"Min IQ är en av de högsta - och ni vet det! Känn dig inte så dum eller osäker för det. Det är inte ditt fel ", en tweet av Donald Trump den 8:e maj 2013.
En scen som dykt upp i en eller annan skräckfilm är när en person sliter bort sitt ansikte. Exempelvis i Ingmar Bergmans Vargtimmen där konstnären Johan beskriver hur han plågas av föreställningen om hur en gammal dam med hatt tar av sig hatten och hela ansiktet följer med, som om det varit en mask.
Inom japansk folklor finns ett monster som i ett skräckfyllt ögonblick tar av sig ansiktet, som vore det en mask, och avslöjar att det inte dolt några ansiktsdrag. I Japan kallas ett sådant monster Noppera- Bo och en del av den skräck handlingen orsakar är att monstret först bar drag av någon du känner, eller till och med hade ditt utseende.
Jag antar Donald Trump's ”personlighet” måste ha tett sig attraktiv för sina väljare. Men jag frågar mig vad som gömmer sig bakom denna förbryllande fasad av grovt språk, förolämpningar, häpnadsväckande överdrifter, lögner och storhetsvansinne. Jag fruktar att Trumps beteende döljer någon form av noppera-bo, en formlös personlighet eller en förvandlingskonstnär, liknande de som Cristopher Lasch beskriver i sin bok Den narcissistiska kulturen. En värld där alltfler alienerade personer har en benägenhet att betrakta världen, även om de uppfattar den som tom och meningslös, som en spegling av dem själva. Något som gör att de inte vill konfrontera sig med sitt ”inre”, sina egna tankar och sin oro. Istället söker de andras uppmärksamhet och sympati genom att framställa sig som en slags ideal. Om andra människor bir förförda att tro på narcissistens skådespeleri blir dennes självkänsla förstärkt.
Redan under artonhundratalet hade USA förvandlas till ett underhållningsmecka, mot vilket invånarna i en alltmer globaliserad värld vände sin uppmärksamhet för att därigenom kunna hänge sig åt glömska och förtrollning.
När vi för några år bodde i New York förvånades jag över att även om mycket inte fungerade kunde vi alltid vara förvissade om att Broadway ständigt bjöd på förstklassig underhållning. Jag är inte säker på om samma kvalitetsbedömning kunde tillämpas på pressen, men jag imponerades av The New York Review of Books, The New Yorker och i viss mån även av The New York Times. Men jag var likväl tvungen att hålla med Cristopher Lasch's åsikt om att massmedia, med sin kändiskult och sina försök att omge förmögna och priviligierade människor med glamour och spänning, har gjort amerikaner till ett folk av ytliga konsumenter av underhållning i olika former. Medierna konkretiserar och intensifierar drömmar om ära och berömmelse medan de uppmuntrar människor att identifiera sig med stjärnorna och förakta flocken av medelmåttor. Därmed finner genomsnittsamerikanerna det allt svårare att acceptera sin vardagsbanalitet. I det de upplever som sin obetydligs tomhet försöker de efter bästa förmåga värma sig i mediernas falska reflektion av stjärnornas glöd.
En glöd som intensifieras genom hastigheten på medieteknikens utveckling som gjort det möjligt för en tidigare oöverträffad masskommunikation att påverka sin ständigt växande globala publik, som stimuleras till en ökande längtan efter berömmelse, lyx och pengar, massor med pengar. Låt oss lyssna till profeten själv, den uppenbart egenkäre Donald Trump:
En del av min tjuskraft kommer från det faktum att jag är mycket förmögen. [...] När jag tror mig ha rätt, stör mig ingenting [...] Jag kommer att vara den störste arbetsskapande president som Gud har skapat. [...] Jag spelar på människors fantasier. Folk kanske inte tänker så stort på egen hand, men de kan bli mycket entusiasmerade om någon gör det åt dem. Det är därför som en och annan överdrift aldrig skadar.
Trumps karaktär är som manna från himlen för den amerikanska drömfabriken och givetvis kan det inte undgå någon att även Trumps förmögenhet finner sitt ursprung i andra människors förhoppningar om pengar, berömmelse och ära. En salighet som enligt mediaillusionen kan uppnås utan ansträngande arbete - genom kasinon, dokusåpor och skönhetstävlingar. Trump nådde sina största framgångar genom dokuextravaganzan The Apprentice, skapad av den brittiskfödde TVproducenten Mark Burnett, skyldig till flera andra prisade, men i slutändan tämligen bristfälliga produkter, bland dem en sirapslen bibelserie producerad för History Channel.En stor hit med en Jesus som enligt The New York Times såg ut som en "surfargrabb".
The Apprentice inleddes med en klassisk Rhythm and Blues sång, The O´Jays For the Love of Money:
Några måste ha dem
Några behöver dem
Lyssna på mig, för att uträtta, uträtta dåliga gärningar med dem.
Du vill göra gott, göra gott, uträtta goda gärningar med dem.
Talar om kontanter, pengar
Talar om kontanter - dollarsedlar.
Handplockade unga, attraktiva tävlanden delades in i två lag, så kallade ”företag”. Under varje episod utsågs en medlem av varje lag för att agera "projektledare" och leda sina lagkamrater vid lösningen av olika uppgifter; som produktutveckling, välgörenhets- eller reklamkampanjer, marknadsundersökningar, m.m. Vinnaren av varje avsnitt utsågs av Donald Trump och hans rådgivare, medan den svagaste medlemmen i varje grupp eliminerades från tävlingen med Trumps hårda ord: "Du är avskedad".
