Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president och därefter hålla sig kvar vid makten; en obildad buffel, med en buffels begränsade känsloliv. Egentligen borde jag inte skriva illa om bufflar. En buffel är ju trots allt ett flockdjur och måste därför ta hänsyn till andra, men den flock som Trump omger sig med, samt de myglare och karriärister som förde honom till makten, tycks inte drivas av någon drift att samarbeta för allas överlevnad. Trumps entourage är snarast att likna vid en kaotisk hord virrpannor vars panikartade och självdestruktiva framfart hotar att ödelägga sitt habitat ̶ USA. Making America worse!
Är Trump ett resultat av sin personliga bakgrund, sin klass och sin nation? En man som vuxit upp i skuggan av en dominerande, kylig fader och tagit över hans imperium. Är det därigenom han kan sympatisera med och uppenbarligen umgås med Kim Jong-un, en annan stackare som fötts priviligierad och begåvats med en ytterst bristfällig empatisk förmåga. Förvisso kommer Kim Jong-un från en helt annan miljö än Trump, uppvuxen som han är inom en totalitär regims innersta krets, som för tjugo år sedan bevittande hur en tiondel av dess förtryckta undersåtar dukade under i en svältkatastrof som tilläts fortgå alltmedan den fortsatte spendera miljoner på sitt eget välbefinnande och ett penningslukande kärnvapenprogram. Detta medan människor som tvingats stjäla för sin överlevnad internerades, svältes till döds och avrättades. För övrigt något som inte nämnts i all den propaganda som Trump vältrade sig i inför sitt möte med Raketmannen.
Vid mitten av 1990-talet, då den nordkoreanska svälten var som värst, fanns i nordkoreanska byar och städer plakat uppsatta som kungjorde att:
Den som hamstrar mat bestraffas med arkebusering. Den som slösar med elektricitet bestraffas med arkebusering. Den som förstör militära kommunikationslinjer bestraffas med arkebusering. Den som hamstrar statliga resurser bestraffas med arkebusering. Den som sprider utländsk kultur bestraffas med arkebusering. Den som ägnar sig åt skvaller bestraffas med arkebusering.
Vi vet fortfarande inte tillräckligt om denne Kim Jong-un och den groteska miljö han växte upp i. Vad vet Trump? Vet han något, eller vill han inte veta? Varför teg han annars om de minst 200 000 människor som nu sitter inspärrade i Kim Jong-uns koncentrationsläger, om hans regims ständiga övergrepp på fundamentala mänskliga rättigheter? Okunskap, känslokyla eller ointresse?
Trumps värld är, liksom Kim Jon-uns, en grotesk lögn. Den är fake, men knappast fake news, vi vet nämligen alltför väl att den inte är annat än en kuliss, inspirerad av glättiga magasin, glamour, skryt och show business. En patetisk dokusåpa, som täcker ett stinkande träsk av penningtvätt och andra former av illegala affärstransaktioner. Alltmedan Kim Jong-uns värld är ett groteskt skådespelssamhälle, där en otäck verklighet döljes bakom fantasifulla potemkinkulisser. Visserligen än värre än det kapitalistiska samhälle som Guy Debord 1962 beskrev i sin La société du spectacle, Skådespelssamhället. En svårläst bok i vilken vår västliga civilisation skildras som en ”förkroppsligad ideologi”, där medborgarna till förfång för sin kritiska tankeförmåga har tilldelats den passiva åskådarens och manipulerade konsumentens roll, inte olik den verklighet som nu tar form i Putins Ryssland, Erdogans Turkiet, Trumps USA och inte minst i vårt kluvna, nationalist/populistiska Europa.
Ett skådespelssamhälle? Ett märkligt inslag i den både skoningslösa och groteska nordkoreanska personkulten är den härskande Kimfamiljens kulturintresse, som främst manifesterar sig i en omfattande filmproduktion, folkoperor, cirkusföreställningar och de väldiga Arirangfestivalernas massgymnastiska spektakel. För att få en inblick i det sistnämnda fenomenet, det minutiösa förberedelsearbetet och avancerade barnplågeri som ligger bakom eländet, rekommenderas filmen On the Green Carpet, På den gröna mattan.
En propagandafilm som bakom en ideologiskt tillrättalagd och kysk kärlekshistoria mellan två charmerande ungdomsledare oavsiktligt avslöjar ett totalitärt system där människor tävlar om att vinna ynnest genom att i hård konkurrens förvandlas till välsmorda, perfekta kuggar inom ett omänskligt system. Filmen visar hur tusentals barn, under ledning av vackra, hurtigt välmående ledare, tvingas tukta sina unga, outvecklade kroppar för att därigenom förvandlas till självutplånande enheter i massuppvisningar som hyllar en nation som förnekar deras människovärde.
Kim Il-sung, Republikens Evige President, som numera har en gudomlig status, påstod i sina memoarer att han under japansk fångenskap skrev en pjäs, Blomsterflickan. Tretton år efter befrielsen från japanerna, vars kontroll av landet varade från 1910 till 1945, gjordes pjäsen om till en opera. Kim Il-sungs son ̶ 2000-talets Ledstjärna, Den strålande generalen härstammande från Himlen, Den ständigt segerrike, viljestarke Befälhavaren, Folkets fader och vägledande solstråle ̶ Kim Jong-il, producerade 1972 en film baserad på faderns opera.
Nu är visserligen allt som gäller Kimfamiljen osäkert, man vet exempelvis inte hur stor Kim Il-sungs insats hade varit vid hans påstådda författande av Blomsterflickan, det går däremot inte att ta miste på Kim Jong-ils stora filmintresse. Under alla förhållanden blev Blomsterflickan en stor succé, inte minst i grannlandet Kina.
Lite väl sentimental som den är, kan det dock inte förnekas att Blomsterflickan är en hyfsad film, med goda skådespelarinsatser, vackra sånger och ett skapligt tempo. Historien är enkel och rättfram. Den vackra Kotpatnum, dotter till ett liveget par, säljer blommor på torget i en liten stad, antagligen under den japanska ockupationen, någon gång under 1930-talet. Historien skulle lika gärna ha kunnat utspela sig under Medeltiden, inte mycket mer än ett par stadsbors kostymer och byggandet av en järnväg antyder något annat. Kotpatnums fader har dött, hennes mor är utarbetad och sjuk, lillasystern blind efter det att frun till deras herre och jordägare har kastat kokande vatten i hennes ansikte, brodern sitter i japanskt fängelse efter det att han som hämnd för vållandet av systerns blindhet har tänt fyr på husbondens lada.
