DE TRE VISE MÄNNEN OCH EN VÄRLD I STEN

En mörk, dyster och kall dag här i Rom. Det är en dryg vecka kvar till jul, dekorationer och julhandel fördystrar ytterligare dagen, får mig att minnas barndomens jular, mina föräldrars död och min alltmer splittrade familj. Våra döttrar är sedan länge vuxna, bor på skilda håll och har skapat egna liv. Det är osäkert om vår äldsta dotter och lilla dotterdotter kommer att fira julen hos oss. Men, idag klädde jag julgranen. På väg hem trampar jag i en vattenpöl. Få saker tycker jag sämre om än att bli våt om fötterna. Medan de blöta strumporna sväller blir skorna trånga och de instängt frusna fötterna förmår inte torka. Som den gubbe jag är vorden muttrar jag för mig själv.

I det närmaste lika eländig kände jag mig då jag bodde ensam i Paris och en vinterslaskig kväll vid samma juletid å tjänstens vägnar varit på väg till ett möte, men inte kunnat finna adressen. Kanske utgör Paris nu också dyster anblick, efter det att ”de gula västarna” i ursinne över höjda dieselpriser bränt bilar och krossat skyltfönster längs Champs Elysée. Mig veterligt finns det inte, som då, snömodd på gatorna. Kanske har man heller inte rest Pariserhjulet framför Tuilerieträdgården? Finns där även i år de festligt upplysta marknadsstånden med ett överflöd av julens godsaker och smäktande dofter, festligt färgprunkande prydnader från Europas olika hörn; ryska ägg och miniatyrer, mekaniska leksaker från Tyskland och England, italienska julkrubbor och mycket annat? Antagligen är marknaden, liksom muséer och flera varhus, stängd på grund av upploppen, eller kanske även genom det faktum att en fanatisk, islamistradikaliserad galning än en gång har förstört julglädjen. Denna gång mejade fanatikern inte, som i Berlin 2016, ner barn och andra med en lastbil utan det var med pistol och kniv som han tog livet av fem personer och skadade en mängd andra besökare på den legendariska julmarknaden i Strasbourg.

Den där eländiga kvällen för snart tio år sedan blev jag stående framför en italiensk julkrubba som med magisk mystik lyste upp vinterslasket. Jag glömde mina fuktfrusna fötter medan jag betraktade hur Balthasar knäböjde inför ett knubbigt Jesusbarn, som strök honom över skägget, alltmedan de överdådigt klädda Melkior och Kaspar leende betraktade scenen. Bakom de Tre vise männen stod deras kameler och hästar, övervakade av deras tjänare. Storögt beundrade jag scenen tillsammans med en fascinerad barnaskara, förenad med mig i en känsla av andakt och fascination:

När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.” När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade honom: ”I Betlehem i Judéen; ty så är skrivet genom profeten: 'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig. Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: ”Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning.” När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den. Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra. Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg tillbaka till sitt land.

I mörkret och vätan värmdes jag av minnet av jular då värmen och dofterna från granen, glögg och pepparkakor fyllt huset. Far och Mor hade medan vi sov förvandlat hemmet till en sagogrotta. Krubbans vise män och den österländska mystik som de jämte sina gåvor bar fram till Jesusbarnet. Deras exotiska kläder, den mörke Kaspar, deras hästar och kameler. Med sig in i Göinges skogar förde de med sig en känsla från Tusen och en Natts sagor, från Marco Polos äventyr, från Timbuktu, Mekka, Samarkand, Agra och Peking. 

På väg hem i tunnelbanan blundade jag och mindes vad jag hört, sett och läst om De vise männen från Österns länder. Hur besviken jag varit över att i kyrkans julspel inte ha fått vara en av de vise männen, utan istället stå med ett brinnande ljus i handen och citera:

"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.”

Min fars gode vän Pastor Hasslow höll varje jul samma predikan; om familjen som glömt lägga Jesusbarnet i krubban. Jag förstod dem, de Tre Vise Männen var betydligt viktigare, utan dem, herdarna, åsnan och oxen skulle krubban inte vara så speciellt intressant.

Då jag blivit äldre läste jag Michel Tourniers De vise männen, inte lika bra som hans Älvakungen, som fastnat ordentligt hos mig, men likväl fylld med Österlandens mystik, med läsefrukter och finurliga anspelningar, som hos en annan modern sagoberättare, Italo Calvino, i hans De osynliga städerna. Jag ville gärna läsa om den där boken, just ikväll, i Paris dystert kyliga ensamhet. På vägen hem fann jag Tourniers Gaspard, Melchior et Balthazar i bokhandeln vid La Place Georges-Moustaki, inte långt från mitt krypin vid Square Adanson.

