ALEXANDRIA: Religionernas smältdegel och Hjärtats begärelse

ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius trehundratal. En prunkande synkretism som parad med fanatism ledde till blodiga sammandrabbningar mellan kristna, judar, anhängare till en mängd mysteriekulter, antika filosofer, virriga sekterister, samt urgamla och nya religioner från världens alla hörn. Den absoluta brännpunkten för allt detta var den kosmopolitiska, välbärgade och kulturella smältdegel som antikens Alexandria utgjorde och som kanske kunde skymtas från Antonius ensligt belägna grottboning.

Vad som först drabbade mig vid läsningen av Hjärtats Begärelse var Flauberts skildring av hur fanatiska, tungt beväpnade munkar från klostret i Nistra gång på gång trängde in i den väldiga staden och spred skräck och förödelse bland dess icke-kristna och judiska befolkning. Hur avlägset ett sådant brutalt beteende var från Jesus lära om att vända andra kinden till. Fjärran från söndagsskolans bedårande predikande om kristendomens förmildrande inverkan på människors sinnen och hur den genom sin humana blidhet besegrat den människofientliga hedendomen.

Hos Flaubert upptäckte jag hur religion är en spegling av mänsklighetens olyckliga tudelning mellan kärlek/medlidande och fanatisk tjurskallighet/hämningslöst våld. En diskrepans som enligt Flaubert under en månljus natt för ettusensjuhundra år sedan uppenbarades för en plågad eremit, som inom sin skalles tunna skal hyste ett universum av drifter och mångfacetterad kunskap, kryddad med och kokande genom inflytelser från ett liv av resor, erfarenheter, låga lustar, förlamande egocentricitet, och framför allt ett oupphörligt läsande och skrivande. Ett ordens oändliga universum. Ett litterärt kosmos inom vilket Flaubert befann sig på ständig jakt efter Le mot just – det rätta ordet.

Hjärtats begärelse följde mig då jag vid Lunds Universitet började studera teologi och religionshistoria. Speciellt uppenbar var den religiösa fanatismen hos en del av mina teologistuderande medstudenter, som vi på grund av deras förkärlek för prästämbetets svarta klädnad brukade kalla svartrockare. Oftast var de bleksiktiga, högkyrkliga prästsöner och kvinnoprästmotståndare, av vilka de flesta häckade på Laurentiistiftelsen. Hos dem spirade en förstockad fanatism och en egoistiskt saliggörande uppfattning som fick dem att tro att deras rabiata tro gjorde dem till en slags martyrer för sin kristna tro. De sista förkämparna för sann lutherdom, heroiska väktare av Skriftens Ord. En än mer vulgär återspegling av sådan fanatism stod nyligen att finna hos de galningar som stormade Washingtons Capitolium i tron att de ”försvarade demokratin”, eller hos ISISanhängare som inbillar sig att de genom slaktande av kristna och yazidier efter döden kommer att belönas i Paradisets, Jannahs, salighet.

Bokstavstroende har ställt till med en hel del elände. De lundensiska svartrockarna grundade hela sitt ”martyrskap för den sanna tron” på sitt envetet rabiata kvinnoprästmotstånd, baserat på Pauli ord i sitt Första brev till korinterna:

Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

Däremot förbisåg svartrockarna, eller bortförklarade, exempelvis Jesu ord att ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” eller ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” På liknande sätt har fundamentalistiska muslimer tagit orden i Koranens trettiotredje sura till intäkt för att bestraffa kvinnor som inte beslöjar sitt ansikte:

O profet, säg till dina fruar, dina döttrar och kvinnliga troende att linda sina ytterplagg tätt omkring sig dem, ty det gör det mer troligt att de kommer att kännas igen och inte trakasseras.

Medan de överser vad som står några rader längre ner:

… ödmjuka män och ödmjuka kvinnor, fastande män och fastande kvinnor, män som vakar över sin kyskhet och kvinnor som vakar över sin kyskhet, män som ofta minns Gud och kvinnor som ofta minns Gud. Gud ha berett dem en förlåtelse och en härlig belöning.

Kristendom och Islam är skriftreligioner. Det är skrivna ord bär fram och förvaltar deras budskap. De flesta av oss använder i allmänhet ord som slit-och-släng redskap. Efter att ha brukat dem glömmer vi vad vi använt dem till – om vi inte anser dem vara så pass betydelsefulla att vi beslutat oss för att skriva ner dem. När sådana skrifter betraktas som ”heliga” förlänas de en existens och mening som går långt utöver vad en person råkat säga till en annan under ett givet ögonblick. Orden blir till lag och religion, den fasta grunden för ett samhälles existens och får därmed en avgörande betydelse för en individs tänkande och handlande.

Bibeln och Koranen har mycket gemensamt. Miljoner tror fullt och fast att de är Guds ord. Att dessa skrifter är Guds ord och innefattar sanningen om livets mål och mening. Liksom ett lands lagar och konstitutioner har de blivit till rättesnören som bör följas av var och en. Historien visar att de som inte följer vad som av auktoriteter har tolkats som skrifternas gudomliga utsagor kan råka ytterst illa ut. Även om i det närmaste tusen år skiljer de båda heliga skrifterna åt uppenbarades de i samma del av världen och deras monoteistiska tankegångar och traditioner har lett till såväl enhet som splittring, gemenskap och intolerans, fred och krig, liv och död.

Under den senaste tiden har jag läst en del om bilder, trollformer, maktord och rituella instruktioner man funnit på väggarna, i kistor och papyrusrullar i egyptiska gravar. Liksom många andra folk trodde de forntida egypterna att om deras riter skulle bli effektiva så måste de utgå från och/eller ledsagas av ord.

Ord var således oerhört viktiga för en troende egyptier. Grekerna kallade deras skrivtecken för hieroglyfer, heliga tecken. Skrivare betraktades som gudstjänare som lärt sig gudarnas språk och genom sin skrift förmedlade deras budskap till människorna. Thoth, visdomens gud och universums upprätthållare, troddes äga en bok som innefattade Kosmos hela regelverk och som därmed även kunde användas för att åstadkomma förändringar – i det stora, såväl som i det lilla. Ord effektiviserade kraften hos de föremål och handlingar som innefattades av egypternas ytterst komplicerade offerhandlingar och inte minst deras försök att uppväcka sina döda till en ny tillvaro bortom livet.

Varje offrat föremål – vatten, livsförnödenheter, rökelse, utsmyckningar och annat – laddades med ordens hjälp med så mycket kraft som möjligt. Det var med ordens hjälp som de döda väcktes till en annan tillvaro. Det var handlingar styrda genom recitation av nedskrivna ord som gjorde att den avlidne kunde ta till sig dryck och föda, bli klädd och smord, kunde tala och röra sig, stiga upp till himlen, åtnjuta gudars beskydd och välvilja. Sådana föreställningar präglade den fornegyptiska, begravningsritualen som förvandlade den avlidne till en gud – till Osiris.

Det var inte enbart föremål som genom ord fylldes till brädden med kraft, även enskilda ord laddades med makt, något som skedde genom så kallade ”ordlekar” eller ”språkspel” genom vilka ord och meningar förlänades med en mängd skilda betydelser och allusioner. Ett enda ord kunde därigenom anspela på föremål, den avlidne, gudar och demoner, krafter och en stor mängd olika, maktfyllda koncept och tankegångar.

Att behärska allt detta och dessutom den svåra skrivkonsten var inte lätt. Att bli skrivare krävde en lång, hård utbildning som inte enbart innefattade det komplicerade teckenskrivandet, den svårbemästrade grammatiken och mängden av språkets underliggande allusioner, utan även bortglömda språkbruk, ritualer, mytologi, bokföring, matematik och geometri. Allt sådant som krävdes inte enbart för att behärska religiösa föreställningar, men även den sofistikerade statsförvaltningen.