Efterhand blir det allt värre. Kotpatnums mor dör och under hotet om att bli såld som glädjeflicka till stadens bordell, som betalning för moderns skulder, ger sig Kotpatnum iväg för att söka efter sin fängslade bror. Under tiden bor hennes blinda lillasyster hos en moster, men då husbondens hustru blir galen av sitt dåliga samvete, tror jordägaren att den blinda flickan har förhäxat henne som straff för moderns död och sin egen blindhet. Han beordrar en av sina underlydande att sätta ut den blinda flickan för att dö i vinterkylan. Uppenbarligen befriad från sin demon blir husbondens hustru därvid åter ”normal”.
Kotpatnum kommer efter ett år tillbaka till byn. Hon har fått reda på att brodern dött i japansk fångenskap och man talar nu om för henne att systern är försvunnen, antagligen ihjälfrusen. Rasande bryter sig Kotpatnum in i husbondens hus och slänger kokande vatten i ansiktet på hans ondsinta hustru. Den rasande patronen ger befallning om att Kotpatnum skall bindas och låsas in, för att nästa dag bli såld till bordellen, och om den inte vill ha henne ̶ att dränkas i floden. Det visar sig dock att brodern inte har dött utan lyckats fly och ansluta sig till de kommunistiska frihetskämparna. Han återvänder i rättan tid. Hos en gammal jägare där han sökt härbärge för natten finner han sin blinda lillasyster, som tidigare har räddats till livet av jägaren. Dagen efter uppviglar Kotpatnums bror de förtryckta bönderna, som under hans ledning befriar Kotpatnum, lynchar jordägarparet, deras handgångna män och de japanska soldaterna som skyddat dem. Revolutionärerna driver slutligen japanerna på flykt och en strålande socialistisk framtid tar sin början.
Kim Il-sungs bedrifter har av honom själv och hans akolyter blivit våldsamt överdimensionerade. Uppenbarligen var Kim Il-sungs insatser som gerillaledare under japanerna begränsade, även om hans påstått heroiska bedrifter har skildrats i de fem första volymerna av hans oavslutade sjävbiografi, Med århundradet (knappast skriven av honom själv), och en mängd påkostade filmer. Han tillbringade större delen av Andra världskriget i sovjetisk exil. Då Korea1945 befriades från den japanska annekteringen drog sovjetiska styrkor in från norr, medan amerikanska trupper tågade in från söder. Arméerna möttes vid den 38:e breddgraden och där drogs sedermera den gräns som fortfarande delar Korea i två territorier.
Kim Il-sung installerades av ryssarna som ledare för det som blev den Demokratiska folkrepubliken Korea och hans styrkor invaderade 1950 halvöns södra del. Till en början var nordkoreanerna framgångsrika, men efter det att USA, med FNs stöd, blandat sig i striderna drevs Kim Il-sungs trupper till reträtt och endast genom kinesiskt och sovjetiskt stöd kunde kriget avslutas i samma dödläge som tidigare ̶ en gräns längs den 38:e breddgraden. Sydkorea förlorade uppskattningsvis en miljon människor, Nordkorea en miljon, Kina troligen 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder 3 000 man. Det sovjetiska stödet koncentrerades till att förse de nordkoreanska trupperna med material och flygunderstöd, varigenom de ryska förlusterna blev tämligen obetydliga.
Det är en gåta att en man som Kim Il-sung står som upphovsmannen till en pjäs/roman/opera/film som Blomsterflickan, som rör sig kring ett enskilt människoöde. En vacker flicka som plågas genom att vara född fattig och förtryckt. Vare sig det var hans verk eller ej, kanske var Kim Il-sung lika mycket författare till Blomsterflickan som Donald Trump var till The Art the Deal ̶ det vill säga inte alls, så var Kim Il-sung, liksom Trump, mäkta stolt över ”sitt” verk. Filmens Blomsterflicka finns till och med återgiven på nordkoreanska sedlar.
Nåväl, det är möjligt att Kim Il-sung skrev den ursprungliga pjäsen, men hur kunde det då komma sig att han uppförde sig betydligt värre än de feodalherrar han så lidelsefullt fördömde? Liksom dem stödde han sin makt på främmande stormakter ̶ i Kim Il-sungs fall Kina och Sovjetunionen. Liksom tidigare koreanska kungar och storgodsägare levde Kim Il-sung som en förmögen man, alltmedan det koreanska folket tack vare honom förtrycktes och svalt. I sin pjäs låter Kim Il-sung jordägarens hustru bli sjuk av sitt dåliga samvete, jag undrar dock om Kim Il-sung för en enda minut våndades över sina egna missgärningar.
Så fort Koreakriget avslutats skiljde Kim Il-sung vänner från fiender. Grundarna till kommunistpartiet rensades ut och avrättades. Samma öde mötte även andra som hjälpt Kim Il-sung till makten. Nordkorea kom alltmer att framstå ett antikt, kinesiskt kejsardöme med Kim Il-sung som Himmelens son och landets obestridde härskare. Då han rensat upp inom sitt Arbetarparti, vände Kim Il-sung sin uppmärksamhet mot folket. Varje medborgare utsattes för rigorösa bakgrundkontroller och klassificerades i relation till egna, sina föräldrars, far- och morföräldrars och till och med sysslingars bakgrund. Hade någon av dem samarbetat med japanerna, sydkoreanerna, eller amerikanerna? Var de ”rena” koreaner, födda i landet, eller hade de kanske japansk eller kinesiskt blod i sina ådror? Hade de och deras släktingar varit bönder, jordägare, arbetare eller tjänstemän?
Lojalitetsundersökningarna verkställdes i olika faser och blev alltmer komplicerade. Ett klassificeringssystem infördes som underlag för en mängd privilegier och förpliktelser, minst lika rigoröst som det forna indiska kastsystemet. Liksom inom det gamla koreanska klassamhället avgjorde din songhantillhörighet ditt människovärde och dina utvecklingsmöjligheter. Enskilt ägande blev principiellt förbjudet, landsbygdsbefolkningen delades upp i kollektiv. Staten tog hand om produktionen och fördelade mat och löner. Om du tillhörde den lägsta nivån inom songhansystemet förnekades du högre studier och kunde heller inte bli anställd inom statsförvaltningen.
