Inför valet i Frankrike har jag undrat över vad som har hänt och kommer att hända. Hur har allt detta vansinne blivit möjligt? Hur har rädsla och intolerans åter kunnat tillåtas styra våra känslor, tankar och val. Varför väljer så många att följa stigar som tidigare lett oss i fördärvet. Tack och lov besegrades Le Pen-tanten, men låt oss inte glömma att en tredjedel av det franska folket röstade på henne, för att nu inte tala om alla de som inte röstade alls.
Medan vi sitter i bilen sätter min yngsta dotter på en CD med musik från en konsert hon hört i Florens. Det är Vasco Brondi från Ferrara som rappar. Den vackra italienskan, ett språk som väl lämpar sig för poesi, fyller bilen alltmedan Brondi tolkar mina känslor:
Cadeva la sera
su una bella e malandata Europa multiculturale
su un altro bar che cambia gestione
su un altro eroe da dimenticare
Il giorno degli attentati hai scritto
per tranquillizzare tutti
che come sempre eri da quelle parti
ma non eri tra i feriti o tra i morti
E dove c’era un minareto o un campanile
c’è un albero in fiore tra le rovine
ci siamo noi due accecati dal sole
mentre cerchi di spiegare
cos'è che ci ha fatto inventare
La torre Eiffel
Le guerre di religione
Le sinfonie di Beethoven
La stazione spaziale internazionale
Le armi di distruzione di massa
e le canzoni d’amore.
Kvällen föll
över ett vackert, vilsegånget, mångkulturellt Europa,
över en annan bar som ändrat ägare,
över en annan hjälte som kommer att glömmas bort.
Under attentatens dag skrev du,
för att lugna oss alla,
att även om du varit där,
så var du inte bland de skadade eller döda.
Och där det finns en minaret eller ett kyrktorn,
där finns bland ruinerna ett blomstrande träd
där vi två, bländade av solen,
försöker förklara
vad som skapat
Eiffeltornet,
religionskrigen,
Beethovens symfonier,
den internationella rymdstationen,
massförstörelsevapnen
och kärlekssångerna.
Ja, hur och varför? Vad händer omkring oss? Hemkommen sitter jag vid köksbordet och läser en intervju med Marek Halter. En judisk författare som är välkänd i Frankrike, där hans historiska romaner sålts i miljonupplagor.
Halter är en av dessa européer som lever och verkar mitt ibland oss, med en i det närmaste ofattbar livshistoria bakom sig. Han föddes 1936 i Warszawa. Hans judiska föräldrar lyckades fly undan nazisterna och tog med sin son till Ukraina, men sveptes av kriget och stalinismen vidare till Moskva, för att slutligen hamna i staden Kokand i östra Uzbekistan. 1946 lyckades familjen ta sig tillbaka till Polen. 1950 kom de till Frankrike. Halter började studera mimteater för den berömde Marcel Marceau och antogs till konstakademin. Han blev en tämligen framgångsrik konstnär, med en blandad stil som emellanåt kan betraktas som mer eller minde lyckade pastischer på Nicolas de Staëls konst.
Efter en lyckad utställning i Buenos Aires 1955 flyttade Halter dit och stannade i två år, innan han återvände till Paris, där han alltmer kom att lämna konsten för politisk journalism och aktivism. 1991 grundade Halter en fransk skola i Moskva och började pendla mellan den ryska och franska huvudstaden. 1989 slog han genom med sin roman La Mémoire d´Abraham, en romantiserad skildring av hans förfäder under tvåtusen år, som nu världen över har sålts i fem miljoner exemplar. Sedan följde i stort sett en roman varje år.
Som så många andra entusiastiska, populära och välskrivande författare som använt sina omväxlande liv som källa, berömda exempel är Laurens van der Post och Jerzy Kosinski, råkade Halter snart ut för en förförödande kritik från människor som känt honom,eller som vistats i samma områden som Halter. Så kallade exempelvis den före detta polske, judiske partisanen Michel Borwicz, Halters självbiografi för ”ett hopkok av rena uppfinningar”. Något som dock inte hindrar att Halter är en frispråkig iakttagare av orättvisor, som ställt upp till försvar av dissidenter världen över och inte minst som övertygad, religiös jude har visat stor förståelse för palestiniernas sak och deras lidanden under israeliska övergrepp.
Varför gå in på Marek Halters livshistoria? Enbart som en påminnelse om att det finns människor bland oss, en del är framstående författare och vetenskapsmän, som en gång likt dagens flyktingar inte var välkomna någonstans. Medan flertalet slogs ihjäl, stängdes Europas och USAs gränser för dem. En del tvingades i sin desperation långt bort; hamnade i Buenos Aires, Harbin, Shanghai, Sydney eller Yokohama, medan deras vänner och släktingar mördades, sattes i läger och gick under.
I intervjun jag läste gav Marek Halter ett sympatiskt intryck. Han citerade Hanna Arendts konstaterande att: ”klichéer, slagord, anpassning till slentrianmässiga uttryck och beteenden har den socialt erkända funktionen att skydda oss från verkligheten.” Vi måste rannsaka oss själva, vår rädsla, vår chauvinism och våra vedertagna åsikter, först därefter kan vi försöka sätta oss in tänkandet hos såväl terroristerna som de politiker som nu torgför åsikter och handlar på ett sätt som är oförenligt med hur vi människor borde tänka och handla.
Marek Halter menar att den rådande diskursen om terrorism och okontrollerad invandring inte bör förblinda oss, fast jag undrar om Halter inte själv fallit i en fälla skapad av en sådan blindhet då han med bergfast övertygelse hävdade att det inte rådde någon tvekan om att fransmännen skulle rösta på Emanuel Macron. Efter att två morgnar ha vaknat upp till de chockerande nyheterna om Trumps och Brexits triumfer lyssnar jag inte längre till sådant önsketänkande. Däremot fascinerades jag av Halters tankar kring den trojanska hästen:
Genom att intelligent förstora och likrikta såväl personliga svårigheter, som sociala brister, är ISIS propaganda ytterst framgångsrik och det är i sådana sammanhang vi måste bekämpa och besegra detta odjur. ISIS är vår tids nazism, som i namn av förvridna ideal med glädje offrar ungdomars liv. Det är helt uppenbart att terrorister vill att Marine Le Pen skall vinna valet. För dem är den Nationella Frontens ledare en perfekt trojansk häst, som kan användas för att infiltrera det franska samhället med hat, intolerans och rasism, något som kommer att förstärka extremhögern och andra hatspridande fanatiker och därmed orsaka att allt fler proselyter söker sig till ISIS våldsbefrämjande ideologi.