Säsongsvinnaren utsågs till ”vice VD”, fick titeln ”ställföreträdare för företagsledaren” och ett USD 250 000 årskontrakt som talesman för Trump Organization. Serien presenterade kontinuerligt produkter marknadsförda av Trump eller hans familjemedlemmar. Serien blev mycket populär. Donald Trump strålade i dess glans och kom uppenbarligen att betrakta sig själv som en överlägsen bedömare av andras utseende, förmåga och karaktär:
Om jag var ansvarig för The View [en populär pratshow], skulle jag sparka Rosie O'Donnell [komiker och tv-personlighet]. Jag menar, jag skulle titta henne rätt in i hennes fula, feta ansikte och säga "Rosie, du är avskedad.
Jag antar att den typ av exponering The Apprentice skänkte Donald Trump inte kunde ha varit speciellt nyttig för en person som lider av narcissistisk personlighetsstörning (NPD), ett patologiskt tillstånd som kännetecknas av överdrivna känslor av självtillräcklighet, överdrivet behov av beundran, samt brist på empati. Offer för NPD lider av en sjuklig fixering vid framgång, makt, rikedom och utseende. De tenderar också att dra nytta av människor i sin omgivning, alltid på jakt efter "vad kan de kan ha för nytta för mig". Narcissistiskt beteende tenderar att utvecklas i tidig vuxen ålder, och tar formen av mobbning av enskilda, udda individer, hänsynslöst och ”upproriskt” beteende samt en extrem känslighet för varje form av kritik.
Mark Burnett, fick sin idé till en verklighetsbaserad TV-show under ledning av Donald Trump efter att ha läst hans bok The Art of the Deal från 1987 (den har inte översatts till svenska, men titeln kan möjligen tolkas som Affärsuppgörelsens konst). Varje episod av den första säsongen av The Apprentice, som hade premiär 2004, inleddes med scener som skildrade New Yorks hektiska miljö, ackompanjerade av Trumps dramatiska speakerröst. Till slut ser vi Trump sittande i baksätet av en limousin medan han skamlöst skryter om sina fantastiska kunskaper och stora framgångar samtidigt som vi ser klipp med hans hotell, flygplan och kasinon. Donald Trump ställer den retoriska frågan ” Vem vill bli miljardär?” och förklarar sedan: "Jag har bemästrat konsten att göra profitabla affärsuppgörelser. Jag har gjort namnet Trump till ett högkvalitativt varumärke." Uttalandet följdes av en bild av The Art of the Deal´s omslag alltmedan Trump förklarade att han nu som en mästare, a master är på jakt efter en lärling, an apprentice. Den egentlige och nu mycket ångerfulle författaren till boken, Tony Schwartz, har långt senare konstaterat:
The Apprentice är mytbildning på steroider. Det finns en rak linje från den boken fram till showen och sedan till 2016 års presidentkampanj.
Tony Schwartz är en journalist som under mer än tio år hade arbetat för olika prestigefyllda New York tidningar då han i början 1986 blev kontaktad av sin agent som frågade honom om han var villig att skriva en bok om Donald Trump. Till en början var Schwartz motvillig, men som han senare förklarade: "Jag var alltför orolig för pengar. Jag trodde pengar skulle göra mig trygg och säker - eller så var det var min rationalisering för vad jag gjorde." Schwartz känner sig nu ansvarig för Trumps senaste triumf och redan i juni i år berättade han om sin stora fruktan för att Trump verkligen skulle kunna vinna presidentskapet och för att lätta sitt dåliga samvete kontaktade han The New Yorker: "Jag är tvingad att släpa på detta till slutet av mitt liv. Det finns ingen möjlighet att rätta till vad jag gjort."
Schwartz är rädd för att Trumps presidentskap kommer att innebära en katastrof för hela nationen och en stor fara för resten av världen. Schwarz lärde sig frukta den person han under en tid samarbetade så nära med, vars medvetande han ville tränga sig in i så att han skulle kunna skriva en trovärdig biografi. Schwartz påstår att han inte fruktar Trumps idéer - han har antagligen ingen ideologi över huvud taget. Schwarz tvivlar på om Trump någonsin har bildat sig en klar föreställning om någonting. Enligt Schwartz, är ytligheten hos Trumps kunskaper och åsikter "ofattbar". De flesta av Trumps uttalanden grundar sig på en skrämmande okunnighet, godbitar han plockat från TV och personer i sin omgivning. "Det är därför han föredrar TV som sin främsta nyhetskälla, informationen kommer i lättsmälta småbitar.” Vad Schwartz misstänker vara den drivande kraften bakom Trumps handlande är hans omättliga hunger efter pengar, beröm, bekräftelse och kändisskap.
Trump står för många av de saker jag avskyr: hans vilja att köra över människor, överdådiga, smaklösa, gigantiska tvångstankar, en absolut brist på intresse för något utöver makt och pengar, [i boken] har jag skapat en karaktär betydligt mer vinnande än den faktiske Trump.
Trump är oerhört stolt över The Art of the Deal. Under ett massmöte under sin valkampanj frågade han den entusiastiska publiken hur många av dem som hade läst hans första bok, The Art of the Deal. Hundratals händer höjdes och Trump förklarade:
Det är min andra favoritbok genom tiderna. Vet ni vilken min första är? Bibeln! Inget slår Bibeln!
Uttalandet möttes av dånande applåder. När Trump kämpade hårt med de republikanska ledarna för att kunna bevisa att han var en värdig presidentkandidat förklarade han:
Jag gick till Wharton School of Finance och var en strålande student. ... Jag går ut ur skolan, jag skapar en enorm förmögenhet. Jag skriver en bok som heter The Art of the Deal, den bäst säljande affärsboken genom tiderna, åtminstone tror jag det, fast jag är ganska säker på att det är på det viset. Den är verkligen en nummer ett monsterbästsäljare. Jag gör The Apprentice, en enorm framgång, ett av de mest framgångsrika TVprogrammen.
