ÄR GUD GOD?

Varför skola mänskor strida,

varför skall det flyta blod.

Varför skall så många lida

blott för någras yvesmod.

Kom att tänka revyförfattaren Emil Norlanders gripande visa från 1915 och har sedan gått och nynnat på den sedan jag för någon vecka sedan började känna av att året går mot sitt slut och att jag snart, som Majakovskij skrev, med olust kommer att känna "decembernattens lömska snegling genom rutan". Ett grått missmod griper emellanåt de flesta av oss, speciellt då vi känner att allt inte går oss väl i händer. Och även om vi inte vill erkänna det kan vi då kanske undra över varför Gud inte gynnat oss mer än vad han gjort. Oftast en lumpen jämmer, speciellt om den kommer från en privilgierad människa som jag. Någon som har så oerhört mycket att vara tacksam över. En klagan som framstår som patetisk och skamlig om den jämförs med lidandet hos alla de som lidit/lider som så mycket värre än jag. Det hopplöst, råa lidandet i isoleringsceller och dödsläger, förtvivlan i sönderbombade städer, sjukdom, svält och övergivenhet.

Medan jag skrev detta vann Trump valet i USA. Jag anade det, men hur kunde det likväl vara möjligt? Känner mig slagrörd, förlamad, äcklad, antagligen är det en katastrof, oavsett vilken politisk uppfattning du än har. En och annan lär hävda att det var Guds vilja. För några dagar sedan såg jag på TV hur en äldre, amerikansk dam blev intervjuad.Hon berättade:

- Varje morgon och kväll går jag ner på mina knän och ber till Gud att Trump skall vinna.

Blev hon bönhörd? Var finns den gudomliga rättvisan? Flera av mina väninnor har drabbats av cancer, med allt vad det innebär av dödsskräck och smärta. Och vad värre är, med tanke på rättskänslan, de har samtliga varit och är ytterst välvilliga, levande och vackra kvinnor som gett mycket till sina medmänniskor, inte minst mig. De är och var betydligt bättre personer än jag, som till skillnad från dem ännu inte lidit av några större åkommor.

Det urgamla teodicéproblemet - frågan om ondskans, dumhetens och lidandets oavbrutna närvaro, överallt och under alla tider. Det kalla och obarmhärtiga våldet. Hur kan någon under sådana förhållanden förklara tron på en omtänksam och kärleksfull Guds existens?

Redan i början av 300-talet skrev Lactatnius en välformulerad text om Guds ilska. Lactatnius var en beläst och ytterst kunnig rådgivare till Konstantin den Store. Hans åsikter och skarpa förklaringar av den kristna tron har haft stor betydelse för eftervärlden. I sin skrift tar Lactantius upp frågan om ondskans närvaro i Guds skapelse. För att ge relief åt sina åsikter citerar han en mängd antika filosofer, bland andra Epikuros, denne misskände men alldeles utmärkte filosof.

Det finns enbart ett fåtal fragment kvar av Epikuros skrifter, men dessa är intressanta och hans efterföljare har hyllat honom som en försynt och vänlig man. Under sin sista tid drabbades Epikuros av en mycket smärtsam sjukdom. I ett brev skriver han: ”Jag är inne på den sjunde dagen då jag inte kunnat urinera och har haft smärtor av en sådan grad som leder till döden.” Han konstaterade samtidigt att ”mina smärtor uppvägs av glädjen jag erhåller från att minnas mina teorier och upptäckter.” Flera av dessa tankar samlades av en viss Diogenes Laertios på 200-talet och det är möjligt att hans skrifter utgjorde grunden för Lactantius uppskattning av Epikuros.

Många av Epikuros tankar kretsade kring frågan hur det kom sig att gudarna kunde acceptera ondska och lidande. Epikuros, som levde under 300-talet f.Kr., ansåg att "gudar" existerade, men för honom var de en beteckning på opersonliga krafter som styr och håller samman världsalltet. Att föreställa sig en gud som en varelse med mänskliga egenskaper skulle enligt Epikuros enbart leda till tvivel och lidande. Att tanklöst underkasta oss tron på en välvillig gud vore liktydigt med att förneka vårt intellekt och bli förödande för nyfikenhetens glädje:

Om vi aldrig ansattes av oro för hur fenomenen i himlen eller atmosfären angick oss, eller av fruktan för döden eller av osäkerheten rörande gränserna för våra smärtor och begär, då skulle vi inte ha någon anledning att studera naturen och dess fenomen.

Lactanius tillämpning av Epikuros syn på gudomlig godhet på kristendomen formar sig till en utmärkt sammanfattning av teodicéproblematiken:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Kan en kyrkofader på ett så flagrant sätt ifrågasätta Guds allmakt, även om han gömmer sig bakom en hednisk filosof? Lactantius gör ett försök att rädda tron på Guds godhet genom att påstå att om inte ondskan funnits skulle vi heller inte veta vad godhet var. Vi skulle likt djuren vara fullständigt omedvetna om Guds närvaro i sin skapelse. Utan ondska skulle vi inte ha något skäl för att söka skydd och stöd hos Gud. Han vill bli älskad och för att älska måste vi ställas inför ett val, utan ett sådant finns ingen kärlek.

