VAD ÄR SANNING? Minne och sökande

Efter julfirande, en attack av gikt i vänstra stortån (ett tecken på ålderdom?) och en våldsam förkylning har jag tagit upp min löpning, med allt vad det innebär av förnyad träningsvärk. Under vintern är det färre löpare i Caffarellaparken, men nu rör det sig om fantaster. Flera av dem är exklusivt utrustade. Kan det verkligen underlätta löpningen? Undrar om de har flera uppsättningar av sina märkvärdiga plagg.  Iklädda svartglänsande kroppsstrumpor med matchande yllemössa, knästrumpor av ylle, lyxiga Nike eller Adidas löparskor (jag har lärt mig att Nike har ett Swooshtecken och Adidas tre ränder), någon slags puls- och stegmätare fäst vid ena handleden och med öronsnäckor anslutna till en musikapparat/mobil anbringad vid ena överarmen, passerar de mig i hög hastighet, med blicken riktad långt i fjärran.

Själv känner jag mig ålderdomlig där jag lufsar fram i gamla shorts och med en av de två tröjor jag alternerar mellan. Löparskorna har jag haft i flera år, tycker de är helt OK, fast jag vet inte om de är specialgjorda för joggning. Öronsnäckor vill jag inte plugga in, de är obehagliga och säkert inget vidare då jag börjar svettas. Vill lyssna till ljuden omkring mig, vara en del av naturen. Löpartid är jag ointresserad av, rytmen följer vädret, väglaget, min form och mitt humör.

Medan jag flåsade vidare, backe upp och backe ner längs den vindlande grusvägen, vars varje meter jag känner, kom jag att tänka på vad min religionsprofessor, Tord Olsson, en gång berättat för mig. Han skulle skriva om maasaierna och följde dem under deras vandringar över savannen. Till en början hade han med sig en ryggsäck med ett litet tält, ett ombyte kläder och kokattiraljer, de ytterst lättklädda och emellanåt helt nakna masaierna skrattade år honom när han försökte hålla jämna steg med dem och speciellt då han om natten slog upp sitt tält.

Snart insåg Tord det löjliga. Slängde tältet och sov direkt på marken vid natteldarna. Sedan slängde han fältköket och började liksom maasaierna dricka blod och mjölk och liksom de glufsa i sig köttet från nyslaktade bytesdjur, medan det fortfarande var ljummet och mjukt, utan att vara vare sig stekt eller kokt. Till slut kunde han hålla jämna steg med sina masaikompisar, liksom de iklädd ett tunt skynke, shortsen och tröjorna hade han också slängt.

-  Jag började trivas med livet, berättade Tord. Tillvaron blev allt enklare, alltmer bekymmerslös. Att småspringa på savannen blev lättsamt och angenämt. Det var fint att känna hur skillnaden mellan mig och maasaierna blev allt mindre. Jag ställdes inför ett val. Kanske kunde jag leva så här tills jag blev gammal och orkeslös? En del av mig bejakade tanken. Det var ett fritt liv. Borta var tidigare bekymmer; prestigejakten, tankarna på lönepåslag, skulder och deadlines. Det kunde vara nyhetens behag, triumfkänsla över att jag börjat behärska en ny form av tillvaron, långt bortom Sveriges tid och rum. Skulle bekymren hinna ifatt mig? Hörde jag hit? Till slut lyckades jag bryta mig loss ur förtrollningen.

Hos maasaierna fanns inte tiden i vår mening – som klockor, veckodagar och månader med i förtid fastställda tidsrymder, där fanns natt och dag och naturens växlingar. Människan var integrerad i helheten, inte plågad av tidsabstraktioner. Där fanns inga kartor. Relationer byggde på erfarenhet, på sinnesuttryck, kroppens förmåga och tankens snabbhet. Bättre eller sämre än svensk vardagstillvaro? En omöjlig fråga. Varje masai är en individ, som du och jag, med återkommande känslor av ilska och hopplöshet, välvilja och hat, glädje och sorg, prestationsångest och längtan.

Medan jag sprang och funderingarna följde stegens och flåsandets rytm, undrade jag om jag mindes det hela korrekt. Tord är nu död. Jag kan inte fråga honom. Tänk om det var något jag läst och blandat ihop med de mer eller mindre förgätna samtal jag haft med Tord. Försökte minnas platsen där han berättat om upplevelsen för mig. Vad som dök upp var en vinterdag när jag stött på Tord inne på Gleerups bokhandel i Lund. Han var hemkommen från ett av sina Kenyabesök och hade en halsduk virad kring ansiktet, då han drog ner den för att tala med mig avslöjade han ett otäckt hudutslag: ”Jag blev smittad av något därnere”, förklarade han, men jag är övertygad om att det inte var den gången han berättade för mig om sitt liv med maasaierna.

Flera av Tords historier har följt mig, några av dem har jag återberättat för elever och bekanta, som exempel på alltings relativitet. Som när Tord som ung antropolog med buss är på väg in i den kenyanska landsbygden, till sitt första möte med masaierna. Mannen som skall introducera honom för en grupp masaier är en brittisk antropolog som Tord brevledes varit i kontakt med. Den engelske akademikern var tydligen själv masai, men hade under många år levt i England. Vet inte om jag frågade Tord om hans namn och jag har på nätet förgäves sökt efter en engelsk antropolog med rötter hos masaierna. Låt oss kalla honom Dr. Smith.

