Januari 1981 var jag på väg från Santo Domingo till Köpenhamn, på den tiden bytte vi plan i New York. Nu flög jag ensam. Kommer inte ihåg varför. Antagligen arbetade Rose på jordbruksdepartementet in Santo Domingo och jag på Pildammsskolan i Malmö. Inför vårens terminsstart var jag tvungen att vara i Malmö, alltså måste resan ha ägt rum i början av januari. För att hemfärden skulle bli så billig som möjligt hade jag tagit ett flyg som innebar att jag skulle tillbringa natten i New York och fortsätta resa följande dag. Det var ingen idé att ta sig in till centrum eller sova över på ett hotell i närheten av flygplatsen, det skulle bli både dyrt och besvärligt. Bättre att finna en bekväm stol någonstans i väntsalarna på John F Kennedy flygplatsen och sjunka in i en spännande roman. Enda problemet var att jag inte hade en sådan roman.
Jag hade flugit ner till Dominikanska Republiken den 10:e december. Genom att smyglyssna på ett samtal mellan ett par ungdomar som satt bakom mig förstod jag att med på planet fanns flera som hoppades få vara med vid John Lennons begravning. Den blev aldrig av, men flera av mina sörjande medpassagerare skulle säkert befinna sig bland de 250 000 som samlades i utanför the Dakota Building vid Central Park den 14:e december.
Lennon hade blivit mördad vid elva-tiden på kvällen den 8.e december. Redan innan jag lämnade Sverige hade jag läst vad jag funnit om mordet och jag kunde inte undgå att tänka på det medan jag gick från affär till affär på jakt efter baddräkten som jag lovat köpa åt Rose . Det var kallt och dystert, men ingen snö. Jag fick inte tag på någon baddräkt, off sesaon förklarade butiksbiträdena.
Jag såg affischer för Kubricks The Shining. Filmen hade haft premiär ett halvår tidigare, men gick fortfarande på flera biografer. Jag hade velat se den. Min vän Claes och jag hade sett Barry Lyndon fem gånger och Stephen King kände jag till efter Brian De Palmas utmärkta Carrie, fast jag hade ännu inte läst något av honom.
Nu sökte jag i John F Kennedy flygplatsens huvudterminal efter en bokhandel. Klockan närmade sig elva på kvällen och jag hade fortfarande ingen nattläsning. En man klev ut ur ett tidningsstånd och lyfte armarna för att inför natten dra ner järnjalusin då jag bakom honom skymtade det illgula omslaget på The Shining, eller Varsel som romanen heter på svenska. Jag lyckades hejda mannens stängningsbestyr och även om han stängt kassan kunde jag övertala honom att sälja boken till mig. Belåten över mitt inköp såg jag mig omkring efter en plats där jag kunde tillbringa natten i sällskap med Stephen Kings roman.
Slog mig ner på ett plastsäte och betraktade bokomslaget, som var en kopia av filmaffischen. Now a Stanley Kubrick Film from Warner Bros, starring Jack Nicholson and Shelley Duvall stod det och jag började läsa. Det var en sådan bok jag sökt - en realistisk, händelserik skräckroman med övernaturliga inslag. Upptakten övertygade mig om att jag skulle klara natten utan sömn. En ung make och far har, efter det att ett aktningsvärt litterärt magasin publicerat en av hans noveller, fått arbete som lärare. Till sin förtvivlan upptäcker han snart att han drabbats av en förlamande writer´s block, en total oförmåga att skriva något nytt. Samtidigt plågas han svårt av att ha en lysande elev, vars berättelser vida överträffar något han själv skulle kunna åstadkomma Den misslyckade läraren/författaren lider dessutom av kollegornas undran om hans skriverier, hustruns oro inför framtiden och vad han uppfattar som den geniale elevens illa dolda förakt. Han tar sin tillflykt till spriten, fastnar i missbruket och blir alltmer lättirriterad.
Detta var lysande! Tid och rum försvann. Vid halv tvåtiden på morgonen meddelade en högtalarröst att flygplatsen snart skulle stängas och måste vara utrymd innan klockan två. Stänga? Stängde verkligen JFK, en av världens största flygplatser? Hur kunde det vara möjligt? Kom det inga plan mitt i natten?