Att det utan ondska inte finns några valmöjligheter är ett argument som ofta använts inom kristendomen och då med hänvisning till Skapelseberättelsen, i vilken människan, genom att äta frukterna från Kunskapens träd, ställdes inför valet att älska sig själv och förlita sig på sin egen duglighet, eller att istället förlita sig på Guds makt och välvilja. Genom att ställa människan inför ett sådant val var Ormen i Lustgården egentligen en Guds tjänare:

Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?" Kvinnan svarade ormen: "Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ”Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö." Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont." 

Lactantius spädde på sin argumentation genom att förklara att Den Yttersta Domen stod inför dörren och att de kristna inte hade tid att argumentera om Gud var ond eller god. Deras enda möjlighet till frälsning vore att tro på Bibelns försäkran om existensen av en allsmäktig gud. Varför slösa värdefull tid på hårklyverier kring sådant som vi ändå inte begriper? Som Paulus skrev i sitt första brev till korintierna:

När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen sträcker sig mina tankar mycket längre och jag har lagt av det som är barnsligt. På samma sätt kan vi bara se och förstå en del av Guds storhet nu. Det är som spegelbilden i en orolig vattenyta. Men en dag ska vi se honom i hans fullhet, ansikte mot ansikte. Allt det som jag nu vet är ofullkomligt, men då ska jag veta allt precis som Gud vet allt om mig nu.

Jesus fick frågan varför Gud inte utplånar ondskan och svarade då: ”Om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden (Mat 13:29-30).” Kanske reflekterar Jesu ord en på den tiden vanlig uppfattning - grubbel kring ondskans närvaro kunde inte påverka Guds allmakt. Inom Judendom och Islam tar teorier kring ondskans närvaro i Guds skapelse i allmänhet inte någon större plats. Om du accepterar Guds allmakt är det fullt tillräckligt att föra ett rättfärdigt liv i enlighet med religiösa bruk och förordningar.

Givetvis finns det undantag. Inom både Judendom och Islam finns en mängd skribenter som grubblat kring ondska och lidande. Inom Islam har speciellt sufierna behandlat teodicéproblemet.

Koranen nämner Iblis, Djävulen, som en motståndare till Gud, men han är likväl underordnad Honom. Iblis är sinnebilden för hybris, storhetsvansinne baserat på självhävdelse. En överdriven uppskattning av sin makt och förmåga. Namnet Iblis tolkas i allmänhet som ”han som orsakar förtvivlan”. Att tro sig vara bättre än andra människor, eller till och med likställd med Gud, leder till isolering och ensamhet. En maktgalen människa isolerar sig från andra, från skapelsen och normal mänsklig gemenskap.

Iblis ”viskar in i våra hjärtan” och sår därmed tvivel på allt, utom vår egen rättfärdighet. Iblis är egoismens röst, en överdriven tro på vår egen förträfflighet. När Gud beordrade alla varelser att böja knä inför Adam, vägrade Iblis göra det. Han såg enbart leran Gud använt för att skapa människan och inte den gudomliga andedräkt som gav honom liv. På samma sätt uppfattar inte egoister det liv de delar med andra människor, utan ser enbart den materiella nytta de kan få från dem.

Sufismen kan betraktas som en systematisk väg till självkännedom, både genom praktiska övningar och undervisning. Abu Hamed Al- Ghazzali sökte likt många sufier efter en metod att förena den troendes själ med Gud. En sufier vill se bortom sinnevärlden och finna det som kallas den Yttersta Verkligheten.

I sin bok Lyckans alkemi, på persiska Kimiya-yi Sa'ādat, förklarade Al-Ghazzali att fromma muslimer måste följa Islams bud och förordningar, om de gör det kan de också söka Gud i sitt inre och där finna en kärlek bortom gott och ont. Genom att rena sinnet och inse att kärleken är Guds sanna väsen, öppnar vi vårt medvetande. Al-Ghazzalis budskap påminner om Jesu ord: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. (Matt. 5:17)”  Den sufiske poeten Jalal al-din Rumi (1207 – 1273) jämförde insikten om Guds allmakt med sökandet efter kärlek: 

Strax efter att jag hört min första kärlekshistoria

sökte jag efter dig,

utan att inse hur blind jag var.

Älskande möts inte.

De finns alltid i varandra.

Al-Ghazzalis skrift borde kanske inte översättas som Lyckans alkemi, utan snarare som Vetenskapen om lyckans uppkomst. För Al-Ghazzali var ”alkemi” liktydigt med kunskapen om att kosmos är en manifestation av Gud. Att det inte finns någonting utanför Gud. Ordet al-kīmiyā’ kommer från greiskans χημία som var grekernas namn på Egypten, från egyptiskans khmi, i betydelsen ”svart jord”. Kīmiyā’ har alltså med liv att göra, om växter som spirar ur den svarta, bördiga jorden.

Grekerna kopplade förmågan att ge liv till egypternas förmåga att genom heka (aktiverande av livskraften) skapa liv ur materiella ting, som när växter spirar ur myllan. Det grekiska χημία var från början en beteckning på studiet av vattnets egenskaper, av tillväxt och livgivande krafter. Först senare kom begreppet att betyda magi, i meningen att använda övernaturliga krafter för praktiska syften. Eftersom ordet var kopplat till ”det svarta” kom χημία snart att beteckna magi använd i onda avsikter – ”svart magi”.

