Vädret skiftar från kyla till relativ värme; solsken, duggregn och piskande skyfall. Igår sprack himlen emellanåt upp i dramatiska, snabbt framglidande molnformationer mellan vilka solen under någon minut förgyllde den höstliga prakten kring sjön. Jag öste båten och rodde ut. Kastvindar skapade vattrade stråk i vattenytan, som ömsom var svartblank, ömsom glittrade vit av gnistrande solblänk. Regnbyarna varade inte länge och stillheten som följde var rogivande. Ibland kan ensamheten tyckas svår, men på den höstliga sjön blev den euforisk.
Naturen skänkte glömska – ångest, abstraktioner, läsning och politik, förflyktigades i stillheten. Då jag återvänt till huset tänkte jag på myter, alltmedan jag bläddrade i mina böcker. Förra veckan talade jag om dem i skolan. På sjön hade jag insett hur vansinniga de kan vara. Inför klassen hade jag utbrett mig om hur myter antingen kan bli trodda, eller förnekade. Några tror på deras bokstavstrogna sanning, andra tolkar dem som allegoriska framställningar av komplicerade livsfrågor, en del betraktar dem som löjliga sagor. Jag kunde också ha påpekat att genom årtusenden har människor dödat och dött på grund av myter. Att de gör så fortfarande. Myter kan förgifta våra hjärnor, förvandla oss till monster, få oss att ringakta och förakta andra människor. Varför tror folk mer på generaliseringar och myter än på den verklighet som omger dem? Varför är vi så snara till våld och grymhet, än tillkärlek, förståelse och förlåtelse?
Åter till vardagen. Die Ewige Wiederkunft des Gleichen, livets ständiga återkomster. Som då jag för ett par år sedan började skriva min blogg sitter jag åter på ett tåg, på väg till en skola, denna gång i Landskrona. Stiger upp i mörker, dagen gryr först då jag på tåget väg reser till Malmö. Flera medpassagerare pickar på sina mobiler. Det gör även mina elever under lektionerna. Varför? Varav består den förföriska information de så lätt försjunker i?
I morse hamnade jag bredvid två udda personer som inte glodde på sina mobiler. Mitt emot mig hade en ung man placerat sig. Han var svartklädd, lång, blek och hade insjunkna kinder som avslutades i ett blont skägg. Den svartklädde blickade stint framför sig, vid sin sida hade han ett slagsvärd i svart läderfodral. Varför? Var han medlem i en rollspelande medeltidsförening? En lärare som bar med sig en överraskning för sina elever? En smed som skulle sälja svärdet till någon vapensamlare? Ingen av mina mobilblickande medpassagerare lyfte på huvudet och tycktes undra hur det kom sig att en svärdbeväpnad man hade tillåtits att stiga in i tåget.
Var det ingen som tänkte på den svartklädde tjugoettåringen Anton Lundin Pettersson, som den 22:e oktober 2015 uppenbarat sig på en skola i Trollhättan och med ett svärd huggit ihjäl tre personer? Hade min medpassagerare något liknande i sinnet, där han satt och stirrade tomt framför sig? Inte ens konduktören som rutinerat kontrollerade biljetterna tycktes reagera på att den bleke mannen hade ett meterlångt vapen vid sin sida. Även jag teg.
Bredvid mig satt en småvuxen dam, möjligen i trettioårsåldern. Klädd i ljusröd anorak hade hon ett runt, rödkindat ansikte, krönt med torrt, platinafärgat hår som okammat spretade åt alla håll. Damen var djupt försjunken i läsningen av en bibel, mellan tänderna höll hon en gul markeringspenna, som hon emellanåt tog ur munnen för att stryka under något textavsnitt. Jag sneglade mot boken och fann att hon kommit till slutet och antog därför att det var Uppenbarelseboken hon ägnade ett så intensivt studium. Kanske trodde hon, likt uppskattningsvis mer än hälften av USAs invånare att ”de katastrofala händelser som skildras i Uppenbarelseboken kommer att inträffa”, flera av dessa medlemmar i olika trossamfund sitter i landets kongress och senat, eller tjänstgör inom dess mäktiga armé.
Kanske var hon frireligiös? Likt en något påfrestande logementskamrat. I lumpen kallade vi varandra, likt befälen, i allmänhet vid efternamn, fast några av oss behäftades snart med olika epitet och öknamn. Larsson, som den hällörade malmöbon hette, exponerade i tid och otid sin kristna tro och betraktade oss som delade logement med honom som ”förtappade själar”. Egentligen var det synd om Larsson. Han var annorlunda; stor och kraftig, tunnhårig, men med kraftig kroppsbehåring. Varje morgon och kväll smorde han in sin kala hjässa med ett medel som skulle befrämja hårväxt, något som mer än en gång fick någon av logementskamraterna att utropa: ”Ufo! Akta så att du inte spiller!”