Nåväl, Tord kliver av bussen, som sedan försvinner i vägdammet. Omkring honom sträcker sig savannen bort mot horisonterna, luften dallrar i middagshettan. Längre ner längs vägen får han syn på en mager, lång masai. Iklädd ett rött skynke står han på ett ben och lutar sig mot ett spjut.  Han betraktar intresserad den nyanlände svensken. Tord går fram till masaikrigaren, nickar till hälsning och tilltalar honom på det oprövade masaispråk han lärt sig genom lexikon och bandupptagningar. Tord lyckas förklara att han avtalat möte med en viss Dr. Smith och undrar om masaien möjligen känner honom. Masaien ler brett, räcker fram sin högerhand, hälsar hjärtligt 

-Oh that´s me! Jolly good to meet you Mr. Olsson. I´ve been waiting for you. You must excuse my casual outfit, but this how I dress when I´m home with my folks. Åh, det är jag! Förbaskat trevligt att träffa er, Herr Olsson. Jag har väntat på er. Ni måste ursäkta min informella klädsel, men det är så här jag klär mig när jag hos de mina.

En annan historia som Tord berättade visade också hur förutfattade åsikter spelar oss stora spratt. En av Tords favoritböcker var Samtal med Ogotemmêli som ingick i vår doktorandkurs. Det var en bok med litterära kvalitéer och ett typiskt val av Tord. Han var litteraturintresserad, exempelvis var den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk en av hans goda vänner och Tord blev av honom inbjuden till nobelfestligheterna. Nåväl, den franske antropologen Marcel Griaule, intervjuade under 33 dagar 1933 den blinde, gamle jägaren Ogotemmêli och publicerade 1948 en sammanställning av sina samtal under namnet Dieu d'eau: entretiens avec Ogotemmeli, en bok som snart blev en klassiker och fortfarande lockar turister till Malis dogonbyar. Ganska snart fanns det dock en del forskare som ställde sig tvivlande inför Griaules presentation av vad han hört från Ogotemmêli och misstänkte att han med egna tolkningar och uppfattningar ”förbättrat” den gamle mannens berättelser.

Enligt Tord hade en fransk forskare blivit fascinerad av Ogotemmêlis berättelser och beslutat sig för att, som del av sitt avhandlingsarbete, uppsöka Dogonfolket i Mali, för att många år efter publiceringen av Konversationer med Ogotemmêli undersöka huruvida medlemmar av Dogonfolket bevarat några av de kosmologiska och religiösa uppfattningar som speglades i boken. Han reste till Dogonbyarna och fann till sin stora glädje en äldre man som talade en i det närmaste perfekt franska och dessutom var välbevandrad i sitt folks teologi och filosofi. Fascinerad spelade den franske antropologen in den gamle mannens redovisningar och förundrades över hur väl de sammanföll med de som Griaule skrivit ner i sin bok. Fantastiskt! Griaule hade varken skarvat eller ljugit, hans framställning av Dogonfolkets filosofi stämde nästan exakt med nuvarande uppfattningar och traditioner. Plötsligt hejdas berättarflödet, informanten ser fundersam ut och ursäktar sig:

-          Mitt minne är inte som förr. Ursäkta mig ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.

Han försvinner in i sin hydda och kommer efter en stund ut med en sliten bok som han bläddrar intensivt i. När han funnit stället han sökte efter sätter han sig åter och förklarar:

-          Nej, nej, det som jag sa stämmer inte alls. Så här var det … och han läser för fransmannen högt upp ett stycke ur Griaules bok, som han hämtat inne i hyddan.

Jag hade en snarlik upplevelse då jag arbetade på SAREK, Sidas forskningsavdelning. Jag var ansvarig för forskningssamarbetet med Bolivia och bland annat ett mindre stöd till ett lingvistiskprojekt som i Amazonas samlat in exempel på utdöende språk . En av forskarna besökte mig på mitt kontor och berättade hur hans forskargrupp i Bení, Bolivias djungelområde, stött på en äldre informant som varit en av de få människor som fortfarande talade ett språk som man fram tills dess trott vara utdött. De svenska forskarna spelade in den gamle mannens berättelser och blev speciellt upplivade då han talade om för dem att han på det utdöende språket kunde sjunga flera gamla, religiösa hymner. Genom denne unike informant skulle det alltså bli möjligt att bevara ett fullkomligt unikt material, som kunde berätta om religiösa traditioner och förställningar, som annars skulle ha försvunnit från världshistorien.

Hemkomna till Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet försökte forskargruppen dechiffrera de gamla sångerna. Det var omöjligt! Sista chansen var att ta kontakt med Summer Institute of Languages, ett något märkligt amerikanskt missionsinstitut vars medlemmar tagit som sin uppgift att dokumentera och lära sig så många språk som möjligt, för att därigenom kunna sprida Guds ord bland människor som ännu inte nåtts av det kristna frälsningsbudskapet – varje själ som kunde vinnas till kristendomen var en framgång som säkert skulle glädja Kristus, som befallt:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Universitetet betalade resa och uppehälle för en av Summer Institute of Languages´ experter på amasoniska språk och dialekter. Spänningen var stor då forskargruppen och experten samlades kring bandspelaren och tillsammans lyssnade på de unika upptagningarna från det inre av Amazonas djungler. Den gamle mannens spruckna falsksång fyllde rummet och amerikanen förklarade leende att han förstod vad gubben sjöng. Han skrev snabbt ner sina översättningar av de gamla hymnerna. När de läste översättningarna fann de förbluffade svenska lingvisterna att vad mannen sjungit på sitt utdöende språk hade varit välkända psalmer - Amazing Grace, How Great Thou Art, Praise to the Lord Almighty, All Hail the Power of Jesus’ Name och några till.  Den gamle mannen hade usel sångröst. men utmärkt minne, uppenbarligen hade han en gång lärt sig väckelsesångerna av en amerikansk missionär som översatt dem till hans språk.