Med begreppet Lyckans alkemi menade Al-Ghazzali att genom kunskap om världens sanna natur, dess absoluta överensstämmelse med Gud, når du fram till gemenskap med det gudomliga. Sufierna baserade sin mystik på korantexter som de tolkade i enlighet med sin uppfattning om att man måste söka Gud i sitt inre. Exempelvis kunde de använda Koranens text om konflikten mellan Adams söner – Kain och Abel. Genom sin avundsjuka på brodern kunde Kain inte förstå att båda bröderna hade del av Guds ande. En blindhet som fick Kain att föra in ondskan i Guds skapelse. Både Kain och Abel dyrkade Gud, men Kain fick för sig att Gud gynnade hans bror. Det var misstanken om Guds orättvisa som födde Kains hat och därmed gav upphov till ondskan:

Berätta för dem den sanna historien om Adams två söner. De gjorde en offergåva som accepterades från den ena, men inte från den andra. Han sa, "Jag kommer säkerligen att döda dig." Han sa "GUD accepterar enbart gåvor från de rättfärdiga.  Om du bär hand på mig för att döda mig, sträcker jag inte ut min hand för att döda dig. För jag vördar GUD, universums Herre. Jag vill att du, inte jag, ska bära min synd och din synd, sedan hamnar du med de som vistas i Helvetet. Det är straffet för de som överträder." Hans egoism provocerade honom till att döda sin bror. Han dödade honom och hamnade bland förlorarna. […] På grund av detta fastställde vi för Israels Barn, att för den som mördar en person som inte begått ett mord eller hemska brott, ska det vara som om han mördat alla människor. Och för den som skonar ett liv, ska det vara som om han skonat livet på alla människor. Våra budbärare gick till dem med tydliga bevis och uppenbarelser, men de flesta av dem efter allt detta överträder ändå. (Koranen 5:27 – 32).

Enligt Koranen har vi all rätt att försvara oss mot orättvisor och våld, men Abel valde likväl att inte försvara sig från sin ondsinte bror. Abel ville inte förgripa sig mot Guds skapelse, utan satte ett högt moraliskt krav på sig själv och lät därmed synden straffa sig själv. Enligt sufierna var Abels val ett accepterande av Allahs gudomliga vilja. Genom att inte bruka våld accepterade Abel sin livslott och likt en sann sufier underkastade han sig den ordning som Gud fastställt. Genom att disciplinera sig själv i enlighet med sufismens regler bereder sig en troende för en livsföring som behagar Gud. Oförmågan att uthärda världens ondska finner sin orsak i en bristfällig tro på Guds allmakt.

Att Gud utgör en integrerad del av världen är även en viktig ingrediens inom den mystiska riktning som inom Judendomen kallas för Kabbala, Mottagande. Liksom sufierna ägnar sig kabbalisterna åt ett intensivt studium av sin omvärld och även de strävar efter en förening med Gud och har tacklat problemet med ondskans närvaro i världen. Kabbalisterna hävdar dock starkare än sufierna det fria valets betydelse.

Enligt kabbalisterna har Gud dolt sig, men vi kan finna Honom genom sefirot, spåren av Eyn Sof, Oändligheten. Sefirot betyder ”utstrålning”, eller ”utflöde” och är en slags ”gnistor” av det gudomliga, som om de samlas blir till en helhet som för oss närmre Gud. Bland de tio sefirot finner vi begrepp som vishet, barmhärtighet, skönhet och förståelse. Genom att tillämpa dem och förena dem till en helhet närmar vi oss Gud. Kabbala kräver liksom sufismen både disciplin och kärlek.

Den kanske mest komplicerade, men samtidigt sofistikerade beskrivningen av skapandet av ondskan inom kabbalatraditionen bygger på Isac Lurias (1534 – 1572) teorier. Eftersom Luria levde och verkade i Tzfat i Palestina under det Ottomanska Imperiet, är det inte omöjligt att han utvecklade sina tankegångar med medvetenhet om sufiernas system.

Enligt Luria omfattade Gud i begynnelsen allt. Likt hinduernas Brahma ”vilade han i sig själv”. Men för att skapa krävs rörelse och för att något skall röra sig krävs tomma ytor att röra sig på. Gud, eller som kabbalisterna kallar honom Ein Sof, Oändligheten, var därför tvungen att dra ihop sig för att därigenom skapa en tomhet, Khalal Hapanu, Den Tomma/Lediga Rymden, och det är där vi människor nu vistas.  

Gud finns alltså, vi är omgivna av honom. Han är oändligheten, men Han har förpassat oss till tomheten så att vi skall kunna söka honom i den. Det är sökandet som gör oss till goda människor. I tomheten är vi förlorade och för att finna en utväg måste vi, genom kärlek och omvårdnad, söka oss till varandra. Till vägledning har vi sefirot, de gnistor av den gudomliga närvaron vi finner i de heliga skrifterna, hos varandra och inom oss själva.