Larsson kallades Ufo efter Unidentified Flying Object, Oidentifierat flygande föremål, eftersom han med sitt permanent rödblossande ansikte kom framrusade då det gällde att anmäla sig som frivillig för något uppdrag, eller för att på annat sätt försöka ställa sig in hos befälet. Inte minst då det gällde att anmäla att någon av oss hade fejkat sjukdom, eller kommit försent tillbaka efter en kvällspermission.
Ufo var inte någon allmänt uppskattad person. Jag fann det märkligt att han inför den överhängande risken att bli mobbad framhärdade i sin kristna tro. Varje afton skulle Ufo tvunget lyssna på någon kristen radiokanal och därefter bad han med kraftig stämma sin aftonbön. Detta trots att rumskamraterna gnydde och klagade. Vi krävde vår rätt att få lyssna till Stones eller Santana. På ett tidigt stadium hade Ufo anmält att vissa av oss hade försökt hindra honom i hans trosutövning. Även om tonen emellanåt kunde vara rå, tyckte jag likväl att mina lumparkompisar var ovanligt trevliga och toleranta. Trots min pacifism trivdes jag under militärtjänsten och för mig framstod kamraterna inte alls som några ”förtappade själar”.
Ufo uppskattade säkerligen inte det gudlösa umgänget, men jag kan likväl inte förstå varför han så hårdnackat framhärdade i sitt utanförskap. I lumpen skulle Ufo ha kunnat skaffa sig en ny identitet, ”bli en av oss”. Säkerligen insåg han att tillvaron långt ifrån skulle bli lättare för honom om han envisades med att spela rollen av ett lamm bland vargar. Kanske var vi grymma mot honom, men egentligen var vi nog inte så speciellt otrevliga. Ufo var så pass speciell att vi fann det lönlöst att reta oss på honom. Därför var det ingen som kommenterade en förhoppning som Ufo ofta uttalade: ”Ni hånar ni mig, kränker mig och smutskastar min tro. Men, en gång skall jag sitta i Himmelriket och därifrån få njuta av att få se er plågas för era synder, ty så står det skrivet.” Det hände att Ufo slog upp sin vältummade bibel och citerade något avsnitt som gav Guds godkännande av vad Ufo yttrat och i vilket hans trogna anhängare hyllades:
De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och de tjänar honom dag och natt i hans tempel och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.
Sedan jag mött Ufo har jag ibland funderat över Bibelns sista bok, den förskräckliga Johannes Uppenbarelse, skriven av en frustrerad kristen man, som av de romerska myndigheterna hade förvisats till den isolerade klippön Patmos i det Egeiska Havet. Där satt han och skrev brev till ett antal mindreasiatiska församlingar, vars medlemmar han, som Guds självutnämnda språkrör, antingen hyllade eller fördömde.
Efter att ha förmanat församlingarna blir Johannes språk alltmer förvirrat visionärt då han berättar hur han efter att ha sett en dörr stå öppen till himlen blivit befalld: ”Kom hit upp, så skall jag visa dig vad som sker härefter.” Tillsammans med en utvald skara får Johannes förtroendet att stående vid Guds tron få bevittna hur Hans vrede drabbar jordens fördömda. Fyra demoniska ryttare sveper fram över världen. Av dem har en eldröd ryttare givits uppdraget ”att ta freden från jorden så att människor skall slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.” En annan ryttare ”hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden.”
De som blivit slaktade för sin tros skull ligger däremot under ett altare och ropar: ”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare.” Gud blir dem inte svaret skyldig och öser katastrofer och förödelse över sin skapelse:
Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod och hans namn är ”Guds ord”. De himmelska härarna följde honom på vita hästar och är klädda i skinande vitt linne. Och ur hans mun kom ett skarpt svärd som han skall slå folken med, och han skall valla dem med en stav av järn, och han skall trampa vinpressen för Guds, allhärskarens, stränga vredes vin. Och han har ett namn skrivet på manteln och på låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”.
Här är vi fjärran från den fattige byggnadssnickaren från Nasaret. Han som predikade människokärlek, som led för andra och talade om förlåtelse och medkänsla, att våld skulle bemötas genom att vända andra kinden till: ”Den som tar till svärd skall med svärd förgås.” Men i Uppenbarelseboken har han ”som var lik en människoson” i handen en vass skära med vilken han skall skörda
druvorna på jordens vinstock och kasta dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.