Belöningen var dock mödan värd. Skrivaren slapp hårt arbete under brännande sol, betalade inte skatt och de flesta skrivare nådde höga positioner. Någon gång för 3 200 år sedan skrev någon på papyrus ner en text han kallade ”den gode skrivaren”:

Finns här någon som Hardedef? Finns en annan som liknar Imhotep? Ej finns i vår tid en Noferti, eller en Cheti, den främste av dem alla. Jag ber dig minnas en man som Pathemdjehuti, en Chacheperrasonb. Finns kanske en annan som Ptahhotep eller Kaires? De dörrar och hallar, som byggdes åt dem, har förfallit. Deras själapräster har nu hämtats bort. Deras gravar är täckta med jord. Deras viloplatser bortglömda. Men än nämns deras namn på grund av de böcker de skrev, eftersom de var så sköna. De, som skrev dem, deras minne lever för evigt.

Bli skrivare! Sätt dig detta i ditt sinne, så att ditt namn även det blir som deras. En bok är bättre än en gravkammare täckt med skrift, än ett gravkapell aldrig så välbyggt. Bli skrivare och lev för evigt.

Få egyptier tvivlade på ordens kraft och deras grekiska härskare, den ptolemeiska ätten som styrde Egypten från 303 till 30 f.Kr. var väl medvetna om detta och använde denna kunskap för att hålla samman sitt mångfacetterade och svårbegripliga rike. På få platser var insikten om ordens/kunskapens sammanhållande kraft så stor som i ptoleméernas huvudstad, det mäktiga Alexandria.

Under den Helige Antonius levnad (251-356?) var Alexandria en av världens största och rikaste städer. Genom de bördiga fälten på andra sidan sjön Mareotis, med dess överflöd av vete, vindruvor och oliver, var staden mer än väl försedd och kunde dessutom exportera sitt överflöd. De romerska poeterna Horatius och Vergilius besjöng dess utsökta viner och Alexandrias vete försörjde såväl Rom som Massilia (Marseille) och inte nog med det – enligt geografen och historikern Strabo seglade stora handelsflottor med fler än 120 skepp varje år med monsunvindarna från Röda Havet till Indien och förde därifrån med sig en mängd värdefulla varor som konsumerades i såväl Alexandria som de fördes vidare till förmögna kunder kring Medelhavet. Exempelvis meddelar en papyrusskrift från tvåhundratalet att skeppet Hermapollo, till en av Alexandrias tre hamnar, från Indien förde med sig 60 kistor med ”väldoftande växter”, fem ton med ”andra kryddor”, mer än hundra ton elefantbetar och 135 ton ebenholts.

På Alexandrias välplanerade gator trängdes folk från all väldens hörn – egyptier, greker, judar, nabatéer, araber och indier. Dock kan vi från ett sådant faktum inte anta att stadens invånare var likställda. Ptoleméerna, vars huvudstad var belägen på en välkontrollerad ö, höll noga kontroll på varifrån var och en av stadens mer än en halv miljon invånare kom ifrån och kategoriserade dem i enlighet ett strikt system.

Enligt bevarade listor innebar en sådan indelning av de alexandrinska stadsborna att för att bli en fullvärdig samhällsmedborgare måste du vara grekisktalande, samt född och uppvuxen i Alexandria. Det var först efter en noggrann prövning av dina uppgifter som det beslutades om du, eller dina söner, kunde erbjudas en plats inom det grekiska utbildningssystemet och få tillgång till stadens sportanläggningar. Nästa medborgarkategori utgjordes av grekisktalande personer som anlänt från andra områden. Personer tillhörande denna speciella kategori åtnjöt inga andra förmåner mer än att de kunde betrakta sig som ”greker”. En tredje kategori utgjordes av egyptier och judar.

Alexandria innefattade världens största judiska församling och två stadsdelar kallades ”de judiska”. Den ena av dem hade namnet Delta och låg alldeles i närheten av det kungliga palatset. Delta var dock inget getto, det stod fritt för judar att inom det egyptiska riket bosätta sig varhelst de ville och det har uppskattats att Egyptens judar vid tiden för Jesu födelse utgjorde en miljon av landets befolkning. I viss mån tillhörde judar en stat i staten, med egen förvaltning, en så kallad politeuma. De dömdes av judiska domare. Om en jude skulle bestraffas med prygel eller avrättning fick straffet enbart utföras av judiska bödlar.

Liksom grekernas närvaro i Egypten hade judarnas privilegierade ställning främst uppkommit genom två orsaker – krig och handel. Få egyptier enrollerades för krigstjänst, deras insatser var väsentliga för jordbruk, byggnadsverksamhet, hantverk och förvaltning, något som gjorde att under hundratals år hade landets försvar och erövringar till stor del ankommit utländska legionärer, av vilka de flesta var greker eller judar. Militär makt gav dessa befolkningsgrupper stort inflytande, exempelvis så övervakades Niltrafiken av judisk tull och polis. En stor del av medelhavshandeln var i händerna på greker, medan judiska handelsmän hade stor betydelse för den landburna utrikeshandeln söder- och österut.

För att kunna styra sitt rike insåg de pragmatiskt sinnade ptoleméerna att de inte kunde undvara utnyttjandet av judars och egyptiers kunskaper, speciellt Egyptens högutbildade skrivare och prästerskap. Med tiden fick såväl judar som egyptier ett allt större inflytande inom den ptoloméeiska administrationen.

Den makedoniske generalen, författaren och Alexanders förtrogne – Ptolemaios I Soter (367-283) blev efter Alexanders död envåldshärskare över Egypten och valde den nyligen grundade staden Alexandria som säte för sin regering. Det var Ptolemaios I och hans son Ptolemaios II som organiserade Alexandria i fem lokalt förvaltade distrikt, samt anlade dess rätlinjiga gatusystem, organiserade effektiva ordningsstyrkor, samt konstruerade två stora salvattenshamnar och en hamn in mot sjön Mareotis. En kanal grävdes för att förse staden med nilvatten, som fyllde en väldig underjordisk reservoar, för att därmed säkra stadens vattenförsörjning under torrperioder. Under dessa två ptoloméers regeringar byggdes även den väldiga fyren, en av Antikens ”sju underverk”, 135 meter hög och med en bländande ljuskälla, vars bränsle och konstruktion förblivit en olöst gåta.

Ptoleméernas insikter om kunskapens makt manifesterades genom etablerandet av två väldiga bibliotek, det största hade femtio år efter sitt grundande 400 000 noggrant registrerade bokrullar, medan dess mindre filial förfogade över 42 800. Bibliotek var ingen nyhet för Egypten, ämbetsverken hade sedan mer än tusen år tillbaka omfattande arkiv och templen hade särskilda rum för ”heliga skrifter”. Flera tempel fick dessutom betydande inkomster genom färdigställandet av dyrbara skriftrullar, speciellt de så kallade dödsböckerna, som placerades i gravarna.

Ptoleméerna visste att ta vara på all denna kunskap. Exempelvis så lät Ptolemais I den lärde prästen Manetho sammanställa omfattande böcker om egyptisk historia, traditioner, religion, förvaltning och regentlängder, av vilka de flesta nu har gått förlorade. Ptolemaios och hans sons intressen sträckte sig långt bortom Egyptens gränser, de lät judiska lärde översätta sina heliga skrifter till grekiska och så gjorde även experter på persiska och indiska läroskrifter. Lärda män från den då kända välden var verksamma vid ett ”forskningsinstitut” knutet till det stora biblioteket – Museion, som förutom skriftlärde även innefattade vetenskapsmän, som där utbytte erfarenheter, höll föreläsningar och forskade bland bibliotekens skrifter.

Vid tiden för slutet av ptoloméernas mer än trehundraåriga egyptiska herravälde tvingades Kleopatras far, Ptolemaios XII, för att kunna hålla sig kvar vid makten, betala stora summor till romerska mecenater som gav honom militärt beskydd, en situation som förvärrades under Julius Caesar. Det var i samband med att hans trupper invaderade Alexandria som biblioteket fattade eld och brann ner till grunden, fast det var uppenbarligen ”endast” filialen som förstördes.

Kleopatra lyckades genom intelligens och älskog behålla makten under både Caesar och hans efterträdare Markus Antonius, men då Augustus slutligen besegrade Markus Antonius blev Egypten 31 f.Kr. en romersk koloni.