Vishet är det samma som Naham D´kissufa, Skammens bröd, det vill säga medvetenheten om våra tillkortakommanden och synder. Guds frånvaro gör att vi genom kunskap om vår otillräcklighet kan skapa ”kärlekens bröd”, som vi sedan kan dela med oss till varandra under vår vandring genom Khalal Hapanu, på vår väg mot kärlekens och medkänslans värme hos Gud. Det är vår vilja till och vår strävan efter det goda som frälser oss. Ondskan finns i tomheten.

I sin fantastiska saga Snödrottningen vände H.C. Andersen på ett märkligt sätt Kabbalas värld. De lysande skärvorna som spritt sig i världen blir hos honom istället för sefirot som är godhetens återspegling, till ondskans redskap.

H.C. Anderssen börjar genom att berätta hur ett elakt troll, ”ett av de allra värsta, det var ´den  lede´”, en dag var på riktigt gott humör och då gjorde sig en spegel:

som hade den egenskapen, allt gott och fagert, som speglade sig i den krympte ihop där till nästan ingenting, men allt som inte dugde något till och tog sig illa ut, det framträdde riktigt och blev ännu värre. Det vackraste landskap sågo i den spegeln ut som kokt spenat, och de bästa människorna blevo vämjeliga eller till ett stort huvud utan någon mage, ansiktena blevo så förvridna att de voro oigenkännliga. […] Vaknade någon from och god tanke hos en människa då visade sig ett sådant grin i spegeln att trolldjävulen måste skratta åt sin snillrika uppfinning.

Tillsammans med sina smådjävlar, som gick i Djävulens ”trollskola”, for han runt hela jorden och lät människorna spegla sig och sin omgivning i den onda trollspegeln, därmed fick de en förvriden uppfattning om allting och kunde inte komma överens om någonting. De började slåss och bråka, något som Djävulen tyckte var förskräckligt roligt.

Djävulen fick den strålande idén att med sina smådjävlar flyga upp till Himmelen för att låta Gud och änglarna spegla sig. Då skulle allt förvandlas till det Kaos som Djävulen alltid eftersträvade. Men på väg dit upp började spegeln skälva i djävlarnas händer, de tappade den och då den föll till jorden splittrades den i ”hundra miljoner, biljoner och ännu flera bitar”.

Några skärvor blev mindre än sandkorn och virvlade kring i luften. Om ett sådant glaskorn hamnade i ögat på någon blev allt förvridet och dess offer kunde enbart se sådant som var tokigt hos en sak, händelse eller människa. Några spegelbitar blev så pass stora att de kunde begagnas som fönsterglas, speciellt hos rika människor, på platser där man bestämde över andra, som slott och rättssalar. Andra glasskivor användes till glasögon. Varje glasskärva behöll sin egenskap att förvrida, förvanska och förvärra verkligheten. Värst var det om ett litet korn magiskt spegelglas kunde smyga sig in i kroppen och nå fram till hjärtat, för då ”blev det riktigt hemskt, det hjärtat blev till en istapp.”

Kom att tänka på Benedict Spinoza (1632 – 1677) som försörjde sig genom att slipa optiskt glas, något som ledde till en tidig död i lungsot. Partiklarna från glasets kvartsdamm lagrades i Spinozas lungor, som inte kunde göra sig av med dem utan istället kapslade in dem i ärrvävnad, tills knutor och inflammationer tog död på honom. Att glaset dödade Spinoza kan kanske ses som en sinnebild för hans filosofi. Det optiska glaset han slipade gjorde till skillnad från Andersens trollglas att människor kunde se bättre. Spinoza var onekligen skarpsynt och han betraktade tillvaron på ett annorlunda sätt än de flesta av sina medmänniskor. Att glaset blev en del av Spinozas kropp kan sättas i samband med hans tankar. Spinoza såg nämligen inte någon skillnad mellan död materia, kropp och själ, de var enbart olika sidor av samma mynt.

Spinoza hävdade att allt som existerar, hela universum, är en verklighet styrd av en för evigt fastställd uppsättning regler. Gud och naturen är enbart två namn för samma verklighet. Skapelsen består av mindre enheter som befinner sig i olika, ständigt förändrade lägen, styrda av orsak och verkan. Allt utgör samtidigt en odelbar helhet. Gud existerar och all materia är delar av Gud, något som onekligen påminner om de grundtankar inom Islam och Judendom som jag försökt beskriva ovan.

Eftersom allt hänger samman, begränsar sig varje förklaring till smärre enheter och förhållanden inom ett obegripligt stort och allomfattande system - Gud/Universum. Politik och vetenskap befattar sig med yttre handlingar och förhållanden, medan religion inte kan kringärdas genoi några dogmer, där gäller enbart kärlek, rättrådighet och hängivenhet åt Gud, dvs. det sådant som vi eftersträvar genom våra grundaffekter, det vill säga våra lust- och olustkänslor.

Det goda är allt sådant som vi uppfattar som välmenande och glädjerikt, det gynnar laetitia, glädje och förnöjsamhet, medan dess motsats, tristitia, sorg och ondska, minskar själens livskraft. Det Spinoza kallar etik är vår gemensamma strävan efter det bästa för oss själva och andra, inte minst den natur som omger oss och som vi alla är beroende av. Allt hänger samman.

Givetvis blev den tolerante och klarsynte Spinoza anfallen från alla håll; från judar och kristna, teologer, politiker och vetenskapsmän. Visserligen blev han erbjuden en professur vid Heidelbergs universitet, men accepterade inte erbjudandet eftersom han ansåg att det skulle begränsa hans möjlighet att uttrycka sina åsikter.