Havet blir till blod, solen sveder jorden, när inte mörkret täcker den och människor biter sönder sina tungor i smärta, alltmedan bölder förtär dem. Jordbävningar skakar den uppsprickande jorden, hagel blandat med blod och fallande stjärnor dödar värnlösa människouslingar. Jorden ”bränns av”, en tredjedel av alla träd och allt gräs bränns upp, medan en tredjedel av alla väsen i havet dör och en tredjedel av fartygen går under. Demonarméer föröder städer och fält:
Deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnohår och deras tänder var som lejontänder. De hade bröstpansar som av järn och dånet från deras vingar var som dånet från många hästar och vagnar som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner och i stjärten ligger i deras makt att skada människorna i fem månader.
Andra arméer dyker upp från öster, än mer dödliga och fruktansvärda:
Antalet män i deras ryttarhär var tjugo tusen gånger tio tusen: jag hörde deras antal. Och så här såg jag hästarna och deras ryttare i min syn: de hade eldröda och blåsvarta och svavelgula harnesk, och hästarna hade huvuden som lejon och ur deras munnar kom eld och rök och svavel. En tredjedel av människorna dödades genom dessa tre plågor, elden, röken och svavlet, som kom ut ur deras munnar.
Falska profeter, vedervärdiga vidunder, förföriska prostituerade, ondskefulla byråkrater dyker upp från jordens alla hörn, ur havens djup och jordens avgrunder, för att korrumpera och vilseleda dem vars tro är svag. De avslöjas efterhand och Gud rensar jorden från allsköns patrask så att hans trogna skall kunna belönas med evig frid och glädje. Han sitter på sin tron och försäkrar: ”Se, jag gör allting nytt!”
Halleluja! Frälsningen och härligheten och makten finns hos vår Gud, ty sanna och rättfärdiga är hans domar. Han har dömt den stora skökan som fördärvade världen med sin otukt och han har utkrävt hämnd på henne för sina tjänares blod.
Och de som tjänat Gud ”skall vara kungar i evigheters evighet”:
Han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finna mer. […] Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son, Men de fega och de otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare, och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden.
Gruvarbetarsonen D.H. Lawrence betraktade Uppenbarelseboken som ”kanske den mest avskyvärda boken av bibelns alla böcker.” Då han dog av tuberkulos 1930, endast 45 år gammal, hade Lawrence publicerat närmare 50 böcker och efter hans död blev ytterligare tio postumt publicerade, först av dem var Apocalypse, som han avslutat strax före sin död. Boken var en uppgörelse med den vämjelse han kände inför att alltifrån barnaåren ha översköljts med den
skatskrikiga, högtravande, olycksbådande predikotonen som alla använde då de läste ur bibeln, antingen de var präster, lärare, eller vanliga människor. Jag tycker illa om präströsten med hela min varelse och den rösten minns jag, var alltid värst när den basunerade ut något avsnitt ur ”Uppenbarelseboken”.
Han avskydde bibelbokens pråliga bildspråk, speciellt motbjudande genom sin orimliga förkonstling. Dess budskap så fjärran från Jesus och ”budet Älsken varandra!” Enligt Lawrence fanns det två typer av kristendom, en som präglas av ömhet och medkänsla och en annan baserad på uppblåst självförhävdelse; de förödmjukades, nertrampades, missnöjdas och misslyckades revanschlust. Uppenbarelsebokens budskap var enligt Lawrence ”ner med de starka och mäktiga och ära vare de fattiga”.
Som barn hade Lawrence förundrats över gruvarbetarnas ”säregna självsäkerhet”. De obildades självhävdelse. När de kom hem från gruvan var de varken ödmjuka eller undfallande. De satte sig med en duns vid middagsbordet, där de ödmjukt vördades och betjänades av hustru och barn. Enligt Lawrence var det en primitiv värld, fast egentligen var den inte speciellt grym och hård, ”det vilade en säregen stämning av otämjt mysterium och kraft” över livet i de engelska gruvsamhällena. De frikyrkliga gruvarbetarna trodde att de tilldelats en smula obändig kraft från ovan, medan socialisterna var övertygade om att framtiden tillhörde den. De religiösa hämtade styrka från förvissningen om att de i sin arbetsstolthet och ärliga strävan förtjänade en belöning efter döden, eller vid den yttersta dom som snart skulle komma. En tro på en bättre värld som de delade med socialister och kommunister.
Så enkelt var det. Det förkunnade Uppenbarelseboken och det skrev Marx. Men Lawrence trodde varken på kristendom eller socialism:
De svaga och föregivet ödmjuka skall sopa all världslig makt, ära och rikedom från jordens yta, och sedan skall de, de sant svaga, regera. Det kommer att bli ett tusenårsrike av falskt ödmjuka helgon, fruktansvärt att tänka på.