Efter branden under oroligheterna vid Casears egyptiska inblandning i ptoloméernas inbördes maktstrider, återställdes biblioteket så gott som omgående till sin forna makt och prakt. Redan Markus Antonius, som bedårats av Kleopatra och uppenbarligen planerade att flytta Imperiets maktcentrum till Alexandria, beslagtog 200 000 böcker och bokrullar från det konkurrerande biblioteket i Pergamon och skänkte dem till Kleopatra. Långt tidigare hade ptoleméerna försökt skydda sitt kunskapsmonopol genom att förbjuda papyrusexport till Pergamon, där man då som skrivmaterial tvingats uppfinna det betydligt dyrare pergamentet, tillverkat av lamm- och kalvhudar.

Biblioteket i Alexandria fortsatte sin politik med att från de som begärde inträde till biblioteket kräva en deponi av en tidigare icke registrerade böcker, eller skriftrullar, det var också vanligt att som tullavgift från utländska handelsmän kräva skrifter. Det största hotet mot biblioteket utgjordes inte av invaderande erövrare, utan av inhemska, fanatiska kristna grupperringar .

Inom det religiösa området försökte ptoloméerna förvissa sig om egypternas stöd och acceptans av deras grekiska välde genom att introducera en ”ny” gudom – Serapis, som mot förmodan snart blev populär hos såväl egyptier och greker.

Antagligen skilde de forntida grekerna i allmänhet mellan filosofi och religion. Det senare begreppet hade med tradition, gemenskap och samhällsliv att göra. Sådant du ägnade dig åt för att känna samhörighet med dem du delade ditt liv med. Religion rörde sig förmodligen främst om en tro på och respekten för en övermänsklig makt som stod över alla och inför vilken människorna hade vissa skyldigheter. Liksom de flesta andra språk hade de forntida grekerna inget speciellt ord för religion, de närmaste begreppen var möjligen eusebeia, fromhet och threskeia, kult.

Filosofi var något annat. En mänsklig verksamhet som innebar samlande av kunskap, samt att delge sina tankar och slutsatser till andra. Ett medel för att gynna fantasi och kritiskt tänkande. Ett undersökande av våra livsbetingelser och därmed en grund för vetenskap och framåtskridande. Ett accepterande av det ena, behövde inte betyda ett uteslutande av det andra. Det gick an att vara djupt religiös och samtidigt en skeptisk filosof.

I det forna Egypten var förhållandet något annorlunda. Även de forna egyptierna saknade att ord för ”religion”, det var ett stort och varierat system av övertygelser och riter vars gemensamma fokus var att genom ett samspel mellan människans och det gudomligas sfärer upprätthålla Kosmos, den ordnade världen. Allt tyder på att under egyptisk, förhistorisk tid hade varje ort sin speciella gudom. Det är också möjligt att varje sådan ort, stam eller klan styrdes av en mäktig man, eller kvinna, som ansågs vara mer eller mindre gudomlig, eller i varje fall antogs stå i kontakt och samverkan med gudomligheter som i enlighet med mänskligt, analogt tänkande, ofta framställdes i djurgestalt.

Den egyptiska kulturen utvecklades under tusentals år och under denna långa tidsperiod övertogs lokala styresmäns maktbefogenheter av mäktigare härskare, kopplade till lokala gudomligheter. Exempelvis identifierades konungen i Hierakonpolis med en falk, symbol för lokalguden Horus som i sin tur symboliserade himlen och vars ena öga var solen, medan det andra var månen. För att bevisa sin särställning identifierades härskaren med denne Horus, som då kungen erövrade andra områden därmed blev överlägsen de besegrades folkens lokalgudar.

Det betydde dock inte att dyrkan av de gamla lokalgudarna försvann. Det blev istället ett allmänt bruk att ”överguden” inom sin gestalt anammade andra gudar och därigenom kom att dyrkas som en ny gudomlig enhet, exempelvis som när Thebes Amon förenades med Iunus (Heliopolis) Ra och dyrkades som solguden Amon-Ra. Så skapades nya gudomligheter, medan andra försvann. Men, naturen bestod – Nilens livgivande vatten svämmade regelbundet över, bevattnade och befruktade jorden. Solen och andra himlakroppar rörde sig över himlen, alltmedan grönskan dog och och återföddes.

Soldyrkan var ett förenande huvuddrag inom egyptisk religion. En vördnad fylld av glädje och tacksamhet över en värld där oro och ondska hölls borta av den välsignande solen och det befruktande nilvattnet, som genomsyrade allt levande. Under Solens herravälde stod den mäktige Osiris, fruktbarhetens gudom, den döende och återuppståndne guden. Solguden Ra stod över allt och alla. Han var odödlig och ingen mänsklig varelse kunde förstå eller identifiera sig med hans allmakt. Men, varje egyptier kunde förstå sig på och ty sig till Osiris. Guden som skiftar gestalt mellan liv och död, lycka och olycka, ljus och mörker. Liksom människan var Osiris underkastad solens makt och naturens skiftningar, men till skillnad från jordiska varelser var han odödlig.

Myten berättar hur Osiris en gång varit en god och rättvis härskare i staden Busiris. Men, han mördades av sin ondskefulle och maktberusade bror, Seth, som för att försäkra sig om att brodern aldrig skulle återuppstå styckade hans lik och spred delarna över hela Egyptens land. Osiris hustru, Isis, flydde till Nildeltats träskmarker. För att besegra den demonsike Seth och hans makt över världen behövde hon en son. Tillsammans med sin syster Nephtys lyckas hon i största hemlighet samla ihop sin döde makes likdelar och med bistånd av visdomsguden Thoth, som i sin ägo har Kunskapens bok, som innefattar livets alla hemligheter, lyckas Isis få sin döde make att återuppstå och befruktas genom honom så att hon därmed kan föda parets son, Horus, som växer sig stark och slutligen, som Egyptens rättmätige härskare, lyckas besegra usurpatorn Seth.

Horus, och därmed hans representant, den mänsklige Farao, blev garantin för att människor genom kunskap och samverkan kunde hålla borta de kaosmakter som ständigt hotar natur och mänsklighet. Som stöd och beskyddare kan Horus räkna med den ständiga närvaron av sin moder Isis och sin fader Osiris, som från Underjorden låter grönska och välstånd spira. Över det hela vakar Ra, Solen, under vars välde jordens alla krafter samverkar, inte minst Seth, som trots att han besegrats av Horus, genom sin kraftfulla natur håller ondskans makter, som han känner så väl, i schack. Trots detta är Seth en dubbelnatur och det går inte att fullt och fast lita på honom. Lika lite som människan fullkomligt förmår styra världen. Vi måste därför leva, dö och återuppstå i enlighet Osiris, Horus och Isis exempel och i deras namn upprätthålla, rättvisa, samverkan, medlidande, lag och ordning, Med den gudatriadens hjälp, och inte minst med stöd av Thoths vishet, kan vi människor också vinna evigt liv – bli ett med Osiris.

Med sitt grekiskt skolade, praktiska förnuft insåg Ptolemaios I Soter religionens betydelse som en samlande referens för egyptier och greker. Istället för att likt andra härskare införa en främmande gudom som representant för sin makt och myndighet valde Ptolemaios att på egyptisk grund skapa en ”ny” gudomlighet. En varelse som innefattade aspekter från olika gudar, precis som flera faraoner gjort före honom.

Kanske på inrådan av rådgivare som prästen Manetho, lät Ptolemaios I kungöra att guden Serapis i en dröm hade uppenbarat sig för honom och bett honom instifta en kult av Serapis som Egyptens högste Herre. Troligt är att denne Serapis fann sitt ursprung i existerande kultplatser för dyrkan av Apis-tjuren. Ett djur som genom sin styrka och fruktbarhet genom tiderna blivit liknad vid skaparguden Ptah, vid Osiris, solguden Atum och inte minst Farao. Apis offrades/slaktades och ”återuppstod” i en egen grav och hade då blivit mumifierad och begravd under komplicerade riter. Genom sin sammankoppling med Osiris kallades den heliga tjuren för Osiris-Apis, wsjr-ḥp på egyptiska, Userhapi på koptiska och Serapis på grekiska.