Jag inbillar mig att det var Tord som berättat för mig hur en vit sydafrikan färdades genom en fullkomligt öde och folktom del av Kalahariöknen. Han fick motorstopp på väg mot en missionsstation, eller något liknande. Ensam i den brännheta solen och utan möjlighet att till fots ta sig de många milen till sitt mål. Det var omöjligt att utan vatten vandra i ökenhettan och om natten lurpassade i mörkret hyenor och andra farliga djur. Det var bäst att lägga sig i skuggan under bilen, vänta på att någon skulle komma förbi och ta honom med sig. Men möjligheten var oerhört liten. Tiden gick, dagen tog slut och natten blev kall. Ingen kom. Ännu en dag och vattnet tog slut. Mannen förtvivlade, men vid skymningen på tredje dagen tyckte han sig på avstånd skymta en mänsklig gestalt. Han vinkade ivrigt, men människan, om det nu varit en sådan, försvann ur sikte. 

När mannen, efter en förvirrad slummer mellan dröm och vaka, öppnade ögonen fick han se hur en naken bushman, ett av många nedsättande epitet på ett folk som har flera egna namn på sig själva. Kanske skulle mannen som satt på motorhuven säga att han tillhörde Ju/´hoansi, ”det verkliga folket”.  Bushmannen log mot den vite mannen och tecknade åt honom att stiga ur bilen och följa efter. Den nakne, småvuxne mannen lutade sig fram och började spåra likt en hund. Ett hundratal meter bortom jeepen ställde han sig på knä och började intensivt krafsa i sanden, snart hade han fått fram en stor rova. Han krafsade på den med sin grävkäpp tills han samlat en handfull fuktigt fruktkött, som han sedan kramade hårt så att ett litet flöde av vatten längs tummen rann ner i strupen på honom. Rovans vatten räckte även till den vite mannen, det var inte mycket men tillräckligt för att väcka hoppet till liv. Sedan följde han bushmannen genom öknen. De vandrade i ett par dygn, sov korta stunder både om dagen och natten. De behövde varken hungra eller törsta, bushmannen fann hela tiden något att äta och dricka. Till slut hade han fört den vite mannen till hans mål.

Berättelsen visade hur en naken man, som kände sin omgivning, osjälviskt kunde rädda en person, någon som du och jag, när alla hans prylar och surt förvärvade kunskap inte dög till någonting. Hur kunde då vi som kallade oss ”civiliserade” kunna anse oss överlägsna de vi kallar ”primitiva” människor, sådana som inte ”har någonting”?

En fascinerande historia. Men, var den sann? Jag har inte en aning. Jag vet inte ens om det var Tord som berättat den för mig. Möjligen kunde jag ha läst den någonstans. Men var? Det var också möjligt att jag hört något liknande och sedan varje gång jag berättat den hade förändrat och förgyllt historien.

I en tidigare blogg skrev jag att det ibland tycks som om böcker letade rätt på oss, och inte vi på dem. När jag för någon dag sedan besökte FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom sökte jag min vana trogen genom ett bokbord där en förening vid namn The United Nations Women's Guild lägger ut begagnade böcker, som är till salu för två euros. Där fann jag en bok om den sydafrikanske författaren Laurens van der Post. Eureka! Där kunde jag kanske äntligen finna den där märkliga historien. Jag mindes att jag någon gång för länge sedan läst om hur van der Post kört omkring i Kalahariöknen med en Land Rover, kanske var det han som räddats av en bushman?

Jag sträckläste boken. van der Posts liv hade varit omväxlande, på gränsen till det otroliga. Några nedslag – han var född som boer på en sydafriansk farm, började tidigt arbeta som journalist och gjorde sig då känd som en vältalig motståndare till Sydafrikas vederstyggliga rasism. Med en kamrat for han med ett segelfartyg till Tokyo, där han stannade tre månader och grundlade en livslång fascination för japansk kultur. Tjugofem år gammal bosatte han sig i London, där han snart blev accepterad av den berömda Bloomsburygruppen, dvs Virgina Wolf, Keynes, Forster m.fl. 1940 anslöt han sig som frivillig till den engelska armén och fick kaptens grad efter att i Abessinien ha kämpat på Haile Selassies sida och bland annat lett en trupp som förde 11 000 kameler över berg och ökenområden. 1942 förflyttades van der Post, på grund av sina kunskaper i holländska och en del japanska, till Indonesien, där han fångades in av japanerna  och tillbragte tre år i ett koncentrationsläger. En upplevelse han sedan skildrade i sina böcker Kornet och såningsmannen och Den nya månens natt, som 1982 blev inspiration till en alldeles utmärkt film av Nagisa Oshima, med David Bowie i huvudrollen – Merry Christmas, Mr Lawrence.