En folklig, rå religiositet, inte att förväxla med någon genomtänkt, intellektuellt och emotionellt grundad tro. ”Vi, de rättfärdiga, skall sätta er på plats, alla ni rika, mäktiga förtryckare. Vi skall sätta er på plats, otrogna hädare, babylonier och skökor, ner till helvetet och svavlet med er!” Lawrence kände avsmak inför allt ensidigt förakt för sådana som hamnat utanför de rättänkandes sfär. Han vämjdes av Uppenbarelsebokens blodindränkta hat och de frommas skadeglädje, så lik den skriande och jublande pöbel som på de romerska arenorna hade avnjutit gladiatorspelens blodbad. Vad hade den hiskliga Uppenbarelseboken med Jesu lära att göra?
Mja, det finns visserligen en del hårdhet och fördömanden även hos Matteusevangeliets Jesus som bland annat säger att:
Han skall sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra. […] det skall bli ett lidande vars like inte har funnits från världens början till denna dag och inte heller kommer att finnas. […] Sedan skall han säga till dem som stå till vänster: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.”
Uppenbarelsebokens detaljrika sadism saknas dock.
Vem var då denne Johannes som skrev ner sina uppenbarelser under sin vistelse på ön Patmos? Ingen vet, men seriösa bibelforskare tycks vara ense om att det inte kunde ha varit ”den lärjunge som Jesus älskade” och inte samme man som författade Johannesevangeliet. Det tycks som om boken skrevs under kejsar Domitianus regeringstid (81 - 96 e.Kr.). En förtryckande despot som lagt sig till med titeln Dominus et Deus, Herre och Gud. En rabiat kristendomsmotståndare som deklarerat nolltolerans mot den nya religionen. Då han av fyra lejda mördare i sitt sovrum knivhöggs till döds var det många som drog en lättnadens suck.
Mycket tyder på att Johannes var en kristen församlingsledare med judisk bakgrund och som sådan skulle han kunna ha haft personliga erfarenheter av, eller djup kunskap om sådana katastrofer som Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr., krossandet av den judiska motståndsrörelsens sista fäste i Masada år 74 och inte minst av flera blodiga förföljelser av kristna som blossade upp med jämna mellanrum. Det var en bitter man, med ett väl närt hat mot den romerska övermakten som på sin förvisningsö frossade i drömmar om de straff, lidanden och massakrer sim skulle drabba hans fiender och alla de som inte omvänt sig till den kristna läran.
Vid två kyrkomöten, i Hippo 398 och Kartago 397, fastställdes slutgiltigt vilka böcker som skulle ingå i det Nya Testamentet. De flesta av de som slopades brändes, förstördes eller försvann. Flera röster höjdes som öppet betvivlade Uppenbarelsebokens äkthet. Den klarade dock prövningen och inkluderades bland de kanoniska böckerna, kanske i enlighet med kyrkofaderns Eusebius uppfattning att ”om så anses befogat” kunde Johannes Uppenbarelse innefattas av Nya testamentet. Han påpekade dock att skriften har ”förkastats av vissa medan andra inkluderar den bland sina sanktionerade skrifter”. Flera östkyrkliga församlingar, som sedermera fördömdes, accepterade den dock inte.
Trots tvivel på bokens äkthet och förundran inför den skoningslöse, hämndlystne Gud som skildras i Uppenbarelseboken har fått en mycket stor betydelse för utformningen av den kristna läran. I tusentals år har predikanter skrämt sin församlingar från vettet har med dess svavelosande hämningslöshet och Uppenbarelseboken har ofta använts för att eggat ”Kristi stridsmän” till våld och massakrer – korsfarare, ordensriddare, bondeledare och legoknektar har genom Uppenbarelseboken motiverats och inspirerats till ofattbara blodbad. Deus vult, ”Gud vill det”, var de första korsfararnas stridsrop medan de efter att ha erövrat Jerusalem vadade upp till anklarna i blod. Gott mit uns, ”Gud är med oss”, var de preussiska och tyska arméernas slagord från och med 1861 och fram till Andra världskrigets slut.
Hur otroligt det en kan tyckas inspirerar Uppenbarelseboken fortfarande troende till förhoppningar om att dess vansinniga profetior är sanna, antingen bokstavligt, eller så omskapas hästar, demoniska arméer, vidunder, falska profeter och eld från skyn till stridsvagnar, homosexuella, feminister, kommunister eller muslimer, Europeiska Unionen, samtida statsmän och atombomber. Varje år utkommer tusentals tolkningar av den galna boken i mångmiljonupplagor. De slukas och blir trodda av fromma personer, som av vänner och grannar betraktas som sansade och normala.