Spinozas skrifter sattes upp på den Katolska Kyrkans index över förbjudna och skadliga böcker. Redan vid 23 års ålder, innan han skrivit något över huvud taget, sattes Spinoza i cherem, det vill säga lystes i bann av de Äldstes Råd för den judiska församlingen i Amsterdam. Förbannelsen finns bevarad, men inte domstolshandlingarna. Det står dock klart att Församlingen fann honom skyldig till ifrågasättande av det gudomliga ursprunget för Moses Lag. Dessutom att Spinoza betraktade Gud som en abstraktion och inte som ett dömande och frälsande väsen. Cherems formulering var obarmhärtig:

Förbannad vare han under dagen och under natten; förbannad när han går till sängs och då han stiger upp; förbannad då han går ut och då han kommer hem. Herren kommer inte att skona honom. Herrens ilska och vrede kommer att drabba denne man och över honom ösa alla de förbannelser som finns nedskrivna i denna bok. Herren kommer att utplåna hans namn under himmelen. Herren kommer att till hans skada skilja honom från alla Israels stammar, med alla de förbannelser som finns i Förbundet, inskrivet i Lagens Bok.

Vad som drabbade Spinoza var Bet Din, ett hebreiskt ord som betyder Domens Hus. Från början en plats där rabbiner möttes för att förkunnadomar i samband med brott mot religiösa lagar och förordningar. Sedan blev det namnet för en slags juridisk diskussion mellan teologiskt kunniga personer, där argument för eller emot en fällande dom diskuterades. Elie Wiesel har skrivit en pjäs om en Bet Din där den anklagade inte är någon mindre än Gud själv – Rättegången mot Gud (som den hölls in Shamgorod den 25:e februari 1649).

Pjäsen är skriven som ett Purimshil. Detta var en slags lustspel, nästan som Commedia dell´arte, som under purimfesterna spelades upp av resande teatergrupper i de jiddishtalande byarna i Ukraina, Polen och Ryssland. Purim var glada fester som firades till minne av hur den judiska hjältinnan Esther räddat sitt folk från att bli massakrerat av den onde kungen Haman. Jag har någonstans läst att Wiesels pjäs inte betraktas som något större mästerverk, men då jag fick tag på den fann jag att pjäsen var alldeles utmärkt dramatik – färgstark, fartfylld och levande. Jag finner det märkligt att den inte spelas mer.

Handlingen är i korthet att tre Purimschpilers, vandrande skådespelare, en vinterdag 1649 kommer till ett shtetel, en liten stad vid namn Shamgorod i Ukraina. De söker sig till värdshuset och erbjuder värdshusvärden att uppföra ett purimlustspel i utbyte mot mat, dryck och husrum. Värdshusvärden blir arg och upprörd. Hur kan de tänka sig att uppföra ett gyckelspel i en stad där förra året Khmelnytskys kosackhorder hade slaktat alla judar förutom honom och hans dotter, som aldrig blivit sig själv lik efter det att hon våldtagits? Men, skådespelarna är uthungrade och frusna och måste ha husrum, Till slut går värdshusvärden med. De skall få spela sin komedi, men han skall välja temat. De går med på det och värden säger då att han vill att de skall uppföra en Bet Din där den anklagade inte är någon annan än Gud själv. Värdshusvärden Berish skall agera åklagare, de tre skådespelarna skall vara domare, den kristna pigan Maria och värdens dotter vittnen och en ortodox präst skall agera publik, med rätt att ge sina kommentarer.

Det hela får en dramatisk bakgrund genom att prästen, en rundnätt bon viveur som är ute efter gratis mat och dryck, berättar att han hört att den lilla staden hotas av en ny pogrom, Det finns antisemiter som vill döda Berish, hans dotter och den kristna pigan som lever med dem. De kommer säkerligen att döda även de tre skådespelarna. Berish förklarar dock att han redan förlorat allt han älskat och innan han dör tänker han anklaga Gud för all hans grymhet och alla orättvisor han låtit drabba Sitt folk. Prästen blir skakad, trots sin vilja att rädda Berish är han innerst inne en övertygad antisemit och betraktar alla judar som kristusmördare. Berish misstänker att prästens varningar om en förestående massaker enbart kan vara ett trick för att kunna döpa honom och hans dotter.

Innan pjäsen i pjäsen börjar kan deltagarna inte enas om vem som skall försvara Gud. Då dyker Sam upp. En stilig, vältalig främling med stora kunskaper om judisk tro och lag. Enligt Wiesels scenanvisningar är Sam:

en främling, intelligent, cynisk och mycket tillmötesgående. Kanske något demonisk. Hans ålder? Fortfarande ung. Prydlig, nästan elegant. Behärskad.

Antagligen är även Sam jude, fast han tycks ha god kontakt med de kristna. Pigan Maria vet vem han är, men ingen annan känner Sam. Främlingen tar på sig rollen som Guds försvarare.

