deras världsbild präglades av dem, blev absurd och förvriden. En annan rumänsk överlevare, Dan Pagis, hade i sin tidiga ungdom förts till Transnistras helvete. I sin lyrik skildrar han ironiskt det obegripliga, absurda i att glömma vad som skedde där- Något som aldrig kan begrippas och, än mindre gottgöras, som i hans absurda dikt Utkast till ett avtal om återvändande:

Okej, mina Herrar, ni som ständigt gapar om ojust mord,

tjatande tiggare om mirakler.

Tyst med er!

Allt skall återställas till sin rätta plats,

paragraf för paragraf.

Skriket skall föras tillbaka in i strupen.

Guldtänderna återvända till sina gap.

Terrorn.

Röken återvända in i skorstenarna och vidare, tillbaka in i

benens hålrum

som sedan skall täckas med skinn och senor och ni skall

leva.

Se! Ni skall få tillbaka era liv.

Sitta i era vardagsrum, läsa kvällsnyheterna.

Där är ni. Ingenting är för sent.

Och var gäller den gula stjärnan,

den skall slitas från era bröst,

omedelbart

och utvandra

in i himmelen.

Saul Steinberg klarade sig från dessa helveten. Men, Mussolini närmade sig obönhörligt nazisternas förödande judepolitik och snart skulle även italienska judar sändas in i döden. Fram till 1943 levde dock italienska judar utan hot om förintelse. Detta ändrades dock då Italien kapitulerade 1943 och tyska trupper ockuperade stora områden samtidigt som de lät Mussolini utropa sin SALO republik i norra Italien, något som ledde till att över 7 000 judar från dessa områden dödades.

Som jude och rumänsk medborgare kunde Steinberg 1941 kunna lämnas ut till Rumänien, något som med stor säkerhet skulle betyda döden för honom. Han hade dock vänner och släktingar i USA och hoppades på hjälp från dem. I April 1941 arresterades han som “illegal/oönskad invandrare” och sändes till Milanos San Vittore fängelse, fyra dagar senare skickades han med tåg Villa Tonelli i den lilla badorten Tortoreto vid Adriatiska kusten, norr om Pescara. Ett av de många interneringsplatser som fascisterna etablerade för “oönskade personer”. Här tecknade Steinberg sin säng och sina medfångar, alltmedan han väntade på om han skulle sändas till Rumänien, eller få komma till USA.

Slutligen kom en bekräftelse från den amerikanska ambassaden som intygade att Saul Steinberg fått tillåtelse att med sitt utgångna rumänska pass passera genom USA till exil i Dominikanska Republiken, ett av de få länder som utan restriktioner tog emot judiska flyktingar. Landets rasistiske diktator Rafael Trujillo ansåg att europeiska flyktingar kunde användas för begränsa vad som betraktades som ett skadligt inflytandet från det ”gallisk-afrikanska” grannlandet Haiti och förbättra den ”dominikanska” rasen.

Den 16:e juni kunde Steinberg flyga till Lissabon och därifrån med SS Excalibur resa till New York. Framkommen till New York var han tvungen att som ”transitpassagerare” bo en vecka på Ellis Island innan han kunde ta en båt som över San Juan i Puerto Rico förde honom till Dominikanska Republikens huvudstad, Ciudad Trujillo, uppkallad efter diktatorn, dit han anlände den trettonde juli. Bakom sig lämnade han ett Europa som ohjälpligt störtat ner i krigets helvete och ibland dyker krigets monstruitet upp hos honom, inte minst i hans skildringar av marscherande soldater, rovgiriga svarta ulvar och flyende människor.

Under sin tid i den Dominikanska Republiken försökte Steinberg ständigt få tillåtelse att bosätta sig i USA. Hans relativa berömmelse och stora flit i Italien hade gjort det möjligt för honom att skaffa en agent i New York, Cesar Civita, som lyckades placera hans teckningar i betydande tidskrifter som PM, Mademoiselle och framförallt i den prestigefyllda The New Yorker. Nedan är Steinbergs första teckning för The New Yorker.

Konstläraren har bett sina elever att måla en kentaur, en varelse som är både människa och häst, eleven förklarar för den missnöjde läraren att det är precis vad hon gjort, fast hennes kentaur har människoben istället för en människas huvud och överkropp. En stillsamt absurd humor som tilltalade The New Yorkers utgivare och redan samma år fick Steinberg fler teckningar publicerade i tidskriften. Även i Dominikanska Republiken hade Steinberg omedelbara framgångar. Hans skämtteckningar publicerades i landets största dagstidning, La Nación och han fick flera reklamuppdrag.

Han trivdes dock inte i den tropiska värmen, talade inte spanska och led av alla kryp som omgav honom i hans lägenhet. Han ondgjorde sig i brev till sina amerikanska kusiner, Henrietta och Harold Danson, medan Cesar Civita skrev till myndigheterna och intygade att Saul Steinberg kunde bli en tillgång för det amerikanska samhället. Han räknade redan med ett stort kontaktnät, mer än tillräckligt med inkomst och uppdrag för att kunna försörja sig utan att ligga någon till last.

Jag finner det ganska fascinerande att Steinberg tillbringade en tid i Dominikanska Republiken, ett land som jag tror mig ha lärt känna utan och innan och där vi fortfarande har en våning. Då jag konfronteras med en bild av Steinberg tycker jag mig betrakta ett övergivet hus som ligger i närheten av vår bostad och som jag varje dag passerar då jag gör mina morgonpromenader därnere.

Ansträngningarna från Steinbergs amerikanska vänner och bekanta bar frukt. Den 28:e juni 1942 flög han till Miami och tog nästa dag en buss till New York, där han togs emot av sina kusiner. Steinberg hade snart utan svårigheter anpassat sig till livet i USA. Flera av hans arbeten ställdes ut på The Metropolitan Museum of Art och i November rekommenderades han av Harold Ross, The New Yorkers chefredaktör, till Statens Kontor för Krigsinformation och sändes under kriget bland annat till Kina, Indien, Nordafrika och Italien. Steinbergs humoristiska teckningar av amerikanska soldaters möten med olika kulturer publiceras rikligt i The New Yorker och andra amerikanska tidskrifter.

Han lämnarde1946 armén med löjtnants grad. Steinberg kan nu fullständigt betraktas som amerikan och hans konst och verksamhet får onekligen en amekansk karaktär. Steinbergs föräldrar och syster klarade sig oväntat genom krig, umbäranden och svåra förföljelser. Han hjälpte dem ut ur landet och fick dem att etablera sig i Nizza. Han hade besökt dem i Rumänien 1944. Det var sista och enda gången han var i landet efter det att han 1933 hade flyttat därifrån.  