Yngre personer än jag associerar antagligen trojanska hästar med illvilliga datorprogram som bryter sig in i våra datorer, för att där förstöra eller stjäla användbar information. Det finns en mängd sådana hästar, de flesta av dem bygger på något som kallas social teknik. Genom psykologisk manipulation får dataförbrytarna sina offer att avslöja konfidentiell information som ger dem möjlighet att tjäna grova pengar.
Exempelvis kan en dataskurk ägna sig åt phishing, nätfiske. Bedragaren sänder ett e-postmeddelande som tycks komma från ett legitimt företag - en bank eller ett kreditkortsföretag – som vill "verifiera" information genom att länka till en bedräglig webbsida med ett falskt logo och påhittad information där du i ett formulär skall ange någon av alla dessa koder som simmar runt i din tillvaro och ger tillgång till dina surt förvärvade tillgångar.
Nätfiske kan även ta formen av ”harpunfiske”. Bedragarna skaffar en mängd information kring just dig och ger därmed intryck av att de känner dig, eller att du i varje fall är känd av dem. De kan därigenom övertyga dig om att du borde dela med dig av dina hemliga uppgifter. Det finns en mängd tricks som kan lura en aningslös datoranvändare. De flesta bygger på våra svagheter – dåligt samvete, girighet, slarv, begär, nyfikenhet eller fåfänga. Eller helt enkelt på vår hjälplöshet – någon erbjuder sig att hjälpa dig med dina datorproblem, men snart visar det sig att det var en varg som gömt sig i en trojansk häst.
Sådana hästar finns överallt, speciellt i dessa tider. De tycks kunna dölja allt; desperata flyktinggrupper nekas tillträde genom att anklagas för att skydda och gömma de bödlar som plågat och torterat dem.
Främlings- och EUfientlighet fungerar som trojanska hästar som i sitt inre hyser mörkmän med mordiska agendor. Gamla stofiler och arga unga män som vill återinföra diktatur och förtyck i ett Europa eller USA som under långa tider varit förskonade från krig, svält och annat elände.
Kampen mot ISIS har blivit en trojansk häst som döljer ljusskygga intressen. I dess inre lurar ryssar, amerikaner eller terrorister, helt i enlighet med vad du kan tänkas känna dig hotad av och som du fruktar kan smyga sig in i din trygga tillvaro för att där förgöra dig och de dina.
Modiga män och kvinnor har hjältemodigt påvisat falskflaggade farkoster som gömmer bedrägliga skurkar. Så var exempelvis Karl Gerhard en av de få som vågade rädda något av svenskarnas heder under de pinsamma tider då vår samlingsregering gjorde den ena eftergiften efter den andra för segrande nazister. I Karl Gerhards revy Gullregn 1941 rullades den trojanska hästen in på scenen, som en lättbegriplig symbol för eftergifternas beläte som i vårt demokratiska folkhem hade smugit in sina dödgrävare.
Ur buken på den stora dalahäst som placerats mitt på Storans scen i Göteborg, klev fyra flickor ut, klädda i dirndlklänningar och började valsa till tyrolertoner, som plötsligt övergick i marschtakt då den elegante Karl Gerhard klev fram ur en kolonn (den femte) och sjöng:
Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp en skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.
Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.
Det är den ökända hästen från Troja,
av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Historien går igen. Den trojanska hästen står än en gång i Europas mitt, där vi alla tydligt kan se den. Skall vi nu än en gång släpa in den i vår mitt? Låta dess gamla drakar och demoner kräla fram ur dess buk för att än en gång förstöra demokrati, tolerans och enighet?
Under årtusenden har skilda folk fascinerats av den förrädiska hästen och dess mordiska innanmäte. Den första kända framställningen av odjuret finns på ett fragment av en fibula, ett dekorerat spänne som användes för att hålla en mantel på plats. Där skymtar vi dess hjulförsedda framben bredvid en märklig krukformad varelse med två ben.
Fibulan, som finns på British Museum, är daterad till 680 f.Kr., 120 år efter det att Iliaden och Odysséen skrevs ner. Tillverkad något senare är en mer komplett framställning som finns på en begravningsamfora i muséet på ön Mykenos, där krigarna inte alls har dolt sig utan tittar fram ur fönster på hästens sidor.
Sagan om Troja spred sig vitt och brett. Så finner vi exempelvis från 100 e.Kr. en relief med hästen i Ghandara, ett rike med centrum i nutidens Peshawardal i nordvästra Pakistan. Typiskt för ghandarastilen är att framställningen utgör en blandning av Öst och Väst. Krigarna som omger hästen är klädda som greker, medan kvinnan i portgången (Helena?) är framställd som en indisk danserska.
Ända sedan min morfar berättade för mig om den trojanska hästen har jag fascinerats av den ytterst märkliga historien. Tidigt slukade jag berättelserna om Troja och Odysseus irrfärder och de har sedan dess följt mig genom livet. Märkligast av dem alla var nog historien om den väldiga trähästen. Så galen! Hur kunde trojanerna ha fått för sig att de skulle släpa in det väldiga belätet i sin stad? Speciellt som så många av dem visste att det var något skumt med åbäket?
Så fort de bland resterna av grekernas befästa läger fann den jättelika trähästen, skrek de upphetsade trojanerna att den borde eldas upp, att de borde slunga sina spjut djupt in i dess trävirke för att höra skriken från de inneslutna grekerna och se hur deras blod sipprade ut längs hästens sidor, eller släpa belätet till ett stup och störta ner det i djupet. Som Vergilius skriver i sin mäktiga Aeneid: ”Slunga den i havet eller bränn den till aska, eller varför inte borra spjuten djupt i dess sköte, där män kan vara dolda!”