Fram till 1994, då den stora svälten härjade som värst, var nordkoreanerna beroende av ett distributionssystem genom vilket Staten fördelade såväl hushållsartiklar som mat. Ransonernas storlek bestämdes av vilken songhan du tillhörde. Den högsta ransonen var daglig och tilldelades partisekreterare, direktörer för de centrala partienheterna och högre officerare. Längre ner i hierarkin skedde ransoneringsfördelningen var tredje dag, en gång i veckan och slutligen en gång i månaden. Majoriteten av de nordkoreanska medborgarna fick månadsransoner, något som definitivt upphörde 1994 alltmedan leveranserna fortsatte till dem som erhöll sina matkvoter mer än en gång i veckan.
Grannar spionerade på grannar, vänner på vänner. Minsta tecken på dislojalitet mot Staten och kollektivet rapporterades omgående till de allsmäktiga myndigheterna, som kunde belöna angivarna med en TV eller ett kylskåp. Grannskapsgrupper bildades för att kontrollera varje individ och leddes av en ordförande, inminbanjang, som tog emot klagomål och rapporterade oegentligheter till myndigheterna. Varje brott mot samhälligheten bestraffades hårt och skoningslöst. Det kunde röra sig om stöld, förtal av Staten, eller undansmusslande för egen del av sådant som tillkom kollektivet.
Förbrytare kunde interneras i vanliga fängelser, jibkyliss, om sköttes av Folkets säkerhetsbyrå, eller i arbetsläger, rodong dallyeon dae, vars interner rörde sig ute bland folk där de grävde diken, lade asfalt och utförde tungt jordbruksarbete. Brottslingar kunde även interneras i kyohwaso, ”upplysningscenter”, där det var tänkt att de skulle omskolas och rehabiliteras genom politisk indoktrinering och hårt arbete. Kyohwaso var taggtrådsomgärdade och hårdbevakade koncentrationsläger, många fångar dog av svält och umbäranden, men straffen var i allmänhet tidsbegränsade. Det värsta ödet var att hamna i kwanliso, ”kontroll och övervakningsplatser”, dem slapp man inte levande ifrån. Barn som föddes där förblev i lägren livet ut. Fortfarande kan det finnas uppemot än 200 000 interner inom kwanlisosystemet.
Den Allsmäktige Ledaren Kim Il-sung hade skänkt sitt folk dess tro och rättesnöre ̶ Juche, ”Självtillit”. En filosofi som förkunnar att koreaner är fullkomligt unika varelser. En ideologi som bland annat förnekar att det var med Kinas och Sovjetunionens stöd som Kim Il-sung kom till makten och möjliggjorde hans fasthållande vid den. Varken Marx eller Engels nämns numera i skolböckerna, men man sjunger fortfarande sånger till Kim Il-sungs ära och bugar varje morgon vördnadsfullt inför honom och hans son. De finns ständigt närvarande, i form av stora, förgyllda statyer i varje stad och som porträtt i varje nordkoreanskt hem. Den vanligaste hymnen till Kim Il-sung är:
Vår fader, vi har inget att avundas här i världen.
Vårt hus vilar i Arbetarpartiets händer.
Vi är alla bröder och systrar.
Även om havet och elden kommer emot oss, kära barn
behöver vi inte vara rädda,
Vår fader är här.
Vi har inget att avundas i världen.
För att kunna hålla samman ett så harmoniskt samhälle krävs yttre fiender. Fosterlandet skyddas genom en tioårig värnplikt (något som gör att män rekommenderas gifta sig vid trettio års ålder) som står för vakthållning och beredskap mot hotande kaosmakter, speciellt amerikanerna, som i muséer, böcker och bilder i allmänhet skildras som skräckinjagande demoner. Barnen sjunger:
Våra fiender är de amerikanska hundarna
som försöker ta över vårt fosterland.
Med vapen som jag tillverkar för egen hand
ska jag skjuta dem. PANG, PANG, PANG.
Trots Jucheideologin klarade sig inte Nordkorea på egen hand. Den ekonomiska utvecklingen var under 1970-talet nära att avstanna; otillräckliga investeringar resulterade i att produktionen inom jordbruk, gruvdrift och den tunga industrin började stagnera. Vid 1990-talets början blev katastrofen ett faktum, de stora handelspartnerna och biståndsgivarna, Sovjetunionen och Kina, övergav det genom Jucheideologin alltmer isolerade Korea. Sovjetunionen föll samman och Kina vände sig inåt för stimulera sin egen ekonomi. Jordarna förstördes av torka och utarmning, bristen på konstgödsel var skriande. Snart skördade svälten alltfler offer. Människor föll samman och dog på gator och fält, i skolor och obrukbara fabriker ̶ arbetarna hade fortsatt arbetsplikt och måste infinna sig på sina arbetsplatser, även om ingenting producerades och inga löner utbetalades.
Hjälp kom från omvärlden, inte minst från USA. Den styrande och tärande klassen lade först beslag på livsmedelsleveranserna, men snart nådde de även de mest drabbade områdena. Mellan 1990 och 1997 hade dock mellan 600 000 och två miljoner nordkoreaner dött av svält. Trots Statens en gång så rigorösa kontroll av befolkningen finns det fortfarande ingen tillgänglig, officiell statistik om svältoffrens antal. Med stora affischer hade Staten manat folket att uthärda sina svåra prövningar. I cynisk jämförelse med den Store Ledaren Kim Il-sungs självuppoffrande (men i stort sett imaginära) kamp mot japanerna gav Staten ett namn på svältkatastrofen. Affischer och massmedia talade om den Den Mödosamma Marschen och försäkrade att prövningarna till slut, liksom Kim Il-sungs strävan, skulle lönas med framgång och välstånd.