Även om Rumänien solkats genom sin medverkan i Andra världskrigets helvete så har dess rykte efter dess slut heller inte varit så speciellt gott – först kom Nicolae Ceaușescus omstridda  diktatur följd av decennier med finans-och regeringskriser under vilka omvärldens rumänska intresse i allmänhet begränsade sig till skickliga gymnaster, vampyrer, föräldralösa barn, tiggare, barnprostitution och förvildade hundar. Men Rumänien var och är mycket mer än så, bland annat har landets intellektuella styrka gång på gång befruktat och förändrat västeuropeisk kultur. Exempelvis så revolutionerade skulptören Constatin Brancusi den modena konstuppfattningen, absurdisten Eugène Ionesco förändrade dess teatertradition och Mircia Eliade religionshistorien.

Innan fascismen fick deras nationen i sitt järngrepp åtnjöt rumänerna ett uppsving av sällan skådat slag och utländskt kapital investerades villigt och rikligt i den ständigt expanderade industri. 1857 hade olja börjat flöda ur en mark som redan tidigare var ovanligt rik på en mängd olika mineraler. Europas första oljeraffinaderi etablerades i Ploiestri och en snabbt växande europeisk bilindustri gjorde att kontinenten törstade efter rumänsk bensin. Inte ens den stora depressionen som drabbade världen vid tjugotalets slut slog landet speciellt hårt, faran kom från de den växande fanatismen hos nationellt berusade fascister, en bidragande orsak till varför så många artister och författare som vuxit fram under Rumäniens så kallade intellektuella guldålder efter Första världskrigets slut och fram till trettiotalets mitt lämnade landet och hamnade i Paris eller USA.  

För en flyktig uppfattning om den skaparkraft som exploderade i Rumänien under dessa hur och hur den reflekterades hos en mängd konstnärer som kom att nå sin berömmelse på annat håll kan jag exempelvis nämna Marcel Iancu, en allkonstnär som tillsammans med Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp och Tristan Tzara 1916 grundade Cabaret Voltaire i Zürich och genom sitt Dadakoncept och dess nya revolutionerande kulturuppfattning vände upp och ner på den traditionella konstvärlden som sedan dess aldrig fullt ut har kunnat återhämta sig. Nedan en av Jancos versioner av kabarén och en av han många masker som förenade Dada, europeisk folklore, afrikansk skulptur, med karikatyr och porträttkonst, som i masken som föreställer Tistan Tzara.

Likt så många av sina samtida samhällsomstörtare och förändrare hade Janco många strängar på sin lyra, han var exempelvis även en skicklig arkitekt.

Tristan Tzara, född som Samuel Rosenstock, var liksom de de andra inflytelserika konstkritikerna och konstnärsvännerna italienske/polske fransmannen Guillaume Appolinaire och italienaren Filippo Tommaso Marinetti, en av grundarna till den moderna lyrismen där gränser mellan bild, ljud- och bildkonst suddades till något som fick folk att betrakta den kaotiska samtiden med nya ögon, en konst där reklam, kitsch och traditionell konst rördes om i en modernistisk häxbrygd, som i Tzaras dikt Assessment, Värdering: 

Tzara var präglad av en folklig absurdistik tradition som skapats bland judiska chassider, romer och rumänska bönder och som gjorde att rumänska artister lätt och villigt anammade de konstnärliga landvinningarna i framförallt Tyskland och Frankrike. Där finner vi illustratören André François (född Farkas) som verkade i Frankrike och säkerligen influerade Steinbergs konst.

Realisten Avigdor Arikha som var mycket god vän med Samuel Beckett och gjorde flera porträtt av den store absurdisten, till och med ett av hans sked.

Den originelle kubisten Arthur Segal, vars konst tidigt närmade sig abstraktion.

Men han var mycket versatil och gick från genre till genre.

En annan rumänsk konstnär, som liksom Arikha, Segal och Brauner var jude, var Max Herman Maxy. Han började liksom Segal som kubist i Paris.

Även Segal ändrade ofta stil och genre

Maxy var ungdomsvän med Hedda Sterne i Rumänien och hon följde honom till Paris och flyttade sedermera till New York där hon accepterades som en av de så kallade abstrakta expressionisterna, som annarfs var ett ovanligt grabbigt gäng. I Paris hade Sterne varit i det närmaste surrealist.

 I New York blev hennes konst alltmer abstrakt.

Tills hon åstadkom flera, stora dukar som i mitt tycke är hennes bästa arbeten och påminner mig om Mark Rothkos senare konst.

1944 gifte sig Hedda Sterne med Saul Steinberg. Tillsammans hade de ett stort nätverk bland konstnärer och författare i New York, flera av dem judar som flytt från förföljelserna i Europa. En judisk rumänsk konstnär som betytt mycket för dem, men som lyckats överleva i Frankrike under kriget och förblivit där var Victor Brauner som Hedda Sterne lärt känna under sina år i Paris. Han var en av de främsta surrealisterna, enögd efter det att en annan surrealist, den hetlevrade spanjoren Óscar Dominguez, under ett gräl skadat Brauners vänstra öga med skärvan från en sönderslagen flaska. Detta skedde då Victor Brauner försökte skydda sin landsman, den tidigare nämnde André François, från en ursinnig attack av den rasande spanjoren. Märkligt är att Victor Brauner fem år tidigare porträtterat sig med ett förstört öga (fast där rörde det sig om det högra ögat).

1957 tog Dominguez livet av sig genom att skära upp sina pulsådror. Två år innan Brauner gjort sitt självporträtt med förstört öga hade Domiguez porträtterat sig själv med en blödande handled och två år senare gjorde han en av sina mest berömda målningar med en dam som spelar piano med sina avhuggna händer, något som påminner mig om en av rumänskan Nina Cassians många surrealistiska dikter:

Mina händer kravlar på den heta sanden,

mot okända mål;

kanske till strandlinjen,

kanske till armarna som de skiljts från

och som nu ligger där på stranden

som två halshuggna ålar.

Victor Brauners särpräglade surrealism påverkade såväl Hedda Sternes, som Saul Steinbergs konst.

Nedan ett New Yorker cover av Steinberg som tycks spegla Brauners verk.

Med all rätt kan läsaren fråga sig varför jag i en essä om en så framgångsrikt amerikaniserad konstnär som Saul Steinberg ägnat så mycket plats åt Rumäniens konst och litteratur. Ett skäl är att Steinberg trots all sin amerikanism, sin framgång och sina många vänner likväl förblev något av en främling i sin tid. En särling som för sin egen och sin konsts skull stod vid sidan om och betraktade världen utifrån och in.