Till min stora glädje fick jag nyligen tillträde till Deutsches Archälogisches Instituts stora bibliotek här i Rom, där det bland annat finns en fullständig samling av Loeb Classcial Library Books. Jag kunde därmed läsa de främsta skildringarna av den trojanska hästen. De finns inte i Iliaden, utan i ett par avsnitt av Odysséen, i Aeneiden och främst i Quintus Smyrnaeus oförtjänt bortglömda, dramatiskt och brutalt berättade Posthomerica från 400 e.Kr., vars höjdpunkt är hans febriga skildring av Trojas blodindränkta förstörelse genom ”stridsgalna” akajer. Men, låt mig ta det hela från början:
Efter tio års utmattande strider spred sig håglösheten i grekernas läger. Deras store hjälte, Akilles, hade dödats av en pil från Paris båge. Mannen som genom sitt rov av Helena blev upphovet till det förödande kriget blev alltså även den som gjorde slut på den gudalike Akilles. Gudalik genom sin strävan efter fulländning i allt och sin i det närmaste totala hänsynslöshet och kraft i strid.
Det såg hopplöst ut för de krigströtta grekerna. Kanske stod gudarna inte på deras sida? Men, en mäktig symbol för gudarnas närvaro fanns kvar – Akilles rustning, ett ting på gott och ont. Efter det att hans bäste vän och vapenbroder, Patroklos, dött i striden iförd Akilles rustning, något som fått trojanerna att tro att han var den fruktade Akilles som återvänt till slagfältet, efter att i några veckor ha suttit och surat i sitt tält, förbittrad över att grekernas ledare, Agamemnon, tagit hans älskade slavinna Briseis från honom.
Trojanerna tog Akilles rustning från den döende Patroklos och efter att ha hånat honom för att ha spelat rollen av den oförliknelige Akilles, utspelade sig en våldsam strid kring Patroklos nakna lik, som grekerna slutligen lyckades ta med sig till Akilles.
Sorgen efter vännen gjorde Akilles ursinnig. Enda sättet att döva smärtan var att slakta så många trojaner som möjligt och slutligen utkräva hämnd på den krigare som dödat Patroklos – Hektor. Men, han saknade sin rustning och i sin förtvivlan vände sig Akilles till sin mor, havsgudinnan Thetis, som fick smedernas gud Hefaistos att smida den mest magnifika rustning och sköld som någonsin skapats. Då Akilles dödats av Paris, lyckades Odysseus och Ajax telamoniden släpa bort hans lik. Den väldige Ajax bar den fallne krigaren, medan Odysseus höll trojanerna stången. Efter det att Akilles aska lagts i samma urna som Patroklos, deklarerade Thetis att den krigare som främst bidragit till att rädda sonens lik skulle få hans rustning.
Oddyseus och Ajax bråkade om vem av dem som var värdig att få den oförlikneliga rustningen. I rättvisans namn bad grekerna då några tillfångatagna trojaner att vittna om vem som kämpat hårdast för att rädda liket från dem. De svarade att Odysseus hade utdelat dödande hugg, medan den urstarke Ajax ”endast” burit den rustningsklädda kroppen. Odysseus fick rustningen och Ajax blev störtförbannad. Utan ett ord gick han bort till sitt tält, inom honom rasade bitterhet och hat. Var inte han en större krigare än Odysseus? Skulle den där mångförslagne fifflaren på egen hand ha kunnat släpa iväg det rustningstunga liket? Ajax teg. Han tycktes inte lägga märke vare sig till hustru eller barn. På natten sov han dåligt på grund av sina grubblerier, rusade till slut ut ur tältet och med svärdet i högsta hugg högg han ner grekernas boskap. Då han blodig och utmattad sjunkit ihop hade grekerna kommit ut ur sina tält och betraktade skräckslagna den blodige Ajax och de slaktade kornas kroppar, som låg ångande i den svala morgonluften. Ajax snubblade bort mot sitt tält, tog avsked av hustru och son, gick ut igen, borrade ner svärdets fäste i marken och kastade sig sedan på det.
Historien är karaktäristisk för Iliaden, bland intriger och våldsamma strider träder märkliga personligheter och levnadsöden fram, som genom sin absurditet stannar i minnet och trots allt säger en del om oss människor. Den skicklige författaren spinner också ofta sin historia kring fantastiska föremål – som Akilles rustning och Trojas häst.
Nu var Odysseus grekernas främste hjälte och iförd Akilles rustning kände han hur kraft och stolthet fyllde honom. Odysseus var likt flera av de homeriska hjältarna en sammansatt figur. Han kunde bli rörd till tårar, exempelvis då han i Odysséen lyssnar till hur skalden Demodocus besjunger de grekiska hjältarnas bragder, eller då han möter deras tragiska skuggor i Underjorden. Han hyser även en uppriktig kärlek till sin hustru och son. Men Odysseus kan vara opåkallat grym. Likt många av sina likar var Odysseus besatt av ärelystnad, blandad med djupt förakt för de som var svagare. Vergilius, som givetvis ogillade hans roll som Trojas förgörare, kallade honom i sin Aeneid för den ”järnhjärtade” Odysseus.
Odysseus såg det som sin uppgift att till varje pris få Troja på fall, något som inte kunde ske enbart genom brutalt våld, utan också genom noggrann planering. Odysseus beslöt sig därför att tillsammans med den lojale furstekrigaren Diomedes att segla till ön Skyros för att därifrån ta med sig Neoptolemos, Akilles ende son, känd för att vara lika impulsiv och ärelysten som sin far. Helt riktigt antog Odysseus att den unge Neoptolemos, han var fortfarande tonåring men lika stark uthållig som sin far, skulle vilja hämnas faderns död och kanske till och med försöka överträffa honom i stridsduglighet och djärvhet.
Efter det att Neoptolemos visat sig vara den ende som kunde lyfta Akilles efterlämnade spjut, Pelion, förstod Odysseus att han haft rätt i sitt antagande att ynglingens insatser kunde bli lika avgörande som Akilles bragder och för att knyta hjältens son närmare till sig gav han honom Akilles rustning och sköld, en gest som livligt uppskattades av grekerna. Under Neoptolemos ledning anföll de omedelbart trojanerna och tillfogade dem svåra förluster. Krigslyckan höll på att vända.