För att attrahera grekisk dyrkan av Serapis lät Ptolemaios av sykomorträ färdigställa en väldig skulptur av guden och i Alexandria placera den i ett tempel på stadens högsta, men likväl tämligen oansenliga, kulle. Grekerna hade varken begripit sig på egypternas dyrkan av djur, och än mindre deras djurhövdade gudar. Ptolemaios lät därför Serapis framställas som en skäggig gestalt med drag som kombinerade Zeus, Dionysos och Hades. På gudens huvud placerades som krona på verket fruktbarhetsgudinnan Demeters calathos, vetemått,  Detta var inte alls speciellt chockerande för egypterna, vana som de var vid att jämte sina djurhövdade gudomligheter även dyrka sådana som hade mänsklig gestalt. De accepterade villigt en främmande härskares gud, såtillvida han inte våldförde sig på deras egna gudar utan förenade sin dyrkan med deras och bistod Egyptens gudomligheter i deras huvuduppgift – att vaka över Nilens livgivande översvämningar, upprätthålla Kosmos ordning och inordna sig i egypternas komplicerade världsbild, samt underkasta sig samma riter som de och deras traditionella gudar.

Vid Serapis-statyns fötter vilade Cereberus den trehövdade hunden som vakar över Hades och som därmed kunde likställas med den egyptiske shakalhövdade Anubis väktare över Egyptens begravningsplatser.

Andra framställningar visar Serapis som en huvudkrönt pelare. Guden har då likt solguden strålar kring sitt huvud. Hans pelarkropp är prydd med zodiakens tecken och omslingrad av en orm, återfödelsens symbol. I det faraoniska Egypten fanns en upprest kobra på faraonernas kronor, på grekiska kallades den Uaraeus, på egyptiska j^crt, iaret, och den var en symbol för gudomlig auktoritet. Ormar kopplades även samman med den grekiske guden Hermes, de avlidnas ledsagare till Dödsriket och han framställdes då med en cadeceus, en ormomslingrad häroldsstav, i handen. Som den grekisk-egyptiske Hermes Trismegistus sammanställdes Hermes även med Thoth och cadeceusen kunde då kopplas till en djedpelare, symbol för stabilitet och även Osiris ryggrad, även den emellanåt framställd som omslingrad av en orm.

Egyptiska präster förklarade att Serapis var Osiris i sin grekiska manifestation och därmed likställd med det grekiska härskarhusets intention att i samverkan med det egyptiska prästerskapet säkerställa Universums ordning – Nilens årliga översvämningar och samhällets fasta lagar, så som de uttryckts i Egyptens heliga skrifter. Det stod dock fortfarande fritt för egyptierna att fortsätta dyrka sina traditionella gudar och ptoleméerna lät till dessa gudomligheter konstruera såväl nya tempel, som de bekostade restaureringen av antika sådana. Samtidigt understöddes prästerskap och skrivare, som fick behålla sina forna funktioner och privilegier. Därmed vann ptoloméerna det teologiska etablissemangets fulla stöd och Serapis betjänades av såväl grekiska som egyptiska präster.

Genom att upprätta Museion försäkrade sig Ptolemaios även om filosofernas bevågenhet och gynnade en forskning som bejakade såväl religion som vetenskap, verkade för öppenhet inför andra religiösa trossystem och bevarandet/utforskandet av heliga skrifter. Då kristendomen gjorde sitt inträde i Alexandrias mångkulturella sfär visade det sig att ptoloméernas tolerans närt en orm vid sitt bröst. Deras romerska efterträdare medgav att en kristet inriktad grupp filosofer inom ramen för Museions verksamhet upprättade en kristen avdelning –  Didascalium. Den blev dock snart utsatt för sekteristiska kravaller och år 381 brändes dess bibliotek ner av motståndare som inte uppskattade Didascaliumfilosofernas uppfattning om Kristi sanna natur.

Genom århundraden växte sig Serapion allt större, kullen höjdes ytterligare, en bred trappa med etthundra steg ledde upp till dess förgårdar och centralbyggnaden med Serapis väldiga träskulptur. Kullen var urholkad och rymde, förutom

balsamerade apistjurar, Serapions ständigt växande bibliotek, som till en början kallades Dotterbiblioteket, eftersom det innehöll avskrifter av de viktigaste dokumenten som bevarades i det väldiga centralbiblioteket. Efterhand fördes alltfler dokument över till Serapion, som alltmer kom att likna ett fort med egen vaktstyrka. En bastion som mot de kristnas intoleranta mobb bevakade resterna av den antika filosofin. Någon gång vid trehundratalets början plundrades slutligen centralbiblioteket och brändes ner och beskyddet av Serapions ovärderliga papyrusrullar blev därmed allt angelägnare för det fåtal filosofer och vetenskapsmän som vurmade för deras bevarande.

Under vår tideräknings första århundrade hade kristendomen gjort sitt inträde i Egyptens judiska kretsar. De flesta alexandrinska judar hade efterhand blivit alltmer ”sekulariserade” och liberala krafter bland dem hade i allt större utsträckning accepterat proselyter som lockats av judendomens förnekande av gudabilder och även, något som blivit allt vanligare, templens blodiga offer. Filosofiskt sinnade personer som sökt sig till judendomen uppskattade även dess intellektuella framtoning, vördnaden för heliga skrifter och dyrkan av en immateriell, allsmäktig gudom. En inställning som gynnades av alltmer komplicerade judiska, persiska och nyplatonska spekulationer som i hägnet av Alexandrias kosmopolitiskt präglade synkretism blivit allt vanligare bland Museions filosofer.

Ur denna snårskog av teologisk spekulation utvecklade sig det invecklat mångfacetterade tänkande som kommit att kallas för gnosticism. De gnostiker som attraherades av judendomen, och sedermera av den framväxande kristendomen, tycks ha trott på en oanad, för oss människor obegriplig makt, oändligt upphöjd över sin skapelse. Universum bestod enligt dem av en mängd sfärer, som i brist på bättre jämförelser likställdes med gudomliga gestalter, så kallade eoner. Dessa eoner tycks ha varit personifierade egenskaper som Pleroma (Det Fullständiga), Sophia (Visheten), Dynamis (Kraften), Logos (Ordet), eller Nous (Medvetandet). Lägst stående bland dem alla var Demiurgen, som skapat vår ofullkomliga värld och av flera gnostiker identifierades med judarnas Jahve.

Människan ansågs vara sammansatt av såväl gudomliga som materiella element och hon borde befria sin själ från sitt materiella fängelse, något som enbart kunde ske genom kunskap, gnosis, om vår verkliga situation. Kristna gnostiker identifierade i allmänhet Gnosis med Jesus, en frälsare som kommen från det gudomliga ljusets värld steg ner till mänskligheten för att befria dess i materiens mörker fångna själ.

Gnosticismen appellerade till tidens mest begåvade tänkare, men blev även en folklig rörelse som splittrade de judisk-kristna församlingarna. Skilda gnostiska trossystem skapade en mängd skrifter som ofta antog formen av ”evangelier”. Ledande kristna auktoriteter betraktade det snart som en av sina främsta uppgifter att sortera och analysera dessa skrifter för att därigenom kunna fastställa vilka av dem som verkligen var ”äkta” i meningen att de kunde anses vara realistiska skildringar av Jesu verksamhet och budskap.