I USA, och dessvärre även på andra håll i världen, finner vi en mängd högt uppsatta militära ledare och beslutsfattare som anser sig vara Guds redskap i en kosmisk strid mot moraliskt förfall och mänsklig ondska. Fanatiker och strateger som entusiastiskt backas upp av inflytelserika och ekonomiskt starka ”kristna organisationer” med namn som Moral Majority, Free Congress Foundation och Christan Coalition of America. Förnekande av medborgerliga rättigheter, krig mot droger och terrorister, eller händelseutvecklingen i Irak, Afghanistan och Irak kläds i ett språkbruk och föregivet gudomligt sken som snarast för tankarna till Jahves hänsynslösa, gammaltestamentliga raseri, eller den blodbesudlade Jesus framfart i Uppenbarelseboken, än till den fattige frälsare som i evangelierna predikade kärlek, förlåtelse och tolerans.
Liknande fenomen förgiftar även andra religioner. Obekräftade myter och amsagor används ostraffat som argument för att kränka mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet, fri hälsovård, rättvis resursfördelning och kvinnors och mäns jämlika rätt och värdighet. Under religionens täckmantel hävdas att tradition och hjärndöda skrifter kan användas som försvar av människovidrigt förtryck, alltmedan en bekväm och ryggradslös laissez-faire liberalism ger förstockade mörkmän carte blanche att ostraffat utöva sin kränkande, skadliga verksamhet i namn av religiös tolerans. Religiösa friskolor och intoleranta trossamfund åtnjuter statsstöd och kan i godan ro sprida sitt gift i barns och ungdomars friska sinnen och förvandla dem till idioter, mördare och fanatiker.
Läste nyligen Åsne Seierstads bok Två Systrar, som skildrar hur två intelligenta och duktiga flickor med somaliskt ursprung i Norge förstärks i sina känslor av utanförskap och utvaldhet. De ”radikaliseras” genom nätet och av missanpassade, förvirrade unga män, eller skäggtuggande gubbar, med inpyrt hat mot allt annat än sin egen fanatism. I vårt sekulariserade konsumtionssamhälle står det fritt för vem som helst att locka förvirrade, utsatta och omogna ungdomar in i sina förrädiska fanatismfållor. Unga människor som söker trygghet och acceptans, erbjuds tillhörighet, frälsning och gemenskap under Guds allsmäktiga beskydd. Bedragna av ulvar i fårakläder. som är väl medvetna om att den moderna människans problem inte består i att hon inte tror på någonting, utan att hon tror på allt. De känner och utnyttjar förvirrade ungdomars svårigheter att göra val på egen hand. De vet hur lätt det är att fånga dem med nät som slungats ut på Facebook, Instagram, Youtube och Twitter.
För några år sedan läste jag en av dessa böcker som sätter myror i huvudet på mig. Myror som fortsätter löpa kring i hjärnans irrgångar och ibland dyker upp i de mest oväntade sammanhang. Nyligen återbesökte jag José Ortega y Gassets (1883-1950) underliga bok La rebelión de las masas, Massornas Uppror, från 1929.
Ortega y Gasset representerar en typ av författare som för mig även företräds av filosofer som Friedrich Nietzsche och Henri Bergson. De vaggar in mig i ett lulligt tillstånd där jag förförs av deras stil och åsikter. Samtidigt finner jag att jag hamnat i en behaglig labyrint, där jag inte vet vad som väntar bakom nästa hörn, men som jag efterhand får allt svårare att hitta ut ur. De är varken fågel eller fisk. Emellanåt framstår deras åsikter och iakttagelser med bländande klarhet, men plötsligt tycker jag mig ha hamnat i ett gungfly av flummigheter. Är de människoföraktande elitister, eller uppriktiga och plågade medbröder?