Trots sin stora beundran för USA och tacksamhet inför den framgång han rönt kunde Steinberg på sitt oförlikneliga sätt inte undgå att driva med den amerikanska framgångsdrömmen och nationens självgodhet, som i sitt The New Yorker cover The Pursuit of Happines. En illustration fylld med sofistikerad ironi, där jultomten och Sigmund Freud är satta på piedestal. Motsatser förenas i vänliga handslag – lastbarhet med dygd, arbete med fritid, konst med industri, vetenskap med handel. Uncle Sam skakar hand med Uncle Tom, alltmedan arbetslöshetens lejon dödats genom en pil som även genomborrat en fisk med texten "semantik"  (vad det nu kan betyda?) och inflationens påfågel ligger dödad av statistik.

I mitten av trappstegspyramiden biter en orm med texten ”jakten på" svansen på en krokodil med texten ”lycka”, samtidigt som krokodilen biter ormen i svansen. Begriper inte riktigt vad det kan betyda, kanske att jakten på lyckan är ett ständigt oavslutat projekt och en oavbruten kamp. 

Det hela kröns med en kapitalist med sönderslagna bojor och hög hatt. Under honom ser vi texten ”välstånd”.

Ett komiskt mästerverk inom samma genre som Charlie Chaplins öppningsscen i City Lights där hans Tramp vaknar upp i famnen på en personifikation av Prosperity efter det att staden borgmästare avtäckt statyn Peace and Prosperity.

https://www.youtube.com/watch?v=cFbftYfXsnc

Främsta skälet till mitt rumänska intresse är nog att jag hos Steinberg funnit ett rumänskt drag som jag tror mig känt igen i det lilla jag vet om rumänsk litteratur och kanske även folkets kynne – nämligen absurdism. En absurdism som trots att den är ordentligt grundad i en komplicerad verklighet allt som oftast glider in i en drömartad magisk realism. Som Steinbergs verklighetsbaserade konst, som även den likt flera rumänska författare och artister ofta omvandlar språk och text till visuell form.

Vi fann denna visuella ordkonst hos Tristan Tzara och ett något senare exempel är situationisten och lettristen Isidore Issou, född Goldberg.

Flera rumäners speciella hållning till språket, speciellt de författare som levt i exil har i en essä om Eugène Ionesco analyserats av Susan Sontag. Även om hon ogillar Ionescos dramatik konstaterar Sontag  hans betydele genom upptäckten av ”språkets banalitet”. Att språket i själva verket varken är ett redskap för kommunikation, eller ett uttryck för talarens personlighet. Det är snarast ett prefabricerat ting, skapat av talarens omgivning. Han/hon är dessutom i allmänhet fullständigt ovetande om detta faktum och inbillar sig att deras språk, deras uttrycksmedel, är högst personliga. Följaktligen behandlar och använder Ionesco i sina pjäser språket som om det rörde sig om påtagliga ting, precis som i Steinbergs bildvärld. Samtidigt betraktar Ioenesco, som varje sann absurdist, verkligheten, och då även språket, som vore han en främling – tillvaron betraktas ”utifrån”.

Enligt Sontag är dock Ionescos upptäckt knappast unik och vad värre är – jämfört med mästare som Bertolt Brecht, Jean Genet och Samuel Beckett är Ionesco föga mer än en dilettant, även när han är som bäst. Hans verk saknar deras tyngd, blodfullhet och medkänsla. Han visar förakt för mänskligheten, något som enligt Sontag inte är ett brott i sig, men ringaktning av idéer och mänskligt tänkande är enbart pinsamt,speciellt om det uttrycks av en man med begränsad talang. Sontag tillägger att hon inte alls har något emot verk som tycks vara nonsens, som tycks sakna struktur och tanke, men just därigenom avslöjar ”banalitetens banalitet”.

För flera år sedan läste jag med stor fascination välskrivna epos av Panait Istrati och Zaharia Stancu, en klar och gedigen realism, fjärran från någon absurdism.

Det rörde sig om socialt medvetna författare som skrev med en stark känsla av medmänsklighet. Stancu var en frispråkig kritiker av Antonescus diktatur och utrotningskrig mot judar och romer, något som ledde ledde till att han satt fängslad under Andra världskriget. Under Ceaușescu hyllades han dock som en nationalklenod, valdes till Författarförbundets president och blev medlem i den Rumänska akademin.

En annan författare och poet som gynnades av det diktatoriska paret Ceaușescu var Dumitru Popescu, som i egenskap av sekreterare i kommunistpartiets centralkommitté även ansvarade för den statliga censuren.

Nicolae Ceaușescu förhöll sig starkt kritisk till Stalinismen och ansträngde sig för att visa Rumäniens frihet gentemot speciellt Leonid Brezjnevs sovjetiska regim och förde därmed en politik som innebar ett närmande till Väst och en viss lättnad av kommunismens grepp om yttrandefriheten.  Detta innebar dock inte att den statliga censuren avskaffades. Exempelvis krävdes innehav av en skrivmaskin ett statligt tillstånd. Öppet regimmotstånd bestraffades; tortyr och avrättningar förekom. Under vissa tider satt mer än två miljoner rumäner inhysta i landets fängelser. Den fruktade säkerhetspolisen, Securitate, avlyssnade, förföljde och kontrollerade medborgarna. Samtidigt hade paret Ceaușescu en luxuös tillvaro.

Till en början åtnjöt Nicolae Ceaușescu en viss popularitet, speciellt genom sin förmåga att hävda landets självständighet, men efter hand blev regimens förföljelse av dissidenter och minoriteter allt värre och angivarnas antal ökades ständigt.

Poeten, filosofen och författaren Dumitru Popescu beskriver i sina omfattande memoarer hur han allt som oftast var tvungen att söka upp herr och fru Ceaușescu för att få deras medgivande för att ge ut politiskt tveksamma alster. Med tanke på detta är det något märkligt att jag för flera år sedan kom att läsa en milt sagt underlig roman av Popescu, Den kungliga jakten, som mellan raderna och inom ramen för en långt driven magisk realism riktade skarp kritik mot Rumäniens diktatoriska makthavare och deras villiga hantlangare. Kanske undgick romanen hans egen censur genom att sägas äga rum under den tid då Rumänien led under stalinismens ok, men det hindrar inte att dess regimkritik under den magiska realismens täckmantel även omfattade den av Popescu så offentligt och villigt omhuldade Ceaușescuregimen.

I själva verket hade den kulturellt inflytelserike Popescu, som bakom sin rygg av dissidenterna kallades för ”Guden Dumitru”, varit en av skaparna av Ceaușescus politiska linje. I sina memoarer skriver Popescu:

Jag vill inte dra mig undan och kan villigt erkänna att jag till en början beundrade Ceaușescus egenskaper. Ja, jag älskade honom. Det fanns tillfällen då han genom sina brister skadade landet. Men, både när han var bra och när han var dålig förblev han en modig, beslutsam och ambitiös patriot. På sitt sätt behärskade Rumänien hela hans medvetande. Rumänien var för denne turbulente och emellanåt skrämmande man hans enda kärlek i världen.