Min franska är usel, men jag köpte likväl boken och då jag skruvat upp värmen i min enrummare, som faktiskt var riktigt ombonad, bäddade jag ner mig under sängens duntäcke och fann märkligt nog att jag begrep en hel del av Tourniers bok, som blandade ett ålderdomligt språk med längre stycken mer tidsenligt berättande. Tournier var en sagoberättare och som den grundlärde legendskapare han var byggde han ut den kortfattade bibeltexten till något betydligt mer fantastiskt och allomfattande. De vise männens färd blir som i en sann legend en såväl yttre som inre resa, ett sökande efter bekräftelse, skönhet och makt, förkroppsligat hos var och en av dem. Eftersom det är en legend är varje Vis man inte en individ i ordets sanna bemärkelse, utan en typ, en illustration av ett tillstånd, ett begär. 

Gaspar, den svarte konungen över Meroë, skämdes över sin svarta hy, men fann slutligen att Jesusbarnet hade samma hudfärg som han och väcktes därmed till insikt om att skönhet och godhet lever och frodas bakom ytliga illusioner.  Blondheten hade innan dess förstört Gaspars tillvaro och den yttersta orsaken till hans förtvivlan var den blonda slavflickan Biltine, som han blivit våldsamt förälskad i, men som bedragit och övergivit honom med en vit man, som hon sagt sig sig ha blivit attraherad av genom hans ljusa hy.

Den förtvivlade och desillusionerade Gaspar sökte därefter tecken som skulle kunna frälsa honom ur hans ångest.  Då han i skyn fick se kometen som förebådade Jesu födelse tolkade Gaspar den som ett huvud med svallande blont hår. Efter mötet med det svarta Jesusbarnet insåg dock Gaspar att hans känslor av otillräcklighet hade grundat sig i en galen strävan efter egenkärlek och kom därmed till insikt om att gudomlig kärlek är så mycket större och mer glädjeskapande.

Den åldrige och vise Balthazar, kung av Nippur, hade fått sin magnifika konstsamling förstörd av en fanatisk präst, som fördömt bildskapande och därmed fått Balthazar att misströsta om tillvarons mening och värde. Efter ett misslyckat äktenskap hade Balthazar återfunnit sin livsglädje i skönheten, i konstsamlandet och byggt upp ett väldigt museum, Balthasareum, som blivit hans stolthet, ”meningen med hans liv” och som han tänkt lämna efter sig som ett magnifikt monument över sig själv.

Men, efter det att muséet plundrats och förstörts, blev även Balthazars liv en ruin. På en dag blev hans hår vitt, ryggen böjd, hörseln försvagad, benen tunga och hans manslem skrumpnad. Men, inför Jesusbarnets utstrålning av godhet och oskuldsfull skönhet förändrades Balthazars liv genom insikten att konsten även den kan vara ett sätt att närma sig skönhetens och godhetens outgrundliga mysterium och är därigenom inte alls vanhelgande. Han kom till insikt om all den skönhet som omger oss och befriades därigenom från samlandets förbannelse och fann glädje hos de människor som omgav honom.

Melchior, furste av Palmyra, hade innan han blivit dess rättmätige konung fördrivits från sitt land av sin falske farbror. Sedan dess drev Melchior land och rike kring, förblindad av hat gentemot hela sin släkt och bitterhet över att ha förlorat sin makt. Men, då Melchior i det enkla stallet fann gudabarnet vilande i en krubba insåg han att det går att härska utan våld och politiska ränker och fylldes därmed av ett begär att upprätta en himmelsk ordning på jorden.

Genom var och en av dessa mäns livshistoria blir vi medvetna om att uppenbart eländiga och motsägande livserfarenheter kan sammanfalla i en insikt som leder till ett godtagande av livets obeskrivliga mysterium. En upptäckt av den glädje som finns förborgad i uppgivandet av våra begränsande begär för att istället acceptera den skönhet och godhet som trots allt står att finna inom våra korta liv.

Som i en medeltida legend lade Tournier till de tre vise männens skara en narr – Taor, furste av Mangalore, också känd som Sötsakernas furste. En bortskämd dilettant som gav sig ut på jakt efter rahat loukoum, en delikatess gjord av pistagenötter. Taor kom försent till mötet med Jesusbarnet, som han inbillat sig vara Den Gudomlige Konfektyristen. Besviken och hjälplös förirrade han sig sedan i Sodoms ödemarker, blev tillfångatagen och slutade som slav i en saltgruva. Genom en självuppoffrande god gärning lyckades Taor dock frälsa sig själv och sina olycksbröder. Därmed blev denne uppenbart mest lättviktige konung berättelsens centralfigur, dess störste och mest mänsklige hjälte. En Kristusgestalt som i sin person innefattade fabelns innersta budskap om att medkänsla är livets sanna mening och glädje.

Efter att ha läst boken låg jag länge och funderade, undrande om jag med min bristfälliga franska hade uppfattat den rätt. Jag somnade med en varm känsla inombords. Julen var på väg och jag hade kanske fått en försmak av dess sanna innebörd.