Det var antagligen vid slutet av100 e.Kr. som det Nya Testamentets fyra evangelier fastställdes som varande de mest pålitliga skildringarna av Jesu liv och lära. Tongivande i denna process var Ireneaus (130-202 e.Kr.) från Smyrna, samt de alexandrinska filosoferna Klemens (150-215) och hans lärjunge Origenes (184-253). De båda senare var väl bevandrade i grekisk filosofi, speciellt i Platons tappning, och säkerligen även påverkade av den tidigare i Alexandria verksamme judiske skriftlärde Philo (20-50 e.Kr). Philo sökte harmonisera judendomen med grekisk filosofi och förde fram en ytterst abstrakt gudsuppfattning. Genom att söka ordens ”dolda” mening tolkade Philo allegoriskt den judiska Bibeln, exempelvis lät han Adam symbolisera ”medvetandet” och Eva ”sinnesintrycken”. Philo menade att Gud skapat och styrde universum genom olika ”förmedlare”, bland dem Logos (Ordet), en immateriell kraft som Philo kallade ”Guds skugga” och Skaparens ”förstfödde son”. Tankar som anammades av gnostikerna och inte minst av Klemens och Origenes.

Johannesevangeliet torde vara skrivet för den gnostiskt bildade publiken, något som inte minst framgår av prologens  skildring av hur Logos i begynnelsen fanns hos Gud och sedan blev till ”människornas ljus”. Men, längre än ett erkännande av Johannesevangeliet gick inte den kristna kyrkan. Nedan är den första sidan av Johannesevangeliet från den så kallade Bodmerpapyrusen, så kallad eftersom den tillsammans med tjugotvå andra papyrusark 1952 grävdes fram i resterna av ett koptiskt kloster för att sedan smugglas till Schweiz, där de köptes av den schweiziske bokhandlaren Martin Bodmer. De i stort sett välbehållna papyrusarken befanns innehålla de hittills äldsta nedteckningarna av Matteusevangeliet, Johannesvangeliet, Pauli Brev till Korinterna, samt flera fragment av texter från det Gamla Testamentet, kristna skrifter som inte tagits med i Bibeln, avskrifter från Homeros och en intakt komedi av den grekiske dramatikern Menander (342-390 f.Kr.). Samtliga texter hade uppenbarligen skrivits ner av tre olika personer, antagligen omkring 200 e.Kr.

En mängd evangelier om Jesus betraktades som alltför anfäktade av gnosticism och förkastades. Då det växt sig starkare angrep det kristna etablissemanget gnosticismen och dess anhängare förföljdes skoningslöst, alltmedan deras skrifter förstördes. Fram till mitten av 1900-talet kände man gnostiska läror enbart i fragment och genom omnämnande hos deras kristna motståndare. Man har nu dock funnit en hel del gnostiska skrifter som antyder hur omfattande denna tradition en gång var. Även om de flesta av dessa skrifter är tämligen abstrakta spekulationer, eller uppenbart legendariska berättelser, är det möjligt att det bland dem en gång funnits flera ”autentiska” berättelser om Jesu liv och verksamhet. Kanske förstördes flera sådana eftersom deras innehåll inte föll de antika ”kyrkofäderna” i smaken.

Med tanke på min ungdoms kvinnoprästmotståndare finns i de apokryfiska evangelierna flera allusioner till kvinnor som talar med och om Jesus. I det så kallade Marias Evangelium står det exemplevis:

Peter sa till Maria, ”Syster, vi vet att Frälsaren älskade dig mer än de andra kvinnorna. Berätta de Frälsarens ord som du kommer ihåg – som du känner men vi inte äger, eller har hört."

Desvärre fattas i det bevarade papyrusgframentet en del av hennes svar, men aposteln Andreas blev upprörd av hennes vittnesbörd och konstaterade att Marias ord inte kunde vara sanna eftersom de inte stämde överens med vad Jesus sagt dem. Petrus höll med:

Peter motsatte sig också henne i dessa frågor och frågade dem om Frälsaren: “Talade han då i hemlighet med en kvinna, istället för med oss ? Ska vi då ändra oss och alla lyssna till hennes ord? Föredrog han henne framför oss?”

Thomasevangeliet, som till största delen består av lösryckta citat från Jesus och hans apostlar, följande märkliga passus, som antingen kan definieras som manschauvinistisk, eller möjligen ett bejakande av kvinnors värde:

Simon Petrus sade till dem:

– Må Maria gå bort från oss, ty kvinnor äro icke värdiga (det eviga) livet.

Jesus sade:

– Se, jag skall föra henne (upp) till mig, ty jag skall göra henne till man, på det att hon själv må bliva en levande ande, som liknar er män. Ty varje kvinna som göres till man skall gå in i himmelriket.

Det skulle inte förvåna mig om boknörden och bibliotekarien Jorge Luis Borges hade biblioteket i Alexandria i tankarna, med dess vildvuxna snårskog av tusentals outforskade och försvunna texter, inte minst de de förvirrande gnostiska spekulationerna, då han skrev sin fantastiska berättelse Biblioteket i Babel. Det kan även  vara så att Origenes gick vill i det väldiga bibliotek som Universum utgör . Samtidigt försökte han dock få ordning på de gnostiska texterna, alltmedan han likt sina samtida kristna bröder funderade kring Jesus ”sanna natur”. Origenes trodde fullt och fast på Johannes påstående:

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. 

Men, vad betydde det? Var Johannes gnostiker? Var Gud lika med Demiurgen och Jesus en eon? Var han Gud? Var han människa? Var han kanske både Gud och människa? Vem var då Fadern? Vem var Sonen? Vad var den Helige Ande? På sin jakt efter svar gick möjligen Origenes vilse bland skrifterna i Alexandrias väldiga bibliotek. Som beläst filosof ville han bejaka kristendomen, utan att för den skull förneka all den antika kunskap han samlat på sig.

Origines var egyptier, hans namn betyder ”Osiris son”, alltså den Horus som flera kristna egyptier jämställde med Jesus. Origenes var förvisso en flitig besökare till Alexandrias huvudbibliotek, men forskade även bland papyrussamlingarna i Serapion och utan tvekan var han fullt medveten om att Serapis likställdes med Gud, Isis med Jungfru Maria och Horus med Jesus.

För en troende egyptier väl bevandrad i den uråldriga traditionen att söka lager efter lager av betydelser i varje ord, varje handling, varje myt, så var det givetvis inte alls svårt för Origenes att inse att Bibelns ord, liksom de egyptiska gravarnas och templens inskrifter, förutom sina mer eller mindre uppenbara betydelsers, likt isberg under orden dolde andra sanningar. Det var därför naturligt för Origenes att tolka Bibeln ”allegoriskt”, det vill säga att även om dess berättelser och ord mycket väl kunde var förenliga med verkligheten hade de likväl skrivits ner av människor, som likt de egyptiska skrivarna visste att det bakom varje ord fanns flera betydelser. Även om exempelvis berättelsen om Adam och Eva kunde vara sann, dolde den under sin sagolika yta insikter och sanningar om Gud och människans tillstånd här på jorden.

Efter ett blodigt, men kort krig blev Theodosius 394 härskare över hela Romerska riket, nu för sista gången samlat under en kejsare.  Han avskaffade religionsfriheten och gjorde kristendomen till statsreligion i hela imperiet, lär släcka den eviga elden i Roms Vestatempel, förbjöd de olympiska spelen och gav klartecken till att förstöra samtliga “hedniska” tempel, eller förvandla dem till kyrkor. Men, i Alexandria, kanske av oro för att de gamla gudarna inte längre skulle garantera Nilens livgivande översvämningar och/eller i konkurrens med det allt mäktigare Konstantinopel, vägrade man in i det längsta att följa Theodosius edikt. Serapion bestod, men i staden svallade fanatiska känslor. Judarna angreps och de besvarade våldet med att slå ihjäl de kristna angripare och uppviglare de kunde få tag på. Efter blodiga upplopp fördrevs judarna från staden. Sedan var det “hedningarnas” tur, de angreps av fanatiska munkar. Våld möttes med våld, kristna anstiftare torterades till döds på Alexandrias arena och soldater från det befästa Serapeion gick till motangrepp.