Efter det att en före detta journalistbekant till honom publicerat en bok om sitt samröre med Trump skrev denne ett öppet brev till The New York Times, som publicerat en välvillig recension av boken. Trump hävdade att författaren till Trump and Me, Marc Singer, i motsats till Donald Trump själv "inte var född med någon större skrivförmåga" och till Singer skrev han: "Mark - du är en total loser - och din bok (och dina andra skrifter) suger! Bästa hälsningar Donald. P.S. Och jag hör att den säljer dåligt."
Trots allt skryt om sitt författarskap bedyrar Tony Schwarz att Trump inte skrev en enda rad av The Art of the Deal, i slutet av den besvärliga och plågsamma skrivprocessen begränsade sig Trump till att stryka ett par kritiska omnämnanden av affärskollegor. När The New Yorker bad Trump kommentera Schwarz påstående svarade han:
Han [Schwartz] skrev inte boken. Jag skrev boken. Jag skrev boken. Det var min bok. Och det var en nr 1 bästsäljare, och en av de bäst säljande affärsböckerna genom tiderna. Vissa säger att det var den bäst säljande affärsboken någonsin.
Och då The New Yorker vände sig till Howard Kaminsky, tidigare chef för Random House, som publicerade The Art of the Deal, och frågade om Trumps uttalande var sant, skrattade han och sa: "Trump skrev inte ens ett vykort för oss". Tony Schwartz antar att Trump's udda och upprörande personlighet vid det här laget har övertygat honom om att han faktiskt skrev boken själv.
Trump passade inte modellen för någon människa jag mött tidigare. Han var besatt av publicitet, och han brydde sig inte om vad du skrev. Trump har enbart två känslolägen. Antingen du är en tarvlig förlorare, en lögnare, vad som helst, eller så är du bäst, störst. Jag blev den störste. Han ville betraktas som en tuff kille och han älskade omslagsbilden.
Schwartz försäkrar att om han hade skrivit The Art of Deal idag skulle det ha blivit en fullkomligt annorlunda bok. Han skulle kalla den The Sociopath, ”Socoipaten”, en sjukdomsbeteckning som är vanligare i USA än i Sverige och där förklaras som ”en abnorm personlighet som lider av sin abnormitet och/eller åstadkommer skada i samhället”. Schwartz skulle definitivt inte ha skrivit sin nya bok tillsammans med Trump, inte enbart för att han anser honom vara galen, men även på grund av att det var en svår prövning att skriva The Art of the Deal, främst på grund av Trumps brist på tålamod, hans koncentrationsförmåga är ytterst begränsad, något som flera personer i Trumps omgivning har konstaterat.
Marc Singer är en annan författare som tillbringat en längre tid med Trump. Singer gjorde det på uppdrag av The New Yorker som beställt en ”personstudie” av Trump. Den självupptagne magnaten accepterade med entusiasm förslaget om att Singer skulle följa honom under hans arbete och fritid, men journalisten blev snart bestört över hur ytlig och vulgär hans värd tycktes vara. Det var svårt att förstå hur så många kommit att betrakta denne uppenbart falske och okunnige man som en slags övermänniska. Singer försökte desperat att bli vän med Trump, för att därigenom kunna pejla hans inre djup och övertygelser. Singer fann dock att Trump främst var inriktad på pengar och vackra damer. Han var en bra golfspelare, men gillade inte fysisk träning, sov enbart fyra timmar om dygnet och sedan hans bror dött som obotlig alkoholist rörde Trump inte någon form av alkohol, fast han hade ett välförsett lager för sina gäster.
Trump ljög, lätt och skamlöst, samtidigt som han tycktes lida av en märklig form av självförnekelse. Han hade skapat en image som tycktes vara en karikatyr av en serietidningsmiljonär. Hans tillvaro framstod enligt Singer som en ”opera-buffa parodi på rikedom". Singer anser att introspektion vore fatalt för Trump, det skulle döda varumärket. I en Playboyintervju från 1990, betonade Trump vikten av intensiv, högt uppdriven aktivitet. Han kallade det "kontrollerad neuros":
Jag tror verkligen att en framgångsrik man aldrig är riktigt nöjd, eftersom det är missnöje som driver honom. Jag har aldrig träffat en framgångsrik person som inte samtidigt var neurotisk. Det är inte ett fruktansvärt tillstånd ... kontrollerade neuroser. Kontrollerade neuroser förutsätter att du har en enorm energi, ett överflöd av missnöje som oftast inte syns. Det gäller också att inte sova bort sitt liv. Jag sover inte mer än fyra timmar per natt.
Liksom Schwartz förvånades Singer av Trumps begränsade koncentrationsförmåga. Han talade ständigt i sina mobiltelefoner, skickade SMS, alltmedan han släppte lös laviner av epitet och intetsägande fraser, rikligt kryddade med ord som "fantastiskt", "häpnadsväckande" och "otroligt" och en uppsjö av synonymer för "största" och ”väldigast”. Universum kretsade kring Trump alltmedan han var fastlåst i sin roll. Om han inte förmådde pressa något ur den ignorerade han sin omgivning. Inte enbart Schwartz och Singer, utan flera andra som varit nära Trump uttrycker allt som oftast en viss utmattning. Jag kan lätt föreställa mig hur det kan vara att bevittna Donald Trump på nära håll. Det är vore kanske något i stil med att ständigt få uppleva en till leda upprepad, överlastad revyföreställning, eller kanske en groteskt överdriven Cecil B. DeMille extravaganza utan någon som helst möjlighet att gripa in i handlingen.