Ortega y Gasset anser att vi lever under en mediokritetens diktatur. Enligt honom var de flesta av hans samtids statsmän ”massmänniskor”. De tillhörde en grupp personer som inte bör förväxlas med klasskonfliktens ”proletärer”. En massmänniska kan inte karaktäriseras utifrån sin klasstillhörighet, man finner dem i alla samhällspositioner, fast de är vanligast förkommande bland härskande/inflytelserika personer. De oroas av nyskapande och udda åsikter, av sådant som inte kan kategoriseras, utan kräver analys och eftertanke för att kunna förstås. Massmänniskor är de nya barbarerna som genom sociala medier är i färd med att erövra världen. För en massmänniska finns enbart vitt eller svart, de misstror nyanseringar. Deras eget välbefinnande blir till a och o för tillvaron. I Massornas uppror beskrev Ortega massmänniskan på följande sätt:
Om vi betraktar en massmänniskas mest framträdande psykologiska egenskaper finner vi följande: (1) en medfödd, genomgripande tro på att livet bör vara enkelt, lyckligt och framgångsrikt, utan tragiska begränsningar. En tillvaro präglad av god ekonomi, makt och framgång, som i sin tur (2) leder till en bekräftelse av en individs sanna jag. Massmännsikan betraktar sig som en i moraliskt och intellektuellt avseende komplett människa. En självhävdelse som hos en massmänniska leder till ett förnekande av all yttre påverkan som kan rubba hans övertygelser. I fruktan för att få sina åsikter prövade och bedömda vill han inte lyssna och ignorerar andra människors åsikter. Samtidigt behärskas massmänniskan av en drift att övertyga andra om sin egen förträfflighet. Massmänniskan anser att egentligen existerar enbart sådana människor som han, alla andra är onormala. Därigenom (3) blandar sig massmänniskan i allt, exponerar sina mediokra åsikter, helt i avsaknad av tvivel, reservation, reflektion och försonlighet.
Massmänniskan är som ett bortskämt barn kring vilket allting kretsar. Han är enfaldig, men tror sig representera enkelhet och sunt förnuft. Unika idéer och initiativ skapas genom kritiskt tänkande och ifrågasättandet av vedertagna åsikter, något som enbart outsiders är kapabla att göra. Massmänniskor förlitar sig däremot på retorik och allmänna sanningar. De ”säger vad folk verkligen tycker och tänker”. Massmänniskan rör sig inom sin begränsade sfär, oförmögen att inse att verkligheten är komplicerad och mångskiftande. Undantagsmänniskor, de sanna filosoferna, saknar massmänniskans självgodhet. De känner sina begränsningar, är såväl missnöjda som skadade, men ärliga. De är medvetna om att de saknar något. De är ”amputerade”.
Människans sanna väsen är baserat på missnöje, ett gudomligt missnöje; en form av kärlek där den älskade saknas, som att känna smärta i en förlorad lem, något vi aldrig kan få tillbaka.
Perfektion och sunt förnuft existerar inte. Då vi tror vi oss vara perfekta, förlorar vi vår mänsklighet. Vi blir till fanatiker som hatar och föraktar sådant som är ofullkomligt. Tror vi på ett idealt tillstånd tror vi på en myt, något som inte existerar. Bristen på tvivel gör oss beredda att dö och döda för en myt, en lögn – vi blir till fundamentalister, fanatiker.
Vad som kom mig att minnas Ortega y Gasset var vad han skrivit om smärtan i en icke existerande lem. Fundamentalister får oss att känna saknad efter och oro inför något som inte existerar. Flickorna i Åsne Seierstads Två systrar klär sig i niqab, lär sig Koranen utantill och kräver att få utföra de dagliga bönerna i hemmet och det offentliga rummet, samtidigt som de bönfaller sina föräldrar och bröder att de måste förändra sina liv. De försäkrar sig själva och andra att deras egna liv har fått en mening och predikar för alla i sin omgivning att de måste göra bättring och bli som de. Då kommer inte enbart deras vänner och bekanta att bli lyckligare, utan även goda människor som tjänar en högre makts mål och vilja. De följde sin koranlärares direktiv:
Ett – att lära sig om Islam. Två – att leva i enlighet med Islam. Tre – att undervisa andra människor om Islam.
Men det var deras lärares tolkning av Islam som gällde, likaväl som en kristen fundamentalists tolkning av kristendomen innebär att han mycket väl kan föra krig, men bli förlåten ett mord på en läkare som aborterar foster, eller kräva att homosexuella skall bestraffas. Det imaginära blir viktigare än en verklighet som efterhand anpassas till fundamentalismens absurditeter och kränkningar av andra människors liv och åsikter. I flickornas fall ledde deras tro till att de täckte hela kroppen – ansikte, kropp, händer – med svarta skynken och underkastade sig ”rättrogna” mäns beslut och vilja. Män som i flera fall fortfarande var finniga, halvbildade ynglingar av vilka en del varit kriminella, men som nu omvandlats till jihadster. Marginaliserade norska ungdomar hade förvandlats till herrar över liv och död, villiga att i sin nyvunna religiösa övertygelses namn utföra halshuggningar, tortyr och massmord. En underkastelse inför något icke-existerande, som att låta sig styras av smärtan i en obefintlig arm, fick flickorna att anklaga sin familj för att leva i ”synd och okunnighet”. Enligt deras förvridna uppfattning satte deras föräldrars och bröders komfort och trevnad i denna värld deras eviga liv efter döden på spel.