Barbara Demick ger i sina ögonvittnesskildringar från Nordkorea fruktansvärda redogörelser för massvältens härjningar; hur hamnarbetare skrapade fett ur lastrummen för att finna något ätbart, uthungrade familjer samlade på gator och fält avföring och torkade den för att finna rester av ris och majs. Genom landet drev horder med övergivna barn, kochebi, vandrande svalor, pojkar dog ofta sist eftersom deras familjer sparade vad som fanns kvar att äta till dem. Demicks ögonvittnen beskriver svältsymptomen; de beniga kropparna och förstorade huvudena, flagnande hud, vita fläckar på skinnet, stanken och förruttnelsen. Likhögar på stationer och torg, brottsligheten, men också viljan att överleva, uppfinningsrikedomen då det gällde att finna mat, att hjälpa och stödja varandra i den ständiga kampen mot hungern. Hur detta krossade mycket av den disciplin och kontroll som Kimregimens Jucheförtryck utvecklat, alltmedan höga partifunktionärer och militärledningen framhärdade med sina munnars bekännelser och underkastelse under Kimfamiljen, som inte lät sig störas i sin lyxtillvaro.
Kim Jong-il, som blev allt mäktigare genom sin fars försämrade hälsa och bristande samhällskontroll, utvecklades till prototypen för en världsfrånvänd, galen diktator. Han levde skild från verkligheten i sjutton olika, rigoröst bevakade palats och lyxlägenheter. Längs järnvägarna fanns stationer enbart för hans personliga bruk. Kim Jong-il åt varje dag hummer med silverätpinnar och avnjöt exotiska rätter som hans japanske kock tillagade. Kocken hade ett pass med fingerat namn och reste fritt över världen för att finna rätter och recept som skulle tilltala hans husbonde. Denne Kenji Fujimoto är i mångt och mycket huvudkällan till vad vi vet om Kim Jong-il och hans son Kim Jong-un. Kocken var den japanska underrättelsetjänstens spion och lyckades slutligen hoppa av från sin tjänst och fly landet. Hans skildringar uppfattades som grovt överdrivna, men experter har alltmer kommit att uppfatta dem som överensstämmande med verkligheten, speciellt som de har bekräftats av flera högt uppsatta nordkoreaner som under senare år har lyckats fly från landet.
Bland Kim Jong-ils många egenheter fanns hans stora filmintresse, som demonstrerades genom två uppenbarligen egenhändigt skrivna volymer om film och hans mer än 20 000 DVDs, bland dem hans favoriter ̶ James Bond, Fredag den 13:e, Rambo, Godzilla och action movies från Hong Kong. Det senare är en faiblesse han delade med Donald Trump. USAs Great Leader tröttnar inte på sin älsklingsfilm, Bloodsport i vilken Jean-Claude van Damme med stor variationsrikedom slår ihjäl motståndare i olika kampsporter som iscensätts i underground figthing dens.
Kim il-Jongs smak för monsterfilmer fick honom att 1978 beordra kidnappningen av den sydkoreanske filmregissören Shin Sang-ok, som under åtta år regisserade sju Kim Jong-li producerade filmer. Shin Sang-ok lyckades fly i Wien under visningen av hans sista film, Pulgasari, en infantil monsterfilm inom Godzillagenren, som liksom flera andra nordkoreanska filmer finns tillgänglig på Youtube. På grund av misstanken att han frivilligt samarbetat med den nordkoreanske diktatorn valde Shin Sang-ok att leva i USA, där han bland andra regisserade kampsportskomedier.
Kim Jong-il var fascinerad av all västerländsk glamour. Hans idol var Elvis Presley, vars tal och utseende han imiterade under privata sammankomster. Liksom sin son var Kim Jong-il också en stor basketballfan och liksom sonen organiserade han en popgrupp med kvinnliga artister, men till skillnad från Kim Jong-un avnjöt han deras västerländskt inspirerade musik och förställningar enbart inom slutna sällskap.
Den samtida nordkoreanska populärmusiksuccén Moranbong Band, är av Kim Jong-un organiserad utifrån ett personligt urval av 20 unga kvinnor från hela Nordkorea. Med sina kortkorta kjolar och riviga shower har Moranbong Band blivit en trendsetter i Nordkorea, där kvinnor alltmer överger sina grå eller bruna uniformer i trista syntetmaterial för alltmer färggranna kläder. Gruppen sägs ha fått sitt namn från en kulle, Ponnyhöjden, i Pyongyang, äldre koreaner är dock väl medvetna om att det förr i tiden var namnet på huvudstadens ökända red light district.
De vackra unga flickornas utmanande utstrålning gör det lätt att associera till andra fenomen i Nordkoreas märkligt sexuellt undertryckta kultur, exempelvis får kyssar varken visas på film eller förekomma offentligt. Liksom Trump gillat Kim Jong-un att omge sig med, vackra unga kvinnor, speciellt sådana som entusiastiskt visar sin uppskattning av honom.
Det har heller inte undgått utländska observatörer att de kvinnliga soldaterna under Nordkoreas massiva och imponerande militärparader marscherar förbi i gåsmarsch och kortkorta kjolar.
Skådespel som kanske inte är så fjärran från exponerandet av kvinnligt hull i amerikanska skönhetstävlingar eller genom lättklädda cheer leaders och baton girls under sportevenemang och gigantiska parader.
Jättelika spektakel och riklig filmproduktion har fortsatt under Kim Jong-un. Alltmedan storstaden Pyongyang alltmer antar formen av en slags överdimensionerad hollywoodkuliss, uppbyggd för en Disneylandinspirerad mastodontfilm, en glamourversion av Fritz Langs gamla Metropolis. Besökare förundras över stadens väldiga torg och i stort sett biltomma boulevarder, dess pastellfärgade skyskrapor som domineras av mastodontbygget Ryonyong. Detta skrytbygge kan stå som modell för hela Kim Jong-unregimen. Byggnaden projekterades vid slutet av 1980-talet och var tänkt att bli världens största hotell, 300 meter högt med 3000 rum. Högst upp skulle det finnas lyxrestauranger och ett kasino inrymda inom ett roterande torn. Byggnaden är nu ett jättelikt skal, täckt med glasfönster. Mycket få vet vad som finns inuti, antagligen är det tomt.
Ryonyonghotellets spegelblanka fasad, som döljer en ofärdig tomhet, kan liknas vid Kim Jong-unregimens ofantliga propagandaspektakel, som förevisas högt betalande turistgrupper, som hårt kontrollerade ges möjlighet att beundra ståtliga byggnadsverk, Pyongyangs moskvainspirerade tunnelbana och förgyllda jättestatyer av de älskade ledarna.