Schwartzs beskrivning av den ständigt verksamme, övervitaminiserade Trump får mig att tänka på Chaplins skildring av Adenoid Hynkel, alias Hitler, i hans geniala Diktatorn, som i stor brådska och snabb följd dikterar brev, poserar för konstnärer, slänger ur sig ogenomtänkta order, kastar sig över sin älskarinna, etc, etc ., hela tiden fastlåst i ett patetiskt försök att upprätthålla sin status som en stor macholedare. Schwartz pekade på Trumps "unika talang för att vara Trump”:
Jag måste göra en massa saker själv. Det tar så mycket tid. Julio Iglesias kommer till Mar-a-Lago, men jag måste själv ringa till Julio och jag måste ha lunch med Julio. Jag har Pavarotti som kommer. Pavarotti framträder inte för vem som helst. Han är den högst betalde artisten i världen. En miljon dollar för varje föreställning. Den svåraste killen att få att uppträda. Om jag kallar honom, kommer han och gör det för en betydligt mindre summa än han brukar begära. Varför? För att de gillar mig, för att de respekterar mig, jag vet inte.
I öppningsscenerna till The Apprentice förklarar Trump hur tillfredsställd han känner sig genom sin enorma framgång och hur roligt han har det. Men vad är nöje för Trump? De "hem" han skapat kring sig och sin familj är som kulisser för överdådiga operor, inspirerade av Vinterpalatset i St Petersburg, och hans kasinon. Enligt Trump är de platser "som tagna ur en dröm", där han själv är förgrundsfiguren, en vulgär avbild av Ludvig XIV, omgiven av sina tjänare, sitt svassande hov av beundrande lismare.
I en 1990 Playboyintervju förklarade Trump att hans yacht, hans överdådiga kasinon, byggnader och lägenheter som skimrar av marmor, brons och guld alla enbart var "rekvisita för showen", och tillade sedan att showen är "Trump" och att föreställningarna är utsålda överallt.
Och låt mig säga er, att exponera rikedom är bra. Det visar folk att man kan bli framgångsrik. Det visar ett sätt att leva. Dynasty [en såpopera om oljemiljonärer som gick i mer 220 avsnitt mellan 1981 och 1986] gjorde det på TV. Det är mycket viktigt att människor strävar efter att vara framgångsrika. Det enda sättet du kan göra det är om du får se hur de rika har det.
De olika teaterkulisserna för the Trump Show är fyllda till brädden med dyrbar, vulgär ornamentik:
Gobelänger, väggmålningar, fresker, bevingade statyer, porträtt i naturlig storlek av Trump (ett med titeln ”Visionären"), väldiga marmorbadkar, blomsterprydda silversamovarer, korintiska kolonner i vattrad marmor, bländande ljuskronor, intarsia överallt, ett överflöd av guldförgyllning.
Däremot kan man ingenstans i denna sagolika skyltfönstervärld finna en endaste bok. Nej, jag har fel, det finns faktiskt ett undantag. Under Trumps hårda skilsmässokamp med Ivana Trump under 1990 skrev den legendariska undersökande journalisten Marie Brenner en insiktsfull, omfattande och svidande artikel om Donald Trump: Efter Guldruschen. Marie Brenner kände både Ivana och Donald och hade exklusiv tillgång till dem båda. Hon rörde sig dessutom i miljonärparets umgängeskrets. De borde dock ha aktat sig för henne. Det var Brenners artiklar som senare avslöjade den så kallade Enronskandalen, då det visade sig att en oljejätte vilade på lerfötter av bokföringsbedrägerier och korruption. Hennes avslöjanden om ljusskygga intriger inom tobaksindustrin blev till en film med Russell Crowe och Al Pacino, The Insider. I sin artikel berättar Brenner hur en bitter Ivana Trump attackerar Donald:
Hur kan du säga att du älskar oss? Du älskar inte oss! Du älskar inte ens dig själv. Du älskar enbart dina pengar.
Genom sin självförnekelse har Trump, enligt Schwartz, blåst upp sitt ego till sådana proportioner att det har slipat ner de skarpa och ojämna kanterna av hans karaktär och förvandlat honom till en produkt som ständigt placeras i strålkarskenet. När han träffade Ivana deklarerade Trump att han ville ha minst fem barn "som i min egen familj, för om de är fem, vet jag att en garanterat kommer att bli som jag."
När Marie Brenner försökte skrapa på ytan av Donald Trumps persona genom att antyda att hans hopp om ett barn som skulle likna honom kunde ha samband med hans olycklige och alkoholiserade bror Freds död vid fyrtio års ålder. Donald svarade:
Jag hade framgång och det satte press på Fred. Vad är detta, en psykoanalys av Donald?
Trumps uppenbara olust att minnas detaljer från sitt förflutna var något som komplicerade Schwartzs uppgift att skriva The Art of the Deal. Så snart Schwartz sökte efter Trump's inre känslor, till exempel genom att prata om hans barndom och ungdom, hans kontakter med familj, vänner och skolkamrater, blev Donald orolig "likt en daghemsunge som inte kan sitta still."
När Schwartz pressade Trump ytterligare verkade det som om han inte kom ihåg så mycket av sina år innan framgångarna och han gjorde det klart att han var uttråkad. Eftersom Trumps bidrag till sin biografi blev intetsägande, censurerade och ytliga beslöt sig Schwartz för att upphöra med sina intervjusessioner och sin jakt efter Trumps personliga uppfattningar och inre känsloliv.
Det är omöjligt att för mer än några minuter hålla honom fokuserad på något ämne, annat än sitt ständiga självförhärligande.
Liksom många andra som har försökt att pussla ihop Trumps känsloliv tvingades Schwartz begränsa sig till intervjuer med människor som stod nära Trump och den information han kunde plocka ihop från media. Det var också mycket svårt att diskutera idéer med Trump, i synnerhet som Schwartz misstänkte att "Trump under sitt vuxna liv aldrig har läst en bok rakt igenom ". Han såg aldrig någon bok liggande på Trumps skrivbord, eller någon annanstans i hans kontor, eller i hans olika lägenheter.