En bokstavstroende, fanatisk muslim kan finna lika mycket inspiration från Koranen och haditherna, som en bokstavstroende kristen kan finna i Bibeln, Uppenbarelsboken och en stor mängd av likasinnades förvridna tolkningar av texterna. Inom haditherna finner vi samma sadistiska variation som i Uppenbarelseboken av plågor som skall drabba de otrogna. Berättelser om folkförförare, demonarméer, kaos, förvirring och människoförintande monster. Med samma entusiasm som kristna eld- och svavelpredikanter använder islamistiska förkunnare undergångsprofetior för att mana sina förvirrade skaror till strid mot sina fiender. De eggar de troende med de himlens härligheter som de kommer att belönas med efter att ha lidit på jorden, eller ha vadat i sina fienders blod. Eller med Joe Hills ord: Work and pray, live on hay, you'll get pie in the sky when you die.
Koranens poetiska predikoton fastslår redan i inledningen av de uppenbarelser Allah gav sin Profet att Den yttersta domen är i antågande:
I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN. Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige som allsmäktig råder över Domens dag! Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp. Led oss på den raka vägen – den väg som Du har välsignat med Dina gåvor, inte den som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse.
Den yttersta domen, samt den korruption och det kaos som kommer att föregå den, nämns och beskrivs på flera ställen i Koranen, som inom Islam anses vara Guds oförvanskade ord och därigenom ofelbar. Dock nämns plågorna och domsluten mer i detalj i flera av haditherna, Profetens yttranden, som liksom Uppenbarelseboken för kristna fundamentalister, utgör grundbulten i den förkunnelse som sprids av deras likar inom Islam. I allmänhet går det att påstå att haditherna är mer öppna för olika tolkningar än Koranen. De fick sin skrivna form under de tvåhundra år som följde efter uppenbarandet av Koranen. Hadithernas sanningshalt kan möjligen diskuteras av en rättrogen muslim, men få skulle ifrågasätta att Koranen är Guds egna ord, förmedlade genom hans språkrör Muhammed:
Säg: ”Om människor och osynliga väsen i samarbete försökte åstadkomma något som skulle kunna jämföras med denna Koran skulle de misslyckas, även om de gav varandra all hjälp.” I denna Koran har Vi till nytta för människorna framställt alla slag av liknelser där vi låter detaljerna växla, men de flesta av dem vägrar envist att upphöra att förneka sanningen. […] De som Gud vägleder har funnit den rätta vägen; men för dem som Han låter gå vilse kan du aldrig finna någon som [leder dem rätt] i Hans ställe. Vi skall samla ihop dem på Uppståndelsens dag [liggande framstupa] på sina ansikten, blinda, stumma och döva. Deras slutgiltiga bestämmelse är helvetet och så ofta [dess eld] mattas skall Vi låta den flamma upp kring dem med förnyad styrka. Detta är den lön [som väntar dem] på grund av deras vägran att tro på våra budskap och för deras ord: ”Skall vi, efter att ha blivit ben och sönderfrätta rester, återuppstå i en ny skapelse?” Inser inte [dessa människor] att Gud, som har skapat himlarna och jorden, har makt att skapa dem på nytt sådana de var? Och Han har utsatt en frist för [vad som skall ske med] dem; detta är ställt utom allt tvivel. Men de orättfärdiga vägrar envist att upphöra att förneka sanningen.
Men, trots tron på Koranens absoluta sanning är Guds ord öppna för tolkningar. Vi människor kan genom våra begränsningar inte inbilla oss att vi skulle kunna gripa omfånget av Guds allomfattande förstånd och makt. Det enda vi kan göra är att försöka para vår tro med förnuft , vi kan inte tolka allt i Den Heliga Skriften bokstavligt utan måste med hjälp av vett och reson söka dess kärna av sanning:
Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: "Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre." Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.
Det sista konstaterandet är uppenbarligen något som bokstavstrogna fanatiker tycks ignorera för att istället frossa i beskrivningar av de yttersta dagarnas plågor och predika liknelsernas fullkomliga sanning alltmedan de manar till människoförakt, kvinnoförtryck, utnyttjande av undertryckta grupper och slakt av otrogna.