Följande dag var lika trist som den föregående, regnet öste ner, men snömodden var borta. Jag vaknade tidigt, det var lördag så jag behövde inte gå till jobbet. Kokte kaffe och rostade börd. Jag hade fått till vana att medan jag åt frukost sitta och bläddra i någon konstbok. Öppnade ett uppslag med Carpaccios Ursulas dröm. Målningen är en del av en serie konstverk som nu finns på Gallerie dell´Academia i Vendig. De skildrar Sankta Ursulas legend så som den berättas i Jacobus da Voragines Gyllene Legend.

Ursula var den vackra och visa dottern till den kristne kungen av Brittanien. Hon åtråddes av sonen till kungen av Anglia (en halvö i norra Tyskland), som dessvärre var en ”dyrkare av gudabilder”. Ursula gick med på giftermål under villkoret att prinsen omvände sig till kristendomen och att han under tre års tid respekterade hennes jungfrudom, tills dess han blivit fullärd i den kristna religionen. Dessutom begärde Ursula att hon till Anglia skulle åtföljas av inte mindre än 10 000 kristna jungfrur. Önskemålen var så absurda att Ursula antog att de skulle få prinsen av Anglia att avstå från giftermålet. Men mot förmodan gick han med på villkoren. Från hela Europa samlades jungfrur till England, där de undervisades i kristendom och döptes. De avseglade sedan till kontinenten för att där företa en gemensam vallfärd till Rom. På vägen dit stannade de i Köln, där en ängel uppenbarade sig för Ursula och berättade att hon inom en snar framtid skulle återvända till Köln och där lida martyrdöden.  Ursula lät sig inte avskräckas, tog med sig de tiotusen jungfrurna till Rom, där de välsignades av påven som sedan följde dem norrut. Utanför Köln anfölls de av hunnernas ryttarhär. Samtliga jungfrur, jämte påven, massakrerades, med undantag för Ursula som åtråddes av hunnernas konung (Attila?), men då hon försmådde honom sköt han en pil rakt in i hennes hjärta. Jacobus da Voragine försäkrade att den absurda historien var sann och att jungfrurnas martyrium ägde rum 238 e.Kr.  

Carpaccio skildrar i sin Ursulas dröm hur jungfrun i Köln sover i den äktenskapliga bädden, som fortfarande saknar hennes gemål. Det är tidigt på morgonen, gryningsljuset faller in i rummet medan en ängel med en palmkvist i handen stiger in för att meddela Ursula att hon kommer att lida martyrdöden, men att hon inte skall oroa sig eftersom det kommer att garantera henne en plats i Paradiset. Speciellt påfallande är framställningen av den sovande Ursula. Hon sover lugnt och avspänt, samtidigt som Vittore Carpaccio lyckas skapa intrycket av att hon drömmer. En subtil bild som stannar i minnet.

Jultiden fick mig att tänka på en annan sömnbild, målad av Georges de la Tour. Den åldrade Josef har somnat med en bok i knät.  Han har varit så utmattad att han somnat medan han var i färd med att vända blad och har i sömnen behållit greppet om boksidan. Inte undra på att Josef var fullständigt uttröttad. Under den sista tiden hade en mängd bekymmer plågat den gamle snickaren, samtidigt som oväntade händelser väckt hans förundran. Efter att ha färdats långt med sin höggravida, unga hustru, som bar på en annan mans barn, nådde de efter två dagar sitt mål, skattskrivningen i Bethlehem. Besökare trängdes i den lilla staden och det hade varit omöjligt att finna husrum för hustrun, som mitt i allt detta tumult tvingades föda sin son i en grotta. Först senare kunde de söka skydd i ett stall, där den unga, födelsemedtagna Maria i brist på säng fick lägga sin nyfödde bland halmen i en krubba. Sedan dök det upp en mängd herdar, som hävdade att den nyfödde inte var någon annan än den av alla judar så hett efterlängtade Messias. En förmodan som tycktes bekräftas då en grupp förmögna utlänningar, åtföljda av en mängd tjänare, dök upp med gåvor till den nyfödde.

En ung kvinna, nästan ett barn, har försiktigt smugit sig fram till den sovande Josef. Hon rör lätt vid honom. Liksom ängeln i Ursulas dröm väcker hon honom antagligen inte. Hennes talande gest antyder dock att hon viskar något till honom. Josef drömmer att hon varnar honom. Han måste så fort som möjligt fly med sin hustru och den nyfödde pojken. Landets storhetsvansinnige härskare har nåtts av rykten om att det lilla barnet kan vara en blivande konung, som i framtiden kommer att störta honom. Med en envåldshärskares groteska omsorg om sin makt gav Herodes order om att alla barn upp till två års ålder omedelbart skulle dödas.

Som folk ofta gjorde förr i tiden tog Josef sina drömmar på största allvar och redan följande dag övertygade han Maria om att de måste fly så snart som möjligt. Den nyfödde i svävade i omedelbar livsfara och i gryningen gav de sig av mot Egypten för att där söka skydd och asyl. Historien upprepar sig, flera hundra år senare tvingas åter oskyldiga, ofta utblottade familjer lämna Syrien för att rädda sina liv. På Josefs tid var Judéen en del av den romerska provinsen Syrien. Det var inte förrän 70 e.Kr. som Judéen fick en autonom ställning inom provinsen, men den upphörde snart igen.