Som exempel på den absurdistiska stämning och berättarteknik som fanns i flera av de alster som producerades under Ceaușescu kan en del av Den kungliga jaktens förvirrande, men likväl fascinerande innehåll redovisas. En roman där allt blandas samman. Människor och hundar, dissidenter och beslutfattare, mördare och polis förenas i en makaber vision. Till slut behärskas i romanen hela landet av en ”rabiessmitta” som påminner om den som förkommer i zombiefilmer där hela populationer omvandlas till blodtörstande monster. Det tycks som om romanen förebådar uppkomsten av en människoart som skall frodas inom ett ”nytt samhälle”. Kanske ett bolsjevistiskt Utopia, som i själva verket inte är något annat än ett dystopiskt helvete.

Det hela börjar med att Patriciu mörda. Han var politruk och ordförande i landets förnämsta fotbollsklubb, ”fotboll är århundradets religion”. Historiens berättare, detektiven/åklagaren Tică Dunărințu, får till uppgift att finna mördaren, men finner snart att mordet är kopplat till mordet på hans egen far. På den fotbollstribun där Patriciu brukade vistas fanns även politruken Moise, som Dunărințu misstänker är hans fars mördare.

Då Dunărințu med sin bil under en regnig mörk natt färdas genom en öde skog, brakar den samman och han får lift med en förbipasserande bil, med ytterst märkliga passagerare. Plötsligt byter berättaren identitet och blir till en yngling. I bilens baksäte färdas två kvinnor. En av dem undrar om pojken inte är rädd. Han svarar att han inte förstår varför han skulle vara rädd. Kvinnan påstår då att han har all orsak att vara det eftersom han färdas med en kvinna som är på väg att mörda en man som redan är död. Damen som kallas Skolflickan, förklarar att hon skall mörda Horia Dunărințu, fadern till detektiven/åklagaren som läsaren redan mött, Horia hade varit hennes lärare. Kvinnan skall mörda honom i Pătârlageles skogar och där begrava honom under snön.

Den nye, unge berättaren, förklarar då för den presumtiva mörderskan att Horia sedan länge är död och så är även hans mördare, Moise. Varför mörda de redan döda? Berättaren kände inte Moise, men han har besökt den kände politrukens grav, som även besöktes av människor som hatat honom och därför pissade på hans grav. Han hade sedan dess hört att några nattliga besökare sett hur Moises ruttnande kadaver stigit upp ur sin grav och hur kyrkogårdsbesökarna då attackerat honom med käppar och stenar, innan de flydde från platsen.

Det berättas sedan hur de Döda har sina vägar under våra vägar och att de dricker vatten ur våra brunnar. Enbart de värsta av dem får inte ens vistas där utan sänds tillbaka ovan jord, eller är så galna att de förgiftar de levande eller reinkarneras för att tränga in i de levandes själar och få dem att agera och tala i enlighet med deras vilja, eller så förvandlas de till hundar, vargar, fåglar eller nässlor.

Bilen anländer till en stad som kan vara Bukarest. En av damerna bjuder hem berättaren till sig för en kopp te. Under tiden söker chauffören upp en mekaniker, eftersom hans bil börjat krångla, men på väg till verkstaden kommer han ihåg att han glömt sitt cigarrettetui hos damen som bjuder berättaren på te. Då chauffören kommer till lägenheten finner han sina två före detta kvinnliga passagerare mördade. Berättaren grips. Man upptäcker att damerna varit döda i två veckor, fast berättaren bedyrar att han färdats med dem kvällen innan. Det uppdagas att inte enbart fadern till den tidigare nämnde åklagaren/detektiven Tică Dunărinţiu har mördats – hans mor har våldtagits av nio män som försökt pressa bekännelser ut henne.

Popescus berättelse ger intryck av att vara ett fullkomligt kaos, som trots detta tycks följa ett mönster fastställt av en sinister planläggare –  Staten, en kriminell organisation, Gud?

Absurdismen tog/tar sig många uttryck i Rumänien. Ibland kläds den i ironiskt filosofiska spekulationer, som i Matei Calinescus Zacharias Lichters liv och åsikter från 1969. Titeln anspelar givetvis på sjuttonhundratalets mest egendomliga nonsensroman, den mer än lovligt förbryllande The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.

Calinescus roman blev i Rumänien en ovanligt populär bok. Själv blev jag inte speciellt imponerad, på mig gav den intryck av att liksom Tristram Shandy vara ett hopkok av olika filosofier och spekulationer, presenterade på ett något krystat ”humoristiskt” vis. Men, men, som exempel på rumänsk dadaism kan ett kort sammandrag vara på sin plats.  

Huvudperson är en åldrig jude som vandrar runt i Bukarest där han uppträder som excentrisk filosof och tiggare. Lichter tillbringar sin tid i stadens parker och barer där han predikar en lära som enligt honom uppenbarades då han mitt på ljusa dagen drabbades av en blixt från ovan. Den bländade honom och träffade honom som en sten, medan den med ett bedövande rytande brände hans mun och inre. Lichter drabbades av märkliga hallucinationer – män med örnhuvuden, grodor och råttor, av vilka en del väste åt honom med kluvna tungor. När tystnaden åter sänkt sig kring honom insåg Lichter att han i sig nu inkarnerade tre mänskliga stadier; i) Cirkus – hans clownaktiga fall och löjliga stapplande mitt bland människorna i en park; ii) Galenskap – de märkliga hallucinationerna, och iii) Bryderi – hans medvetenhet om och predikande kring ankomsten av Guds heliga flamma.

Cirkus definierar Lichters återvändande som en clown som uppträder med humoristiskt nonsens, blandat med tårar och tragedi, ett stadium som obevekligt leder till ensamhet, tystnad och oförmåga att kommunicera.  Men, då uppenbarar sig Galenskapen som en befrielse genom att läka och förena Lichters splittrade medvetande.  Därmed skapas en helhet, befriad från språkligt förtryck och en öppning mot myternas förmodade, men i själva verket befriande kaos. Det sista stadiet i Lichters utveckling, och det som borde vara ett ideal för varje människa, är Bryderiet, ett tillstånd präglat av mörker och tystnad i vilket man känner och förstår att Gud finns bortom språk, bortom vara och icke-vara.

Lichter är omoralisk, han anser att stöld är en protest mot ägandets tyranni och hyllar tiggeriets svåra, men missförstådda konst.  Han beskriver Dumhetens rike som ett tillstånd av egocentrerat ägande, i motsats till varandets frihet. Enligt Lichter är den ständigt berusade, moltigande och halvsovande Leopold Nacht den enda sanna filosof han känner och den som är helt överens med hans egen livsfilosofi – att det finns enbart en enda sanning, odelbar och tigande. Allt som sägs är därigenom en lögn och själva existensen ett misstag, en synd.