Emellertid motsägs Schwartz av Ivana Trump. Under ett av sina desperata utbrott om ex-makens egenheter berättade Ivana för Marie Brenner att Trump antagligen läst en bok med Hitlers samlade tal, My New Order, som han hade i ett skåp vid sin säng. Men även det visade sig vara osäkert, när Brenner frågade Donald Trump om hitlerboken svarade han:
Egentligen var det min vän Marty Davis från Paramount som gav mig en kopia av Mein Kampf och han är en jude.
Fast Davis, en hetlevrad företagsledare som omformat Gulf and Western Industries till mediagiganten Paramount Communications, berättade för Brenner att det inte var Mein Kampf han gett till Trump och att han tvivlade på om hans vän ens läst den boken:
Det var My New Order, en samling med Hitlers tal, och inte Mein Kampf. Jag trodde att han skulle finna den intressant. Det stämmer att jag är hans vän, men jag är inte jude.
Varför skulle Davis få för sig att skänka en samling med Hitlers tal till Donald Trump? Antagligen för att han antog att Trump, som en advokat berättat för Brenner, var "en övertygad anhängare till läran om Den Stora Lögnen. Om du upprepar något om och om igen, kommer folk slutligen att tro dig."
Den Stora Lögnen, på tyska Die Grosse Lüge, är en propagandateknik som allmänt tros härröra från ett avsnitt i Hitlers Mein Kampf där han beskriver vad han anser vara "marxisternas och judarnas'" smutskastning av hans politiskt allierade General Erich Ludendorff som en av de som var skyldiga till Tysklands nederlag i Första världskriget:
Man utgick därvid från den riktiga principen att ju större lögnen är, desto större är utsikterna för att den ska bli trodd, eftersom de flesta människor inom folkets stora massa i djupet av sitt hjärta visserligen inte medvetet och avsiktligt är dåliga, men så enkelt och primitivt konstruerade att de lättare faller offer för en stor lögn än en liten. De ljuger själva mången gång i smått, men skäms för att göra sig skyldiga till en stor lögn. En sådan får alltså inte plats i deras medvetande, och de tror därför inte heller andra om en så oerhörd fräckhet och en så infam förvrängning. Även då de upplyses om detta tvivlar och vacklar de länge, och försöker tro att lögnen åtminstone har någon grund, varav följden blir att en smula fastnar även av den fräckaste lögn, ett faktum som alla stora lögnkonstnärer och lögnföreningar i denna världen alltför väl känner till och utnyttjar på det gemenaste sätt.
Det är tveksamt om Trump har läst detta. Men Schwartz som efter att ha misslyckats med sin trumpintervjuer fick tillåtelse att osedd lyssna på hans telefonsamtal försäkrar att Trump använder sanning och lögn på ett högst personligt sätt. Enligt Schwartz är Trumps samröre med folk i stort sett enbart show business, en kombination av smicker, skryt och mobbning. Schwartz kunde inte upptäcka någon "privat Trump", föremålet för hans planerade biografi verkade uteslutande drivas av allmänhetens uppmärksamhet, av att ständigt befinna sig på scenenens centrum: "Allt han är, är ´stomp, stomp, stomp´ – ett sökande efter ytligt erkännande." Schwartz kom till slutsatsen att Trump inte vill konfrontera sig med något "inre jag". I en Playboyintervju från 2004 förklarade han:
Många människor går till psykiatriker eftersom de inte är tillräckligt upptagna. Jag tillbringar så mycket tid med att tänka på byggnader och affärsavtal och nattklubbar och göra vad jag gör att jag inte har tid för några mentala problem. Psykiatri är inte min grej [...] Jag har faktiskt inte något dåligt humör. Jag kallar det kontrollerat våld. Jag blir arg på människor för deras inkompetens. Jag blir arg på människor som får betalt en massa pengar och inte ser tillräckligt vakna och slipade ut då de jobbar för mig. En anledning är att jag vill göra allt bättre än alla andra. Det är en anledning till varför jag får ut mer per kvadratmeter än andra fastighetsägare. Det är en förklaring till varför jag är så framgångsrik.
Som den skådespelare han är, uppträder Trump ständigt. Hans mediaföreställningar är en chimär som har mycket lite att göra med verkligheten. Lögn har blivit en del av hans skådespelerirutin:
Att ljuga är en självklarhet för honom. Mer någon annan jag mött har Trump förmågan att övertyga sig själv om att allt han säger vid en given tidpunkt är sant, eller en slags sanning, eller åtminstone borde vara sant. Hur mycket han har betalat för något, eller vad en byggnad han ägde var värd, eller hur mycket ett av hans kasinon tjänade in när det i själva verket var på väg till konkurs.
Då besökare visas runt i hans märkliga, påkostade boningar, guidar Trump dem som om de hamnat i ett museum. Han berättar vad allt har kostat honom, hur exklusivt materialet är - marmor från Carrara, kranar, handtag, gångjärn och till och med skruvar av solitt guld. Skor från berömda basebollspelare, Mike Tysons segerbälte som han tilldelades då han vann världsmästerskapet i tungviktsboxning och en mängd liknande troféer. Matsalen med sin skulpterade elfenbensfris. "Jag erkänner att elfenben är lite av ett nej-nej". Marmorkolonner i onyx som har fraktats dit ”från ett slott i Italien", en ljuskrona som ursprungligen hängde i "ett slott i Österrike", en toalett i blå onyx ”från Afrika”.