Stadens argsinte ärkebiskop, Theofilos, uppviglade den kristna mobben mot “gudsförnekarna” som förskansat sig i Sarapeion. Alexandrias myndigheter vände sig till Theodosius i Konstantinopel och i väntan på kejsarens skiljedom rådde fred i staden. Men, då Theodosius svar högtidligen lästes upp på Alexandrias agora bröt helvetet lös. Theodosius anbefallde sina kristna bröder att krossa avgudarna. I spetsen för sina fanatiker trängde Theofilos in i Serapeion, förvandlade dyrbarheterna till metallskrot, plundrade biblioteket, slängde ut alla de skrifter som misshagade fanatikerna och brände dem. Byggnaderna och Searpis staty demolerades. Den alltid engagerande Edward Gibbon beskrev förloppet i sin Det romerska rikets nedgång och fall:

Det hävdades med tillförsikt att om någon ogudaktig usling skulle förgripa sig på Guds majestät, skulle himlar och jord omedelbart återgå till sitt ursprungliga kaos. En djärv soldat, uppeggad av trosiver och beväpnad med en väldig stridsyxa, klättrade uppför stegen, till och med den kristna folkmassan avvaktade med viss ångest följderna av helgerånet. Han riktade ett kraftfullt slag mot Serapis kind; kinden föll till marken; åskmullret uteblev alltmedan himlar och jord bevarade sin sedvanliga ordning och sitt lugn. Den segrande soldaten upprepade sina slag; den enorma idolen störtades till marken och splittrades och lemmarna släpades vanvördigt genom Alexandrias gator. Under folkmassans glädjetjut brändes hans slaktade kropp i amfiteatern.

Något lugn inträdde dock inte – hedningarna fanns kvar och till deras skara räknade nu de ”rättroende” en mängd kättare och heretiker. Theofilos brorson, Kyrillos, ansåg att Jesus Kristus var en enhetlig, alltigenom gudomlig person. Jungfru Maria hade därmed inte satt en människa till jorden, utan Gud och borde därmed benämnas Theotókos, Gudaföderskan. Givevis spökade i bakgrunden till en sådan åsikt de uråldriga egyptiska förställningarna om Isis som guden Horus moder och givetvis även Alexandrias behov att hävda sig gentemot Konstantinopels kejserliga inflytande.

Kyrillos motståndare var mångfaldiga, men han hade Alexandrias rikedomar på sin sida. Kyrillos sändebud mutade Konstantinopels myndighetspersoner med dyrbara mattor, elfenbenssniderier, guldmynt och till och med en levande struts. På så sätt fick den förmögne biskopen 431 till stånd ett kyrkomöte in Efesos, där hans motståndare besegrades och majoriteten enades om att Kristus har två naturer som utan sammanblandning är förenade i en gudom och att Maria därmed kan dyrkas som Guds moder – Theotókos.

Femton år innan sin triumf i Efesos hade Kyrillos säkrat sin maktställning i Alexandria. Den romerske prefekten Orestes hade förgäves försökt mildra konflikterna mellan de kristna fanatikerna och de alltmer desperata ”hedningarna” och kättarna. Än bestraffade han hedniska våldsverkare, än kristna sådana, alltmedan Kyrillos riktade våldsamma anklagelser mot honom. Något som ledde till att Orestes vid ett tillfälle skadades illa av en sten kastad av en Kyrillos meningsfränder. Då denne blivit avrättad och av Kyrillos följeslagare förvandlats till en martyr för sin tro, riktade biskopen ett avgörande slag mot prefekten.

Det var ett välkänt faktum att Orestes varit elev till och även beundrade den vackra och intelligenta Hypatia, som fortfarande var verksam vid Museion, vars filosofiskola fortfor att vara verksam, även om dess ursprungliga lokaler satts i brand. Hypatia var astronom, matematiker och framförallt gnostisk filosof, med misstänkt omfattande kunskaper i grekisk filosofi. Hon respekterades av de filosofer och vetenskapsmän som fortfarande höll stånd mot den intoleranta kristna fanatism som Kyrillos förespråkade. Med hans samtycke, eller som den välskrivande Gibbon uttryckte det ”en mördare med rena händer”, slets Hypatia ner från sin vagn och släpades till Kasarion, ett före detta tempel till de romerska kejsarnas ära som nu gjorts om till Alexandrias huvudkyrka och biskopssäte. Där slet man kläderna av Hypatia och skrapade med skarpslipade snäckskal och krukskärvor (ostraka) av henne huden och stack ut hennes ögon. Sedan släpade mördarna den döende Hypatia genom Alexandrias gator till en plats kallad Cinaron, där resterna av hennes kropp brändes under mobbens jubel.

Det var genom Flauberts bok jag insåg skevheten i söndagsskolans berättelser, filmer som Ben Hur och Quo Vadis och även skolans historielektioner, som serverat en harmoniskt tillrättalagd version av en enhetlig, ursprunglig, stillsam kristen församling. Flaubert sprängde den bilden i bitar och avslöjade det hela som en mjäkig myt. Tiden för kristendomens födelse var som det flesta i mänsklighetens historia betydligt mer dynamisk, grym och splittrad. Den nya läran utvecklades och kryddades på en mängd platser, bland olika människor under en tid av intensiv reflektion, stor oro, experimenterande, debatterande och yttre, såväl som inre, stridigheter. Det var en tid av hätska, ofta blodiga sammandrabbningar som svallat upp efter absurda meningsutbyten om huruvida Jesus var gud eller människa, fader eller son, eller bådadera.

Även om Flaubert betraktade Den helige Antonius Frestelse som sitt livsverk var det få vänner och författare som insåg dess originalitet. De hade svårt att begripa hur en författare, som redan under sin livstid var ansedd som en mästare, kunde ha åstadkommit en sådan rappakalja, speciellt efter sin formfulländade och felfritt realistiska Madame Bovary.

Flaubert skrev tre versioner av La tentation de Saint Antoine. Den första och längsta skrev han 1849, vid tjugosju års ålder. Gripen av och entusiastisk över sitt verk läste Flaubert andaktsfullt upp sitt manuskript för två av sina bästa vänner, Maxime Du Camp och Louis Bouilhet. Han bad dem att inte avbryta högläsningen. Vännerna lovade att hålla tyst, höll sina ord och lyssnade under fyra dagar till Flaubert, utan att avbryta honom eller komma med kommentarer. Han läste högt för dem från klockan tolv till klockan fyra på eftermiddagen, efter paus för middag och vila fortsatte han sedan högläsningen från klockan åtta på kvällen till midnatt. Efter den sista sejouren väntade Flaubert med spänning på vad han antog skulle vara vännernas entusiastiska lovord.

Till Flauberts förskräckelse var Maxim och Louis eniga i sitt omdöme: ”Bränn eländet och nämn det aldrig mer.” Han begrep ingenting. Flaubert hade som i allt sitt skrivande varit ytterst omsorgsfull med språket. Han var nöjd med romanens rytm och komposition. Det kunde inte bli bättre och han fann det omöjligt att lägga sitt arbete åt sidan. Efter att i mer än ett och ett halvt år ha färdats med Du Camp genom Egypten, Palestina, Syrien och Turkiet, skrivit Madame Bovary, som blev en framgång, tog Flaubert åter upp den helige Antonius frestelser, kortade ner och slipade sin ursprungliga version och publicerade 1856-1857 delar av romanen i litteraturmagasinet L’Artiste – skandal! Kritiken var nedgörande och fäste sig framförallt vid vad man fann vara obscent och osmakligt. Få kunde inse att romanen var en fresk sammansatt av olika delar och man fäste sig inte vid de kosmiska visionerna utan vid deras motsats – låga lustar och svineri, som även det är en del av mänsklig existens och till och med religion. Värst var enligt kritiken en i och för sig medvetet osmaklig skildring av hur den helige Antonius finner sig förvandlad till en gris som vältrar sig i skändlig orenlighet:

För att tillfredsställa min aptit sjöd en hel världs ruttnande träck omkring mig, genom utdunstningarnas ångor skymtade jag blodklimpar, gråblå tarmar, all slags avföring, spyor från orgier, och likt flytande oljefläckar grönaktigt slem och var från infekterade sår; all orenlighet tjocknade kring mig, mina grisfötter sjönk ner i klibbigt dregel, och över ryggborsten föll ett oupphörligt regn, sött och sjukligt .... allt detta gurglade inuti min kropp, skvalpade mot mina öron, jag storknade, grymtade, åt och svalde allt. Ughh! ugh!