Sam förklarar att eftersom Gud har gett oss vår fria vilja är vi tillåtna att ifrågasätta Hans handlande. Vi kan till och med från Gud kräva redogörelser och bevekelsegrunder för Hans uppträdande. Eftersom han inte svarar direkt, måste vi söka Gud i den inre röst vi finner inom oss. Enligt Sam säger den oss att Gud vill det goda, att vi alla mår bäst om vi hjälper varandra och visar varandra kärlek. Ondskans och grymhetens närvaro kan inte förklaras genom vårt begränsade förstånd. Vi får anklaga Gud, men kan inte förneka honom, det vore att förneka skapelsens existens. Det ankommer människan att tolka den gudomliga rättvisan på ett sådant sätt att den blir grunden för godhet och medkänsla.

Sam avslutar sitt försvarstal genom att deklarera: ”Uthärda. Acceptera. Säg tack och amen. Vår uppgift är att vörda och prisa Gud. Att älska honom till varje pris!” De tre skådespelarna blir djupt gripna av Sams tal och hyllar honom som en mirakelgörare, en rabbi, en lärare, en av de 37 goda människor som enligt Talmud lever på jorden, en tzaddik.

Men Bashirs vrede lägger sig inte. Kanske han anar han vem Sam verkligen är, något som Maria, pigan, hela tiden vetat och som understryks av Sams ord:

… och om jag berättade för er att jag är Guds sändebud? Att jag besöker Hans skapelse och bär med mig mina iakttagelser tillbaka till honom. Jag ser allt, jag betraktar människorna. Jag kan inte göra allt jag vill, men jag kan förstöra allt.

Prästen varnar åter att mördarna är på väg, skådespelarna, Bashir, hans dotter och Maria måste fly. Men Bashirs vägrar att lämna sitt värdhus innan domen mot Gud har fallit:  

Eftersom slutet nu närmar sig skall jag skrika ännu högre! Eftersom slutet närmar sig, skall jag säga Honom att Han är mer skyldig än Han någonsin varit!

Sam skrattar och avslöjar vem han verkligen är – han är Djävulen:

Så … ni tog mig för ett helgon, en av de Rättfärdiga? Jag? Hur kunde ni vara så blinda? Hur kunde ni vara så dumma?

Han lyfter armen som för att ger en signal, ljusen blåses ut, allt blir mörkt och vi hör vi hör ett öronbedövande, mordiskt vrål.

Pjäsen är mer komplicerad än så och fylld med allusioner kring Guds allmakt och människans underkastelse under hans vilja, helt i enlighet med en mängd judiska tankegångar – speciellt kring det faktum att judarna valts av Gud att bli ”hans egendomsfolk” och därför har de inget annat val att acceptera hans vilja, även om ett sådant val kan innebära stort lidande. Accepterar en jude inte sin utvaldhet, upphör hon/han att vara jude och om fler gör det finns det risk att Gud kommer att sakna representation på jorden. En jude kan alltså anklaga Gud för att han valt henne/honom, men kan inte förneka Gud eftersom hon/han då förnekar sin egen existens. Wiesel gick personligen genom all den plågan. På bilden nedan se vi honom i Auschwitz, det är han som tillsammans med den utmärglade mannen inte sermot fortografen.

Elie Wiesel har berättat att hans pjäs bygger på en erfarenhet han själv hade som sjuttonåring i Auschwitz, då bevittande han hur tre judiska rabbiner i en av lägerbarackerna höll en Bet Din mot Gud. De kristne teologen Robert McAfee Bown har skildrat händelsen i ett förord till Wiesels pjäs:  

Rättegången varade i flera nätter. Vittnen hördes, bevis samlades, slutsatser drogs. Slutligen utfärdade samtliga närvarande ett enhälligt domslut: Herren Gud Allsmäktig, Skaparen av himmel och jord, befanns vara skyldig till brott mot skapelsen och mänskligheten. Och sedan, efter vad Wiesel beskriver som en "oändlighet av tystnad", blickade en av rabbinerna uppåt himlen och deklarerade "Det är dags för aftonbönen" och domstolens medlemmar reciterade Maariv.

Maariv är öppningsordet i den gemensamma, judiska aftonbönen. Maariv är ett verb byggt på ordet erev, kväll, och kan översättas som ”att föra fram natten”. Bönen utförs stående, med deltagarna vända mot Jerusalem och leds av en försångare, en kantor, som sjunger den judiska trosbekännelsen Shema Yisreal: ”Hör, o Israel, Herren är er Gud, Herren är en" och två psalmer ur Psaltaren, varav en innehåller orden:  

Men han är barmhärtig och förlåter missgärning, han vill inte förgöra. Många gånger höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram. Herre, fräls oss! Konungen skall svara oss när vi ropar.

Psalmerna följs av nitton välsignelser som förkunnar Guds allmakt och beskydd av Israels folk och avslutas med ett ”Amen”.

Elie Wiesels Natten om hans upplevelser i Auschwitz och Buchenwald är gripande och mångfacetterad. Wiesel som dog i juli i år var mottagare av Nobels fredspris och känd för sina starka fördömanden av massmord på armenier, kambodjaner, bosnier, rwandier, sudaneser, indianer och många fler. Men, liksom gestalten Sam i hans pjäs är Elie Wiesel svår att få grepp om. Han teg exempelvis  om lidandet hos människor som han betraktade som ett hot mot sitt eget folk.