Allting runt Trump är show, kanske detta är en anledning till varför massmedia är så attraherad av honom, allt i enlighet med Cristopher Lasch's observation att media dyrkar kändisskap, glamour och spänning. Trump är en kändis och därmed undviker han själsdjup och introspektion, komplikationerna i det inre av den mänskliga själen. Marc Singer berättar om en resa med Trumps privata jetplan från Miami till Atlanta:
Trump bestämde sig för att vi skulle titta på en film. Han hade tagit med sig Michael, en ny release, men efter tjugo minuter tröttande han. [Egentligen ingenting som Trump kan klandras för. Michael är en tämligen usel film med John Travolta i huvudrollen som ärkeängel].Trump poppade ut Michael ur videoapparaten och bytte till en gammal favorit, en Jean Claude Van Damme våldsfilm vid namn Bloodsport, som han ansåg vara "en otroligt fantastisk film" och gav sin son i uppdrag att snabbspola framåt genom alla handlingsrelaterade moment -Trumps mål var "att få en två timmars film ner till fyrtiofem minuter "- han avlägsnade alla eventuellt lugnande pauser mellan näshamrande, njurmörande och skenbensknäckande. När en biffig skurk var i färd med att trycka ihop en normalstor, sympatisk kille och fick ett förödande slag mot pungen, skrattade jag. "Erkänn, du skrattar!" skrek Trump. "Du tänkte skriva att Donald Trump var förtjust i denna löjliga Jean-Claude Van Damme film, men är du villig att skriva att du också gillade den?”
Machoimagen verkar vara ytterst väsentlig för Trump. Han är fascinerad av alla varianter as s.k. blodssport. En stor fan av boxning och fribrottning, men den enda sport han personligen utövar är golf. I sin ungdom var Trump ganska bra på baseball, men känd för sitt dåliga temperament och ovilja att förlora. Han sägs att i ilskan ha slagit sönder flera basebollträn. Vid sin lyxiga resort, Mar-a-Lago, har Trump ett välutrustat gym, men besöker det enbart för massage. Marc Singer kommenterade det stora antalet lättklädda, vackra damer på gymmet och Trump förklarade då att han tyckte om att omge sig med vackra kvinnor. Han introducerade Singer för en av de eleganta damerna och förklarade att hon var en ”magnifik, högutbildad läkare”. När Singer diskret frågade Trump från vilket universitet hon fått sin examen viskade Trump i förtroende, "strictly off the record", något han gjorde hela tiden, även om han egentligen inte alls hade något emot att hans ”förtroliga” uttalanden publicerades. Trump fejkade ständigt intimitet och exklusivitet.
"Jag är inte helt säker på det", svarade han. "Baywatch Medical School? Låter det rätt? Jag ska berätta sanningen. När jag såg Dr. Gingers fotografi, behövde jag verkligen inte titta på hennes CV eller någon annans heller för den delen. Om du frågade om vi anställde henne eftersom hon hade utbildats på Mount Sinai Hospital i femton år, skulle svaret bli nej. Och jag skall berätta varför: Efter det att hon tillbringat femton år på Mount Sinai, skulle vi inte ens vilja titta på henne.”
I själva verket har Dr. Ginger Lee Southall sin examen från State University of New York of Stony Brook och fick sin doktorsexamen från New York Chiropractic College. Hon propagerar för närvarande på TV och över nätet för sina de-tox produkter som The Rainbow Juice Clearance.
Intresset för paranta, välsvarvade kvinnor, som dessutom kan presenteras som intelligenta, är något Trump delar med en hel del, ofta tämligen till åren komna, testosteronstinna mediemoguler. Det räcker med att titta på de hårdsminkade, långbenta amerikanska skönhetsideal som i slimmade klänningar exponeras på den trumpglorifierande Fox Channel. Men, eftersom Fox också kräver att de anställda damerna skall vara smarta har kanalen fått åtskilliga problem. Megyn Kellys fall är avslöjande.
Det var efter en ökänd Fox News debatt som Trump under en CNNintervju avfyrade en osmaklig harang om Kelly:
Visst, jag har inte mycket respekt för Megyn Kelly. Hon är en lättviktare och du vet, hon kom dit och läser högt ur sitt lilla manus och försöker vara tuff och skarp. Och när du träffar henne inser du att hon inte är speciellt tuff och inte heller vidare skarp. Hon kommer ut dit och börjar ställa en massa löjliga frågor och man kunde se hur det kom blod ur hennes ögon, blod ur hennes... var som helst.
I en nyutkommen bok, Settle for More, Begär mer, visade Megyn Kelly att den här typen av macho mobbning inte alls är ovanlig inom den maskulint dominerade medievärlden. Många år innan den fatala debatten hade Kelly ett inslag i sin Fox Channel show om Donald och Ivana Trumps skilsmässa, efteråt ringde en rasande Trump till henne och hotade:
Du hade ingen orsak att visa det där inslaget i din show! Åh, jag nästan släppte lös mitt vackra Tweet på dig och jag är fortfarande kapabel att göra det.
Trump förverkligade inte sitt hot utan svalde förtreten, men blev åter uppretad då Kelly i en senare intervju avslöjade hans bristande beläsenhet genom att fråga efter hans favoritböcker och Trump efter viss tvekan svarade På västfronten intet nytt, något som gjorde att mediadrevet omedelbart uppmärksammade att just denna roman hade varit obligatorisk läsning på New York Military Academy (NYMS), en dyr, privat internatskola med militär disciplin och strikta regler, dit Donalds far hade skickat sin son när han var tretton år gammal. Detta efter att unge Trump hade gett sin musiklärare en blåtira ”jag gillade inte hans musiksmak” och tillsammans med sitt gäng rest in till Manhattan för att köpa stiletter så de kunde angripa ett granngäng.