Monument efter monument hyllar deras övermänskliga bedrifter. De högt ärade turisterna undfägnas dessutom med utsökta middagar och får bevittna imponerande shower på ungdoms- och vetenskapspalats. De förfäras eller förförs av all propaganda kring Nordkoreas ambitiösa atomvapenprogram. Bilder och modeller av missiler tycks finnas överallt; i muséer, på torg och i skolor och daghem.
Turister, helt i händerna på sina minders, skötare, bussas runt på tomma motorvägar och besöker mönsterjordbruk och grisfarmer. Kanske kan de till och med välkomnas i hemmen hos ”vanliga koreaner”, vars sterila bostäder dock tycks sakna varje tecken på normalt familjeliv och därmed kan misstänkas vara en del av skådespelssamhället, med statister som agerar ”vanliga” koreaner. Det tycks som om varje utländsk nordkoreabesökare undfägnas med exakt samma gästfrihet och besöker samma platser, som tillrättalagts för deras trivsel och uppskattning.
Bakom de sagolika fasaderna gömmer sig en utarmad landsbygd där allt arbete utförs utan hjälp av maskiner, inte enbart av bönder, utan också av statsfångar och värnpliktiga. Traktorer tycks i stort sett saknas och plöjning sker fortfarande med träplogar spända bakom oxar, eller med ryggar krökta över spadar och hackor. Koncentrationslägren där hundratusentals ovälkomna element och regimkritiker svälter, misshandlas och dödas finns kvar. För att få en aning om vad som sker i dessa helveten läste jag nyligen Blaine Hardens bok om Shin Dong-huks barndom och den var mer fruktansvärd än jag kunde ana.
De återkommande utrensningarna i maktens korridorer fortsätter också, liksom avrättningar och mord, bland annat dödandet av maken till Kim Jong-uns faster och större delen av hans släkt och familj, bland dem fastern till Koreas strålande sol, Kim Jong-un, som tycks fortsätta terrortraditionen från sin far och farfar.
Makt och total samhällskontroll vilar fortfarande hos Departementet för organisation och vägledning vars effektivitet fulländades under Kim Jong-il, då han tålmodigt och systematiskt utmanövrerade sin far från makten, samtidigt som han förvandlade honom till Gud. Kim Jong-uns kontroll över Stat och armé grundar sig på hans fars i det närmaste perfekta förtryckarsystem och vars motor är Departementet för organisation och vägledning. Kim Jong-un har verkningsfullt använt sig av departementets förfinade terrormetoder för att straffa motståndare och undanröja konkurrenterna till hans oinskränkta makt, senast hans halvbror Kim Jong-nam, som förra året under mystiska omständigheter giftmördades på Kuala Lumpors flygplats.
När jag ser och lyssnar till sådant som skapats i Nordkorea är min första tanke att det är fullkomligt absurt. Det är genom sin uppenbara orimlighet som landet fascinerar mig. Ett kliniskt intresse? Psykologer och psykiatriker förklarar ofta sitt studium av mentalpatienter och abnorma sinnestillstånd med att en grundlig kännedom om ytterligheter ökar möjligheten att bedöma sådant vi ansar vara normalt. Kan Nordkorea tjäna som en trollspegel som avslöjar absurditeterna i vår egen omgivning?
Det sägs ofta att verkligheten överträffar dikten. Jag har mina tvivel och tror att de ofta är lika vederhäftiga. Exempelvis tror jag att García Marquézs colombianska by Macondo i hans ”fantastiska” roman Hundra år av ensamhet i mångt och mycket skulle kunna vara en realistisk skildring av min hustrus karibiska födelsebygd, liksom mina döttrar, som i många år bott i det landet, försäkrar mig om att Monty Python´s Flying Circus ger en korrekt bild av England. I bokhyllan finner jag Martin Esslins The Theatre of the Absurd, Den absurda teatern. Boken hamnade där för mer än fyrtio år sedan då jag läste Drama, teater, film vid Lunds universitet. Jag tyckte då att den var den bästa kursbok jag läst. Den fascinerar fortfarande och jag finner att en hel del som står i den kan tillämpas på Trump och Nordkorea.
Läser om den första pjäs Harold Pinter skrev ̶ The Room. Innan han skrev pjäsen hade Pinter kämpat med en roman som aldrig blev klar. En kväll berättade han för en vän att han hade funderat på hur en ”riktigt gripande” pjäs skulle kunna se ut:
Två personer i ett rum. Ridån går upp, som åskådare frågar jag mig: ”Vad kommer att hända med dem i det där rummet? Kommer någon att öppna dörren och kliva in?” Självklart är de rädda för vad som finns utanför rummet. Där ute finns en värld som de upplever som skrämmande. Jag är säker på att den även är skrämmande … för dig och för mig.
Vännen, som ledde en amatörteatergrupp vid universitet i Bristol, blev entusiasmerad:
̶ Det är genialt! Alldeles strålande! Bygg en pjäs av dina tankar. Skriv ner den genast. Redan inom en vecka behöver vi något nytt och omtumlande. Det verkar som om du funderat en hel på det här. Du borde klara det.
Pinter tvekade och dagen efter bad han vännen glömma hela idén. Men strax därefter satte han sig trots allt ner och fullbordade pjäsen på fyra dagar: ”Jag begriper inte hur det gick till, men jag gjorde det.”
Rose är en tämligen alldaglig, åldrande dam, vars make Bert aldrig talar med henne. Trots detta skämmer hon bort honom och öser sina moderliga omsorger över den buttre mannen. Rummet ligger i en stor byggnad. Utanför råder vinter och natt. För Rose är rummet en trygg och ombonad tillflyktsort, belägen mitt i en farlig, hotande omvärld. En varm, ljus och skyddad plats, alldeles lagom för henne. Källaren vore alltför kall och fuktig, högre upp i huset skulle hon känna sig skyddslös och utsatt. Roses enda fruktan är att någon skall tränga sig in i tryggheten, eller köra ut henne från hemmets lugna ro. Rose och hennes make får besök av en viss Mr. Kidd. Vi förstår inte riktigt vem han är, om han är hyresvärden eller husets vaktmästare. Rose frågar honom hur många våningar och rum huset har. Mr. Kidd svarar undvikande: ”För att vara riktigt uppriktigt, så har jag aldrig räknat dem.” På frågan om vem han är och var han kommer ifrån är Mr. Kidd lika vag: ”Jag tror att min mamma var judinna. Jo, jag skulle inte bli förvånad om jag fick reda på att hon var en judinna.”