I Oslo blev de somaliska flickorna i Åsne Seierstads bok ”radikaliserade”, deras kaotiska tillvaro fick en mening, deras liv ett mål – allt för Islam och belöning i Jannah, Himmelriket. Men, inte bara det - de anmälde sig till ett stort antal kreditinstitut, fick kreditkort och övertrasserade en mängd konton genom att köpa kläder och biljetter. De lämnade sin familj och befann sig snart i Raqqa, IS centrum, orkanens öga, där speciellt de frivilliga, utländska jihadisterna levde ett priviligierat liv.
De norsk-somaliska flickorna gifte sig med norsktalande jihadister, fick barn med dem och delade sina liv med andra jihadisthustrur. De var knappt myndiga men förvandlades till husmödrar med intenätuppkoppling, plasmaTV, kyl och frys och fina lägenheter, allt beslagtaget som ghanima, krigsbyte, från kuffar, de otrogna. Till och med människor var ghanima. Flickorna fick tjänstefolk, slavar som förklarades vara ghanima. De översåg med att då deras män var ute fält hade de samlag eller levde i konkubinat med tillfångatagna kuffarflickor. De var ju enbart ghanima och jihadisthustrurnas tro sa dem att männens beteende var både tillåtet och förlåtligt. Genom Twitter och Facebook försökte de norsk-somaliska döttrarna övertyga sina bröder, sina föräldrar och vänner om att de hade det bra i Raqqa. Att de gjort ett utmärkt val. Att även om det skulle gå dem illa här på jorden så var de förvissade om att de offrat sig för en god sak och att de skulle få sin belöning i Jannah.
Deras förtvivlade far gjorde allt han förmådde för att få dem tillbaka. Med fara för sitt liv gav han sig gång på gång in i de laglösa gränsområdena mellan Syrien och Turkiet, där olika fraktioner kämpar mot varandra; kanske för sin tros skull, men mest om kontroll, profit, makt, pengar och överlevnad. Ett vansinnigt blodbad i ett Ingen Mans Land där enbart de som lyckats göra sig en hacka klarar sig, och inte ens då.
Fadern gled längre och längre ner i förtvivlan, halvlögner, skulder och biståndsberoende. Han fick stöd av vänner, norska myndigheter och olika nyhetsmedia. Han skaffade sig förtrogna, vänner och affärskompanjoner bland smugglare, gangsters och krigsherrar i Syriens gränsområden, men allt var förgäves. Flickorna ville inte återvända hem till Norge. De fortsatte leva instängda i sina hem, i en bubbla av intranät, hushållsarbete, allsköns privilegier och konsumtionsvaror som kriget försåg dem med. De fortsatte tro sig vara på rätt sida i den stora slutkamp som föregår Yawm ad-Dīn, Domedagen. På sina datorer såg de filmer med halshuggningar, sina mäns stridsframgångar och applåderade lycksaligt – kuffar höll på att förlora kampen om världsherraväldet. Själva befann de sig på det sannas och rättas sida. Tala om livslögn! Som deras landsman Ibsen skrev: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång.”
Är det nu inte hög tid, inte för att utrota våra fiender, utan ruska om oss själva, våra vänner och motståndare? Att äntligen lära oss och andra att lyssna, se och förstå. Att värna om fred och kärlek och inte huvudlöst kasta oss in de nät av lögner, myter och självbedrägerier som ständigt frodas och skapas omkring oss och får oss att hylla våld, människoförakt och kamp. Varför skall vi tvunget vända oss till urgamla traditioner som förespråkar våld och lidande för andra? Varför inte lyssna till mildare tongångar? Till exempel lyckan över vänner som Havamals skald skrev om 900 e.Kr.:
Ung var jag förr
och färdades ensam,
då vart jag vilse om vägen.
Rik blev jag först
när jag fann en vän.
Mänskan är mänskans glädje.
Eller om att dela glädjen vi känner inför naturens skönhet, som en anonym japansk skald diktade om under Naraperioden (710-781 e.Kr.):
Hata mig gärna –
kärlek begär jag icke!
Men kom en enda
gång till min trädgård och se
mitt mandarinträd blomma!
Baigent, Michael (2015) Armageddon – tre världsreligioner och deras domedagsprofetior. Stockholm: Bazar Förlag. Lawrence, D. H. (1959) Lawrence, en samlingsvolym: Räven och andra berättelser, noveller, brev, lyrik, essäistik. Stockholm: Rabén & Sjögren. Lönnroth, Lars (2016) Den poetiska Eddan. Stockholm: Atlantis. Ortega y Gasset, José (1957) The Revolt of the Masses. New York: W. W. Norton. Seierstad, Åsne (2016) Två systrar. Stockholm: Bonniers. Wahlund, Per-Erik (1964) Japansk poesi i urval och tolkning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
.jpg)