Trump berättade senare att skolan knappast varit "en kärleksfull miljö", men eftersom han "var tvungen att slå tillbaka hela tiden" blev han en tuff kille och kom att uppskatta sin far, som han beundrande beskriver som sin förebild. En målmedveten man som lärde sin son att slå tillbaka för att vinna respekt. Ett uttalande som kan ha samband med Trumps litterära favoritcitat. Han fick en gång frågan vad som gripit honom mest i hans "favoritbok" Bibeln. Vi det tillfället kunde Trump inte finna ett ordentligt svar, men efter en tid återkom han med ett favoritcitat:
Men om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
Tillbaka till Megyn Kelly, som i sin bok berättar att sex månader innan Donald Trump meddelade att han avsåg att ställa upp som presidentkandidat, började kontakta henne och sände inbjudningar till sin Florida resort. Kelly understryker att detta enbart var en av otaliga historier om 2016 års kampanj, att hon långt ifrån varit den enda journalist som Trump erbjudit gåvor och förmåner i utbyte mot positiv rapportering.
Dessutom avslöjar Kelly att chauvinistiska machoframtoningen som Trump excellerar i även tycks vara vanlig bakom kulisserna på Fox Channel, inte minst hos den nyligen avgående företagsledaren Roger Ailes:
Jag kunde kallas in till Rogers kontor, han stängde dörren och under den närmaste timmen eller två ägnade han sig åt en slags katt-och-råtta-lek som pendlade mellan besvärande sexuellt laddade kommentarer (t.ex. "vilken sexig behå" jag måste ha och hur gärna han skulle vilja se mig i dem) och legitim, professionell rådgivning. [...] I januari 2006, ringde Roger mig och bad mig komma upp till New York, vi hade ett chockerande möte [...] Han passerade gränsen och försökte flera gånger hålla fast mig och kyssa mig på läpparna. [...] Hans kontor var stort och det var inte lätt för mig att ta mig till den stängda dörren. När jag lyckades slita mig lös följde han efter mig och frågade illavarslande: "När går ditt kontrakt ut?"
Efter det att Gretchen Carlson, före detta Miss America och programledare för Foxs morgonshow Fox & Friends, avtal löpt ut den 23 juni 2016 lämnade hon in en stämningsansökan mot Roger Ailes, i vilken hon åberopade sexuella trakasserier. Hennes modiga initiativ fick andra kvinnor, att anklaga sin chef för otillbörliga närmanden. Murdochkoncernen, Foxs ägare, fick nog, fruktade stora ersättningskrav och tvingade Roger Ailes att avgå.
Locket var av och trots sin rädsla att utsättas för olika former av repressalier och mista sina jobb avslöjade nu fler kvinnliga anställda inom Fox Channel att de kontinuerligt utsätts för sexuella trakasserier från chauvinistiska kollegor. Inte minst har upprepade anklagelser riktats mot Donald Trumps kompis, den beryktade och mycket inflytelserika Bill O'Reilly, självutnämnd upprätthållare av amerikansk moral.
Redan 2004 stämdes O'Reilly av Fox Channel producenten Andrea Mackris för middagsinbjudningar och telefonsamtal som hon beskrev som oanständiga, liderliga och hotfulla. Tvisten bilades för miljontals dollar O'Reilly verkar dock vara oförbätterlig. Andrea Tantaros, vars välsvarvade ben kan beundras i Foxproduktioner som Outnumbered och The Five konstaterade nyligen att:
Fox News framställer sig som försvarare av traditionella familjevärderingar, men bakom kulisserna fungerar kanalen som en sexfixerad Playboy Mansion liknande kult, genomsyrad av hotelser, oanständigheter och kvinnoförakt.
Hon fortsätter sin harang genom att beskriva ovälkomna närmanden från olika Fox News gäster och inte minst det skrämmande beteendet hos män som Roger Ailes och Bill O'Reilly. Andrea Tantaros hävdar att den senare bad henne besöka honom på hans herrgård på Long Island där de skulle kunna umgås "mycket privat". O´Reilly konstaterade vid flera tillfällen att han att han förstod att hon var "en vild flicka", och att hon hade en "vild sida." Fox Channels reaktion på avslöjandena var att Tantaros inte längre skulle medverka i The O'Reilly Factor.
Andrea Tantaros hävdar vidare att hon efter sina avslöjande har blivit föremål för flera förtalskampanjer och varnar att för unga kvinnor är Fox Channel en skadlig, fördomsfull och trångsynt miljö att vistas i. Som ett exempel på den råa ton som råder hänvisade Andrea till den nu avsatte VD:n Roger Ailes yttrande om Los Angeles förre biträdande åklagare och populära Foxprofil, Kimberly Ann Guilfoyle, som "den där puertoricanska horan".
Det är möjligt att dessa damer har en agenda som går ut på att skada sina dugliga manliga kollegor och skaffa sig rikt tilltagna skadestånd. Men det finner jag högst osannolikt med tanke på de risker de löper och den rådande mediekulturen i USA och eventuellt runt om i världen, något som förmodligen kommer att bli ännu mer uttalat när en självdeklarerad bock som Donald Trump tar över rodret för världens mäktigaste nation. Som den lysande komikern John Oliver observerade:
Det visar sig att istället för att kunna säga till våra döttrar att de en dag kan bli presidenter för Amerika, så har det nu blivit uppenbart att ingen morfar kan vara alltför rasistiskt för att bli ledare för den fria världen.
Trump spelar upp sin mediokra teater för media och likt hypnotiserade ormar slingrar sig de mansdominerade TVstationernas och tidningsredaktionernas divor inför hans tongångar. På hans begäran dyker de upp i Trump Tower och i strid med all pressetik lovar de att hålla tyst efter att ha blivit tillrättavisade och förelästa om sina uppgifter av den Högste Ledaren. Och efter detta pressens förnedrande knäfall försätter medlöpare, överlöpare och lismare att köa för att få tillträde till den kommande presidenten och inför honom tigga om en plats i skuggan av den självförgudade monarken.