Häri, och i mycket annat har Calinescu mycket gemensamt med den kompakt misantropiske Émile Michel Cioran:

Då jag befinner mig i närheten av en likkista brukar jag fråga mig: ”Vad var det för nytta för dess innehavare att ha blivit född?” Numera ställer jag samma fråga om var och en som lever.

Den rumänske filosofen/författaren E.M. Cioran, som Sontag, till skillnad från Ionesco, har lyft till skyarna, levde, som så många andra rumänska författare största delen av sitt liv i exil i Paris. Han skrev på franska och det kan inte förnekas att han i sina aforismer visar sig som en stor stilist. Liksom Nietzsches består flera av hans böcker av en stor mängd aforismer och Cioran hävdade att detta passade honom bäst eftersom han motsatte sig varje system, att fritt tänkande måste innefatta vad som kunde uppfattas som motsägelser och det var därför som sammanställande av en mängd oftast kortfattade aforismer/konstaterande bäst kunde förmedla hans livsinställning.

Aristoteles, Aquinas, Hegel – medvetandes tre förslavare. Det värsta förtrycket är systemet, inom filosofi och allt annat.

Cioran hade ett speciellt ont öga till Hegel (och där håller jag med honom) och retade sig på filosofens predikande om att människan skulle känna sig fri om hon omgärdades av en värld skapad av henne själv. Cioran menade att det var precis vad Hegel åstadkom och att han därigenom bidrog med inspiration till olika samhällssystem som förslavat och föraktat människan.

Likt Nietzsche, och likt honom som son till en präst, var Cioran betydligt mer välvilligt inställd till Buddhismen och Hinduismens djupsinniga tänkare och deras förnekandet att den mänskliga existensen är av godo. Cioran hyllade stillaståendet, tomheten, intets allomfattande lugn. Tanken på framåtskridande, på framgång, förolämpade enligt honom intellektet. Västvärlden är ”en väldoftande ruttenhet, ett parfymerat kadaver”.

Till saken hör att jag aldrig varit speciellt fascinerad av aforismsamlingar, hur geniala de än kan vara, det gäller till och med mästare som Nietzsche och Oscar Wilde, som hade en förmåga att sprida aforistiska pärlor omkring sig, jämte en hel del dumheter. Jag finner aforismernas kompakta natur tröttande, speciellt om jag bombarderats med dem sida efter sida. Jag tappar intresset och retar mig på författarnas överlägsna attityd, detta förnumstiga konstaterande av sanningar, varav många framstår som antingen självklara eller frånstötande.

Misstänker att Cioran beundrade Nietzsches tankefrihet, hans omkullstörtande av ett lyckligt slentriantänkande. Likt Nietzsche dyrkade Cioran musik. Inom musiken kunde han hylla klarhet och ordning. För Cioran var Bachs musik kopplad till gudsbegreppet, något oerhört, något som befann sig långt bortom allt sådant som är futtigt och mänskligt. Med andra ord är sann musik kopplad till, kanske till och med identisk med Gud. Cioran konstaterade att det ”ovanliga”, det så kallade ”geniala” inte alls är ett kriterium för fullkomlighet. Paganinis musik var mer överraskande, mer oförutsägbar än Bachs, men det gjorde honom inte sannare eller bättre än denne oförliknelige mästare.

Likheterna med Nietzsche hindrade inte Cioran från att ösa agg även över honom. Han skrev att Nietzsche var naiv. Besatt av sin egen entusiasm och sitt översvallande språk. En falsk bildstormare som med ett pubertalt utanförstående på avstånd betraktade mänskligheten och genom sin okunnighet om erotik, smuts och elände kom upp med en så löjlig tanke som att mänskligheten skulle kunna förbättras genom insikt och självständigt tänkande, när all kunskap i själva verket är en omöjlighet och även om den inte vore det skulle den inte kunna lösa någonting. Om Nietzsche verkligen förstått den mänskliga naturens eländighet skulle han ha insett vilken löjlig tanke, vilket groteskt inbillningsfoster hans Övermänniska var. Det enda som förmildrade Nietzsches dumheter var hans galenskap som fick honom att dö lycklig, frånkopplad den mänskliga existensens elände.

Cioran liknar även Calinescus Zacharias Lichter i den meningen att han bejakade sitt loserskap och konstaterade att det är bättre att leva i rännstenen än att sättas på piedestal. Undrar vad Cioran, som ständigt plågades av sömnlöshet, ägnade sig åt i sin rännsten annat än att vältra sig i pessimism och beundran av egen insiktsfullhet och stora beläsenhet. Jag tror knappast att han som Wilde tyckte att vi alla befinner oss i rännstenen, men att några av oss likväl betraktar stjärnorna.

Nej, Cioran är inte min typ av filosof, även om han allt som oftast kan komma upp med en eller annan beundransvärt formulerad tanke. Min misstänksamhet mot Cioran kanske även grundar sig på att jag inte kan undgå att läsa honom med fördomsfullt färgade glasögon.

Vid sjutton år ålder började Cioran studera filosofi vid universitetet i Bukarest och grundlade där en livslång vänskap med Eugène Ionesco och Mircea Eliade, likt den senare fascinerades han även av och anslöt sig till det mordiskt patriotiska Järngardet. Efter det att Cioran 1933 erhållit ett stipendium för studier vid Humboldtuniversitet anslöt han sig i Berlin till Nazistpartiet. Efter Andra världskriget tog Cioran avstånd från alla sina tidigare politiska sympatier. Han ångrade sina kopplingar till olika ideologier och organisationer och konstaterade att fanatism är döden för all konversation och allt fritt tänkande. Han deklarerade ”Ge oss tvivlare, sofister och dilettanter, som åtminstone är befriade från allt så kallat förnuft”. 

Enligt honom hade Hitler varit en sinister och samtidigt patetisk person. Mot all förmodan lyckades denna galning åstadkomma allt han eftersträvade, men samtidigt förstörde han allt omkring sig. Därigenom var han ett monster helt i en klass för sig. Mannen var ett missfoster, men även hans patos, hans övertygelse och idealism var monstruösa. En förlorare som ständigt talade om seger. Som trodde på sina ord och därigenom murade in sig själv i snedvriden optimism. Även då allt rasade kring honom uttryckte han ett vansinnigt hopp om att hans vilja och övertygelse skulle segra och instängd i denna galenskap uppfann och genomförde Hitler den ena vedervärdigheten efter den andra. Det är just därför vi kan säga att han mer än någon annan dödlig lyckades förverkliga drömmen om sig själv som Övermänniska. Han var dock en idiot. Att söka makt, att erhålla den och spela rollen av en oförliknelig ledare, kan enbart genomföras med en stor dos av dumhet, av gränslös idioti. Med ett cyniskt småleende konstaterade Cioran att alla stora historiska händelser har satts i rörelse av galningar, av mediokra galningar.