Wiesel var medlem av Irgun, Nationella militära organisationen, en paramilitär sionistisk organisation som mellan 1931–1948 med terror bekämpade Palestinas araber och de brittiska institutioner som då kontrollerade Palestina. Wiesel var också en inbiten försvarare av Benjamin Netanyahu och hans Palestinafientliga politik. Han angrep sin vän Barack Obama för hans åsikt att bosättningarna på palestinsk mark omedelbart måste dras tillbaka. Wiesel propagerade också för bosättarorganisationen Elad, som tvingar palestinier från deras mark i Jerusalem, försvarade attackerna på Gaza och som ordförande för det förtroendevalda rådet för United States Holocaust Memorial Museum motsatte han sig, fram till sin avgång 1986, romsk representation inom museet och rådet. Få människor förmår att leva upp till sina humanitära ideal.

Efter alla dessa redogörelser kring frågan om varför Gud acceptera ondskan bör jag kanske beskriva min egen gudstro. Genom mitt arbete som religionslärare får jag ofta frågan om jag själv tror på Gud. Mitt svar är underligt nog ett obetingat ”ja”. Betyder det att jag kan acceptera en Gud som tillåter ondska och oförrätter? På den frågan måste jag svara ”Nej”. Hur kan jag slingra mig ur en sådan paradox?

Mina elever gillar sällan mina svar. De är snåriga och undanglidande. Speciellt som min tro inte alls är konkret. Jag tror inte att Josua fick solen att står stilla i Gibeon och månen i Ajalons dal. Inte heller att synden kom till jorden på grund av att en kvinna bjöd sin partner på frukt. Jag kan heller inte gå med på ett resonemang som ”Det har enbart funnits en kvinna i historien som födde ett barn utan att ha haft sex och därför dyrkar vi henne”. Men det hindrar mig inte alls från att tro på Gud. 

Jag kunde kanske likt Kierkegaard svara att tro rörsig om en kapitulation utan frågor, ett steg rakt ut i det okända. Credo, quia absurdum, jag tror emedan det är orimligt. Min tro är oförenlig med förnuft. Jag är tveksam om ett liv efter detta, men döden skrämmer mig inte. I varje fall inte ännu. Jag tror på förnuft och vetenskap, men har upplevt så pass många orimligheter att jag även är beredd att tro på oförnuft och mirakler. Främst rör det sig kanske som om känslan av en närvaro bortom mig själv, som i Beatles sång:

What do you see when you turn out the light,
I can't tell you, but I know it's mine.

Oh I get by with a little help from my friends,
Do you need anybody,
I just need somebody to love,
Could it be anybody,
I want somebody to love.

Filosofen Martin Buber beskriver sin bok Jag och du hur vi kan erfara en väns hår, längd och vikt, uppleva en älskad människas skönhet och fina egenskaper. Men, då jag vill värdera en väns utseende och egenskaper förvandlas hon/han till ett Det, ett ting. Ett Du är något helt annat, inte ett ting bland alla andra. Du är en del av min tillvaro, mitt jag. Du och jag finns alltid. Jag kan känna Din närvaro och föra en dialog med Dig även om Du inte är fysiskt närvarande. En relation mellan Du och Jag är en symbios, bortom vardagen, bortom sådant som kan förklaras.

Gud är möjligen en illusion, men för mig är Gud ett Du. Någon som vakar över mig, hjälper mig och som jag kan samtala med, någon jag kan be till. Bönen kan vara en förutsättning för tro. Kanske har bönen att göra med det som den schweiziske teologen Karl Barth antydde då han påstod att om du definierar Gud med hjälp av mänskligt förnuft skapar du enbart projektion, en avgud. Gud är något ganz anders, något helt annat. Han drabbar oss senkrecht von oben, lodrätt från ovan. Gud existerar enbart om har vi en relation till honom. Han blir till en vän, ett Du och likt en frånvarande vän kan vi i vårt inre föra en dialog med Gud. Vi kan samtala med honom och be till honom. Vi kan ha en relation med Gud.

Låter detta galet? Visst, det kan vara fullkomligt vansinnigt. Men, vem kan uttömmande förklara hur vår hjärna fungerar? Det har exempelvis konstaterats att hjärnan har en förmåga att sammanställa skilda, uppenbart oförenliga iakttagelser till sammanhängande berättelser. Våra minnen kan vara ytterst fragmentariska, men då vi återberättar dem förvandlas de till helheter, till berättelser, Hjärnan skapar sammanhang och konformitet även där sådant saknas. En stor del av vårt tänkande bygger på sådana ”berättelser”, som blir till förklaringar och mönster för våra handlingar. Det kan vara ideologiska, vetenskapliga och religiösa mönster, antaganden och tolkningar som egentligen saknar grund i ”verkligheten”.

Det anses nu vara bevisat att vårt tänkande styrs av samarbetet mellan två skilda hjärnhalvor. Hos de flesta av oss finner vi samma fördelning av förmågor mellan hemisfärerna. Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor - som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, bildförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den kan arbeta med flera olika processer samtidigt.

Man har experimenterat med människor som har en så kallad ”delad hjärna”, ofta individer som på grund av svårartad epilepsi fått hjärnbalken avskuren. Hjärnbalken fungerar som en länk mellan de två hjärnhemisfärerna. Individer som undergått en sådan operation lever i allmänhet "normala" liv och för någon som inte känner till deras tillstånd kan det vara svårt att finna deras handikapp.