Efter kriget blev van der Post kvar i Indonesien och blev då bekant med Ahmed Sukarno, begrep att landet var på väg mot en katastrof och reste både till London och Haag, där han togs emot av premiärministrar och regeringar, som dock inte hörsammade hans varningar. Efter två år reste van der Post tillbaka till Sydafrika, men lämnade snart landet för Schweiz, där han blev nära bekant med Carl Jung, en vänskap som varade till psykoterapeutens död sexton år senare. 1950 ledde van der Post en engelsk expedition till Kalahariöknen och det var då han greps av sin stora fascination för bushmännens civilisation. Han återvände ofta till Kalahari och skrev en mängd böcker och romaner om sina upplevelser. Han gjorde även för BBC:s räkning en dokumentärserie om bushmännen. Han beskrev dem som Afrikas urinvånare, som förföljts av alla raser. Han skapade av dem en slags myt om den “ädle vilden” och hävdade att de representerade “mänsklighetens förlorade själ”. Alltså kunde Laurens van der Post verkligen vara ursprunget till historien om mannen som blev räddad av en bushman. Men dessvärre fann jag i John David Francis Jones fascinerande biografi inga hänvisningar till det äventyret.

Under sextiotalet blev van der Post en välkänd TVprofil i England. Han reste över hela världen, besökte bland annat Japan och Sovjetunionen, fortsatte skriva en mängd böcker, var en mycket uppskattad föredragshållare och var privat känd som en ytterst fascinerande berättare. Han blev en slags guru; med sina predikningar om bushmännens idealiska liv, sin vänskap med Carl Jung, motståndet mot apartheid och sitt stora engagemang för miljövård. Han blev god vän med Margaret Thatcher och framförallt med Prins Charles, som han lärde tala med sina blommor och som 1982 gjorde honom till gudfader för Englands tronarvinge. På bilden från Prins Willams dop ser vi van der Post bakom fadern.

Med ett sådant liv att berätta är det lätt att tro att J.D.F. Jones blivit gripen av föremålet för sin biografi, men så är inte alls fallet. Utan att förneka att van der Post varit på alla de platser han beskrev i sina böcker, finns det knappt en detalj i van der Posts många berättelser om sitt fantastiska liv som Jones inte ifrågasätter och han konstaterar att:

Till min förvåning fann jag att inte ett enda ord han någonsin skrev eller någonsin sade skulle nödvändigtvis kunna bli trott. Han var en tvångsmässig fantast och mytoman.

Bland Jones mer spektakulära och skrämmande avslöjande var att van der Post inte enbart var en ökänd kvinnojägare, utan att han under en sjöresa från Sydafrika till England förförde en fjortonårig flicka, som av sina föräldrar hade anförtrotts i hans vård och med henne fick ett hemlighållet barn. Den otrevliga incidenten har inte förnekats av van der Posts legala dotter, Lucia Crichton-Miller, som gav Jones tillgång till sin fars efterlämnade papper. Crichton-Miller blev dock djupt chockad av Jones bok och menar att han i negativa termer oavbrutet tolkar allt hennes far gjorde och stod för.  Men, dessvärre måste hon medge att det mesta Jones skriver tills största delen är sant. Om sin far säger hon:

Han var inget helgon. Han skadade människor. Han sårade mig. Men vid Gud, han var fascinerande!

När Jones frågade van der Posts läkare om dödsorsaken svarade denne: ”Han var trött på att upprätthålla så många lögner”.

Vad är sanning, vad är lögn?  För många år sedan gick jag i sällskap med den gamle Mimicito Ramírez, son till den legendariske caudillon Carmito  Ramírez, upp till byarna norr om den lilla staden San Juan de La Maguana i västra Dominikanska Republiken. Jag hade bett honom introducera mig för några av faderns vänner som under 1910-talet vid den messianske ledaren Olivorio Mateos sida, med vapen i hand, hade bekämpat de amerikanska ockupanterna. Då, i början av 1980-talet, fanns otroligt nog några av dem kvar i livet. Bland dem den över hundraårige Julián Ramos.

Både Mimicito och Julián var skickliga historieberättare, begåvade med ett imponerande minne. Speciellt Julián Ramos var fascinerande att lyssna till. Han förklarade för mig att han levde i två världar – en som man kan ta på och som män som jag kallar för ”verkligheten” och en som är mycket större och mycket mäktigare, där det varken finns tid eller fysiska begränsningar, där musiken, minnena och andarna lever. En värld som sådana som jag kan besöka i drömmen, men som Julián kunde vandra ut och in i. ”Som någon som vandrar genom sol och skugga”. I den världen fanns också Olivorio Mateo, som inte enbart varit en man, men som också var sann Gud.

Julíans tal var en blandning av reella minnen, som jag ibland till och med kunde kolla upp med andra tidsvittnen, tidningsartiklar, kyrkoböcker och notiser i olika böcker, men mycket handlade om sådant Julián sett och upplevt i den ”andra världen”. När jag en gång påpekade för honom att han tidigare sagt något helt annat än vad han påstod nu, blev Julían inte alls störd av min anmärkning. Han förklarade att hans berättelser var hans sanning. Vems kunde den annars vara? Eftersom den byggde på personliga minnen kunde Julíans sanning skifta i oväsentliga detaljer. Minnenas nyanser fluktuerar när vi tänker på dem, berättar dem och tolkar dem. Vi är inte exakt samma människa från en dag till en annan, även vi skiftar och det är vi som berättar våra minnen. Varför skulle de då inte ständigt förändra sig, som rinnande vatten skiftar? Men, det förblir vatten som släcker törsten, skänker oss kraft och glädje.