Herodes var alltså enbart en lydkonung i tjänst hos den imperialistiska världsmakten. Det var den lilla flyktingfamiljens frälsning att det på den tiden inte fanns några egyptiska gränsvakter som i tjänst hos en chauvinistiskt flyktingfientlig regim stoppade dem vid gränsen. Om så varit fallet hade säkerligen den lille Jesus ha dödats och vi hade idag inte haft den kristendom i vars namn en mängd nationalistiskt anfrätta europeiska regimer nekar asyl till syriska flyktingar.

På en målning av Orazio Gentileschi, ännu ett mästerverk, finner vi återigen en utmattad Josef i tung, djup sömn. Han ligger i en ställning som får oss att ana att han antagligen snarkar. Kanske har flyktingarna nu hunnit fram till säkerheten i Egypten. De tycks befinna sig ett ödehus. Maria ger di till Jesus, som nu tycks vara flera månader gammal. På spädbarns vis vänder han, alltmedan han girigt diar, blicken mot betraktaren.

Sovande, drömmande män är tydligen en integrerad del av flera julmotiv. Matteusevangeliet nämnde att de Vise männen efter att ha överlämnat sina gåvor till Jesusbarnet genom en uppenbarelse i drömmen, ”fingo en befallning att icke återvända till Herodes”. Vid frukostbordet fick jag infallet att leta rätt på en bild jag genom gårdagens läsning kommit att tänka på och fann den i en nyinköpt konstbok om franska katedraler. Ett av Gislebertus kapitäl i Autuns katedral. De tre vise männen sover tätt tillsammans under samma täcke. Deras huvuden vilar på en kudde och underligt nog har de sina kronor på sig. De ligger så tätt att det tycks som om en av kungarna har tvingats ligga på sidan för att få plats.

Liksom i de la Tours tavla smyger sig en ängel in till de sovande, men här rör det sig om en vuxen, manlig gestalt, med vingar och gloria. Ängeln rör försiktigt vid handen på en av de sovande kungarna och denne öppnar ögonen, fast han har ännu inte riktat blicken mot ängeln som pekar upp mot Betlehems stjärna. Kanske det inte rör sig om den dröm som nämns i Bibeln, nämligen en varning om att konungarna måste ge sig av utan att återigen träffa den lömske Herodes. Det kanske rör sig om ett tidigare tillfälle då Gud gett dem en antydan om att de bör följa stjärnan för att finna den ”nyfödde judakonungen”.

Under alla förhållanden är det en slående framställning. Inom ett begränsat utrymme lyckas Gislebertus komprimera ett sublimt händelseförlopp. Mästerligt förmår han skildra samspelet mellan gestalterna och även leka med sängens perspektiv – utan att det ger ett störande intryck syns den både från sidan och uppifrån. Märkligt är att Gislebertus gett så stor uppmärksamhet åt detaljer som täckets bård och struktur och kungens öppnade ögon.  Kapitälet satt nämligen så högt upp på sin pelare att det nere från katedralens golv måste ha varit svårt att urskilja de talande detaljerna.

Efter att ingående ha betrakta Gislebertus kapitäl med de tre vise männen lyfte jag blicken från boksidan och såg mig kring i mitt tämligen grådaskiga rum. Genom glasdörrarna ut mot balkongen betraktade jag de kompakta regnridåerna. Vilken tristess! Jag beslöt mig för att hyra en bil och fara ner till Autun. Emellanåt gjorde jag i min ensamhet så; hyrde en bil och for iväg för att besöka katedraler. Jag hade flera gånger varit i Rouen, Reims och Chartres. Varför inte fara längre söderut? Till Autun, Vézelay och Conques?

Klockan var ännu inte nio då jag skyndade mig ner till tunnelbanestationen vid Censier-Dubenton. Snart var jag inne på Sixts kontor vid Avenue de Sax, där UNESCOanställda fick en ordentlig rabatt. För ett dygn hyrde jag en tvåsitsig Citroën. Det var skönt att komma in i bilvärmen. Trafiken var inte speciellt tät och det dröjde inte länge förrän jag var ute på Autoroute du Soleil, på väg i riktning mot Lyon. Motorvägen gjorde inte skäl för sitt namn. Regnet var så kompakt att det kändes som att köra genom ett akvarium. Fast det fanns CDspelare i bilen och jag hade tagit med mig flera skivor. Där jag satt i den lilla bilen och lyssnade till Moustaki, Piaf och Aznavour kände jag mig mycket nöjd med mitt beslut att fara ner till Autun. Om inget oförutsett inträffade skulle jag vara framme strax efter tolv. 

Regnet upphörde inte och det var ovanligt mörkt för att vara mitt på dagen. Jag närmade mig Fruktans triangel, en två mil lång sträcka av Autoroute du Soleil längs vilken en mängd kvinnor hade försvunnit och flera mördats mellan 1984 och 2005. Det fanns misstankar om att en, eller flera, seriemördare hade opererat där. Liken efter minst fem kvinnor (mellan tretton och trettiosju år) hade påträffats i närheten av motorvägen. Två män hade dömts för två av morden, men nekat till de andra försvinnandena, förövarna fortsatte vara okända. Tanken gjorde mig nedstämd och jag uppskattade att jag kunde svänga in mot Autun innan Fruktans triangel tog vid.

Äntligen upphörde regnet och jag fick syn på Autuns katedral. Likt så många andra av sina likar reser den sig som en väldig atlantkryssare över den lilla stadens hus. Solen bröt igenom molnen, lyste upp landskapet och katedralen, som genom sin spetsiga spira kom mig att föreställa mig den som en raket riktad mot evigheten.

Innan jag besökte katedralen åt jag en välsmakande lunch i ett värdshus ombonade värme. Det låg visserligen i byn Igornay en bit utanför Autun, men jag åkte dit efter att över en kaffe i en bar ha frågat efter traktens bästa restaurang. För att värma själ och hjärta, samt fördriva den allmänna dysterheten valde jag en Bouef Bourgignon. Jag befann ju mig mitt i Burgund och hade ju egentligen inget annat val än att avnjuta en riktigt mustig burgundisk köttgryta, ackompanjerad av en alltför dyr Pinot Noir från 1996, som den tämligen unge, skäggige krögaren insisterade att jag skulle dricka, eftersom det enligt honom kom från ett av de absolut bättre vinåren. Sådant begriper jag mig inte alls på, men jag tyckte vinet var gott.  

Ordentligt upplivad körde jag tillbaka till Autun. Redan entrén till Cathédrale Saint-Lazare övertygade mig om att jag gjort ett riktigt val genom att köra dit; ett minne för livet. Katedralen hade rests under andra hälften av 1100-talet och var en av anhalterna längs en av de viktigaste vallfartslederna mot den helige Jakobs grav i Santiago Compostela. Några mil norrut låg nästa anhalt, Vézelay med Maria Magdalenas grav.  Katedralen i Autun byggdes kring Maria Magdalenas brors grav. För att förstå varför syskonen hamnade i Frankrike får vi återvända till Voragines Gyllene Legend som berättar att Jesus nära vänner Maria Magdalena och Lazarus, som han uppväckt från de döda, samt sjuttio av deras anhängare, av en romersk ståthållare sattes på en båt utan rigg och roder och fördes ut långt till havs för att drunkna. Men, ”Gud Allsmäktig” förde deras fartyg till Marseille där Lazarus sedermera blev biskop.

Någon gång på niohundratalet lyckades en biskop köpa Lazarus reliker från Marseille, säljarna behöll huvudet, och förde dem till Autun. En stilig gravvård uppfördes kring Lazarus kvarlevor och den väldiga katedralen stod färdig vid slutet av 1190. Någon gång under slutet av sjuttonhundratalet slog fanatiska revolutionärer sönder Lazarus grav och nordportalens magnifika skulpturer, enbart några suggestiva fragment finns kvar, exempelvis den sörjande Sant Andreas och en vittberömd framställning av Eva, mer om hennes senare.

Tack och lov bevarades av en lycklig slump ett av konsthistoriens mäktigaste verk – västfasadens tympanon med dess ytterst märkliga framställning av Den yttersta domen. En trångsynt och uppenbarligen okonstnärlig biskop tyckte att Gislebertus mästerverk var alltför mediokert, primitivt och gräsligt för att misspryda hans katedral och lätt 1766 kalka över tympanon, medan de kringliggande skulpturerna höggs bort, liksom Jesus huvud som stack ut utanför det kalkade området. Det var först under 1830-talet som man åter började uppskatta medeltida mästerverk, inte minst genom Victor Hugos populära roman Ringaren i Notre Dame från 1831. En kaplan undrade vad som dolde sig under tympanons tjocka gipslager och 1837 kunde man till allmän förundran och beundran frigöra Gislebertus imponerande vision av den Yttersta Domen som under hans överinseende hade skapats mellan 1130 och 1135. Stolt hade mästaren under Jesu fötter ristat in Gislebertus hic fecit, Gislebertus gjorde detta. 1948 hittade man i ett museums skrymslen Jesu huvud, som visade sig passa perfekt.

I tympanons myller av gestalter finner vi tre pilgrimer som stiger upp mot Himmelrikets gyllene stad, kanske speglar de den känsla av förundran och kanske även skrämsel som många långväga medeltida besökare kan ha känt då de trädde in i katedralen under Gislebertus ytterst originella framställning av den Yttersta Dagens lättnad och skräck.

Flera av dessa pilgrimer var säkerligen sjuka, många hade spetälska och sökte lindring vid Lazarus grav. Han var nämligen främst de spetälskas helgon, framförallt allt beroende på sammanblandningen av tre bibliska gestalter. Främst Lazarus, broder till systrarna Maria och Marta i Betania som sände bud efter Jesus och berättade att ”han som du älskar” är sjuk, då Jesus kom fram var Lazarus redan död, men Jesus uppväckte honom från de döda. Att Lazarus antogs vara spetälsk beror på en annan berättelse som talar om att det var under en fest i ”Simon den Spetälskes” hus i Betania som Maria smorde Jesu fötter med dyrbar olja, något som har lett till antagandet att Simon i själva verket var Marias bror, Lazarus.

Den tredje sammanblandningen kan tyckas mer långsökt eftersom det handlar om en man som dog i Palestina. Tron var ju att Lazarus kommit till Frankrike och att hans rester fanns i Autun. Jesus berättade en liknelse om en rik man som levde ”var dag i glädje och fest”, medan det vid hans port låg ”en fattig man som hette Lazarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår.” Men, kunde detta verkligen vara densamme Lazarus som senare dök upp i Frankrike? Den sårfyllde Lazarus dog nämligen och fick efter döden vila i ”Abrahams sköte”, medan den rike mannen efter sin död fick brinna i Hades. Då den rike mannen ropar upp till Abraham och ber honom att låta Lazarus komma till honom med en  droppe vatten för att svalka honom och dessutom varna hans fem bröder så att de inte likt honom struntar i dem som ber om hjälp och därför hamnar i hans situation, svarar Abraham att både den rike mannen och hans bröder redan hade blivit varnade genom Moses och profeterna och eftersom de inte lyssnade till tidigare varningar skulle ingen av dem kunna övertygas om hur man bör bete sig - inte ens "om någon uppstår från de döda". De sista orden togs som intäkt för att Jesu liknelse i själva verket handlade om hans gode vän Lazarus som han uppväckte från de döda och att det därigenom rörde sig om samme Lazarus som senare dog i Frankrike.

Att vi till skillnad från den rike mannen borde ta hand om spetälska och utsvultna medmännsikor ledde till att man under medeltiden började vårda om de spetälska och uppföra speciella vårdanstalter. Mest berömt blev karantänsjukhuset för pestsjuka på ön Santa Maria di Nazarath utanför Vendig. Det grundades 1423 och från namnet på ön bildades ordet nazareto, som beteckning på sjukhuset, men efter några år, genom sammanblandning med Lazarus, förvandlades det till lazaretto, och inrättningen spreds snart genom munk-och nunneordnar till varje europeiskt land.

Då de spetälska pilgrimerna klev in under Gislebertus mäktiga tympanon i Autun kunde de rikta en blick mot de pelarkapitäl som omgav Den yttersta domen. På sitt livligt drastiska manér framställer Gislebertus nästan komiskt anskrämliga demoner, samtidigt som deras gräslighet genom sin inhumana bestialitet blir obehagligt skrämmande. På kapitälet ser det ut som om den störste av djävlarna skjuter fram sin mindre kamrat mot Abraham, som lyfter handen för att skydda sig och den uppskärrade Lazarus från Helvetets anstormande tjänare.

På ett kapitäl inne i katedralen lyfter en övernaturligt stor djävul upp en sten mot Jesus och ber honom förvandla den till bröd, men assisterad av en ängel avvisar Jesus lugnt förslaget.

Än mer dramatiskt är tympanons framställning av de fördömdas plågor. Genom att blåsa i ett väldigt horn tillkännager en ängel Domens inledning och syndarna hissas upp från sin underjordiska slummer.

Om det råder tvekan om deras godhet blir vissa själar vägda av ärkeängeln Mikael, som om en god människas själ väges beskyddande griper om vågskålen, alltmedan Djävulen på motsatta sidan gör allt för att göra så att en uppenbar syndares själ befinnes vara alltför lätt för att göra sig förtjänt av en paradisisk tillvaro. Helvetets herre fuskar genom att med ena handen lyfta upp vågens ena arm och med den andra gripa en fördömd stackare i håret för att slunga honom i Helvetet.

Djävulen är högaktiv, en av hans fötter är försedd med en väldig gripklo som gripit tag om en förtvivlat skrikande människosjäl. Alltmedan djävlar hånskrattar åt den fördömde.

Misstänkta syndare har redan tidigare skiljts från de goda själarnas skara av en ängel som med ett lyftat svärd driver bort de förtvivlat hopkrupna orättfärdiga stackarna mot Helvetets plågor, alltmedan de goda människornas själar lättade lyfter mot himlen.

På tympanons högersida är demoner och drakar i full verksamhet med att sluka och plåga de fördömdas själar.

På tympanon, och inne bland katedralens kapitäl, myllrar det av demoner son tycks tillhöra ett alldeles speciellt släkte. Hiskeliga, groteskt roade och entusiastiskt uträttar de sina uppgifter. Som ett par djävlar som arbetar med att assistera Judas med hans självmord.

Gislebertus hårt arbetande demoner påminner om de samtida framställningar av helvetesplågor vi finner i den något sydligare belägna katedralen i Conques, där demonernas verksamhet tycks vara inspirerad av medeltida bödlars arbete vid offentliga avrättningar, som ofta inte enbart var begränsade till enkla hängningar eller halshuggningar, utan kunde utgöras av utdragna teaterföreställningar med utstuderad tortyr, iscensatta av intensivt verksamma bödlar.

Inne i katedralen finner vi en mängd sådana framställningar. En del har blivit till rytmiskt integrerade element i de korintiska kapitäl som ofta utgör grundstommen för de fantasifulla konstverken.

Ofta är det svårt att urskilja mening och ursprung till konstverken, som här där två demoner tycks göra sig beredda att plåga en krake som inte vet vad om väntar honom.

Gislebertus många kapitäl tycks inte följa något mönster eller fastställt program. Där finns flera versioner av underliga, tämligen okända helgonlegender. Exempelvis en framställning av Sankt Vincent av Saragossa som led martyrdöden genom att köttet med järnkrokar slets från hans kropp och efter att såren skrubbats med salt grillades han levande, men då han likväl inte dog kastades han i en cell beströdd med kruk-och glasskärvor, då han likväl inte dog stoppades Vincent i en säck och slängdes i havet. Fast han flöt iland på en ö och vaktades av örnar tills några kristna fann honom och kunde ge honom den sista smörjelsen.

Ett annat kapitäl visar hur Simon Magikern i tävlan med Paulus och Petrus, som håller en jättelik nyckel i handen, med hjälp av ett par konstgjorda vingar lyfter från marken på Forum Romanum, enbart för att störtas mot marken och krossas, alltmedan en upprymd djävul glupskt och skadeglatt betraktar scenen.

Längre upp, på vår väg mot altaret finner vi framställningar av de sju dödssynderna, bland vilka Girigheten är mest minnesvärd. Med ett väldigt gap som öppnar sig mot hans omättliga inre håller han två penningpåsar i ett hårt grepp.

Liksom i marginalmålningar i medeltida manuskript gestaltar Gilslebertus även en mängd mer eller mindre groteska fabeldjur, som en kentaur som avlossar en pil i gapet på en drake, framhetsad av en krigare med hjälm, sköld och svärd.

En annan krigare genomborrar med sitt svärd buken på en grip.

Simson sliter upp gapet på ett lejon.

På ett annat kapitäl dyker Aesopus fabel om tranan och vargen upp. Den som berättar hur ett ben fastnade i stupen på en glupsk varg. En trana dristade sig att sticka ner sin långa näbb i vargens gap och ta ut benet ur vargens strupe. Då fågeln bad om en belöning svarade vargen: “Du stack ditt huvud i vargagapet och tog ut det utan att lida någon skada. Är inte det belöning nog?”

Ett annat kapitäl återger en underlig uppgift från Iliaden som berättar att Afrikas pygméer befinner sig i ständig strid med tranorna.

Vi finner även mindre dramatiska scener, som en kör, kanske med Kung David i spetsen, som sjunger och musicerar.

Eller en man som över axlarna håller ett tungt klockspel som ett par musiker med sina hammare får att ljuda.

Medan jag vandrade runt i Autuns katedral med värkande nacke och blicken riktad mot de högt belägna kapitälen närmade jag mig målet för min färd – kapitälet med de sovande tre konungarna. Högt upp vid pelarnas krön fanns ett kapitäl med de av Herodes beordrade barnamorden och jag förstod då att jag snart skulle få syn på De vise männen.

Det var skönt att upptäcka att de kapitäl som skildrade Jesu födelse enbart var kopior. För att betraktade sovande vise männen skulle jag slippa anstränga ögon och nacke. Originalen förvarades nämligen i ett ljust och vackert domkapitelrum som låg en trappa upp till höger om koret. Dit hade de förts då man vid mitten av 1800-talet fruktade att det tunga centraltornet skulle störta samman, så långt hade man kommit efter sjuttonhundratalet då medeltidsskulpturerna hade slagits sönder eftersom de ansågs vara så anskrämliga. Nu förstärkte man centraltornet och gjorde kopior på de finaste kapitälen för att kunna bevara dessa mästerverk till eftervärlden.

Här fanns det uttrycksfulla kapitälet med de sovande vise männen och en rörande scen då de tre männen vördnadsfullt närmar sig Jesusbarnet. En av dem gör en gest som för att ta av sig sin krona, alltmedan en annan har gått ner på knä och böjer sig försiktigt fram för att överräcka sin gåva till barnet. Den ligger dold i ett kärl och den lille Jesus lyfter nyfiket på barns vis locket för att se vad som finns därinne.

En annan scen visar den heliga familjen på flykt till Egypten. Medan han i ena handen håller åsnans tyglar spanar Josef oroligt över omgivningarna. Maria, som sitter i en damsadel, håller beskyddande sin arm och hand över barnet.

På väg ut från katedralen lyfter jag åter blicken mot tympanon, men nu betraktar jag inte djävlarna utan de frälsta själarna som märkligt förlängda reser sig upp mot Jesus. Där finns också Petrus med sin stora nyckel. Han tar en frälst själ vid handen, medan en ängel lyfter en annan upp mot Paradisets pelarkrönta, täckta balkong. En annan själ klamrar sig likt ett barn fast vid den frälsande ängelns ben.