Mja, kanske Cioran hade rätt, men mina tvivel om honom som person och filosof består. Precis som fallet är med Sverigedemokraternas ledare och grundare tror jag att de gamla nazistiska ränderna inte går ur. Ciorans filosofi andas, enligt mig, ett unket människoförakt. Precis som Nietzsches tal om blonda bestar och vederkvickande krig solkar hans filosofi så finns det mycket hos Cioran som får mig att vända mig emot honom:

”Enbart sådant som kommer från känslor och cynism är verkligt. Allt annat är enbart talang.”

”En Statsmans styrka består i att vara visionär och cynisk. En drömmare utan skrupler.”

”Ett tillräckligt omfattande perspektiv säger oss att ingenting är varken gott eller ont. Den historiker som ägnar sig åt att sätta sig till doms över det förgångna tillämpar journalistik inom ett annat århundrade.”

”Att vara objektiv är detsamma som att behandla andra som om de vore ting, kroppar – att förhålla sig till dem som om du vore en begravningsentreprenör.”

När jag läser Ciorans lavinartade flod av aforismer påminns jag om att Saul Steinberg också har kallats för en aforistiker. Det var serietecknaren Art Spiegelman som definierade honom som en sådan. Spiegelman, skapare av den nu klassiska grafiska romanen Maus, om sina föräldrars prövningar under förintelsen, kände Saul Steinberg tämligen väl. Han introducerades för honom av sin fru Françoise Mouly, som arbetade som konstredaktör på The New Yorker. Precis som Steinberg gjorde Spiegelman en hel del kvicka covers för The New Yorker, i allmänhet präglade av en mörk humor.

Eftersom Maus i hög grad är en meta-roman som blandar samman Art Spieglmans liv med hans föräldrars, dyker Françoise Mouly upp även där. På teckningen nedan diskuterar Art med sin fru om det bästa sättet att rita henne – som en groda som andra fransmän, eller som en jude, eftersom hon efter Arts fars ständiga vädjanden konverterade till judendomen. Samtliga  karaktärer i Spiegelmans grafiska roman avbildas som djur – judar är möss, tyskar kattor, polacker grisar, fransmän grodor, britter fiskar, romer fjärilar och svenskar är  renar.

Ciorans vän Mircia Eliade tog aldrig offentligt avstånd från sin ungdoms fascistiska övertygelser och uttryckte sin beundran för den i min mening otrevligt fascistiske, italienske klåparen Julius Evola. Trots detta kan jag inte förneka att Eliades skrifter betytt mycket för mig och väckt min beundran. Mina religionshistoriska studier har inspirerats av hans böcker kring shamanism, yoga och indisk filosofi och inte minst hans allomfattande kunskap om likheter mellan religiösa övertygelser under alla tider och hörn av världen. Kanske har de inte varit hundraprocentigt adekvata, men likväl – de är inspirerande. Speciellt har jag gripits av hans lära om hierofanin, det vill säga hur det gudomliga uppenbarar sig på en speciell, avgränsad plats, inom en individ, eller inom en rit.

Likt flera andra rumänska tänkare/filosofer var Eliade även skönlitterär författare och som sådan, likt Popesco som trots sitt beklagansvärda medlöperi i sina romaner åstadkom en förtäckt, fantasifullt fantastisk kritik av den regim han levde under, så kunde Eliade i sina skönlitterära alster skapa en trollspegel av totalitära regimer.

Eliade får mig att tänka på min äldsta dotters väninna Anca från Rumänien, som en gång frågade Janna vilken roman om en diktatur som hon funnit mest intressant. Då Janna svarat 1984 av Orwell hade Anca skrattat och konstaterat att något sådant skulle inte ha kunnat skrivas under en diktatur. Då Janna undrade vad hon menade med det, svarade Anka att 1984 varken var rolig eller fantastisk. Då Janna frågat Anka vad hon ansåg vara en bra roman om en diktatur svarade hon att det tveklöst var Bulgakovs roman Mästaren och Margarita som är sann, rolig och fantastisk och därigenom inte kunde publiceras under Stalin.

Vid flera tillfällen i sitt liv gjorde Eliade imponerande nedslag i den magiska realismen och vid sidan om sitt imponerande och mycket omfattande religionhistoriska publikationer skrev han flera romaner, de flesta med ett mystiskt och absurdiskt tonfall. 1928 till 1931 studerade Eliade vid universitet i Calcutta, bevistade ashrams, lärde sig sanskrit och gifte sig med en indiska. En tid som satte djupa spår i hans fortsatta liv. I en skönlitterär bok, Två märkliga berättelser, som han skrev om Indien förklarar en vishetslärare:

Ingenting i denna värld är verkligt, min vän. Allt som sker är en illusion. Och i denna värld av hallucinationer, där ingenting är beständigt kan varje människa som tror sig vara i besittning av kunskap och kraft åstadkomma vad helst hon vill, vare sig det är gott eller ont.

I en av berättelserna, Nätter i Serampore, färdas tre europeiska vetenskapsmän i det inre av Bengalens urskogar och slungas där in i en alternativ verklighet där de bevittnar det brutala mordet på en ung indiska, ovetande om det verkligen har skett, eller inte.

I den andra berättelsen, Doktor Honingbergers hemlighet, försvinner en rumänsk läkare spårlöst efter att genom yogatekniker sökt efter det legendariska Shambalah. Det rör sig om välskrivna, tankeväckande noveller, men de överträffas av Den gamle mannen och officeren, en kort roman som översatts till svenska, fast den rumänska titeln kan närmast översättas som Den gamle mannen och byråkraterna.l

Här möter läsaren den pensionerade rektorn Zaharia Farama som likt Zacaharia Lichter ägnar sig åt att utan mål vandra runt i Bukarest och vid olika tillfällen i barer och parker berätta oändliga historier om före detta elever. Den hemliga polisen, som lyssnar till allt, överallt, finner att en del av dessa personer blivit inflytelserika och då en del av historierna visar sig innehålla besvärande uppgifter, som kan bevisas, blir polisen alltmer uppmärksam på Zaharia och hans berättelser. Till slut utsätts han för krävande förhör. Zaharia visar sig vara ovanligt samarbetsvillig och gläder och sig över uppmärksamheten. Han berättar med stor entusiasm sina märkvärdiga historier, som efterhand blir alltmer fantastiska och impregnerade med obskyr rumänsk folklore. 