Snart stod jag med min axelväska utanför terminalen, resväskan var tack och lov redan polletterad till Köpenhamn. Det var kallt, kanske tio grader under noll, snö på marken, men det snöade inte. Inga taxibilar syntes till. Vart skulle jag ta vägen? Den enda människa som syntes till var en polis som stod och talade i en walkie talkie. Jag gick fram till honom och undrade var närmaste hotell låg. ”Någon milehärifrån” svarade han ointresserat och pekade ut i tomma intet. You can make a try, but I don´t recommend it ”Du kan göra ett försök, men jag rekommenderar det inte”. ”Varför inte? Är det farligt?”. Polisen tycktes ovillig att tala med mig, men var likväl tvungen att förklara sig: ”Inte farligt precis, men det finns ingen gångväg och det är inget vidare att pulsa fram i snön längs vägarna, sen är det ju inte säkert att de har något rum till dig. Inte vid den här tiden.” Innanför fönstren bakom oss släcktes ljusen i avgångshallen. Skulle polismannen stå där hela natten? Kunde han inte från sin bil ringa till något hotell i närheten? Hade han en bil? Kanske kunde han eller någon kollega i en varm polisbil ta mig till närmaste hotell? Jag vågade inte fråga. Den storvuxne mannen gav ett avvisande intryck. Jag tackade honom. Medan jag steg ut i mörkret utanför plattformens skyddande tak grymtade han något ohörbart till svar.
Ett ödsligt landskap – snö, tända gatlyktor, breda vägar som löpte åt olika håll; inga gångstigar, inga trottoarer. Ett bilarnas landskap, men utan bilar. Trodde mig i fjärran skymta en neonskylt, möjligen ett hotell. Trots att jag inte var helt säker på att så kunde vara fallet styrde jag kosan ditåt. Till en början höll jag mig vid kanten av vägarna, men efterhand struntade jag i riskerna och började gå på körbanan. Där fanns inga bilar, inga människor, enbart snö och gatlyktor. Minns inte om vinden var speciellt bitande, enbart kylan, tomheten och avsaknaden av all planering för fotvandrare. Det var en hotellskylt jag skymtat. Minns inte längre namnet. Ibis? Jamiaca Inn?
Det var varmt och stilla i hotellobbyn, den enda belysningen kom från hotellreceptionen och ljusrören vid entrén, resten låg i halvdunkel. Bakom det mörkbruna skranket stod en kraftig, äldre svart man med kortklippt vitt hår och en mörkgrön uniform. Han stod upp och betraktade mig medan jag närmade mig över ett öde, blankpolerat marmorgolv. Antagligen hade han genom någon bevakningskamera sett hur jag kommit fram till hotellet. Han lutade sig fram, log vänligt och undrade:
- Can I help you, Mister? I den öde lobbyn lät orden märkligt dämpade.
Jag berättade om mitt dilemma och undrade om de hade något rum ledigt. Insåg dock att ett sådant skulle vara hopplöst dyrt. Men, det sa jag inte, istället konstaterade jag att mitt flyg lämnade JFK klockan ett följande dag. Receptionisten skakade på huvudet:
- I´m so sorry, Sir. Not even a broom cupboard. Ingenting, inte ens en städskrubb.
Det var en vänlig man, samtidigt vände vi våra ansikten mot entréns perspektivfönster, betraktade mörkret och snön.
-It´s completely against the rules. Det är helt emot reglerna. Men, låt oss göra så här. Ni lägger er och vilar på soffan där borta i hörnet. Om ni skulle somna väcker jag er då de första gästerna dyker upp och så tar vi det därifrån. Är det OK för er?
Jag fann det vara ett ytterst vänligt och generöst erbjudande. Den hygglige portieren kom ut från en sidodörr, tog mig vid ena axeln och förde mig till en svart lädersoffa som stod i ett mörkt, något undanskymt hörn av den stora lobbyn.
-Sitt här. Jag kommer strax tillbaka.
Jag kände mig bortkommen och smått löjlig. Portieren återvände med en kudde i vitt örngott och en grå filt och placerade dem bredvid mig på soffan samtidigt som han undrade:
- By the way, what´s your name?
- Jan
- Nice to meet you John. I´m George. Now … make yourself comfortable. Take a nap if you want to. I´m back with you within a few hours. No worries, just relax. Trevligt att träffa dig John. Jag är George. Gör det nu bekvämt för dig. Ta en tupplur. Jag är tillbaka om några timmar. Var inte orolig, bara koppla av.