Även om Flaubert, på vännernas enträgna begäran, strök det frånstötande svineriet i romanens sista och slutgiltiga utgåva, hade bilden av den i smuts vältrande grisen för all framtid häftats vid honom. Nedanstående karikatyr gör exempelvis narr av honom vid utgivandet av den sista utgåvan av La Tentation de Sainte Antoine: ”M. Flaubert publicerar sin Den helige Antonius frestelse vid tiden för skinkmässan. Vilken arrogans."

Den första upplagan – två tusen exemplar – såldes omedelbart slut. En andra och större försvann även den efter någon vecka. Men, den inledande entusiasmen avtog efter en förödande kritik som till största delen riktades mer mot författaren än verket, fast även det fördömdes i hårda ordalag. Flaubert tröstade sig genom att konstatera: "Jag rullas i dyn av murvlarna, men det gör enbart att boken säljer bättre." Det stämde dock inte – romanen blev en katastrof för Flaubert.

Den uppburne religionshistorikern Ernest Renan, vars kontroversiella  Vie de Jésus, Jesu levnad, från 1863 hade varit en av källorna till Den Helige Antonius Frestelser skrev 1875, vid publikationen av den sista omarbetade versionen av den olycksaliga romanen, till Pinsessan Julie, kusin till Napoleon III och en inflytelserik kuklturpersonlighet:

Flaubert är lite bedrövad över bristen på framgång med sin frestelse av Sankt Anontius. Han hade om detta bisarra arbete, som han borde ha reserverat för ett fåtal forskare som möjligen skulle ha kunnat uppskatta det, drömt om samma framgång som han rönt med sin Madame Bovary. Har du läst romanen, kära prinsessa? Det är ohälsosamt, ofta dåligt, men emellanåt fyllt med häpnadsväckande historisk känsla och hög poesi. Men, den borgerlige läsaren kan med fog ursäktas för sitt ointresse.

Även om de flesta litteratörer och författare inte uppskattade romanen upptäcktes den snart av konstnärer som omgående lät sig inspireras av den. Visserligen var det i allmänhet de tämligen fåtaliga eroriskt laddade scenerierna som uppmärksammades. Inte minst den i den sista upplagan frånvarnade grisen. Ett exempel på detta är den på sin tid uppburne konstnären och ofta lite väl vulgäre Felicien Rops, som i ett flertal av sina verk anspelade på La tentation de sainte Antoine.

Att konstnärer fängslades av Flauberts bildbemängda beskrivningar av Antonius frestelser faller sig helt naturligt. Flauberts fantasier kring frestelserna hade väckts till liv efter det att han i ett palats i Genua fått idén till sin roman efter att ha fascinerats av en Breughels minst sju olika versioner av den helige Antonius frestelser.

Och medan han skrev romanen hade Flaubert hela tiden Jacques Callots etsning, som framställde frestelserna, liggande framför sig på skrivbordet.

Ända sedan en skadad fresk från sjuhundratalet i Santa Maria Antiqua här i Rom framställde Antonius frestelse, har motivet varit ofta förekommande inom europeisk konst och då i allmänhet med sköna damer, djävulen och demoner.

Ett av undantagen från den regeln är Mathias Grünewalds framställning där såväl djävulen som de fala damerna saknas, men där det likväl finns gott om missbildade demoner av vilka en del tycks vara angripna av vanställande sjukdomar, kanske även av venerisk natur, något som onekligen plågade Flaubert.

Motivet fortsätter att vara tämligen vanligt inom den moderna konsten, inte minst inspirerad genom Flauberts roman, parad med inre och yttre plågor, som Otto Dixs versioner som skapades under nazismens tyranni.

Nedslag finns givetvis också i filmens värld, först på plats var trollkarlen Georges Mèliés korta och komiska La tentation de Saint Antoine från 1898. https://www.youtube.com/watch?v=_aKqRVsKPdI&ab_channel=CinemaSdC

För övrigt skildrades Mèliés värld på ett alldeles utmärkts sätt i Martin Scorseses Hugo Cabret från 2011. Den enda riktigt lyckade 3 D-film jag sett. Den lyckades till fullo utnyttja den teknikens alla möjligheter och visade Scorsese som samme filmkonstens magiker som Mèliés varit.

Det skulle inte förvåna mig om även den i Rom boende intressante amerikanen Abel Ferrara även han inspirerats av La tentation de Saint Antoine. Det tycks i varje fall vara så i hans Siberia från 2020 som skildrar visionerna hos en ensam amerikan som dragit sig tillbaka till isoleringen i ett vintrigt Sibirien, där han äger en primitiv bar som servar de kringboende samojederna. Filmen kunde ha varit ett mästerverk, men är det dessvärre inte. Den räddas genom den alltid lika skicklige Willem Dafoes skådespeleri, något som tyvärr inte var fallet med Ferraras tidigare pekoral Pasolino.

Ett märkligt gästspel i filmens värld var när La tentation de Saint Antoine dök upp i den tämligen misslyckade filmatiseringen av flaubertlärjungen Maupassants roman Bel Ami, där en tavla av Max Ernst i färg finns med i en nyckelscen i den annars svart-vita filmen.

Albert Lewin ville i sin film The Private Affairs of Bel Ami upprepa en effekt han två år tidigare, 1945, hade använt sig av i sin filmatisering av Dorian Grays porträtt, där huvudpersonens porträtt successivt förvandlades till en avskyvärd avbild av hans inre moraliska förfall. Porträttet hade då framgångsrikt visats som färgbild i en annars svartvit skräckfilm.

Som en del av marknadsföringen för den påkostade produktionen av Bel Ami kontaktades tolv av samtidens främsta företrädare för en konstgenre som av regissör och producent betecknades som ”surrealism och magisk realism”. Samtliga utom en av de inbjudna konstnärena sände in sina bidrag, antagligen delvis lockade av de för den tiden generösa villkoren – femhundra dollar för varje insänt bidrag, som tillsammans med de andra insända verken skulle ställas ut på olika platser i USA och Europa, och ett pris på 3 000 dollar till den konstnär vars verk skulle ingå i filmen.

Jurymedlemmarna gav prestige och tyngd åt belöningen – den kontroversielle och välkände Marcel Duchamp, Alfred H Barr, direktör för The New York Museum of Modern Art, samt Sidney Janis, New Yorks mest respekterade gallerist. Vinnare blev Max Ernst som beskrev sitt verk som:

Vrålande efter hjälp över sin mörka, sjuka själs försumpade vatten får den helige Antonius ett svar, ett eko av hans egen fruktan, ett hånskratt från de monster som skapats genom hans hallucinationer.

Samtliga kritiker var inte nöjda med domslutet. New York Times filmkritiker Bosley Crowther visade ingen entusiasm varken över filmen eller Max Ernsts konstverk som han beskrev som ”rentutav äckligt, det ser ut som en dåligt kokt hummer.”

Ernsts skildring av Antonius frestelser saknade de sedvanliga nakna kvinnorna. De förekom dock hos de flesta av de andra bidragen. Givetvis var de närvarande hos Paul Delvaux, vars tavla inte tycks ha något alls med Antonius frestelser att göra. Antagligen sände han in ett oinspirerat verk som han tidigare varit oförmögen att avyttra, för att på så vis få de lättförtjänta femhundra dollarna.

Delvaux kunde likaväl ha kunnat sända in något av sina betydligt bättre och hemlighetsfulla verk kring frestelser och utanförskap.

Mystiskt och hemlighetsfullt var som väntat Leonora Carringtons bidrag, som saknade de nakna damerna, men hade integrerat helgonets gris.

Demoniska kvinnogestalter var däremot närvarande i tavlan av en annan av Max Ernsts talangfulla väninnor, Dorothea Tanning, som förvisso var mindre olycklig i förhållandet till den geniale Ernst än vad Carrington varit.