Jag gick över torget med dess fontän, som tycktes imitera katedralens höga torn och efter några meters promenad mellan hus av samma grå sandsten som katedralen kom jag fram till till det runda tornet på hörnet av Nicolas Rolins hus. Denne rike och mäktige man, som levde 1376-1462, var under fyrtio år kansler vid Filip den Godes hov under Burgunds absoluta storhetstid då den förmögne Rolin i sin tjänst hade oförlikneliga, flamländska konstnärer som bröderna van Eyck, Rogier van der Weyden och Jean Hey (Maître des Moulins).

I muséet som numera finns inrymt i Rolins forna bostad finns ett av Gislebertus mästerverk – Eva från katedralens nordportal, som 1766 totalförstördes av biskopsgalningen. Skulpturen av Eva som viskande håller ena handen vid sin mun alltmedan hon lutar sig fram och hållerkunskapens förbjudna frukt dold i sin andra hand. Den skulpturen låg länge dold som en grundsten till ett av Autuns många, gråa stenhus och kom först i dagen då huset revs under1800-talets andra hälft. Denna skulptur är det enda som återstår av entrén vid katedralens nordfasad. Vi vet numera att där även fanns en skulptur av Adam. För några år sedan dök två små alabasterreliefer upp, som med största sannolikhet är kopior av Adam och Eva från Autun, deras ursprung är okänt och de finns nu utställda bland miljonären och konstnären Yuko Niis samlingar i Brooklyn.

I Louvren finns Jan van Eycks berömda Kansler Rolins Madonna, som en gång hängde i Autuns katedral.

Ett annat av världskonstens absoluta mästerverk, som även det beställdes av Kansler Rolin är Rogier van der Weydens altartavla i byn Beaune bredvid Autoroute du Soleil, någon mil från Autun. Den skapades vid mitten av 1400-talet för att pryda kapellet i Rolins vid den tiden högmoderna lasarett Hospices de Beaune. Rolin skrev:

Åsidosättande alla mänskliga bekymmer och med tanke på min egen frälsning ville jag genom att skänka jordiska gåvor få himmelska sådana som tack. Genom gudomlig godhet hoppades jag bli belönad med eviga gåvor, inte med sådana som förgås här på jorden … och givetvis var det också i tacksamhet över allt som Herren redan har skänkt mig, nu och för all evighet, som jag grundade ett lasarett. 

Rogier van der Weydens altartavla speglar på ett realistiskt vis samma drama som Gislebertus, genom sina närbelägna tympanonskulpturer, trehundra år tidigare hade skildrat på ett mer groteskt, manierat vis. Hos van der Weyden konfronteras vi med en fullkomligt opartiskt själavägande Mikael, som uttryckslöst blickar rakt framför sig. Hos honom finns inte samma groteska dramatik som den som råder vid Gislebertus själavägande, men bilden av den till synes oberörde Mikael tycks spegla Gislebertus Jesus, där denne presiderar över den Yttersta Domen, likt Mikeal omgiven av fyra änglar.

Liksom hos Gislebertus går det hos van der Weyden inte att ta miste på de dömda själarnas gränslösa förtvivlan. Skräcken inför de eviga plågorna är så påtagligt och realistiskt skildrad att betraktaren omöjligt kan undvika att sätta sig in de fördömdas vånda på sin obönhörliga väg mot ett nedstörtande i Helvetets skräckvälde. Men, liksom Gislebertus skildrar van der Weyden även en väg från mörker till ljus. De fördömdas desperata misströstan och skräck kontrasteras till de frälstas lättnad och välkomnande vid Himmelrikets portar. 

Mörkret hade fallit, Hospices de Beaune stängde halv sex så jag skulle inte hinna dit. Istället körde jag norrut mot Paris. Nöjd med min dag kom jag att tänka på varför jag hamnat i Autun. Jag hade sett de tre vise männen i marknadsståndet vid Champs Elysées och sedan funnit bilden av hur ängeln visar dem Betlehems stjärna. Den bilden blev min vägvisare till Autun och en upplevelse som stannat hos mig sedan dess. Från det regnigt, melankoliska Paris nådde jag Gislebertus berättelser i sten. En resa från mörker till ljus, lik den som äger rum i Gislebertus och van der Weydens skildringar av de yttersta tiderna. Dagen efter mitt besök i Autun for jag till min familj och julen i Rom.

Neilsen Blum, Shirley (1969) Early Netherlandish Triptychs: A Study in Patronage. Berkeley: University of California Press. Seidel, Linda (1999) Legends in Limestone: Lazarus, Gislebertus and the Cathedral of Autun. Chicago: University of Chicago Press. Tournier, Michel (1981) Gaspard, Melchior & Balthazar. Paris: France Loisirs. Voragine, Jacobo di (1998) The Golden Legend: Selections. London: Penguin Classics.