Mr. Kidd och Bert lämnar rummet. I sin ensamhet blir Rose alltmer oroad. Efter en tid gläntar hon på dörren och finner att ett ungt par väntar i trappuppgången. Vad gör de där? Jo, de har hört att det skall finnas ett rum ledigt i byggnaden och väntar nu på att värden skall komma för att visa dem det, men han dyker aldrig upp. Vilket rum är det? Nummer sju, det är därför de väntar utanför Roses dörr, det är nämligen numret på hennes rum. Det unga paret ursäktar sig och försvinner nerför trappan. Rose återvänder in i rummet. Hon är nu våldsamt upprörd. Tänk om hon skall förlora sin trygga tillflyktsort? Det knackar på dörren och Rose finner att det är Mr. Kidd som återkommit. Nej, han vet ingenting om att Roses rum skall hyras ut, men han vill meddela henne att hon strax kommer att få besök. Han lämnar rummet. Rose stirrar i skräck på den stängda dörren. Det knackar igen, hon öppnar. En blind, svart man stiger in i rummet. Han presenterar sig som Riley och säger att han har ett budskap till Rose: ”Din far vill att du skall komma tillbaka hem. Kom hem, Sal!” Rose förnekar inte att hennes namn är Sal, utan muttrar enbart: ”Kalla mig inte det.” Roses make, Bert, kommer in genom den öppna dörren och säger sin första replik: ”Jag kom tillbaka, trots allt.” Han berättar att det är beckmörkt därute, men att hans bil tryggt förde honom tillbaka hem. Då får han syn på den svarte mannen, som satt sig ner vid köksbordet. Fullkomligt rasande kastar sig Bert sig över den värnlöse, blinde mannen och misshandlar honom skoningslöst, tills besökaren blir livlöst liggande på golvet. Rose håller sig skräckslaget för ögonen. Ridå.
Som en sant absurdistisk pjäs öppnar sig Pinters verk för flera tolkningar. Vem är den svarte mannen? Är han Döden som tränger sig in för att hämta Rose. En invandrare som bryter sig in i hennes trygga värld och väcker den annars så stillatigande makens vrede? Ett tecken på att status quo, hur trist och eländigt det än är, aldrig är ett beständigt tillstånd? Kanske går det att betrakta Pinters pjäs som en kommentar till Nordkoreas nuvarande situation. Fasaden som täcker en dyster, vacklande verklighet som inte kan upprätthållas under någon längre tid. Omvärlden kommer att bryta sig in i det slutna samhället. Kanske är Pinter en profet som skildrar det samhälle som Sverigedemokraterna vill få oss att tro att Sverige har förvandlats till?
The Room skrevs 1957, fyra år efter Becketts banbrytande I väntan på Godot. Efterkrigstidens Europa var moget för absurdismens trolöst beckmörka livssyn och galghumoristiska hånskratt åt moralens, religionens och de föråldrade ideologiernas solkighet. Vad skulle man göra? Vad väntade man på? Godot? Min äldsta dotter, Janna, som under en tid var djupt gripen av Becketts svartsyn fann en för mig förbluffande tolkning av vem Godot egentligen kunde vara. Vem vi väntade på. Hon såg namnet inte som så många tolkat det, nämligen en referens till en frånvarande Gud, utan snarare en sammansättning av den engelska frasen Go-do-it, Gå och gör nåt! Jag tyckte det var en genial tanke. Vad de håglösa och schabblande luffarna Estragon och Vladimir saknar är just initiativkraft, handlingsstyrka. De är totalt oförmögna att göra något åt sin hopplösa situation. De förmår helt enkelt inte skärpa sig, ta sig i kragen. De tror inte på något, de kan ingenting.
I så måtto kan jag ge Esslin rätt. Absurdismen, från Kirkegaard, Nietzsche, Camus och framåt, tacklar frågan om vi efter allt vansinnigt våld och totalitarism egentligen har något att tro och hoppas på. Var fanns Gud då vi behövde honom? Är det verkligen lönt att ägna sig åt konst och estetik i en värld där, med Becketts ord i Väntan på Godot, kvinnorna föder sina barn ”hukande över en grav, för ett ögonblick glimmar ljuset till och sedan är det åter natt.”
Esslin hänvisar till Nietzsches Så talade Zarathustra från 1885. Nietzsche hade i Tragedins födelse hävdat att det var enbart som ”ett estetiskt fenomen som tillvaron och världen ägde sitt berättigande” och ”utan musik vore livet ett misstag”. I sin Zarathustrabok tycks Nietzsche dock ha ändrat uppfattning. Varken konst eller musik förmår ge någon lindring.
Då Zarathustra steg ner från sina berg för att bland människorna predika sin lära, träffade han i de djupa skogarna en eremit. Den gamle mannen tyckte att profeten borde förbli i ödemarken. Han visste att det inte lönade sig att försöka övertyga några stadsbor om livets sanningar. De hade fullt upp med sitt och brydde sig inte alls om vad en sanningssägare hade att säga. Då Zarathustra undrade hur det gamla helgonet klarade sin ensamhet, svarade han: "Jag skapar sånger och sjunger dem för mig själv; då jag gör det skrattar jag, gråter och nynnar; på det viset prisar jag Gud." Då Zarathustra åter var för sig själv undrade han: "Hur kan det vara möjligt! Att det där gamla helgonet i djupet av sin skog ännu inte hade hört att Gud är död!"
Hädanefter var människan hänvisad enbart till sig själv. Visst kunde hon både söka efter och skylla på Gud, men det var lönlöst. Hon har numera fullt ansvar för sig själv och andra. En oerhörd uppgift ̶ ”mänskligt, alltför mänskligt”. Det kräver en övermänsklig ansträngning. Vem förmår vara övermänniska? I varje fall inte Nietzsche. Han visste att det var omöjligt och krossades.
Vi människor begränsas av våra tillkortakommanden; av vårt språk och vår miljö. En annan gränsöverskridare, Ludwig Wittgenstein, insåg att språkets otillräcklighet gör oss hopplöst begränsade i allt vårt handlande. Som en man som behärskade andra språkområden än vi vanliga dödliga använder oss av i vår vardag, som logik och matematik, insåg Wittgenstein att vi alla begränsas av våra språkspel, Sprachspiele. Det innebär att inte enbart ord och meningar får sin betydelse genom de speciella regler som har etablerats genom samspelet mellan människor, även vårt tänkande präglas av sådana Sprachspiele. Vår mänskliga förmåga begränsar oss.
En bild höll oss fångna. Vi kunde inte bryta oss loss, oförmågan fanns i vårt språk, ett språk som tycktes upprepa sig all oändlighet.
Och än värre blir det om die Sprachspiele behärskas av en totalitär regim, som den som nu håller Nordkorea i sitt järngrepp. En sådan diktatur försöker för sin egen överlevnads skull behärska allt, inte minst språket. Någon som klart insåg det var George Orwell som i sin roman 1984 förtydligade hur viktigt det är för en totalitär regim att förvandla sina underlydandes språk. I ett supplement till sin skrämmande bok förklarar Orwell hur diktaturens Newspeak, Nyspråk, är uppbyggt. Mest utmärkande är att mängden ord hela tiden minskas och att alla undermeningar undviks och rensas bort.
Ordförrådet omskapas och begränsas för att så exakt som möjligt, och i det närmaste undermedvetet, uttrycka diktaturens avsikt att behärska varje samhällsmedborgares tänkande. Allt som inte stödjer Statens intentioner rensas bort. Det skall inte finnas några andra uttrycksmedel än de som förordnats av statsmakten. En strävan som återfinns i en annan dystopisk roman om en förtryckande regims försök att begränsa människors tankeförmåga – Ray Bradburys Fahrenheit 451.
I sin roman Du sköna nya värld från 1932 delar Aldous Huxley in framtidens människor i olika kategorier. Persontyperna Alfa och Beta besätter samhällets höga och mellanhöga positioner, alltmedan Gamma, Delta och Epsilon kategorierna är hänvisade till att vara arbetare, utan förmåga att tänka själva och handla på egen hand. Den nordkoreanska regimen har delat in sina medborgare på ett liknande sätt.
I sitt appendix till 1984 förklarade Orwell att även språk kan indelas i enlighet med klasstillhörighet och centralt anvisade roller inom samhällsstrukturen. Vokabulären i nyspråk är indelad i tre vitt skilda kategorier; A för vardagligt tal, B för politiska sammanhang och C för expertbruk. Den sistnämnda språktillämpningen är uppdelad enligt ämne, så att varje expert blir försedd med en strikt begränsad lista på de ord hon/han behöver inom sin yrkesverksamhet.
Nyspråkets förenklade vokabulär skapades medvetet för att vara så fjärmad som möjligt från ett tidigare, mer dynamiskt, ofta litterärt influerat språk. Några exempel, att uttrycka sin stora uppskattning för något begränsades till uttryck som plusgood, plusbra, i meningen ”jättebra” eller ”mycket bra”, eller doubleplusgood, dubbelplusbra, för att ersätta ”otroligt bra”, ”underbart”, eller något annat, antikverat ord eller uttryck
Nyspråk innehåller, bland andra, även kategorin Duckspeak, ankspråk, något som bokstavligt betyder ”att kvacka som en anka” i meningen ”att snacka utan att tänka”. Duckspeak kan vara både bra eller dåligt, ungood, beroende på vem som använder sig av det och huruvida användandet är i enlighet med Big Brother´s politiska tänkande. Att kallprata och ljuga kan ofta vara till Partiets fördel.
Orwells iakttagelser tycks stämma väl överens med Donald Trumps begränsade vokabulär. Han använder sig av språkligt klumpiga och rikligt förekommande överdrifter, som det oöversättliga bigly, storligt, winning, vinnande, tremendous/tremendously, enormt, incredible, otroligt, millions and billions, miljoner och biljoner. När han inte vet vad han skall säga hasplar Trump ur sig till intet förpliktigande fraser som we´re looking into it, vi håller på att ta en titt på det, eller you´ll find out, ni kommer att upptäcka det. Även då det gäller invektiv har Trump ett begränsat ordförråd, präglat av ord som loser, förlorare eller moron, dumskalle. Han visar dock en något större fantasi då det gäller att finna epitet på sina motståndare. Här kan listan göras mycket lång, några exempel kan räcka för att ge en uppfattning om vidden av hans kapacitet: Crooked Hillary, Slippery James Comey, Wild Bill Clinton, Low Energy Jeb Bush, Lyín Ted Cruz, Cheatin' Obama, Pocahontas (Elizabeth Warren), eller Mr Magoo (Jess Sessions). Han använder även sina inte speciellt spirituella, stående epitet på olika organisationer, speciellt tidningar och nyhetskanaler, som Failing New York Times, Very Fake News (CNN), och Fake ABC News.
Flera personer i min omgivning tittar jämt och ständigt på nyheter med och omkring Trump, givetvis med förhoppningen om att få höra att han gått för långt och skall avsättas, men också för det patetiska underhållningsvärdet i att få se och höra hur en grotesk clown styr världens mäktigaste nation. Det har hela den absurda teaterns mörka underton av humor vid avgrundens rand. Absurdisternas insikter om att ett gapande bråddjup har öppnat sig mellan språk och verklighet.
I Orwells 1984 fungerar Kärleksministeriet som Oceaniens inrikesdepartement. Genom rädsla och propaganda verkställer där en massiv byråkrati genom systematisk hjärntvätt av alla medborgare Storebrors snedvridna visioner om trygghet och säkerhet. Omgivna av taggtråd, murar, ståldörrar och väktare arbetar tjänstemännen skilda från ”vanligt” folk. Mest fruktat inom Kärleksministeriet är tortyrkammaren rum 101, som Orwell uppkallade efter ett konferensrum på BBC där han genomled oändligt tråkiga möten. Den engelska konstnären Rachel Whiteread ställde vid ett tillfälle ut en betongkopia av ett slutet rum som hon kallade Rum 101, efter Orwells tortyrkammare.
Den koreanske författaren Jang Jin-sung hamnade också på en plats som kallades 101, en avdelning inom det nordkoreanska Departementet för organisation och vägledning. Kontor 101:s namn hade märkligt nog ingenting med Orwells roman att göra. Beteckningen kom sig av att avdelningen hade instiftats den första oktober 1970, alltså 1/10, därav 101. På ett liknande sätt som Orwells rum 101 var Jang Jin-sungs arbetsplats ett bevis på hur en absurd förtryckarregim försöker anpassa verkligheten till sin snedvridna ideologi och är därmed ännu ett exempel på hur absurdistisk litteratur speglas och överträffas av verkligheten.
Jang Jin-sungs och hans kollegors uppgift var att skriva dikter, romaner och tidningsartiklar som hyllade de nordkoreanska ledarna och alldeles speciellt Kimfamiljen. Deras alster skulle dock skrivas som om de hade författats av sydkoreanska författare och de spreds sedan spridits till den nordkoreanska pressen. Avsikten var att bevisa hur uppskattad Kimregimen var även på halvöns södra del. För att författarna inom Kontor 101 skulle tänka och skriva som sydkoreaner tillbringade de sina arbetsdagar fullkomligt isolerade från det nordkoreanska samhället. Deras matleveranser bestod uteslutande av utländska produkter och de läste dagligen en stor mängd artiklar och böcker som producerats i Sydkorea. Efter arbetstiden skulle allt material låsas in, eller lämnas tillbaka till det specialbibliotek som gav dem tillgång till den annars förbjudna litteraturen. Kontor 101:s anställda kunde dock under ett dygn tillåtas att låna hem en tidning eller en bok, efter det att lånet omsorgsfullt hade registrerats.
Jang Jin-sungs tragedi bestod i att han lånat ut en sydkoreansk tidskrift till en god vän. Vännen hade haft tidningen i sin portfölj, men i bussen då han var på väg till sitt arbete stal någon portföljen. Eftersom straffet för såväl spridande, som innehav av utländsk litteratur bestraffades döden var både vännen och Jang Jin-sung tvungna att fly för sina liv. Mot alla odds lyckades Jin-sung ta sig till Kina och därefter Sydkorea. I en välskriven bok, som även gått som följetong i P1, berättar han om sin dramatiska flykt.
Liksom i Nordkorea utarmas språket i Väst genom media och reklam. I Sverige fylls det offentliga rummet med svordomar och slentrianmässiga upprepningar. Tillvarons ökande specialisering förstärks ytterligare genom begränsandet av intressena hos olika befolkningsgrupper. Exempelvis så fanns det i Sverige under min uppväxt enbart tre radiokanaler och först en, men sedermera två TVkanaler. Visst, det var en stor begränsning, men de flesta samhällsmedborgare hade dock gemensamma samtalsämnen.
Nu är utbudet av information så stort att det blivit möjligt för oss att begränsa vårt informationsintag till mycket smala ämnesområden. När jag för några månader sedan arbetade på en gymnasieskola fann jag att några av mina elever ägnade det mesta av sin tid, både i och utanför klassrummen, åt att in i minsta detalj följa Kim Kardashians tillrättalagda och tämligen ointressanta liv och intressen, medan andra ägnade sig åt att följa en kulas, eller en motorcykels. virtuella färd genom ett imaginärt landskap.
Ordens universum har krympt. Det verbala flödet i sociala medier minskas alltmer. Dagstidningar och tidskrifter dör. Undersökande journalistisk ersätts med korta, slagkraftiga nätnotiser. Intranätet blir alltmer språkligt begränsat; Email har kortats ner till Facebook, till Twitter, till Instagram, till Snapchat. Samtidigt ersätts orden med visuella signaler och markeringar, som olika nätsymboler, Smileys och Emoji.
Trump är ett barn av sin tid. Han läser inga böcker och får det mersta av sina stimuli i form av bilder, främst genom kabelTV. Hans skriftliga uttrycksmedel är i stort sett Twitter och underskrifter. Det skulle inte alls förvåna mig om det visar sig att Kim Jong-un lever inom samma begränsade kommunikationssfär. Redan 1959 hade den onekligen lite väl talföre och provocerande Norman Mailer konstaterat att:
För mig består vår tids sjukdom i att allting blir mindre och mindre, allt betydelselösare. Hela den romantiska tidsandan har torkat bort, det finns ingen skam idag. Vi har alla blivit elakare, mer begränsade, fördomsfulla och löjliga, detta trots att hotet om vårt utplånande växer sig allt starkare.
Inte tror jag att det var bättre förr, men då jag finner att mina elever inte längre orkar hålla sitt intresse så pass vaket att de kan följa med i en spännande film, och än mindre en roman, utan att de efter fem minuter känner sig tvungna att gripa efter sin mobil för att se vad Kim Kardashian kan ha hittat på under den korta tid de inte har kunnat följa hennes förehavanden, eller för att för tusende gången följa en imaginär motorcykel genom ett artificiellt landskap, då undrar jag om inte Mailers farhågor är befogade.
Kanske håller vi på att bli sinnesslöa, alltför pacificerade för att förmå påverka inte enbart vår omgivning, utan även oss själva? Kanske håller vi på att förlora vårt språk och därmed vårt självständiga tänkande? Kanske Storebror ser oss och väntar på ett tillfälle att ta kommandot över oss och världen?
Debord, Guy (2002), Skådespelssamhället. Göteborg: Daidalos. Demick, Barbara (2011) Inget att avundas: Vardagsliv i Nordkorea. Stockholm: Natur & Kultur. Esslin, Martin (1970) The Theatre of the Absurd. Harmondsworth: Pelican Books. Harden, Blaine (2012) Flykten från Läger 14: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger. Stockholm: Norstedts. Huxley, Aldous (2007) Brave New World. London: Penguin Modern Classics. Jin-sung, Jang (2014) Käre ledare: Min flykt från Nordkorea. Stockholm: Norstedts. Lennon, Michael J. (1988) Conversations with Norman Mailer. Oxford MS: University Press of Mississippi. Nietzsche, Friedrich (2007) Så talade Zarathustra: En bok för alla och ingen. Umeå: h:ström. Orwell, George (1990) 1984. London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2009) Philosophical Investigations. Chichester: Wiley-Blackwell. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury: Inside the Trump White House. London: Little, Brown.