Julían hävdade att minnen hör, liksom drömmar, till den andra sfären, den som är sannare än min så kallade ”verklighet”. Om jag kunde kolla upp Juliáns hågkomster med andra människor skulle jag snart finna att de var minst lika sanna, ja sannare än allt jag funnit i någon av mina böcker, eftersom Juliáns berättelser, till skillnad från dem, byggde på upplevelser och känslor. Till saken hör att Julián varken kunde läsa eller skriva och han hade antagligen en diffus uppfattning om böcker. Enligt Julián tillhörde hans historier en högre sanning, Vad hade då alla små detaljer för betydelse? Tjafs om vid vilken tidpunkt de ägde rum, den exakta ordalydelsen i vad någon sagt, eller hur han varit klädd då han gjorde än det ena, än det andra. ”Allt det där vet jag, eftersom jag är en gammal man och tiden är en sträng läromästare”.

Är skönlitteratur lögn? Problemet med van der Post var möjligen att han blandade ihop liv och dikt. Berättelser är nog en del av det som Julián Ramos kallade för den andra världen. Mario Vargas Llosa skriver:

Litteratur förlänger människors liv, lägger till en dimension som göder livet djupt inom oss – det ogripbara och flyktiga, men dyrbara liv som vi kan uppleva enbart genom inbillning.

Samhällen där regeringar tvingar författare att tolka faktiska omständigheter på ett förutbestämt sätt blir intoleranta, sterila och slutna. En gång berättade min äldsta dotter för en av sina bästa väninnor, som är född och uppvuxen i Rumänien, att hon blivit djupt gripen av Orwells 1984. Väninnan tyckte dock att det var en usel roman.

- Men, den handlar ju om en diktatur som begränsar människors tankar

- Den skulle inte ha kunnat skrivas under en diktatur.

- Nej, den skulle ju inte ha blivit publicerad.

- Säkerligen inte, men det var inte det jag menade. Jag menade att 1984 inte är rolig. Om det hade varit en verkligt bra bok skriven under en diktatur då skulle den ha varit rolig. Diktatorer begriper sig inte på humor. Humor har med frihet att göra, skratt befriar.

-  Finns det en sådan roman?

-  Många, men bäst och mest känd är Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den är som en saga, en legend och den är mycket rolig, mycket sann. Få böcker har så klart visat hur det är att leva under en diktatur. Du kan läsa den gång på gång och ständigt finna nya sanningar. Det är så man skriver när tillvaron är som värst.

Eller som Bulgakov skrev:

Följ mig, läsare! Vem har sagt dig att det inte finns någon sann, trofast, evig kärlek i denna värld? Må den vidrige lögnarens tunga skäras ut! Följ mig, min läsare, och enbart mig, och jag skall att visa dig en sådan kärlek!

I Mästaren och Margarita finns en scen där Pontius Pilatus konfronteras med Jesus. Tidigt en morgon är en surmulen Pontius Pilatus på väg till dagens rättsförhandlingar, från köksregionerna där man förbereder lunchen driver en doft av rosenolja in genom de öppna fönstren. Prokuratorn avskyr rosenolja, doften förvärrar hans huvudvärk, den blir inte bättre då han slagit sig ner för att itu med sina plikter och sekreteraren meddelar att den förste man som skickats till honom är ännu en religiös fanatiker som uppviglat folket i syfte att förstöra templet i Jerusalem Pilatus tänker:

Åh, gudar, gudar varför straffar ni mig? … jo det finns ingen tvekan om den har kommit tillbaka, den hemska, obevekliga hemsökelsen ... migränen som skjuter smärta genom halva skallen på mig... det finns ingen bot, ingen lättnad ... jag skall försöka att inte röra på huvudet.

Fången, vars namn är Yeshua ha-Notrsi, är klädd i trasiga kläder, har svullet ansikte och ett bandage kring hjässan, tydligen han blivit grundligt misshandlad. Han gör sitt bästa för att så sanningsenligt och korrekt som möjligt besvara prokuratorns frågor. Gradvis blir den illamående Pilatus alltmer fascinerad av mannen, som visar sig kunna tala arameiska, grekiska och latin. ha-Notsri påstår att illvilligt tal sprids om honom, främst på grund av att en viss Levi Matvei, en före detta skattefogde, ständigt följer honom i hälarna och skriver ner allt Yeshua säger och gör. Det mesta får den där tokstollen om bakfoten och Yeshua har vid upprepade tillfällen bett honom sluta hänga efter honom och absolut upphöra med det där evinnerliga skrivandet. Pilatus tänker att han borde beordra att den där Yeshua hängdes, så han får ett problem mindre, men den romerske prokuratorn har blivit omskakad av mannens oförställda ärlighet. Fången säger exempelvis rent ut att han förstår att prokuratorns irritation beror på hans migrän, men att den kommer att gå över så snart som den väntade stormen har bedarrat.