Belåten med sig själv tog Odysseus nu med sig Neoptolemos och Diomedes till ön Lemnos. Där han tio år tidigare hade lämnat Filoktetes ensam kvar. Orsaken var att Filoktetes, som varit Herakles vän och i arv fått dennes båge och förgiftade pilar, hade blivit biten av en orm. Såret läktes inte och infekterats på ett sådant sätt att stanken blev så outhärdlig att den påverkade grekernas välbefinnande. Odysseus övertalade krigsledaren Agamemnon att de skulle segla ifrån Filoktetes, som utstött och ensam sedan dess fört ett eländigt liv på ön, skydd som pesten på grund av sitt vedervärdigt stinkande sår. Men, Odysseus hade av en spåman blivit sagd att det var Filoktetes som med sina förgiftade pilar skulle komma att döda Paris, Akilles baneman. Den ende som skulle kunna övertyga den oöverträffade bågskytten att komma till Troja borde vara Neoptolemos, som vid tiden för Filoktetes övergivande varit allt för ung för att delta i det trojanska krigståget. Filoktetes hade då han fann sig övergiven skrikit åt sina försvinnande vapenbröder att han aldrig någonsin skulle hjälpa de greker som nu så svekfullt lämnade honom ensam på ön med sin stinkande fot.
Givetvis blev Filoktetes rasande då han fick syn på Odysseus. Men, han veknade inför Neoptolemos böner om hjälp. Till allas glädje lyckades Podalirius, grekernas läkare, son till läkekonstens gud, Asklepios, bota Filoktetes fot. Strax därefter skadades Paris i ena handen av en av Filoktetes förgiftade pilar. Helena, som fortfarande var förälskad i Paris, rusade i sin förtvivlan upp till berget Ida för att finna nymfen Oenone, den enda varelse i världen som kände till ett motgift mot Herakles pilar. Men det visar sig att Oenone en gång blivit förskjuten av Paris till förmån för Helena och hon vägrade därför att hjälpa sin före detta älskare och sin vackra rival. Den förgiftade Paris dog i Helenas armar.
Odysseus spionerade flitigt, lyssnade på allsköns rykten och hade sina informanter överallt. På det viset fick han reda på att Helenos, likt Paris och Hektor son till Trojas kung Priamos, arg och bitter levde som eremit på berget Ida. Då Paris dött hade Helenos bett sin far att få gifta sig med Paris änka. Men Priamos hade efter Hektors död gett Helenos bror Deiphobus befälet över Trojas trupper och även tvingat Helena att gifta sig med honom. Helena avskydde den alkholiserade Deiphobus och i irritation över faderns och broderns svek mot honom och väl medveten om Helenas förakt för Deiphobus hade Helenos flytt ur staden. Nu fångades han in av Odysseus underhuggare. Helenos var liksom sin syster Kassandra siare och väl bevandrad i Trojas alla hemligheter.
Under tortyr tvingades Helenos berätta att trojanerna var fast övertygade om att så länge Athenas skulptur, den så kallade Palladium, fanns inom Trojas murar skulle staden aldrig falla. Odysseus smög sig i sällskap med Diomedes in i Troja. De högg ner tempelvakten, men medan de två kumpanerna bröt ner gudinnans staty från sitt altare kom prästinnan Teano inrusande, beväpnad till tänderna deklarerade hon att hon genom sina våldsamma skrik skulle väcka hela Troja till försvar av den ovärderliga gudinneskulturen. Odysseus tystade henne genom att förklara att om hon dolde stölden kunde han garantera att hennes make Antenor och hela hennes hushåll skulle skonas när grekerna inom kort stormade staden, något som var fullkomligt oundvikligt. Teano lovade att tiga. Odysseus såg senare till att grekerna hedrade hans avtal med Teano.
Diomedes och Odysseus tog med sig Palladiet. Diomedes var den ende dödlige som förutom Herakles hade lyckats såra en gud och hans vapen hade liksom Akilles rustning blivit smidda av Hefaistos. Men, om Diomedes var okonstlad och renhjärtad, så var Odysseus beräknande och kunde emellanåt visa sig vara en ytterst svekfull vän. Något han avslöjade då han och Diomedes under natten mödosamt släpade med sig Palladiet.
Odysseus ville ha all ära för Trojas fall och då han såg den starkare Diomedes slita med Palladiet, ursäktade han sig med att han måste rätta till sin sandal. När Diomedes vänt ryggen till drog Odysseus sitt svärd och tänkte ränna det genom Diomedes, för att sedan själv ta Palladiet till grekerna och påstå att Diomedes blivit dödad av trojanerna. Månen kom dock fram ur ett moln och fick Odysseus svärd att glimma till. Diomedes märkte det, vände sig hastigt om och såg hur hans vän med lyftat svärd stod alldeles bakom honom. Rasande kastade han sig över Odysseus, slog honom till marken, bakband hans händer och surrade sedan fast Palladiet på den lömske vännens rygg, medan han med flatsidan av sitt svärd rappade Odysseus på överarmarna för att tvinga honom stappla mot lägret med sin börda. Diomedes skonade Odysseus liv eftersom han förstod att hans ränker och planer var det enda som skulle kunna få grekerna att besegra trojanerna.
Oförtrutet fortsatte Odysseus med planerandet av Trojas undergång. Efter tortyren av Helenus visste han nu hur bitter Helena var efter Paris död och hennes olyckliga äktenskap med Deiphobus. Enligt Helenas egen berättelse i Odysséen sökte Odysseus upp henne inne i Troja:
Genom att piska sin egen kropp tills den visade tecken på missbruk kom han att se ut som en utarbetad slav och med en smutsig trasa över ryggen slank han in i fiendestaden för att utforska dess gator. [...] Jag var den enda själen som genomträngde hans förklädnad, men då jag frågade honom något var han förslagen nog att undvika mig. Till slut lät han mig dock bada honom och smörja in honom med väldoftande salvor och så småningom accepterade han några kläder jag gav honom, efter det att jag högtidligt svurit på att jag inte skulle avslöja hans namn till trojanerna innan han hade återvänt till tälten vid fartygen. Han invigde mig då i akajernas planer.
Odysseus väntade nu enbart på ett tecken från gudarna. Tecknet kom i form av en dröm. Epeius, en arkitekt och hantverkare, hade sett hur Athena böjt över honom och befallt honom att bygga en stor häst av trä. Den skulle rymma femtio män iklädda rustningar och gudinnan skulle vägleda Epeius vid byggandet. I Aeneiden skriver Vergilius att man använde ”skeppsvirke” och det är antagligen därför som hästen i Wolfgang Petersens film Troy från 2004 ser ut att vara konstruerad av skeppsdelar.