Den bristande kommunikationen mellan sådana individers två hjärnhalvor har klarlagts genom olika experiment. Ett intressant sådant visar på hjärnans förmåga att kombinera olika intryck till ett logiskt sammanhang. Försökspersonen konfronteras med två vitt skilda bilder, exempelvis som i illustrationen nedan -  en hönsfot och ett snölandskap. Uppgiften är att para bilderna med en mängd kort som försökspersonen har framför sig.

En person med normala hjärnfunktioner lägger ett kort med en snöskyffel framför det snötäckta landskapet och en bild på en höna framför hönsfoten. En människa som lider av en ”splittrad hjärna” lyfter enbart upp ett kort på en snöskyffel och placerar det framför hönsfoten. Varför? Jo, personen ser både snölandskapet och hönsfoten och lyfter upp kortet på snöskyffeln. Men hjärnhalvorna kommunicerar inte med varandra. Den vänstra hjärnhalvan, alltså den sida som ”observerat” bilden på snölandskapet styr högerhanden, som lyfter upp skyffeln. Den högra hjärnhalvan som styr vänsterhanden ger inte order till den att ta upp ett kort med en höna. Hjärnhalvorna samarbetar inte med varandra, utan personen lägger kortet med skyffeln framför hönsfoten istället för framför snölandskapet.

Försöksledaren frågar nu varför försökspersonen med ”splittrad hjärnfunktion” lade en skyffel fram hönsfoten. Det naturliga vore antagligen att hon/han då svarar: ”Det har jag ingen aning om”. Nu sker dock i samtliga fall att personen med splittrad hjärnfunktion omedelbart ger en ”logisk” förklaring till sitt val.  Hennes/hans hjärna skapar en association mellan skyffeln och hönsfoten, en berättelse. På frågan ”varför lade du kortet med en skyffel framför hönsfoten” svarade samtliga försökspersoner med splittrad hjärnfunktion: ”Enkelt, höns skräpar ner i hönshuset och sprätter runt smutsen med sina fötter, därför valde jag en skyffel för man använder en sådan för att skyffla ut skräpet.”

Hjärnan skapar berättelser och sammanhang av skilda fenomen. Kanske en förklaring till varför man inte funnit någon mänsklig kultur utan religion. Vi behöver relationer, sammanhang, förklaringar, även där sådana inte tycks finnas. I svåra situationer behöver vi kanske tankekonstruktioner som gör att vi klarar av dem. Lägerfångar som Solzjenitsyn  och Viktor Frankl har vittnat om att de fångar som klarade sig bäst och visade sig vara starkast under de fruktansvärda förhållandena var de som hade en stark gudstro. Viktor Frankl har beskrivit detta i sin bok Livet måste ha en mening.

Varför inte acceptera det obegripliga? Att inom oss, i vår egen hjärna, finna Guds närvaro? Är det logiskt? Vet inte, men om hjärnan är uppbyggd som den är och samtidigt en del av skapelsen, är det då så tokigt att tro på Gud? Att samtala med honom, utan att begripa hur och varför, lika lite som vi kan förklara ondskans närvaro i universum. Vad är ondska? Jag vill tro att det är brist på förståelse, godhet och medkänsla. Låt oss bejaka och odla sådant och ständigt kämpa mot bitterhet och hat.

Vet inte om detta är ett svar på min väns plåga och tvivel. Eller ens ett svar på varför jag för egen del tror mig ha kontakt med en kärleksfull Gud, även om världen är ett pinorum för så många människor. Till och med i Auschwitz sökte människan svar på frågan om Guds existens och en del lyckades underligt nog ta sig genom helvetet med sin tro i behåll.

Al-Ghazzali, Abu Hamid (2009) The Alchemy of Happiness. Houston, TX: WLC. Buber, Martin (1962) Jag och du. Stockholm: Bonniers Förlag. Epicurus (2013) The Art of Happiness. London: Penguin Classics. Andersen, Hans Christian (1927) H.C. Andersens Sagor, Volym II. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Frankl, Viktor (2006) Livet måste ha en mening: Logoterapins grundbegrepp. Stockholm: Natur och Kultur. Lactantius (2009) “On the Anger of God”, i  Zagzebski, Linda and Timothy D. Miller (eds.) Readings in Philosophy of Religion: Ancient to Contemporary. Oxford: Wiley- Blackwell. Linden, David J. (2007) The Accidental Mind. Cambridge MA: Harvard University Press. Mangina, Joseph L. (2001) Karl Barth on the Christian Life: The practical knowledge of God. New York: Peter Lang. Rumi (2004) Selected Poems, translated by Coleman Banks. London: Penguin Classics. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: Meridian/Plume Books. Sjödén, Stellan (1998) Hjärnan, människan och kulturen. Jönköping: Brain Books. Spinoza, Benedict (1996) Ethics. London: Penguin Classics. Wiesel, Elie (1995) The Trial of God (as it was held on February 25, 1649, in Shamgorod) New York: Schocken Books. 

	Kväll. 
	Decembernattens 
	lömska snegling 
	genom rutan.