Förvånad undrar prokuratorn om Yeshua är läkare. Fången förnekar det och påstår att han enbart säger vad han känner och tänker. Och vad är då hans uppfattning om sakernas tillstånd i världen? undrar Pilatus. Jo, förklarar Yeshua, enligt hans åsikt finns det egentligen inga onda människor, det är makt och osäkerhet som har förgiftat dem. Själv är Yeshua övertygad om att ett nytt rike snart kommer att upprättas, där makten är spridd till så många människor som möjligt, för att sanning och rättvisa skall får en bättre chans att hävda sig.

Pilatus förstår nu varför Yeshua är en samhällsfara. Han frågar om han tror på gudarna och  Yeshua förklarar då att han tror på en gud. Pilatus förstår att det är den för honom okände judiske guden och säger till fången att eftersom han genom sitt oförsiktiga tal leker med döden borde han be till sin gud, han kommer nämligen med all säkerhet att bli dödad. Yeshua blir oroad och frågar om prokuratorn inte kan skona honom: ”Vill du inte låta mig gå? Alla vill min död genom dig.” Pilatus finner Yeshua ynklig och kan inte längre behärska sina ansiktsdrag, som börjar rycka okontrollerat, huvudvärken håller på att göra honom vansinnig och rasande befaller han sekreteraren att slå fast dödsdomen.

Genom den dynamiska, realistiska och emellanåt mycket underhållande dialogen förstår läsaren varför den stalinistiska regimen omöjligt kunde låta ett mästerverk som Mästaren och Margarita passera censuren.

Det går att betrakta scenen mellan Jesus och Pilatus i skenet av ett desperat brev som Bulgakov skrev till Stalin och sex inflytelserika politiker, väl medveten om att diktatorn uppskattade hans verk. Stalin hade sett Bulgakovs pjäs Turbins dagar inte mindre än femton gånger. Efter det att hans pjäs Den karmosinröda ön hade gjort sig lustig över hela det sovjetryska litterära etablissemanget hade Bulgakov blivit persona non grata hos Vladimir Blyum, ordförande för den statliga Repertoarkommitéen, som ansvarade för vilka teaterföreställningar som skulle tillåtas inom Sovjetunionen.

Underligt nog hade Den karmosinröda ön klarat sig undan censuren och blivit en succé. Den var skriven som en pjäs i en pjäs och handlade om uppsättningen av en satirisk komedi, som i Jules Vernes anda framställde livet på en söderhavsö - en djärv allegori över tillståndet i Sovjetunionen. För att få sin pjäs uppförd, kämpar dess författare mot Moskvas litterära etablissemang. Bulgakov använde varje ord, varje fras, varje episod för att få teaterbesökarna att skratta åt undfallande författare, hela det sovjetiska teateretablissemanget och kulturbyråkratin, som enligt honom var i färd med att strypa allt fritt skapande. Värst ansatt var en löjlig karaktär som lätt genomskådades som en nidbild av Vladimir Blyum, som lyckades få pressen att skoningslöst angripa Bulgakov.  Hotad av totalt skrivförbud fann Bulgakov ingen annan utväg än att djärvt och fyndigt försvara sig i brevet till de sovjetiska politrukerna, i vilket han citerade de illasinnade artiklarna i sovjetpressen:

Bulgakov hade blivit en satiriker exakt vid den tidpunkt då satir (det som tränger in på förbjudna områden) blev otänkbar i Sovjetunionen . Det föll mig inte in att få äran av att uttrycka en sådan brottslig tanke i tryck. Det uttrycks med perfekt tydlighet i en artikel av V. Blyum. Innebörden av den artikeln kan briljant och exakt kondenseras i en enda formel: ”Var och en som skriver satir i Sovjetunionen ifrågasätter det sovjetiska systemet.” Är jag [Bulgakov] således tänkbar i Sovjetunionen?

Bulgakov antyder att svaret på frågan framgår klart i Bluyms recension av den Den karmosinröda ön:

Sanningen står att finna i den av Novitsky publicerade recensionen. Jag tänker inte bedöma hur lustig och spirituell min pjäs är, men jag anser att i kritiken av den anas en ondskefull skugga och denna skugga faller från Repertoarkommitténs ordförande. Det är han som fostrar regeringsslavar, fjäskare och terroriserade byråkrater. Det är han som dödar kreativt tänkande. Han mördar sovjetiska dramatiker och kommer att döda sovjetiskt teater.

Jag har inte viskat dessa tankar sittande i ett hörn. Jag har tagit upp dem i en dramatisk pamflett och presenterat denna pamflett på scenen.

Bulgakov ber de inflytelserika politikerna garantera honom en anställning inom sovjetisk teater och om detta inte är möjligt, ge honom och han hustru ett utresetillstånd.

Efter att ha fått brevet ringde Stalin personligen upp Bulgakov och undrade om han verkligen ville ge sig av, då Bulgakov svarade att det inte var fråga om vilja – en rysk författare kan inte leva utanför sitt fosterland, bad Stalin honom stanna och gav honom tillstånd att fortsätta arbeta som regissörsassistent på Moskvas Konstnärliga teater, Moskovskij Chudozjestvennyj Akademitjeskij Teatr. 