Den hemliga polisen inbillar sig att den gamle mannen är en slug motståndman som under en väv av fantastiska sagor döljer verkliga förhållanden. Förhörsledaren, en kvinna vid namn Anca Vogel, förstår sig dock på den gamle läraren och inser att det finns en dold mening bakom varje historia och att den sin tur leder till en annan historia, likt kinesiska askar öppnar de sig till den ena världen efter den andra och vid slutet av processen anas en inre, allomfattande sanning. Anca säger till sina kollegor att de borde lära sig från den gamle mannens berättelser och det borde även byråkrater, politiker, författare och konstnärer, om de gjorde det skulle allt bli bättre. Givetvis råkar Anca illa ut då poliserna misstänker att hon fångats in i den sluge förrädaren Zaharias nät och blivit en del av motståndrörelsen även hon.  Eliade förklarade att syftet med hans lilla roman var att visa på en

sammanstötning mellan två mytologier: Folksägnens mytologi och människornas. Sägnerna lever fortfarande och väller upp inom den gamle mannen. Mot honom står den moderna världens mytologi, teknokratin. Dessa två mytologier kolliderar med varandra. Poliserna försöker upptäcka berättelsernas dolda mening. Med sina skygglappar kan de dock enbart finna politiska hemligheter. De är oförmögna att föreställa sig att det kan finnas någon mening utanför det politiska fältet.

Bland Zaharias berättelser finns en skildring av hur barn och ungdomar håller till i en källare till de hyreshus i vilka de bor och där nere finner de mystiska tecken och historier. En av dem upptäcker vägen in till en underjordisk värld där myter och legender blir verkliga. Därinne lever Oana en jättelik flicka som förälskat sig i en tjur, som är en annan kvinna i förklädnad.

En berättelse som leder mig till den samtida författaren Mircea Cărtărescus roman Nostalgia i vilken ett gäng vilda ungar i en hyreshuskällare förtrollade lyssnar till en pojke som berättar fantastiska historier, samtidigt som han tycks besitta övernaturliga krafter och oanade insikter. Då han slutligen visar sig, likt varje ung man, även kunna förälska sig i en flicka faller han i onåd hos sina tidigare så förhäxade adepter. Här finns hela barndomens förtrollade värld med dess mystiska lekar, otyglade fantasi, våld och kamratskap.

Trots att den består av fristående berättelser är Nostalgia en roman. Den hålls samman av berättartrådar som leder in i den ena berättelsen efter den andra. Ständigt närvarande bakom allt detta finns Berättaren, som kan identifieras med Mircea Cărtărescu. Men, en diskret, flyktig närvaro, fjärran från exempelvis hur den självupptagne Knausgård figurerar i sina så hyllade självbiografiska skrifter. Cărtărescus berättelser pulserar i ett nostalgiskt skimmer. Samtliga färgas av minnen från hans barndom och ungdom. Det sker i en högst påtaglig och erotisk belysning, karaktäriserad av barnets skräck och undran inför sådant som det inte riktigt förstår, exempelvis erotisk lockelse. Barnens lekar och fantasier övergår efterhand, och nästan omärkligt, i våldsam trånad, erotisk besatthet och förtvivlad längtan efter kärlek, såväl fysisk som psykisk. Men, även detta stadium infiltreras av barndomens fantasteri och läsaren vet snart inte vad som vad som är verklighet, eller vad som är drömmar.

En mångfärgad väv av minnen, musik, läsefrukter och drömmar skapas genom Cărtărescus lyriskt nyanserade och rika språk, som med ett lätt och ledigt flyt efterhand höljer läsaren i ett nät av berättelser, präglade av ett rikt, ofta fullkomligt oväntat fantasteri. Det är som då Scheherazade i Tusen och en natt med sina berättelsers förtjusande sagoriken förtrollade den blodtörstige, men bedrövade och olycklige paschan.

I Nostalgia skiftar perspektiven, liksom berättare och könsroller. I berättelsen Tvillingar tycks en man över transvestism och genom en nyckfull flickväns manipulationer till slut bli intagen på ett mentalsjukhus, där han interneras på dess kvinnoavdelning. Han har tydligen förvandlats till en kvinna och eftersom det molt slutet slut framgår att berättelsen är skriven av honom/henne blir läsaren klar över att de emellanåt förvridna, men likväl klart framställda sekvenserna från en parallell verklighet fötts ur en mentalsjuk hjärna – eller? Alla sammanhang är oklara. Liksom i de andra berättelserna i Nostalgia utspelar sig händelserna i en drömvärld där allt sker mot en fond av ett högst påtagligt Bukarest och en noggrant beskriven vardag.

Det är inte utan att Cărtărescu får mig att tänka på en annan av mina favoritförfattare, nämligen Stephen King. Även han är, i all sin ojämnhet, en berättare av Guds nåde, som likt Cărtărescu ofta närmar sig den gotiska skräcklitteraturens domäner, men likväl är fast förankrad i sin samtids USA, liksom Cărtărescu rör sig ut och in i sin rumänska vardag. Hos King finns även allmänhet barnens värld och föreställningar i centrum. Jag läste nyligen hans Fairy Tale, där en pojke lämnar en noggrant beskriven samtid i en amerikansk småstad, för att därifrån genom underjordiska tunnlar hamna i ett mörkt sagoland, med mystiska varelser och märkliga städer. En värld som dock på ett märkligt sätt är kopplad till hans egen, högst personliga verklighet.

Som coda till sin Nostalgia har Cărtărescu placerat sin berättelse Arkitekten, Den börjar helt stillsamt och vardagligt med att en ung arkitekt på professionellt uppåtgående införskaffar sig en rumänsktillverkad Dacia. På morgonen innan han ger sig av till arbetet får han till vana att sitta i sin bil och under felra minuters tid insupa dess doft av fräsch modernitet. Han drömmer om en bilburen framtid tillsammans med sin unga, attraktiva hustru. Han saknar fortfarande körkort, men skall snart inleda sina körlektioner. Medan han sitter där i sitt kära fordon pillar och rattar han på olika knappar. Plötsligt börjar bilhornet tjuta. Det är honom omöjligt att få tyst på det skränande eländet och morgontrötta grannar börjar gorma på honom. I panik flyr den förtvivlade  arkitekten till bilverkstad och långt om länge lyckas en mekaniker få tyst på den hjärtskärande skrällande  biltutan.

I enlighet med tankar som funnits hos filosofer och kulturkritiker, som Nietzsche och Cioran, skildrar Cărtărescu musiken som något överjordiskt, bortom mänsklig fattningsförmåga. Cioran tycktes uppfatta Bachs musik som en indikation på en övermänsklig kraft, precis som Nietzsche. Den senare är kanske det bästa exemplet på en filosof/författare som uppslukats av musikens mysterium. Med ett småleende kan jag inte låta bli att förställa mig Nietzsche gnolande på ABBAs melodier. Han var ju trots allt en filosof som ständigt hyllade dans och musik och som ansåg att skratt och glädje var den rätta inställningen till livet och sig själv  

So I say thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it? I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance, what are we?
So I say thank you for the music, for giving it to me

Tonkonsten fördjupade Nietzches liv och blev till ett förenande inslag i hela hans poetiska och filosofiska galenskap. Efter sin mentala kollaps fick Nietzsche på sjukhuset i Basel frågan om hur han mådde. Nietzsche svarade då: ”Jag mår bra, men det är enbart i musik jag kan uttrycka mitt tillstånd”. Innan han slutligen klev in i tystanden talade Nietzsche så gott som enbart om musik och fram till sin död år 1900 kunde det hända att han oväntat kunde ta sig till pianot och där improvisera underliga melodislingor. Allt Nitezsche kunde minnas var tydligen musik.