Ett överflöd av naket kvinnokött fanns hos engelsmannen Stanley Spencer, som placerat sin helige Antonius i en öppen grav.

Skräck, klaustrofobi, förruttnelse och direkt hotfull erotik var närvarande i Ivan Albrights otäcka version av frestelserna, genom vilka han tycktes ha velat upprepa de olustrysningar han åstadkommit med sitt bidrag till Lewins tidigare film om Dorian Gray.

Ett par av de medverkande konstnärerna var nya bekantskaper för mig, speciellt den numera tämligen okände Louis Gugliemi, som var född i Kairo, uppvuxen i Italien och kom att bli en intressant skildrare av New York, i en stil som påminner om den tyska Nya sakligheten. Dessvärre har jag enbart sett hans bidrag till Bel Ami återgivet i svartvitt.

Tävlingen lockade alltså flera skickliga konstnärer och lämnade efter sig ett i mitt tycke originellt, mardrömslikt och fascinerande konstverk, som dessutom kommer nära stämningarna i Flauberts roman – Salvadors Dalis nakne Antonius som i ett ökenlandskap med korsets hjälp förgäves försöker värja sig mot barockt bisarra visioner, obehagliga genom sin kombination kompakt, hotfull tyngd med en insektslik, känslokall och förrädisk skörhet, en effekt han uppnådde genom att placera häst-och elefantkroppar på spindelben. Förvisso en absurt mardrömslik logik.

En katt bland hermelinerna var den självlärde naivisten Horace Pippin som dog året innan Bel Ami hade premiär. Hans bidrag väckte genom sin uppenbara naivitet en viss överlägsen munterhet då det jämfördes med de andra mer durkdrivna och bättre skolade konstnärernas verk. Men, nu då jag betraktar Pippins bidrag finner jag det vara i harmoni med Flauberts Antonius, med det ensamma, isolerade och utmärglade helgonet i en ogästvänligt skuggad dal, fylld med skelett. Han betraktas uppifrån av två vitklädda gestalter, en gud eller djävul, en gudinna eller förförerska, alltmedan gryningen nalkas.

Ingen av dessa konstnärer kom dock in närheten av Odilon Redons inkännande tolkningar av Flauberts verk. Alltifrån Skapelsens ursoppa av fantastiska embryon

till de antika gudarnas fall.

Jesu lidande och kristna martyrer.

Isis och den orörligt gåtfulla sfinxens möte med den kringflygande Chimaira. 

Antonius elev Hilarion, som samtidigt är Frestaren som får den uppenbart fromme eremiten att tvivla på livets mål och mening.

Buddhas predikan om universums oändlighet.

Redons tolkningar kommer nära litteraturkritikern och journalisten Jules Lemaître som 1879 skrev att Flauberts La tentation de Saint Antoine var betydligt subtilare än vad dess prosaiskt enkelspåriga kritiker hade hävdat:

Denna resa genom religioner skildrar olika sätt på vilka människan har uppfattat världen, den befinner sig i den rymd där stjärnorna rör sig; och därmed i vårt sinnes förvirring. ”Vad är poängen med allt detta?" frågar Antoine. - Det finns inget mål, svarar Djävulen. Saker händer enbart i ditt sinne. Som en konkav spegel förvränger det föremål och du saknar förmågan att bekräfta deras sanna natur. Du kommer aldrig att känna universum i sin fulla omfattning; därför kan du inte nå en uppfattning om dess ursprung, varken begripa vem Gud är, eller inse att universum är oändligt. Formen är kanske ett tankefel, substans en inbillning. Om inte världen är ett ständigt flöde av ting och fenomen, är dess utseende allt som är sant. Illusionen, den enda verkligheten!

Möjligen en orsak till varför bildskapare, visionärer och galningar, mer än litteratörer och logiker har lockats av Hjärtats Begärelse. I slutet av sin roman låter Flaubert dagen gry utanför Antonius grotta och i solskivan, Egyptens allt överlägsne Herre, tycker sig Antonius urskilja Kristi ansikte. Detta har betraktats som ett slutgiltigt medgivande av Flaubert att kristendomen trots allt är religionernas och livets urkälla. Men, efter att åter ha läst romanen antar jag att Flaubert, som i den hyllat Buddha, snarast har närmat sig den indiska subkontinentens filosofiska religiositet. En lära som omfattar livets alla aspekter, positiva som negativa och betraktar solens och universums energi som tillvarons urkälla. 

Flaubert har lyckats fånga en aspekt av de tidiga eremiternas liv som jag långt efter det att jag hade läst hans roman fann i Derwas Chittys fascinerande bok The Desert a City. Nämligen ökenfädernas vördnad för och samspel med den hårda ökennatur som omgav dem. Athanasius, som var samtidig med Antonius, skrev den biografi som ligger till grund för legenderna om de frestelser den fromme eremiten drabbades av. Athanasius citerar på flera ställen i sin skrift vad hans hjälte hade att säga om sin ökenboning. Redan då den före detta bonden Antonius såg öknen för första gången blev han “förälskad i den”. Han fascinerades av dess orörda “renhet” och predikade för de eremiter som sökte upp honom: “Mina barn. Låt oss inte förorena denna plats, eftersom de fäder som föregått oss här har renat den”. Det tycks som om  Antoinus ansåg att om du lärt dig leva i harmoni med dina omgivningar, om de så är den öde och sterila öknen, så lär du dig snart respektera de levande varelser som du delar dem med: “Om vi vördar allt med måtta kan vi människor bli förvaltare även av de vilda djuren.”

I La Tentation de Sainte Antoine förmärker läsaren naturens närvaro, som vore den ett levande väsen. Ökendjur dyker emellanåt upp, exempelvis schakalerna, men de är inte alls så hotfulla som den Helige Antonius fantasifoster. Och det är kanske inte så underligt att Antonius där ute i öknens ensamhet kände sig som en del av himmel och jord, samtidigt som han plågades och förundrades av solens bländande närvaro.

Ljusets och värmens livgivande kraft som en del av det offattbara, ofantliga, levande universum är en tanke som uttrycks i Bhagavad Gita, Den Höges sång, skriven någon gång under femhundratalet f.Kr. Liksom flera andra välmenande religiösa skrifter predikar Bhagavad Gita vad som i den kallas Bhakti, en villkorslös kärlek till sin nästa och ett accepterande av Den Högste Gudens obegripliga makt som människans enda väg till inre frid. Fast givetvis har även den tanken missbrukats, förvrängts och missuppfattats.

Han är ett i allt, men tycks vara flera. Genom honom bevaras varje varelse. Från honom utgår ödeläggelse, från honom kommer skapande. Han är ljuset av allt ljus som strålar bortom mörkret. En uppenbarelse, all klarsyns slutpunkt, som nås genom ljuset i allas hjärtan.

Och ljuset från tusentals solar steg på himlen, en prakt likvärdig den Högste Andens strålglans och i det ljuset varseblev Arjuna universum i all dess mångfald, innebörden i gudarnas Guds oändliga enhet.

Assmann, Jan (2005) Death and Salvation in Ancient Egypt. Ithaca NY: Cornell University Press. Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Cannuyer, Christian (2000) L´Égypte copte: Les chrétiens du Nil. Paris: Gallimard. Chitty, Derwas J. (1966) The Desert a City: An Introduction to the Study of Egyptian and Palestinian Monasticism under the Christian Empire. Crestwood NY: St. Vladimir's Seminary Press. Empereur, Jean-Yves (2002) Alexandria: Past, Present and Future. London: Thames & Hudson. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2005) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition. London: Penguin Classics. Henrikson, Alf (1971) Byzantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Khalidi, Tarif (2008) The Qur’an: A new translation. London: Penguin Classics. Mascaró, Juan (1972) The Bhagavad Gita. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Mori, Luca (2020) Ipazia: Un fatale catena di eventi. Milano: RCS Media Group. Pagels, Elaine (1989) The Gnostic Gospels. London: Vintage. Säve-Söderbergh, Torgny (1983) Faraoner och människor: Kulturbilder från det gamla Egypten. Stockholm: Wahlström & Widstrand.