Nu älskar Paul Ryan mig, Mitch McConnell älskar mig, det är fantastiskt hur en seger kan förändra allt!
Efter att ha tillbringat en morgon med dessa ögontjänare och hycklare ödmjukade sig Den Store att besöka The New York Times, en av de mediajättar som inte förödmjukat sig genom att sända någon företrädare till Trump Tower.
Och vad hände där? Trump hälsades med underdånig respekt, tilläts exponera sitt svammel och ge undvikande, till intet förpliktigande svar: "Jag kommer att sätta mig in i det". Oemotsagd avslöjade han sina konstitutionsvidriga avsikter: "Teoretiskt sett kan jag driva min affärsverksamhet och även styra landet perfekt. Det har aldrig varit ett fall som detta." Det råder föga tvivel om att det Donald Trump har för avsikt att använda sitt presidentskap inte enbart för att tillfredsställa sitt ego, utan även för att främja sina ekonomiska intressen: "Det är braaaa att vara president!"
Låt mannen tala för sig själv och lyssna noga. Detta är efter det att Donald Trump i The New York Times högkvarter fått frågan om det stämmer att han som President-Elect sammanträffat med Nigel Farage, ledare UK Independence Party (UKIP) och bett honom att hjälpa honom i kampen mot ett vindkraftsprojekt i närheten av hans Aberdeenshire Golf Resort i Skottland. Var inte det en indikation om att Trump inte skulle kunna avhålla sig från att blanda nationellt ledarskap med personliga affärsintressen, liksom ett förakt för icke-fossila energikällor?
Min farbror var under 35 år professor vid M.I.T. Han var en stor ingenjör, vetenskapsman. Han var en bra kille. Och han var ... en lång tid sedan hade han känslor - det var länge sedan - han hade känslor i den här frågan. Det är en mycket komplicerad fråga. Jag är inte säker om någon någonsin verkligen kommer att veta vad det rör sig om. Jag vet att vi har, de säger att de har vetenskapen på sin sida, men då har de också de där fruktansvärda e-postmeddelandena som skickades mellan forskarna. Var var det, i Genève eller någonstans, för fem år sedan? Fruktansvärt. Där blev de avslöjade, förstår ni, så ni ser det och ni säger, vad handlar det här om. Jag har absolut ett öppet sinne. Jag kommer att säga er detta: Ren luft är livsviktigt. Rent vatten, kristallklart vatten är livsviktigt. Säkerhet är livsviktigt. Varumärket är givetvis ett hetare varumärke än det var tidigare. Jag kan inte hjälpa det, men jag bryr mig inte. Jag sa på 60 Minutes: Jag bryr mig inte. Eftersom det inte spelar någon roll. Det enda som är viktigt för mig är att styra vårt land. De är gjorda av enorma mängder stål, som går in i atmosfären, oavsett om det är i vårt land eller inte, går det in i atmosfären. Vindkraftverk dödar fåglar och vindkraftverk behöver massiva subventioner. Med andra ord, vi subventionerar vindkraftverk över hela landet. Jag menar, för det mesta fungerar de inte. Jag tror inte att de skulle fungera alls utan subventionerna, och det oroar mig, och de dödar alla fåglar. Ta ett vindkraftverk, ni vet i Kalifornien har de, vad är det? Kungsörn? Och de är som, om de skjuter en kungsörn, hamnar de i fängelse i fem år och ändå dödar de dem med, de måste faktiskt skaffa tillstånd att de endast är tillåtna att döda 30 eller något sånt på ett år. Vindkraftverk är förödande för fågelbeståndet, O.K.
På mig ger det där intryck av att vara en dåres rappakalja, även om en och annan hoppfull agnostiker kan mumla: "Låt oss ge killen en chans". Ett tanklöst yttrande, som den sarkastiske John Oliver påpekade:
En Klan-stödd kvinnoföraktare och internättroll kommer att hålla nästa Regeringsdeklaration. Det är inte normalt. Det är rent åt helvete!
Att lita på en sådan person är som:
att befinna sig i ett flygplan och finna att vår pilot är en vombat. Jag gillar inte det här, jag förstår inte hur det hände och jag är ganska säker på att vi är på väg mot en katastrof, men va´ fan, kom igen dårputte - bevisa att jag har fel!
Brenner, Marie (1990) “After the Gold Rush,” i Vanity Fair, September. Hitler, Adolf (1970) Mein Kampf. Stockholm: Askild & Kärnekull. Hochman, David (2004) “The Playboy Interview: Donald Trump,” i Playboy, October. Kelly, Megyn (2016) Settle for More. New York: Harper. Kunzru, Hari (2016) “Trump and Me by Mark Singer review – a lot of laughs but then horror,” i The Guardian, 21 July. Lasch, Cristopher (1997) Den narcissistiska kulturen. Stockholm: Norstedts/Panter. Mayer, Jane (2016) “Donald Trump´s Ghostwriter Tells All,” i The New Yorker, July 25. Plaskin, Glenn (1990) “The Playboy Interview: Donald Trump,” i Playboy, March. Singer, Mark (1997) “Trump Solo,” i The New Yorker, May 19.
Donald Trump´s New York Times Interview: Full Transcript. 23 November 2016 (online):
https://www.nytimes.com/2016/11/23/us/politics/trump-new-york-times-interview-transcript.html
John Oliver: Trump Wins Election, Last Week Tonight,14 November [online]:
https://www.youtube.com/watch?v=a3vltFa2PhY