Quintus Smyrnaeus skriver dock att den gjordes av utvalt virke från Hellespontens stränder. Andra författare nämner att den byggdes av det rödaktiga virket från blommande kornellträd. Hästen fullbordades på tre dagar och var ett mästerverk, ”som en levande häst”, med slät yta, lång svans, tät man och gnistrande ögon. ”Så växte den fram under en gudinnas ledning, mer som ett levande väsen än ett ting skapat av människohand”. Den var så välbyggd att luckan i hästens buk inte kunde urskiljas med blotta ögat. Det var trångt och varmt därinne och de inneslutna krigarna måste vara absolut tysta. De kunde inte ens röra sig eftersom deras rustningar skramlade. De led och svettades.
Snart kom trojanerna ut ur staden för att förundrat betrakta den väldiga trähästen, som stod ensam kvar bland resterna av grekernas läger. Epeius hade på vidundrets buk graverat in orden: ”För sin hemresa skänker grekerna denna offergåva till Athena”. Villrådiga diskuterade trojanerna vad de borde göra med den efterlämnade hästen. De beundrade dess perfektion, läste inskriften och undrade om den, i all sin absurditet, trots allt kunde vara en offergåva till Athena. Gråt och vädjanden avbröt deras diskussioner då en smutsig, upphetsad grek fördes fram till Priamos, trojanernas vördnadsinbjudande kung. Den unge mannen, som hette Sinan, hade upptäckts darrande av skräck i vassen vid floden Skamander.
Priamos bad vänligt den våldsamt upprörde greken att förklara varför han blivit lämnad ensam kvar och stammande förklarade Sinan att han valts att bli försoningsoffer åt gudarna. Lotten hade fallit på honom att han skulle offras för att garantera grekernas lyckliga hemfärd. Grekerna, som alltid räknat med Athenas beskydd, hade blivit förfärade då hennes staty, Palladiet som Diomedes och Odysseus rövat bort från Troja, plötsligt fallit till marken. De ställde tillbaka Palladiet och murade fast det vid altaret. Men det föll igen, inte mindre än två gånger till. De tillkallade då sin överstepräst och främste siare, Kalkas, som stödd av Odysseus krävde att Sinan skulle offras och att det nu var dags att lämna Trojas stränder. Om Athena var emot dem kunde de inte vinna kriget. Dessutom hade Epeios haft en dröm som tolkades så att grekerna för att blidka Athena ytterligare måste tillverka den underbara hästen, en offergåva märkligare än alla andra. Den gjordes så stor, vacker och absurd att den inte skulle kunna föras in genom Trojas portar. Avsikten vara att få trojanerna att bränna hästen där på stranden och därmed väcka Athenas vrede, något som kunde leda till att staden gick under, utan att grekerna behövde lyfta ett finger.
Sinans berättelse bröts genom vilda skrik från prästen Laokoon, som kom rusande, tätt följd av sina två söner: "Lita inte på hästen! Vad den än kan vara, så fruktar jag grekerna då de kommer med gåvor!” Han ryckte till sig ett spjut och slungade det med våldsam kraft in i hästens sida. Klang av brons hördes och en dödsrossling. Trojanerna stod förstummade av skräck och tvekan– fanns det krigare dolda i hästen, eller var de otäcka ljuden en varning från Athena?
Att gudarna hade ett finger med i spelet blev trojanerna övertygade om då jorden skakade under Laokoons fötter. Prästens ben darrade okontrollerbart, Hans ögonen rullade som om han drabbats av vanvett. Han tog sig förtvivlat vid tinningarna och klagade över att det kändes som om huvudet skulle sprängas i bitar. Han föll på knä, ögongloberna sprängdes sönder inifrån och blodet rann över kinderna. Men, trots att Laokoon blivit blind vacklade han oförtrutet bort mot Poseidons altare som var rest vid stranden, alltmedan hans söner förde fram en blomsterkrönt tjur som offergåva till Poseidon - hästarnas och havens gud.
Under tystnad betraktade trojanerna och greken Sinan allt vad den blinde Laokoon företog sig. Medan sönerna samlade ved till brännoffret vände Laokoon sina tomma ögonhålor mot trojanerna och ropade: "Detta är ett bedrägligt illdåd planerat av de akajiska hövdingarna. Jag skall genom detta offer visa att jag har rätt!" Som fallet var med alla Iliadens karaktärer hade Laokoon en komplicerad historia bakom sig.
Från början hade Laokoon varit en apollopräst och som en sådan vigd till celibat, men han var redan gift och hade ytterligare förargat guden genom att lägra sin hustru framför hans kultstaty. Följaktligen blev Laokoon förskjuten av Apollodyrkarna. Detta skedde i samband med att Poseidons präst hade stenats till döds. efter det att han vägrat offra till Poseidon med en bön om att stormar och annat elände skulle hindra grekernas stridsflotta från att nå fram till ständerna nedanför Troja. Efter det att Poseidons präst dödats utsågs Laokoon genom lottning till hans efterträdare.
Laokoon befann sig således i känslig position, som fördriven apollopräst måste han visa sig värdig det förtroende trojanerna givit honom som Poseidons tjänare. Sin blindhet och desperation till trots lyckades Laokoon med sönernas hjälp slakta tjuren och förätta ett brännoffer på Poseidons altare. Vergilius berättar hur Aeneas några år senare skildrade vad som sedan utspann sig:
Laokoon hade just högtidligt vid Poseidons altare slaktat en kraftig tjur åt guden. Fram över lugna djup, jag ryser vid tanken, nalkas då från Ténedos ö, med väldiga ringlingar, tvenne ormar, klyvande havets våg, med kurs emot stranden. Brösten lyfter de upp mellan böljorna, blodröda kammar reser sig högt ur vågors svall, och på ytan av vattnet kröks ryggarna i högvälvda bukter. Skummet brusar allt mer, och snart når de land; deras ögon brinner, färgade röda av blod och eld, och de slickar hotfullt väsande gap med snabba och spelande tungor. Dödsbleka flyr vi åt alla håll. Mot Laokoon styr de, tvekar inte om färdens mål. Kring hans båda små söners kroppar slingrar sig djuren först i ohyggligt famntag, slukar sedan bit för bit de armas döende lemmar.
Vergilius antyder att det var Athena som sänt ormarna, men andra författare tycks vara ense om att det var Apollo som gjorde det, i harm över att hans svekfulle tjänare trätt i tjänst hos en annan gud och i hans namn försökt imponera på trojanerna. I den mäktiga helleniska skulptur som i Vatikanen framställer Laokoon och hans söners död genom ormarnas smärtsamma famntag kan vi tydligt uppfatta Laokoons förtvivlan då han i dödsögonblicket inser att samtliga gudar önskat hans död och att allt hopp dunstat bort.
De flesta trojanerna blev inför den hemska scenen övertygade om att Sinan talat sanning. I själva verket hade han skickligt uppfört en scen som Odysseus låg bakom och uppmärksamt hade männen, som låg instängda i hästens buk, lyssnat till hans skickliga skådespeleri. Med stor möda släpade trojanerna hästen mot sin stad och ignorerade att de vid det vid inte mindre än tre tillfällen hade hörts klaganden och metallskrammel från det inre av det väldiga djuret.
Trojanerna rev ner muröverstycket ovanför stadsporten så att hästen kunde passera, väl komna innanför murarna möttes de av en märklig syn. I spetsen för rusiga backanter och i sällskap med sin make kom Helena dem till mötes. Tre gånger cirklade hon dansande kring hästbelätet alltmedan hon med kusligt förställd röst härmade de inneslutna krigarnas hustrur. Hon ropade männens namn och lockade på dem. Inneslutna i hästens mörker visste männen inte vad de skulle tro. Helena härmade rösterna så skickligt att flera av dem tanklöst var nära att svara på hennes lockrop. Anticlus blev så övertygad om att det var hans hustru Laodamia som ropade på honom att han öppnade munnen för att svara, men Odysseus höll sina händer så hårt kring hans mun och hals att han kvävde honom till döds.
Varför gjorde Helena så, efter att tidigare ha hjälpt Odysseus och för honom förklarat att hon var beredd att döda sin make Deifobos? Då hon till synes trygg och säker, i sällskap med sin ursprunglige make, Menelaus, i Odysséen berättar episoden för Odysseus son Telemachus, förklarar Menelaus att en gud tillfälligt måste ha tagit över hennes förstånd och hennes senare handlingar tycks visa att Menelaus haft rätt.
När grekerna på natten tog sig ur hästen och med facklor signalerade till sin kamrater, som i mörkret omringat Troja, att kusten var klar och en besinningslös plundring och massaker kunde ta sin början. Galna genom tidigare återhållet raseri och vettlös blodtörst plundrade, våldtog och dödade grekerna som en flock uthungrade rovdjur de överrumplade trojanerna.
Bland de värsta var Neoptolemos, som på jakt efter den åldrade Priamos störtade in palatset där den gamle kungen, trots sin hustru Hekubas protester, tagit på sig sin rustning och på gubbars vis struttat iväg för att stoppa Akilles sons blodiga framfart. Då han följd av Hekuba kommit fram till Zeus altare i palatset mitt, möttes Priamos av sin yngste son, Polites, som svårt sårad kom rusande mot honom, tätt följd av Neoptolemos som grep tag i Polites och slungade honom mot sin far. Pojkens skalle krossades mot marmorgolvet. Priamos kastade kraftlöst sitt spjut mot sin sons mördare, men Neoptolemos parerade med lätthet kastet med sin sköld, grep Priamos, som halkat omkull i sin sons blod, i hans gråa hår och släpade honom fram till altaret där han kallblodigt rände sitt svärd ända till fästet i kungens kropp. Neoptolemos letade sedan reda på Astyanx, son till Hektor och Trojas kronprins. Han fann pojken i sin fars gravkammare, där hans mor Andromake hade gömt honom. Neoptolemos slet barnet ur moderns armar, rusade upp på Trojas muar och slungade från stadens högsta torn pojken mot sin död.
Medan detta pågick försökte Aeneas bjuda så mycket motstånd han förmådde då han med en grupp trojaner gick till anfall mot de grekiska angriparna, likt en ”vargflock jagande efter blod under en dimmig natt, blint framrusande, pådrivna av skoningslös, ursinnig hunger”. Men, det var meningslöst, de decimerades en efter en och snart rusade Aeneas ensam genom palatssalarna där greker plundrade och mördade. Han fann Helena kurande bakom Hestias altare, ”skräckslagen inför trojanernas hämnd, nu när Troja var förlorat, vettskrämd av grekernas raseri och hennes försmådde makes ilska.” Vid åsynen av den livrädda kvinnan genomfors Aeneas av en berusande vrede, lyfte sitt svärd medan han tänkte ”Vilken glädje att få värma mitt hjärta i hämndens hetta och bringa en gnutta fred över mitt folks aska.” Då tyckte han sig höra sin döda moders röst: ”Vad nyttjar en sådan meningslös vrede till? Rädda istället din hustru och son, skynda bort till dem.”
Aenas lämnade Helena åt sitt öde, men det ville sig inte bättre än att strax efter honom kom Menelaus inrusande och fick syn på sin trolösa hustru. Rasande av ilska och svartsjuka höjde han sitt svärd, men Helena som i förtvivlan blottat sina bröst i väntan på Aeneas banehugg var så förtvivlat vacker att Menelaus tappade svärdet och istället för att döda henne tog han den uppskakade Helena i sin famn och översköljde henne med kyssar. De rusade sedan in till Deifobus, som ännu inte lämnat sitt sovrum och innan han fått på sig sin rustning hade de tillsammans slagit ihjäl honom. Långt senare mötte Aeneas i Hades Deifobus lemlästade skugga som bittert konstaterade att: ”Mitt eget öde och den spartanska horans avskyvärda brott slungade mig ner i detta helvete.”
Hur Menelaus skonade Helena nämndes av Aristofanes i hans komedi Lysistrate, där kvinnorna går i kärleksstrejk för att förhindra sina män från att kriga. Då en av kvinnorna undrar om deras män inte skulle bli rasande om de förvägrade dem sin kärlek, skrattade Lysistrate och påstod att lusten kan övervinna våld:
Tänk dig bara. Där är vi i vårt hem, vackert sminkade går vi omkring i inget annat är genomskinliga slöjor, medan männen är kåta och vill inget annat är kasta sig över oss. Men, vi håller vårt avstånd och vägrar dem komma till … då skall de snart nog sluta fred.
Hennes väninna Lampito tillägger:
Tappade inte Menelaus sitt svärd, om jag inte minns fel, då han fick en glimt av Helenas aptitliga små äpplen.
Skönhet och passion var Helenas räddning och förbannelse. Det var hennes våldsamma förälskelse i Paris som orsakade ett blodigt krig. En passion som skildrades av Sapfo i början av 500-talet f.Kr. i en dikt som delvis är bevarad i ett vackert diktfragment.
Somliga säger en här till häst, och
somliga en här till fots, andra säger
att en flotta är det vackraste på den svarta jorden. Jag
säger att vackrast är det som man älskar.
För en var är detta lätt att begripa.
Ty hon som vida överträffar alla
andra i skönhet,
Helena, övergav den bäste av män,
och seglade till Troja, utan att bry sig
varken om sitt barn eller sina kära föräldrar. Kypris
förde henne vilse…
Kypris var ett annat namn för Afrodite och det är Afrodite Helena i Iliaden anklagar för sina olyckor. Efter det att hon bevittnat hur Paris blivit nära att dödas av Menelaus då de utkämpade en envig utanför Trojas portar, beskådade av såväl greker som trojaner. På väg till sin plats bredvid kungen Priamos, uppe på Trojas murar, från vilken hon skall bevittna duellen följs Helena av trojanernas anklagande blickar: ”Där går hon som orsakat oss så mycket lidande”, viskar de till varandra. Men de vördade åldringarna kring Priamos kastar beundrande blickar mot henne och mumlar:
Ingen kan klandra varken trojaner eller greker för att de dragits in i krigets fördärv för en så vacker kvinnas skull. Hon kan inte klandras för allt det elände so drabbat oss. Skönhet är obegriplig och vi är dess slavar.
Men, då Helena bevittnat hur kraftfullt Menelaus kämpat för hennes skull och Paris räddats till livet enbart genom att Afrodite lossat remmen till hans hjälm då Menelaus gripit tag i den för att hugga huvudet av honom, grips Helena av en häftig längtan att åter få vara vid sin svikne makes sida och då Afrodite strax därefter dyker upp vid hennes sida anklagar Helena henne:
Du är grym, gudinna. När min rätte make nu nästan har vunnit mig tillbaka, varför försöker du på nytt locka mig till Paris? Ge dig av till din älskling Paris och kuttra så han gör dig till sin gemål! Jag vill inte veta av honom mer.
Men då Paris återkommit till Helena, blodig och slagen, genomfars hon åter av kärlek och ömhet till honom. Det var för hans skull hon övergav allt. Det är för deras kärleks skull som Troja störtats i elände och tusentals män dör. Hur kan hon då svika honom? Kanske Helenas dilemma skildrades bäst i Ludovic Halévys libretto till Offenbachs uppsluppna och frivola operett , Den Sköna Helena, i vilket han förvandlat Homeros Troja till en badort där fjantiga gudomligheter och lika töntiga, heroiska hjältar är inblandade i komplicerade intrigspel kring damernas gunst.
I en aria förklarar Helena att hon är ett hjälplöst offer för sin egen skönhet:
Ack! Hur olyckliga är vi inte!
Skönhet, denna olycksaliga skänk från ovan!
Vi måste kämpa mot männen.
Vi måste kämpa mot gudarna!
Tappert kämpar jag,
jag kämpar, men det är meningslöst.
Om Olympen vill få mig på fall
kommer det att ske en vacker dag.
Säg mig, Venus, vad nöje fann du i att
att slösa så med mina företräden?
Mer än de brutala männens härjningar är det kvinnornas tragiska öden som griper läsaren i skildringarna om Trojas fall och dess tragiska efterspel. Den stolta Andromake, Hektors älskade hustru, som tvingats uppleva hur makens lik släpades runt Trojas murar efter Akilles stridsvagn, hur hela hennes familj massakrerades och hur hennes ende son Astanax, slets ur hennes armar av den hänsynslöse Neoptolemos. Det var denne massmördare som efter Trojas plundring fick henne som krigsbyte och som avslutning på hela kriget offrade hennes älskade svägerska Polyxena på Akilles gravhög – Akilles hade varit våldsamt förälskad i Polyxena. Som slutlig förnedring åldrades hon som slavinna till Akilles brutale son och efter hans död blev hon hustru till ytterligare två män.
Polyxenas mor Hekuba, som fått sin make och flera söner och döttrar brutalt mördade av Akilles och hans son, hamnade som slavinna hos Odysseus, men efter att i förtvivlan och vansinne ha slitit ögonen ur Polymestor, som tagit hand om hennes son Polydorus, men mördat honom vid nyheten om Trojas fall. Hon förlorade förståndet vrålade och gläfste åt den hårde Odysseus och förvandlades därefter till en hynda eller varulv. Dante mötte henne i Inferno:
Och Hekabe, förslavad och eländig,
med outsäglig smärta såg hur dottern
Polyxena blev dödad, och på stranden
upptäckte liket av sin Polydoros,
då rubbades hennes förstånd av sorgen
och hon begynte tjuta som en hynda.
Men kanske mest tragisk av dem alla var Kassandra. Även hon dotter till Priamus och Hekuba. Kassandra hade vigts som prästinna och sibylla till Apollo, men då guden gripit tag i Kassandra och begärt att få älska med henne, hade Kassandra försmått guden, som i våldsam ilska spottat henne i munnen och deklarerat att hädanefter skulle alla hennes profetior vara sanna, men aldrig bli trodda.
Även Kassandra dök upp vid den trojanska hästen och strax efter det att Helena utfört sin märkliga dans kring den hade sibyllan i gudomlig trance likt en rytande lejoninna, med det vackra håret böljande kring hennes vackra ansikte med dess vitt uppspärrade ögon, med kraftig stämma förkunnat:
O, alla ni uslingar! Begriper ni inte vad det där vidundret för med sig! Vad som ryms inom dess buk är eld och blod, klagoskrik kommer att ljuda över hela staden. Förintelse gapar framför era fötter och ni begriper det inte. Trojaner, ni borde darra i skräck inför vad som väntar er! Istället har ni med glädje bjudit in er egen förintelse!
Men de kringstående trojanerna hånade Kassandra:
Vad duger alla dina glåpord till? Du är Priamos dotter, men vi vet alla att dina ord är lika tomma som en vinande vind. Du skrämmer oss med ditt ständiga babblande. Om du inte tiger kommer det att gå dig lika illa som det gick för Laokoon då han förgjordes under sina försök att förstöra de odödligas gåva. Tala inte om sådant du inte begriper. Vi vet att din gud har övergivit dig.
De knuffade henne tillbaka då hon i raseri rusade mot trähästen med en yxa i handen och försökte slänga en brinnande fackla mot den. Den ursinniga mobben jagade in Kassandra i Athenas tempel, där hon sökte skydd vid gudinnans bildstod.
Under natten, medan grekernas horder drog plundrande genom den försvarslösa staden rusade den brutale bjässen Ajax från Lokrien in i Athenas tempel där han fann Kassandra och våldtog henne. Då den stackars kvinnan försökte undvika att Ajax släpade iväg henne i fångenskap klamrade hon sig fast vid Athenas gudabild och fick den att välta över dem.
Då Ajax dök upp bland grekerna med den blödande Kassandra i famnen och hon skrek att han vanhelgat Athenas helgedom ville den ursinne Odysseus stena Ajax till döds: ”Begriper du inte att du genom din tanklösa brutalitet har väckt gudinnans vrede mot oss. Hon som alltid beskyddat oss!” Grekerna skonade dock Ajax, men tog den vackra Kassandra från honom och gav henne som slavinna till Agamemnon istället. Därigenom slutar den tragiska historien om den Trojanska Hästen i en mäktig final orkestrerad av den oförliknelige Aischylos i hans mäktiga drama Agamemnon från 400-talet f.Kr.
Nyckelscenen i det Aischylos drama infinner sig då Agamemnons hustru Klytaimnestra vid makens hemkomst till Mykene öppnar dörren sitt hus för Kassandra och ber henne vara med vid offret av en tjur som tacksägelse för makens lyckliga hemkomst. I själva verket tänker hon i maskopi med sin älskare Aighistos mörda både Agamemnon och Kassandra, som hämnd för att maken för tio år sedan offrat deras dotter för att säkra avfärden till Troja. Klytaimnestra har tröstat sig i Aeghistos famn och genom mordet på husets herre hoppas de två kunna gifta sig och därigenom tillskansa sig Agamenons förmögenhet.
Givetvis känner Kassandra genom sin siargåva till Klytaimnestras planer, sin egen död och allt elände som skall följa på det olycksaliga mordet. Hon blir stelt och tigande stående framför porten till Agamemnons hus, denne har redan gått in. Klytaimnestra hånar Kassandra genom att konstatera att nu då hon överlevt slakten vid Troja och vunnit förtroende och skydd hos Greklands rikaste och mäktigaste konung, borde hon visa en smula tacksamhet för gudarnas välvilja.
Då Klytaimnestra försvunnit in i huset lossnar Kassandras tunghäfta och hon bryter ut i en praktfull, gudainspirerad dithyramb, genom vilken hon beskriver det Atreuska husets blodindränkta historia. Hur det förföljts av erinnyernas, hämndegudinnornas, skoningslösa klappjakt på de brottslingar som ständigt frodas där genom mord och blodskam - ”blodets skoningslösa skyfall kommer att dränka detta hus”.
”Aieeeee! ” vrålar Kassandra besinningslöst, gång på gång. ”Aieeee! Jord – Moder – Jordens gissel! Apollo, Apollo!” “Raseriets sköte! Det barnahämnande raseriet!”
En mäktig växelsång utspelas mellan Kasssandra och en kör av åldringar som försöker förstå och milda hennes raseri. Men, Kassandra är en sierska, hon vet att den våldets stig som Agamemnon och han män slog in på då den väldiga hästen fördes in i Troja och staden dränktes i blod och våld, oavbrutet skall leda vidare mot ett allt större vansinne. Nu är det Agamemnons tur att offras och Kassandra tvingas av sitt öde att följa honom i döden. Men, Kassandra låter sig dödas med öppna ögon. Hon vet vad offret innebär. Hon känner sanningen och även om hon aldrig blir trodd, kan hon inte tiga. Hon vet att hennes röst kommer att höras och slutligen slå rot i människors inre. Hon vet dock att framtiden är lika mörk och skoningslös som historien, emedan ”lusten för makt dör aldrig – män kan aldrig få nog.”
Kassandras fördömanden och varningsord kommer att ljuda genom seklerna - och även om hon var tvingad att dö så kommer hennes röst att ge genklang långt in i framtiden.
Så faller även han [Agamemnon] och livet forsar ur honom – ett grymt flöde
som skadar även mig. Färgar mig svart, men jag gläder mig.
Som när våren kommer till jorden,
Guds välsignade gåvor som får de gröna spjuten
att splittra sina höljen och slunga sig mot en födsel i glans och härlighet.
Så slutar historien om den Trojanska Hästen med den föraktade sierskans varningsord. Bränn de trojanska hästarna innan det är för sent! Kör ut de som gömmer sig inuti dem. Ut med dem i ljuset! Avslöja dem! Och lyckas inte vi åldringar göra det - låt ungdomarna vrida tiden rätt. De är vårt hopp, låt dem glädjas över en ny vår, tänka på och säkra sina barns framtid, något vår generation så skamlöst försummat. Låt aldrig vaksamheten mot intolerans, hänsynslöshet och egoism brista. Låt inte det yttre skenet bedra. Köp inte grisen i säcken.
Apollodorus (1956) The Library, part II. London: The Loeb Classical Library, William Heineman. Berg, Fridtjuv (1955) Trojanska kriget. Stockholm: SAGA Svensk läraretidnings förlag. Björkeson, Ingvar (1988) Dante Alighieri: Den gudomliga tragedin. Stockholm: Natur och kultur. Brondi, Vasco (2017) La luci della centrale elettrica: Coprifuoco. https://www.youtube.com/watch?v=PJ098cHaOrU Fagles, Robert (1977) The Orestia: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides. Harmondsworth, Middelsex: Penguin Classics. Fagles, Robert (1991) The Iliad. London: Penguin Classics. Fagles, Robert (2010) Vergil: the Aeneid. London: Penguin Classics. Guerrera, Antonello (2017) “Marek Halter:´Vogliono far vincere i Fascisiti ma la Francia saprá resistire all´odio´,” i La Repubblica, 21 april. Papageorgiou, Vasilis och Magnus William-Olsson (1996) “Saphhofragment nr 16”, i Artes, nr 3. Quintus Smyrnaeus (1913) The Fall of Troy. Cambridge, MA: The Loeb Classical Library, Harvard University Press. Rieu, Emile Victor (1986) Homer: The Odyssey. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Sommerstein, Alan H. (2002) Lysistrata and Other Plays. London: Penguin Classics.