Hos Cărtărescus arkitekt växer musiken han skapar till oerhörda dimensioner – den förvandlar honom själv till ett oavbrutet spelande, skapande monster, förvandlar bilen, kvarteret, landet och slutligen hela Universum. Musiken avslöjas i all sin magnificens, som slutstroferna i Dantes Komedi, där Guds kärlek får ta på sig den rollen:

A l’alta fantasia qui mancò possa;

ma già volgeva il mio disio e ‘l velle,

sì come rota ch’igualmente è mossa,

l’amor che move il sole e l’altre stelle.

En knepig text, här i Ingvar Björkesons beundransvärda översättning: Här svek den hòga fantasins krafter, men likt ett hjul som framdrives jämnt och säkert följde nu all min längtan och min vilja den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.

Liksom Dantes Divina Commedia är Cărtărescus Nostalgia även den en dröm om författarens liv, tankar och övertygelser och lik Dante klär han dem allt som oftast i en överdådig fantasi och ett dynamiskt, följbart språk. Men om Dante i sina slutord låter kärleken lysa starkast som Universums motor, låter Cărtărescu musiken göra det i en explosion av vetenskapliga och måleriska ord och termer.

Cărtărescus Arkitekt får mig att tänka på den ryske kompositören Aleksandr Nikolaevič Skrjabins levnadsöde. Uppenbarligen oberoende av inflytelserika samtida kompositörer utvecklade Skrjabin ett dissonant musikaliskt språk som utan att vara atonalt överskred den vanliga tonaliteten, helt i överenstämmelse med hans personliga metafysik. Skrjabin var inspirerad av konceptet Gesamtkunstwerk, allkonstverket som i sig skulle innefatta alla kända konstformer. För att åstadkomma detta använde sig Scrjabin av sin synestetiska förmåga som fick honom att associera färger harmoniserande toner i hans personligt tillämpade. Till hjälp för detta hade han en skala, färgkodad cirkel av femtedelar, inspirerad av teosofiska övertygelse.

En annan teosof som försökte sig på något liknande var tjecken Frantisk Kupka, men han försökte omsätta musik i målningar.

Under en tid innan sin död var Scrjabin i full färd med att planera ett aldrig för skådat, eller avlyssnat, multimediaverk, som skulle framföras på en speciell plats i Himalayas bergmassiv. Detta mastodontverk skulle utlösa ”Armageddon, en storslagen religiös syntes av alla konster som skulle förebåda födelsen av en ny värld.”. Skrjabin efterlämnade enbart några skisser för detta verk – Mysterium.

Skrjabin gav sin sista konsert den 2:e april 1915 i Sankt Petersburg. Han fick strålande recensioner och skrev

Jag glömde helt bort att jag dirgerade i en konserthall med folk omkring mig. Det här händer mig väldigt sällan då jag står på podiet. Men, nu var jag tvungen att betrakta mig själv mycket noggrant, se på allt som från långt avstånd, endast så kunde jag behålla min självkontroll.  

Då han återvänt till sin lägenhet i Moskva betraktade Skrjabin en liten finne på högra överläppen, den hade under ett par månader irriterat honom. Den 4:e april drabbades han av ett våldsamt feberanfall. Finnen blev en pustel, sedan en karbunkel slutligen en furunkel. Symptomen på en smärtsam lokal infektion, orsakad av den ofta dödliga bakterien Staphylococcus aureus. Såret kring den växande furunkeln såg ut som ”lila eld”. Då furunklen snittas upp var det redan försent, den hade förgiftat Skrjabins blod. Den 14:e april 1915 dog Skrjabin av sepsis. Han var endast 43 år och på höjden av sin karriär. I Europa rasade Första världskriget – Armageddon.

Cărtărescus  litterära verk är utan tvekan en del av den absurdistiskt rumänska tradition som jag genom Steinberg leddes in i, men hans värld är liksom Steinbergs konst fast förankrad i samtiden och är därmed ett exempel på hur sann konst, hur fantastisk den än kan tyckas vara, talar direkt till oss. Och liksom Steinberg, som inte för ett ögonblick tycktes tveka om konstens giltighet, dess förmåga att beröra oss, så är Cărtărescus romaner ett bevis på hans tro på litteraturens, på språkets kraft och litteraturens fortlevande förmåga att fascinera oss. Berättelsernas livgivande kraft. En sann förvaltare av Scheherazades arv.

Adorno, Theodor W. (1967) Prisms: Cultural Criticism and Society. London: Neville Spearman. Appelfeld, Aharon (2005) The Story of a Life. London: Hamish Hamilton. Björkeson, Ingvar (1988) Dante Alighieri: Den gudomliga komedin. Stockholm. Natur och Kultur. Bowers, Faubion (1996) Scriabin, a Biography. New York: Dover Publications. Calinescu, Matei (2018) The Life and Opinions of Zacharias Lichter. New York: New York Review of Books Classics. Cărtărescu, Mircia (2005) Nostalgia. New York: New Directions. Cioran, E.M. (2020) The Trouble of Being Born. London: Penguin Modern Classics. Eliade, Mircia (1978) Den gamle mannen och officeren. Stockholm: Coeckelberghs förlag. Eliade, Mircia (2001) Two Strange Tales. Boulder, Colorado: Shambhala. Goethe, Johann Wolfgang (2021) Faust. Der Tragödie Erster Teil; Textausgaben mit Kommentar und Materialen. Ditzingen: Reclam. Ionaid, Radu (2022) The Holocaust in Romania: The Destruction of Jews and Roma Under the Antonescu Regime, 1940-1944. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. King, Stephen (2022) Fairy Tale. London: Hodder & Stoughton. Levi, Primo (1998) Is This a Man? The Truce. Boston: Abacus. Manea, Norman (2013) The Hooligan's Return: A Memoir. New Haven, CT: Yale University Press. Mouly, Françoise and Art Spiegelman (2018) “Saul Steinberg: On the Hyphen Between High and Low.” The New Yorker, July 20. Popescu, Dumitru (1988) The Royal Hunt. ‎London: Quartet Books. Sontag, Susan (2009) Against Interpretation and Other Essays. London: Penguin Modern Classics. Steinberg, Saul (1954) The Passport. New York: Harpers and Brothers. Steinberg, Saul (2018) The Labyrinth. New York: New York Review Books. Weissbrot, Daniel (1993) The Poetry of Survival: Post-war Poets of Central and Eastern Europe. London: Penguin Books.