Bulgakovs Yeshua tycks ha en hel del gemensamt med den Jesus som Nietzsche framställer i sin pamflett Antikrist, som egentligen inte alls riktar sig mot Jesus, utan mot Kyrkan. Bulgakovs Yeshua är högst mänsklig och så är även hans Pilatus, med sin huvudvärk och sina pendlingar mellan tvivel och maktfullkomlighet. Nietzsche hävdade att Kyrkans gudomliggörande av Jesus var en lögn som förvanskat hans budskap. På sitt överhettade och ofta fyndigt formulerade språk, han stod på gränsen till sin galenskap, försvarade Nietzsche sin Jesus mot kyrkornas lögner om honom:

Jesus uttalade sitt ljungande ”Nej!” mot allt som var präst och teolog. Denne anarkist som manade folket till strids mot den härskande ordningen, enligt evangelierna i ordalag som även idag skulle medfört anstaltsvistelse, var en politisk upprorsman i ett moralistiskt samhälle. Detta bragte honom till korset […]

Denne förkunnare av Det Glada Budskapet dog som han levat och lärt. Inte för att återlösa människorna från Adam och den israeliska arvsynden, utan för att visa hur man skall leva. Sättet att leva är vad han gav eftervärlden i arvedel: uppträdandet inför domare och soldatesk, inför fariséerna och ”Lagen”, dvs moralens och alla självsäkra och hånfulla försvarare. Han gör intet motstånd, han talar inte om sin rätt, han tar inte det steg som skulle kunna avvända ödet från honom: tvärtom, han utmanar det! Och han ber, lider, älskar: med dem, i dem som gör honom ont. Inte försvara sig eller vädja till någon rättvisa, inte ens hänvisa till någon högste domare eller yttersta  dom. Inte stå det onda emot – utan älska även det.

… ungefär som Frans av Assisis typ bibehållit sig i legenderna om honom trots legenderna om honom. Inte sanningen om vad han sagt gjort och tänkt: men ändock typen som sådan, som människoson.

Nietzsche försvarar även Pontius Pilatus och ser honom som en rakryggad representant för en förtyckande makt, som inte alls bryr sig om det judiska folkets väl och ve, men irriteras av missbruket av ordet ”sanning”. All religion är i själva verket en lögn. Vad hade det judiska prästerskapet för rätt att anklaga Jesus i ”sanningens” namn? Det är därför Pilatus frågar Jesus vad sanning är: 

Måste jag säga att i hela det Nya Testamentet finns det bara en gestalt av ära förtjänt att ära? Pilatus, den romerske ståthållaren. Att ta en affär mellan judar på allvar – det kan han ändå inte övertalas till. En jude mer eller mindre – skulle det ha något att betyda? Inför honom bedrivs ett oförskämt missbruk med ordet sanning – och han, Pilatus, har berikat Nya Testamentet med dess enda ord av värde. Tillika en kritik intill tillintetgörelse mot detsamma: ”vad är sanning?!”

Pilatus var utan tvekan en hårding. Reza Azlan beskriver honom i sin välskrivna och väldokumenterade bok Upprorsmakaren - Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus som en grym, hårdhjärtad, rigid och arrogant romare utan hänsyn, till känslorna hos ett underkuvat folk.

Under sin tid som prokurator i Jerusalem sände Pilatus utan rättegång tusentals judar att dö på korset. Det gick så långt att folk med inflytande hos den romerske kejsaren lämnade in en klagoskrift där de begärde Pilatus avsättning. Det är möjligen inte förenligt med verkligheten att en sådan maktfullkomlig och onåbar person som Pilatus skulle ta sig besväret att personligen förhöra en man som Jesus och utsätta sig för så mycket besvär kring något som enbart var en rutinavrättning, en bland många andra.

Men, det går inte att förneka att Bibelns berättelse om Jesu sista dagar är en episk och gripande berättelse om en människas tvivel, ensamhet, lidande och stora offer. Johannes skriver om Jesu dramatiska möte med Pontius Pilatus:

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" Pilatus svarade: "Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." Pilatus sade: "Du är alltså en konung?" Jesus svarade: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag finner honom inte skyldig till något brott. 

Pilatus vänder ryggen åt Jesus innan denne får tillfälle att besvara den svåra frågan om vad sanning är. Vi vet att han ofta talade om Sanningen. Då en av hans lärjungar frågade Jesus om målet för hans verksamhet svarade han: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.”  Då han natten innan mötet med Pilatus, i Getsemane våndades inför sin förstående död, tänkte Jesus på sina lärjungar. Hur han genom sitt predikande fått dem att vistas i ”hans” värld, i Jesu ”sanning”, skilda från andra människor:

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem från det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.

Vad är då Jesu sanning? Johannes använde sig av det grekiska ordet ἀ–λήθεια, aletheia. Det är en kombination av ordet lethe, som betydde glömska, eller ”något som är dolt” och ett nekande prefix.  Aletheia betyder därmed ”icke-glömt”, eller snarare något som är ”uppenbarat” eller ”avslöjat”.

Vad är det som blir uppenbarat? För att finna en förklaring måste vi  kanske söka oss långt tillbaka i tiden. Det svenska ordet sanning är besläktat med ordet satya, som på sanskrit har två meningar – en ”lägre” där ordet betecknar vad som är sant inom vår ”verklighet” och en "högre" där ordet blir till ett begrepp, ”existens/varande”, dvs den oföränderliga, kosmiska princip som ligger bakom allt - den enda sanna verkligheten, satyam, som är identisk med Brahman, Världssjälen. Inom buddhismen, på vars heliga språk, pali, satya motsvaras av sacca blir begreppet liktydigt med sanningen om lidandets upphävande.