Han tände en fotlampa bredvid soffan och försvann sedan genom dörren vid receptionen. Där borta släcktes lampan och det enda ljuset kom nu från entrén utanför glasfönstren och fotlampan som i lobbyns kyliga mörker skapade en trygg ljuscirkel kring mig. Jag tog av mig skorna, lade mig tillrätta och drog upp filten till hakan. En kort stund låg jag bekvämt under filten. Kände mig varm inombords, tacksam över människors godhet, överväldigad av vad som kallats The comfort of strangers, Främlingars tröst.
Kunde inte somna och återgick till Stephen Kings roman. Allt sluttar brant utför för den frustrerade läraren. Han missköter sitt arbete, blir allt lynnigare, okoncentrerad, oengagerad och farlig för sin omgivning. Då hans femårige son rör ihop hans papper med till intet förpliktigande och hopplöst röriga romanutkast får han i fyllan och villan ett raseriutbrott och råkar bryta armen på den skräckslagne sonen. Då han utanför skolan finner att däcken på hans bil blivit sönderskurna inbillar sig läraren att det är hans hatade mönsterelev som är den skyldige, förlorar fattningen och misshandlar honom. Situationen blir ohållbar och han avskedas från sin tjänst.
Rektorn tror dock fortfarande att under den obalanserade ytan hyser den misslyckade läraren en berättartalang i vardande. Han lyckas övertala en bekant att anställa Jack Torrence som tillsynsman på ett säsongsstängt högfjällshotell. Kanske kan det skänka den avsatte läraren och potentielle författaren den koncentration och det lugn han behöver för att övervinna sin alkoholism och sitt destruktiva writer´s block.
.jpg)
I det vinterisolerade hotellet grips Jack Torrence av den kvardröjande dramatik som under decennier lagrats i varje rum, av den mängd levnadsöden som ett hotell ruvar på. En fascination som eldas på genom hans fynd av en mängd, gulnade tidningsurklipp vars innehåll antyder fängslande och skrämmande händelser som ägt rum inom hotellet. Här finns stoff till en mäktig roman. Jack rör sig från rum till rum och hans överhettade fantasi förvandlas efterhand till hallucinationer. Visioner som oavbrutet ökar en besatthet som efterhand leder till en förvriden verklighetsuppfattning. Den tippar över i okontrollerbar galenskap och Jack Torrences vansinne drabbar de enda som finns i hans närhet – hustrun och sonen som innestängda av snön som isolerat hotellet blir hjälplösa offer för Jacks vanföreställningar. Speciellt sonen blir lidande. Liksom fadern är han synsk och kan förnimma, ja till och med se och uppleva de fasor som utspelat sig i hotellet. Men, istället för att uppfatta sonen som en like, en anförvant då det gäller att varsebli hotellets säregna egenliv, betraktar fadern honom som ett hot mot den inspiration och skapakraft han upplever. Isolering, besatthet och en inspiration som fortfarande inte kan omsättas i skrift förvärrar Jack Torrences alkoholism och hat mot sin familj, som han nu uppfattar som irriterande hinder och den yttersta orsaken till hans förlamande writer´s block.
Ett hemsökt hotell, isolerat av ogenomträngliga snömassor. En liten familj fullkomligt i händerna på en alltmer galen familjefar, som tror sig agera på uppdrag av övernaturliga makter – och mer därtill. En genial idé, en obeveklig, ständigt intensifierad berättelse. Inte utan att en mästare som Kubrick gjorde film på romanen och att en annan skicklig berättare, och liksom King före detta alkoholist, P. O. Enquist har rekommenderat Stephen King till nobelpris.
Emellanåt lyfte jag blicken från romanen och såg mig kring i den mörklagda, ödsliga hotellobbyn, ut genom entréns stora glasdörrar, där snön lyste i månsken. Vilken underlig slump hade satt Kings skräckvision i mina händer? En så stark litteraturupplevelse hade jag inte haft sedan jag som tolvåring med hög feber och hjärnhinneinflammation läste Tolkiens Sagan om Ringen. Vid sextiden dök de första hotellgästerna upp. Ljuset tändes. Jag vek ihop filten, placerade den över kudden, satte mig i ett hörn och försökte göra mig så obemärkt som möjligt. Den vänlige nattportieren kom fram till mig, lutade sig fram och sa diskret:
- Om du inte har något emot en obäddad säng så finns det nu ett ledigt rum på femte våningen. Var det klockan ett som ditt flyg gick?
Jag bekräftade hans förmodan. Han log brett och vänligt:
- Då gör vi så här. Städerskan släpper in dig. Du måste vara uppe senast elva och då har jag sagt till om frukost för dig i matsalen, sedan kan du ta hotellets shuttletill JFK.
Djupt gripen undrade jag hur mycket det hela skulle kosta.
- Not a cent and don´t you dare to tip me. Inte en cent och våga inte ge mig dricks.
Det plågar mig fortfarande att jag aldrig skickade George det tackkort jag tänkte sända då jag väl kommit hem till Sverige. Minns den där natten nu då vi befinner oss i vår lägenhet i Dominikanska Republiken. Innan jag den här gången lämnade Sverige hade jag bland gratis bytesböcker på biblioteket i Landskrona funnit en sliten pocketbok - Neil Gaimans American Gods från 2002. På omslaget satt en klisterlapp med texten As good as Stephen King or you money back ”Lika bra som Stephen King eller dina pengar tillbaka”. Givetvis hade erbjudandet löpt ut för mer än tio år sedan och det var inte därför jag bytte boken mot en Mankelldeckare. Det var minnena av The Shining som omslaget väckte. Precis som fallet var på den tiden visste jag att boken nyligen hade filmatiserats, denna gång i form av en TVserie och jag misstänkte att den precis som Kubricks film var annorlunda Kings roman, skulle TVserien skilja sig från Gaimans roman.
Så är i allmänhet fallet med goda filmversioner av fängslande böcker, de är sällan slaviska återgivningar av en bok. Det fungerar inte. Läsaren har sin egen inre vision av det hen läst. Snarare är en god filmatisering av en roman en regissörs egen, högst personliga tolkning av en stor läsupplevelse, något som ofta varit fallet med filmversioner av Kings böcker, med mästerliga filmer som Carrie, The Shining, Misery, Stand by Me, Secret Window och The Shawshank Redemption, undantagen är dessvärre rikliga och de usla filmer, varav Stephen King själv gjort sig skyldig till ett riktigt bottennapp, är inte ens värda att bli omnämnda.
Detta tänkte jag på då jag för lite mer än en vecka sedan tillsammans med Rose flög ner till Dominikanska Republiken, där jag nu skriver det här blockinlägget. På flyget visades en usel filmversion av Stephen Kings romanserie The Dark Tower. En överhettad, hektiskt rörig och effektbelamrad actionrulle helt i avsaknad av de lugnare, mystiskt religiösa övertoner som är närvarande i Kings bokserie. Videospelens febrilt uppdrivna effektsökeri har haft en fatal inverkan på ett flertal hollywoodfilmer, vars ständigt uppskruvade bildflimmer, våldsamma växlingar och underliga vinklar går mig på nerverna, speciellt som det hela förvärras av banalt berättande, omotiverade specialeffekter och förflackad personkaraktäristik. Genom uselt manusarbete och klippning var The Dark Tower i det närmaste obegriplig.
Det kändes som en lättnad att kunna återvända till en roman och därmed sjunka in i min egen föreställningsvärld, istället för att hjälplös kastas kring av en annan persons galna bildstormar. Liksom flera av Kings berättelser var American Godsmångbottnad och ofta överraskande i sin egendomliga belysning av typiskt amerikanska egenheter och fenomen. King har exempelvis behandlat den amerikanska prylbesattheten i Needful Things, bilfetischismen i Christine, dödsförnekandet i Pet Sematary, mobiltelefonberoendet i Cell och kändisdyrkan i Misery, för att enbart nämna några samtida teman i hans böcker. I American Godsbelyser engelsmannen Neil Gaiman USAs roll som ett invandrarland, där uråldriga traditioner och livsformer förändrats och nu hotas av masskonsumtion och masskommunikation. En nation där kändisdyrkan, strävan efter rikedom och ersättandet av verkligt liv med make believe förstör människors bävan inför det okända, mystikens förvandlande kraft och en sann religion som speglar livets mångfald och oförutsägbarhet; dess smärta, glädje och storhet.
Gaimans amerikanska gudar fördes till USA av irländare, skandinaver, afrikaner, ryssar, judar, indier och kineser, enbart för att där glömmas bort och i den främmande, avmystifierade miljön förvandlas till medellösa invandrare, som nu för en eländig tillvaro som marginaliserade, odyrkade föredettingar. Precis som King, skildrar Gaiman en amerikansk vardagstillvaro som döljer bråddjup av skräck och mysterier, vars portar emellanåt gläntas för att släppa in demoner och osäkerhet i helylleamerikanska småstäder.
Med ett igenkännande småleende fann jag exempelvis att Odin, den gangleri, ”färdtrötte”, vandraren, skollvaldr, svindlaren, sangetall, sanningsökaren ochAllfadern i Gaimans roman dök upp som en omoralisk småskojare, som likväl dolde en allomfattande vishet.
Mr. Ibis (Toth) och Mr. Jacquel (Anubis) var ett par begravningsentreprenörer i en småstad vid Mississippi,
medan Czernobog, en slavisk gud som jag skrev om i mitt förra blogginlägg, blev till en pensionerad slaktare som bodde i en nergången lägenhet i Chicago, tillsammans med de tre åldriga Zoryasystrarna, även de slaviska gudomligheter.
Mr Nancy, en lätt alkoholiserad historieberättare från den amerikanska södern, var i själva verket den västafrikanske tricksterguden Anansi, o.s.v. För övrigt fann jag i Gailmans bok en skickligt komprimerad version av slavhandelns omänsklighet. Hur västafrikaner ofta såldes som slavar av sina egna stamfränder och under omänskligt lidande, tätt packade i stinkande, infekterade skepp, fördes över Atlanten till fortsatt elände på karibiska och amerikanska plantager, där de misshandlades, stympades och drevs in i död och elände. Gaiman lyckas med konststycket att i ett par meningar fånga in det haitiska slavupproret och dess enarmade, voodoopräst Mackandal och hur en våldtagen flicka växer upp till att bli en vördad voodooprästinna i Lousianas träskområden. Minns hur jag lika oväntat fann en jämbördigt komprimerad och skickligt utförd sammanfattning av Sovjetunionens ”stora fosterländska krig” i Colum McCanns Dancer, en roman som bygger på Rudolf Nurejevs liv.
Amerikanska gudar? Finns det sådana? Filosofen Xenophanes från Kolofon konstaterade:
Men om hästar eller oxar eller lejon hade haft händer eller kunde rita med dem och åstadkomma samma arbeten som människor, då skulle hästarna teckna gudarnas gestalter så att de liknade hästar och oxarna skulle göra dem som om de vore lika oxar, de skulle ge dem kroppar lika dem som de själva har […] Etioperna påstår att deras gudar är plattnästa och svarta; trakerna att deras är blåögda och rödhåriga.
Uppenbarligen skapar människor gudar som präglas av arv, miljö och tradition. Vi behöver gudomlighter som svarar mot våra behov och ändras våra önskningar och anspråk anpassar vi våra gudar till dem. Bönder har fruktbarhetsgudar, medan konsumenter har konsumtionsgudar. Gudar blir till schabloner som präglas av sina funktioner.
Den postmoderne filosofen Jean Baudrillard skulle antagligen hävda att gudar är simulacra, förvrängda kopior/tolkningar av verkligheten, som förvandlats till en sanning och därmed förvärvat en egen existens. De finns till, men har egentligen inget samband med ”verkligheten” i sig.
Att religion förändras genom platsen där den praktiseras fick jag för flera år sedan uppleva då jag studerade religiösa förställningar kring en bondeledare vid namn Olivorio Mateo, som dyrkas som Gud i gränsområdena mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Så sent som 1922 dödades Olivorio av amerikanska marinsoldater, men en kult med legender, hymner och ritualer till hans ära har redan vuxit sig stark kring honom. För flera år sedan fick jag privilegiet att personligen bli bekant med personer som känt Olivorio, som vandrat med honom i Hispaniolas bergstrakter och som likväl var fast övertygade om att deras vän och ledare fortsätter leva i en annan existens. Att han till och med är identisk med Gud.
Jag fann att olivorister som bodde i Santo Domingo deltar i olivoristiska riter då de besöker sina hembyar, men då de vistas i huvudstaden, eller i USA, identifierar sig de flesta av dem sig som pingstvänner. De säger att Olivorio har sin hemvist i deras forna hembygd, men att han i de moderna storstäderna manifesterar sig i form av pingstvännernas gud.
Så varför skulle inte de amerikanska invandrarna glömma bort, eller anpassa, sin tro på gudar och andliga väsen till förhållandena de mötte i Det Nya Landet? Där en ny tro vuxit fram, baserad på myter om framgång, kroppslig perfektion, evig ungdom, glamour, rikedom och kändisskap. Med role models som Superman, eller Superwoman, Kim Kardashian eller andra superstars som genom att vara famous for being famous ”kända för att vara kända” framstår som om de vore förmer, eller fullkomligt annorlunda, än oss vanliga döda. Många drömmer om att ett möte med sådana kändisar vore som att undfå nåden av att få vara nära Jesus, Guds Moder eller något legendariskt helgon.
USA är ett land där religion kan betyda att du sänder hundra dollar till en TVevangelist, som i välskräddad kostym predikar framgångsteologi och försäkrar att han å dina vägnar kan be till Gud så att du blir frisk, får ett toppjobb, eller en lyxbil. Där höjden av lycka är att bli sedd i TV, möta en idol eller vinna miljontals dollar på lotto. Där en tro på Gud betyder att du är bibeltrogen, patriot, vapeninnehavare, abortmotståndare, fördömer homosexuella och röstar på Trump. Eller som jag en gång såg på en bumper sticker i Florida: God, guns and guts made America great. Let´s keep all three, ”Gud, vapen och mod gjorde Amerika stort. Låt oss behålla alla tre.”
Fundamentalisternas Gud är fullständigt annorlunda det Gamla Testamentetskraftfulle, farligt oberäknelige dundergud, eller det Nya Testamentets förlåtande fadersgestalt. Gaimans Odin är även han en undanglidande gestalt. Han är både mänsklig och gudomlig. Ingen litar på Odin, men alla vet att hans kunskap är vida överlägsen deras. Att han i sin egenskap av Allfader har en plan för Skapelsen och känner framtiden, men ingen förstår vad planen egentligen går ut på, eller hur framtiden kommer att te sig.
American Gods rymmer även det stora landets egna gudar, urinvånarnas gudomlighter som lever sina skuggliv under jorden, eller i nerslitna husvagnar och skjul, där de dricker öl och sprit alltmedan de stillatigande betraktar förfallet omkring sig och förhåller sig tvivlande till Odins verksamhet. De är landets ursprungliga natur, de är ett med skogen, bergen och marken och rör sig från den ena världen till den andra som en man som vandrar genom sol och skugga. De vet hur man kan träda in i den andliga sfär som döljer sig bakom det tillstånd som vi kallar ”verkligheten”.
I Gaimans roman försöker Mr. Wednesday, dvs Odin, övertyga de trötta, åldriga gudarna som från alla världens hörn hamnat i USA, att ställa upp i slutstriden mot de nya gudomligheter som skapats i den Nya Världen. En Ragnarök genom vilken den andliga sfären skall återuppstå; frisk, stark och förnyad.
I Anderna och Karibien har jag mött människor som sagt sig leva i ”båda världarna”. Vår dagliga tillvaro och den gränslösa värld där vi möter gudar, demoner och avlidnas andar. En sfär vi skymtar då vi drömmer, men som är verklighet för dem. En sådan samverkan mellan olika sfärer möter vi även i Gaimans roman där gymnastikskon Shadow emellanåt träffar sin avlidna hustru, alltmedan han arbetar som chaufför och allt-i-allo år Mr. Wednesday och genom sitt arbete möter olika sjaskiga och fattiga gudar, samtidigt som han i en amerikansk småstad för en tämligen vardaglig tillvaro och lyckas finna lösningen på ett stort antal mord på försvunna ungdomar.
Sådana glidningar mellan fantasi och realitet har jag lärt mig uppskatta i Gaimans och Kings romaner. Jag vet uppriktigt sagt inte om de är några berättare i världsklass, men de gör mig sällan besviken. King är exempelvis en författare som kan svänga våldsamt mellan tämligen slentrianmässigt berättande och åstadkomma vad jag uppfattat som mästerverk. En sömlös relation mellan fantasins och verklighetens sfärer är förvisso närvarande hos litteraturhistoriens mest beundrade fixstjärnor, med namn som Homeros, Dante, Shakespeare, Cervantes och Bulgakov.
Jag vet inte om gudar finns, en osäkerhet som dessvärre inte har förvandlats till visshet genom mina möten med beundransvärda personligheter som varit bergfast övertygade om det gudomligas existens och som försäkrat mig om att de är i daglig kontakt antingen med flera gudar, eller en enda Gud.
Jag har dock genom läsning, konst, musik och drömmar emellanåt kunnat träda in i vad jag antar vara den sfär som jag fått mig beskriven och ibland undrar jag hur livet ter sig för de av mina medmänniskor som säger sig inte tro på någonting. Som inte förmår träda in i konstens, religionens och litteraturens artificiella paradis.
Baudrillard, Jean (1994) Simulacra and Simulation (The Body in Theory: Histories of Cultural Materialism). Ann Arbor MI: University of Michigan Press. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.