För grekerna var glömska, lethe, en form av befrielse från allt sådant som binder oss vid smärta och blir därigenom en väg till lycka och frälsning. Efter döden kan minnet av jordelivets smärta och nederlag utplånas, något som möjliggör ett nytt liv – återfödelse eller lyckan av en tillvaro bortom död och lidande.

På sin väg mot de Elyseiska Fälten, De Saligas Ängder, måste de avlidnas själar försöka ta sig över fem floder – Styx, Hatets flod, Acheron, Sorgens flod, Cocytus, Klagans flod, Phlegeton, Eldens/passionens flod, tills de nådde fram till Lethe, Glömskans flod. De som inte lyckades ta sig över samtliga smärtofloder nådde inte saligheten. Det var först efter det att själen hade druckit Lethes vatten som den kunde ta sig över floden, in till de Elyseiska Fälten. I De Saligas Boningar kunde andarna sedan vänta på att få återfödas, eller så kunde de stanna kvar i bekymmerslösheten, befriade från all den smärta, sorg och besvikelse själarna samlat på sig under sina jordeliv.

Dante Alighieri väver i sin Divina Commedia samman Antikens tro och myter med kristen teologi och legendbildning, samtidigt som han förenar minnen från sitt eget liv med en framställning hela skapelsens uppbyggnad och historia. Han vandrar genom vad jag tror skulle kunna vara Julián Ramos andra värld - Fantasins landskap. Den italienska diktarens vandring genom helvete och skärseld blir en allegorisk framställning av hans egen och hela mänsklighetens väg mot frälsning. Likt en grekisk självandrare måste även Dante dricka av Lethes vatten för att därigenom bli renad och värdig att stiga upp mot Himlens ljus och slutligen inse att universums innersta sanning är, som det står i diktverkets sista rad: ”Kärlek som rör sol och andra stjärnor”.

Dante nöjer sig dock inte med att förlora sitt minne genom att dricka vatten från Lethes flöde, han tar sig också över och dricker ur ännu en flod. Det är hans drömkvinna, Beatrice, som välkomnar Dante till det prunkade jordiska Paradiset på Reningsbergets krön och för honom till de två renande floderna. Beatrice förklarar:

Den ström som rinner hitåt har förmågan

att utplåna minnet av all synd; den andra

ger minnet åter av allt gott man utfört.

Det här är Lethe, men åt andra hållet

kallas den Eunoë; och om man icke

av båda druckit, har de ingen verkan.

Dante är den förste som nämner att det efter Lethe finns ytterligare en flod. Efter det att Lethe utplånat alla minnen av jordelivet, återför Eunoë hågkomsterna av sådant som under din levnad gjort dig nöjd och lycklig. Det av Dante uppfunna namnet Eunoë är grekiska och består av eu, gott och nous, sinne, minne. Dantes Purgatorio avslutas med hur Dante med en känsla av befrielse stiger upp ur Eunoës flod och lämnar Reningsberget för att stiga upp mot Paradiset:

Ur helig bölja steg jag upp på stranden,

Pånyttfödd som unga träd om våren

Med nyutsprunget lövverk sig förnyar,

ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

Sanningen är flyktigt begrepp, som likväl av många anses vara enkelt och rättframt - ”Den Enkla Sanningen”, men i själva verket kan Sanningen, liksom livet självt, vara komplicerad och mångfacetterad. Den står inte enbart att finna i ”verkligheten”, utan även i dikt och fantasi, där den till och med kan framstå ännu klarare än i vardagslivet, som i Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Vi människor tycks vara skapade för att ständigt söka Sanningen, liksom Livets Mening, det är en resa som kan ta många olika former inte minst som en vandring genom ”den andra världen”, som i Dantes Divina Commedia.

Alighieri, Dante (1988) Den gudomliga komedin, översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur. Alighieri, Dante (2005) La Divina Commedia. Purgatorio. A cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Roma: Editoriale L´Espresso. Aslan, Reza (2014) Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Stockholm: Weyler Förlag. Bulgakov, Michail (1971) Mästaren och Margarita. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers. Curtis, J. A. E. (2012) Manuscripts Don't Burn: Mikhail Bulgakov: A Life in Letters and Diaries. London: Bloomsbury. Deussen, Paul (1966) The Philosophy of the Upanishads. New York: Dover. Jones, J. D. F. (2002) Teller of Many Tales: The Lives of Laurens van der Post New York: Carroll & Graf. Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist, Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Glas, Peter (2013) Livets mening är en hägring. Lund: Bakhåll. Griaule, Marcel (1965) Conversations with Ogotemmêli: An introduction to Dogon religious ideas. Oxford: Oxford University Press. Lundius, Jan (1995) Great Power of God in San Jun Valley: Syncretism and Messianism in a Dominican Valley. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Olsson, Tord (2010) “Den dubbla blicken: en berättelse om konsten att frammana rituell närvaro hos bambarafolket i Mali”, i Hornborg, Anne-Christine (ed.) Den rituella blicken: Flervetenskapliga perspektiv. Linköping: Linköping University Electronic Press. Stoll, David (1982), Fishers of Men or Founders of Empire? The Wycliffe Bible Translators in Latin America. A US Evangelical Mission in the Third World. London: Zed Press. Vargas Llosa, Mario (1997) “The Truth of Lies”, i Making waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux.